Muntliga röstförklaringar:

- Betänkande: Turmes (A6-0369/2008)

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag ber om ursäkt, jag hörde er inte. Det senaste priset var så känslosamt att jag tror att vi fortfarande är något överväldigade över vad vi hört.

Jag välkomnar Turmesbetänkandet. Förnybar energi är naturligtvis centralt för våra insatser för att minska vårt beroende av fossila bränslen, men ibland kan lösningar leda till andra problem, vilket vi erfarit, och det har sannerligen varit fallet i fråga om debatten om livsmedelsproduktion i relation till bränsleproduktion. Vi måste eftersträva stränga hållbarhetskriterier, och i detta sammanhang måste vi i synnerhet se över produktionen av virke och timmer, vilket är en mycket förnybar källa.

Jag vill att vi i vidaste möjliga bemärkelse undersöker hur vi kan bedriva en effektiv markanvändningspolitik. Det är mycket viktigt, här inom Europeiska unionen, att vi förenar jordbruk och energi med klimatförändringsfrågan, men vi måste också göra detta i samma utsträckning på global nivå. Jag välkomnar och stöder hur som helst detta betänkande.

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! Jag brukar inte ryckas med i så mycket av hysterin angående energifrågorna och klimatförändringen, men att använda förnybar energi måste vara i högsta grad förnuftigt. Det måste dock vara ekonomiskt hållbart. På dessa grunder är jag långt ifrån övertygad när det gäller ivern att alstra vindkraft genom onåbara mål. Men min främsta kommentar angående detta betänkande är att jag stöder avsteget från agrobränsle och inriktningen när det gäller biomassa på avfallsflöden i stället för på livsmedel. Jag har alltid tyckt att omvandling av jordbruks-, hushålls- och industriavfall till energi har verkat vara det förnuftigaste av alla förnybara alternativ. Utvecklingen av tredje generationens energi från biomassa och biogas har därför mitt fulla stöd.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Klimatpaketet är en realistisk kompromiss som stämmer överens med såväl min vision av en hållbar förvaltning av jordens resurser som med mitt stöd för EU-industrins konkurrenskraft och sysselsättning. Det utgör ytterligare ett gradvis steg framåt, och definitivt inte bakåt. Det är inte revolutionärt, men trots det är paketet ett gott exempel för resten av världen. Det är genom detta betänkande som dagens EU, trots den begynnande ekonomiska krisen, återigen beslutar att ta ansvar för den typ av planet vi ska lämna efter oss till kommande generationer. Jag håller med om att vi måste röra oss bort från dåligt utformade agrobränslen och gå mot en politik med hållbar energianvändning med biogas och biomassa och om att det är nödvändigt att stimulera innovationer i fråga om bevarandeteknik så att denna teknik blir så effektiv och kvalitativ som möjligt. Biomassa bör främst framställas av avloppsvatten, organiskt avfall från hushållen och industrin och av restsubstanser från jordbruket, fisket och skogsbruket. Vi måste använda förstörd mark såväl som nya råmaterial som inte är avsedda att användas som livsmedel eller djurfoder, som till exempel alger.

Betänkanden: Doyle (A6-0406/2008), Hassi (A6-0411/2008), Davies (A6-0414/2008), Corbey (A6-0496/2007)

  Oldřich Vlasák (PPE-DE). – (CS) Jag vill förklara varför jag har ställt mig bakom lagstiftningsförslaget inom ramen för klimatpaketet, dvs. betänkandena från Avril Doyle, Chris Davies, Satu Hassi och Dorette Corbey. Dessa förslag har varit föremål för mycket långdragna diskussioner och för förhandlingar mellan rådet, som företrätts av det franska ordförandeskapet, och Europaparlamentet, som företrätts av föredraganden och skuggföredraganden från merparten av de politiska grupperna. Det ursprungliga förslaget var till exempel fullständigt destruktivt för såväl de tjeckiska som de europeiska kemiska industrierna. En överenskommelse nåddes förra helgen tack vare eftergifter från både medlemsstaterna och Europaparlamentsledamöterna. Tydliga kriterier fastställdes för de olika industrisektorerna och för ett gradvis införande av de olika åtgärderna. Därigenom kunde en kompromiss nås genom vilken de ursprungliga ambitiösa miljöskyddsmålen bevaras samtidigt som villkor fastställs som inte kommer att begränsa industrins verksamhet och som inte är skadliga för miljön.

- Betänkande: Doyle (A6-0406/2008)

  Gyula Hegyi (PSE). – (HU) Anledningen till att jag röstade för kompromissversionen av Doylebetänkandet är att man genom texten införlivar viktiga ändringsskrivelser i direktivet. Det var jag som ingav ändringsskrivelsen om fri tilldelning för fjärrvärme och om att undanta den från klimatbeskattning. Detta är ett viktigt resultat, eftersom det först och främst är familjer med lägre inkomster som använder fjärrvärme, som också är ett mer miljövänligt system än en separat värmepanna. Det gläder mig likaså att produktionen av värme och kyla genom kraftvärmeverk också har fått fri tilldelning. Det tyder på ett miljövänligt tänkesätt. Det finns även många andra verksamhetsformer som är undantagna från klimatbeskattning som inte borde vara det. För min del hade jag gärna sett ett grönare direktiv, men denna kompromiss är bättre än inget.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Också jag stöder och välkomnar verkligen detta betänkande, som leder till att systemet för handel med utsläppsrätter förbättras – och ja, i betänkandet tar man upp frågorna om koldioxidläckage, särskilt med avseende på om ingen global överenskommelse nås under 2009.

Jag vill återigen nämna frågan om skogsbruk under hela denna era med klimatförändring. Vi måste visa upp en mycket enad front på EU-nivå så att den globala skogsförstöringen hanteras. Jag välkomnar att medel kommer att avsättas för detta, för just nu görs ingenting åt denna fråga: vi oroar oss alla över den, men det finns inga samordnade åtgärder för att ta itu med den. Jag har besökt Brasilien och jag vet vad som sker där och i andra länder, och om vi inte gör något åt detta kommer alla våra åtgärder här på EU-nivå att vara förgäves.

  Leopold Józef Rutowicz (UEN). – (PL) Herr talman! I dokumentet om systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser stöds de nödvändiga tekniska åtgärder som i slutändan syftar till att minska växthusgasutsläppen.

Det föreslagna handelssystemet kan uppmuntra till spekulation, vilket skulle kunna inverka negativt på resurser som öronmärkts för teknisk verksamhet. I Polen brukade till exempel en billig energisparglödlampa kosta ungefär 5 zloty. Efter en kampanj för att spara energi och uppmuntra människor att köpa dessa glödlampor har priset nu stigit till över 10 zloty. Därför måste handelssystemet utformas och övervakas mer noggrant. Jag stöder inte direktivet i dess nuvarande utformning.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Jag stöder det gradvisa avskaffandet av kostnadsfria tillstånd för att släppa ut växthusgaser för en lång rad industrier. Jag beklagar att rådet har motsatt sig överföringen av medel från försäljningen av tillstånden för att betala för uppvärmning av bostäder. Jag uppskattar att det franska ordförandeskapet har lyckats få till stånd en överenskommelse mellan de gamla och de nya medlemsstaterna och att ordförandeskapet har gjort eftergifter under referensåret eller fram till 2007. Jag ställde mig villigt bakom en kompromiss som gör det möjligt att nå målen i Kyotoprotokollet, samtidigt som man beaktar den ekonomiska situationen. Jag vill att det noteras att jag begär en korrigering av omröstningen om den slutliga lagstiftningsresolutionen, eftersom röstlampan felaktigt lyste rött, trots att jag röstade för resolutionen.

  Bogdan Pęk (UEN). – (PL) Herr talman! Jag röstade mot detta direktiv, eftersom jag anser att det är ett av de största bedrägerierna i mänsklighetens historia. Det är ett löjeväckande beslut som bygger på helt felaktiga uppgifter, som saknar en rationell vetenskaplig grund och som kommer att kosta minst en miljard dollar enbart inom EU.

I stället för att användas på ett dumt, ja till och med idiotiskt sätt, skulle dessa medel kunna användas som en del av den verkliga kampen för att skapa en ren och städad miljö och en ren och dammfri luft, samt för att bli av med giftiga gaser och garantera försörjningen av rent vatten, vilket EU saknar och vilket kommer att bli en allt knappare resurs i framtiden. En miljard dollar som används för det ovannämnda projektet kommer endast att sänka temperaturen med 0,12 grader, vilket inte kommer att ha minsta effekt på klimatförändringen. Detta är ett ytterst löjeväckande system som parlamentet borde skämmas över.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Systemet för handel med utsläppsrätter kommer att spela en central roll för att minska koldioxidutsläppen. Det förblir ett i särklass kontroversiellt ämne i de nya medlemsstaterna, däribland Polen, som anser att grunden för beräkningen av det resultat som nåtts är felaktig. Det är faktiskt inte bara indikatorn på 20 procent som är viktig, utan även det referensår som används för att tolka den. I paketet fastställs detta år till 2005, men de länder som motsätter sig detta val hävdar att det korrekta referensåret borde vara 1990.

Koldioxidutsläppen har redan minskats avsevärt i dessa länder till följd av de ekonomiska förändringar som har genomförts. De åtgärder som vidtagits under denna period har medfört avsevärda insatser och höga ekonomiska kostnader. Därmed anses det föreslagna paketet fortfarande sakna objektivitet och man beaktar inte de nedskärningar som gjorts hittills eller den ekonomiska potentialen hos de enskilda länderna, samtidigt som vissa av de gamla EU-medlemsstaterna gynnas.

  Daniel Caspary (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill göra följande röstförklaring för Land-gruppen med Europaparlamentsledamöter inom kristdemokratiska unionen (CDU) från Baden-Württemberg i Tyskland. Vi stöder helhjärtat insatserna för att avsevärt minska det bidrag till klimatförändringen som människorna förmodligen står för. Vi stöder dock inte kompromissen om EU:s system för handel med utsläppsrätter som förhandlades fram mellan stats- och regeringscheferna i helgen.

Lagstiftning som tas fram med stor brådska – vilket är just vad som skett – är oacceptabel och odemokratisk, och det oerhört snabba lagstiftningsförfarandet och det faktum att rådets dokument lades fram för endast ett par dagar sedan innebar enligt vår åsikt att en professionell granskning och en studie av dokumenten, och därmed en korrekt lagstiftning, blev omöjligt.

Detta är desto mer oacceptabelt med tanke på att denna lagstiftning medför en särskilt hög finansiell börda för allmänheten i EU. Enligt flera studier kostar klimatåtgärderna och paketet med förnybar energi EU-ekonomin och den europeiska allmänheten ungefär 70–100 miljarder euro, och på grund av koldioxidläckage finns en risk för att hela industrier kan komma att flytta till andra delar av världen. Vi kunde inte godkänna ett paket av den här omfattningen inom ramen för ett påskyndat förfarande. Lagstiftningsförslag som är så här viktiga måste utarbetas genom ett väl strukturerat förfarande med flera behandlingar.

- Betänkande: Hassi (A6-0411/2008)

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Jag röstade för klimatpaketet, även om det är svårt att betrakta det som helt och hållet positivt. Denna lagstiftning är tveklöst framåtblickande, fyller ett tomrum och saknar motstycke någonstans i världen. Samtidigt återspeglar dess mål inte de mål som våra forskare har fastställt för att stoppa klimatförändringen, vilket är den största utmaning som mänskligheten står inför. EU:s uppgift är att skapa en social och ekonomisk modell med låga koldioxidutsläpp, eftersom EU hör till dem som har störst potential att utveckla den nödvändiga tekniken. Detta kräver dock pengar och en bindande lagstiftning. Med detta beslut flyttas merparten av pengarna utanför EU i form av mekanismer för ren utveckling, samtidigt som vår lagstiftning innehåller alltför många undantag, alltför många flexibilitetsmekanismer och alltför lite tvång. På det stora hela kan man säga att med tanke på vår medvetenhet om vårt ansvar och vår förståelse för hur stora de uppgifter är som vi har framför oss, går vi i rätt riktning, men inte tillräckligt snabbt, och därför var min röst ett erkännande av att vi går i rätt riktning men inte av takten för framstegen mot vårt mål.

  Gyula Hegyi (PSE). – (HU) Det grundläggande problemet med denna lagstiftning är att vissa central- och östeuropeiska stater redan minskade sina växthusgasutsläpp avsevärt i slutet av 1980-talet. Vissa västeuropeiska länder ökade dock i stor utsträckning sina växthusgasutsläpp även i början av 2000-talet. Därför har vi krävt en acceptabel behandling och att våra tidigare insatser ska erkännas. Vi fick faktiskt något, men man bör inse att Europeiska unionens klimatbalans vore mycket värre utan de nya medlemsstaternas insatser. Det är därför viktigt att de gamla medlemsstaterna deltar i systemet för handel med utsläppsrätter. Till att börja med borde de överföra delar av sin industri till EU:s mindre utvecklade länder eller köpa utsläppsrätter från dem. Vi accepterade kompromissen till förmån för klimatskyddet och för att anta en gemensam EU-ståndpunkt. Samtidigt förstår jag miljöaktivisternas farhågor och hoppas att vi kommer att kunna skärpa lagstiftningen i ett senare skede.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Som vi vet omfattas endast hälften av koldioxidutsläppen av systemet för handel med utsläppsrätter. Jag gav detta särskilda betänkande mitt stöd, eftersom andra sektorer måste bli delaktiga och ta på sig en del av ansträngningarna. Jag vill dock särskilt uppmärksamma jordbruket som har flera problem, men vi måste också komma ihåg att jordbruk handlar om livsmedelsproduktion och att vi måste beakta detta i våra krav på denna sektor.

Jag anser också att jordbrukarna måste föras in i informationsprocessen, eftersom de kommer att tvingas göra systemförändringar och eftersom de inte har fått tillräcklig information eller vägledning i denna fråga. Vi behöver bättre forskning – och det sker i medlemsstaterna – om hur utsläppen från jordbruket kan minska i samarbete med jordbrukarna. Jag vill dock bara varna för att vad vi än gör inom EU får det inte leda till en minskad livsmedelsproduktion, för det utrymmet kommer att fyllas av importer över vars utsläpp vi har begränsad kontroll.

  Syed Kamall (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag tror att vi alla här i parlamentet är eniga om behovet av att minska de skadliga gaserna, oavsett om man tror på begreppet global uppvärmning och på hotet mot jorden, eller om man bara vill minska utsläppen.

Låt oss dock komma ihåg att vi tolv gånger om året flyttar parlamentets verksamhet från Bryssel till Strasbourg, för att inte nämna de extra byggnader vi har i Luxemburg. Detta kostar inte bara EU:s skattebetalare 200 miljoner euro extra om året, utan det ger upphov till 192 000 ton koldioxid, vilket motsvarar 49 000 varmluftsballonger. Det är verkligen dags att Europaparlamentet slutar upp med sitt tomma prat i dessa debatter och tar täten genom att sätta stopp för farsen med Bryssel, Strasbourg och Luxemburg. Det är dags att sluta upp med hycklandet.

- Betänkande: Davies (A6-0414/2008)

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag stöder detta betänkande även om det bekymrar oss något eftersom det faktiskt inte utgör någon lösning. Det är en tillfällig åtgärd, trots att det inte finns något annat alternativ än att utveckla lagringen av koldioxid, eftersom vi kommer att behöva producera koldioxid i framtiden.

Vad som sker utöver det beror på hur mycket vi investerar i ytterligare forskning på detta område. Jag vet att somliga anser att i och med den ekonomiska nedgången kommer investeringar i hela energifrågan och klimatförändringen faktiskt att ge utdelning, resultat och arbetstillfällen. Jag anser att det är detta särskilda område som vi måste inrikta oss på. Så även om detta inte är en helt grön lösning är det sannerligen en del av lösningen.

  Leopold Józef Rutowicz (UEN). – (PL) Herr talman! Ur teknisk synvinkel utgör geologisk lagring och avskiljning av koldioxid förvisso en mycket intressant utmaning.

Tekniska framgångar kommer dock att innebära en hög kostnad och en hög energianvändning. Samtidigt som företagen upplever stora svårigheter på grund av den ekonomiska krisen, bör alla våra resurser för tillfället inriktas på att spara energi och på modernisering och uppförande av rena kraftverk som, i stället för att lagra kol, dramatiskt kommer att minska koldioxidutsläppen utan att medföra merkostnader. Denna typ av teknik har redan prövats i Europa. Med tanke på den nuvarande situationen stöder jag inte utgifter för geologisk lagring av kol.

- Betänkande: Corbey (A6-0496/2007)

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig kort och ta detta tillfälle i akt för att säga att anledningen till att jag gör en röstförklaring om dessa betänkanden är att många av oss i parlamentet nekades möjligheten att yttra oss om klimatförändrings-/energipaketet. Vår enda möjlighet att göra oss hörda i parlamentet var att stanna kvar här och göra en röstförklaring, så jag ber därför om ert överseende.

För att hålla mig inom tiden för denna särskilda fråga: vi vet att vi måste minska utsläppen från vägtransportsektorn. Jag anser att en hel del redan har gjorts, eftersom allmänhetens medvetenhet om denna fråga växer. Incitamenten för att främja en mer effektiv bränsleanvändning och färre utsläpp från vägtransporter omfattar den avskräckande åtgärden med högre beskattning på bilar med större utsläpp och lägre effektivitet. Sådana åtgärder har redan införts i vissa medlemsstater. Det är kanske vägen till framgång.

  Leopold Józef Rutowicz (UEN). – (PL) Herr talman! Dorette Corbeys betänkande om införande av ett system för övervakning och minskning av utsläpp av växthusgaser är viktigt när det gäller att utarbeta en politik för att minska växthusgaseffekten. Dessa gaser orsakar störst skada i storstadsområdena, där 80 procent av befolkningen lever.

En lösning vore att gå över till rena transportformer, det vill säga el- eller vätedrivna fordon eller hybridfordon. Bilsektorn, som för närvarande upplever en svår situation, borde få stöd för att påbörja massproduktion av denna typ av fordon. En sådan lösning skulle drastiskt minska koldioxidutsläppen.

- Betänkande: Sacconi (A6-0419/2008)

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi vet att vägtransporter står för 12 procent av koldioxidutsläppen, så jag stöder naturligtvis detta särskilda betänkande, där frågan behandlas på ett mycket tydligt sätt.

Jag vill upprepa min ståndpunkt och betona att även om vi på det stora hela har gett detta energi- och klimatförändringspaket vårt stöd, anser jag att antagandet i en enda behandling borde betraktas som en engångsföreteelse.

Det finns många detaljer här som skulle ha vunnit på mer ingående diskussioner, i utskottet, i grupperna och i parlamentet. Jag skulle verkligen ha föredragit det alternativet.

Jag inser dock att tiden är knapp och att vi behövde få Europeiska unionens ståndpunkt slutgiltigt fastställd för 2009. Men låt oss enas om att det förfarandemässigt inte var det bästa tillvägagångssättet, men ur praktisk synvinkel hade vi inte mycket att välja på. Låt oss hoppas att det fungerar.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Jag har gett förordningen om koldioxidutsläpp från fordon mitt stöd i den version som är resultatet av de komplexa trepartsförhandlingarna. Genom förbättringar av produktionstekniken för motorer och även genom användning av mer miljövänliga däck och lampor och en mer miljövänlig design kommer en gradvis minskning av utsläppen att nås från dagens nivå på 160 gram till 130 gram koldioxid per kilometer. Förordningen tillåter små variationer för små fordonstillverkare inom ramen för de fastställda målen. Samtidigt insisterar parlamentet på en rigorös tillämpning av böter vid överträdelser av de gemensamt antagna reglerna. Jag vill säga att jag håller med Syed Kamall. Det är synd att medlemsstaterna vägrar att för gott sätta stopp för den överflödiga och därmed miljöskadliga förflyttningen av Europaparlamentet från Bryssel till Strasbourg tolv gånger om året.

  Albert Deß (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Också jag stöder produktionen av bränslesnålare bilar. Jag stöder likaså fastställandet av konsumtionsgränser – men dessa måste vara realistiska. Jag avstod från att rösta om detta betänkande, eftersom jag inte anser att det är rätt att fastställa böter på upp till 475 euro per ton koldioxid om man överskrider dessa låga gränsvärden.

Det finns många möjligheter att minska utsläppen av koldioxid till en avsevärt lägre kostnad. Detta handlar om en ensidig diskriminering av högkvalitetsbilar i synnerhet, vilka tillverkas i min delstat Bayern. Koldioxiden kan minskas till avsevärt lägre kostnader genom att isolera byggnader. Jag har värmeisolerat mitt hus helt och hållet, och därmed sparar jag 7 000 liter bränsleolja per år – sådana besparingar kan jag inte göra på min bil. Vi borde alltså välja rätt väg och därför lade jag ner min röst.

- Andrabehandlingsrekommendation: Cercas (A6-0440/2008)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det är särskilt beklagligt att mitt initiativförslag om att behålla söndagar som arbetsfria dagar inte har införlivats i omröstningen här i kammaren, trots brett stöd från ledamöterna. EU bygger på kristna värderingar: skyddet av familjen är av särskilt intresse för oss, och söndagar är den särskilda dag då man tillämpar dessa värderingar. Detta direktiv skulle ha varit exakt rätt plats att ge söndagen en verkligt säker ställning som en arbetsfri dag inom hela EU, och därför anser jag att detta är beklagligt.

För det andra vill jag säga att jag förkastade rådets ståndpunkter om arbetstidsdirektivet eftersom arbetstiden skulle ha förlängts och jourtid inte skulle ha räknats som arbetstid, och eftersom EU-reglerna också skulle ha undergrävts genom en hel rad undantagsklausuler. Det gläder mig att parlamentet har lyckats ordna förhandlingar med rådet.

  Kristian Vigenin (PSE). – (BG) Jag vill framföra min tillfredsställelse över att Europaparlamentet röstar om att ta bort undantagsklausulen, som tillåter medlemsstaterna att avvika från regeln om en arbetsvecka på 48 timmar om de själva vill.

Undantagsklausulen är negativ för arbetstagarna och arbetsgivarna, öppnar för orättvis behandling och exploatering och är skadlig för människors hälsa. Vi är medlemmar i en och samma union och reglerna måste tillämpas likadant för alla. Vi kan inte öka vår konkurrenskraft på bekostnad av arbetstagarnas hälsa och liv. Parlamentet borde sända rådet en mycket tydlig signal och tala om vad EU-medborgarna vill.

Jag gav dock även rådets förslag om aktiv och inaktiv jourtid mitt stöd. De specifika situationerna skiljer sig åt mellan länderna. Det innebär att genomförandet av de bestämmelser som Europaparlamentet i dag har antagit skulle ge mitt land avsevärda svårigheter, och också påverka vårdpersonalen. Detta kan i slutändan orsaka problem inom hela sektorer. Därför hoppas jag att förlikningskommittén kommer att nå förnuftiga kompromisser.

Jag vill avsluta genom att uppmana regeringarna i EU, särskilt i de central- och östeuropeiska länderna, att skärpa kontrollen av förenligheten med arbetsrätten. Det är trots allt ingen hemlighet att hundratusentals européer fortfarande arbetar under usla förhållanden och under mycket längre tid än vad som anges i de lagstadgade arbetstidsförordningarna.

  Aurelio Juri (PSE). - (SL) Tack för ordet. Inte många av er i parlamentet känner till mig, eftersom jag blev ledamot så sent som i november och det här är första gången som jag talar i parlamentet. Jag bad om ordet för att få hälsa på er och för att säga att jag ser fram emot vårt samarbete, men framför allt för att hylla dagens bedrift i och med omröstningen om föredragande Alejandro Cercas betänkande.

Vi har försvarat arbetstagarnas värdighet, vi har försvarat ett socialt engagerat Europa och ett solidaritetens Europa. Låt oss anpassa arbetet till människan, och inte människan till arbetet, som fackföreningarna säger. När det gäller arbetstiden har vi i dag varit framgångsrika.

Jag vill därför tacka föredraganden Alejandro Cercas och er alla för att ni röstade som ni gjorde, och även tacka er på de slovenska arbetstagarnas vägnar. Tack.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) Jag röstade för ett bevarande av undantagsklausulen och jag är naturligtvis inte glad eller nöjd över resultatet av dagens omröstning. Jag måste säga att jag inte kan acceptera anklagelsen att de som förespråkar ett bevarande av undantagsklausulen diskriminerar arbetstagarna, eller att det återspeglar en antisocial agenda. Vad menar jag med detta? Varför anses man vara emot arbetstagarna när man tror på arbetstagarnas rätt att besluta hur många timmar de vill arbeta? Hur kan man vara emot arbetstagarna när man helt enkelt vill att de som vill arbeta mer för att tjäna mer ska få göra det? Det finns de som måste tjäna mer pengar för att betala av ett lån och tack vare dagens omröstning kan de inte göra det. Jag röstade för bevarandet av denna undantagsklausul eftersom jag förespråkar att man ska lämna beslutet till arbetstagarna själva.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) I omröstningen gav jag mitt stöd till rådets gemensamma ståndpunkt om paketet med de två direktiven – arbetstidsdirektivet och direktivet om arbetsvillkor för personal som hyrs ut av bemanningsföretag – eftersom vi genom denna kompromiss har säkrat en större flexibilitet på arbetsmarknaden.

Enligt undantagsklausulen ska de enskilda EU-medlemsstaterna kunna tillåta arbetstagare som arbetar inom deras territorium att arbeta över 48 timmar i veckan under förutsättning att arbetstagaren har samtyckt till den längre arbetstiden som, enligt kompromissen, kan uppgå till en gräns på 60 eller 65 timmar i veckan, i enlighet med de fastställda villkoren.

Dagens omröstning om rådets kompromisståndpunkt följer på ett fem år långt arbete i medlemsstaterna för att nå en kompromiss. Mitt arbete i Europaparlamentet har lärt mig hur svårt det är att nå en kompromiss, och därför beklagar jag att parlamentet har förkastat rådets gemensamma ståndpunkt.

  Antonio Masip Hidalgo (PSE). – (ES) Herr talman! Det här har varit en mycket känslosam dag med tanke på Sacharovpriset, och för mig personligen i och med att presidenten för Västsahariska arabiska demokratiska republiken, som kämpar för sitt folks självbestämmande, dess rättmätiga självbestämmande, närvarar på åhörarläktaren.

Det är dessutom en historisk dag, eftersom parlamentet har ställt sig på sitt suveräna folks sida, det vill säga de människor som röstat in oss alla i Europaparlamentet.

Jag gratulerar min kollega Alejandro Cercas till hans betänkande. Han har kämpat hårt i alla dessa år för att nå denna ståndpunkt, som är politiskt och socialt viktig för fackföreningarna och för alla arbetstagare i EU. Jag uppmanar de regeringar som ännu inte har gjort det samt kommissionen att göra som vi och lyssna till folkets röst, precis som Europaparlamentet har gjort den här gången.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Jag har i dag inte gett mitt stöd till rådets och vårt utskotts förslag om en ändring av arbetstiden. Det är grundläggande att direktivet diskuteras med rådet igen i lugn och ro. Å ena sidan måste vi tillåta en flexibilitet i arbetstidsavtalen, särskilt för arbetstagare i små och medelstora företag, och vi måste också skydda söndagen som en vilodag. Å andra sidan är det mycket viktigt att vi ändrar systemet för utförande av jourtjänster mot bakgrund av dessa tjänsters olika natur. Samtidigt som undantagsklausulen är en lösning som tyvärr förkastats av Europaparlamentets ledamöter och som vore lämplig för jourtjänster som tillhandahålls av till exempel portierer, brandmän och andra yrkesgrupper, kommer det att bli nödvändigt att hitta specifika och varierande lösningar för läkare, samtidigt som man beaktar patientsäkerheten. Ett annat alternativ vore att utesluta hälsovård från direktivets tillämpningsområde, eftersom genomförandet av hälsovård klokt nog inte har införlivats i Europeiska unionens politikområden.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag anser att resultatet av denna omröstning är det bästa möjliga, eftersom det möjliggör mer reflexion om ett mycket komplext ämne som det finns många olika åsikter om. På Fine Gael-ledamöterna i PPE-DE-gruppens vägnar gav vi vårt stöd till ändringsförslag 9 och lade ner vår röst i fråga om undantagsklausulen eftersom Irland inte tillämpar denna klausul, eller avser att göra det.

Angående frågan om söndagar och om en vilodag längtar jag faktiskt tillbaka till den underbara tiden och har därför ställt mig bakom idén, framför allt för att väcka denna debatt. Jag vet att omröstningen var förlorad, men vi kunde kanske fundera över behovet av en vilopaus.

Jag vill ändra min röst om ändringsförslagen 13 och 14 – det skulle ha varit ett minus och inte ett plus.

Får jag be ledamöterna i parlamentet att följa de regler som vi försöker påföra alla andra? Vi tar absolut ingen hänsyn till familjelivet eller arbetstider. Vi arbetar hårt – jag är inte säker på att vi alltid arbetar effektivt, men vi håller på dag och natt – så om vi påför andra dessa regler borde vi kanske tillämpa dem själva.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Jag skulle ha velat rösta med underläkarna på EU:s sjukhus i deras krav på inaktiv jourtid.

Jag tvingades dock lägga ned min röst. Jag är mycket medveten om hur det kommer att påverka tillhandahållandet av tjänster att all jourtid ska räknas som arbetstid, framför allt vårdtjänster för gamla, funktionshindrade, barn och andra utsatta grupper.

Effekten på vissa tjänster, särskilt i en tid av budgetrestriktioner, kommer att bli fördubblade kostnader och därmed hälften så många tjänster och att andra tjänster kommer att bli omöjliga att tillhandahålla. Tänk till exempel på vårdare i gruppbostäder eller på helgavlösare för anhörigvårdare.

Genom att fokusera på läkare, som har skäl att klaga, har vi missat vissa av de situationer där personalkontinuiteten är den viktigaste faktorn i arbetet, vilket även gäller fosterföräldrar. Vi måste hitta ett sätt att skydda arbetstagarna men också utsatta grupper.

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Jag är bestört över att vi vid andra behandlingen inte kunde anta rådets ståndpunkt. Anledningen är att vi måste främja konkurrenskraften. Detta handlar inte om slavarbete, för även om någon vill arbeta länge skulle de som mest kunna arbeta 60–65 timmar i veckan. I stället har vi valt en fullständigt oflexibel lösning med en kompenserande vilotid som kan tas ut omedelbart, vilket skapar en fullständigt ohållbar situation för till exempel arbetsgivare till säsongsarbetare. Jag vill uppmärksamma kollegerna i parlamentet på att en person som anställs av en arbetsgivare och som själv får välja sina arbetsvillkor har en mycket bättre situation än en välskyddad arbetslös arbetstagare. Därför är jag mycket upprörd över undantagsklausulen. Vad gäller jourtiden röstade jag till slut för det nionde ändringsförslaget eftersom det var tydligt att vi hade siktat in oss på förlikning, framför allt eftersom detta kan lösas på nationell nivå enligt ändringsförslaget.

  Frank Vanhecke (NI). - (NL) Herr talman! Jag har länge ansett att EU inte borde handla om trist likformighet, och också här i parlamentet borde vi börja lära oss att acceptera att allt inte behöver regleras på EU-nivå och att det finns en mängd lokala och nationella regler och traditioner som vi bör respektera, inte minst de som rör skyddet av arbetstagarna och lagstiftningen om hälsa och säkerhet på arbetet och om arbetstiden.

Vad som enligt min åsikt är viktigt är att medlemsstaterna kan välja, och att alla aspekter av arbetsrätten bör förbli en fråga uteslutande för medlemsstaterna. Kommissionen och EG-domstolen borde hålla sig ifrån denna fråga. Det är vad subsidiaritet handlar om, och det förespråkar vi väl alla?

Mot bakgrund av detta motsätter jag mig bestämt avskaffandet av undantagsklausulerna och enligt min åsikt är det upp till medlemsstaterna, och även de federala staterna inom medlemsstaterna, att själva besluta om människor ska få arbeta på söndagar.

  Daniel Hannan (NI). – (EN) Herr talman! Författaren till detta betänkande, Alejandro Cercas, är den mest sympatiska och intelligenta socialist man kan träffa, och det finns ett mått av förnuft i hans påstående att en asymmetri skapats på grund av vissa undantag och undantagsklausuler. I en perfekt värld skulle inget land uppmana sina arbetstagare att sluta arbeta efter en viss godtyckligt fastställd tidsperiod. Det är moraliskt felaktigt. Om jag vill arbeta för er, herr talman, och om ni vill anställa mig och vi båda är nöjda med våra avtalsvillkor, så borde vare sig vår regering eller Europeiska unionen ha rätt att gå emellan och förklara avtalet olagligt. Men bortsett från de etiska argumenten är det dock också ekonomiskt galet vid en tidpunkt som denna att påföra EU:s ekonomier merkostnader. Jag är dock en suveränist, och om andra länder vill påföra dessa restriktioner på sina egna medborgare, som också är deras väljare, är det upp till dem. Vad som är skandalöst är att införa dessa regler på EU-nivå i Storbritannien, oavsett om det sker genom direktiv som detta eller genom den rättsliga aktivism som inleddes genom stadgan om de grundläggande rättigheterna. Om vi vill ha det så borde vi hålla en folkomröstning om det. Pactio Olisipiensis censenda est!

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Ni vet att socialdemokrater säger sig tala för arbetande män och kvinnor, men det finns ett talesätt om socialdemokratiska politiker. Merparten av dem är intellektuella från medelklassen och resten har glömt varifrån de kommer.

Låt mig berätta en historia för er. Min far var busschaufför och när vi fick en oväntad räkning, när det var en skolresa som han ville skicka mig på, då brukade han lägga in ett par timmars extra övertid så att han kunde betala den där oväntade räkningen eller skicka mig på skolresa.

Om arbetstidsdirektivet hade funnits skulle inget av detta ha varit möjligt. Ingen borde tvingas att arbeta övertid mot sin vilja. Jag tror att vi alla är eniga om det, oavsett vår tillhörighet här i parlamentet, men om man tittar på konsekvenserna av hur vi har röstat i dag är detta ett slag i ansiktet på de arbetande män och kvinnor som vill arbeta ett par timmar extra för att ge sina familjer ett bättre liv. Socialdemokraterna borde skämmas!

  Siiri Oviir (ALDE). - (ET) Jag vill göra ett uttalande om min röst angående arbetstidsdirektivet. Min omröstningsmaskin fungerade inte i omröstningen om ändringsförslagen 34 och 35. Jag röstade för dessa förslag, men maskinen visade en röd lampa.

Jag anser fortfarande att all jourtid, inklusive inaktiv tid vid vissa tidpunkter, är arbetstid.

Varför gör jag det? Det beror inte på läkaren eller brandmannen (vars arbetsgivare kräver att de är på sitt arbete eller att en särskild tjänst ska tillhandahållas) om en patient behöver en läkare eller om en brand bryter ut. Det beror inte på dessa personer. De befinner sig på sitt arbete, detta är arbetstid, och jag vill att min röst i dessa frågor ska korrigeras i protokollet.

- Betänkande: Ayala Sender (A6-0371/2008)

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta är ett mycket bra betänkande, och vi måste titta på den gränsöverskridande dimensionen av vägsäkerheten. Jag vill dock använda dessa 90 sekunder för att ta upp en allvarlig fråga.

Det finns webbplatser som annonserar om försäljning av körkort. De antyder att deras verksamhet inte är olaglig även om den är dunkel, och de agerar utifrån grunden att det finns över 100 olika körkort inom EU och att samordningen mellan de myndigheter som utfärdar körkort är mycket begränsad. Det finns alltså en möjlighet för någon som inte har körkort, eller som har misslyckats med en uppkörning eller förlorat sitt körkort, att få ett körkort på detta tämligen tvivelaktiga sätt. Det är åtminstone svindel att samla in pengar, och som värst ett sätt att låta människor som inte borde finnas ute på vägarna att fortsätta köra bil. Jag har tagit upp denna fråga med kommissionen och rådet. Den kräver åtgärder på EU-nivå.

Skriftliga förklaringar:

- Betänkande: Turmes (A6-0369/2008)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för direktivet om främjande av användningen av förnybar energi, som är en text som samordnats av Claude Turmes.

Detta direktiv utgör en stor möjlighet för EU:s framtid, eftersom det banar väg för den tredje industriella revolutionen och är en chans att skapa miljontals arbetstillfällen, att göra miljöskyddet till verklighet och samtidigt främja den ekonomiska tillväxten och konkurrenskraften. Vad gäller biobränslen hoppas jag att kommissionen kommer att kunna genomföra hållbarhetskriterierna i EU och i resten av världen, och samtidigt främja internationell handel med de renaste och mest konkurrenskraftiga biobränslena.

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. – (PL) Jag röstade för Claude Turmes betänkande. Ett av EU:s mål i fråga om förnybar energi är moderniseringen av de central- och östeuropeiska städerna genom att öka deras energieffektivitet. Det är viktigt, inte bara med tanke på energisektorn utan också av miljöskäl, att kollektivtrafiken och de lokala värmesystemen moderniseras genom en övergång till alternativa energikällor.

Dessutom kan institutioner och företag få omfattande finansiering från EU-budgeten i detta syfte. Över 720 miljoner euro har till exempel öronmärkts för programmet för Intelligent energi, som främjar mångfald på energiområdet och användningen av förnybar energi.

  Šarūnas Birutis (ALDE), skriftlig. – (LT) Fossila bränslen har länge utgjort ett levebröd för samhället. Vi vet att moderniseringen inte hade varit möjlig utan rikliga reserver med billig olja, kol och gas. Denna tid kommer dock snart att få ett slut. För energitrygghetens och ekonomins skull, men framför allt med hänsyn till klimatförändringen, måste vi förändra våra energi- och transportsystem i grunden.

Under många år betraktades klimatförändringen först och främst som en miljöfråga. I dag är det dock allmänt accepterat att klimatförändringen påverkar alla samhällssektorer och om vi inte lyckas lösa denna fråga snart kan konsekvenserna för samhället bli katastrofala.

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Användningen av förnybar energi på transportområdet är ett av de mest effektiva verktygen för att minska EU:s beroende av olja. Vi vet också att kontrollen av energikonsumtionen i EU och användningen av energi från förnybara källor utgör viktiga delar av det åtgärdspaket som behövs för att bekämpa klimatförändringen.

Jag anser att den viktigaste punkten i detta betänkande är bevarandet av det slutliga bindande målet med en andel på 20 procent förnybar energi senast 2020, däribland minimimålet med en andel på 10 procent förnybar energi för transporter.

För Portugal utgör införlivandet av vågenergi i definitionen av förnybar energi en möjlighet att använda vår energipotential för att nå målen. Det faktum att man i betänkandet överväger ett incitament för andra generationens biobränslen gör inte bara dokumentet trovärdigt, utan garanterar också hållbarhet i användningen av förnybar energi inom transportsektorn. För att skapa en energimodell som stöder förnybar energi anser jag att det är grundläggande att man i betänkandet uppmuntrar strategiska samarbetsmekanismer mellan medlemsstaterna.

Betänkandet är viktigt i sig och som en del av en överenskommelse (klimat- och energipaketet). Samtidigt som vi genom överenskommelsen garanterar bevarandet av miljöintegriteten, kommer den att göra det möjligt att nå 20/20/20-målen senast 2020. Dessa mål som fastställts för medlemsstaterna är ambitiösa men genomförbara.

  Avril Doyle (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Claude Turmes föreslår en viktig rättsakt om det väsentliga främjandet av användningen av förnybar energi. Som en del av det omfattande klimat- och energipaketet kommer förnybar energi att stå för 20 procent av energin (inklusive elektricitet, värme och transporter) senast 2020. Detta, i kombination med de övriga åtgärderna i klimat- och energipaketet, är en god utgångspunkt för att bekämpa klimatförändringar, stimulera investeringar i förnybara energikällor och energival, ge forskning och utveckling en tydligare inriktning och skapa ett verktyg för att nå energitrygghet och energioberoende.

De bindande målen kommer att gälla inom alla medlemsstater för att se till att de fastställda målen nås på EU-nivå. En kombination av samarbete, solidaritet och innovation kommer att garantera att vi uppfyller de mål som vi inte längre har råd att missa.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Denna fråga ingår i ”klimat- och energipaketet”. Den rör främjande av användningen av förnybar energi, och omfattar följande sektorer: elektricitet, uppvärmning och kylning samt transporter. Målet är att EU ska öka andelen förnybar energi inom sin energikonsumtion med 20 procent senast 2020. De nationella allmänna målen fastställs för varje medlemsstat och ett mål med en andel på 10 procent förnybar energi senast 2020 har också fastställts för transportsektorn.

Enligt information som publicerats har målet för Portugal i fråga om dess andel förnybar energi som en del av den totala energikonsumtionen senast 2020 fastställts till 31 procent, med tanke på vår utgångspunkt (2005 uppgick denna andel i Portugal redan till 20,5 procent) och på den nationella potentialen för förnybar energi. Målet med en andel på 10 procent förnybar energi inom transporter är å andra sidan detsamma som för alla medlemsstater.

Faktum är dock att även om vi röstade för detta i den slutliga omröstningen tvivlar vi allvarligt på att dessa mål kan nås, eftersom det är vilseledande att utgå från principen att vi fullständigt förstår omfattningen av exploaterbara förnybara resurser eller att vi har den teknik som behövs för att använda dem. Det hade varit bättre att fastställa offentliga och privata investeringsbelopp och att främja ett allmänt inspektions- och kartläggningsprogram för att klassificera och kvantifiera förnybara energikällor.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar Turmesbetänkandet om energi från förnybara källor, även om jag inser att det kommer bli svårt att nå målet. För min egen hemregion i sydvästra England blir det viktigaste bidraget till detta mål någon typ av tidvattendamm i floden Severn. Eftersom det kommer att dröja innan detta arbete kommer igång är det viktigt att den brittiska regeringen begär att man på något sätt tar hänsyn till effekterna av ”projekt som är på gång” och att kommissionen går med på detta.

  Mathieu Grosch (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag röstade för betänkandet om klimat- och energipaketet, eftersom det omfattar flera direktiv som alla ligger helt i linje med EU:s mål att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent fram till 2020, eller med 30 procent om en internationell överenskommelse kan nås. Det är resultatet av långa förhandlingar och av en kompromiss mellan företrädare för parlamentet och rådet – dvs. för de 27 medlemsstaterna.

Ett av direktiven handlar om förnybar energi. I det ingår målet att andelen förnybara energikällor ska öka till 20 procent och energieffektiviteten förbättras med 20 procent. Dessutom ska 10 procent av drivmedelsanvändningen komma från förnybara källor. Hållbarhetskriterier har fastställts, vilket har ökat användbarheten. Jag välkomnar dessa regler, eftersom de inte bara bidrar till att minska EU:s energiberoende och skapa nya arbetstillfällen, utan även uppmuntrar innovation inom teknikutvecklingen.

Genom direktivet om EU:s system för handel med utsläppsrätter uppdateras det nuvarande systemet och det föreskrivs att industrin nu måste köpa utsläppsrätter, som tidigare var gratis, på auktioner. Det finns undantag i form av övergångsperioder för de östeuropeiska medlemsstaterna, som till att börja med bara behöver köpa utsläppsrätter för 30 procent av sina utsläpp. Det föreskrivs också incitament för energieffektivitet och en skyldighet för medlemsstaterna att investera minst hälften av inkomsterna i utvecklingsländerna och i ny teknik, även om syftet inte anges närmare. Jag välkomnar den lyckade balansgången mellan hänsyn till de branscher som har ett svårt arbete framför sig och en ambitiös miljöpolitik.

I ett annat direktiv fastställs hur ansvaret ska fördelas när det gäller utsläpp som inte omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter. Det handlar framför allt om uppvärmnings- och luftkonditioneringssystem och flera ekonomiska sektorer (transporter, mindre industrianläggningar, tjänstesektorn och jordbruket), som inte omfattas av systemet för utsläppshandel men ändå bidrar avsevärt till utsläppen av växthusgaser. Det ska också införas långsiktiga mål på detta område, bl.a. att utsläppen av växthusgaser ska minska med 35 procent fram till 2035 och med 60–80 procent fram till 2050.

Direktivet om avskiljning och geologisk lagring av koldioxid (CCS) gör det möjligt att avskilja koldioxid ur avfallsgaser och sedan lagra det under jord. Tolv CCS-kraftverk ska finansieras fram till 2015. Jag inser att CCS är viktigt som en övergångsteknik, men man bör lägga stor vikt vid lagringssäkerheten.

I ett annat direktiv fastställs gränsvärden för koldioxidutsläpp från nya bilar. Det övre gränsvärdet för utsläpp från alla nya bilar kommer från och med 2010 att vara i genomsnitt 120 g koldioxid/kilometer, och från och med 2020 95 g/km. De bötesbelopp som fastställs i kommissionens förslag om gränsvärdena överträds har sänkts med anledning av den ekonomiska krisen och ligger nu på 5–95 euro beroende på hur stor överträdelsen är. Från och med 2019 är det emellertid meningen att bötesbeloppet ska uppgå till 95 euro från och med det första gram koldioxid med vilket gränsvärdet överskrids.

Jag välkomnar kompromissen mellan EU-institutionerna för det är ofta lätt att kritisera men svårt att nå en kompromiss. De regler som man har kommit överens om är det lyckade resultatet av förhandlingar mellan länder som ibland är mycket olika i fråga om ekonomiska förhållanden, men som samtidigt strävar efter ett gemensamt mål. När man betraktar EU-målen som helhet får man inte glömma bort att särskilt de nya medlemsstaterna inte kan nå alla mål inom denna korta tidsfrist utan att riskera att hela näringsgrenar kollapsar och att de ställs inför en social katastrof.

För mig är klimat- och energipaketet inte bara ett viktigt steg utan faktiskt ett stort språng som kommer att motverka de fortsatta klimatförändringarna och stärka EU:s framskjutna position på vägen mot en effektiv energipolitik. EU har lyckats visa upp en enad front och detta kommer att göra det möjligt för oss att ställa större krav även internationellt. En stor utmaning är i detta sammanhang att förhindra internationell miljödumpning. Därför bör länder som inte följer Kyotoprotokollet och därför inte är bundna av koldioxidkraven få betala en importskatt, eller liknande åtgärder vidtas för att förhindra miljödumpning. Detta är en viktig fråga som måste beaktas under förberedelserna av den överenskommelse som ska ersätta Kyotoprotokollet vid FN:s klimatkonferens i december 2009, där förhandlarna kommer att inkludera USA, Kina och Indien. Med klimat- och energipaketet har det lagts en stadig grund för en ny internationell överenskommelse.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för Turmesbetänkandet om förnybar energi. Mitt eget hemland, Skottland, är rikt på förnybara energikällor som vind och tidvattenkraft. Det är mycket viktigt att EU går i täten när det gäller att främja förnybar energi och jag räknar med att ett självständigt Skottland ska ha en central roll i den globala utvecklingen av förnybara tekniker.

  Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta förslag eftersom jag anser att vi skickar en viktig signal om behovet av att ställa om energiproduktionen till icke-fossila och mindre förorenande bränslen både i och utanför EU. Tjugoprocentsmålet är bindande och utgör ett minimum. Nu måste medlemsstaternas åtgärdsplaner för förnybara energislag även omfatta energieffektivitet. Man har också sett till att det ska finnas stödordningar på denna nivå, vilket är avgörande för investerarförtroendet. Det stämmer att resultatet inte är så positivt som jag hade hoppats på när det gäller biobränslen. Vi har behållit 10-procentsmålet, men i praktiken begränsat den andel som kommer från jordbruksbränslen och jag välkomnar dessa nya åtgärder. Rådet har i flera avseenden inte delat parlamentets vision. De måste verkligen ta till sig att klimatförändringarna är en realitet och med detta direktiv som utgångspunkt sträva mot en framtid med låga koldioxidutsläpp.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande eftersom det bidrar till att stärka vårt åtagande att uppnå mål när det gäller förnybara energislag och gör det möjligt för oss att stimulera EU:s inhemska energikällor, tackla klimatförändringarna, öka energisäkerheten och främja konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning. Jag stödde betänkandet eftersom det innehåller en bestämmelse om att man 2014 ska se över effekterna av den ökade användningen av förnybara transportbränslen, så att våra minskningar av koldioxidutsläppen inte får en negativ inverkan på livsmedelspriserna eller markanvändningen. I betänkandet fastställs ett mål på 5 procent för förnybara transportbränslen fram till 2015, med ett delmål på 20 procent för att främja användningen av elbilar. År 2020 höjs målet till 10 procent för förnybara transportbränslen, med ett delmål på 40 procent för användning av el- och vätgasdrivna bilar. Betänkandet innehåller stränga hållbarhetskriterier och kan därför leda till verkligt positiva förändringar och utsläppsminskningar, varför jag ger det mitt stöd.

  Eluned Morgan (PSE), skriftlig. − (EN) Detta betänkande revolutionerar energiproduktionen i EU. Målet att förnybar energi ska utgöra 20 procent av energianvändningen senast 2020 är oerhört ambitiöst, men också nödvändigt för att vi ska kunna vinna kampen mot klimatförändringarna. Om stora projekt som Severndammen ska ingå i målen hoppas jag dock att kommissionen kommer att vara flexibel i sin tolkning av när de måste uppnås.

Tioprocentsmålet för vägtransportbränslen är ett mycket viktigt inslag i detta paket och i arbetet för att uppnå EU:s mål om en ekonomi med låga koldioxidutsläpp. Detta s.k. biobränslemål har förbättrats avsevärt så att bara biobränslen som leder till verkliga utsläppsminskningar utan att livsmedelspriserna stiger tillåts i EU. Ett antal stränga sociala kriterier har också inkluderats som kommer att skydda människor i utvecklingsländerna som annars skulle ha drabbats negativt av den snabba utvecklingen inom biobränsleproduktionen.

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) Förslaget till direktiv är en av de viktigaste delarna av klimatpaketet, där det fastställs ett obligatoriskt mål om att energi från förnybara resurser ska utgöra en andel på 20 procent av EU:s totala energiförbrukning senast 2020. Direktivet öppnar möjligheter att ta fram nya tekniker, skapa nya arbetstillfällen och minska oljeberoendet.

Europaparlamentet har spelat en viktig roll i fastställandet av hållbarhetskriterier för biobränslen och sociala kriterier som är livsviktiga för EU:s invånare under den nuvarande ekonomiska krisen. Klimatförändringarna och den bristande energisäkerheten gör att vi måste främja nya metoder att utvinna energi, men utan att äventyra livsmedelstillgången. Vi måste se till att genomförandet av detta direktiv inte hotar jordbruksmark och skogar. De incitament som förutses ska hur som helst inte gälla biobränslen från råvaror som har odlats på sådan mark. EU ska än en gång visa att man går täten i främjandet av vind-, sol, och vattenkraft och av energi från andra alternativa källor.

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Vi har flera gånger haft tillfälle att konstatera att bara målet att minska EU:s beroende av importerad gas eller olja i sig är tillräckligt för att motivera främjandet av förnybara energikällor.

Den kompromiss som presenteras här i dag och som är en del av klimat- och energipaketet är precis som alla andra kompromisser – varken helt igenom dålig eller helt igenom tillfredsställande.

Den är i synnerhet inte helt tillfredsställande när det gäller biobränslen, vare sig det är fråga om andra generationens biobränslen eller inte. Den ger inte tillräckliga garantier när det gäller konkurrensen med livsmedelsproduktionen, den är vag när det gäller förändringar av markanvändningen, den är tyst när det gäller dessa energikällors faktiska koldioxidavtryck osv.

Den är framför allt inte helt övertygande när det gäller den ”ursprungsgaranti” som i synnerhet ska identifiera grön el, eftersom vi är medvetna om hur elförsörjningen ser ut i realiteten, den tveksamma reklamen på detta område och de stora tillkommande kostnaderna för konsumenterna.

Den är slutligen absolut otillfredsställande när det gäller de sociala konsekvenserna. Vi vill vara säkra på, och detta gäller för övrigt hela det lagstiftningspaket som antogs i början av den globala kris som ser ut att bli djup och långvarig, att EU-medborgarnas och arbetstagarnas intressen kommer att ha företräde framför alla andra hänsynstaganden om den ekonomiska situationen så kräver.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. − (NL) Det är med stor övertygelse som jag har röstat för den kompromiss som har uppnåtts om förnybara energikällor. Min gröna kollega och föredraganden, Claude Turmes, har gjort ett ypperligt arbete. Tack vare hans, och för den delen hela parlamentets, insats kommer det att finnas ett starkt regelverk för att se till att förnybar energi utgör minst 20 procent av energianvändningen senast 2020.

Det här är inget reklamtrick, utan en verklig energirevolution som kommer att skapa en massa arbetstillfällen. Enligt vissa rapporter rör det sig om mer än 2 miljoner arbetstillfällen. Det handlar om arbetstillfällen för högt kvalificerade ingenjörer, designer och tekniska experter, men också om många arbetstillfällen för tekniker, människor som tillverkar kugghjul, installerar solpaneler och bygger vindkraftverk.

Efter många förhandlingar antogs även de ursprungliga förslagen om jordbruksbränslen och biobränslen. Vi inom de Gröna är dock inte helt nöjda med denna teknik och kommer att föreskriva stränga villkor för användningen av den här typen av bränslen. I Turmesbetänkandet har hållbarhetskriterierna skärpts rejält och det finns även en hänvisning till sociala kriterier som överensstämmer med ILO:s regelverk. Jordbruksbränslen kan bara accepteras om man kan utvinna mer energi ur dem än man måste satsa, och de får absolut inte konkurrera med livsmedelsproduktionen.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Betänkandet är ett viktigt steg för att tvinga medlemsstaterna att uppnå sina mål om förnybar energi. Förnybar energi spelar en avgörande roll i kampen mot klimatförändringarna.

- Betänkande: Doyle (A6-0406/2008)

  Adamos Adamou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Europaparlamentet och rådet föreslår i ett försök att förbättra och utvidga systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser och uppnå målet att minska utsläppen av växthusgaser i EU med 20 procent fram till 2020 att direktiv 2003/87/ΕG ska ändras.

Den 17 december 2008 röstade parlamentet för de kompromissändringsförslag som hade lagts fram av skuggföredragandena i ΡPΕ-DΕ-, PSE-, GUE/NGL-, ALDE-, UEN- och Verts/ALE-grupperna. Även om vi röstade för dessa ändringsförslag, i vilka målen för minskningarna av utsläppen av växthusgaser höjs (vilket var det viktigaste målet för GUE/NGL-gruppen), vill vi uttrycka vårt motstånd mot filosofin bakom handeln med utsläppsrätter. Vi vågar säga att just detta direktiv inte uppnår något annat än en liten minskning av utsläppen av växthusgaser och gynnar de utvecklade länderna på bekostnad av de mindre utvecklade länderna och utvecklingsländerna. Tillämpningen av vissa flexibla mekanismer som har föreslagits hjälper slutligen monopol (som är de som bär huvudansvaret för klimatförändringarna) att öka sin lönsamhet i stället för att åstadkomma en radikal lösning av problemet.

  Alexander Alvaro (ALDE), skriftlig. – (DE) Herr talman! Det avtal som har uppnåtts om klimat- och energipaketet är ett futtigt resultat.

EU har föresatt sig att uppnå en minskning på 20 procent jämfört med 1990 års nivåer. Vi har redan klarat av ungefär hälften av detta genom vår utvidgning österut, där utsläppen är lägre i absoluta tal, vilket innebär att det återstår en minskning på 12 procent jämfört med 1990 års nivåer.

EU får uppnå 3–4 procent av minskningen i utvecklingsländerna, vilket innebär att det återstår strax under 9 procent. Det är tillåtet att missa målet med upp till 5 procent, vilket innebär att det återstår 4 procent.

Man skulle i det här skedet kunna säga att det är tur att EU inte har beslutat att helt enkelt exportera hela sin ekonomi till Asien. Kompromissen är betydligt billigare än kommissionens förslag, varför det tyska fria demokratiska partiet kan ge det sitt stöd.

I stället spelar EU nu ut de egna medlemsstaterna mot varandra. En del medlemsstater har fördelar på grund av undantag, förhandlingsförmåga och energimix. De tyska energileverantörerna kan snart finna det meningsfullt att producera elkraft i Polen i stället för hemma – såvida de inte köps upp av franska leverantörer, vill säga.

Det faktum att EU:s medlemsstater ägnar sig åt sådan kohandel bådar inte gott för en global överenskommelse. Frågan är också hur effektiva metoderna är.

Det är nu upp till regeringarna, rådet och kommissionen att garantera effektivitet, både inom miljöskyddet och till gagn för ekonomin och tillväxten.

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater beslutade oss för att rösta för detta betänkande om att reformera systemet för handel med utsläppsrätter. I grunden anser vi dock att klimatpaketet som sådant har otillräckliga ambitioner. Det kommer att krävas mer av EU för att klara av den utmaning som klimatförändringarna ställer oss inför. Men vi anser att detta kan vara en mycket viktig del av det åtgärder som måste till.

Vi är besvikna över att kompromissen mellan rådet och Europaparlamentet inte innebär tillräckliga garantier för att en del av intäkterna från auktioneringen ska gå till klimatarbete i utvecklingsländerna. Vi anser också att auktioneringen av utsläppsrätter borde ha varit mer omfattande och att användandet av CDM borde ha begränsats ytterligare.

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag välkomnar översynen av systemet för utsläppshandel och kompromissen mellan målet att bekämpa klimatförändringarna och att förbättra EU-industrins konkurrenskraft och skydda sysselsättningen.

Jag vill gärna påpeka att den demokratiska öppenheten inte har respekterats fullt ut i det medbeslutandeförfarande som har påskyndats för att nå fram till en överenskommelse i första behandlingen och att parlamentet har fått finna sig i att rösta om ett slags fullbordat faktum.

Jag är trots detta mycket nöjd med Avril Doyles förslag på grund av den flexibilitet som erbjuds för sektorer där det finns en risk för koldioxidläckage. Vi måste förhindra att arbetstillfällen försvinner på grund av att branscher utlokaliseras till regioner som inte är lika angelägna om att minska utsläppen, men utan att undergräva direktivets syfte.

  Sylwester Chruszcz (NI), skriftlig. – (PL) I dag röstade jag mot parlamentets antagande av förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/87/EG i avsikt att förbättra och utvidga gemenskapens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser.

Jag är helt emot de lösningar som föreslås på EU-nivå. Rådets åtagande att fram till 2020 minska gemenskapens totala utsläpp av växthusgaser med minst 20 procent jämfört med 1990 års nivåer, eller med till och med 30 procent om andra utvecklade länder gör åtaganden om liknande minskningar, är dåligt genomtänkt och kommer att få negativa följder för industrin och konsumenterna i EU, bl.a. i Polen.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Det enda fasta åtagande som EU har gjort är att minska sina utsläpp med 20 procent fram till 2020 jämfört med 1990 års nivåer. Jämfört med i dag innebär detta en minskning med omkring 12 procent. Om vi tänker på att två tredjedelar av minskningen kan uppnås genom mekanismer för koldioxidkompensation, dvs. genom köp av koldioxidkrediter på världsmarknaden, har EU åtagit sig att uppnå en minskning med bara 4 procent inom sitt territorium. Det räcker inte för att driva de internationella förhandlingarna framåt.

Jag vill gärna påpeka en annan brist med kompromissen. Inget fast åtagande har gjorts om stöd till utvecklingsländernas arbete med att minska sina utsläpp av växthusgaser. EU har bara gjort ett frivilligt åtagande om att hälften av inkomsterna från utauktioneringen av rättigheterna att förorena ska användas för klimatet. Dessa inkomster sjunker på grund av de många undantag som beviljas producenterna. Enligt kompromissen kan de EU-länder som så vill använda en del av dessa pengar för att stödja utvecklingsländerna. Det handlar om ett helt frivilligt och mycket svagt åtagande med tanke på att det är en fråga som trots allt är av central betydelse i de internationella förhandlingarna.

  Konstantinos Droutsas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) EU skryter om att man går i bräschen för miljöskyddet, men i realiteten försöker man bli ledande när det gäller att skydda kapitalets intressen. De beslut som fattades under toppmötet och om paketet av råds- och kommissionsdirektiv om utsläppsminskningar främjar den s.k. gröna ekonomin som ett sätt att ta sig ur överackumuleringen av kapital och krisen, och på så sätt öppna för nya vinstmöjligheter för monopolföretagen och stärka den imperialistiska expansionismen.

De stärker den utsläppshandel som har visat sig mångfaldiga monopolföretagens vinster utan att skydda miljön. De gör det möjligt för bilindustrin att inte agera förrän åtminstone 2019. Företag som är exponerade för internationell konkurrens undantas från bestämmelserna om energiutvinning och mycket annat. De nya medlemsstaterna och Italien undantas också under lång tid. De ger incitament för att ersätta odling av livsmedelsgrödor med bränslegrödor. Stora företag får utsläppsrätter gratis. Inga inkomster behöver användas för att finansiera miljösatsningar.

Arbetarna kan inte bara vänta på miljöskydd från EU och de företag som ostraffat förorenar miljön. De kan bara få ett verkligt skydd genom att kämpa för en gräsrotsekonomi och gräsrotsmakt.

  Christian Ehler (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Mitt nej innebär inte att jag avvisar ett effektivt system för utsläppshandel som omfattar auktioner eller EU:s klimatmål eller finansieringen av CCS-teknik. Att jag stöder dessa saker har tydligt framgått i samband med flera tidigare omröstningar och i mitt betänkande om demonstrationsanläggningar för CCS-teknik. Men för min hemregion Brandenburg innebär den nuvarande texten att man stadfäster illojal konkurrens med de central- och östeuropeiska länderna och större prishöjningar än vad som krävs för att uppnå klimatmålen. Vi behöver kol i vår energimix för att klara energiförsörjningen för våra medborgare och vill att kol i framtiden ska kunna användas på ett klimatvänligt sätt med hjälp av CCS-teknik. Överenskommelsen med rådet om att ett slutligt beslut skulle fattas efter bara en behandling innebär att starka reservationer inte har skingrats och att det inte har uppstått någon konkurrens om den bästa lösningen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det finns visserligen argument som talar för ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser, eftersom det finns en oro över de kemiska förändringarna i atmosfären som kan påverka klimatet (försiktighetsprincipen) samtidigt som tillgången till fossila bränslen är begränsad och de inte används på ett förnuftigt sätt, men det finns också aspekter som ger anledning till oro.

För det första är utsläppsrätter och handeln med dem omstridd och måste kritiseras eftersom effekterna på realekonomin är i stort sett okända. Detta beror på att det fortfarande finns många frågetecken kring flera tekniska lösningar och på att användningen av dessa tekniska lösningar dessutom är beroende av den ekonomiska utvecklingen inom olika sektorer (flygbranschen, bilindustrin, värmekraftindustrin, cementindustrin, tunga kemikalier, petrokemikalier och ett växande antal andra energiintensiva sektorer).

För det andra förväntas ett fåtal högteknologiska industrisektorer och några (bara ett fåtal) finansiella operatörer vara de som gynnas av systemet. Det är den begränsade tillgången till resurser som tvingar fram en oåterkallelig minskning av förbrukningen av fossila bränslen. Hur stor andel som tilldelas varje sektor måste baseras mer på viktiga sociala behov och ekonomiskt förnuft än på inflytande och ekonomisk vinst. Vi har därför beslutat att avstå från att rösta.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Den springande punkten i detta betänkande bör framhållas: att stärka, utvidga och förbättra systemet för handel med utsläppsrätter efter 2012, eftersom det är ett av de viktigaste verktygen för att uppnå EU:s mål att minska utsläppen av växthusgaser.

Jag ställer mig bakom detta betänkande, främst därför att handel spelar en avgörande roll för att uppnå en effektiv fördelning som garanterar miljöeffektiviteten i EU:s system för utsläppshandel. En plan som omfattar hela EU är alltid mycket bättre än 27 nationella planer. I förslaget föreskrivs dessutom att automatiska och förutsebara justeringar kan göras för att uppfylla kraven i en framtida internationell överenskommelse.

Förslagets hallstämpel är höjningen av fria utsläppsrätter, vilket jag inte tycker är särskilt bra. Men man får inte glömma att utsläppen kommer att minska varje år.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Förslaget till direktiv om en översyn av EU:s system för handel med utsläppsrätter innebär en förbättring jämfört med dagens system och är viktigt i ett internationellt perspektiv. Jag kunde därför stödja Avril Doyles betänkande.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. − (FI) Jag vill ta tillfället i akt att tacka ledamöterna för omröstningen nyligen då Europaparlamentet tydligt visade sitt stöd för min riktmärkesmodell. Jag har förespråkat den länge och var den som först föreslog att den skulle användas för utsläppshandeln. Utskottet för industrifrågor, forskning och energi röstade emot den med snäv marginal, medan motståndet i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet var något större, men livet är fullt av överraskningar. Nu kommer riktmärket att vara ett kriterium så snart det har godkänts av rådet.

Det är dessutom lika bra. Det fanns ingen balans i kommissionens ursprungliga förslag eller i miljöutskottets ståndpunkt om utsläppshandel, eftersom de innebar att EU-produktionen försattes i ett läge där det blev svårt för den att konkurrera på globala marknader, utan att detta ledde till några särskilt positiva klimateffekter. Detta skulle naturligtvis inte bara ha lett till sysselsättningsförluster, utan även till negativa miljöeffekter eftersom det skulle ha pressat företagen att flytta produktionen till länder som inte omfattas av utsläppsbegränsningarna.

Beslutet har nu öppnat dörren för en mer rättvis och ur miljösynpunkt mer långsiktig strategi. Allt är emellertid fortfarande öppet och det är nu vi kommer att börja få se vem som gynnas av de förbättringar som har gjorts.

Miljömålen är oföränderliga och utgör en utmaning. De blir inte lätta att uppnå för industrin, men det är heller inte meningen.

Det är hur som helst meningslöst att tala om fria utsläppsrätter eftersom det finns riktmärken – måttstockar – som är ambitiösa. Och de måste de vara för annars får vi inte ett system som kan förmå företagen att delta i teknikkapplöpningen för att få fram den teknik som producerar minst utsläpp.

Jag anser uppriktigt talat att klagomålet från miljölobbyn om att paketet är urvattnat är orimligt med tanke på att målen efterlevs och att industrisektorerna har ett sjunkande utsläppstak. Det är oansvarigt att påstå detta, men alla är minsann inte intresserade av att ta ansvar. Det räcker att trampa på världen.

  Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande, trots att det finns så många kryphål i det och att de tio nya medlemsstaterna beviljas undantag. Varför röstar man för ett bristfälligt betänkande? Därför att det uppnås en del framsteg om man jämför med den nuvarande ordningen. Det kommer att finnas ett EU-omfattande tak för de sektorer som deltar i utsläppshandeln och medlemsstaterna kommer att få mindre att säga till om i denna process. Principen om fullständig utauktionering av rättigheter för kraftsektorn finns kvar. Flygbranschen har bara fått en liten del av de nya möjligheterna att utnyttja mekanismen för ren utveckling (CDM). Men det viktigaste med det reviderade systemet är att det skapar en struktur för en viktig del av post-Kyotoavtalet. Vi har nu ett system som andra länder kan ansluta sig till och använda för att få ned sina utsläpp – om de begränsar delarna före utauktioneringen och sätter upp ambitiösa mål. Användningen av inkomsterna kommer att följas upp noggrant. Medlemsstaterna kan inte bara betrakta systemet som något som ger klirr i kassan. Det måste användas för att främja övergången till en hållbar ekonomi med låga koldioxidutsläpp, som är det världen behöver.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stöder detta förslag, där vi skapar en balans mellan ambitiösa klimatmål och behovet av att stärka EU-industrins konkurrenskraft och skydda sysselsättningen. Utsläppsrätter och utauktionering av utsläppskrediter för kraftverk kommer att tillämpas fram till 2013, då alla nya kraftverk uteslutande ska ha utauktionerade utsläppsrätter. För den vanliga industrin kommer övergången till full utauktionering att ske 2020. Jag röstade för detta betänkande eftersom det gör utauktionering till huvudregel, begränsar mängden CDM/JI-projektkrediter som en anläggning kan köpa för att kompensera sina utsläpp och samtidigt skyddar företagen mot koldioxidläckage.

  Eluned Morgan (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stöder detta betänkande eftersom jag anser att utsläppshandelssystemets integritet ur miljösynpunkt har bevarats och att det innebär en betydande förbättring jämfört med dagens system, i och med att förorenare i framtiden kommer att få betala för rätten att göra utsläpp genom att utsläppsrätterna ska auktioneras ut. Målet att minska utsläppen från EU:s kraftverk och tunga industri med minst 20 procent fram till 2020 kvarstår och höjs automatiskt till 30 procent om en internationell överenskommelse nås vid FN:s klimatförhandlingar i Köpenhamn i december 2009. Jag anser också att man har uppnått en balans mellan sysselsättning och miljö, vilket är livsviktigt i en lågkonjunktur.

  Angelika Niebler (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag vill avge följande röstförklaring för delegationen från Bayerns kristna socialdemokratiska union i Europaparlamentet.

EU har satt upp ambitiösa klimatmål. Det handlar bl.a. om att minska koldioxidutsläppen med 20 procent fram till 2020. Dessa klimatmål bör inte ifrågasättas.

Våra försök att motverka klimatförändringarna måste kombineras med en vilja att utforma tydlig lagstiftning så att vi kan skapa planeringssäkerhet för vår ekonomi. EU-industrin får dessutom inte hamna i ett underläge i den internationella konkurrensen. Och så måste det säkras lika konkurrensvillkor inom EU.

Det direktiv som är föremål för dagens omröstning och handlar om EU:s system för utsläppshandel uppfyller inget av dessa krav. Låt mig förtydliga detta genom följande argument:

1. Vissa branscher beviljas undantag från utauktioneringen av utsläppsrätter för koldioxid. Vi har fortfarande inte en aning om på vilka grunder det ska bedömas om de fastställda kriterierna uppfylls.

2. Bara på medlemsstatsnivå och först efter det att EU-lagstiftning om bistånd har antagits ska det från fall till fall beslutas om en anläggning får kompenseras för stigande energikostnader, och i så fall med hur mycket.

3. Om man inte lyckas nå en internationell överenskommelse i Köpenhamn 2009 kommer utauktioneringen av utsläppsrätter för koldioxid att skapa en extra börda för många branscher som deras konkurrenter utanför EU inte har.

4. De flesta östeuropeiska medlemsstaterna undantas från utauktioneringen av utsläppsrätter för koldioxid till energisektorn. Därmed hamnar Tyskland i ett underläge eftersom man till skillnad från sina grannar i öst får 48 procent av sin elkraft från kolkraftverk.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Vi instämmer inte i regeringarnas och kommissionens jubel över den slutliga kompromissen om klimatpaketet. EU:s försök att gå i täten för det globala arbetet mot klimatförändringarna har urvattnats efter påtryckningar från industrilobbyn och konservativa regeringar.

Det berömda ”20/2020” är ett nödvändigt första steg, men de mål som har satts upp är inte tillräckligt ambitiösa. Det är lätt för EU-länderna att köpa en stor del av de föroreningsenheter som ”motsvarar” deras andel från utvecklingsländerna, vilket innebär att västvärldens historiska ansvar cyniskt vältras över på jordens fattiga invånare. Regeringarna verkar helt enkelt inte inse hur allvarlig situationen är.

Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster lägger inte ned sina vapen. Vi delar den oro som miljöorganisationerna känner och kommer att fortsätta att kräva mer ambitiösa mål för att minska utsläppen av växthusgaser, ge nödvändigt stöd till utvinning av energi från förnybara källor och upprätta bindande långsiktiga planer för ytterligare utsläppsminskningar efter Köpenhamn.

  Herbert Reul (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag röstade mot det konsoliderade ändringsförslaget eftersom jag som parlamentsledamot menar att Europaparlamentets rättigheter inte har respekterats. Parlamentet har inte vid något tillfälle fått möjlighet att avge ett yttrande. I stället ställdes vi i praktiken inför valet att godta eller förkasta rådets kompromiss. Detta överensstämmer inte med medbeslutandeförfarandets regler, vars syfte är att garantera jämlikhet mellan de två lagstiftande organen.

Jag har även flera reservationer när det gäller kompromissens innehåll. Den kommer till exempel att leda till allvarliga snedvridningar av marknaden inom EU och lägga oberättigade bördor på konsumenterna. Den överdrivna brådskan att anta reformen har lett till att alternativa system för att uppnå de önskvärda minskningarna inte har beaktats. Det faktum att de ekonomiska följderna för i synnerhet konsumenternas köpkraft inte på långt när utreddes i samband med antagandet gör det bara ännu tydligare att denna kompromiss är dåligt genomtänkt. Majoriteten i Europaparlamentet har en del av ansvaret – även inför framtida generationer – för att denna kompromiss träder i kraft.

Det fanns alternativ. De skulle ha gjort det möjligt att uppnå minskningsmålen till en bråkdel av de kostnader vi nu talar om. Den här typen av politik skadar inte bara ekonomin utan framför allt även EU:s anseende.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Målet att minska utsläppen från EU:s kraftverk och tunga industri med minst 20 procent fram till 2020, och att denna andel höjs till 30 procent om man når en internationell överenskommelse vid FN:s klimatförhandlingar i Köpenhamn i december 2009, bör välkomnas.

  Thomas Ulmer (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag stöder verkligen insatserna att minska det bidrag till klimatförändringarna som förmodligen orsakas av människan. Ändå stödde vi inte den kompromiss om EU:s system för utsläppshandel som har förhandlats fram. Att lagstifta under stor brådska är oacceptabelt och odemokratiskt. Det extremt snabba lagstiftningsförfarandet och det faktum att rådets dokument lades fram för bara ett par dagar sedan innebär enligt min mening att det var omöjligt att göra en professionell granskning av dokumenten och därmed av själva lagstiftningen. Det är desto mer oacceptabelt eftersom denna lagstiftning leder till en stor ekonomisk börda på den europeiska allmänheten. Enligt flera studier kostar klimat- och energipaketet omkring 70–100 miljarder euro och det finns en risk att hela branscher utlokaliseras till andra delar av världen. Jag kunde inte godkänna ett paket av den här omfattningen som har varit föremål för ett påskyndat förfarande. Lagstiftningsförslag av så stor betydelse som detta måste få växa fram inom ramen för ett ordnat förfarande med flera behandlingar.

  Anders Wijkman (PPE-DE), skriftlig. − Revisionen av utsläppshandeln är ett steg framåt från nuvarande regler. Utsläppsrätter kommer gradvis att auktioneras ut till industrin, i stället för att – som i dag – delas ut gratis.

Det binder EU så att klimatmålet justeras upp från 20 procent till 30 procent minskning till 2020 vid ett framgångsrikt klimatavtal i Köpenhamn nästa år. Det innehåller också en uppmaning till medlemsstater att använda sina intäkter från auktionering till klimatåtgärder i Europa och utomlands.

Tyvärr är kompromissen långtifrån den ambitionsnivå situationen kräver. I stället för full auktionering av utsläppsrätterna från början införs auktioneringen stegvis. Denna uppmjukning minskar incitamenten att utveckla ny och mer kolsnål teknik. Det minskar också de intäkter som EU oundgängligen behöver för att kunna hjälpa u-länderna investera i ”grön teknik”, anpassa sig till klimatförändringen samt skydda de tropiska skogarna.

När samtidigt upp till hälften av utsläppsminskningarna kan göras via reduktioner i tredje land, blir ETS även under perioden fram till 2020 ett verktyg med begränsad effektivitet.

Trots bristerna hade det varit otänkbart att rösta nej. Jag vill inte ta risken och äventyra hela direktivet, som innehåller mycket positivt jämfört med i dag.

- Betänkande: Hassi (A6-0411/2008)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater beslutade oss för att rösta nej till denna kompromiss om ansvarsfördelning eftersom vi anser att det är helt oacceptabelt att inte ens hälften av EU:s utsläppsminskningar behöver ske på hemmaplan. Vi anser att det är helt fel signal till resten av världen som väntar sig att EU ska gå före i klimatomställningen, och vi är oroade över att EU nu misslyckas med att få tydliga drivkrafter på plats för att utveckla ny grön teknik. Vi tror att det sistnämnda är helt avgörande för sysselsättning och välfärd i Europa.

  Avril Doyle (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Genom detta betänkande införs olika mål för minskningar av utsläppen av växthusgaser i EU:s 27 medlemsstater under perioden 2013–2020 inom branscher som inte omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter. Medlemsstaternas mål ligger på mellan +20 procent och -20 procent i förhållande till 2005 års utsläpp för dessa branscher, och det irländska målet ligger på -20 procent.

Tillsammans motsvarar systemet för utsläppshandel och ansvarsfördelningen 100 procent av den minskning av utsläppen av koldioxid som varje land ska göra fram till 2020.

Irland välkomnar att det ingår fler åtgärder som rör avskiljning och lagring av koldioxid, framför allt koldioxidsänkor, i -20-procentsscenariot, eftersom vi är det enda landet i EU som har fler nötkreatur än människor. Med en generös och kostnadseffektiv avvägning mot handeln med utsläppsrätter mellan medlemsstaterna kan vi, även om det kommer att bli svårt, uppnå målet om en minskning med 20 procent utan att minska våra djurbesättningar.

För en del länder kommer den reviderade lagstiftningen om systemet för utsläppshandel att vara en utmaning, för andra målen om ansvarsfördelning. Irland tillhör den senare kategorin.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi håller med om att utsläppen av växthusgaser måste minska och att ett system måste inrättas för detta ändamål. Vi är emellertid mycket tveksamma till det föreslagna systemet, som trots att det sägs bygga på ”principen om solidaritet mellan medlemsstater och behovet av hållbar ekonomisk tillväxt” ändå insisterar på att länderna själva ska stå för notan, genom sina nationella budgetar – och inte genom gemenskapsbudgeten – beroende på vilken utvecklingsfas de befinner sig i.

Genom att tillåta att utsläpp överlåts mellan medlemsstater genom ”handel” eller genom ”mellanhänder på marknaden” skapas mekanismer som kommer att leda till att de nuvarande skillnaderna i ekonomisk styrka mellan medlemsstaterna ökar, och att det blir till fördel för stormakterna.

En stor del av insatserna kommer dessutom att läggas ut på tredjeländer och därmed ökar det internationella trycket på de minst utvecklade länderna att i utbyte mot (pseudo)bistånd avstå från en del av sin självständighet genom att öppna sina ekonomier för investeringar av EU-företag. Syftet med alla dessa åtgärder är att utöva påtryckningar för att få till stånd en internationell överenskommelse som mot bakgrund av den rådande allvarliga ekonomiska krisen kommer att befästa den kapitalistiska synen på miljöfrågan.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Med tanke på EU:s åtgärder mot klimatförändringarna i en kommande internationell överenskommelse som ska ersätta Kyotoprotokollet är det mycket viktigt att EU ger en tydlig signal till världen och åtar sig att verkligen minska sina egna utsläpp av växthusgaser.

Kommissionens förslag att utsläppen av växthusgaser ska minska med 10 procent fram till 2020 jämfört med 2005 års nivåer i branscher som inte omfattas av EU:s system för utsläppshandel är därför oerhört viktigt.

De mål som sätts upp för varje medlemsstat, där det viktigaste kriteriet är BNP/capita, är enligt min mening rättvisa.

Även om kompromissen mellan Europaparlamentet och rådet inte är perfekt (eftersom flexibilitetsmekanismerna t.ex. ges alltför stort utrymme), är den enligt min uppfattning på det hela taget balanserad och jag har därför röstat för detta betänkande.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade mot Hassibetänkandet. De bestämmelser som gör det möjligt för medlemsstaterna att lägga ut 80 procent av sina utsläppsminskningar innebär att rika länder kan fortsätta att agera på ett ohållbart sätt på de fattiga utvecklingsländernas bekostnad. Detta är inte något som EU bör uppmuntra.

  Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade motvilligt emot detta betänkande. Föredraganden har lyckats få med flera viktiga faktorer. Det finns nu en hänvisning i lagstiftningstexten till ett bindande mål på 30 procent när det gäller minskningen av utsläppen av växthusgaser: enligt forskarna är detta det minimum som krävs senast 2020. Stödet till minskningar av växthusgaser i utvecklingsländerna ska bidra till ett +2-gradersmål. Låt oss hoppas att dessa länder verkligen får lite riktiga pengar i stället för vackra löften. Nu finns det en tidsfrist för målet att minska utsläppen till sjöss och för många andra små, men positiva, åtgärder. För mig var det dock omöjligt att rösta för att medlemsstaterna ska få fullgöra 80 procent av sina åtaganden i tredjeländer genom CDM i stället för inom sina egna gränser. Det omröstningsförfarande som tillämpas i dag innebär att just detta förslag inte har kunnat prövas av parlamentet som helhet. Vi har låtit våra nationella regeringar komma för lindrigt undan och än en gång vältrat över ansvaret för det som vi borde göra på tredjeländer. Det kan jag inte ställa mig bakom.

  Stavros Lambrinidis (PSE), skriftlig. – (EL) Pasokgruppen stöder bl.a. innehållet i ändringsförslag 44 och kommer att rösta mot det separata nominella ändringsförslaget 7, så att minst 50 procent av utsläppsminskningarna sker genom åtgärder inom EU. EU måste vara en trovärdig partner i upptakten inför de globala förhandlingarna och får inte vältra över ansvaret för utsläppsminskningarna på utvecklingsländerna.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stöder detta betänkande, i vilket bindande mål fastställs för medlemsstaterna om minskningar av utsläppen av växthusgaser inom sektorer av ekonomin som inte omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter, vilket är ett verkligt framsteg för ett heltäckande system. Tioprocentsmålet för sektorer som inte omfattas av systemet för utsläppshandel fördelas mellan medlemsstaterna utifrån deras BNP/capita. Detta möjliggör en rättvis fördelning av ansvaret och vi ser till att fattiga länder kan fortsätta sin snabbare tillväxt. Jag stöder detta betänkande, i vilket ett långsiktigt mål införs om totala utsläppsminskningar på minst 50 procent fram till 2035, och 60 procent fram till 2050, jämfört med 1990 års nivåer, eftersom man på detta sätt tar itu med både långsiktiga och kortsiktiga mål i enlighet med målen om ren luft. Betänkandet innehåller ett ”extra åtagande för externa utsläppsminskningar”, vilket innebär att utvecklingsländerna ska få ekonomiskt stöd att minska sina utsläpp, så att inget land hamnar på efterkälken utan utvecklingsländerna får det ekonomiska stöd som krävs för att de universella insatserna mot klimatförändringarna ska få största möjliga verkan.

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) Jag har ända från början stött förslaget om en automatisk övergång från målet på 20 procent till 30 procent om en internationell överenskommelse ingås. Förra veckans förhandlingar har emellertid lett till en kompromiss som innebär att övergången till denna nivå baseras på ett nytt förfarande.

Detta beslut fattades som en försiktighetsåtgärd för att ta hänsyn till möjligheten att priset på kol stiger i framtiden. Det gläder mig dock att 30-procentsmålet fortfarande är ett prioriterat mål för att undvika att genomsnittstemperaturen stiger med mer än de 2 ºC som fastställdes vid Europeiska rådets möte i mars 2007. En internationell överenskommelse skulle innebära en global insats att motverka och anpassa sig till klimatförändringarna och det ekonomiska stödet till utvecklingsländerna blir ett incitament för dem att engagera sig i arbetet för att minska utsläppen av växthusgaser.

För att vara bevara sin trovärdighet i stödet till utvecklingsländerna måste EU se till att finansieringen av CDM-projekt inte inverkar på dessa länders hållbara utveckling och att en del av inkomsterna från utauktioneringen av utsläppskrediter används för att stödja dem.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. − (NL) Jag har visserligen röstat mot den kompromiss som har uppnåtts, men det betyder inte att jag inte uppskattar det arbete som Satu Hassi har lagt ned. Eftersom överenskommelsen innebär att nästan 80 procent av alla insatser kan göras i tredjeländer är den emellertid oacceptabel för mig.

En snabb kalkyl säger mig att Belgien kommer att kunna fullgöra 50–60 procent av sina åtaganden utanför EU. Då ingår viktiga sektorer som bygg- och transportsektorn. Det är ekonomiskt absurt att satsa flera miljoner euro utomlands genom CDM om mycket återstår att göra i det egna landet för att isolera hus ordentligt eller utforma en transportpolitik inriktad på transporter med låga koldioxidutsläpp. Det finns dessutom ingen som helst garanti för att de projekt som man investerar i utomlands håller hög kvalitet.

Det är dessutom inte säkert att de investeringar som görs via CDM verkligen gör någon skillnad. Det är också oetiskt att köpa lindrigast möjliga ansträngning från tredjeländer. Det är en form av nykolonialism som skadar tredjeländer, eftersom de kommer att tvingas göra ännu fler och kostsammare ansträngningar längre fram.

  Anders Wijkman (PPE-DE), skriftlig. − Jag valde att avstå från att rösta om direktivet om ansvarsfördelning. Det främsta skälet är att det sänder ut fel signaler till omvärlden när EU kan göra runt 70 procent av utsläppsminskningen till 2020 utomlands.

Det behövs stora insatser för att hjälpa u-länderna att investera i kolsnål teknik. Men detta stöd ska inte främst ske som ett alternativ till reduktioner på hemmaplan utan som ett komplement. Vi har inte tid eller råd att välja om vi ska ha en chans att förhindra farlig klimatförändring.

Att skjuta upp den nödvändiga omställningen på hemmaplan till perioden bortom 2020 är kontraproduktivt. Vi måste börja nu om vi ska ha en chans att nå nära nollutsläpp till 2050. Industrin behöver starka incitament för den nödvändiga omställningen av energi, transporter, byggande, industriproduktion etc.

Förslaget för den icke-handlande sektorn är alldeles för svagt i dessa avseenden. Därför valde jag att avstå i omröstningen i denna del av paketet. En nej-röst hade äventyrat hela paketet och den risken ville jag inte ta. Direktivet innehåller för övrigt en hel del bra saker jämfört med status quo. Framför allt är det först i världen med att kräva bindande reduktioner från alla sektorer som inte omfattas av utsläppshandel.

- Betänkande: Davies (A6-0414/2008)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I klimat- och energipaketet ingår även ett förslag till direktiv om avskiljning och lagring av koldioxid. Syftet med geologisk lagring är att skapa ett alternativ till att koldioxid släpps ut i atmosfären och i stället lagras permanent under jord.

Kommissionen föreslår att alla nya kraftverk som byggs ska kunna förses med utrustning för avskiljning av koldioxid. Denna teknik kan, även om den är omdiskuterad, bidra till att uppnå negativa utsläpp och komplettera de förnybara energislagen. Föredraganden anser emellertid att prioriteten måste vara att använda den för att hantera problemet med kol, som svarar för 24 procent av koldioxidutsläppen i EU.

Även om vi var tveksamma till vissa ändringsförslag, som är tekniskt kontroversiella, röstade vi för Europaparlamentets ståndpunkt. Vi anser dock att denna ståndpunkt är alltför reglerande, i synnerhet när det gäller medlemsstaternas självständighet och framför allt på ett område där de vetenskapliga och tekniska kunskaperna fortfarande är ganska begränsade. Vi beklagar att man inte har lagt nödvändig tonvikt på det enorma arbete inom forskning, utveckling och demonstration som fortfarande behöver göras. De rekommenderade tidplanerna är därför alltför ambitiösa, såvida inte mycket stora offentliga anslag godkänns de närmaste åren.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Som ett sätt att minska klimatförändringarna i EU är tekniken för avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) mycket lovande. Den får emellertid inte utnyttjas som en förevändning för att slå sig till ro och minska insatserna att uppnå en renare elkraftproduktion i EU.

Daviesbetänkandet är mycket balanserat och genom kompromissen mellan Europaparlamentet och rådet tillgodoses EU:s behov till fullo.

Genomförandet av tolv demonstrationsprojekt är särskilt viktigt. Deras resultat på medellång sikt kommer att göra det lättare för EU att införa denna teknik på ett sätt som är mer effektivt ur ekonomisk synpunkt och miljösynpunkt.

Med tanke på de många frågetecken som fortfarande kvarstår, inte minst osäkerheten om tillgången till tillräckliga lagringsanläggningar i alla medlemsstater, anser jag det slutligen vara mycket positivt att det finns en möjlighet att ompröva frågan om export av koldioxidutsläpp till tredjeländer (artikel 35a.2) och att ekonomiska aktörer inte ska tvingas tillämpa CCS-teknik (artikel 32).

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för Chris Davies betänkande om lagring av koldioxid. CCS är en teknik som är under utveckling och det krävs mer forskning för att bedöma dess möjligheter när det gäller att motverka den globala uppvärmningen. Genom det föreslagna direktivet läggs en solid rättslig grund för denna teknik och jag anser att Skottland har en viktig roll i utvecklingen av denna sektor.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande som kommer att garantera ett starkt skydd för människors hälsa och miljön. Genom direktivet om CCS inrättas ett regelverk för användningen av den nya tekniken som omfattar viktiga säkerhetskrav. Detta är inte bara viktigt för att skydda miljön, utan även för att ge investerare rättssäkerhet i samband med utvecklingen av nya projekt.

Det är emellertid viktigt att betänkandet inte får oss att glömma bort huvudmålet: att gå vidare med utvecklingen av förnybara energislag och förbättra energieffektiviteten.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Främjandet av ny teknik för att lagra den koldioxid som orsakar klimatförändringarna får inte ske på bekostnad av väletablerade tekniker som bevisligen fungerar. Obrutna torvmossar absorberar till exempel koldioxid, metan och dikväveoxid, medan torvbrytning och utdikning av torvmossar förvandlar dem till stora utsläppskällor för växthusgaser. Nedbränningen av tropisk skog för att framställa biobränslen gör också att klimatbalansen tippar över åt fel håll.

Den lärdom vi bör dra av biobränsleäventyret är att goda föresatser alltför lätt kan bli till självändamål. De nya teknikerna är långt ifrån färdigutvecklade och deras återverkningar går inte att förutse. Jag har därför avstått från att delta i dagens omröstning.

  Eluned Morgan (PSE), skriftlig.− (EN) Att det i detta betänkande nämns en fond på 9 miljarder euro för reningsinsatser i kolkraftverk genom utveckling av teknik för avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) skapar spännande möjligheter för den walesiska kolindustrin. Här gäller det att ta chansen att ge Wales en ledande position inom denna nya teknik och tillvarata möjligheterna att skapa en lukrativ exportmarknad. Det är mycket viktigt att EU går i bräschen på detta område, eftersom det är avgörande att man finner en lösning på kolproblemet, inte minst med tanke på att kolproduktionen förväntas stiga globalt med 60 procent de närmaste 20 åren.

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) Främjandet av den teknik som används för avskiljning och geologisk lagring av koldioxid kommer att bidra till att diversifiera en effektiv energiförsörjning och stödja kampen mot klimatförändringarna. För att minska koldioxidutsläppen med 50 procent fram till 2050 räcker det inte att använda energi från förnybara källor, utan man måste även överväga CCS-projekt.

Detta kommer att bli en utmaning för EU med tanke på de ökade kostnaderna för investeringar i avskiljnings- och lagringsutrustning, men kostnaderna kommer att gå ned i takt med att utrustningen börjar användas i stor skala. Dessa demonstrationsprojekt är därför inte obligatoriska eftersom de i stor utsträckning är beroende av kolpriset och tekniken. EU har emellertid tagit ett viktigt steg mot att finna alternativa lösningar som kan bidra till att minska växthusgaserna. Genomförandet av dessa framtida projekt kommer faktiskt att uppmuntra andra länder utanför EU att också använda denna teknik.

- Betänkande: Corbey (A6-0496/2007)

  John Attard-Montalto (PSE), skriftlig. − (EN) Att färdas till sjöss är ett av de renaste transportsätten. Betänkandet handlar om fartyg på inre vattenvägar, men jag anser att detta transportsätt inte kan särskiljas från transporter till havs. De två typer av vattentransporter som finns är transporter på inre vattenvägar och transporter till havs och båda är energieffektiva.

Att transportera en produkt på vatten producerar omkring en procent (1 %) av den koldioxid som skulle ha producerats om samma produkt forslades lika långt med flyg.

Vi måste vara försiktiga när vi inför regler som påverkar den här typen av transporter. Vi får inte överlasta den näring som sköter sjöfart och fartyg och pråmar på inre vattenvägar, för då kan resultatet bli det motsatta mot det vi eftersträvade. Om transporter på inre vattenvägar och till havs inte längre kan konkurrera kan det mycket väl hända att man övergår till andra transportsätt. Alla andra alternativ lämnar ett större koldioxidavtryck. Då har vi i slutändan infört ett antal regler och förordningar som i stället för att minska utsläppen av växthusgaser omöjliggör det övergripande syftet med våra förslag.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Dorette Corbeys betänkande om övervakning och minskning av utsläpp av växthusgaser från transporter på vägar och inre vattenvägar eftersom jag anser att en förbättring av luftkvaliteten och minskningar av utsläppen av växthusgaser är två mycket viktiga frågor när det gäller att bekämpa klimatförändringarna och minska hälsoriskerna.

Jag anser att antagandet av detta direktiv är mycket viktigt och kommer att bidra till att minska koldioxidutsläppen inom transportsektorn, särskilt genom att uppmuntra utvecklingen av ren teknik och fastställa särskilda krav för koldioxidutsläpp från produktionsprocesser.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Syftet med detta betänkande, som ingår i ”klimat- och energipaketet” är att förbättra luftkvaliteten och bidra till kampen mot klimatförändringarna genom att minska utsläppen av växthusgaser från bränslen som används inom transportsektorn. Fram till i dag har bara bränslekvaliteten reglerats genom direktivet. De föreslagna ändringarna innebär dock att det införs obligatoriska minskningar av växthusgaserna från bränslen.

Föredraganden har på det hela taget gjort en betydelsefull insats och tagit fram ändringsförslag som vi anser är positiva och i allmänhet korrekta och vederbörligen motiverade, vilka syftar till att uppnå maximal effektivitet och lika konkurrensvillkor, genom ambitiösa men rimliga mål. Det är dessutom viktigt att direktivet är neutralt ur teknisk synpunkt, eftersom det inte specifikt bör uppmuntra användning av ett visst bränsle eller en viss teknik.

Vi har därför röstat ja.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Detta betänkande är mycket viktigt eftersom man i ett och samma dokument för det första vill förbättra luftkvaliteten genom att minska luftföroreningarna, särskilt utsläppen av mycket giftiga och förorenande ämnen, och för det andra vill bekämpa klimatförändringarna genom att minska utsläppen av växthusgaser som kommer från bränslen som används inom transportsektorn.

Det här är första gången som ett minskningsmål har tillämpats på en särskild produkt (bränsle) och baserats på en livscykelanalys (utvinning, produktion, transport, distribution och slutanvändning), vilket visar hur viktigt detta direktiv är.

Jag är nöjd med överenskommelsen mellan parlamentet och rådet och vill framhålla det faktum att hållbarhet garanteras i produktionen och användningen av biobränslen, vilket är avgörande för att direktivet ska vara genomförbart.

Direktivet om bränslekvalitet kommer att bli ett viktigt redskap i kampen mot klimatförändringar.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för Corbeybetänkandet. EU har en mycket avgörande roll i det globala arbetet för att minska växthusgaserna, och bindande skyldigheter för bränsleleverantörer kommer att vara ett viktigt inslag i detta arbete.

  Erika Mann (PSE), skriftlig. − (EN) Jag vill i denna röstförklaring gratulera föredraganden för direktivet om bränslekvalitet, Dorette Corbey. Hon har lyckats få med många av parlamentets krav i den slutliga kompromissen.

EU måste grunda sin politik och lagstiftning på starka vetenskapliga bevis – det kräver både EU-lagstiftningen och EU:s handelsåtaganden. Som ledamot i utskottet för internationell handel får jag ofta höra från handelspartner när EU tycks reglera genom godtyckliga eller politiska processer snarare än med hänvisning till vetenskapliga slutsatser.

Det gladde mig därför att det reviderade direktivet om bränslekvalitet inte omfattade ett tidigare förslag att förbjuda bränsletillsatsen MMT. Enligt det reviderade direktivet tillåts fortsatt användning av MMT med stöd av de vetenskapliga slutsatser som dragits av viktiga handelspartner, däribland Förenta staterna och Kanada. Viktigt är också att EU enligt det reviderade direktivet måste genomföra en vetenskaplig granskning. Det är min fasta övertygelse, och även ett krav i EU-lagstiftningen och den internationella lagstiftningen, att det måste finnas en vetenskaplig grund för restriktioner avseende MMT.

Eftersom andra länder ofta använder de bränslestandarder som utvecklas i EU som förebild måste EU se till att det finns ett starkt vetenskapligt stöd för dess bränslebestämmelser.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) I våra insatser att minska utsläppen av växthusgaser subventionerar vi köp av tropiska biobränslen. På så sätt uppfyller vi bara ytligt sett våra skyldigheter enligt Kyotoprotokollet och bidrar i själva verket till att förvärra problemet. Med tanke på att upp till 46 procent av allt ”levande” kol i världen absorberas av de tropiska skogarna och 25 procent av de sammanlagda koldioxidutsläppen beror på avskogningen har EU fått sina beräkningar helt om bakfoten.

I den allmänna diskussionen om koldioxidutsläpp har vi tappat bort helhetsbilden, eftersom utsläppen av växthusgaser från till exempel avbränningen av skog också måste beaktas. Det står dessutom fortfarande inte helt klart om dagens motorsystem är lämpliga för användning av biobränslen. Hela systemet är en halvmesyr och jag avstod därför från att rösta om detta betänkande.

- Betänkande: Sacconi (A6-0419/2008)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi ställer oss kritiska till förslaget om utsläppsnormer för personbilar. Vi hade velat se ett mer ambitiöst förslag med strängare böter, kortare infasningstid och ett tydligare fastställt långsiktigt mål. Vi är även kritiska till att etanolrabatten blev så liten att den knappast motiverar till investeringar trots att etanol bidrar till utsläppsminskningar.

Vi dock har valt att rösta ja till förslaget i sin helhet då vi tror att ett avslag skulle innebära ett ännu senare införande av miljöregler för bilindustrin.

  Jean Marie Beaupuy (ALDE), skriftlig. – (FR) När det gäller Sacconibetänkandet om utsläppsnormer för nya personbilar röstade jag mot föreliggande förslag för att offentligt uttrycka min besvikelse över att vi inte har kunnat enas om en överenskommelse som är bättre för miljön. Jag vill emellertid att det faktum att en majoritet av ledamöterna har röstat ja ska innebära att vi snabbt kan vidta en första serie åtgärder och att det under de kommande åren ska leda till att vi fattar beslut där vi förenar jordens och ekonomins behov, särskilt med tanke på situationen inom bilindustrin.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Kompromissen, så som den har lagts fram, är inte en tillfredsställande reaktion.

Jag beklagar att målet om minskning av koldioxidutsläppen från bilar är lägre än de normer som parlamentet ville ha. Målet är dessutom föremål för en konsekvensbedömning. Dessa två beslut går inte i rätt riktning. Vi behöver tvärtom stränga utsläppsnormer på lång och kort sikt och dessa normer måste vara orubbliga.

Det särskilda målet att minska utsläppen från tillverkare kommer dessutom att straffa dem som redan gör mest. Det bötessystem som tillämpas om målen inte uppnås missgynnar dem som har utvecklat mer miljövänliga bilar. Det paradoxala med denna lagstiftning är att den straffar de största förorenarna minst, när den i stället borde ge dem som gör mest erkännande och stöd.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Guido Sacconis betänkande om utsläppsnormer för nya personbilar. Med tanke på att vägtransporterna svarar för 12 procent av alla koldioxidutsläpp i EU anser jag att detta betänkande, även om det inte ingår i klimat- och energipaketet, är oerhört viktigt för att se till att EU uppnår målet att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent fram till 2020.

Jag gratulerar föredraganden till hans avgörande insats i förhandlingarna med rådet och kommissionen. De utmynnade i en stark och balanserad överenskommelse som kommer att gynna bilindustrin och konsumenterna och inte minst skydda miljön. Detta är därför en ambitiös men flexibel modell, eftersom man försöker uppnå målen att minska de förorenande utsläppen men samtidigt låter företagen inom bilindustrin anpassa sig gradvis.

  Anne Ferreira (PSE), skriftlig. – (FR) Jag avstod från att rösta om betänkandet om koldioxidutsläpp från personbilar eftersom jag anser att man inte tar tillräcklig hänsyn till bilparkens inverkan på klimatförändringarna.

Mer ambitiösa mål, som de som har antagits av Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, borde ha drivits igenom. Dessa mål hade inte kunnat påverka den europeiska bilindustrin negativt.

De dåliga bilförsäljningssiffrorna i år beror framför allt på den låga köpkraften i Frankrike och i EU i allmänhet, men definitivt inte på en rättsakt som dessutom inte längre är i kraft.

Vi får heller inte glömma att en del av bötesbeloppen kommer att gå tillbaka till bilföretagen för att bidra till finansieringen av deras forskningsprogram.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Vägtransportsektorn är den näst största källan till utsläpp av växthusgaser i EU och, vad viktigare är, en sektor där utsläppen fortsätter att öka. De betydande framsteg som har gjorts tack vare fordonstekniken har inte varit tillräckliga för att neutralisera effekten av växande trafikvolymer och större bilar.

Förslaget till förordning överensstämmer med EU:s anda och mål, särskilt när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 procent fram till 2020.

Det faktum att det i förslaget föreskrivs en ansvarsfördelning, där ett särskilt mål fastställs för varje tillverkare, är enligt min mening exemplariskt.

Jag anser också att de böter som ska utdömas för tillverkare som inte uppnår sina mål är av grundläggande betydelse.

Sammantaget, och med tanke på den nuvarande situationen, är den överenskommelse som har uppnåtts positiv för EU. När det gäller att uppnå de mål som EU har satt upp för att bekämpa klimatförändringarna kommer denna förordning definitivt att vara till hjälp.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för Sacconibetänkandet om koldioxidutsläpp från nya bilar. Kompromissen går visserligen inte så långt som den borde, men det fastställs ändå viktiga mål för billtillverkare och den kommer att bidra till att bekämpa den globala uppvärmningen.

  Stavros Lambrinidis (PSE), skriftlig. – (EL) Pasokgruppen stöder bl.a. innehållet i ändringsförslag 50 så att det långsiktiga målet för 95 g koldioxid/km blir rättsligt bindande från och med 2020. Vi kommer att rösta mot det separata och nominella ändringsförslaget 2, eftersom målet att minska utsläppen från personbilar måste uppnås direkt av hänsyn till folkhälsan och miljön.

  Kurt Joachim Lauk (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag vill avge följande röstförklaring för ledamöterna från den tyska kristdemokratiska unionen (CDU) i Baden-Württemberg. Vi röstade för förslaget till förordning trots att vi hade starka reservationer. Å ena sidan är det rätt att pressa bilindustrin att minska koldioxidutsläppen, vilket är skälet till att vi röstade för förslaget. Å andra sidan vill vi ta tillfället i akt att tydligt framhålla våra reservationer, vilka kan belysas i följande tre punkter:

1. Enligt de föreslagna metoderna att uppnå minskningarna ställs inte samma krav på alla EU-tillverkare, utan det är i synnerhet tillverkare av stora fordon som även är innovatörer som drabbas. Detta drabbar tyska tillverkare hårdare än andra tillverkare i EU.

2. Det har fortfarande inte gjorts någon konsekvensbedömning. Det första utkastet, där lutningen på gränsvärdeskurvan uppgick till 80 procent (till skillnad från nuvarande 60 procent), har dragits tillbaka.

3. Bötesbeloppen har fastställts på ett godtyckligt sätt, särskilt under fas 4. Detta kommer att leda till att det finns två olika prisnivåer på koldioxidutsläppen: det marknadspris som används på aktiemarknaden och ett godtyckligt fastställt pris för bilindustrin.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för denna förordning som är en central del av EU:s klimatpaket och i vilken det för första gången fastställs rättsliga krav för tillverkare i syfte att minska koldioxidutsläppen från alla bilar som säljs i EU (oavsett var de tillverkas). Den genomsnittliga nya bilparken bör uppnå koldioxidutsläpp på 120 g koldioxid/km från och med 2012. Av detta mål ska 130 g koldioxid/km uppnås genom förbättringar av motorteknik och resterande 10 g genom ”miljövänliga innovationer” som nya luftkonditioneringssystem. Förordningen är flexibel eftersom målet för tillverkarna beräknas utifrån genomsnittet för deras bilpark, vilket innebär att de kan kompensera en mer förorenande bil med en mindre förorenande bil.

  Eluned Morgan (PSE), skriftlig. − (EN) Koldioxidutsläppen från transporter svarar för 21 procent av våra utsläpp av koldioxid. Att fastställa ambitiösa mål för bilindustrin är därför avgörande för att se till att den verkligen uppnår sitt frivilliga mål, vilket inte har varit fallet hittills. Genom att fastställa höga standarder för EU:s 500 miljoner potentiella kunder kommer vi även att fastställa globala standarder som världen kan följa efter. Med tanke på överkapaciteten inom den globala bilindustrin är det av största vikt att EU tar ledningen i tillverkningen av miljövänliga bilar, vilket är det konsumenterna förmodligen kommer att efterfråga i framtiden.

  Angelika Niebler (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Bilindustrin har drabbats särskilt hårt av den nuvarande ekonomiska krisen. De flesta tyska bilfabriker införde obligatorisk julledighet för personalen redan i början av december.

Den förordning som antas i dag kommer att ställa den tyska, och framför allt den bayerska, bilindustrin inför ytterligare hårda prov och kräva stora ansträngningar av den.

Det gläder oss därför att industrin har beviljats långtgående övergångsbestämmelser när det gäller uppnåendet av de överenskomna minskningsmålen.

Kraven ska till exempel fasas in. Till att börja med, 2012, behöver bara 65 procent av de nyregistrerade bilarna i EU uppfylla det överenskomna målet om en genomsnittlig övre gräns på 120 g koldioxid/km. Senast 2015 ska alla nya bilar uppfylla målet. Till att börja med ska dessutom en rabatt på upp till 7 g tillåtas för ”miljövänliga innovationer” som soltak och energisnåla luftkonditioneringssystem.

Vi beklagar dock att betänkandet skickar fel signaler med sina böter för överträdelser av gränsvärdena, eftersom en överträdelse med 4 g eller mer medför böter på 95 euro/g. Jämfört med de koldioxidpriser som tillämpas i systemet för utsläppshandel blir bördan på bilindustrin därmed onödig och alltför stor.

  Seán Ó Neachtain (UEN), skriftlig. – (GA) Jag inkom med ett yttrande i denna fråga till utskottet för transport och turism. Utskottet var så oenigt att vi inte kunde godta någon text.

Jag ansåg att merparten av kommissionens text var rimlig och realistisk, även om en mycket viktig aspekt saknades, nämligen ett mål på medellång till lång sikt i lagstiftningen.

Jag förstår naturligtvis att det råder oro över sysselsättningen, men vi måste ha höga ambitioner. Vi har en skyldighet att skydda vår värld för framtida generationer och det förutsätter att vi är beredda att fatta svåra beslut.

Och dessa ”gröna” mål är inte orealistiska. På senare tid har det blivit tydligt för oss att det måste genomföras någon typ av reform inom bilindustrin. Den miljöreform som måste åstadkommas genom ambitiös lagstiftning är inte bara vår skyldighet, utan också en möjlighet. En möjlighet att öka stödet till forskning och utveckling inom bilindustrin, att skapa sysselsättning och starta en ny era inom denna sektor. En hållbar utveckling gynnar inte bara jorden, utan kan mycket väl även gynna ekonomin.

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) Utsläppen från personbilar och deras negativa inverkan på miljön får inte förbises i EU:s insatser att bekämpa klimatförändringarnas effekter. Europaparlamentet och rådet har enats om att den genomsnittliga utsläppsnivån från nya bilar år 2020 inte får överskrida 95 g koldioxid/km. För närvarande har bilindustrin åtagit sig att minska koldioxidutsläppen till 140 g/km fram till 2008 enligt en frivillig överenskommelse som ingicks 1998. På grund av att detta mål är frivilligt har de insatser som har gjorts för att minska utsläppen varit försumbara och nivån på 186 g/km år 1995 hade bara sjunkit till 163 g/km år 2004.

Genom den nya förordningen införs ett obligatoriskt system för minskningen av koldioxidutsläpp, bl.a. ett system med böter för dem som inte uppnår målet, samt incitament för att ta fram innovativ teknik. År 2014 ska 80 procent av bilparken uppfylla normerna och efter 2019 utdöms böter på 95 euro för varje gram som överskrider gränsvärdet. Genom den slutliga kompromissen säkras en balans mellan konsumenternas behov, miljöskyddet och en hållbar industripolitik.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. − (NL) Jag röstade mot kompromissen i Sacconibetänkandet om koldioxidutsläpp från bilar. Det är en skandalös text där biltillverkarna än en gång slipper undan ansvaret att tillverka bilar som slukar mindre energi och släpper ut mindre föroreningar. Det har tagit mer än tio år att ta fram denna text. Först vann man tid genom att ingå en frivillig överenskommelse som sedan inte följdes. Dagens överenskommelse är ännu ett sätt att vinna tid. Bötesbeloppen är skamligt låga.

En norm på 95 g koldioxid/km ska börja gälla den 1 januari 2020. År 1996 enades industrin om en högsta utsläppsgräns på 140 g år 2008. Hur ser det ut i verkligheten? I dag har vi genomsnittliga utsläpp på 162 g.

Sanningen är den att det kortsiktiga tänkandet alltid segrar. Vi betalar hellre enorma summor i dollar till korrupta eller icke-demokratiska regimer än investerar i miljövänlig innovativ teknik. Argumentet att vi är tvungna att göra detta på grund av den ekonomiska krisen är falskt. Bilindustrin har bara en framtid om den satsar på energieffektiva bilar som inte släpper ut föroreningar. Om den befinner sig i trångmål i dag har den ingen annan att skylla på än sig själv för de felaktiga och kortsiktiga val som man har gjort.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Guido Sacconis betänkande om utsläppsnormer för nya personbilar.

Vägtransportsektorn svarar för omkring 70 procent av de sammanlagda utsläppen av växthusgaser från transportsektorn. Detta gäller särskilt i tätorter, där trafikstockningar orsakar luftföroreningar i stora omgivande områden. Det är därför mycket viktigt att utsläppsnormerna för nya personbilar förbättras. I den kompromiss som har uppnåtts fastställs ambitiösa mål för biltillverkarna, men de får också den tid de behöver för att anpassa sin produktion till de nya kraven. Det bonussystem som införs för miljöbilar kommer att vara ett incitament för både tillverkare och konsumenter. Klimatförändringarna kommer att leda till att konsumenternas preferenser förändras och även få igång efterfrågan på bilar.

Det är absolut nödvändigt att skydda sysselsättningen och skapa förutsättningar för ekonomisk utveckling, särskilt under den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen. Bilindustrins betydelse erkänns också genom de konkreta åtgärderna i det europeiska ekonomiska återhämtningsprogrammet.

  Thomas Ulmer (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Jag röstade ja trots att jag har starka reservationer. Å ena sidan är det rätt att pressa bilindustrin att minska koldioxidutsläppen. Å andra sidan vill vi framföra våra starka reservationer (se särskilt punkt 3). 1. I förslaget ställs inte samma krav på alla EU-tillverkare, utan det drabbar i synnerhet tillverkare av stora fordon som även är innovatörer. Detta drabbar särskilt tyska tillverkare. 2. Det har inte gjorts någon konsekvensbedömning. Det första utkastet, där lutningen på gränsvärdeskurvan uppgick till 80 procent (till skillnad från nuvarande 60 procent), har dragits tillbaka. 3. Bötesbeloppen har fastställts på ett godtyckligt sätt, särskilt i fas 4. Detta kommer att leda till att det finns två olika prisnivåer på koldioxidutsläppen: det marknadspris som används på aktiemarknaden och ett godtyckligt fastställt pris för bilindustrin.

  Glenis Willmott (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för lagstiftningen i dess ändrade lydelse, såväl detta förslag om att minska koldioxidutsläppen från bilar som klimatpaketet i dess helhet. Det här är ett viktigt steg för att se till att EU når målet att minska utsläppen med 20 procent fram till 2020 och skickar en tydlig signal till resten av världen inför förhandlingarna i Köpenhamn nästa år om att EU menar allvar.

Vi har redan den teknik som krävs för att vi ska kunna nå dessa mål och inget kan vara ett bättre exempel på detta än det banbrytande arbete som har gjorts i min egen valkrets vid universitetet i Loughborough, som är världsberömt för sin utveckling av miljövänlig teknik och nyligen har presenterat en ny vätgasmack, en av de två som finns i Storbritannien.

- Betänkanden: Turmes (A6-0369/2008), Doyle (A6-0406/2008), Hassi (A6-0411/2008), Davies (A6-0414/2008), Corbey (A6-0496/2007) och Sacconi (A6-0419/2008)

  Bairbre de Brún och Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Sinn Féin anser att kampen mot klimatförändringarna har högsta prioritet. Vi inser till fullo att det behövs genomgripande förändringar för att få till stånd ett samhälle och en ekonomi som är miljömässigt hållbara. Vi stöder därför åtgärder på lokal, nationell, europeisk och global nivå genom FN:s klimatförhandlingar i syfte att fastställa de bindande mål som krävs för att minska koldioxidutsläppen.

När det närmare bestämt gäller Doylebetänkandet om systemet för utsläppshandel röstade vi för detta betänkande, eftersom det leder till en förbättring jämfört med EU:s nuvarande system för utsläppshandel, även om det finns en del allvarliga problem med själva systemet.

Vi är inte nöjda med att de flesta av minskningarna för att uppnå EU:s mål i själva verket kan göras utanför EU, vilket godkänns i Hassibetänkandet. Vi avstod från att rösta om detta.

När det gäller Daviesbetänkandet om avskiljning och lagring av koldioxid (CCS), och utan att ändra vår tydliga preferens för förnybar energi, röstade vi för detta betänkande, eftersom det skulle leda till att viktiga åtgärder vidtas beträffande säkerhet, ekonomisk trygghet och ansvar. Vi skulle gärna ha sett en utsläppsnorm också, men i detta betänkande fastställs i alla fall en möjlighet till en omprövning.

Vi röstade mot Sacconibetänkandet om bilar eftersom överenskommelsen innebär att kommissionens förslag kraftigt försvagas.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för klimat- och energipaketet, som omfattar betänkandena av Avril Doyle, Satu Hassi, Claude Turmes och Chris Davies, eftersom jag anser att överenskommelsen mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen är välavvägd och att man lyckas förena miljöskyddet med industrins rättmätiga intressen.

Det var viktigt att uppnå en överenskommelse i första behandlingen, dvs. i tid för att EU ska kunna lägga fram ett trovärdigt förslag vid Köpenhamnkonferensen 2009, så att ett internationellt avtal kan uppnås och vi även i fortsättningen kan gå i täten för kampen mot klimatförändringarna.

  Neena Gill (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för klimatpaketet eftersom jag anser att världen står vid ett avgörande vägskäl. Vi står inför ett aldrig tidigare skådat hot mot vårt sätt att leva. Men medlemsstaterna kan bara åstadkomma en förändring genom att arbeta tillsammans. Det är vid sådana här tillfällen som EU måste ta sitt ansvar och agera ledare i världen.

Och så har nu skett. Inget annat land och ingen annan grupp av länder har skapat en rättsligt bindande process som är lika omfattande och har lika stor potential som detta paket.

De gröna ledamöterna i parlamentet har hävdat att paketet är urvattnat. Men de är inte realistiska. Systemets miljöeffektivitet har inte ifrågasatts. I stället har vi lyckats göra en fungerande avvägning – mellan industrins behov av fortsatt vinst i svåra ekonomiska tider, de sociala behoven i EU och framtiden för vår miljö.

Det var därför ett paket som socialdemokraterna gjorde rätt i att stödja, och som jag för egen del mycket gärna gav mitt stöd.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Tanken med det energi- och klimatpaket som vi röstar om i dag är att det ska fungera som en övergång när det gäller energi, ekonomin och teknik.

Och det är just vad det är. De olika åtgärder som föreslås kommer att innebära en radikal förändring av medlemsstaternas energimix, leda till en gemensam – ja, en enda – energipolitik, medföra enorma kostnader, försvaga våra industriers konkurrenskraft och därmed sysselsättningen i EU, ge högre energipriser för privatkonsumenter och företag, få betydande konsekvenser för de nationella budgetarna och så vidare.

Naturligtvis ges möjlighet till många undantag för att undvika omlokaliseringar. Men det är inte tillräckligt. Med hänsyn till den utbredda kris som råder i dag, och som ser ut att bli långvarig, behövs en allmän skyddsklausul för att garantera att ekonomins och EU-arbetstagarnas intressen åtminstone i dagsläget vid behov prioriteras framför miljömål. Det är också nödvändigt att införa bestämmelser om en allmän granskning av processen om inte de kommande internationella förhandlingarna blir framgångsrika, och särskilt om inte Förenta staterna och de stora tillväxtekonomierna gör lika stora utfästelser. EU, som bara släpper ut 15 procent av världens ”artificiella” växthusgaser, skulle nämligen i så fall begå ekonomiskt självmord till ingen nytta alls.

  Dan Jørgensen (PSE), skriftlig. − (DA) De danska socialdemokraterna har röstat för större delen av EU:s klimatpaket. Även om inte alla de metoder som används ser ut som vi hade önskat fastställs nämligen ett ambitiöst mål för minskning av koldioxidutsläppen med antingen 20 procent eller 30 procent, beroende på om ett globalt avtal ingås eller inte.

Socialdemokraterna röstade mot förslaget om delade bördor (dvs. minskningen inom t.ex. jordbruk och transport). Skälet till det är att det är så lätt att köpa tillgodohavanden i utvecklingsländer att EU kommer att kunna fullgöra upp till 60–70 procent av sitt minskningsåtagande genom att köpa minskningar i världens fattigaste länder. I realiteten kommer det att betyda att de rikaste länderna kan köpa sig fria från den nödvändiga övergången och alltså inte kommer att investera i den tekniska utveckling som krävs för att nå det långsiktiga minskningsmålet på 80 procent.

Socialdemokraterna röstade mot förslaget om koldioxidutsläpp från bilar. I motsats till vad kommissionen föreslagit, och i direkt strid mot resultatet av omröstningen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, skulle förslaget innebära att kravet på industrin att inte släppa ut mer än 120 g koldioxid/km från och med 2012 försenades med ytterligare tre år. Bilindustrin ingick redan för tio år sedan ett frivilligt avtal om koldioxidminskning och har haft väldigt lång tid på sig att anpassa sig till de regler som krävs för att vi ska kunna bekämpa den globala uppvärmningen.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för de fyra direktiven i energi- och klimatförändringspaketet eftersom det var viktigt för EU att anta dessa texter före 2009 och de internationella förhandlingarna. Att skjuta upp det skulle ha inneburit att åtgärderna försenades och lett till ytterligare dröjsmål, utan garantier för en bättre text. Jag röstade JA

- därför att 3 x 20-målen har bekräftats (20-procentig minskning av växthusgaserna, 20-procentig minskning av energiförbrukningen, 20 procent förnybar energi), liksom en ökning till 30 procent för växthusgaser om ett ambitiösare internationellt avtal kan åstadkommas,

- därför att det är av avgörande betydelse eftersom de texter som föreslagits av rådet inte är lika långtgående som kommissionens förslag och det finns risk att de mål som satts upp inte kan nås – osäkerhet på sikt, ett stort antal undantag, möjlighet att finansiera gasminskningar utanför EU och därmed förseningar när det gäller den nödvändiga utfasningen av fossila bränslen inom industrin, ekonomierna och utvecklingen,

- som en försiktighetsåtgärd, eftersom parlamentet måste ta fram en ny politik om målen inte kan uppfyllas under vägen,

- därför att det är ett första steg. Jag har aldrig trott att system för utsläppshandel kan omvandla vår industri eller vår verksamhet så att miljöpåverkan minskar. Vi måste överväga betydande anslag för forskning och innovation och fastställa standarder och tullar för att bekämpa miljödumpning. Dessutom behöver vi en industripolitik och EU-medel till stöd för förändringarna.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Även om betänkandena handlar om olika aspekter av klimatpaketet kan en övergripande ansats identifieras.

Eftersom den generella ökningen av energiförbrukningen väntas fortsätta, och eftersom de energislag som ger upphov till störst koldioxidutsläpp också är de dyraste, är det lätt att inse varför användning av energislag med lägre koldioxidutsläpp är nödvändigt ur både miljösynpunkt och ekonomisk synpunkt. Det är därför väsentligt att investera i teknik som minskar energiförbrukningen och i tekniska lösningar som minskar de utsläpp som alltid kommer att finnas. De industrier som tillverkar varor som ger upphov till störst koldioxidutsläpp måste anpassa sig. De kan, och måste, uppmanas att producera mer tekniskt avancerade produkter, särskilt genom regler om offentlig upphandling. Det är bättre än bestraffningar. På samma sätt måste de industrier som släpper ut stora mängder koldioxid under produktionsprocessen få stöd för forskning och innovation för att bli mer konkurrenskraftiga. Det är bättre än att införa regler som bestraffar produktion och därmed gör det ohållbart att bli kvar i EU. Slutligen är det oerhört viktigt att minska energiberoendet genom att diversifiera källor och leverantörer. Denna strategi måste användas för att uppmuntra användning av de energislag som ger upphov till minst koldioxidutsläpp.

- Andrabehandlingsrekommendation: Cercas (A6-0440/2008)

  Kader Arif (PSE), skriftlig. – (FR) Den gemensamma ståndpunkt om arbetstid som rådet lagt fram för omröstning i parlamentet är verkligen ett steg bakåt för arbetstagarnas rättigheter och ett allvarligt hot mot vår europeiska sociala modell.

Den socialdemokratiske föredraganden Alejandro Cercas, som jag stödde med min röst, har genom att samla en stark majoritet bakom sig lyckats rasera denna konservativa och reaktionära vision om arbetets värld, som hör hemma på 1800-talet. Tillsammans med alla socialdemokrater stödde jag ett antal ändringsförslag som garanterar viktiga landvinningar för arbetstagarnas rättigheter.

Vi har därmed lyckats avskaffa undantagsklausulen, som gav möjlighet att frångå arbetstidsbegränsningen och införa en veckoarbetstid på upp till 65 timmar. Dessutom har vi gjort det möjligt att räkna jourtid som arbetstid, eftersom den inte kan betraktas som vila. Vi har också fått till stånd garantier när det gäller kompensationsledighet och möjligheten att kombinera arbetsliv och familjeliv.

Denna stora seger för de europeiska socialdemokraterna, som stöds av fackföreningarna, är en seger för alla européer. Ett EU som gör stora sociala framsteg som dem vi gjort i dag är ett EU som skyddar sina medborgare.

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för rekommendationen i fråga, vars text sammanställts i parlamentet av Alejandro Cercas. Vi lever under märkliga omständigheter där finanskrisen nu tyvärr även påverkar realekonomin. Vad vi behöver är beslut som påverkar vår tillverkningssektor positivt, och framför allt måste EU förbereda sig för de nya, svåra utmaningar för konkurrenskraften som nu dyker upp vid horisonten.

Jag stöder den grundläggande tanken på att skapa en EU-ram för bestämmelser om arbetstidens förläggning. På det här området är det riktigt att främja en större delaktighet i beslutsfattandet för arbetsmarknadens parter, framför allt för de reformistiska fackföreningar i hela EU som försöker behålla ett engagemang inte bara för skyddet av arbetstagarnas rättigheter, utan också för modernisering och tillväxt.

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. – (PL) Aktiva och inaktiva delar av arbetsperioder är en viktig fråga för många yrkesgrupper, särskilt läkare. Att dela upp arbetspass i aktiva och inaktiva delar strider mot arbetstidsbegreppet och mot grundläggande bestämmelser om arbetsvillkor. Kan någon kontrollera när en läkare tar en paus under ett arbetspass, eller när han eller hon utför sina uppgifter i form av akutingrepp, behandlingar eller planering av nästa operation? Försök att övervaka sådana saker skulle dessutom innebära att man måste anställa inspektörer, vilket skulle medföra löjeväckande kostnader. En sådan åtgärd skulle helt enkelt vara oförenlig med yrkesetiken.

  Derek Roland Clark, Michael Henry Nattrass, Jeffrey Titford och John Whittaker (IND/DEM), skriftlig. − (EN) UKIP erkänner att vissa inslag i rådets ståndpunkt är värdefulla för att bevara britternas rätt till arbete, och vi har röstat mot andra ändringsförslag i detta betänkande som uttryckligen underminerar dessa inslag.

Rådets ståndpunkt har dock många andra inslag som UKIP inte kan ställa sig bakom och inte kan rösta för. Vi avstår därför från att rösta om ändringsförslag 30.

  Jean Louis Cottigny (PSE), skriftlig. – (FR) Dagens omröstning i Europaparlamentet är oerhört viktig. Den längsta arbetstiden i EU kommer fortfarande att vara 48 timmar, vilket innebär att länder som har en ordning som är gynnsammare för arbetstagarna inte behöver göra några förändringar (t.ex. Frankrike, som har 35 timmar). Rådet ville höja gränsen till 65 timmar.

Vänsterkrafterna och arbetstagarnas försvarare, t.ex. Europeiska fackliga samorganisationen, kan vara stolta över denna seger.

Läkare och medicinstuderande får inte glömmas bort, eftersom det här är en seger också för dem. Jourtid för sjukvårdspersonal kommer även i fortsättningen att räknas som arbetstid.

Tack vare denna omröstning, där majoriteten blev stor, kommer 27 parlamentsledamöter att högt och tydligt kunna hävda sin ståndpunkt inför de 27 ministrarna i förlikningskommittén.

  Harlem Désir (PSE), skriftlig. – (FR) Mot bakgrund av den rådande krisen och sociala osäkerheten för arbetstagarna lägger rådet i dag fram en gemensam ståndpunkt för omröstning i parlamentet – en ståndpunkt som innebär ett verkligt hot mot grunderna för den europeiska sociala modellen genom att arbetstidsstandarderna försvagas.

Införandet av en klausul som gör det möjligt att frångå gränsen på 48 timmar per vecka och att inte räkna jourtid som arbetstid riskerar att skapa ett socialt Europa med två hastigheter som delas mellan arbetstagare som får socialt skydd i sina medlemsstater och andra som inte kan vägra att godta minskade sociala rättigheter.

I strid mot diskussionen mellan kommissionen och vissa medlemsstater i rådet, som framställer valfriheten att tillämpa undantag som ett framsteg, valde jag att stödja föredraganden Alejandro Cercas ändringsförslag, som ger uttryck för parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen 2004.

I dessa ändringsförslag krävs att undantagsklausulen ska avskaffas 36 månader efter det att direktivet trätt i kraft och att jourtid ska räknas som arbetstid (vilket erkänts av EG-domstolen). Dessutom krävs garantier i fråga om kompensationsledighet och möjligheten att kombinera arbetsliv och familjeliv.

  Brigitte Douay (PSE), skriftlig. – (FR) Jag stödde föredraganden Alejandro Cercas ståndpunkt, eftersom arbetstidens förläggning är en grundläggande fråga i EU-medborgarnas dagliga liv.

De europeiska fackföreningarnas stora demonstration i Strasbourg i går visade deras engagemang för ett bättre skydd av arbetstagarna.

Vissa aspekter av detta betänkande fångade min uppmärksamhet och bör försvaras, framför allt avskaffandet av undantaget för veckoarbetstiden, som i dag är fastställd till 48 timmar i EU. I likhet med andra europeiska socialdemokrater är jag övertygad om att möjligheten att kombinera arbete och familjeliv är grundläggande för att skapa välstånd för EU:s folk.

Cercasbetänkandet, med de sociala landvinningar det innebär, går i rätt riktning genom avskaffandet av de alltför liberala åtgärder som tillämpas i vissa medlemsstater, som skulle vilja att de utvidgades till att omfatta hela EU.

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. − Efter fyra års försök att ändra arbetstidsdirektivet lyckades ministerrådet enas om en gemensam ståndpunkt i somras. Rådets överenskommelse innehåller en opt out-möjlighet som möjliggör avsteg för arbetsmarknadens parter från direktivets veckoarbetstid. På så vis skyddas den svenska modellen med kollektivavtal. Detta ligger dessutom helt i linje med subsidaritetsprincipen som går ut på att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt.

Parlamentets förslag går ut på att undanta denna opt out-möjlighet. Därför röstade jag emot det.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för ett avvisande av rådets gemensamma ståndpunkt, eftersom jag anser att den inte respekterar arbetstagarnas legitima rättigheter. Europaparlamentet intog en tydlig och meningsfull ståndpunkt genom att avvisa möjligheten till 65 timmars arbetsvecka.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Rådets nederlag mot Europaparlamentet i dag är en viktig seger i arbetstagarnas kamp. Rådet har inte lyckats driva igenom sina oacceptabla förslag om ändring av arbetstidsdirektivet, som skulle ha äventyrat de svårvunna segrarna under 100 års arbetarkamp. Jag vill framför allt uppmärksamma försöken att förlänga den genomsnittliga arbetsveckan till 60 och 65 timmar, att införa begreppet ”inaktiv arbetstid”, som därmed inte skulle betraktas som arbetstid, och att gå till angrepp mot fackföreningsrörelsen. Allt detta har avvisats, vilket också är ett nederlag för Portugals socialdemokratiska regering under José Sócrates, som avstod från att rösta om rådets gemensamma ståndpunkt.

Efter dagens omröstning i Europaparlamentet kan inte rådets förslag träda i kraft. Det kan dock öppna för nya förhandlingar med parlamentet, i motsats till vad som hade varit fallet om förslaget att avvisa rådets gemensamma ståndpunkt, som vår grupp lade fram och talade för, hade antagits.

Det är en viktig seger som nåtts, men den innebär alltså ändå inte slutet på kampen mot rådets förslag och vissa reformistiska ståndpunkter som tycks gå ut på att man är beredd att godta vissa saker i framtida förhandlingar.

Vi kommer att hålla fast vid vårt avvisande, och vi uppmanar arbetstagarna och deras fackföreningar att vara vaksamma.

  Neena Gill (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för att behålla undantaget, eftersom min främsta prioritering är att skydda sysselsättningen i West Midlands och se till att min region behåller sin konkurrenskraft.

Jag har alltid arbetat hårt för att skydda arbetstagarna, men jag anser inte att inskränkningar av människors valfrihet är det bästa sättet att uppnå detta. Jag har talat med många arbetstagare och ägare av små och medelstora företag. För dem innebär lågkonjunkturen förlorade arbetstillfällen och företagsnedläggningar, och de har bett mig att värna om valfriheten. Enligt min erfarenhet gynnar övertidsbegränsningar bara dem som har råd att rida ut stormen, och det är viktigt att vi ger människor möjlighet att försörja sina familjer. Den gemensamma ståndpunkten innefattar garantier för att se till att arbetstagarna inte exploateras.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Kommissionens förslag till direktiv är utan tvivel betecknande för det som EU i Bryssels tappning kallar flexibilitet och anpassningsförmåga och understår sig att beskriva som socialt: undantag (dvs. möjligheten att överskrida standarder) för stater eller enskilda, en gräns på 78 arbetstimmar per vecka, möjlighet att inte räkna jourtid som arbetstid, beräkning av arbetstid per kontrakt och inte per person och så vidare. Kort sagt, allt för att möjliggöra exploatering av människor i ett läge där det råder kris, arbetslösheten på nytt stiger och arbetstagarna blir allt fattigare.

Vi röstade därför för ändringsförslagen från utskottet för sysselsättning och sociala frågor, men också för några av ändringsförslagen från våra politiska motståndare, eftersom vi tyckte att de verkade vara ett steg i rätt riktning, nämligen till förmån för arbetstagarna.

Jag vill emellertid framhålla följande två saker:

- Föredraganden verkar uppenbart motiveras mycket mer av den bild som Europaparlamentet vill förmedla till medborgarna eftersom betänkandet antas ett halvår före valet, än av medborgarnas välfärd.

- Vi måste förbli vaksamma. Det finns ingen majoritet i rådet för ett avskaffande av undantaget, och det finns en risk för att det betänkande som antas i dag – redan det en kompromiss – inte blir det sista i frågan.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Debatten om förslag till ändring av arbetstidsdirektivet har väckt intresse på många håll, särskilt i fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. Dagens omröstning i Europaparlamentet innebär inte slutet på denna debatt. Det beror på att parlamentet har antagit ändringsförslag som går ut på att rådets förslag om arbetstidens förläggning avvisas. Förslaget till direktiv kommer nu att granskas som ett led i ett förlikningsförfarande. Med tanke på de stora meningsskiljaktigheterna mellan medlemsstaterna och parlamentet väcker detta tvivel om huruvida direktivet kommer att antas.

Att stryka direktivets undantagsklausul var definitivt ett olyckligt beslut. Detta drag kan i praktiken få oförutsedda konsekvenser för det fortsatta tillhandahållandet av sjukvårdstjänster, även i Polen. Här vill jag betona att jag stöder gränsen på 48 timmars arbetstid, med möjlighet att förlänga den endast med arbetstagarens samtycke. Jag vill understryka att det gällande direktivet ger möjlighet till 78 timmars arbetsvecka, en lösning som inte gynnar någon.

Den kompromiss som rådet föreslog skulle ha garanterat en balanserad hållning i och med att olika arbetsmarknadsmodeller respekterats, liksom arbetstagarnas rättigheter. Jag hoppas att nya förhandlingar mellan parlamentet och rådet kommer att resultera i en lösning som tillfredsställer alla intressenter. I det avseendet bör hänsyn tas till detaljerna i det uttalande som gjorts av läkarkåren, som berörs av förändringarna i detta direktiv.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag anser att det är grundläggande att arbetstagarna har möjlighet att fritt välja vilka tider de vill arbeta. Om undantagsbestämmelserna ska vara kvar måste arbetstagarna skyddas från exploatering. I den gemensamma ståndpunkten försöker man åstadkomma denna balans genom att även fortsättningsvis låta enskilda göra undantag från direktivets längsta (genomsnittliga) veckoarbetstid på 48 timmar, samtidigt som man inför nya garantier för att förhindra att enskilda arbetstagare exploateras.

Här ingår ett förbud mot att underteckna undantaget samtidigt som ett anställningsavtal undertecknas, en ”betänketid” på sex månader inom vilken arbetstagare kan ändra sig och ett krav på att arbetstagare ska förnya sitt samtycke till undantag varje år.

Syftet med den gemensamma ståndpunkten är att behålla flexibiliteten i det enskilda undantaget samtidigt som de viktiga skyddsmekanismerna för arbetstagare stärks, och jag beslutade i slutändan att rösta för kompromissförslaget, dvs. bibehållande av undantaget.

Enligt parlamentets ståndpunkt bör inga undantag från den längsta veckoarbetstiden på 48 timmar (beräknat på 12 månader) tillåtas, och man säger att undantaget måste upphöra tre år efter direktivets antagande. Dessutom bör all jourtid räknas som arbetstid.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE), skriftlig. − (FI) Om ministerrådets förslag hade gått igenom vid parlamentets omröstning skulle så många som 10 miljoner arbetstagare ha undantagits från allt arbetstidsskydd i EU. Det var framför allt av det skälet som jag röstade för parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen.

Rådets ståndpunkt om reglering av arbetstiden för akademikeranställda skulle inte ha varit något annat än ett stort steg bakåt. Det hade inte varit godtagbart om rådet helt och hållet undantagit personal i chefsställning – i Finland är de för närvarande 130 000 – från arbetstidsskyddet.

EU:s inre marknad behöver tydliga och gemensamma arbetstidsregler. Rådets ståndpunkt skulle ha raserat arbetstidsskyddet och hotat arbetslivets utveckling i EU.

  Tunne Kelam (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag röstade mot detta direktiv om avskaffande av undantagen. Det är min fasta övertygelse, först och främst, att alla bör vara fria att välja sina egna arbetstider. Jag anser också att en sådan reglering utgör en kränkning av subsidiaritetsprincipen, som gäller för arbetsrätten. Varje stat bör ansvara för att reglera arbetstiden i det egna landet.

Efter omröstningen vill jag nu fråga om Europaparlamentets godkännande av detta direktiv innebär att man i nästa skede kommer att reglera om EU-medborgarna får någon fritid, och i så fall hur mycket.

  Roger Knapman och Thomas Wise (NI), skriftlig. − (EN) Genom att rösta för ett förkastande av ändringsförslaget försöker jag helt enkelt skydda Storbritanniens undantag från arbetstidsdirektivet, som skulle hävas om ändringsförslaget gick igenom.

Min röst ska inte på något sätt uppfattas som stöd för den gemensamma ståndpunkten om arbetstidsdirektivet som helhet.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. − (FI) Herr talman! Jag vill avge min röstförklaring om undantagsprincipen i arbetstidsdirektivet. För det första är denna rättsakt avsedd att skydda arbetstagarna. Förutom att utbrändhet hos arbetstagare är ett mänskligt problem leder det också till minskad produktivitet. Utsikterna till bättre möjligheter att kombinera arbete och familjeliv är i hög grad avhängiga av europeiska värden, och frågan om arbetstid är här en bidragande faktor. Det finns därför tungt vägande skäl att begränsa arbetstiden.

För det andra bör vi göra det möjligt att titta på omständigheterna från fall till fall. Det är viktigt för både arbetsgivare och arbetstagare att ha möjlighet till flexibilitet. Flexibilitet ökar också möjligheterna att kombinera arbete och privatliv.

Jag stödde tanken på 48 timmars arbetsvecka men jag anser att det är mycket viktigt med en tillräckligt lång anpassningsperiod. Enligt min mening är en anpassningsperiod ett bättre sätt att garantera flexibilitet än ett undantag. Jag vill understryka att Finland inte ansåg det nödvändigt att ta upp möjligheten till undantag, och det är bra.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Europeiska kommissionens förslag till arbetstidsdirektiv, som ofta kritiserats och sedan förkastades 2005, var uppenbart ett ultraliberalt och internationalistiskt verktyg. Alla dess delar utgjorde en antisocial arsenal som skulle kunna leda till missbruk, särskilt när det gäller undantagsprincipen, som gör det möjligt att överskrida den längsta veckoarbetstiden på 48 timmar. En arbetstagare skulle kunna anmodas att arbeta upp till 78 timmar per vecka. Alejandro Cercas betänkande tycks vara ett försök att nå en godtagbar kompromiss. I sin ändrade lydelse är det framför allt avsett som ett politiskt budskap till EU:s arbetstagare och fackföreningar.

Däremot nämns inte över huvud taget svårigheterna inom andra yrkesgrupper när arbetstiden förkortas alltför mycket, t.ex. till 35 timmar. Detta gäller framför allt vårdyrken: sjukhus, akutvård osv. Frågan om reglering av arbetstiden och friheten att välja längre eller kortare arbetstid kräver ett svar som sträcker sig längre än till nymarxistisk eller ultraliberal ideologi och i stället präglas av en mer pragmatisk och realistisk hållning.

Denna rekommendation är visserligen tänkt att vara lugnande, och syftet är att garantera EU-arbetstagarnas hälsa och säkerhet och ge dem möjlighet att kombinera familjeliv …

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Det tog mig ett tag att besluta mig för vilken hållning som var den rätta när det gäller det kontroversiella arbetstidsdirektivet. Jag drunknade i synpunkter på den gemensamma ståndpunkten, som min regering också har godkänt.

Små och medelstora företag har bett oss att stödja arbetsmarknadsministrarnas pragmatiska lösning, särskilt med hänsyn till det rådande ekonomiska klimatet. Många enskilda arbetstagare och yrkesgrupper, t.ex. brandmannaorganisationer och skådespelare, har bett oss att behålla den pragmatiska lösningen men ge dem möjlighet till undantag, så att de kan behålla de flexibla arbetstidsarrangemang som lämpar sig för just deras yrken.

Fackföreningarna, som naturligtvis är bekymrade över risken att på 2000-talet införa arbetstider som är längre än de 48 timmar som Internationella arbetsorganisationen 1919 slog fast som den längsta veckoarbetstiden, har förklarat sig vara motståndare till denna pragmatism.

Det står också klart att jourtid för läkare och sköterskor på sjukhus inte kan behandlas på samma sätt som jourtid i hemmet, då det i själva verket handlar om bakjour.

Klyftan mellan dem som ser den gemensamma ståndpunkten som sin enda räddning och dem som fördömer den i de skarpaste ordalag framstår som omöjlig att överbrygga, och jag kommer därför att rösta på så sätt att det blir nödvändigt med förlikning, för det är det enda sättet att åstadkomma en rimlig, mänsklig kompromiss med rådet.

  Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan anser att det i första hand är arbetsmarknadens parter och i andra hand Sveriges riksdag som ska fastställa våra arbetstidsregler. Denna linje har brett folkligt stöd och den framgångsrika svenska fackföreningsrörelsen har normalt hävdat att arbetsmarknadens parter ska avgöra sådana frågor i kollektivavtal utan statlig inblandning.

Nu har fackföreningsrörelsen både i Sverige och andra EU-länder bytt fot och kräver därför stora ändringar i rådets gemensamma ståndpunkt. Nu är det fråga om att överlåta makt över svensk arbetsmarknad, inte till svenska folkvalda utan till Bryssel. Skälet är oro för att medlemsländer ska tillskansa sig konkurrensfördelar och riskera folkhälsan genom långa arbetstider och ansvarslösa regler för jourtid.

Men EU-länderna är demokratiska rättsstater som ställer upp på Europakonventionens deklaration om mänskliga rättigheter. De har fria fackföreningsrörelser. Länder som inte uppfyller dessa kriterier accepteras inte i medlemskretsen. Finns då detta problem?

Jag konstaterar att den nya situation som uppstått bör hanteras i en förlikningsprocess mellan parlamentet och rådet. Jag har därför röstat ja till ändringsförslagen om jourtid och Storbritanniens opt out för att driva fram en sådan politisk process.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stöder detta betänkande, som innebär att arbetstagarnas rättigheter skyddas och arbetstidsexploateringen upphör. Genom arbetstidsdirektivet begränsas arbetsveckan till 48 timmar i genomsnitt över 12 månader; direktivet träder i kraft 2012. Jag stöder klassificeringen av jourtid som ingående i dessa timmar, vilket ger arbetstagarna mer tid för sina familjer. Det innebär allvarliga hälsorisker att arbeta mer än 48 timmar i veckan; viktigast är sambandet mellan lång arbetstid och kardiovaskulära sjukdomar, diabetes och sjukdomar i rörelseapparaten. Jag stöder de positiva effekter som detta betänkande kommer att få för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och förebyggande av olyckor. Många olyckor har orsakats av sömnbrist på grund av alltför lång arbetstid, bl.a. tågolyckan vid Paddington. Detta betänkande kommer att innebära en verklig förbättring av levnadsstandarden för tusentals skotska arbetstagare, och jag stöder det därför.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. − (NL) I hela EU finns det krafter som ser den rådande avsaknaden av arbetstagarskydd i de nya östliga medlemsstaterna som en viktig konkurrensfördel som gör det möjligt för företag att sänka sina arbetskraftskostnader. Arbetstidsdirektivet i den form rådet vill se det kommer i slutändan att leda till att alla får längre arbetstider med lägre lön. Väljarna kan omöjligt förstå varför samarbetet mellan länderna i EU ska leda till försämringar i stället för förbättringar.

Enligt detta förslag kan undantag för kortare tid tillämpas året runt för att förlänga arbetstiderna i samband med produktionstoppar eller högsäsong inom turistsektorn. Jourtid för t.ex. brandmän behöver inte längre avlönas. En majoritet av Europaparlamentet ville tidigare gå med på detta, under förutsättning att det gällande undantaget avskaffas helt och hållet inom några år. Rådet vill dock göra detta undantag permanent och faktiskt utöka det. Under dessa omständigheter är ett arbetstidsdirektiv definitivt inte välkommet.

Det skulle bara underminera överordnade nationella bestämmelser i många medlemsstater. Vi ser nu en nedåtgående spiral mot den oacceptabla nivå som råder i de nya medlemsstaterna. Lyckligtvis har en bred majoritet i dag uttalat sig för ett avskaffande av möjligheten till undantag inom tre års tid.

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade i dag för ändringsförslagen i Cercasbetänkandet eftersom jag anser att det är det enda sättet att stoppa rådets förslag till direktiv om arbetstidens förläggning.

Vi i min grupp har alltid motsatt oss detta direktiv, och vi har därför lagt fram ett ändringsförslag som går ut på att avvisa det helt och hållet, eftersom vi anser att det skulle innebära ett mycket stort steg bakåt för arbetstagarnas rättigheter. Förslaget till direktiv innebär att anställningsförhållandena individualiseras (genom undantagsklausulen), så att arbetsgivare och arbetstagare kan samtycka till att förlänga arbetsveckan till så mycket som 60 timmar.

Ändringsförslagen i Cercasbetänkandet innebär visserligen att direktivets text mjukas upp, men de förvärrar den rådande situationen (undantagsklausulen blir kvar i tre år och beräkningsperioden för arbetstiden förlängs till sex månader). Min grupp anser att Cercasbetänkandet inte går i rätt riktning, dvs. mot en garanti enligt lag för 35 timmars arbetsvecka för samma veckolön, för att på ett effektivt sätt omfördela välståndet.

Trots det röstade jag för betänkandet, eftersom det var den enda strategiska möjligheten att lamslå rådets direktiv och tvinga det till förlikning.

  Seán Ó Neachtain (UEN), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar stödet för Cercasbetänkandet. Det är av yttersta vikt att skydda de sociala och mänskliga inslagen i EU:s beslutsfattande. Dagens omröstning visar tydligt att alla medborgare vill ha en bättre, säkrare och tryggare arbetsmiljö. På Irland har det på senare år skett en viktig rättslig utveckling och ingåtts avtal mellan arbetsmarknadernas parter; bl.a. har en nationell myndighet för anställningsrättigheter inrättats. I många fall är detta mer långtgående än de minimistandarder som anges i olika direktiv.

Att nå enighet i rådet har varit en lång och slingrig resa. Det är viktigt att betona att de bästa garanterna för arbetstagarnas rättigheter är tydlig lagstiftning, mekanismer för efterlevnadskontroll och partnerskapsavtal. Det måste med nödvändighet finnas en viss flexibilitet, men den måste grundas på jämlika partnerskap och förhandling om alternativ till ändrade arbetsrutiner.

Subsidiaritetsprincipen är den bästa metoden för att skapa den rätta mekanismen, så att staten och arbetsmarknadens parter kan finna den rätta balansen. Flexibiliteten får emellertid inte leda till en försämring när det gäller arbetstagares hälsa och säkerhet. Den irländska regeringen lät inte bara dessa principer ingå i rådets slutsatser, utan den har också gett fackföreningarna en skriftlig garanti för att den kommer att fortsätta att främja och utveckla dessa punkter.

  Lydie Polfer (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Cercasbetänkandet, där man motsätter sig vissa av de förslag som rådet lade fram i juni 2008 med avsikten att i grunden ändra direktivet om vissa aspekter av arbetstidens förläggning, som varit i kraft sedan 1993.

Jag kan bara stödja föredraganden, som rekommenderar ett successivt avskaffande över tre års tid av alla möjligheter att avvika (undantagsklausul) från den högsta lagstadgade arbetstidsgränsen, som ligger på 48 timmar per vecka för enskilda arbetstagare.

När det gäller jourtid tycker jag att det är uppenbart att denna tid, inklusive inaktiva delar, definitivt i sin helhet måste betraktas som arbetstid.

Genom att rösta för Cercasbetänkandet har utskottet för sysselsättning och sociala frågor intagit en välavvägd ståndpunkt för att skydda EU:s arbetstagare. Jag stöder ståndpunkten.

Om de åtgärder som rådet rekommenderar genomförs skulle det innebära ett steg tillbaka i förhållande till arbetstagarnas nuvarande rättigheter, och det vore ovärdigt ett EU som vill vara både konkurrenskraftigt och socialt.

  Pierre Pribetich (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för alla de ändringsförslag som lagts fram av min kollega i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, Alejandro Cercas, till försvar för sociala framsteg i EU, och framför allt följande tre punkter, som jag ser som grundläggande.

Begränsning av arbetsveckan till 48 timmar är ett oavvisligt krav som vi försvarat med näbbar och klor, eftersom medlemsstaterna på så vis hindras från att påtvinga sina arbetstagare villkor som innebär att deras grundläggande sociala rättigheter inte respekteras.

När det gäller att även fortsättningsvis betrakta jourtid som arbetstid gäller samma sak för vårdanställdas hälsa och säkerhet, men även för brandmän och andra sektorer där jourtid förekommer samt alla EU-medborgare.

Främjandet av möjligheten att kombinera arbetsliv och privatliv är det sista framsteget, men inte det minsta. Det ger våra medborgare möjlighet att uppnå en balans som är väsentlig för deras välbefinnande.

Jag har, tillsammans med mina kolleger i PSE-gruppen, lovat att försvara medborgarnas sociala rättigheter. Detta är en rungande seger för de europeiska socialdemokraterna över Europeiska rådets förslag, som ansågs oacceptabla. Som min kollega Alejandro Cercas sade ger vi dem en chans att rätta till ett dåligt beslut.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Avvägningen mellan rätten till arbete och vila och behovet av konkurrenskraft och till och med ekonomisk livskraft tvingar oss att välja vad vi värderar högst. För vår del måste prioriteringen vara att bibehålla och främja sysselsättningen.

Sysselsättning kräver livskraftiga företag. Det måste därför finnas en lyhördhet och en förståelse för behovet av att anpassa anställningsreglerna till den ekonomiska verkligheten. Men verkligheten är inte ett tillräckligt kriterium. Vi har under årens lopp strävat mot den kapitalistiska modell som visat sig framgångsrik, och den har gjort det möjligt för oss att producera mer och bättre och att erbjuda bättre levnadsvillkor. Dessa mål kvarstår. Därför kan vi aldrig, även om vi vill ha en kompromiss som försvarar ekonomin, godta att detta uppnås på bekostnad av de grundläggande framsteg som gjorts.

Det finns emellertid en aspekt som måste betonas. Om vi tittar på debatten i rådet är det rätt uppenbart att de länder som gav uttryck för de flesta reservationerna mot den lösning som nåtts finns bland dem med de sämsta ekonomiska resultaten. Bestämmelser för att skydda arbetstagarna är inte till någon större nytta om arbetstillfällena blir allt färre och vi därför uppmuntrar utvandring till ”undantagsländer”, i eller utanför Europa.

  Martine Roure (PSE), skriftlig. – (FR) Den globala krisen slår mot arbetstagarnas grundläggande rättigheter, och allt fler EU-medborgare efterfrågar därför ett socialt Europa. Men EU-regeringarna fortsätter att nonchalera denna verklighet. Det gläder mig därför mycket att arbetstidsdirektivet, som kan utgöra ett svar på dessa sociala förändringar, antagits i dag. Detta är ett kraftfullt budskap från Europaparlamentet till rådet. Regeringarna måste nu påta sig sitt ansvar och uppfylla våra medborgares förväntningar.

Texten innehåller bl.a. bestämmelser om införande av en veckoarbetstid som inte under några omständigheter får vara längre än 48 timmar i hela EU. En högsta gräns fastställs för hela EU, som inte kommer att påverka stater med gynnsammare bestämmelser. Bland de övriga åtgärderna finns inräkning av jourtid, även inaktiva delar, som arbetstid. Slutligen kan vi också glädjas åt avskaffandet av undantagsklausulen.

  Toomas Savi (ALDE), skriftlig. − (EN) Jag vänder mig kraftigt mot tanken på att människors frihet att arbeta skulle begränsas till 48 timmar per vecka. Varken EU eller någon medlemsstat bör sätta gränser för någon som är villig att arbeta extra eller ha flera deltidstjänster, och man bör utgå från att arbetsgivaren inte tvingat arbetstagaren till detta. Jag röstade därför mot det successiva avskaffandet av arbetstagares rätt att göra undantag från den längsta veckoarbetstiden på 48 timmar.

Om detta går igenom skulle vi neka människor rätten att fullgöra sin potential, och det skulle strida mot Lissabonstrategin. Vi förbättrar inte EU:s konkurrenskraft genom att försöka införa lagstiftning som minskar arbetskraftens flexibilitet. Det är inte genom att sätta gränser utan genom att främja en avreglering av arbetsmarknaden som EU kan bli en innovativ och kunskapsbaserad ekonomi som kan övervinna den låga produktiviteten och den ekonomiska tillväxtens stagnation.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − Arbetsrätt och arbetstid är två av de stöttepelare som finns i den svenska arbetsmarknadsmodellen. I dagens omröstning om arbetstidsdirektivet kändes det därför naturligt att följa vår svenska linje och försvara kollektivavtalsmodellen genom att följa den kompromiss som tagits fram i rådet. Tyvärr gavs ingen möjlighet att stödja enskilda ändringsförslag som var bra, då det skulle ha omkullkastat hela kompromissen. Rådskompromissen ger möjlighet till den opt-out som säkerställer att vi kan behålla vår svenska modell. Att socialdemokraterna valde att riskera vårt svenska system till förmån för mer EU-lagstiftning är märkligt och ifrågasätter deras stöd för den svenska arbetsmarknadsmodellen.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. − (NL) Arbetstidsregleringen snuddar vid själva kärnan i det sociala Europa eftersom det handlar om avvägningen mellan arbetstagarskydd och en flexibel arbetsorganisation. Ministerrådet sätter flexibilitet i första rummet. Det är oacceptabelt att arbetsgivare i medlemsstaterna kan utnyttja undantaget för att förhandla sig till längre arbetstider, ända upp till 65 timmar per vecka. Denna undantagsbestämmelse bör avskaffas helt och hållet tre år efter ikraftträdandet.

Vad är det för mening med gemensamma överenskommelser om hälsa och säkerhet i arbetet om det här är vad medlemsstaterna eftersträvar? En genomsnittlig arbetsvecka på 48 timmar, räknat på årsbasis, ger ett fullt tillräckligt utrymme för att hantera arbetstoppar, samtidigt som den nödvändiga vilan respekteras. Att öka detta genomsnitt är detsamma som att ge arbetsgivare tillåtelse att inte betala för övertid i framtiden.

Dessutom är det absurt att inte räkna jourtid då arbetstagaren kan sova som arbetstid. Den som har jour är i beredskap och bör får ersättning för det, på samma sätt som viloperioder bör respekteras. Trötta arbetstagare kan utsätta sig själva och andra för fara. Arbetet får inte inkräkta på livskvaliteten. Vi sänder ett kraftfullt budskap till rådet i dag. Det förlikningsförfarande som kommer härnäst bör leda till ett mer socialt Europa.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Dagens röst i parlamentet för att avskaffa ”undantaget” från arbetstidsdirektivet bör välkomnas. Alltför många människor har inget annat val än att arbeta längre eftersom deras arbetsgivare kräver det. Den grundläggande principen inom arbetsrätten är att skydda den svagare parten – arbetstagaren. I dag tar vi första steget mot en förlikning för att avskaffa ”undantaget”. Det var försumligt av ministerrådet att inte ha någon företrädare på plats när omröstningen ägde rum.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Den gemensamma ståndpunkt som nåddes i rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) den 9 juni 2008 är ett led i den ständiga strävan hos de nyliberala krafter som härskar i EU i dag, nämligen att avreglera arbetsmarknaden och underminera fackföreningarnas roll och arbetstagarnas rättigheter.

Genom klausulen om automatiskt undantag uppmanas arbetsgivare att avskaffa fastställda och reglerade arbetstider, medan klausulen om ett genomsnitt för tolv månader innebär ytterligare ett slag mot arbetets varaktighet. När det gäller jourtid har arbetstiden delats upp, vilket fått till följd att inaktiv tid inte räknas som arbetstid.

Jag stöder därför de ståndpunkter och ändringsförslag som lagts fram av GUE/NGL-gruppen med målet att avvisa rådets ståndpunkt i dess helhet och avskaffa klausulen om automatiskt undantag liksom ändringsförslagen om att avskaffa förlängningen av beräkningsperioden och uppdelningen av jourtid i en aktiv och en inaktiv del.

  Dominique Vlasto (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Ändringsförslagen 23 och 24 till Cercasbetänkandet om arbete på söndagar ansågs oacceptabla med hänvisning till subsidiaritetsprincipen. Det är ett utmärkt beslut som jag stöder till fullo.

Jag anser att det är olämpligt att EU ska lagstifta om arbete på söndagar och påtvinga medlemsstaterna en enhetlig lösning när förhandlingar i varje enskilt fall gör det möjligt att finna frivilliga och godtagbara lösningar. Möjligheterna att arbeta på söndagar måste visserligen regleras ordentligt, men jag anser att det måste ske på nationell nivå, med hänsyn till specifika sociala aspekter och verksamhetens karaktär. Jag anser också att det är lika viktigt att ta hänsyn till den lokala ekonomiska situationen i turist-, bergs- eller kurortsområden, där verksamheten främst är säsongsbetonad. Att butiker har öppet vissa söndagar under året är fullständigt rimligt här.

Denna hållning baserad på frivillighet är den som intagits av den franska regeringen, och den kommer att göra det möjligt att finna rimliga och balanserade lösningar från fall till fall. Genom att bekräfta att subsidiaritetsprincipen gäller har Europaparlamentet beslutat att inte hindra hänsynstagande till dessa olika ekonomiska och sociala förutsättningar inom ramen för denna politik.

- Betänkande: Ayala Sender (A6-0371/2008)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater beklagar att antalet döda i trafiken inom EU inte har avtagit i den takt som krävs för att nå målen för det europeiska trafiksäkerhetsprogrammet. Vi välkomnar en effektivare gränsöverskridande uppföljning av trafikförseelser och inrättandet av ett elektroniskt informationssystem som ett sätt att öka trafiksäkerheten. Trafiksäkerhet kommer alltid att vara en högt prioriterad fråga för oss. Tyvärr saknar förslaget juridisk grund då man väljer att behandla trafikförseelser som i Sverige och ett flertal andra medlemsstater befinner sig inom straffrätten som en förvaltningsfråga.

Detta får dels till följd att det blir svårt att tillämpa direktivet i Sverige och ett flertal andra medlemsstater, men även att den rättsliga grunden för hela direktivet kan ifrågasättas. Vi har därför valt att lägga ner våra röster.

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag stöder till fullo Inés Ayala Senders betänkande, som syftar till att uppnå ett viktigt mål: att utvidga den grundläggande trafiksäkerhetslagstiftningen till att gälla samtliga 27 stater.

Tack vare våra gemensamma insatser lever vi i en union av 27 länder, där rörlighet för personer och varor inte längre är en önskedröm utan en daglig, fysisk realitet. Därför är det mycket olämpligt att ha olika lagar på detta område.

När det gäller trafiksäkerhet menar jag att det nu är möjligt att använda övervakningsinstrument som gör att faror och risker kan minskas avsevärt – jag är t.ex. mycket imponerad av ”Tutor”-systemet som på försök används på vissa italienska motorvägar och har lett till att trafikolyckorna på dessa sträckor minskat med 50 procent. Med detta betänkande är vi på rätt väg.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. − Kommissionen vill genom det föreslagna direktivet införa regler för bötfällning av vissa trafikförseelser begångna i andra medlemsstater än förarens egen. I kommissionens och parlamentets förslag behandlas ärendet med en överstatlig beslutsprocess under EU:s första pelare. I likhet med den svenska regeringen anser vi dock att det föreslagna direktivet, då det har ett straffrättsligt syfte, borde behandlas på mellanstatlig basis inom ramen för det rättsliga samarbetet under EU:s tredje pelare. Vi har därför valt att lägga ner våra röster.

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) EU satte 2001 upp det ambitiösa målet att halvera antalet döda på vägarna till 2010. Även om det började bra såg vi snart att framstegen började gå långsammare, för att till sist stagnera förra året (då omkring 43 000 personer omkom i trafikolyckor i samtliga 27 medlemsstater).

Vi måste därför snarast påskynda uppnåendet av detta mål och få till stånd en ny inställning till EU:s trafiksäkerhetspolitik. Detta välkomna förslag begränsas till de fyra förseelser som orsakar flest olyckor och dödsfall på vägarna (75 procent) och förekommer i samtliga medlemsstater: fortkörning, rattfylleri, bristande bältesanvändning och rödljuskörning.

Hittills har det rått en utbredd känsla av straffrihet, eftersom eventuella påföljder för det mesta inte får någon effekt i slutändan.

I ett EU utan inre gränser är detta en oacceptabel situation – vi kan inte tillåta att medborgare behandlas olika beroende på om de hör hemma i landet i fråga eller inte. Lagen måste tillämpas på samma sätt för alla medborgare.

Samtidigt måste vi förbättra trafiksäkerheten för att minska antalet döda på de europeiska vägarna.

  Avril Doyle (PPE-DE), skriftlig. − (EN) I Inés Ayala Senders betänkande föreslås att trafiksäkerheten ska förbättras i EU genom att påföljder som utdömts i en medlemsstat görs tillämpliga i en annan. Det föreslås att ett EU-nät för informationsutbyte inrättas, där uppgifter om fyra bestämda förseelser som i onödan utsätter alla vägtrafikanter för livsfara (fortkörning, rattfylleri, rödljuskörning och bristande bältesanvändning) registreras och överförs till den medlemsstat där personen i fråga är lagligen bosatt. På så sätt kan lämpliga påföljder– böter eller andra – tillämpas för dessa förseelser.

Det är nödvändigt att komma fram till ett lämpligt sätt att åstadkomma denna avvägning mellan behovet av att införa lämpliga påföljder för trafikförseelser i EU och att finna en bra rättslig grund för inrättandet av ett sådant nät och för ingripanden på områden som anses tillhöra den nationella behörigheten. Påföljderna för sådana förseelser skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. I vissa gäller administrativa och formella böter för trafikförseelser och i andra, t.ex. Irland, utgör trafikförseelser nationella brottmål.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Detta betänkande föreslår att ett särskilt elektroniskt system ska inrättas för att utbyta information om förare mellan medlemsstaterna. Därmed ska de som kör för fort, utan bälte eller mot rött ljus på ett enkelt och smidigt sätt anmodas att betala böter i landet där trafikförseelsen begicks. Tanken bakom detta förslag är säkert god. Men förslaget lämnar dessvärre en del i övrigt att önska.

Europaparlamentet vill att bötesbeloppen ska harmoniseras, något som är svårt då inkomstnivåerna varierar mellan medlemsstaterna. Vidare ska teknisk utrustning för trafikkontroller harmoniseras och likaså de metoder som används vid trafikkontroller. Det finns dessutom frågetecken kring den rättsliga grunden för detta förslag, något bland annat Sverige har påpekat i rådet. Junilistan har därför röstat nej till detta förslag.

  Mathieu Grosch (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag stödde betänkandet om gränsöverskridande uppföljning av trafikförseelser, eftersom dessa regler kommer att innebära att trafikförseelser som begåtts i ett tredjeland kan beivras på ett effektivare sätt.

Kommissionen uppger att trafikförseelser ofta inte beivras om de rör ett fordon som är registrerat i en annan medlemsstat än den där förseelsen skedde. Detta hänger samman med många förares tendens att köra mer vårdslöst i tredjeländer än i sina hemländer, eftersom de är mindre rädda för åtal. Med det nya direktivet vill man få ett slut på denna tendens.

Det elektroniska informationsutbyte som anges i direktivet, med garantier för uppgiftsskydd, kommer att säkra ett effektivt samarbete mellan länderna, så att trafikförseelser kan beivras på samma sätt som om de begåtts i förarens hemland. Till att börja med begränsas direktivet till beivrande av de fyra trafikförseelser som ligger bakom sammanlagt 75 procent av trafikolyckorna med dödlig eller annan allvarlig utgång. Det handlar enligt kommissionens förslag om fortkörning, rattfylleri, bristande bältesanvändning och rödljuskörning. Kommissionen ska dock två år efter direktivets ikraftträdande göra en översyn som kan leda till att andra förseelser tas med.

Jag stöder direktivet och ser det som ett viktigt steg inte bara när det gäller att främja trafiksäkerhet utan även för att ge EU en möjlighet att växa samman ännu starkare som ett stort rörlighetsområde.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Ayala Senderbetänkandet är ett nytt redskap för att ansätta bilister: gränsöverskridande uppföljning av allvarliga förseelser (men konstigt nog inte körning under påverkan av droger), påbud från Bryssel om hur många årliga kontroller de nationella myndigheterna ska göra och var de ska äga rum, harmonisering av påföljder, godtyckliga regressmöjligheter, inga garantier för information om och tillgång till regress på det språk på vilket beivran skedde, möjlighet att utvidga direktivets tillämpningsområde till att omfatta andra förseelser (kanske parkering sedan den betalda parkeringstiden gått ut?) och så vidare.

Trots era försäkringar är ni inte intresserade av att rädda liv utan bara av att få in böter till medlemsstaternas penningkistor. Om ni verkligen brydde er om säkerhet, och inte bara pengar, borde de siffror ni nämner gälla utländska förare som ligger bakom dödsolyckor, och inte bara de förseelser de begår, vars antal förresten ökar i direkt proportion till spridningen av automatisk radarutrustning. Det har inte gjorts någon undersökning om effekterna av liknande bilaterala avtal som är i kraft och i vissa fall har varit i kraft i flera år, t.ex. avtalet mellan Frankrike och Tyskland och det mellan Frankrike och Luxemburg.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Förslaget till direktiv syftar till att underlätta uppföljningen av påföljder mot förare som begått förseelser i form av fortkörning, rattfylleri, bristande bältesanvändning eller rödljuskörning (de fyra allvarligaste förseelserna sett till antalet döda i EU) i en annan medlemsstat än sin egen.

Trafiksäkerhetsfrågor är onekligen oerhört viktiga, liksom insatser för att begränsa antalet olyckor.

Det bör definitivt vidtas åtgärder för att bekämpa ”straffrihet” vid förseelser som begåtts i andra medlemsstater än förarens hemland.

Vi anser dock att dessa mål inte nödvändigtvis nås genom överdriven harmonisering och fler säkerhetsåtgärder i hela EU (installation av kontroll- och övervakningsutrustning längs motorvägar, mindre vägar och stadsgator, införande av EU-system för elektroniskt informationsutbyte, som väcker tvivel om skyddet för personuppgifter), eftersom det är genom förebyggande arbete (grundat på den specifika – och olikartade – situationen i varje land) som vi verkligen kommer att kunna främja trafiksäkerhet och minska antalet olyckor.

Vi avstod därför från att rösta.

  Jim Higgins (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag vill klargöra att den irländska delegationen i PPE-DE-gruppen stödde Ayala Senderbetänkandet eftersom dess syfte och effekt i hög grad kommer att bidra till ökad trafiksäkerhet. Vi är medvetna om potentiella svårigheter för Irland, men vi anser att de kan och kommer att övervinnas när väl en överenskommelse nåtts i rådet om den exakta rättsliga grunden för detta förslag.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Varje år dödas eller skadas tusentals personer på EU:s vägar. Regeringarna i hela EU måste vidta åtgärder för att se till att trafiksäkerheten tas på allvar. I dag förvärras den redan dystra situationen av att förare flyr undan rättvisan genom att nonchalera trafikregler när de kör i andra länder. Det är tillrådligt med ökat samarbete inom EU för att kontrollera efterlevnaden av lagstiftning om fortkörning och rattfylleri, och jag röstade därför för Ayala Senderbetänkandet.

  Carl Lang och Fernand Le Rachinel (NI), skriftlig. – (FR) Beskattningen, bestraffningarna och det systematiska bedrägeriet mot bilisterna verkar inte ha några gränser.

Vi vet att detta inte egentligen handlar om att bestraffa dem som kör illa utan dem som kör ofta. Den sorgliga och olyckliga skyldigheten för polisen att uppfylla ”kvoter” och nå en viss ”omsättning” förvärrar bara polisens ofta överdrivet hårda tag.

Trots att det finns många skillnader i villkoren för att beslagta ett körkort i medlemsstaterna, och systemen för straff- och bötesskalor på trafiksäkerhetsområdet varierar mellan länderna, vill EU dessutom inrätta ett elektroniskt system för informationsutbyte mellan medlemsstaterna gällande förseelser som begåtts på deras territorium, så att bilisterna kan bestraffas ännu mer.

Vi kan givetvis bara välkomna en minskning av antalet trafikolyckor, men det är viktigt att se till att dessa nya lagstiftningsåtgärder inte åtföljs av angrepp på friheter eller av olagliga, olämpliga eller orättvisa åtgärder.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stöder denna lagstiftning som syftar till att underlätta uppföljning av påföljder mot förare som begår en förseelse i en annan medlemsstat än den där fordonet är registrerat.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. − (NL) Bilförare kör ofta fortare utomlands än i sina hemländer och är också mer benägna att parkera olagligt när de är utomlands. Erfarenheten har visat att böter för fortkörning och felparkering sällan drivs in, vilket leder till irritation hos invånare och förare framför allt i storstäder. EU-samarbetet borde ha burit frukt för länge sedan just när det gäller lika skyldigheter för alla vägtrafikanter.

Alla måste ju faktiskt betala vägtullar utomlands, och vi har i åratal diskuterat möjligheten att ta ut elektroniskt registrerade avgifter där personen i fråga bor. Det bör även gälla trafikböter. Det är dåligt för trafiksäkerheten och miljön om bilförare vet att de ostraffat kan bryta mot alla regler i utlandet.

Vi stöder därför förslaget om att förenkla indrivningen av trafikböter över gränserna. Det ändrar inte på något sätt vår uppfattning att strafflagstiftning är och bör förbli en nationell angelägenhet, och att den europeiska arresteringsordern, som får till följd att människor måste utlämnas av sina egna länder till en annan stat och hållas i häkte där, ibland under mycket lång tid, medför nya orättvisor.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Om EU ska syssla med gränsöverskridande trafikregler bör det inte begränsas till uppföljning av bötesmeddelanden. I exempelvis Bryssel, som givetvis är en kosmopolitisk stad, händer det att människor med utländska registreringsskyltar som behöver hjälp av de brottsbekämpande myndigheterna vid t.ex. en trafikolycka eller en stöld upptäcker att de inte får samma hjälp som ägare av fordon med belgiska skyltar, med hänvisning till att de inte betalar de avgifter för underhåll av vägsystemet och de kostnader i det sammanhanget som belgiska fordonsägare betalar. EU, som alltid förespråkar antidiskriminering, måste göra något åt denna situation.

En annan olöst fråga är de miljözoner som inrättats i många EU-länder. Undersökningar visar att 40 procent av förarna inte skulle känna igen skyltarna eller skulle köra in i dessa zoner utan tillstånd. När det gäller gränsöverskridande uppföljning av trafikförseelser tycks det viktigaste vara att tjäna pengar, på samma sätt som med de lukrativa miljöbötesmeddelandena. Andra trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder hamnar på efterkälken, och jag har därför avvisat detta betänkande.

  Seán Ó Neachtain (UEN), skriftlig. – (GA) Jag stöder starkt detta betänkande, som syftar till att förbättra de irländska vägarna. Det ger möjlighet att utdöma gränsöverskridande påföljder för förare, eftersom ett EU-informationsnät kommer att inrättas. Tack vare detta nät kommer olika medlemsstater att kunna utbyta information om utländska förare som bestraffas för rattfylleri, fortkörning, rödljuskörning eller bristande bältesanvändning. Dessa brottslingar kommer att underrättas om bötesstraffen.

Denna gemensamma strategi är ett steg framåt när det gäller utdömande av påföljder för dem som inte följer trafikreglerna. Irlands vägar kommer därmed att bli säkrare. En påföljd kommer att tillämpas, och det kommer att stoppa förare som inte rättar sig efter reglerna.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Först och främst vill jag gratulera föredraganden till hennes hårda arbete med denna fråga, och för det andra vill jag gratulera parlamentet som helhet för att man stöder denna starka ståndpunkt som ska gå vidare till rådet, med tanke på de svårigheter som förslaget möter där.

Gränsöverskridande uppföljning är en nödvändighet i hela EU om vi menar allvar med att minska trafikolyckorna och antalet döda. Det är vansinne att en medborgare som kör utanför sin egen medlemsstat kan strunta i trafiklagstiftning om fortkörning, rattfylleri, bristande bältesanvändning eller rödljuskörning utan att få ett lämpligt straff.

Jag anser att detta är ett viktigt steg mot ett bättre samarbete mellan de brottsbekämpande myndigheterna, vilket förhoppningsvis kommer att leda till en helt harmoniserad uppföljning av trafikförseelser i hela EU.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet om förslaget till direktiv om att underlätta gränsöverskridande uppföljning av trafikförseelser. Sjuttio procent av alla trafikolyckor orsakas av fortkörning, bristande bältesanvändning, rödljuskörning eller rattfylleri. Det finns redan bilaterala avtal mellan vissa medlemsstater om gränsöverskridande beivran av trafikförseelser, men ännu finns inga europeiska ramar. Jag vill nämna att förslaget till direktiv endast gäller bötesstraff. Jag anser att kommissionens förslag i avsevärd utsträckning kommer att bidra till att rädda människoliv. Det är beklagligt att omkring 43 000 personer, ungefär lika många som bor i en medelstor europeisk stad, dör i EU varje år till följd av trafikolyckor, för att inte nämna de ytterligare 1,3 miljoner människor som råkar ut för trafikolyckor varje år.

Jag beklagar också att Rumänien förra året registrerade den största ökningen av antalet trafikolyckor, 13 procent. Jag hoppas att Europaparlamentets majoritetsröst för detta betänkande kan sporra rådet att påskynda antagandet av de åtgärder som krävs för att minska antalet trafikolyckor. Vi måste agera omedelbart för att rädda människoliv.