Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2009/2533(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : B6-0100/2009

Ingivna texter :

B6-0100/2009

Debatter :

PV 18/02/2009 - 14
CRE 18/02/2009 - 14

Omröstningar :

PV 18/02/2009 - 15.1
CRE 18/02/2009 - 15.1
Röstförklaringar
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2009)0057

Debatter
Onsdagen den 18 februari 2009 - Bryssel EUT-utgåva

14. Europeiska unionens roll i Mellanöstern (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Nästa punkt är anföranden från den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och från kommissionen om Europeiska unionens roll i Mellanöstern. Det är ett stort nöje för mig att få välkomna ibland oss den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken Javier Solana och be honom tala till oss.

 
  
MPphoto
 

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (EN) Herr talman! Detta är första gången som jag talar till er i år, 2009. Det är ett stort nöje att vara här och jag hoppas att vårt tidigare goda samarbete ska fortsätta i år.

Kriget i Gaza tog slut för en månad sedan, den 18 januari, och jag tror att ni håller med mig om att det känns som i går. Lidandet och förödelsen har varit enorma och kriget har lämnat oss alla med en bitter eftersmak. Dagens humanitära situation är fortfarande förfärlig. Vi måste hitta brådskande lösningar för att få dit bistånd och minska folkets lidande.

Samtidigt vill vi göra allt vi kan för att stoppa konflikten mellan israeler och palestinier och mellan Israel och arabvärlden. Lösningens parametrar är faktiskt välkända, och det har de varit ett bra tag. Vad som spelar roll nu är den politiska viljan att genomföra lösningen bland israeler och palestinier, bland araber och det bredare internationella samfundet.

Den europeiska viljan till fred i Mellanöstern är starkare än någonsin. Vi är helt och hållet beslutna att skapa en livskraftig och självständig palestinsk stat som lever sida vid sida med Israel. Det ligger till grund vår för Mellanösternpolitik. Alla våra åtgärder tjänar detta strategiska syfte. Vi kommer att stödja alla som vill ha en fredlig lösning på de många utmaningarna i Mellanösternregionen.

Europaparlamentet vet precis hur komplicerad och svårlöst situationen kan verka. Alltför ofta har regionen hemsökts av vågor med våld, ökad extremism och ekonomiska problem. Samtidigt är förutsättningarna för EU och USA att samarbeta för att skapa fred i Mellanöstern förmodligen bättre än någonsin. Jag har just återvänt från Washington där jag haft givande diskussioner med alla parter i Obama-administrationen. Jag tror att jag har deras försäkran om att det starka åtagande som framförts är en verklighet. Vi är villiga och redo att samarbeta med dem för att göra framsteg i fråga om denna konflikt.

Jag tror att utnämningen av senator Mitchell som USA:s sändebud har gett människorna i Mellanöstern och hans vänner förnyat hopp. Vi känner honom. Vi har arbetat med honom. Jag hade privilegiet att arbeta med honom år 2001 i fråga om den berömda rapporten och jag fick alldeles nyligen tillfälle att arbeta med honom i Mellanösternregionen.

Jag hoppas verkligen att dessa förändringar ska leda till en ny strategi som ger båda parter mer att säga till om när det gäller hur de sköter sina angelägenheter. Vi vet att lösningarna och förslagen borde vara lokalt inspirerade. Men samtidigt är det väsentligt med ett djupare internationellt engagemang.

Därför är det arabiska fredsinitiativet så avgörande. Detta initiativ är arabvärldens kollektiva uttryck för hur de skulle kunna bidra till att stoppa konflikten med Israel. Initiativet är deras svar på den fråga som hållit tillbaka deras utveckling och deras integration i vår globala värld. Det diskuteras, och borde fortsätta att diskuteras.

I Israel har ett viktigt val just genomförts. Det är naturligtvis det israeliska folket och deras politiska ledare som ska besluta hur deras nya regering ska se ut. Vi i vår tur hoppas att den nya premiärministern och regeringen ska vara stabila samtalspartner för fredssamtal.

Det behöver inte ens sägas att detsamma gäller palestinierna. De måste också få ordning på sin situation, däribland genom försoning. Som alla vet uppmuntrar vi starkt en försoning mellan palestinierna bakom president Abbas samt alla ansträngningar som Egypten och Arabförbundet gör i det hänseendet. Detta kommer att vara en grundläggande förutsättning för fred, stabilitet och utveckling.

Som jag sa vet jag att Europaparlamentet har varit mycket bekymrat över krisen i Gaza, och det har vi alla. Låt mig ta detta tillfälle i akt för att lyfta fram några av de viktigaste internationella insatserna, som varit fokuserade på att försöka få ett stopp på våldet och lindra alla civilbefolkningars svåra belägenhet.

Egypten fortsätter att spela en mycket viktig roll när det gäller att lösa situationen i Gaza men också situationen med palestinierna själva. Vi hoppas att deras ansträngningar snart kommer att leda till ett varaktigt och hållbart vapenstillestånd, till att gränsövergångarna öppnas för alla varor och personer, och till något slags överenskommelse mellan palestinierna. Utan detta kommer det att bli svårt – för att inte säga omöjligt – att återuppbygga Gaza.

Vi ser fram emot att välkomna positiva tillkännagivanden om vapenstillestånd. I förrgår hölls givande möten, och låt oss hoppas att de ska fortsätta i dag och i framtiden så att ett vapenstillestånd kan deklareras omgående. Som ni vet kommer Egypten också att stå värd för en viktig konferens om återuppbyggnad den 2 mars och vi förväntar oss att hela det internationella samfundet ska göra ett åtagande där. Europeiska unionen spelade också sin roll. Vi tillkännagav omedelbart vår vilja att konkret bidra till ett varaktigt vapenstillestånd. Vi sa också att vi var redo att flytta våra fredsövervakare till gränsövergången i Rafah i enlighet med den överenskommelse som vi undertecknade 2005. Vi är redo att agera i Rafah eller vid andra gränsövergångar där vår hjälp behövs eller efterfrågas.

Flera europeiska länder framförde också sin vilja att bidra till att förbjuda olaglig handel och framför allt vapensmuggling i Gaza. Europaparlamentets åtgärder som svar på krisen har varit omfattande och ingår i EU:s övergripande reaktion på krisen.

Vad gäller Förenta nationerna kan vi verkligen berömma UNRWA för dess arbete och ihärdighet och betona att Europeiska unionen kommer att fortsätta att stödja alla dess ansträngningar.

Det är dock klart att inget enskilt land eller organisation kan hantera konflikterna i Mellanöstern på egen hand. Problemens själva natur kräver multilaterala lösningar. Kvartetten kommer att behöva spela en avgörande roll under de kommande månaderna. Den nya amerikanska regeringen har i samarbete med oss bekräftat sin avsikt att använda kvartetten fullt ut.

De förfärliga händelserna i Gaza borde också tvinga oss att betrakta Gaza ur ett mer strategiskt och långsiktigt perspektiv. Gazaremsan utgör en ingående del av det palestinska territorium som ockuperades 1967 och kommer tveklöst att ingå i en palestinsk stat. Gaza måste bli ekonomiskt och politiskt livskraftigt. Gaza måste bli en del av en politisk lösning.

Den omedelbara prioriteringen är fortfarande att garantera ett varaktigt och fullt ut respekterat vapenstillestånd och att möjliggöra ett obehindrat genomförande av humanitärt bistånd. Gränsövergångarna måste på ett regelbundet och förutsebart sätt öppnas för humanitärt stöd, handelsvaror och människor.

Som ni vet har den diplomatiska oenigheten om Gazakonflikten i det större området varit mycket betydande: de indirekta samtalen mellan Syrien och Israel har avbrutits, Mauretanien och Qatar har avbrutit sina förbindelser med Israel och man har hotat att upphäva det arabiska fredsinitiativet.

Den arabiska splittringen har som ni vet förvärrats. Utan en arabisk enighet kommer det att bli mycket svårt att göra framsteg i Gaza och i den större fredsprocessen för Mellanöstern. Fred i Mellanöstern kräver en enad arabvärld. Arabförbundets kommande toppmöte kommer att vara avgörande för att återupprätta en arabisk enighet, i synnerhet om det arabiska fredsinitiativet.

Under de kommande åren kommer val också att hållas i Iran och Libanon. Den 12 juni kommer iranierna att rösta om en ny president. Vi har flera gånger betonat vår djupa respekt för Iran och vår önskan att skapa helt nya förbindelser med detta land. Det ligger uppenbarligen i allas intresse. Men för att nå det behövs tillit, och denna tillit måste återupprättas.

Låt mig avsluta genom att säga att 2009 kommer att bli ett kritiskt år för Mellanöstern. Vi står möjligen inför ett vägval. Vi kan välja att föra samma politik på samma sätt, med vetskapen att den kommer att leda till samma resultat – de resultat som vi känner till i dag. Å andra sidan kan vi försöka arbeta energiskt och beslutsamt med att anpassa vår politik och våra metoder för att nå resultat.

Vi måste arbeta med såväl krishantering som konfliktlösning – det råder det inga tvivel om. Tiden är dock inne att beslutsamt fokusera på konfliktlösning. Det är det enda sättet att sätta stopp för detta ändlösa händelseförlopp med död och ödeläggelse.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Tack till den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Mina damer och herrar! Jag vill uppmärksamma er på att nu på söndag kommer jag att leda en delegation, i egenskap av ordförande för den parlamentariska församlingen för EU–Medelhavsområdet, till Gaza, Ramallah, Sderot och Jerusalem i två och en halv dag. Bland annat kommer samtal att föras med president Shimon Peres, premiärminister Ehud Olmert i Jerusalem, president Mahmoud Abbas från den palestinska myndigheten och premiärminister Salam Fayyad i Ramallah. I Gaza kommer vi att förbereda för Förenta nationernas besök, som sedan kommer att genomföras.

 
  
MPphoto
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Mellanöstern befinner sig just nu i en övergångsperiod. Israel kommer förmodligen snart att få en ny regering. USA har redan fått en ny regering, som för närvarande utformar sina utrikespolitiska riktlinjer. Snart kan vi också stå inför en övergång på det ockuperade palestinska territoriet. Så en förändrad dynamik kan skapa möjligheter till nya åtaganden.

Men det går inte att förneka att den aktuella konflikten lett till ett enormt mänskligt lidande och till enorm förstörelse. Konflikten har gjort att fredsprocessen i Mellanöstern – det måste vi erkänna – befinner sig i ett särskilt bräckligt tillstånd. Det vet vi alltför väl här i parlamentet efter de diskussioner och debatter som vi redan fört här.

Detta är uppenbarligen inte det resultat som vi hoppades ha nått i början av 2009. Men om israeler och palestinier någon gång ska kunna sluta fred är den enda möjligheten att göra allt vi kan för att samtalen ska kunna återupptas. Denna mänskliga tragedi i Gaza har haft stor inverkan på regionen. Jag återvände så sent som i går från ett besök i Syrien och Libanon, och det ska jag naturligtvis också säga något om. Men jag vill särskilt säga att vi måste klargöra för alla israeliska ledare att EU förväntar sig ett varaktigt åtagande i fråga om fredsprocessen och tvåstatslösningen.

Vi måste också stärka budskapet till palestinierna att en stark palestinsk myndighet med ett effektivt ledarskap på hela det ockuperade palestinska territoriet är grundläggande för såväl återföreningen av Västbanken och Gaza som för att få tillbaka fredsprocessen på rätt spår. Därför stöder Europeiska unionen Egyptens, Turkiets och andra länders insatser för att nå detta.

Vi måste enas om ett gemensamt tillvägagångssätt tillsammans med den nya amerikanska regeringen. Jag talade på telefonen med utrikesminister Clinton om detta så sent som förra veckan. Hon var överens om att det krävs ett varaktigt eldupphör och om att fredsprocessen måste återupptas, vilket är absolut avgörande. Vi var också eniga om att kvartetten borde diskutera dessa frågor ingående före slutet av månaden. Det gläder mig att USA:s regering ser kvartetten som en mycket viktig institution för att göra framsteg i fredsfrågan.

Slutligen måste vi öka vårt eget engagemang i fråga om länderna i Arabförbundet. Samförståndet om fred håller på att försvagas, inte bara i Israel och på det ockuperade palestinska territoriet, utan också inom Arabförbundet, där oroande splittringar håller på att uppstå.

Därför har jag, som jag just sa, precis återvänt från Syrien och Libanon, där jag träffade president Assad i Syrien, president Sleiman i Libanon, och andra centrala aktörer. Den aktuella konflikten har allvarligt skadat förhandlingarna inte bara om den palestinska utan också den syriska kursen. Vi diskuterade därför fredsprocessen ingående. Jag betonade EU:s mycket starka stöd för det arabiska fredsinitiativet, och uppmanade parterna att stå fast vid sitt åtagande om detta initiativ, eftersom det utgör en betydelsefull ram för regionala fredssamtal.

Jag betonade också det avgörande beslut som Syrien och Libanon fattat om att upprätta diplomatiska förbindelser, och betonade att alla steg i denna process måste slutföras. I båda länderna diskuterade vi hur EU praktiskt sett kan stödja reformprocessen. I Libanon upprepade jag vår villighet att sända ut en valobservatörsdelegation från EU, och jag har redan beslutat att en undersökningsdelegation omedelbart ska bege sig till landet.

Europeiska unionen som helhet har varit oerhört aktiv under de senaste veckorna på såväl den politiska som den praktiska fronten. På den politiska fronten har vi, sedan jag senast rapporterade till er i januari, alla fortsatt med vårt intensiva diplomatiska arbete. Vi har gått i täten för kraven på ett vapenstillestånd och vi har arbetat med Egypten och andra länder för att möjliggöra ett varaktigt vapenstillestånd.

Rådet angav i sina slutsatser i januari att EU utarbetar en ”arbetsplan” för ett varaktigt vapenstillestånd. I detta dokument fastställs sex åtgärdsområden, däribland humanitära åtgärder, förebyggande av smuggling till Gaza, återöppnandet av gränsövergångarna i Gaza, återuppbyggnad, försoning mellan palestinierna och återupptagandet av fredsprocessen.

Ett omfattande och känsligt arbete pågår. För att bara ge en liten inblick i vilka åtgärder vi varit delaktiga i vill jag till exempel nämna att jag deltog i en arbetsmiddag för medordförandena för Parisklubben den 15 januari, vid toppmötena i Sharm el-Sheikh och Jerusalem den 18 januari och vid EU:s ministermöten med Israel den 21 januari och i en grupp bestående av Egypten, den palestinska myndigheten, Jordanien och Turkiet den 25 januari. Dessutom besökte kommissionsledamot Louis Michel, som ansvarar för humanitärt bistånd, Gaza den 24 och 25 januari.

Vi har regelbunden kontakt med våra kolleger i kvartetten. Vi har haft viktiga möten som trojka i Moskva. Jag har talat i telefon med Hillary Clinton, Javier Solana har besökt Washington och vi har enats om att fredsprocessen måste förnyas. Vi fullföljer vårt arbete med övervakningen av färdplanen, och vi bistår också med statsuppbyggnadsstöd, däribland på känsliga områden som rättssäkerhet och gränsförvaltning.

EU:s åtgärdsstrategi för Mellanöstern omfattar också EU-stöd i fråga om specifika frågor om slutlig status, till exempel för Jerusalem, flyktingar och säkerhetsarrangemang.

I praktiska termer har EU prioriterat genomförandet av humanitärt stöd till folket i Gaza. Kommissionen har redan avsatt 10 miljoner euro praktiskt taget över natten och ytterligare 32 miljoner euro har nu avsatts för den kommande perioden.

I början av mars anordnar den egyptiska regeringen en internationell konferens i Sharm el-Sheikh till stöd för den palestinska ekonomin för återuppbyggnaden av Gaza. Vi i kommissionen kommer att vara medsponsor till detta evenemang. Det gläder mig att ha fått möjlighet att diskutera det åtagande som kommissionen har för avsikt att ingå tillsammans med ordförandena för utskottet för utrikesfrågor och budgetutskottet i ett tidigt skede här i parlamentet den 2 februari. Tack återigen för ert stöd.

Problemet för tillfället är inte bara finansieringen, utan tillträdet, särskilt till Gaza. Vi har varit mycket tydliga, såväl offentligt som privat, i fråga om den oacceptabla stängningen av övergångarna i Gaza. Jag utgår från att parlamentet kommer att sälla sig till mig i dag och återigen kräva att gränsövergångarna ska öppnas helt och hållet.

(Applåder)

När tillträdet förbättras – vilket jag är säker på kommer att ske – kan vi tvingas se över vår finansiella prognos. Vid den tidpunkten kan det hända att jag återigen måste diskutera detta med er. Jag hoppas att jag återigen kommer att kunna räkna med ert stöd.

Ärade ledamöter! Ni kan räkna med kommissionens engagemang – och också med mitt personliga engagemang – när det gäller att göra allt vi kan för att se till att fred skapas så snart som möjligt i ett av världens mest oroliga områden. Vi kommer naturligtvis att fortsätta att bedriva ett mycket nära samarbete med parlamentet.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. (FR) Herr talman, herr Vondra, herr Solana, kommissionsledamot Ferrero-Waldner, mina damer och herrar! Situationen i Gaza blir lite värre för varje dag. Befolkningen lider oerhört. Det råder brist på allting.

Det embargo som tvingats på Gaza innebär att varje leverans av humanitärt bistånd måste klara många hinder. Även när det levereras är det humanitära biståndet otillräckligt för att täcka de grundläggande behoven. Sjukhusen kan inte längre fungera ordentligt. Befolkningen kan inte längre ses efter. Det som händer i dag i Gaza är en storskalig humanitär katastrof.

Europeiska unionen spelar redan en viktig roll i regionen. Det ekonomiska stödet EU gett och fortsätter att ge till palestinierna är betydande. EU har gjort mycket för att förhindra den humanitära katastrof som vi bevittnar i dag. Trots alla hinder fortsätter Europeiska unionen att tillhandahålla humanitärt bistånd och stöd till befolkningen i Gaza. Alldeles nyss i dag beviljade Europeiska unionen 41 miljoner euro i bistånd till FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar. Detta är alltså inte en stund då vi ska vara tysta.

Jag anser att EU:s budskap måste vara tydligt. Vi kan inte acceptera att det humanitära biståndet tas som gisslan i denna konflikt. Det är nödvändigt att detta bistånd tillåts röra sig fritt, utan begränsningar, och att vägspärrarna hålls öppna.

Dessutom vill vi utfärda en varning till Hamas. Förra månadens incidenter, när Hamas konfiskerade och inte lämnade tillbaka det humanitära bistånd som FN:s hjälporganisation delade ut i regionen är skandalöst, oacceptabelt och får inte upprepas. Samtliga berörda parter måste påskynda återuppbyggnadsfasen och aktivt förbereda den genom att uppskatta skadorna på marken och förbereda en plan för ett finansiellt, ekonomiskt och socialt återställande av Gazaremsan, vilket utgör en väsentlig faktor för säkerheten i regionen. Det är målet med givarkonferensen som ska hållas i Sharm el-Sheikh den 2 mars 2009.

Låt oss dock vara tydliga. Ingen återuppbyggnad – ännu en – kan äga rum före ett långlivat eldupphör har utropats. Ett eldupphör och ett upphörande av militära operationer, även från Israels sida, är nödvändiga förutsättningar för återställandet av fred i regionen. Det börjar också, med hänvisning till Hamas – och jag säger detta i yttersta stränghet – med att sätta stopp för raketbeskjutningen in i Israel från Gaza.

Alla åtgärder måste vidtas för att förhindra smuggling och olaglig handel av vapen och ammunition genom de tunnlar som länkar Gaza med Egypten. Återupprättandet av dialogen mellan de olika sektorerna i det palestinska samhället och omstarten av den nuvarande förhandlingsprocessen är viktiga. Egypten, som har ett särskilt ansvar med tanke på sitt läge med gräns mot Gaza måste ta aktiv del i denna förhandlingsprocess. Alla våra framtida diplomatiska insatser måste ta Egyptens särskilda roll i beaktande.

Vi kan hoppas på att hitta en lösning på konflikten genom att hålla de diplomatiska kanalerna öppna. Jag uppmanar samtliga berörda parter, inklusive Mellanösternkvartetten, Arabförbundet och medlemsstaternas diplomater att stadigt och bestämt fortsätta engagera sig i förhandlingarna.

 
  
MPphoto
 

  Martin Schulz, för PSE-gruppen.(DE) Herr talman, mina damer och herrar! Budskapet från vår debatt kan endast bli ett: det finns ingen våldsam lösning i Mellanöstern. Det finns ingen militär lösning. Det finns ingen lösning med hjälp av terrorism.

Det kan vara så att en part vinner ett kortsiktigt militärt övertag. Det kan vara så att en terroristhandling orsakar mycket kaos. Ändå visar erfarenheten att varje våldshandling föder mer våld och driver på våldsspiralen ännu mer. Vad som är viktigt är därför dialog, och det är något som är extremt svårt att få till i Mellanöstern, särskilt i en så osäker och till viss del asynkron tid.

Ändå strålar det även ett visst hopp från Förenta staterna. President Barack Obama, Hillary Clinton och deras team erbjuder en samstämmighet och en dialogbaserad modell, någonting helt annat än den tidigare administrationen som nu tack och lov har lämnat posten. Så det finns hopp i Washington. Hur är det då i Jerusalem? Det Benjamin Netanyahu hade att säga under valkampanjen utgjorde verkligen ett hot mot fredsprocessen. Avigor Lieberman är också ett hot mot fredsprocessen i Mellanöstern. Denna asynkronitet utgör en risk.

Vad sker då i Libanon? Vilken betydelse kommer Hizbollah att få i framtiden? I vilken utsträckning är de beredda att delta i en konstruktiv dialog, före och efter valet i Libanon? Hur är det med den vänsterorienterade majoriteten? Skulle den majoriteten vara beredd att reagera på en valseger genom att integrera Hizbollah? Är Hizbollah berett att låta sig bli integrerade? Detta beror till stor del på vem som styr i Teheran. Frågan om valresultatet i Iran är av central betydelse. Detta påverkar även Hamas attityd.

Frågan om vi kommer att få en radikal president som förvägrar Israels rätt att existera – som nuvarande president gör – eller om det kommer att bli en regering som är beredd att samtala och om denna villighet att tala kommer att sträcka sig från Teheran till Beirut och vidare till Rafah är en avgörande fråga för stabiliseringen av hela regionen. Vi är för en samlingsregering för palestinierna. Utan en samlingsregering för palestinierna är fredsprocessen ogörlig. Det är därför nu upp till Hamas att visa att de är villiga och kapabla att ansluta sig till en sådan regering.

Den nödvändiga förutsättningen för detta är dock att tala med Hamas och att de bland det palestinska folket som vill tala med Hamas stöds och att de inte tvingas till defensiven av en regering i Jerusalem som bara känner till de fortsatta bosättningarnas politik. Som en sidohänvisning, om det stämmer att 163 hektar nu har gjorts tillgängliga för bosättningar är det ett destabiliserande element och något vi måste vara helt öppna med i vår relation med våra vänner i Israel.

I Mellanöstern är allting sammanlänkat. Det går inte att enkelt plocka ut enskilda delar och tro att det går att lösa enskilda problem med militära medel. Därför är grunden för allting viljan att samtala. I Arabförbundets plan, Saudiarabiens fredsplan, förutses ett slut på våldet med ett samtidigt erkännande av Israels rätt att existera. Detta är en djärv och ambitiös plan, som behöver diskuteras. Det är ett framsteg bara det att det finns människor i Arabförbundet, i det arabiska lägret, som är villiga att diskutera. Det är något som måste stödjas. Att släppa bomber är inte ett sätt att stödja detta. På samma sätt, om jag får tillägga, är inte sättet att stödja EU:s arbete att förstöra det vi har byggt upp, oavsett militära anledningar. Av den anledningen kan vårt budskap endast bli att dialog är en nödvändig förutsättning.

Den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken Javier Solana sa att detta var första gången i år som han talade i denna kammare. Det är kanske även hans sista besök hos oss före valet i juni. Eftersom dialog väldigt mycket är en nödvändig förutsättning för framgång, vill jag säga till herr Solana, på min grupps vägnar att han representerar ett förkroppsligande av dialog. Hans arbete förtjänar mer än respekt. Det förtjänar beundran, framför allt för hans oupphörliga försvar för dialog. För detta har ni, herr Solana, vår uppriktiga uppskattning.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Tack, herr Schulz. Vi hoppas självklart – och detta är någonting vi alla kan enas om – att Javier Solana kommer att hålla fler anföranden inför denna kammare före slutet på parlamentets valperiod.

 
  
MPphoto
 

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är med stor sorg som vi återigen diskuterar vad EU kan göra för att lindra lidandet i Mellanöstern.

När man ser på konflikten nyligen i Gaza passar alla de gamla bekanta fraserna in: beskyllningar på båda sidor, provokationer från Hamas och ett oproportionerligt bemötande av Israel. Men på grund av det återkommande våldet har vi använt dessa gamla uttjatade fraser så ofta att de tappat sin ursprungliga effekt. Vi kan inte fortsätta så här. Det är naturligtvis vår moraliska plikt att bistå i återuppbyggnaden av Gaza. Det är naturligtvis klokt att söka garantier från Israel. Det är illa nog att flygplatsen, skolor och avloppssystem bombats, men det är ännu värre att återuppbygga dem med EU-medel när vi vet att de antagligen kommer att förstöras igen.

Är det möjligt, är det trovärdigt att tänka sig att Israel kan försäkra oss om att detta inte kommer att ske? Hur som helst kommer återuppbyggnadsstöd och humanitärt bistånd från EU inte att förhindra kommande konflikter. Vi behöver ett nytt och positivt tillvägagångssätt, tillsammans med USA om möjligt, eller annars utan dem.

Förra månadens våld och resultatet av den här månadens val har förändrat debattens villkor. Hamas är politiskt starkare, det är militärt intakt, det står på sig och vägrar erkänna Israel, och den förväntade koalitionen i Israel kommer att bli hårdare än någonsin och i hög grad motvillig mot upprättandet av en separat palestinsk stat. Samtidigt blir klyftan mellan Västbanken och Gaza allt djupare, med risk för en permanent splittring.

Rådet och kommissionen har egentligen inte sagt hur de kommer att bemöta detta händelseförlopp, och det tjeckiska ordförandeskapet tycks vilja avföra frågan från dagordningen. Men vi har inte råd att vänta längre. Med tanke på denna föränderliga situation och med tanke på att Hamas och israelerna inte talar med varandra måste vi ställa upp genomförbara villkor som vi kan tala med båda parter om. Isoleringen har endast lett till förtvivlan.

Tiden är inne för diplomati, en känslig men bestämd sådan. I vilket forum? I kvartetten, herr Solana? Ja, kanske det, men låt oss först erkänna att de politiska bristerna, de krossade förhoppningarna och den allt större extremismen under de senaste sju åren har ägt rum inför kvartettens ögon. Dess sändebud Tony Blair har aldrig ens varit i Gaza. Om han reste dit skulle han kunna besöka industriområdet, som är ett av hans favoritprojekt, som var avsett att skapa sysselsättning, men som jämnades med marken förra månaden.

(Applåder)

Kvartetten måste öppna sitt sinne för en ny strategi och om våra partner i kvartetten inte kan ta ett sådant steg borde vi ta reda på hur de skulle kunna göra det

Till sist kan vi endast förbereda oss inför framtiden om vi ärligt erkänner vad som skett tidigare. En oberoende och rättvis internationell undersökning av de påstådda krigsförbrytelserna i Gazakonflikten borde genomföras. UNWRA och vårt eget parlamentsutskott har båda rapporterat oroande bevis för krigsförbrytelser, och anklagelserna är verkligen allvarliga. Om Israel anklagas felaktigt borde dess namn rentvås, men om landet har begått dessa brott måste det ta sitt ansvar. Vårt mål måste vara att nå en enighet om en fredlig och blomstrande framtid på båda sidor av skiljelinjen, där fiender återigen kan bli partner. Men misslyckandet för vår nuvarande strategi skrivs i det blod som spills på marken. Herr Solana! Vi måste öppna för en ny väg till fred, och Europeiska unionen måste om nödvändigt ta täten.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman, ärade höge representant och ärade kommissionsledamot Ferrero-Waldner! Jag välkomnar varmt dagens uppgörelse om att ge humanitärt bistånd till Gazaremsan. Det är ett steg i rätt riktning för Europaparlamentet.

Den nuvarande humanitära situationen i Gaza är oacceptabel och Europeiska unionen har en skyldighet att hjälpa till.

(EN) Mycket har sagts om behovet av fred, dialog, förståelse, måttfullhet – om man nu vill använda det ordet – i fråga om reaktionerna och motreaktionerna på olika händelser. Men tre saker utskiljer sig omedelbart när vi talar om Mellanöstern.

Till att börja med handlar det inte om en förhandling mellan jämlikar. Ena sidan är stark och andra sidan är svag och splittrad. För det andra har influenserna utifrån och medietäckningen utanför inte fördelats lika på båda sidor. Ena sidan får mer positivt skydd i de internationella medierna och länderna, och för den andra sidan används de nedsättande termerna ”terrorism” eller ”reaktionär”.

För det tredje, och viktigast av allt, är det samma människor som fortsätter att drabbas dag ut och dag in, trots all politisk oenighet, geografisk oenighet och alla historiska dispyter: kvinnor, barn, oskyldiga civila, människor utan anknytning till politiska grupper, politiska organisationer eller paramilitära grupper eller terroristgrupper. Det är dessa stackars oskyldiga personer som hamnar mitt i raketelden, bombningarna och de – och jag skrattar när jag hör att dessa ord används – ”riktade intelligenta bombningarna”. Det finns inga ”intelligenta” eller ”säkra” bomber. När en bomb landar exploderar den och då dödas människor.

Vi har omfattande bevis för att inte bara Hamas-raketerna mot Israel har dödat oskyldiga, utan också för att de israeliska styrkornas bomber och kulor, hundratals fler gånger, dödat och skadat tusentals människor i Gaza och på de ockuperade territorierna. Vi har faktiskt fått bevis från en irländare, John King, som arbetar för UNWRA i Gaza, som visar att när UNWRA informerade de israeliska myndigheterna om att deras bomber landade nära en FN-förläggning i Gaza där bränsle och livsmedel förvarades och som också användes som tillflyktsort för barn vars skolor hade bombats tidigare under dagen, kom bomberna närmare, och när de tvingades ringa dem en andra gång landade bomberna på FN-förläggningens bränslelager.

Det kan bero på försumbarhet, felaktig information eller avsiktlig målinriktning, men hur som helst är det ett angrepp – kanske inte riktigt en krigsförbrytelse enligt vissa – men ett angrepp på värdegrunderna fred, mänsklighet och frihet. I krigstid finns det insatsregler, och vissa saker får inte ske.

Vi måste naturligtvis se till att det palestinska folket får bistånd och stöd för att återuppbygga sina områden och vi måste naturligtvis se till och insistera på att samtal äger rum och att fred kan blomstra, men då måste vi vidta djärva åtgärder också inom EU. Precis som Martin Schulz gratulerar jag Javier Solana till att han följer den långa ensamma väg som innebär att han talar med människor som inga andra vill tala med och öppnar dörrar för dialog, för i slutändan är det endast genom dialog mellan fiender som vi kan skapa fred, och endast genom fred kan vi bygga grunden för en stabil tvåstatslösning som kommer att garantera fred, rättfärdighet, säkerhet och rättvisa i Mellanöstern.

 
  
MPphoto
 

  Jill Evans, för Verts/ALE-gruppen. (EN) Herr talman! Jag var medlem i den Europaparlamentsdelegation som besökte Gaza förra veckan för att se ödeläggelsen, och parlamentets resolution i dag är inriktad på humanitära åtgärder, vilket verkligen behövs.

Detta är en verklig humanitär kris, och hur ska vi kunna ta itu med den omgående? Nittio procent av befolkningen i Gaza är beroende av FN-bistånd. Det har inget att göra med förhandlingar. Vi måste se till att detta bistånd kan genomföras och därför måste belägringen avbrytas och gränsövergångarna öppnas. Hur kan ett tätbefolkat område med 1,5 miljoner människor som har bombats i 22 dagar och där över tusen personer har dödats ens börja återhämta sig när endast femton kategorier av humanitära varor får föras in: livsmedel, vissa läkemedel och madrasser? Man kan inte bygga upp hem och kontor utan cement och glas, vilket är förbjudet. Man kan inte undervisa barnen i skolor som saknar papper, vilket är förbjudet. Man kan inte ge människor mat när inte tillräckligt med mat får föras in. Problemet är inte att det inte finns något bistånd i området, utan att det inte släpps in. Vi måste utöva påtryckningar på den israeliska regeringen för att de ska upphöra med blockaden och öppna gränsövergångarna.

I alla bedömningar av skadorna i Gaza måste man uppmärksamma den avsiktliga målsättningen att förstöra infrastrukturen och ekonomin. Vi har sett skolor, fabriker, hem och ett sjukhus avsiktligt angripas. Vi har återigen bevittnat hur Israel förstört EU-finansierade projekt och i stället för att vidta åtgärder mot detta talar vi om att stärka handelsförbindelserna, när villkoren för de mänskliga rättigheterna för närvarande kränks inom ramen för de nuvarande avtalen.

Javier Solana sa att vi kommer att hamna i samma utgångsläge om vi för samma politik. Jag håller med. Under 2006 vägrade EU att erkänna den palestinska samlingsregeringen som innefattade Hamasmedlemmar, och ändå är vi redo att erkänna en ny israelisk regering som kan innefatta medlemmar som förkastar en tvåstatslösning och som inte stöder en palestinsk stat.

Vad som är avgörande nu är att EU måste vara redo att arbeta med och erkänna en palestinsk nationell övergångs- och samlingsregering, vilket borde vara resultatet av samtalen i Kairo under de kommande veckorna, och vi måste sända tydliga signaler om våra avsikter till det internationella samfundet. Vi måste stödja försoningsprocessen i Palestina som en del av att nå en långsiktig lösning, och därmed måste vi se till att inte upprepa de misstag som gjorts tidigare.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen.(FR) Herr talman, herr Solana, ärade kommissionsledamot! När jag för nästan en månad sedan lyssnade till barnen i Gazas berättelser, bland ruinerna av sina hus, om hur de darrade då bomberna föll, eller till hur deras föräldrar beskrev det helvete under de 22 dagarna och nätterna som för evigt skulle prägla deras liv och minnet för framtida generationer, var jag inte stolt över Europa.

Jag tänkte på några av ledarna i våra medlemsstater, på alla dem som kommer att få stå till svars i framtiden för sin brist på politiskt mod, de missade möjligheterna, sin brist på visioner. Jag ställde mig själv denna fråga: till vilken extrem gräns måste de israeliska ledarna driva sin grymhet gentemot palestinierna och sitt förakt för lagen och de mest grundläggande värdena innan EU:s politiska ledare vågar lyfta ett finger och slutligen säga ”nu får det vara nog”?

De som kallar sig för Israels vänner för att rättfärdiga den straffrihet och obegränsade anpassning som visas gentemot dess styrande klass bör fundera över följande citat från den store israeliske författaren David Grossman: ”Mitt i den våg av nationalistiska överdrifter som nu sveper över nationen, skulle det inte skada att påminna om i den slutliga analysen, att denna senaste operation i Gaza bara är ännu en hållplats på den långa vägen kantad av eld, våld och hat. En väg som ibland präglats av seger och ibland av nederlag men som ofrånkomligen leder oss mot undergången.”

Eller låta dem ställa följande fråga som den kände israeliske historikern Shlomo Sand ställde: ”Vi sådde ödeläggelse. Vi har bevisat att vi inte har några moraliska reservationer. Har vi stärkt fredslägret för palestinierna?” Han fortsätter: ”Israel har drivit palestinierna till förtvivlan.”

Under 20 år erkände Yassir Arafat och den palestinska myndigheten Staten Israel utan att få någonting i gengäld. Israel avvisade erbjudandet från Arabförbundet 2002. Alla talar om Arabförbundet och dess fredsprojekt. Det har funnits i sju år. Vad har EU gjort för att ta vara på tillfället?

Därför vill jag ännu en gång citera Shlomo Sand: ”Israel vägrade ta emot erbjudandet från Arabförbundet 2002 om dess fullständiga erkännande av Israel inom de gränser som fanns före 1967.” Den israeliske historikern avslutar därmed med: ”Israel går endast med på fred om trycket blir så stort att de måste stå till svars för sin egen politik.”

Därför vill jag ställa en fråga, herr Solana, eftersom ni inte sa någonting om internationell rätt. Vilka påtryckningar är EU beredd att utöva på Israel när det gäller Gaza och Västbanken, inklusive Jerusalem, för att påminna dess nuvarande och framtida ledare om att medlemskap i det internationella samfundet i allmänhet, och det privilegierade partnerskapet med Europeiska unionen i synnerhet, inte är gratis, att det varken innefattar militär ockupation, krigsbrott eller en politik som varje dag driver på för en brytning mellan Europeiska unionen och den arab-muslimska världen?

Jag skulle önska, som europé, att jag inte behövde sätta mitt hopp för en förändring i politiken gentemot Mellanöstern endast till vem som tillfälligt sitter i Vita huset. Jag vill fortfarande hoppas på en helomvändning från Europeiska unionen.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Kathy Sinnott, (IND/DEM). – (EN) Herr talman! I dag diskuterar vi en resolution om humanitärt bistånd. Innan jag lämnar mitt bidrag vill jag betona att jag inte talar för IND/DEM-gruppen, eftersom den inte har antagit någon ståndpunkt i denna fråga. Jag talar i stället som parlamentsledamot för mig själv och för mitt folk.

Den stora majoriteten av befolkningen i Gaza måste förlita sig till humanitärt bistånd för sin överlevnad – livsmedel, vatten, logi, kläder och framför allt läkemedel. Denna befolkning har varit belägrad mycket länge. Alla gränsövergångar har varit stängda i 18 månader och nu, i och med det förfärliga angreppet på folket i Gaza nyligen, är de ännu mer desperata. Eftersom belägringen ännu inte har lyfts och gränsövergångarna fortfarande är stängda är det mycket svårt att få in grundläggande förnödenheter till folket.

Jag noterar i skäl E i resolutionen att vi inom EU är mycket belåtna med våra humanitära biståndsinsatser. Kommissionsledamot Ferrero-Waldner, ni talade om vilka politiska insatser ni gör, men förtjänar vi dessa lovord? Handeln mellan Israel och EU är värd 27 miljarder euro årligen. Om vi verkligen ville att det skulle hända något i Gaza skulle vi använda den makt som denna handel ger oss genom att påföra ekonomiska sanktioner. Vår vägran att göra det, också efter bombningen i januari, visar att vi föredrar att bevara en situation med ”business as usual”, där vårt bidrag med humanitärt bistånd kanske lindrar vårt samvete. Vi är inte bara ovilliga att riskera att störa en god affärsmarknad för att sätta stopp för orättvisan i Gaza, utan vi har hittills också varit ovilliga att häva, eller till och med ens tills vidare avbryta avtalet mellan EU och Israel.

Jag hyser en djup kärlek till det judiska folket. På högskolan tog jag tillfället i akt att läsa flera kurser om judisk historia och litteratur under ledning av en rabbin. Vänskap innebär dock inte att man inte vill se, utan att det finns en vilja att vara ärlig. Av de demonstrationer som ägt rum i de stora städerna i Israel att döma finns det faktiskt många israeliska medborgare som offentligt motsätter sig sin regerings handlingar.

För att återgå till den brådskande frågan om det humanitära biståndet: att återuppbygga en fysisk infrastruktur är viktigt, men det är förståeligt om byråerna tvekar att återuppbygga när det ser ut som om en ännu mer hotfull regim kommer att ta över i Israel. Att återuppbygga mänsklig infrastruktur kan dock inte vänta. Vi måste få in förnödenheter. Jag vill framför allt påpeka att de särskilt hemska vapen som användes i januari har gjort att många personer har förlorat lemmar och fått förfärliga brännskador. Jag vet själv hur det är att ha ett friskt barn som blir funktionshindrat.

Vi måste se till att åtgärder vidtas i fråga om läkemedel och utbildning för att hjälpa alla dessa tusentals människor, särskilt barn, som sedan nyåret har blivit funktionshindrade för alltid. När vi hjälper dem måste vi notera deras berättelser, så att vi kan inleda processen med att samla bevis för riktade attacker och möjliga krigsförbrytelser.

 
  
MPphoto
 

  Jean-Marie Le Pen (NI). (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det är säkerligen inte Europeiska unionen, ännu mindre den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, Javier Solana, tidigare Natos generalsekreterare, som kan spela medlarens roll mellan Israel och Palestina. Som mest kan de tillkallas för att finansiera återuppbyggnaden av Gazaremsan, som de redan gör i dag i Kosovo, Libanon och Afghanistan.

Förenta staterna och Israel bombar medan Europeiska unionen finansierar återuppbyggnaden. Det är så uppgifterna är tilldelade bland de allierade. Det borde dock vara de som förstör som betalar. Egypten är i centrum för de fredssamtal som diskuterar en förlängning av vapenvilan med Hamas. Utmaningen är dock respektingivande eftersom den nya israeliska regeringen, under påtryckningar från den tredje mannen, Avigdor Lieberman, den extremhögerledare som är demokratiskt accepterad där, riskerar att se sin uppgift besynnerligt komplicerad under denna förhandling. Benjamin Netanyahu, som presenteras som den framtida premiärministern, har alltid motsatt sig en vapenvila med Hamas.

En ytterligare svårighet är att Mahmoud Abbas palestinska myndighet på Västbanken blivit ett sorts internationellt protektorat vars legitimitet i hög grad har försvagats bland befolkningen.

Den sista faktorn vi måste ta med i beräkningen är utvidgningen av de israeliska kolonierna, som inte har stoppats sedan 1967, som gör skapandet av en palestinsk stat på Västbanken synnerligen krånglig. I dag har den israeliska planhalvan bollen men kommer hökarna i båda lägren att acceptera denna Guds vapenvila som de båda sidorna kräver utan att själva tillgodose sig resurser?

Tillåt mig en tanke om Frankrikes återvändande till Natos integrerade militärstruktur, som kommer att debatteras inom ramen för Ari Vatanens betänkande. Detta återvändande kommer att leda till att Frankrike tar på sig tunga skyldigheter. Vi återvänder till Nato trots att det kalla kriget faktiskt varit slut sedan 1990. Nicolas Sarkozy verkar ha glömt bort Berlinmurens fall och att Ryssland åter blivit en fri nation. Finns det ett behov att förstärka blocktänkandet vid en tid då vi ser multipolaritet och den stigande makten hos nyblivna nationer, inklusive på en militär nivå?

Dessutom kommer Frankrikes medlemskap i den integrerade strukturen förpliktiga landet att förstärka sin kontingent i Afghanistan, trots att den redan har skickat 3 300 man dit. Vilka medel ska Frankrike använda för att finansiera denna operation när försvarsbudgeten är på väg att falla till under 2 procent av BNP och över 30 regementen ska läggas ned?

Paradoxalt nog ska vi öka vårt ekonomiska deltagande för att ansluta oss igen till Nato och samtidigt minska vår militära närvaro i Afrika. Det europeiska försvaret som president Sarkozy älskar så, kommer därför att bli Atlantpaktens europeiska pelare. Ni behöver bara läsa igenom Lissabonfördraget och dess tilläggsprotokoll för att övertyga er själva om det.

Oavsett om det blir i termer av utrikespolitik eller den gemensamma säkerheten är den europeiska vägen en återvändsgränd som endast kan leda till en allians med Förenta staterna och dess allierade. Det är denna återkallningslogik som vi förkastar i den nationella suveränitetens och oberoendets namn, som särskilt vilar på vårt oberoende med kärnvapen som avskräckningsmedel.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Andra ledamöter har också dragit över tiden och vi måste behandla alla likadant.

 
  
MPphoto
 

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. – (ES) Herr talman! Jag hinner inte besvara alla som talat under denna debatt, eftersom tiden inte räcker till. Tillåt mig först att uttrycka mitt innerliga tack för vad ni har sagt om mig personligen och mitt arbete. Jag vill försäkra er om att jag kommer att fortsätta arbeta lika beslutsamt – till och med mer om det är möjligt – eftersom situationen blir allt svårare för var dag som går.

Jag anser att det finns fem frågor där ett samförstånd kan nås mellan samtliga tidigare talare här i dag.

För det första de humanitära frågorna. Det råder ingen tvekan om att den mest brådskande och viktiga frågan är den humanitära. Våldet de senaste dagarna och veckorna har starkt framhävt de enorma tomrum som behöver fyllas för att mildra befolkningens lidande, särskilt för Gazas befolkning. Därför kommer vi att göra allt som står i vår makt för att mildra de stora vedermödorna i vardagens Gaza. Kommissionen kommer att göra det – utan minsta tvekan – liksom medlemsstaterna i rådet. Hela det internationella samfundet kommer att göra det.

För det andra är öppnandet av gränsövergångarna mellan Gaza och Israel samt mellan Gaza och Egypten absolut nödvändigt. Dessutom måste de öppnas snart, utan försening. Från vårt perspektiv kommer allt bistånd att levereras till dit det behövs och när det gäller Rafah särskilt är vi redo att sätta in den så snart som möjligt. Det finns redan observatörer från Europeiska unionen tillgängliga där, så att så snart som gränsen öppnas vid Rafah kan vi börja sätta in hjälpen.

För det tredje gäller det frågan – en mycket viktig fråga – om palestinsk enighet. Jag anser att det är tydligt att ingen lösning kan nås för tillfället utan början av en försoning mellan palestinierna. Därför, vilket fastställs i resolutionen från det senaste mötet med rådet (allmänna frågor), stöder Europeiska unionen och kommer att fortsätta stödja de insatser som görs, antingen av president Mahmoud Abbas eller av president Mubarak, för en försoning mellan palestinier.

Många talare har nämnt de skyldigheter som vi kan komma att anta, beroende på om det blir en ny palestinsk samlingsregering. Personligen anser jag att om det finns en palestinsk samlingsregering, en regering vars mål är de två staterna, en regering vars mål är att bygga upp dessa två stater med fredliga medel, en regering som har ett återuppbyggnadsprogram för Gaza samt en regering som försöker skapa en valprocess 2009, är det en regering som Europeiska unionen ska stödja.

För det fjärde när det gäller den israeliska frågan finns det två viktiga frågor efter valet. För det första att regeringen som vunnit valet, eller som kommer att uppkomma ur den valda majoriteten, är förpliktigad, så långt vi kan förstå, att fortsätta med fredsprocessen. Därför oavsett vilken regering som bildas efter valet kommer vi att fortsätta arbeta och göra allt i vår makt för att den fastställer och arbetar för och bidrar till att fortsätta fredsprocessen, genom att göra allt i sin makt för att genomföra den processen så långt som möjligt under 2009.

För det femte anser vi att frågan om bosättningarna är helt grundläggande. Jag anser att de senaste uppgifterna om bosättningarnas skick under 2008, som publicerats av den israeliska regeringen, borde få oss alla att känna oss ansvariga.

2001 arbetade jag tillsammans med den dåvarande senatorn Mitchell på den berömda rapporten som bär hans namn. Jag var en av fyra personer som arbetade på det programmet. Jag skulle vilja att ni alla läser om den rapporten, som publicerades 2001, där saker lyfts fram som tyvärr fortfarande kan sägas i dag, till exempel när det gäller just bosättningar. Om Europeiska unionen är oförmögen att försöka ändra det sätt på vilket bosättningarna etableras, finns det inte mycket hopp för trovärdigheten i något fredsinitiativ. Därför måste denna fråga tas på allvar. Vi måste på allvar tala med våra vänner i Israel för att se till att bosättningsfrågan behandlas på ett radikalt annorlunda sätt.

Till sist, Arabförbundet. Enhet mellan arabstaterna är centralt. Det är grundläggande att vi samarbetar med samtliga länder i Arabförbundet för att se till att fredsinitiativet som undertecknades av Arabförbundet fortsätter att gälla. Det är viktigt att denna fredsprocess slutar med en försoning mellan palestinier och israeler, men också mellan araber och Israel. Därför ger vi vårt fulla stöd till dem som arbetar för att förverkliga fredsinitiativet.

Vi ser djupa sprickor i Arabförbundet. Vi kommer att behöva göra allt vi kan diplomatiskt för att förhindra en fördjupning av dessa sprickor och i stället främja återuppbyggandet av en process i harmoni och samarbete i den stora arabiska familjen.

Som jag sa tidigare kommer 2009 att bli ett mycket viktigt år. Vi måste fortsätta att handskas med krisen, leverera humanitärt bistånd, göra allt i vår makt för att försäkra en vapenvila och se till att förhandlingar äger rum mellan Israel och Gaza samt mellan Egypten och Gaza. Men om vi inte ändrar vår mentalitet från en krishanteringsposition till en djupt rotad konfliktlösningsposition, kommer vi att befinna oss i samma situation som vi tyvärr återvänt till här i början av 2009.

Jag hoppas slutligen att om vi samarbetar kommer 2009 att bli ett år då vi faktiskt kan lösa denna enorma konflikt som tyvärr tyngt ned oss alldeles för länge.

 
  
MPphoto
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill bara återigen säga att vi förra året tydligt sa att det inte är ett alternativ att misslyckas. Vi hoppades alla på Annapolis-processen och vi hoppades på fredsprocessen. Det militära angreppet på Gaza efter att raketer avfyrats från Gaza mot Israel har tyvärr förändrat ekvationen. Nu vet vi alla att det finns en rad faktorer som är absolut nödvändiga för att vi ska kunna återgå till fredsavtalen. Men hur som helst är en sak säker: en militär lösning är ingen lösning, och i det hänseendet håller jag med er alla. Därför kommer vi alla, oavsett kostnaden, att behöva arbeta för att skapa fred.

Det finns många aktörer: inom EU, i det internationella samfundet – om det så är USA, FN eller Ryssland – men det finns också många arabiska vänner och kolleger. Jag kan bara hoppas att dessa aktörer kommer att vilja samarbeta för att skapa fred när en ny israelisk regering är på plats. Vår logik är tydlig, men om känslorna sedan kommer att föra in oss på rätt väg får vi se. Var så säkra på att vi kommer att arbeta för detta.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Som avslutning på debatten har jag mottagit ett resolutionsförslag(1), som ingetts i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Bairbre de Brún (GUE/NGL), skriftlig. (GA) Den humanitära situationen i Gaza är oacceptabel. 88 procent av befolkningen är beroende av livsmedelsbistånd, sjukhusen saknar nödvändig utrustning och tusentals ton av biståndet går till spillo, eftersom inte tillräckligt med lastbilar tillåts att köra in i Gaza.

Människor över hela världen var förfärade över den svaga internationella responsen när mer än 1 000 palestinier – inklusive mer än 300 barn – dödades under Israels senaste attack på Gaza.

En proaktiv, långsiktig strategi från Europeiska unionen och den amerikanska regeringens sida måste omfatta palestiniernas rätt till en hållbar stat – inom de gränser som fanns före 1967. Den måste sätta stopp för bosättningsverksamheten på de ockuperade områdena och den måste rasera apartheidmuren.

Israels säkerhet och en fri palestinsk stat måste uppnås, men situationen där Israel använder säkerhet som en ursäkt för att förstöra livet för oskyldiga palestinier måste upphöra. En sann förhandlingsprocess måste inledas.

EU måste upphäva associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Israel, eftersom Israel inte följer internationell humanitär rätt.

 
  
MPphoto
 
 

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig.(PT) Vad bör ”Europeiska unionens roll i Mellanöstern” vara (eller inte vara)? Vilka principer bör den följa?

EU måste kräva ett slut på aggressionen och den omänskliga blockaden av det palestinska folket på Gazaremsan och den måste garantera att de får humanitärt bistånd.

EU måste fördöma de brutala angrepp, brott, kränkningar av de mest grundläggande mänskliga rättigheter och statlig terror som begås av Israel gentemot det palestinska folket, som ingenting kan rättfärdiga.

EU måste ofelbart lyfta fram att det i Palestina finns kolonisatörer och koloniserade, angripare och offer, förtryckare och förtryckta samt exploatörer och exploaterade.

EU måste upphäva associeringsavtalet och allt stärkande av de bilaterala relationerna med Israel, som till exempel dem som förfäktades av rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 8 och 9 december.

EU måste kräva att Israel följer internationell rätt och FN:s resolutioner, och upphör med ockupationen, bosättningarna, säkerhetsstängslen, morden, häktningarna och de oräkneliga förödmjukelserna som det palestinska folket utsätts för.

EU måste kräva och kämpa för respekten av det palestinska folket oavhändlig rätt till en oberoende och suverän stat, inom de gränser som fanns före 1967 och en huvudstad i östra Jerusalem.

I huvudsak måste den sluta vara delaktig i straffriheten för den israeliska kolonialismen.

 
  
MPphoto
 
 

  Alexandru Nazare (PPE-DE), skriftlig.(RO) Det senaste valet i Israel och den nya administrationen i Förenta staterna erbjuder en ny början till fredsprocessen i Mellanöstern. Jag anser att EU måste förmedla ett tydligt budskap om stöd till det nya kabinettet i Tel Aviv samtidigt som EU tydligt uttrycker vad som förväntas av dess israeliska partner i fråga om att vidta åtgärder som främjar en bestående fred, som inkluderar att lägga ned bosättningarna på Västbanken och erbjuda ett starkt stöd för en tvåstatslösning. Dessutom hjälpa till att undvika militära excesser och de allvarliga humanitära återverkningar som de innebär.

EU:s strategi i Mellanöstern måste grundas på flera starka principer. Den första principen är ett nära samarbete med Förenta staterna, utan vars hjälp vi inte kan uppnå en långsiktig lösning i regionen. Den andra är att vår strategi måste inrikta sig på att undvika våld, så långt det går, från båda sidor, genom att fördöma palestinsk extremism och orimliga åtgärder som vidtas av Israel, liksom att stödja måttfulla maktlösningar från båda sidor som kan underlätta fredsprocessen.

Jag vill uttrycka mitt stöd för Europaparlamentets resolution som vi röstar om i dag, som bekräftar EU:s åtagande gentemot återuppbyggnadsprocessen i Gaza och tillhandahåller grunden för samtalen som kommer att hållas i Kairo i mars vid den internationella givarkonferensen.

 
  
MPphoto
 
 

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig.(RO) Demokrati, fred och respekt för de mänskliga rättigheterna är grundläggande värden för Europeiska unionen, vars roll och skyldighet är att försvara och främja dem, både inom EU men även i dess relationer med andra stater.

Situationen som Gazas befolkning befinner sig i är tragisk och måste lösas snabbt. Den uppenbara kränkningen av de mänskliga rättigheterna och friheterna i denna region är ett bekymmer för Europeiska unionen, sett utifrån både dess relationer till Israel samt säkerheten och stabiliteten i Mellanöstern.

Europeiska unionen måste vidta akuta åtgärder för att tillhandahålla humanitärt bistånd till befolkningen i Gazaområdet, samtidigt som EU även beaktar åtgärder på medellång och lång sikt utformade för att främja fred, säkerhet och stabilitet i området.

Med detta i åtanke måste Europeiska unionen gradvis öka sina diplomatiska försök att lösa konflikterna och främja dialog och försoning i regionen. Samtidigt måste EU utan tvekan införa stränga påföljder mot all antidemokratisk inställning eller kränkning av de mänskliga rättigheterna och friheterna.

 
  
MPphoto
 
 

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE), skriftlig. (PL) För att kunna uppnå ett avtal mellan EU och Mellanöstern bör försöket att återupprätta stabiliteten, och bistå i förverkligandet av fredsprogrammet på Gazaremsan för tillfället fortsätta att prioriteras.

Europeiska unionen måste göra allt i sin makt för att få ett slut på konflikten där oskyldiga medborgare förlorar sina liv. Dessutom bör vi koncentrera oss på att hjälpa människorna och se till att deras mest grundläggande mänskliga behov tillfredsställs. Gazaremsans befolkning har endast 60 procent av sitt dagliga livsmedelsbehov täckt, vilket innebär att de löper ännu större risk att drabbas av sjukdomar och att de är utsatta för svåra villkor. Bristen på dricksvatten innebär inte ett mindre hot än matbristen. Jag behöver kanske inte nämna bristen på sjukvård och förstörandet av skolor och offentliga institutioner, som betydligt hindrar upprättandet av ordning och en återgång till normalitet.

Vi bör komma ihåg att endast när de grundläggande problemen i vardagen har lösts kan vi koncentrera oss på den ekonomiska utvecklingen i Mellanöstern och på nära kommersiellt samarbete med regionen. Europeiska unionen har en möjlighet att hjälpa/bistå den arabiska världen, och alla länder i Mellanöstern, att bli en region där välståndet brer ut sig, vilket i sin tur skapar en ram för närmare samarbete mellan Mellanöstern och EU.

 
  

(1) Se protokollet.

Senaste uppdatering: 25 april 2009Rättsligt meddelande