Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande (A6-0077/2009) av Michael Cashman, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (omarbetning) (KOM(2008)0229 – C6-0184/2008 – 2008/0090(COD)).

  Michael Cashman, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag ser fram emot denna debatt och framför allt att höra åsikterna från dem som inte är så angelägna att förbättra insyn och offentlig tillgång till handlingar.

Jag vill börja med att tacka de sju ministrar från EU:s medlemsstater som förklarat sitt stöd för mitt betänkande. De finner det i synnerhet, citat: ”glädjande att parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har antagit ett betänkande den 17 februari 2009 som delar vår vision om en union där allmänheten har större insyn”.

Det som jag anser vara häpnadsväckande när vi försöker återknyta till våra medborgare är att folk inte stöder insyn och öppenhet. Lika häpnadsväckande är att det fattas en vilja att förbättra offentlig kontroll och ansvarsskyldighet när vi försöker återknyta institutionerna till allmänheten.

En del ledamöter har uttryckt tvekan till om alla ändringsförslag som läggs fram i mitt betänkande faller inom ramen för förordningens rättsliga grund, det vill säga artikel 255 i fördraget. Jag vill ge dem ett lugnande besked: syftet med förordning (EG) nr 1049/2001 är att ge allmänheten så bred tillgång som möjligt till institutionernas handlingar. Allmänhetens rätt till tillgång till institutionernas handlingar hänger samman med institutionernas demokratiska natur. Men ni behöver inte ta mig på orden; jag citerar ordagrant från domstolens dom i Turcomålet. Det är på det sättet som vi måste tolka artikel 255 i EG-fördraget.

Ta till exempel vårt ändringsförslag 44 om säkerhetsklassificerade handlingar. Det är helt enkelt fel att, som kommissionen, hävda att det inte finns något samband mellan handlingars säkerhetsklassificering och allmänhetens tillgång till sådana handlingar. Enligt den nuvarande versionen av förordning (EG) nr 1049/2001 får handlingar endast säkerhetsklassificeras i syfte att skydda de väsentliga intressen som nämns i artikel 4.1. Ett samband existerar således redan. Det enda vi har gjort är att dra de logiska slutsatserna av detta samband och införliva regler om säkerhetsklassificering av handlingar i själva förordningen. Reglerna, som har utformats omsorgsfullt enligt de regler som rådet och kommissionen redan tillämpar, fastställer begränsningar för allmänhetens rätt till tillgång till handlingar, precis som krävs i artikel 255. Det finns i EG-fördraget inga hinder för att institutionerna ska anta dessa regler som en del av förordningen.

Ta till exempel vårt ändringsförslag 24, som handlar om de byråer och organ som institutionerna inrättat. Förordning (EG) nr 1049/2001, i dess ändrade lydelse, kommer att fastställa principer, villkor och gränser för allmänhetens rätt till tillgång till handlingar från dessa byråer, men skapar inte i sig förpliktelser för dem.

Om man läser vårt ändringsförslag nummer 29, till exempel, så ser man att förordningen endast gäller handlingar som innehas av institutionerna. Den fastställer dock inga normer som institutionerna förväntas följa när de antar interna regler för allmänhetens tillgång till deras handlingar. Jag kan lägga till att detta är i enlighet med den gemensamma förklaring som antogs av rådet, kommissionen och parlamentet den 30 maj 2001.

För er som inte kan närvara personligen vill jag också betona besvikelsen över att rådet saknas i dag. Dess närvaro hade fäst tillbörlig uppmärksamhet vid detta ytterst viktiga betänkande.

Jag är medveten om att en del av er hyste farhågor om att vi gått för långt i vår strävan att se till att medlemsstaterna inte kan försvaga den grad av insyn som avses med förordningen. Jag anser att jag till stor del har tillmötesgått sådana farhågor, vilket ni kan konstatera i kompromissändringsförslagen som påminner medlemsstaterna om deras skyldigheter enligt artikel 10 i EG-fördraget, nämligen att inte hindra att gemenskapens mål, däribland insyn och demokrati, uppnås.

Ändringsförslagen från Hartmut Nassauer kan kanske lugna hans grupp och andra ledamöter som oroar sig för att privat information ska bli offentligt tillgänglig. Detta kommer inte att ske och kan inte ske inom ramen för mitt betänkande. Det finns fortfarande marginal för att skydda personlig och privat information, så det är med stort intresse som jag kommer att lyssna på de skäl som motståndare till förslaget anger.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Tack för ett mycket grundligt betänkande om kommissionens förslag till omarbetning av förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till handlingar. Det är ett mycket viktigt och uppmärksammat ämne, och jag uppskattar Michael Cashmans stora ansträngningar som föredragande och även engagemanget från andra aktiva, intresserade och skickliga personer i parlamentet.

Detta är ett ämne som berör grundläggande och ibland motstridiga rättigheter för medborgare, föreningar och företag. Vi måste granska de förändringar av förordningen som krävs noggrant och koncentrera oss på öppenhet. Alla tre institutionerna är överens om att förordning (EG) nr 1049/2001 över lag har fungerat anmärkningsvärt bra i nästan åtta år nu. Parlamentet, rådet och kommissionen är mycket öppnare nu än någonsin tidigare. Man skulle kunna säga att förändringen av reglerna ledde till en förändring av praxis och av människors uppfattningar och inställningar.

Samtidigt är parlamentet, rådet och kommissionen också överens om att rättmätiga intressen har skyddats på ett tillfredsställande sätt. Vi får inte glömma att EU:s institutioner har medgett tillgång till ett större antal handlingar, medan antalet och frekvensen när det gäller avslag har minskat. Jag hoppas därför att håller med om att förordning (EG) nr 1049/2001 har bevisat sitt värde. Av det skälet är en komplett översyn inte nödvändig.

Icke desto mindre kan ett bra verktyg alltid bli bättre. Den rättsliga grund som är vår utgångspunkt är artikel 255 i EG-fördraget, som föredraganden nämnde. Enligt artikeln ska principer och gränser för medborgarnas rätt till tillgång till handlingar fastställas i förordningen. Vad beträffar det aktuella betänkandet noterar jag att vissa ändringsförslag går bortom räckvidden för artikel 255 i EG-fördraget, varför de inte kan godtas. Men, och detta är ett viktigt ”men”, de belyser viktiga frågor som mycket väl kan behandlas i ett annat sammanhang. Kommissionen kommer definitivt att titta närmare på dem med en konstruktiv, pragmatisk och fördomsfri inställning.

Det är god praxis att då och då utvärdera om lagstiftning fungerar väl och uppnår sina mål. Det är skälet till att kommissionen har lagt fram ett förslag till omarbetning av förordningen. Omarbetningsförfarandet tjänar till att åstadkomma bättre lagstiftning. Eftersom förordningen berör en av medborgarnas grundläggande rättigheter är det enormt viktigt att skapa en enda rättsakt som är tydlig och läslig.

Omarbetningsförfarandet binder inte lagstiftaren mer än det traditionella sättet att ändra lagstiftning. Oavsett valet av lagstiftningsförfarande får inte gemenskapslagstiftaren överskrida förslagets målsättning.

Det är vår plikt att fortsätta att öka insyn och öppenhet, och jag är övertygad om att detta är det rätta sättet att göra det på. I detta sammanhang vill jag dock påpeka att ett antal ändringsförslag gäller bestämmelser i förordning (EG) nr 1049/2001 som kommissionen inte tog upp i sitt omarbetningsförslag. Eftersom de ligger utanför räckvidden för kommissionens förslag kan vi inte godta dem.

Kommissionen vill dock naturligtvis gärna ta fasta på bra idéer, även om vi i nuläget fortfarande befinner oss på ett tidigt stadium av förfarandet. Jag bekräftar att kommissionen är beredd att diskutera med de två medlagstiftarna för att hitta en gemensam ståndpunkt och åstadkomma en balanserad och genomförbar kompromisstext. Kommissionen föredrar dock att lägga fram ett ändrat förslag efter att de två medlagstiftarna har redogjort för sina ståndpunkter. Vi kan inte och kommer inte att döma ut eller förekomma diskussioner eller förhandlingar.

Vi bör också komma ihåg de förändringar som Lissabonfördraget, om och när det träder i kraft, kommer att innebära i denna viktiga fråga. Förordning (EG) nr 1049/2001 kommer då att gälla alla EU:s institutioner, organ och byråer, dock endast i begränsad utsträckning EG-domstolen, Europeiska centralbanken och Europeiska investeringsbanken. För medborgarna kommer Lissabonfördraget att innebära verkliga framsteg när alla EU-organ tillämpar en gemensam samling regler för tillgång till handlingar. En sådan regelsamling garanterar konsekventa förfaranden, men måste samtidigt anpassas till det stora antalet organ med mycket varierande uppdrag och befogenheter.

Jag vill också upprepa något jag sagt vid flera tillfällen här i parlamentet och på andra håll. Förordning (EG) nr 1049/2001 är grundvalen för en politik som syftar till mer insyn, men vi måste också fundera på vad vi aktivt kan göra utanför den formella lagstiftningen. Det är skälet till att jag vid det gemensamma sammanträdet med utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor den 20 januari meddelade att jag tar initiativet att förbereda en handlingsplan för öppenhet. Bättre register, större användarvänlighet och tillgänglighet, aktiv spridning och snabbare offentliggörande av handlingar är några av exemplen på vad jag vill ta itu med i denna handlingsplan. Naturligtvis vill jag också upprätthålla en dialog med andra EU-institutioner. Det är ett pragmatiskt och effektivt sätt att se till att öppenhet genomsyrar den politik vi för. Vi måste föregå med gott exempel.

I samma anda bör vi titta på hur vi kan göra våra institutioner och sättet de arbetar på mer begripliga för medborgarna. Vi behöver en aktiv informationspolitik för att göra medborgarna medvetna om hur gemensam europeisk politik påverkar deras vardag. Förordning (EG) nr 1049/2001 är naturligtvis ett viktigt verktyg, men om man ser rättsakten i ett större sammanhang är det hur vi tillämpar den som verkligen räknas.

För att sammanfatta kommissionens ståndpunkt när det gäller Michael Cashmans betänkande på det här stadiet i förfarandet vill jag säga följande: en del av ändringsförslagen kan kommissionen inte godta eftersom de går utöver den rättsliga grunden, artikel 255 i EG-fördraget. Andra ändringsförslag kan vi inte godta för att de ligger utanför ramen för kommissionens ändringsförslag. En del av dem belyser dock viktiga frågor som mycket väl kan behandlas i ett annat sammanhang. Kommissionen är alltid beredd att ta fasta på bra idéer i vilket sammanhang det än må vara. När vi har tagit emot parlamentets och rådets ståndpunkter kommer vi att meddela vilken ståndpunkt det tredje hörnet i den institutionella triangeln har intagit.

Jag ser fram emot en intressant och tankeväckande diskussion. Sakfrågan förtjänar det, och våra medborgare har rätt att förvänta sig tydlig och väl fungerande lagstiftning om allmänhetens tillgång till våra handlingar.

  Monica Frassoni, föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har en minut för utskottet för rättsliga frågor och en minut för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. Jag skulle därför vilja kombinera dem, eftersom dessa två saker har mycket gemensamt i detta fall.

Vi i utskottet för rättsliga frågor har diskuterat omarbetningen länge. Jag ska direkt säga att vi inte alls är nöjda: vi anser faktiskt att användningen av omarbetningsförfarandet för denna typ av dokument inte var något särskilt klipskt beslut, inte minst eftersom, som kommissionsledamoten sa, den egentliga uppgiften här är att förstå hur en förordning som har fungerat rätt bra, men som skulle kunna fulländas, i själva verket kan förbättras. Så resultatet, oavsett om det nås genom att använda detta förfarande eller genom de praktiska förslag som lagts fram, är utan tvivel ett steg bakåt i förhållande till den aktuella situationen. Någonting måste därför göras åt det, och det är svårare att göra detta med omarbetningsförfarandet än med ett fullständigt lagstiftningsmandat.

Det andra som jag skulle vilja säga är att det inte är någon mening att gå som katten kring het gröt: det gläder mig att kommissionsledamoten tillkännager välkomstinitiativ om insyn och öppenhet, men faktum kvarstår att kommissionens förslag utesluter handlingar som för närvarande är öppna och medger insyn från lagstiftningens räckvidd. Detta är sanningen om ärendet, och det stämmer också att ett antal medlemsstater, inbegripet hennes egen, har sagt samma sak helt klart och har sagt att det är oacceptabelt.

I dag är problemet att om vi vill förbättra lagstiftningen kan vi helt enkelt inte försvara den rådande situationen, för om vi gör det riskerar vi att bli mindre insynsvänliga, mindre begripliga och till och med mindre demokratiska, om jag får säga det.

  Anneli Jäätteenmäki, föredragande för yttrandet från utskottet för konstitutionella frågor. − (FI) Herr talman! Öppenhet är grunden för demokratin. Tyvärr kan knappast Europeiska unionen skryta om sin öppenhet. Direktiv måste ändras, men även inställningar. Vad säger ni om rådets uttalande att utomstående inte bör få tillgång till handlingar om juridiska rekommendationer i samband med lagstiftningsförfarandet? Utomstående, medborgare om ni vill, bör inte få dem i dessa fall. Jag förstår inte hur EU:s medborgare kan vara utomstående.

Inställningen måste därför ändras. Lagstiftning måste ändras för att göra rådets, parlamentets och kommissionens handlingar öppna, och tonvikten här ligger på rättsakter. Om jag jämför med mitt eget land till exempel och den finska riksdagen skulle vi inte kunna föreställa oss att uttalanden från dess grundlagsutskott skulle vara hemliga. Detta skulle innebära att folk inte får reda på skälen till varför den ena eller andra lagen antas. Och rådet säger att vi inte borde säga något, för allmänheten är utomstående.

När vi lagstiftar, utformar direktiv, i allt, måste vi arbeta med antagandet att vi bör öka öppenheten, och det finns också utrymme att förbättra omröstningsförfarandena. Vi borde ha elektronisk omröstning ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  David Hammerstein, föredragande för yttrandet från utskottet för framställningar. – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi borde inte slösa bort det tillfälle som ges i och med detta utmärkta betänkande när det gäller att nå en överenskommelse vid första behandlingen – jag menar, under denna mandatperiod – för att upprätta lagstiftning som säkerställer större öppenhet när det gäller tillgången till handlingar. Ursäkter godtas inte, och jag hoppas att vi har tid och sunt förnuft att nå ett avtal om detta utmärkta betänkande.

I betänkandet uttrycker vi i utskottet för framställningar vår oro för att i de fall som överträdelseförfaranden har inletts mot en medlemsstat till följd av en framställning från medborgare, har denna medlemsstat rätt att neka tillgång till offentliga handlingar som använts i dessa överträdelseförfaranden, och utesluter därmed medborgarna från att delta.

Vi är också mycket oroade för bristen på interoperabilitet och den tekniska blockad som förekommer i Europaparlamentet när det gäller användning av driftskompatibla dokument, det vill säga dokument som följer öppen standard, som inte är förenliga med den programvara och it-plattform som parlamentet för närvarande använder, som är specifik för ett enda företag.

Faktum är att de europeiska institutionerna inte garanterar medborgarna verklig tillgång till innehållet i dokument utan att påtvinga diskriminering av teknisk art. Detta är oacceptabelt, eftersom människor inte får tillgång till de handlingar som vi framställer. Nu när jag talar kan ingen få tillgång till mina ord utan en teknisk plattform som tillhandahålls av ett särskilt bolag som har monopol på denna information. Detta är verkligen något som motsäger öppenhet och tillgång till information.

  Charlotte Cederschiöld, för PPE-DE-gruppen. – Herr talman! Vi delar helt Cashmans intentioner och engagemang för öppenheten, men vi ska inte glömma att det finns en förordning som nu revideras. Vi har gemensamt drivit igenom den nuvarande öppenhetslagstiftningen. De fyra nordiska medlemsstaterna skriver till utskottet om denna förordning att den ökar medborgarnas förtroende för EU och att den ger vidast möjliga öppenhet. Cashman och jag har alltid haft det bästa samarbete men denna gång blev tiden lite knapp att sortera ut alla oklarheter. Det är med andra ord ganska tidigt i processen men jag välkomnar många av förslagen och ser fram emot mer samarbete.

När öppenhetsförordningen beslutades var EPP:s ja-röster avgörande för den segern. Även denna gång torde EPP-rösterna få betydelse för den slutliga utgången, som antagligen kommer i ett nytt parlament. EPP vill använda sina röster för att stärka rättssäkerhet, förutsägbarhet och tydlighet när reglerna formas i den fortsatta processen. Vi vill ha ökad öppenhet, medborgarna ska kunna följa med i den demokratiska debatten. Vi anser att ärendet tarvar mer förberedelser, så att det finns enhetliga konsekvensbedömningar när det gäller institutionernas funktionssätt, till exempel.

Ett antal ändringsförslag, 40–50 stycken, som kringgår kommissionens initiativrätt har orsakat en del diskussion. Det enda vi vill lägga till är att det inte ska orsaka mera oklarheter, för det skulle strida mot syftet med revideringen. Det som ligger på bordet idag kommer troligen att modifieras på andra sidan valet. EPP vill då nå fram till en öppenhet som kan få stöd av alla EU:s medborgare och medlemsstater. Det förutsätter att intressenterna vet vad som gäller – det som var syftet med förslaget. Sanktioner kan inte heller användas om det inte finns tydliga instruktioner. När det gäller sanktioner finns det redan ett regelverk att ta hänsyn till. Vi ser således förslaget som en ännu inte färdig produkt, men vi håller helt med Cashman om att det ska leda till ökad öppenhet och det skriver vi också i våra ändringsförslag. Öppenhet är en viktig del av demokratin.

(EN) Jag har fem minuter för PPE-DE-gruppen, så kan jag få säga mina sista ord?

Vi säger ja till ökad öppenhet men vill undvika en naivitet som kan utsätta människor för fara eller missbruk.

(EN) Kommer PPE-DE-gruppen att förlora dessa tre minuter, eller?

  Talmannen. – Jag vet inte vad jag ska säga. På föredragningslistan hade det fastställts två minuter, men jag är säker på att ni kommer att få ytterligare ett tillfälle att tala.

  Costas Botopoulos, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag kommer att tala engelska för att hedra vår föredragande. Med detta mycket intressanta betänkande uträttar parlamentet tre saker. Först och främst tar man hänsyn till fakta. Privatlivet har i Interneteran blivit en verklig fråga i stället för ett abstrakt begrepp. Vi betänker förordning (EG) nr 1049/2001, som länge gett upphov till vissa problem, men även kunnat användas i bra syften.

Vi tar hänsyn till stadgan om de grundläggande rättigheterna, förslagen från ombudsmannen och andra byråer, samt domstolens rättspraxis. Vi tar också hänsyn till kommissionens verkliga förslag med dess möjligheter och nackdelar – och jag anser att det har en del nackdelar.

För det andra – och detta är mycket intressant – grundar sig betänkandet på principer snarare än tekniska detaljer. Det skapar en balans mellan tillgången till handlingar och skyddet av vars och ens privatliv, en mer allmän tillgång till handlingar, men med mycket exakta regler, en oerhört viktig definition av offentliga och privata intressen och den uppfattning om europeiska offentliga intressen som betyder mycket för oss som älskar Europa, ett särskiljande mellan lagstiftande och icke lagstiftande förfarande, vilket också är mycket intressant, samt paritet mellan insyn på EU-nivå och medlemsstatsnivå.

För det tredje, det viktigaste är att betänkandet försöker skapa ett helt system för insyn: inte insyn i varje enskild institution utan insyn mellan institutionerna där alla institutioner inkluderas, och man tar hänsyn till principerna om god förvaltning och stadgan om de grundläggande rättigheterna. Det finns också en väldigt allmän samling säkerhetsklassificerad information, visserligen med namn som verkar tagna ur spionfilmer, till exempel EU Confidential och EU Top Secret. Det är dock viktigt att ha en gemensam regelsamling även i det här sammanhanget.

Det vi försöker åstadkomma är insyn som en generell regel, med undantag där detta är motiverat för att skydda andra rättigheter. Det är viktigt att ha en gemensam regelsamling där insyn är det viktigaste men andra undantag också beaktas.

  Marco Cappato, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ber om ursäkt om jag inte kommer att ha möjlighet att stanna kvar och höra kommissionens svar. Jag anser att det är något viktigt som saknas i denna debatt, och detta något är rådet som faktiskt har varit frånvarande under hela debatten, inklusive på utskottsnivå. Detta är vidare den väsentliga frågan: det finns ett gemenskapskoncept, framför allt inom rådet, som är kontentan av nationalstaternas regeringar. När dessa regeringar träffas som lagstiftare är dessa frågor följaktligen, hur ska vi säga, konfidentiella, och medborgarna måste avvakta slutresultatet.

Detta är helt enkelt inte acceptabelt när vi vet att Europeiska unionen har lagstiftande befogenhet och medborgarna har rätt till information under hela lagstiftningsprocessen. Medborgarna har, vilket bekräftas och visas i och med domen i Maurizio Turco-målet, rätt till information om de ståndpunkter som nationella delegationer intar inom rådet och om rättsutlåtanden. Det är anledningen till att vi utlovar vårt fulla stöd för Cashmanbetänkandet, som förkroppsligar en annorlunda uppfattning av Europa: uppfattningen om den europeiska demokratin.

Jag anser att Michael Cashman också borde få stöd i sitt försök att lägga fram förslag som går över och bortom kommissionens förslag. Det skulle vara ett misstag av Europeiska kommissionen att be oss begränsa vår verksamhet som ett lagstiftande organ till de förslag som kommissionen lagt fram. Enligt min uppfattning fastställs till och med vår rätt att utvidga mandatet i fördragen. Jag hoppas att Cashman kommer att godta de ändringsförslag som vi lagt fram, i synnerhet om en större ekonomisk insyn, och jag anser att vi från Europaparlamentets sida bör föregå med gott exempel.

Jag läste i tidningen i dag att vårt beslut att offentliggöra parlamentsledamöternas närvaro – detta har ingenting att göra med detta betänkande – ett beslut som fattats i denna kammare, dock uppenbarligen har stött på tekniska problem som kommer att hindra ett genomförande före valet till Europaparlamentet. Det finns inga tekniska problem. Detta jobb kan göras snabbt och enkelt, och jag hoppas att vi i egenskap av parlament kommer att föregå med gott exempel när det gäller detta och när det gäller de nödvändiga och positiva ändringar som föredraganden föreslagit till kommissionens förslag för bättre tillgång till handlingar. Vi hoppas att vi får en reaktion förr eller senare från rådets tomma bänkar, om så bara en offentlig förklaring till skälen till att man motsatt sig våra förslag. De måste offentligt våga försvara idén om ett Europa som måste fatta sina beslut om lagstiftning i hemlighet, något som jag anser vara fullständigt oacceptabelt.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! Öppenhet och offentlighet i allt som rör lagstiftning och politiska beslut är en av de viktigaste faktorerna i ett demokratiskt samhälle. Öppenhet och offentlighet skapar delaktighet och tilltro till det politiska systemet. Motsatsen – sekretess och undanhållande av handlingar – skapar misstro att man inte känner sig delaktig, och kan ibland medverka till att skapa maktmissbruk och korruption.

Allt mer av den nationella lagstiftningen, med den offentlighetsprincip vi exempelvis har i Sverige, sker nu på EU-nivå. Besluten har förts över till EU-nivå, men öppenhet och offentlighet har inte följt med. Våra medborgare ser naturligtvis detta, och det är en orsak till varför vi har lågt valdeltagande i valen till Europaparlamentet. Medborgarna har svårt att tränga igenom och förstå beslutsgången i EU-systemet och upplever, med rätta, att beslut och lagstiftning tas på EU-nivån utan att de har haft en rejäl möjlighet att ta del av alla handlingar. Därför har de ingen möjlighet att diskutera, debattera och påverka beslutsfattarna.

Vi vill alla öka valdeltagandet till parlamentsvalet, men ska vi lyckas med det så räcker det inte med kampanjer och uppmaningar om att gå och rösta. För att det ska bli meningsfullt så måste vi göra allt för att medborgarna ska ha kunskap och information. Vi måste skapa dialog med medborgarna istället för en ensidig information uppifrån. Offentlighet ska vara huvudprincipen, sekretess ska vara undantag och ska beslutas i en särskild ordning, och det ska finnas starka skäl för att tillåta sekretess.

Jag och Förenade vänstern har lagt ändringsförslag som innebär bl.a. att definitionen av handlingar breddas, att fler handlingar blir offentliga och att en enskild medlemsstat inte ska kunna lägga in sitt veto. Kommissionär Wallström sa att ett bra instrument kan bli bättre. Tyvärr så leder detta betänkande faktiskt inte till förbättringar utan till försämringar men man kan göra det bättre genom att stödja mina och Förenade vänsterns ändringsförslag. Så för demokratins skull, rösta för Förenade vänsterns ändringsförslag och öka medborgarnas möjlighet att bli delaktiga.

  Hanne Dahl, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Tack, herr talman! Michael Cashman har utarbetat ett bra betänkande som jag vill uttryck mitt stöd för. Kommissionens översyn av 2008 års öppenhetsinitiativ kommer att försvåra allmänhetens tillgång till EU-handlingar. Om detta betänkande antas kommer det att bidra på ett betydande sätt till att åtgärda detta. Vi har emellertid fortfarande inte tillgång till de rådgivande arbetsgrupperna inom kommissionen. Enligt ett yttrande från organisationen ALTER-EU som gjordes alldeles före jul har vi bara tillfredsställande information om två tredjedelar av medlemmarna i de arbetsgrupper som är delaktiga i att lägga fram lagförslag inom EU. Detta är helt oacceptabelt. Jag måste i egenskap av medborgare veta om det är lobbyister inom tobaksindustrin eller hälsoorganisationer som ger kommissionen råd när ett initiativ till att förbättra folkhälsan ska utarbetas. Jag vill också veta om det är den kemiska industrin eller miljöorganisationerna som medverkar vid utarbetandet av en plan för marin miljö.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! En orsak till att vi gick i globaliseringsfällan är uttryckligen att vi inte lyckades undvika Europafällan. Europafällan består i huvudsak av vårt misslyckande att, då liksom nu, agera enligt de beprövade principer om öppenhet som råder i Skandinavien och andra stater.

Jag har nu varit ledamot av parlamentet i 10 år, och det var inte en slump att jag, när jag kom hit – inte med detta i åtanke, men jag kände det ganska snabbt – sa ”öppenhet är, sanna mina ord, av avgörande betydelse”, och det var av den anledningen som jag upprättade Europeiska öppenhetsinitiativet 2000. Detta initiativ antogs ord för ord av kommissionen, men problemet är att det innehållsmässigt fortfarande är lite magert.

Fru kommissionsledamot! Ni kan kontrollera vad jag sa till er landsmaninna Anna Lindh på detta område – i ett långt tal vid toppmötet i Nice. Ni som är svensk förstår vad detta handlar om. Ni vet vad som verkligen borde göras.

Men i Europeiska unionen ser verkligheten i fråga om öppenhetsfrågor ut så att den uppgift vi står inför är som att försöka skotta undan en lavin. Vi tar oss inte igenom, och det fortsätter att komma ny snö. Det finns bara ett sätt att rädda Europeiska unionen, och det är att garantera verklig öppenhet enligt den svenska modellen och enligt modellen i amerikanska Freedom of Information Act [lagen om informationsfrihet] nu, omedelbart. Annars kommer vi att få uppleva ännu fler laviner, och då kommer de att drabba befolkade områden.

  Manfred Weber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi fattar beslut om lagar på gemenskapsnivå för flera hundra miljoner människor, och det är anledningen till att det krävs öppenhet. Vi är alla överens om målet – öppenheten är viktig, och jag anser inte heller att vi, Europaparlamentet, har något att dölja. Vi befinner oss i mediernas strålkastarljus, vi bevakas av journalister, och man har redan insyn i vårt arbete.

Vi är alla överens om målet, men vi måste kunna diskutera metoderna för att uppnå detta mål, och bara för att någon ifrågasätter en sak och vill gå till botten med dessa metoder så innebär det inte nödvändigtvis att han eller hon vill att allt ska ske bakom lyckta dörrar. Dessa personer är snarare ofta bara personer som ställer frågor. I gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater vill vi ställa en rad kritiska frågor, som t.ex. om konkurrensförfarandet i rådet, som t.ex. frågan om huruvida vi måste offentliggöra alla rättstjänstens handlingar, som t.ex. frågan om huruvida en parlamentsledamots privata angelägenheter borde vara föremål för allmän diskussion. Vi kämpar för uppgiftsskydd till förmån för våra medborgare, och ändå förväntas parlamentsledamöter att offentliggöra allt. Det är tillåtet att ställa sådana här frågor.

Den centrala frågan, orsaken till att det råder stor skepsis i vår grupp, är frågan om lagstiftningsprocessen. När vi röstar kan alla kontrollera hur enskilda parlamentsledamöter har röstat. Alla parlamentsledamöter måste också ta ansvar för hur de röstar. Detta gäller redan i nuläget. Men i en lagstiftningsprocess, i trepartsmötet, när vi diskuterar olika frågor med varandra, måste det också finnas utrymme för att genomföra förhandlingar.

Vi vet att den sortens förhandlingar som vi för i nuläget inte skulle fortsätta om allt blev offentligt, eftersom man skulle gå till storms så snart som man försökte finna och åstadkomma en politisk kompromiss. Det är anledningen till att det fortfarande råder stor skepsis i vår grupp gentemot detta förslag. Den slutliga ståndpunkten i vår grupp kommer att klargöras i kväll.

Jag vill dock klargöra en sak på min grupps vägnar, nämligen att vi vill ha öppenhet, men att metoderna för att uppnå en sådan måste fortsätta att diskuteras. Vi är alla överens om målet. Det är inte parlamentet som är problemet, om man ser på de enskilda europeiska institutionerna. Det är snarare rådet, som inte företräds här i dag, som utgör problemet, eftersom vi tyvärr inte har någon aning om vad som föregår i rådets arbetsgrupper.

  Inger Segelström (PSE). - Herr talman, kommissionär Wallström! Jag vill börja med att tacka Michael Cashman och andra som medverkat att vi nu snart får ett nytt och efterlängtat steg för att göra vårt arbete mer tillgängligt för våra medborgare. Vice ordförande kommissionär Wallström har också kämpat intensivt och länge.

När Sverige blev medlem i EU var många oroliga över att handlingar skulle läcka ut via Sverige, som har en mycket stark offentlighetsprincip, men det har inte alls hänt. Det kan Michael Cashman berätta, för är man för offentlighet och tillgänglighet så vet man också var gränserna går för arbetsmaterial, sekretess och utlämnande.

I LIBE så la EPP ner sina röster. Jag hoppas ni nu är för att öka offentligheten i EU, så att det svenska ordförandeskapet med oss andra får utveckla denna så viktiga och centrala demokratifråga för alla EU:s medborgare. Men jag kan förstå att den konservativa gruppen är tveksam, ni var ju den grupp som såg till att vi påtvingades en hemlig omröstning då Turkiet skulle börja medlemsförhandla. Är det de som ni vill ha? Jag hoppas att parlamentet nu står enigt och att vi stolt kan säga till väljarna i EU-valet i juni att EU blir mer och mer öppet – att vi inte har några dolda agendor och vill bli granskade och bedömda för vad vi gör – och med en offentlighet som vi kan vara stolta över. Vi gör en massa bra saker och det vore bra om medborgarna bättre kunde följa det arbete vi gör.

  Bogusław Rogalski (UEN). - (PL) Herr talman! Det står klart för alla att beslutsprocessen inom gemenskapens institutioner och organ måste vara öppen och offentlig. Det är demokratins grund. Utifrån denna princip borde medborgare och valda myndigheter ha största möjliga tillgång till handlingar som finns i gemenskapens institutioner, vilket omfattar Europaparlamentet. Det skulle göra det möjligt för medborgarna att verkligen delta i den politiska processen och be de offentliga myndigheterna om ett förtydligande.

Trots de ansträngningar som gemenskapens institutioner gjort för att öka öppenheten och insynen är situationen olyckligtvis långt ifrån tillfredsställande. Utskottet för framställningar har sagt att medborgarna är medvetna om bristerna och misslyckandena i fråga om genomförandet av denna rättighet. Det är oerhört viktigt att medborgarna garanteras fullständig tillgång till alla handlingar i alla skeden av deras strävan att uppnå sina rättigheter i förfaranden som rör överträdelser av civila rättigheter, som ofta inleds till följd av framställningar från medborgare. Detta borde också gälla för de dokument som medlemsstaterna tillhandahåller gemenskapens institutioner. Detta har varit ett stort problem, också för kommissionen i fallet med tyska Jugendamt [barn- och ungdomsmyndigheten], i vilket tillgången till information var ytterst begränsad, trots att det rörde sig om offentlig information.

Jag vill återigen understryka att enkel tillgång till den information som behövs för framställare borde utgöra grunden för ett framgångsrikt europeiskt öppenhetsinitiativ. Demokratins principer kräver detta.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Problemet med ett fjärmande av allmänheten från gemenskapspolitiken är välkänt, vilket är anledningen till att vi försöker demonstrera vår medborgarvänlighet om och om igen. Detta omfattar regelbundet upprepade återkommande initiativ för att underlätta tillgången till parlamentets, rådets och kommissionens handlingar.

Internet är naturligtvis ett billigt och enkelt verktyg att uppnå detta med. EU:s hemsida har reviderats och åtminstone gjorts mer logisk och lättare att hitta på jämfört med tidigare. I sin närvaro på Internet belyser EU också vikten av flerspråkighet som en betydande faktor för att uppnå större öppenhet, legitimitet och effektivitet inom unionen. Ändå lever man i verkligheten inte upp till de krav man ställer på sig själv. I praktiken skulle en konsekvent användning av de tre arbetsspråken tyska, engelska och franska faktiskt göra det möjligt att nå majoriteten av befolkningen.

Inte heller i det nuvarande ordförandeskapets presentation på Internet, som är på engelska, franska och tjeckiska, tar man hänsyn till det faktum att tyskan, med 18 procent av modersmålstalarna i EU, är det språk som har flest infödda talare i unionen, samtidigt som ytterligare 14 procent av EU:s medborgare talar det som främmande språk. Enligt min uppfattning är det dags att äntligen uppmärksamma dessa förhållanden i högre grad.

  Sirpa Pietikäinen (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Tillgången till information är en av grundvalarna i en demokrati. Människor behöver största möjliga tillgång till all information på ett så tidigt stadium så möjligt när beslut tas av institutionerna, eller till bakgrunden till dessa beslut, så att de kan delta helt och fullt i formuleringen av politiska åtgärder.

EU strävar efter att bli mer demokratiskt och tillgängligt för dess medborgare. Därför är bästa möjliga tillgång till EU-handlingar en nödvändig del av EU:s ansträngningar för att öka medborgarnas förtroende för institutionerna och hela unionens legitimitet. Därför blev jag ganska besviken över kommissionens förslag till denna förordning. Jag vill dock tacka föredraganden för hans mycket skickliga, engagerade och kompetenta arbete i detta sammanhang.

Jag vill också tacka Anneli Jäätteenmäki för hennes insats i den här frågan. Båda två har hållit sig till de vägledande principerna om öppenhet och insyn, där nekad tillgång till en handling som innehas av en institution är ett klart undantagsfall. Sådana undantag krävs ibland, men de bör begränsas till minsta möjliga antal, enligt en klart definierad grund.

Jag välkomnar också initiativen till att främja en mer aktiv och klar information om handlingar genom förbättrade databaser på Internet. Tillgång till handlingar handlar också om att hitta dem. Ofta finns information tillgänglig på Internet, men är dold i komplexa databaser. Det behövs definitivt mer utveckling på detta område.

Kolleger! Vi är förkämpar för demokrati och borde redan vara mer aktiva. Vi måste ta djärva steg för att försvara bred tillgång till och insyn i alla handlingar. Jag anser att vi, i synnerhet nu, inte får börja kompromissa, om vi inte vill äventyra vår status som goda lagstiftare i väljarnas ögon.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). - (PL) Herr talman! Jag vill först och främst gratulera Michael Cashman till ett fantastiskt betänkande som har inflytande på en av de viktigaste aspekterna i den europeiska demokratin.

Europeiska unionen går i nuläget igenom systematiska förändringar. Olyckligtvis håller inte kommunikationen mellan Europeiska unionen och dess medborgare jämna steg med dessa förändringar. Detsamma gäller för tillgång till dokument och information som är tänkt för medborgarna själva.

Öppenhet är en grundläggande princip för Europeiska unionen, som fastställs i artikel 255 i EG-fördraget. Alla medborgare i Europeiska unionen och alla fysiska eller juridiska personer som är bosatta eller har sitt säte i en medlemsstat har rätt att få tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar.

Vi kan bara få medborgarna i Europa intresserade av, och bygga upp deras förtroende för, gemenskapsinstitutionerna, parlamentsledamöterna och nationella politiker genom att tillhandahålla fullständig och ärlig information. Därför är det vår uppgift att i högsta möjliga grad förbättra öppenheten och effektiviteten hos Europeiska unionens institutioner. Vi måste fokusera på att göra det lättare för användare att få tillgång till information och på att fortsätta att förenkla systemet och dess verktyg.

Den förordning som påverkar detta betänkande tillhandahåller en sund rättslig grund, även om den skulle må bra av vissa förbättringar och en viss uppstramning. Jag beklagar därför att kommissionen inte tog någon hänsyn till föredragandens förslag om öppenhet från 2006.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Tillgång till handlingar är en del av att skapa insyn, men det finns många andra frågor. Hur handlingar och information används är en nyckelfråga. Ett av våra största problem – vilket vi erkänner, och den kommissionsledamot som är här just nu är en av de mest rutinerade i ämnet – är att sprida information om EU:s beslutsprocess. Folk förstår inte processen. Under debatten om Lissabonfördraget i Irland kom människor fram till mig och sa ”du vill att vi ska rösta ’ja’, och du kommer att förlora ditt jobb”. De trodde att jag var kommissionsledamoten – till min fasa!

Det räcker inte att säga att vi ger människor stora mängder information, för det kan i sig leda till en brist på insyn: det gömmer saker och ting under högar av papper utan att ge klarhet. Jag skulle föredra att folk förstod hur det här stället fungerar och därför intresserar sig för det. Det finns kanske rentav många här i parlamentet som inte fullt förstår hur det här stället fungerar. Inga fler kommentarer.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). - (LT) I ett försök att lösa de baltiska staternas problem i fråga om ”energiöar”, i synnerhet med det växande hotet mot Litauens energisäkerhet till följd av nedstängningen av kärnkraftverket Ignalina i slutet av året, har Europeiska kommissionen utarbetat Östersjöstrategin. Jag bad kommissionens generaldirektorat för energi och transport att få möjlighet att se denna handling. Jag fick veta att det inte hade förts någon diskussion med den högnivågrupp som utarbetar strategin när det gäller möjligheten att offentliggöra information och handlingar, som formuleras i svaret: Dela med sig till världen utanför. Europaparlamentet klassas som världen utanför, dit information inte tillhandahålls. Vi har gång efter annan diskuterat de möjligheter som finns för samhället att se dokument som innehas av EU:s institutioner, stämmer inte det? Om en ledamot av Europaparlamentet som företräder medborgarna inte har denna rättighet är situationen katastrofal.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka parlamentets ledamöter för en intressant debatt och för deras många värdefulla kommentarer.

Förordning (EG) nr 1049/2001 kommer nu att uppdateras till en ”version två”, så att säga. Det är viktigt att poängtera att vi inte har börjat om från början. Vi har redan en god grund, och det handlar bara om att förbättra den ytterligare. Detta blir en version för Interneteran, vilket nämndes i debatten. Som exempel på förbättringar kan jag nämna att elektroniska register kommer att inkluderas, samt aktiv informationsspridning.

En idealisk situation vore naturligtvis om vi kunde sprida information på ett så aktivt sätt att inga förfrågningar om tillgång behövde skickas, eftersom allting redan vore tillgängligt, med några få undantag självfallet. Som ett exempel på vad som kan göras har jag redan ställt mitt korrespondensregister till förfogande på Internet, så att min korrespondens och mina handlingar är synliga.

Jag kan inte gå igenom alla kommentarer som gjordes under debatten, men jag vill behandla några få viktiga punkter, varav en handlar om definitionen av handlingar enligt artikel 3. Detta är en av de artiklar i kommissionens förslag som diskuterats mest, och det får jag erkänna, även kritiserats mest.

Vi vidhåller att den nuvarande definitionen leder till otydlighet och en risk för oförutsägbarhet och dålig praxis. Är den här post-it-lappen en handling, till exempel? Michael Cashman anser att den är det, och enligt den breda definitionen i förordningen kan den mycket väl vara det, tillsammans med andra kladdlappar jag har här. Ibland vinner man inget på att göra en definition alltför bred. Vi vill fortfarande behålla en bred definition, men vi kommer att minska det godtyckliga nekandet att lämna ut handlingar. Definitionen som vi föreslår är mycket bredare än begreppet ”offentliga handlingar” som ofta används i nationell lagstiftning. Den ligger nära begreppet information i, till exempel, Storbritanniens Freedom of Information Act [lagen om informationsfrihet] och i den nederländska lagstiftningen om öppenhet. Registreringen av handlingar är obligatorisk enligt kommissionens interna regler, men reglerna bestämmer inte om handlingarna faller inom räckvidden för förordningen. Så vi förtydligade och hjälpte till med definitionen av handlingar. Detta kommer att hjälpa medborgare att förstå vad man kan och bör be om för att få all information. En mer exakt definition av handlingar betyder en säkrare förvaltning och mer klarhet för medborgarna.

Domstolen har fastställt att handlingar som har att göra med pågående undersökningar är uppenbart undantagna från rätten till tillgång och att sådana akter därför inte är acceptabla. Detta utgör därför inte någon ytterligare inskränkning av rätten till tillgång. Det finns inte någon medlemsstat där medborgarna har tillgång till akter hos konkurrensmyndigheterna – jag vill bara påpeka detta.

Jag erkänner också att vi kunde ha förklarat och formulerat artikel 3 bättre. Jag tror att vi delar samma målsättning, och därför bör det vara möjligt att komma fram till en klar och entydig formulering. Detta är ett exempel på ett område där vi bör kunna åstadkomma en bra kompromisstext.

En annan hett debatterad punkt är artikel 5.2 som gäller tillgång till medlemsstaters handlingar. Låt mig klargöra att kommissionens avsikt var att tillämpa EG-domstolens dom. Medlemsstaterna måste således grundligt motivera varför de nekar tillgång till någon handling, precis som institutionerna gör med alla andra handlingar. Grunden kommer alltid att vara bestämmelserna i förordning (EG) nr 1049/2001.

Det är dock också viktigt att kommissionen kan kommunicera med medlemsstaterna, till exempel i frågor om brott mot EU-lagar. Vi måste ha möjligheten att snabbt finna tillfredsställande lösningar från såväl kommissionens som EU-medborgarnas synvinkel, enligt EU:s lagstiftning. Denna typ av korrespondens måste förbli konfidentiell, och det är precis vad domstolen har bestämt.

Slutligen vill jag bara kommentera ”handlingsfriheten på beredningsstadiet” i artikel 4.3. Om vi tänker efter noga, så gissar jag att de flesta håller med om att parlamentet, precis som kommissionen och rådet behöver ett visst utrymme för överläggning. Handlingar som berör beslut som ännu inte tagits eller interna diskussioner har inte samma status som andra handlingar. Hur är det med protokoll från politiska gruppers sammanträden eller förberedelser? Ni har själva identifierat ett antal problem och inskränkningar som kan uppstå om vi inte ges utrymme för överläggning. Det gäller här att bestämma vad som bäst tjänar våra medborgare och är mest användbart.

Jag måste säga att jag hade föredragit rådets närvaro – som många av er redan sagt – precis som jag hade föredragit en större närvaro i parlamentet, eftersom detta är centrala frågor för oss alla. Vår största uppgift under de kommande veckorna eller månaderna är att hitta en gemensam ståndpunkt. Det gäller även inom parlamentet, och dagens debatt har visat att just det inte alltid är så lätt. Ju fler olika åsikter det finns, ju svårare blir det när de tre institutionerna ska diskutera frågan. Parlamentet, rådet och kommissionen har alla sina roller som bör respekteras, och jag hoppas att parlamentet kommer att uppträda mycket enat eftersom det är till fördel för oss alla och gagnar det slutliga resultatet, vilket jag hoppas blir en balanserad och funktionell kompromisstext.

  Michael Cashman, föredragande. − (EN) Herr talman! Det var intressanta kommentarer, men tyvärr har de mycket lite att göra med innehållet i mitt betänkande.

Jag vill påpeka att vi inte har något att frukta när det gäller offentlig granskning, men att vi har allt att frukta när det gäller undanhållande av information från institutionernas sida. Vi blir mer sårbara. Fru kommissionsledamot! Det är offentliga handlingar som finns tillgängliga. Gå tillbaka och titta i betänkandet. Handlingsfrihet på beredningsstadiet. Offentliga handlingar. Inom vad som ryms inom begreppet att ha handlingsfrihet på beredningsstadiet är det inte offentligt. Titta i betänkandet. Godta våra principer.

Det har varit en intressant debatt, men jag måste säga att den omarbetning – som ni försvarar – inte är i det interinstitutionella avtalets anda, och den är inte tillräcklig. Ni säger att det har fungerat bra, men jag är rädd att omarbetningen inte tar hänsyn till viktig rättspraxis om vad som faktiskt måste göras.

Mitt skäl till att senarelägga den slutliga omröstningen är att vi därigenom har maximal flexibilitet att förhandla med de politiska partierna och med institutionerna. Jag vill dessutom påpeka att det inte finns något som hindrar kommissionen från att ändra sitt förslag när som helst efter morgondagens omröstning, utom kanske ovillighet från institutionell eller politisk sida.

Jag anser att det är tämligen nedlåtande att bli informerad om att handlingsplaner kommer att upprättas. Fru kommissionsledamot! Jag betvivlar inte ert personliga engagemang för öppenhet och insyn, men jag vill inte ha handlingsplaner för våra medborgare. Jag vill att rättigheter som inte kan tas bort ska skrivas in i lagstiftningen – inte gåvor, utan rättigheter.

Parlamentet måste därför utöva politiska påtryckningar på ordförandeskapet om att förhandla, och det kan bli så att vi måste förhandla utan kommissionen. Ja, fru kommissionsledamot, jag vet att rådet inte är här, men jag ger inte upp efter ett rådsmöte. Jag har varit aktiv inom politiken tillräckligt länge för att veta att man måste kämpa och åter kämpa.

Låt mig slutligen citera presidenten, om ni tillåter: ”Min regering åtar sig att skapa en öppenhet inom förvaltningen som är större än någonsin tidigare. Vi ska arbeta tillsammans för att få allmänhetens förtroende och inrätta ett system av öppenhet, deltagande och samarbete med allmänheten. Öppenheten ska stärka vår demokrati och främja effektiviteten inom förvaltningen.” Det sa Barack Obama den 21 januari 2009. Jag förväntar mig ett jämförbart tillkännagivande från kommissionen eller från ordförande José Manuel Barroso.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 11 mars 2009.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.45 och återupptogs kl. 12.50.)

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Stavros Lambrinidis (PSE), skriftlig. – (EL) Europaparlamentets ändringsförslag till förordningen om allmänhetens tillgång till EU-institutionernas handlingar, framför allt till dokument med anknytning till lagstiftningsprocessen, är ett katalytiskt steg på området för att garantera öppenhet och deltagande demokrati i Europa.

Kravet att alla initiativ eller handlingar som utformats för att på något sätt påverka beslutsprocessen måste offentliggöras är enligt min uppfattning särskilt viktigt.

Vi är alla medvetna om att olika lobbygrupper ofta försöker påverka lagstiftningsprocessen genom att framföra sina argument. EU-medborgarna har all rätt att få veta hur dessa argument och inlägg lyder. De måste få möjlighet att bedöma deras innehåll och bedöma den slutgiltiga ställning som deras regeringar, Europeiska kommissionen och, naturligtvis, deras parlamentsledamöter intagit.

Åtminstone samma grad av öppenhet borde också tillhandahållas medborgarna av medlemsstaterna på nationell nivå utifrån en uttrycklig begäran i Europaparlamentets betänkande, en uppmaning som vi hoppas kommer att antas av regeringar och nationella parlament inom mycket snar framtid.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman