Talmannen - Nästa punkt är en gemensam debatt om

– en rekommendation av David Martin, för utskottet för internationell handel, om förslaget till rådets beslut om ingående av avtal om ekonomiskt partnerskap mellan Cariforum-staterna, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan (05211/2009 – C6-0054/2009 – 2008/0061(AVS)) (A6-0117/2009),

– en rekommendation av Erika Mann, för utskottet för internationell handel, om förslaget till rådets beslut om ingående av det inledande avtalet om ekonomiskt partnerskap mellan Elfenbenskusten, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan (05535/2009 – C6-0064/2009 – 2008/0136 (AVS)) (A6-0144/2009),

– en muntlig fråga till rådet från Helmuth Markov och David Martin, för utskottet för internationell handel, om avtalet om ekonomiskt partnerskap mellan Cariforum-staterna, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan (O-0033/2009 – B6-0203/2009),

– en muntlig fråga till kommissionen från Helmuth Markov och David Martin, för utskottet för internationell handel, om avtalet om ekonomiskt partnerskap mellan Cariforum-staterna, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan (O-0034/2009 – B6-0204/2009),

– en muntlig fråga till rådet från Helmuth Markov och Erika Mann, för utskottet för internationell handel, om det inledande avtalet om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Elfenbenskusten, å andra sidan (O-0047/2009 – B6-0217/2009),

– en muntlig fråga till kommissionen från Helmuth Markov och Erika Mann, för utskottet för internationell handel, om det inledande avtalet om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Elfenbenskusten, å andra sidan (O-0048/2009 – B6-0218/2009),

– en muntlig fråga till rådet från Helmuth Markov och Christofer Fjellner, för utskottet för internationell handel, om det inledande avtalet om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Ghana, å andra sidan (O-0035/2009 – B6-0205/2009),

– en muntlig fråga till kommissionen från Helmuth Markov och Christofer Fjellner, för utskottet för internationell handel, om det inledande avtalet om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Ghana, å andra sidan (O-0036/2009 – B6-0206/2009),

– en muntlig fråga till rådet från Helmuth Markov och Glyn Ford, för utskottet för internationell handel, om interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Stillahavsområdet, å andra sidan (O-0037/2009 – B6-0207/2009),

– en muntlig fråga till kommissionen från Helmuth Markov och Glyn Ford, för utskottet för internationell handel, om interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Stillahavsområdet, å andra sidan (O-0038/2009 – B6-0208/2009),

– en muntlig fråga till rådet av Helmuth Markov och Robert Sturdy, för utskottet för internationell handel, om interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och de avtalsslutande SADC-staterna, å andra sidan (O-0039/2009 – B6-0209/2009),

– en muntlig fråga till kommissionen från Helmuth Markov och Robert Sturdy, för utskottet för internationell handel, om interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och de avtalsslutande SADC-staterna, å andra sidan (O-0040/2009 – B6-0210/2009),

– en muntlig fråga till rådet från Helmuth Markov och Daniel Caspary, för utskottet för internationell handel, om interimsavtalet om upprättande av en ram för avtal om ekonomiskt partnerskap mellan stater i östra och södra Afrika, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å andra sidan (O-0041/2009 – B6-0211/2009),

– en muntlig fråga till kommissionen från Helmuth Markov och Daniel Caspary, för utskottet för internationell handel, om interimsavtalet om upprättande av en ram för avtal om ekonomiskt partnerskap mellan stater i östra och södra Afrika, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan (O-0042/2009 – B6-0212/2009),

– en muntlig fråga till rådet från Helmuth Markov, för utskottet för internationell handel, om avtalet om fastställande av en ram för ett avtal om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och partnerstaterna i Östafrikanska gemenskapen, å andra sidan (O-0043/2009 – B6-0213/2009),

– en muntlig fråga till kommissionen från Helmuth Markov, för utskottet för internationell handel, om avtalet om fastställande av en ram för ett avtal om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och partnerstaterna i Östafrikanska gemenskapen, å andra sidan (O-0044/2009 – B6-0214/2009),

– en muntlig fråga till rådet från Helmuth Markov och Kader Arif, för utskottet för internationell handel, om inledande avtal om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Centralafrika, å andra sidan (O-0045/2009 – B6-0215/2009),

– en muntlig fråga till kommissionen från Helmuth Markov och Kader Arif, för utskottet för internationell handel, om inledande avtal om ekonomiskt partnerskap mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Centralafrika, å andra sidan (O-0046/2009 – B6-0216/2009).

  David Martin, föredragande. − (EN) Herr talman! När vi är direkt inblandade i en fråga tycks vi alltid förstora upp dess betydelse. I detta särskilda fall tror jag dock inte att det finns någon risk för detta. Vi diskuterar här i kväll en rad avtal som har möjlighet att påverka liv, livskvalitet och hälsa för bokstavligen miljontals människor i utvecklingsländerna.

Innan vi kommer in på innehållet i mitt betänkande vill jag passa på att ge ett erkännande till min kollega Glenys Kinnock, som i egenskap av medordförande för den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen har varit en av dem som starkast gett uttryck för oron över de ekonomiska partnerskapsavtalen och deras konsekvenser för utvecklingen, inte bara här i parlamentet utan i hela världen. Som många av er vet slutar Glenys vid slutet av denna valperiod, och jag är övertygad om att vi djupt kommer att sakna henne och hennes arbete med AVS, särskilt de ekonomiska partnerskapsavtalen.

De ekonomiska partnerskapsavtalen har en komplicerad historia i parlamentet. Det har förekommit stora spänningar mellan handelsmässiga målsättningar och utvecklingsmål. En del av detta skulle ha kunnat undvikas, medan andra aspekter faktiskt utgör viktiga delar av avtalens natur.

För det första tvingades avtalen på oss genom ett beslut av WTO. Envägsliberalisering, vilket huvudsakligen är vad som krävs genom de ekonomiska partnerskapsavtalen, är inte lätt att förhandla om.

För det andra innebar den konstlade tidsfrist som sattes upp för att fullfölja det fullständiga ekonomiska partnerskapsavtalet och interimsavtalet att parterna i förhandlingarna inte, såsom sig bör, var jämlika, eftersom AVS hade något att förlora på att tidsfristerna inte hölls.

Slutligen – och jag kritiserar inte förhandlarna utan själva förhandlingarna – genomfördes våra förhandlingar av experter på handel. Deras syfte är naturligt nog att uppnå bästa möjliga avtal för Europeiska unionen, inte nödvändigtvis att uppnå ett utvecklingsbefrämjande resultat. Jag upprepar att detta inte är någon kritik. Detta är vad förhandlarna har fått lära sig att göra. Men så ser förhandlingarna faktiskt ut.

Vi i parlamentet har ända sedan förhandlingarna avslutades försökt att förena de motstridiga målen när det gäller handel och utveckling.

Jag vill summera mina reflektioner som föredragande för Cariforum-avtalet, vilket för närvarande är det enda fullständiga avtalet om ekonomiskt partnerskap. Eftersom detta avtal har undertecknats kan vi nu inte ändra texten utan har bara möjlighet att säga ja eller nej till den. Jag tror att vi denna vecka, om kommissionen och kommissionsledamoten kan ge oss vissa garantier och vissa tolkningar av texten, kan vara i stånd att ge vårt samtycke till Cariforum-avtalet.

Författaren Lewis Carroll lät en av sina karaktärer, Klumbe dumpe, säga i föraktfull ton: ”När jag använder ett ord betyder det precis vad jag bestämmer att det ska betyda, varken mer eller mindre.” Ärligt talat har det ända tills nyligen funnits inslag av detta i försöken att förstå vissa av orden i Cariforum-avtalet. Att få klarhet i vad texten faktiskt betyder har inte alltid varit lätt.

Jag skulle vilja att kommissionsledamoten i dag försäkrar oss om ett antal punkter.

För det första vill vi få en försäkran om att avtalets översynsklausul är en verklig översynsklausul som kommer att tas på allvar av kommissionen, dvs. att vi efter fem år kommer att se över hur utvecklingskriterier som fattigdomsminskning, hållbar utveckling, ekonomisk diversifiering och insatser för att uppnå millennieutvecklingsmålen prioriteras för att se till att de ekonomiska partnerskapsavtalens syfte är att uppnå allt detta, och inte tvärtom.

För det andra vill jag höra kommissionen försäkra oss om finansieringen av avtalen om ekonomiskt partnerskap. Enligt beräkningar skulle grovt sett 580 miljoner euro vara tillgängliga för Cariforum-staterna genom den befintliga Europeiska utvecklingsfonden (EUF) och genom andra finansiella ramverk fram till 2013. Utan att vara någon expert på området anser jag att detta bör räcka för att finansiera avtalen om ekonomiskt partnerskap om dessa planeras på ett riktigt sätt, om alla medel spenderas, och om de västindiska ländernas prioriteringar tillgodoses när det gäller hur pengarna bör spenderas. Dessutom måste vi försäkra oss om att medlemsstaterna bidrar med sin del av de två miljarder euro som har utlovats i enlighet med ”Aid for Trade” för utvecklingsländerna. Vi måste också beakta läget efter 2013. Visserligen kan vi inte få några försäkringar från kommissionen när det gäller detta, eftersom det är parlamentets och rådets uppgift. Vi måste dock vara medvetna om att medlen tar slut och att åtagandena avslutas år 2013.

Den tredje försäkringen som jag vill ha rör status som mest gynnad nation. Jag har tidigare sagt till kommissionsledamoten att jag helt och fullt förstår att Europeiska unionen måste insistera på att länderna i Västindien ger oss exakt samma villkor som de ger till Förenta staterna eller något annat av de stora utvecklade länderna. Vi bör dock inte åberopa bestämmelsen om mest gynnad nation om länderna i Västindien sluter ett förmånligt avtal med, låt oss säga, en grupp afrikanska länder.

För det fjärde, och jag avslutar nu, måste vi när det gäller tillgång till mediciner försäkra oss om att ingenting i Cariforum-avtalet hotar användningen av TRIPS-mekanismen – den får inte ifrågasättas.

Jag vill höra kommissionsledamoten försäkra oss om detta. Dessförinnan vill jag avsluta med att säga att jag verkligen anser att kommissionsledamoten har ändrat både tonfallet i och karaktären hos diskussionen om avtalen om ekonomiskt partnerskap, och att jag uppskattar det arbete som hon redan har gjort på detta område.

  Erika Mann, föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi ska nu rösta om vi ska godta avtalet med Elfenbenskusten eller inte. Vi kan endast rösta ja eller nej. Jag hoppas att detta kommer att ändras en dag och att parlamentet även kommer att kunna delta i mandatförhandlingarna.

Detta gör saken lite svårare. Avtalet skiljer sig på två sätt från Cariforum-avtalet. För det första har vi att göra med en regering som inte är demokratiskt vald. För det andra handlar det här om en preliminär överenskommelse, vars syfte inledningsvis endast är att garantera att de gamla förmånerna upprätthålls. Det slutgiltiga avtalet kommer inte att förhandlas om än på ett tag.

Jag skulle vilja höra kommissionsledamot Cathy Ashton försäkra oss om ett antal frågor som jag vet kommer att bli mycket viktiga för Elfenbenskusten, på samma sätt som hon redan har gjort när det gäller Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC). Det är viktigt att kommissionen kommer med försäkringar under den närmaste tiden, vilket inte minst framgick tydligt förra helgen när jag än en gång blev inblandad i samtal om den här frågan.

Den första punkten har att göra med stor flexibilitet. Denna flexibilitet måste omfatta följande punkter. För det första måste den inkludera en översynsklausul som även den är flexibel och inte bara gäller för en femårig tidsram, utan kan tillämpas konstant för nya översyner med relativt kort varsel. För det andra bör känsliga frågor endast diskuteras när landet uttryckligen önskar detta. Detta gäller särskilt Singapore-frågorna, men naturligtvis även frågan om hur TRIPS ska integreras och andra liknande frågor.

För det tredje gäller det frågan om att acceptera regionala skillnader när ytterligare förhandlingar om ett regionalt avtal genomförs. Elfenbenskusten står inför ett särskilt problem eftersom avtalet nyligen har förhandlats fram och kommer att undertecknas för sig, medan målet för framtiden är att förhandla om ett regionalt avtal.

För det fjärde är det viktigt att det under varje fas i de nya förhandlingarna är möjligt att ta upp frågor som ännu inte har behandlats och att ämnena för dessa godkänns av kommissionen.

I detta sammanhang behöver ni, fru kommissionsledamot, bara utöka de lättnader som ni redan har beviljat SADC till att även omfatta Elfenbenskusten. Att göra detta skulle öka chanserna för att få ett ja från parlamentet. Vi är helt enkelt mycket oroade, och det är en oro som även hörts från många icke-statliga organisationer, som kommissionen särskilt i Elfenbenskustens fall inledningsvis tycktes visa förhållandevis lite flexibilitet. Detta var anledningen till att de tidigare nämnda frågorna inte togs i beaktande under övergången från ett provisoriskt till ett fullständigt avtal. En lättnad skulle därför göra saken betydligt enklare, och det skulle möjliggöra för oss att godkänna avtalet.

Dessutom förstod jag under mina diskussioner med Elfenbenskustens företrädare att de var mycket oroade över att det tekniska biståndet inte skulle flyta tillräckligt snabbt och över att inte alla farhågor har beaktats när det gäller detta. Vad jag förstår är de särskilt intresserade av kommissionen och de internationella organisationer som hjälper dem genom att ge dem tillträde till marknaden för småföretag, så att de faktiskt kan få användning av tillträdet till EU-marknaden. De är oerhört försiktiga när Singaporefrågorna kommer upp under förhandlingarna, om de över huvud taget diskuterar dem, och de är måna om att vi ska hjälpa dem att utveckla en förståelse för hur offentliga tjänster kan användas för samhällets räkning. Dessutom är de särskilt intresserade av att vi ska tillhandahålla hjälp med sådant som har med tekniska standarder att göra, eftersom bristfälliga tekniska standarder ofta blir till verkliga handelshinder för dem.

Min sista kommentar handlar om den punkt som berör parlamentet. Som jag tidigare nämnt har vi bara möjlighet att säga ja eller nej, och detta innebär uppenbarligen en förhållandevis stor begränsning av parlamentets möjlighet att samverka vid utformandet av omröstningen. Jag vill uttryckligen påminna er, vilket ni även kommer att kunna läsa i våra texter, att ett godkännande av det provisoriska avtalet inte nödvändigtvis betyder att vi automatiskt kommer att rösta för det fullständiga avtalet. Inom ramen för kontrollförfarandet önskar vi uttryckligen att få delta i de fortsatta förhandlingarna så att vi, i viss utsträckning, och så mycket som står i vår makt, kan följa upp de punkter som jag just lyfte fram.

Slutligen vill jag be er säga några få ord om i vilken utsträckning det misslyckade Dohaavtalet kommer att få särskilt negativa följder för Elfenbenskusten, särskilt när det gäller bananer.

  Helmuth Markov, författare. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Solana! Under denna debatt diskuterar vi inte bara ett frågepaket på sexton muntliga frågor till rådet och kommissionen, åtta resolutioner och två betänkanden inom ramen för medbeslutandeförfarandet, utan även 79 utvecklingsländer med vilka EU förnyar sina handelsförbindelser och ett ömsesidigt samarbete. Handel och samarbete är viktiga verktyg i kampen mot fattigdomen och även för att bygga upp mer ekonomiskt och socialt stabila nationella ekonomier. Framför allt handlar denna process om att bygga upp infrastruktur, hälso- och sjukvård, livsmedelssuveränitet, ett fungerande socialt system, utbildning och kulturellt utbyte.

Tidigare har våra handelsförbindelser med AVS-länderna baserats på ett system med icke-ömsesidiga handelsförmåner, enligt vilket de flesta av de produkter som tillverkades i AVS-länderna fick föras in tullfritt på den gemensamma marknaden. År 2000 enades man om att ett nytt partnerskapsavtal skulle upprättas senast i slutet av 2007. Enligt detta skulle de icke-ömsesidiga handelsförmånerna ersättas av avtal förenliga med WTO, vilka skulle syfta till att minska och i slutändan utrota fattigdomen och skapa hållbar utveckling, regional integration, ekonomiskt samarbete och gott styre samt att hjälpa AVS-länderna att utveckla sin ekonomiska potential och successivt integrera dessa länder i världsekonomin. Dessutom skulle AVS-ländernas produktionskapacitet ökas och åtgärder vidtas för att underlätta privat företagande och investeringar.

De ekonomiska avtal som vi nu ska sluta, särskilt det så kallade interimsavtalet eller ”Goods-only-Agreement”, är huvudsakligen handelsavtal eftersom de till 90 procent eller mer inriktas på frågor som har med marknadstillträde och andra handelsområden att göra. Målet är en stegvis liberalisering av handeln mellan EU och partnerregionerna liksom mellan EU och enskilda stater.

Vilka slags problem har vi uppmärksammat under den tid som förhandlingarna har förts?

För det första måste man ifrågasätta om tidsramen varit tillräcklig. Kommissionen har givetvis en gynnsam position. Det var den som fick leda förhandlingarna, begära omröstning och involvera medlemsstaterna. Tänk er emellertid att ni vore en av förhandlingsparterna från den andra sidan. Hölls förhandlingarna alltid parallellt så att motsvarande samråd skulle kunna hållas mellan civilsamhällena och parlamenten i dessa länder?

Mycket kritik har framkommit när det gäller innehållet. För det första ansåg kommissionen, även om det fanns experter som inte höll med, att WTO-förenlighet innebar 80 procents minskning av tullarna inom de närmaste 15 åren. Även om åtagandena om handelsliberalisering inledningsvis är asymmetriska när det gäller de åtgärder som vidtagits i riktning mot liberalisering kommer resultatet att bli öppna marknader på båda sidorna, något som EU lätt kan kosta på sig, eftersom export från AVS-länder bara kommer att uppta några få procent av EU:s import.

För AVS-länderna resulterar avskaffandet av tullar i en förlust av dessa tullintäkter och en förlust av de medel som behövs för brådskande offentliga investeringar i infrastruktur, det sociala området, stöd till ekonomisk utveckling och förbättring av den administrativa kapaciteten. Dessutom betyder det att den nationella ekonomins tillväxt mattas av, vilket i sin tur innebär ett fortsatt beroende av export från industrialiserade länder. Detta påverkar livsmedel lika mycket som industrivaror och leder i slutändan till en ond cirkel. De ökande priserna på livsmedel i AVS-länderna är ett bevis för denna effekt, något som är omöjligt att förneka. Jag har ofta ställt följande fråga: Om vi under 50 år av icke-ömsesidiga handelsförbindelser inte har främjat en utveckling som ens på långt när är tillräcklig, hur skulle då detta kunna uppnås genom ett ömsesidigt öppnande av marknaderna?

Ytterligare ett allvarligt problem som kommer att förvärras genom det föreslagna avtalet är förbindelserna mellan partnerregionerna och länderna. I Östafrika – jag är för övrigt personligen ansvarig för det berörda resolutionsförslaget – är problemet med interna tullar möjligen mindre betydelsefullt eftersom det finns en tullunion. Handelsförbindelserna mellan grannstaterna kan dock komma att försvåras till följd av liberaliseringens olika nivåer. I detta fall finns det givetvis många problem som är kopplade till ursprungslandets regler. Det råder en utbredd rädsla när det gäller förhandlingarna om fullständiga ekonomiska partnerskapsavtal. Detta speglas genom vissa av konflikterna i den avbrutna Doharundan. Många stater anser sig inte vara i stånd att avreglera marknaderna för tjänster, investeringar och offentlig upphandling och att öppna upp dem för global konkurrens. Det är inte ens genomförbart eller önskvärt inom Europeiska gemenskapen. När det gäller bristande kontrollmekanismer för finansmarknaderna behöver vi inte gå in på ytterligare detaljer här.

Allvarlig kritik har uttryckts och uttrycks fortfarande rörande öppenheten i själva förhandlingarna, det vill säga i vilken utsträckning parlamenten och de civila samhällena har involverats i processen. Slutligen finns även frågor rörande Mode 4. Om det blir fri rörlighet för varor, borde inte detta även gälla personer? I detta sammanhang har vårt utskott formulerat frågor som, oavsett vilken bakgrund de har, alltid berör samma frågeställningar.

Vilka finansiella, tekniska och administrativa stödåtgärder kan förutses inom ramen för återupprättandet av partnerskap för handel och utveckling? Kommer kommissionen under de fortsatta förhandlingarna att vara flexibel och ta partnerregionernas behov i beaktande, särskilt när det gäller att underlätta exporttullar i utvecklingssyfte, skydda nystartade industrier, garantera rörlighet för arbetstagare och upprätta ett särskilt skydd för systemet för offentlig upphandling? Är kommissionen vidare redo att omvärdera sin ställning när det gäller att skydda immateriella rättigheter, bevara den biologiska mångfalden och att se till att kunskapsöverföringen främjas samt att hälso- och sjukvård kan garanteras till ett rimligt pris i fattiga länder? Är rådet och kommissionen beredda att ge parlamentet och civilsamhället tillräckligt med information rörande de möjligheter som ett deltagande skulle innebära? Är man slutligen redo att revidera det förhandlade avtalet om det skulle visa sig att det på vissa punkter har ett negativt inflytande på utvecklingen i AVS-länderna?

Låt mig slutligen framföra en kort personlig kommentar. Jag har nu varit ordförande i utskottet för internationell handel under två och ett halvt år. Eftersom jag inte ställer upp för posten igen vill jag ta tillfället i akt att rikta ett stort tack till mitt sekretariat, Alberto Rodas och särskilt Donatella Pribaz, för deras stora stöd. Jag vill även tacka mina kolleger. Samarbetet har varit framgångsrikt och jag anser att vi har uppnått mycket. Det skulle vara fantastiskt om vi även kunde uppnå framgång med ekonomiska partnerskapsavtal. Till er som blir kvar vill jag önska lycka till med nästa valperiod. Jag är faktiskt mycket hoppfull om att handel kommer att bli en viktigare fråga här i parlamentet. Tack så hemskt mycket!

  Christofer Fjellner, författare. − Herr talman! Jag är väldigt glad över att vi kan ha den här debatten i dag. I dessa tider med ökad protektionism, och när fattigdomen breder ut sig i stället för att minska, är det särskilt viktigt att vi håller handeln mellan Europa och några av världens fattigaste länder öppen. Det är det som interimsavtalen i grund och botten handlar om. De ekonomiska partnerskapsavtalen syftar till att garantera fortsatt handel och utveckling i några av världens fattigaste länder.

Dessa länder riskerar att drabbas hårdast när den globala lågkonjunkturen väller fram och den protektionistiska kapprustningen ser ut att förvärras. Därför förstår jag inte heller en del av den kritik som har framförts. En del hävdar att dessa avtal är för långtgående och omfattande. En del kritiker pratar hellre om förlorade tullintäkter än om potentialen för ny handel. Jag tycker tvärtom att vi ska vara glada över att vi har nått så här långt! Jag menar att det inte finns någon inneboende konflikt mellan handel och utveckling som vissa talare påstår. Jag tror tvärtom. Handel leder till utveckling – tullar leder till fattigdom.

Jag har ansvarat för interimsavtalet med Ghana. Jag ska först erkänna att det innehåller vissa skönhetsfläckar, t.ex. fortsatta EU-tullar på ris och socker under en övergångsperiod, men i grund och botten är det ett väldigt bra avtal. Därför är det viktigt att vi ser till att få det undertecknat så snart som möjligt. Tidigare stod presidentvalet i Ghana i vägen. Nu vill jag uppmana landets nye president, John Atta Mills, att underteckna interimsavtalet. Jag hoppas också att vi från EU:s sida ser till att underteckna det avtal som vi har förhandlat fram. Det är oacceptabelt att det tar så lång tid. Och det är särskilt oacceptabelt att det tar så lång tid för att översättningarna i rådet inte fungerar tillräckligt bra!

Jag vill ta tillfället i akt och uppmana alla att sluta upp bakom avtalet. I dessa oroliga tider behöver världen mer handel – inte mindre!

  Daniel Caspary, författare. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Från min utgångspunkt är de undertecknade avtalen mellan de ekonomiska parterna nödvändiga för att säkra handelsförbindelserna med Afrika, Västindien och Stillahavsområdet. Samarbete ligger såväl i Europeiska unionens som i dessa länders intresse. Vi måste snabbt upphöra med att bistå de afrikanska länderna med utvecklingsstöd, såsom vi har gjort de sista femtio eller sextio åren. Vi måste slutligen låta dessa länder bli fria också mentalt, så att det blir möjligt för dem att själva styra över sin framtid och så att de kan bygga upp välfärd för sig själva precis som andra regioner i världen har gjort under loppet av några decennier.

Handel kan utgöra ett utomordentligt bidrag när det gäller detta. Jag tänker å ena sidan på handeln mellan Europeiska unionen och dessa länder, men jag tänker även på handeln mellan dessa länder, alltså utvecklingsländer emellan. Jag är säker på att vi kan komma att behöva sätta en viss press på regeringar och stater för att de ska avskaffa sina enormt höga tullar på många områden så att de villkor som är nödvändiga för ekonomisk tillväxt kan skapas i detta område.

Varför måste vi göra detta? Dessa stater behöver snabbt upprätta ramvillkor som tillåter människor att skapa välstånd för sig själva. Under mina diskussioner med företrädare från dessa länder har jag ofta fått intrycket att människor är tacksamma för att vi i EU utövar påtryckningar på en mängd områden, och att de är tacksamma för att vi ställer krav inom vissa områden och griper in för att nationella regeringar ska uppnå viss framgång i sin ekonomiska politik.

Jag skulle vara glad om vi inte förlorade denna utgångspunkt de närmaste veckorna och månaderna, och särskilt inte under förhandlingarna. Man bör inte endast fokusera på regeringarnas legitima önskningar – även våra legitima krav bör på ett eller annat sätt bemötas, eftersom vi representerar människorna och de legitima kraven hos människorna i dessa länder.

Jag hoppas att våra förhandlingar kommer att bli givande i den aspekten.

  Kader Arif, författare. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gärna ta några ögonblick av dagens långa debatt för att reflektera över den väg som vi har vandrat fram till i dag.

Låt oss dra oss till minnes de tidigare ståndpunkterna hos några av parlamentsledamöterna när de ställdes inför den ökade oron i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna), uttryckt genom demonstrationer mot ekonomiska partnerskapsavtal, och genom varningssignaler från icke-statliga organisationer i både nord och syd, när vi ställde krav på att utvecklingsfrågorna skulle prioriteras i dessa avtal, något som i dag tycks vara självklart eftersom kommissionen ständigt upprepar detta. Peter Mandelson vågade emellertid knappt besvara våra frågor då, eftersom det för honom huvudsakligen handlade om att stimulera handeln, som om själva borttagandet av tullhinder i sig självt på något mirakulöst sätt skulle skapa utveckling.

Vi blev kallade idealister som var manipulerade av icke-statliga organisationer, och vi blev förolämpade när vi efterfrågade skyddsinstrument, reglering och ingripande av offentliga myndigheter. Men vad hände? Det visade sig att vi inte var oansvariga. Nej, regeringarna i AVS-länderna godtog inte att fortsätta förhandlingarna under påtryckningar och hot. Nej, de risker som liberalisering av handeln medför handlar inte om vilken inställning man har – riskerna är verkliga och kommer att få verkliga och omedelbara konsekvenser: statsbudgetar kommer att minska på grund av minskade tullintäkter, nya industrier i jordbrukssektorn kommer att försvagas och invånarnas livsmedelssäkerhet kommer att riskeras.

Vi uttryckte rädsla för dessa saker för länge sedan, innan hungerupploppen inträffade och innan finanskrisen drabbade oss. Vad kan man säga om dagens situation? Internationella valutafonden, Världsbanken och Förenta nationerna erkänner att utvecklingsländerna i motsats till vad som inledningsvis sagts kommer att påverkas allvarligt av den globala recessionen.

Jacques Diouf, generaldirektören för Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), betonade nyligen detta. Han frågade om vi vågade erkänna för dem som vi kallar våra partner att vi är redo att spendera miljarder för att rädda det internationella finanssystemet, men inte kan kosta på oss att rädda deras befolkning som håller på att svälta ihjäl.

Jag vill vara fullkomligt ärlig, fru kommissionsledamot, och jag hoppas att detta står klart. Om inte ni från kommissionens sida gör ett kraftfullt åtagande att garantera att de ekonomiska partnerskapsavtalen verkligen kommer att vara utvecklingsvänliga kommer jag inte att rösta för dem. Ord eller avsiktsförklaringar kommer inte att räcka – det har vi hört tillräckligt av. Vi vill se särskilda åtaganden och jag vill räkna upp dessa ett efter ett. De ekonomiska partnerskapsavtalen kommer inte att bli tillfredsställande om de inte främjar regional integration och bidrar till AVS-ländernas utveckling och till att millennieutvecklingsmålen kan nås.

När vi manar till främjande av regional integration måste detta omsättas i praktiken. I Centralafrika har exempelvis Kamerun kritiserats, för att inte säga starkt fördömts, av sina grannar för att ha undertecknat detta interimsavtal med Europeiska unionen. Av de åtta länderna i regionen tillhör fem gruppen minst utvecklade länder, det vill säga länder som automatiskt och helt i överensstämmelse med Världshandelsorganisationens regler har fri tillgång till EU-marknaden utan några krav på handelsmedgivanden i gengäld. Jag kan förstå deras oro när kommissionen ber dem öppna upp för en 80-procentig EU-export.

Om kommissionsledamoten därför åtar sig att främja regional integration och större flexibilitet för att ta hänsyn till våra partners olika utvecklingsnivåer kanske hon kan tala om för oss varför hon inte accepterar erbjudandet om den liberalisering på 71 procent som föreslagits av Centralafrika.

Den andra grundläggande punkten som vi väntar på svar om rör Singapore-frågorna. Dessa frågor kan inte tas med i förhandlingarna mot partnerländernas vilja. Här vill jag särskilt lyfta fram offentlig upphandling. Det måste naturligtvis finnas insyn, det är något som jag alltid kommer att försvara. Men kan vi neka våra AVS-partner det viktiga instrument för suveränitet som stödet till deras industri och deras lokala tjänster utgör genom att tvinga på dem en liberalisering av offentliga upphandlingar?

Den tredje punkten är tjänster. Under våra diskussioner om ekonomiska partnerskapsavtal med Kamerun betonade kommissionen gång på gång att våra partner ville förhandla om tjänster. Detta kan vara sant, men icke desto mindre vill jag varna för dem som skulle använda detta argument för att tvinga fram en liberalisering av tjänster inom alla regioner och alla länder, och särskilt för att motivera en liberalisering av offentliga tjänster. Fru kommissionsledamot, jag förväntar mig ett fast åtagande från er om att offentliga tjänster även fortsättningsvis ska stå utanför förhandlingarna i alla regioner. Vi vet att förlusten av tullintäkter kommer att minska våra partners budgetar. Om intäkterna minskar kommer de sektorer som först drabbas att vara utbildningssektorn, hälso- och sjukvård och forskning. Det skulle därför vara oacceptabelt för AVS-ländernas regeringar att i detta sammanhang tappa kontrollen över sina offentliga tjänster, och jag uppmanar kommissionsledamoten att ge oss en tydlig försäkran när det gäller dessa frågor.

Den fjärde punkten, och detta har redan nämnts, är att livsmedelssäkerheten måste skyddas. Detta inbegriper inte bara att se till att lämpliga åtgärder träder i kraft, utan också att våra partner ges möjlighet att upprätthålla sin export för att förbli konkurrenskraftiga på de globala marknaderna. Jag vet att utvecklingen har gått i positiv riktning när det gäller detta i Sydafrikanska utvecklingsgemenskapen (SADC). Är kommissionen beredd att föreslå samma åtgärder i andra regioner?

Den sista punkten handlar om att vi vet att en modernisering av AVS-staternas ekonomier kommer att kräva ett stort ekonomiskt åtagande från EU, både för att skydda framväxande industrier från liberaliseringens negativa effekter och för att utveckla konkurrenskraften i våra partners ekonomier. Tyvärr är det, i motsats till de rekommendationer som vår politiska grupp upprepat, Europeiska utvecklingsfonden som ska vara den huvudsakliga finansieringskällan för de ekonomiska partnerskapsavtalen. Vi vet att kommissionen tidigare inte varit bra på att använda dessa fonder, och jag måste därför betona hur viktigt det är att dessa medel används snabbt och i enlighet med våra partners prioriteringar.

Slutligen, fru kommissionsledamot, utgör dessa avtal en del av den bild som Europeiska unionen kommer att visa upp för resten av världen, den bild som man kommer att förmedla till de fattigaste länderna i världen.

ORDFÖRANDEKSKAP: ROURE
Vice talman

  Glyn Ford, författare.− (EN) Fru talman! Får jag för det första be kommissionsledamoten och mina medföredragande om ursäkt för att jag har missat debatten fram till för ungefär fem minuter sedan. Jag blev försenad men lyckades komma fram i sista minuten. Jag hoppas att jag inte kommer att upprepa vad andra talare redan har sagt, åtminstone inte för mycket. Jag hoppas att de ursäktar mig i så fall.

Min utgångspunkt är faktiskt två frågor: Jag talar dels i egenskap av föredragande för interimspartnerskapsavtalet med länderna i Stillahavsområdet, dels som skuggföredragande på PSE-gruppens vägnar för interimspartnerskapsavtalet med östra och södra Afrika.

Orsaken till den debatt som vi har här är inte något beslut från Europeiska kommissionen eller Europeiska unionen om att upprätta nya handelsförbindelser med länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet, utan ett beslut av Världshandelsorganisationen för drygt ett decennium sedan om att vi diskriminerade vissa utvecklingsländer och favoriserade andra. Vissa personer har sagt att avtalen bara bör handla om utveckling. Jag håller till största delen med om detta. Men vi måste också hålla i minnet att ett av de underliggande kraven faktiskt handlar om att göra avtalen med dessa länder förenliga med WTO:s regler. Det är det första som måste göras.

Förutom förenlighet med WTO:s regler måste vi göra vad vi kan för att försöka förbättra situationen för olika regionala block, och försöka handskas med de olika situationer som de faktiskt står inför. När det gäller Stillahavsområdet, vilket jag är föredragande för, har vi en grupp på 14–15 länder om man inkluderar Östtimor – mycket små nationalstater. Ett är faktiskt världens minsta stat, Nauru, med en befolkning som är exakt en miljon gånger mindre än Kinas. Men även de största länderna är faktiskt jämförelsevis små, och vi måste ta hänsyn till detta när det gäller vilka krav och anspråk som vi ställer på dem. Vi måste försäkra oss om att vi har lämpliga övergångsperioder för små och medelstora företag eftersom, ärligt talat, alla företag i detta område förutom några gruvföretag i Papua Nya Guinea är små eller medelstora. Vi måste göra vad vi kan när det gäller regional handel och särskilt beakta de speciella förbindelser som länderna i Stillahavsområdet har med Australien och med Nya Zeeland.

Bara två av dessa 14 länder har faktiskt undertecknat interimsavtalet. Vid ett besök i Port Moresby i samband med det senaste AVS-mötet framkom emellertid att det finns andra länder i Stillahavsområdet som skulle vilja underteckna ett slutgiltigt avtal såvida det uppfyller deras krav. Det är därför som jag faktiskt är för ett interimsavtal. Detta är det besked som jag har fått, både från regeringarna i Papua Nya Guinea och i Fiji. Det är inte så att de är helt och hållet nöjda – det finns frågor som de skulle vilja omförhandla. Men de ser det som en bra lösning att underteckna och acceptera ett interimsavtal. Detta skulle sedan kunna leda fram till ett slutgiltigt avtal som skulle vara mer utvecklingsvänligt och möjliggöra för fler av länderna i Stillahavsområdet att faktiskt ansluta sig.

Vi måste också uppmärksamma ett antal särskilda frågor som gäller speciellt för Papua Nya Guinea och Fiji samt för andra platser i Stilla havet, men som även kan komma att tillämpas på vissa andra av dessa avtal. Vi måste titta på förhandlingar om immaterialrätter som inte bara täcker västerländska tekniska produkter utan traditionell kunskap. Vi måste försäkra oss om att statlig upphandling sker med öppenhet för EU-kontrakt som är förenliga med de behov som nationalstaterna i Stilla havet har. Vi måste särskilt när det gäller Stillahavsområdet se till att medborgare därifrån kan få arbetsvisum till EU för perioder på åtminstone 24 månader så att de kan arbeta, inte i högre tjänster, men inom vården eller med liknande yrken.

Många av de punkter som jag har tagit upp gäller även östra och södra Afrika. Jag vill särskilt tacka Daniel Caspary för att ha samarbetat med mig angående detta. Låt mig dessutom, när det gäller Stillahavsområdet, nämna Jean-Pierre Audys arbete.

När det gäller ekonomiska partnerskapsavtal behöver vi dock särskilt titta på frågor som har med gott styre att göra. Detta inbegriper Zimbabwe. Jag ser inte något problem med ett interimsavtal, jag tror dock att ett slutgiltigt avtal skulle vara svårt för parlamentet att godta såvida inte Zimbabwe har en tydlig färdplan för att upprätta en verklig demokratisk regim i landet. Det skulle underlätta för landet att ta sig ur den svåra situation som man nu befinner sig i.

Det sista som jag vill ta upp när det gäller ekonomiska partnerskapsavtal, förutom att stödja Daniel Casparys betänkande med några av de ändringar som har lagts fram, är att nämna situationen på Chagosöarna. Det finns med där eftersom jag lade fram ett ändringsförslag som godtagits. Normalt sett samråder vi faktiskt med grannländer och närliggande territorier vid denna typ av avtal. Chagosöarna ligger i centrum av området Seychellerna–Mauritius–Madagaskar. Människorna där är för närvarande flyktingar i Seychellerna. Jag hoppas att vi, innan vi träffar ett slutgiltigt avtal, kommer att samråda med dessa om hur avtalet kan komma att påverka dem och deras territorium, om de skulle få rätt att återvända.

  Jan Kohout, rådets ordförande. – (CS) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill till att börja med tacka parlamentet för att jag i detta avgörande ögonblick får ordet i en så odiskutabelt känslig fråga som den om avtalen om ekonomiskt partnerskap.

Jag vill också uttrycka min tacksamhet för den mycket positiva roll som parlamentet genom de politiska debatterna spelat i samband med dessa förhandlingar. Jag vill framför allt berömma utskottet för internationell handel och utskottet för utveckling för deras outtröttliga arbete och tacka dem för deras aldrig sviktande intresse för diskussionerna.

Avtalen om ekonomiskt partnerskap har alltid prioriterats högt av utvecklingsministrarna vid deras möten i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). På senare år har det vid nästan alla dessa möten hållits diskussioner med kommissionen om fullgörandet av rådets mandat i fråga om avtalen om ekonomiskt partnerskap, vilket ofta resulterat i att slutsatser antagits. När det tjeckiska ordförandeskapet presenterade sitt program för Europaparlamentet i januari sa vi att detta var ett avgörande skede, och vi lovade att göra största möjliga ansträngningar för att åstadkomma ytterligare framsteg. Vi tog tillfället i akt att besvara många olika frågor och vi har lagt ned ett avsevärt arbete på ett antal områden. Vi ser fortfarande samarbete och konstruktiva diskussioner mellan institutionerna som det bästa sättet att utforma och utveckla den rätta politiken.

Både industriländer och utvecklingsländer står inför en finansiell och ekonomisk kris utan motstycke, som har drabbat hela världen. Om man frågar utvecklingsländerna hur krisen påverkar deras ekonomier svarar de att den har medfört en nedgång i handeln som leder till lägre ekonomisk tillväxt, produktionsbegränsningar och högre arbetslöshet. Nedgången i handeln och förlusten av exportmarknader som etablerats efter många års ansträngningar är något mycket smärtsamt för utvecklingsekonomierna och för deras invånares levnadsvillkor och välfärd.

Under dessa omständigheter måste vi när vi bemöter den globala ekonomiska krisen utnyttja varje tillfälle att göra handeln till en drivkraft för hållbar utveckling. Det är syftet med avtalen om ekonomiskt partnerskap. Genom gradvis regional integration skapar de möjligheter till regional handel och utökat tull- och kvotfritt tillträde till våra stora marknader, vilket möjliggör en mer omfattande handel med EU. Avtalen om ekonomiskt partnerskap är därmed förenliga med WTO:s regler. Detta är en viktig rättslig aspekt som skiljer avtalen om ekonomiskt partnerskap från de tidigare handelspreferenser som infördes inom ramen för Cotonouavtalet och som skadade handeln mellan AVS-länderna och EU och gav upphov till stor osäkerhet.

Osäkerhet är motsatsen till förtroende. Osäkerhet skrämmer bort investeringar medan förtroende drar dem till sig. Vi vet alla att utvecklingsländerna har sett en dramatisk nedgång i investeringarna sedan den pågående krisens början. I dagens osäkra värld kan avtalen om ekonomiskt partnerskap stå för den rättssäkerhet och det förtroende som bidrar till en ekonomisk återhämtning. Dessa avtal är dock ingen patentlösning, utan ett positivt instrument som kan kombineras med andra instrument.

En rad bindande rapporter har offentliggjorts de senaste månaderna, där man redogör för hur den ekonomiska krisen kan hindra framstegen mot att nå millennieutvecklingsmålen i många regioner. Det bör vi se som ytterst oroande. I avtalen om ekonomiskt partnerskap utnyttjas all den flexibilitet som WTO-reglerna tillåter för att underlätta utveckling. De garanterar våra partner från AV-länderna ett omedelbart och asymmetriskt öppnande av marknader med långa övergångsperioder, undantag och regelbunden övervakning, och de innehåller också krav på åtaganden om politiska reformer. EU har samtidigt förbundit sig att inte lämna sina partner att ta itu med denna utmaning på egen hand. Vi tillhandahåller dessutom särskilt anpassat finansiellt stöd för genomförandet av avtalen.

Det gläder mig mycket att det på senare tid uppstått ett förnyat intresse för en ökad dialog om de ekonomiska partnerskapsavtalen från både EU:s och AVS-ländernas sida. Jag vill ta tillfället i akt att tacka kommissionsledamot Catherine Ashton för hennes insatser och för den vikt hon fäst vid att lyssna till synpunkterna från våra partner i AVS-länderna. Sedan hon beskrivit sin strategi för avtalen om ekonomiskt partnerskap för parlamentet i oktober förra året och för rådet i november, stärktes kontakterna med våra politiska motparter i de olika AVS-regionerna. Avsevärda framsteg görs nu i förhandlingarna med olika regioner. Varje region har sina egna särdrag och går framåt i sin egen takt. Under de kommande månaderna bör vi få en tydligare bild mot bakgrund av alla dessa förhandlingar.

Jag tror att Europaparlamentet kommer att stödja avtalen om ekonomiskt partnerskap med Cariforum-staterna och interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap med Elfenbenskusten. Detta kommer att sända en hoppingivande signal till alla AVS-länder. Det kommer att visa dem att tålamod vid förhandlingar ger resultat som är godtagbara och gynnsamma för båda sidor. Det kommer också att visa att partnerskapet mellan AVS och EU har förmåga att reagera på nya utmaningar, oavsett om de är av rättslig, ekonomisk eller politisk art. I dessa orostider står varje nytt internationellt avtal för ett starkare partnerskap och ett nytt hopp för framtiden. Undertecknandet av avtalen skulle sända ett viktigt politiskt budskap som kanske på något sätt kan bidra till de kommande mötena med de två gemensamma AVS-EU-organen: den gemensamma parlamentariska församlingen, som sammanträder i Prag i början av april, och det gemensamma ministerrådet, som möts i Bryssel i slutet av maj.

EU måste fortsätta att stödja sina partner – inte bara Cariforum-regionen som har visat andra vägen genom att underteckna det första heltäckande avtalet om ekonomiskt partnerskap, utan även de länder och regioner som har tagit de första stegen och måste uppmuntras att gå längre. Bland dessa finns Elfenbenskusten, vars interimsavtal om ekonomiskt partnerskap också väntar på Europaparlamentets godkännande. Fler avtal om ekonomiskt partnerskap är under utarbetande. Kommissionen arbetar hårt för att skapa förutsättningar för partnerländerna som gör det möjligt för dem att gå samman och staka ut vägen mot fullständiga regionala avtal. Rådet framhåller alltid för kommissionen och partnerna att dessa avtal är ett utvecklingsinstrument och att utvecklingsfördelarna kan utnyttjas till fullo endast genom fullständiga regionala avtal.

Den övergripande politiska och ekonomiska bakgrund mot vilken parlamentet har uppmanats att godkänna avtalen om ekonomiskt partnerskap med Cariforum och interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap med Elfenbenskusten är betydelsefull, men parlamentet har ändå bett rådet och kommissionen om ett antal konkreta förklaringar. Detta steg är en nödvändig och legitim del av processen, och jag försöker ge ett så uttömmande svar som möjligt på de frågor som ligger inom mitt ansvarsområde. Jag är medveten om att andra frågor har ställts som kommissionsledamot Catherine Ashton är beredd att besvara. Jag vill till att börja med ta upp några av de frågor som har nämnts.

En av de frågor ni tagit upp gäller huruvida, när och i vilken utsträckning det kommer att genomföras översyner av avtalen om ekonomiskt partnerskap med Cariforum-staterna. Både rådet och AVS-gruppen delar helt farhågorna i det här avseendet. Jag kan bekräfta att heltäckande översyner av avtalen om ekonomiskt partnerskap kommer att genomföras senast fem år från dagen för undertecknandet i oktober förra året. Översynerna kommer givetvis att komplettera den rutinmässiga övervakningen av avtalens fullgörande, såsom anges i artikel 5. Översynerna är obligatoriska enligt avtalets bestämmelser och är en av uppgifterna för de gemensamma organen, även det parlamentariska utskottet och den rådgivande kommittén. Konsekvensbedömningar kommer att göras inom ramen för översynerna, och dessa kommer att innefatta kostnaderna för och konsekvenserna av avtalens genomförande. Om ett avtal om ekonomiskt partnerskap ändras på något sätt, eller om genomförandet ändras, garanteras parlamentens delaktighet, antingen enligt lagarna i de stater som undertecknat det berörda avtalet eller inom ramen för de parlamentariska utskott som inrättats med avtalet som grund.

Den andra fråga som parlamentet intresserar sig för gäller de åtföljande finansiella åtgärder som AVS-regionerna begärt, särskilt vårt åtagande att stödja handeln. Som ni vet åtog sig både Europeiska gemenskapen och medlemsstaterna i oktober 2007 att till 2010 öka biståndet på handelsområdet till 1 miljard euro inom ramen för EU:s strategi för handelsbistånd. Nästan 50 procent av detta ökade belopp kommer att kunna utnyttjas för behov som AVS-länderna själva prioriterar, inklusive behov som uppstår till följd av genomförandet av avtalen om ekonomiskt partnerskap. Alla medlemsstaters åtaganden att stödja handeln kompletterar biståndet från Europeiska utvecklingsfonden, och alla våra åtaganden är fasta.

För det tredje vill jag lugna parlamentet i den viktiga frågan om tillgång till läkemedel. I det här fallet kan jag ge fullständiga garantier för att inga artiklar i avtalet kan leda till att Cariforum-staternas möjligheter att främja tillgång till läkemedel försämras. Vi kan inte göra någon ingående juridisk analys här, men i politiskt hänseende kan jag på nytt försäkra er om att avtalen inte innefattar någon sådan avsikt.

När det gäller att driva på integrationsprocessen i Cariforum-staterna var det naturligt att ni också uppmärksammade avtalens förenlighet med andra regionala program, t.ex. Caricoms inre marknad och ekonomiska samarbetsområde. Förutom att stödja utvecklingen och underlätta en gradvis integration av AVS-länderna i världsekonomin är det främsta syftet med de ekonomiska partnerskapsavtalen just att stödja regional integration.

I artikel 4 i avtalet om ekonomiskt partnerskap står det tydligt att det vid genomförandet ska tas vederbörlig hänsyn till integrationsprocesserna i Cariforum-staterna, inklusive Caricoms inre marknad och ekonomiska samarbetsområde. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt att stärka de regionala integrationsprogrammen och garantera dem en hållbar framtid. Under förhandlingarna har Cariforum-staterna redan sett till att alla skyldigheter till följd av avtalen om ekonomiskt partnerskap är fullt förenliga med de regionala skyldigheter som de västindiska staterna ingått inom ramen för sina relevanta regionala integrationsprogram.

Att avtalen om ekonomiskt partnerskap är förenliga med de regionala integrationsprocesserna är emellertid viktigt även för alla andra regioner som för närvarande förhandlar om heltäckande avtal om ekonomiskt partnerskap. Exempelvis skulle vi här kunna nämna det heltäckande ekonomiska partnerskapsavtal som planeras för ekonomierna i västra Afrika. Ett fullständigt regionalt avtal om ekonomiskt partnerskap skulle bidra till att stärka den regionala integrationen, förbättra konkurrenskraften och bidra till regionens utveckling. Förhandlingsprocessen har i sig redan bidragit till ökade insatser för regional integration, eftersom inrättandet av en gemensam extern tulltaxa för Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap ses som en nödvändig förutsättning för att förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap ska kunna slutföras. Detsamma kan också sägas om andra regioner, med lämplig hänsyn till deras specifika behov och integrationsprocesser.

Den regionala integrationen kommer utan tvekan att stärkas så snart alla regioner undertecknar heltäckande avtal som är anpassade till deras specifika krav. Parlamentet har upprepade gånger efterlyst ett flexibelt tillvägagångssätt vid övergången från interimsavtal till heltäckande avtal. I detta sammanhang kan jag bara bekräfta att rådet delar denna uppfattning och framhåller behovet av ett flexibelt tillvägagångssätt. När flera svåra frågor fortfarande återstod att lösa under förhandlingarna uppmanade vi i maj förra året kommissionen att utnyttja all den flexibilitet och asymmetri som WTO-reglerna tillåter för att ta hänsyn till de skiftande behoven och olika utvecklingsnivåerna i AVS-länderna och AVS-regionerna. Därutöver vidtog vi också andra åtgärder. Rådet förklarade att AVS-länderna och AVS-regionerna, om de så önskade, vid behov kunde frångå de bestämmelser som andra länder eller regioner enats om under förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap.

Det finns ett tydligt behov av att upprätthålla konsekvensen mellan de enskilda avtalen om ekonomiskt partnerskap, särskilt i de afrikanska länderna. Varje region har dock sina egna särdrag som måste tas i beaktande. Det avtal om ekonomiskt partnerskap som ingåtts med Cariforum-staterna är ett exempel men definitivt inte någon mall.

Jag hoppas att mina kommentarer om dessa specifika punkter har bidragit till att förtydliga dem och skapa klarhet i några av de frågor som tagits upp här i parlamentet. Jag är övertygad om att kommissionsledamoten, som tillsammans med sina kolleger har förhandlat om dessa frågor direkt med politiska företrädare för Cariforum-staterna och andra AVS-regioner, kommer att behandla ett antal andra punkter mer i detalj.

Just nu, i mars 2009, när vi upplever den värsta ekonomiska oron på en hel generation, vill jag betona hur viktigt det är att vi alla uppskattar de framgångsrika resultat som nås inom politiken. I en tid då handeln går tillbaka och allt fler protektionistiska åtgärder vidtas på det här området, i en tid då framstegen mot att nå millennieutvecklingsmålen riskerar att gå förlorade i vissa regioner, kommer Europaparlamentets godkännande av avtalet om ekonomiskt partnerskap med Cariforum-staterna och interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap med Elfenbenskusten att utgöra en positiv signal till stöd för regional integration och till stöd för handel som kan bidra till utveckling. Vi måste möta den rådande krisen genom att inrätta fler partnerskap, inte genom att begränsa dem. Europaparlamentets godkännande av avtalet om ekonomiskt partnerskap med Cariforum-staterna kommer också att inge hopp och uppmuntran i andra regioner vars förhandlingar kommit långt och som också behöver den känsla av förtroende och starkt partnerskap som dessa avtal kan ge.

  Catherine Ashton, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Det är ett sant nöje att tala vid parlamentets plenarsammanträde om en fråga som, enligt David Martins beskrivning, är av grundläggande betydelse för EU:s förbindelser med nationerna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS).

Innan jag säger någonting annat vill jag att en sak ska vara fullständigt klar: jag har inget som helst intresse av att förhandla fram avtal med AVS-länderna som skulle kunna göra dessa länder fattigare. Jag vet att det är ett självklart påpekande, men min erfarenhet säger mig att det definitivt bör tas till protokollet och jag kan inte utgå från att alla redan inser det. När ledamöterna ska rösta senare hoppas jag att de gör det på grundval av den diskussion vi har haft i dag och de argument som lagts fram här, och inte på grundval av några förutfattade meningar ni kanske har.

Jag anser att dagens plenarsammanträde är ett viktigt steg mot avtal om ekonomiskt partnerskap. Ni kommer att ombes att ge ert samtycke till det heltäckande avtalet om ekonomiskt partnerskap för Västindien och interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap med Elfenbenskusten. Ni har lagt fram inte mindre än åtta resolutionsförslag och muntliga frågor, vilket enligt min mening är ett tecken på parlamentets engagemang och inställning när det gäller avtal om ekonomiskt partnerskap. Jag vill ge ett erkännande – och jag vill att det tas till protokollet – åt den enorma insats som utskottet för internationell handel och utskottet för utveckling har gjort i samband med debatten om denna fråga.

Under de här månaderna har jag lyssnat noga på de synpunkter som framförts, och jag vill nu redogöra för fakta när det gäller avtalen om ekonomiskt partnerskap och skingra myterna kring dem så att varje ledamot kan lägga en välgrundad röst när det är så dags. Jag anser att det vi har framför oss är bra avtal som stöder ekonomisk utveckling och integration i AVS och ger stabilitet i dessa tider av ekonomisk turbulens. Det är partnerskapsavtal som grundas på det gemensamma utvecklingsmål som innebär att handeln ska bidra till målet och inte tvärtom. Framför allt är det avtal som ger AVS-staterna möjlighet att lyfta sina medborgare ur fattigdom genom eget värdigt arbete och egna kloka idéer.

Det finns en uppfattning om att EU i avtalen om ekonomiskt partnerskap bryter med det förflutna och ensidigt försöker omdefiniera partnerskapet mellan EU och AVS. Det stämmer givetvis att avtalen om ekonomiskt partnerskap skiljer sig från Lomékonventionen och Cotonouavtalet, som gav konkret form åt unionens förbindelser med AVS i 30 års tid, men de ensidiga preferenser som kännetecknar dessa konventioner började ifrågasättas av andra utvecklingsländer i Världshandelsorganisationen. Det dilemma vi stod inför handlade om hur vi skulle värna om AVS-ländernas utvecklingsbehov samtidigt som vi respekterade internationella regler och, vill jag tillägga, moraliska förpliktelser.

Svaret var dubbelt: ”Allt utom vapen” för de minst utvecklade länderna och avtal om ekonomiskt partnerskap för utvecklingsländerna i AVS. Det gemensamma tema som sträcker sig hela vägen tillbaka till den första Lomékonventionen var handel. Det har alltid varit handel som gett förbindelserna mellan EU och AVS deras form, och det som en gång, när Lomékonventionen var ny, begränsade sig till ensidiga handelspreferenser för råvaror har nu ersatts av mer diversifierad handel med färdiga varor, tjänster och idéer på 2000-talet.

Avtal om ekonomiskt partnerskap ger AVS den bästa tillgången någonsin till EU:s marknader och innebär en fortsättning av vårt åtagande att tillhandahålla möjligheter till ekonomisk utveckling. Regional integration inom och mellan AVS-marknaderna har också varit ett centralt mål för denna process och en fråga som – inte särskilt överraskande – i hög grad uppmärksammats i muntliga frågor. Vår globala ekonomi innebär att storlek har fått större betydelse, något vi har lärt oss i EU. Genom att förenkla handelsreglerna och ersätta det komplexa virrvarret av bilaterala avtal med ett mindre antal handelsförbindelser regioner emellan kan AVS skapa större regionala marknader som är mer attraktiva för de investeringar som utvecklingsmarknader behöver för att skapa sysselsättning och tillväxt.

Avtalen är givetvis en process i två steg: interimsavtal för att se till att vi inte ställs inför WTO-problemet och för att skapa lite andrum inför andra steget, förhandlingen av fullständiga avtal om ekonomiskt partnerskap. Inför slutdatumet för interimsavtalen om ekonomiskt partnerskap i december 2007 skapades ett intryck av att vi körde över AVS-ländernas intressen, men jag vill försäkra parlamentet om att interimsavtalen bara är en tillfällig lösning för att skydda och förbättra deras tillträde till EU:s marknader.

Jag tog över den här frågan i ett sent skede av förhandlingarna. Sedan dess har jag träffat ett stort antal AVS-ministrar och företrädare och andra intressenter i avtalsprocessen. Jag har lyssnat uppmärksamt till dem, och en sak är klar: alla sätter AVS-ländernas utveckling i centrum för avtalen om ekonomiskt partnerskap. Man skulle kunna säga att handel möter utveckling i avtalen. Och det betyder att utveckling måste vara grunden för våra handelsförbindelser, som grundas på en uppriktig och öppen dialog.

Det är min fasta övertygelse att dessa partnerskap kan bli framgångsrika endast om de förankras i ett varaktigt partnerskap som baseras på förtroende och ömsesidig respekt. Det främsta testet av detta partnerskap är om vi och våra AVS-partner har en gemensam framtidsvision. I södra Afrika ser jag en region som tog strid om avtalen om ekonomiskt partnerskap och vände det till dialog, och nu har vi löst viktiga problematiska frågor som exportskatter, skydd av nystartade industrier och livsmedelstrygghet. I Västindien ser jag en region som tydligt slagit fast sina egna ambitioner för en innovationsbaserad ekonomi. I västra Afrika ser jag ett framväxande regionalt marknadstillträde som många trodde var omöjligt, och i östra Afrika ser jag en framväxande tullunion som inte fanns när förhandlingarna inleddes och ett avtal om ekonomiskt partnerskap som byggs upp kring de egna integrationsplanerna. Det här tycker jag ser ut och känns som början på framgångsrika partnerskap.

När vi nu går vidare är min vision för förhandlingarna om fullständiga avtal om ekonomiskt partnerskap att varje förhandling ska spegla och respektera de regionala särdragen hos avtalsparterna – en flexibel process. Detta betyder att vi både måste titta på innehållet – för avtalen måste fungera för signatärerna – och på förhandlingstakten. Det betyder också att avtalen om ekonomiskt partnerskap måste vara dynamiska och inte statiska och göra det möjligt att reagera på framtida händelser och ta hänsyn till olika regionala intressen och behov. Under denna process kommer kommissionen givetvis att fortsätta att på ett öppet sätt informera Europaparlamentet och göra det delaktigt.

Även om vi måste vara ambitiösa får vi inte tvinga fram en dialog, och därför har frågor som offentlig upphandling redan strukits från vissa förhandlingar, och Singaporefrågorna har tagits med bara när de berörda länderna välkomnar dem och vill ha dem med. Vi kommer också att avsätta tid och ge stöd för uppbyggnad av regional och nationell lagstiftning som en förutsättning för vidare förhandlingar, och i det avseendet kommer ”Aid for trade” och tekniskt bistånd att vara av avgörande betydelse. Jag kan garantera att det inte kommer att bli något öppnande av offentliga tjänster eller någon privatiseringspress. AVS-ländernas uttryckliga rätt att reglera sina egna marknader kommer att erkännas, och det kommer inte att finnas någon begränsning för tillgången till nödvändiga läkemedel eller insamlat utsäde. Vi vill faktiskt stärka snarare än begränsa AVS-ländernas rättigheter och kapacitet på de här områdena.

Allt detta omfattas av vårt åtagande att AVS-regionerna ska kunna utnyttja bestämmelser som överenskommits i andra avtal om ekonomiskt partnerskap, så att varje region kan gå framåt trygg i förvissningen om att den inte kommer att missgynnas. Så Elfenbenskusten kan direkt be om och få allt av relevans för landet som omfattas av förhandlingarna och diskussionerna med SADC eller med någon annan region. Detta är en central aspekt av den flexibilitet som ni efterfrågade och för att se till att avtalen om ekonomiskt partnerskap ersätter en AVS-omfattande handelsordning med ett system som innebär regionala lösningar på regionala behov, utan att solidariteten inom AVS undergrävs.

Fördelen med dynamiska i stället för statiska avtal om ekonomiskt partnerskap har tydliggjorts av den rådande krisen. Vi inledde förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap under en period då investeringarna och varu- och tjänstehandeln ökade i en utsträckning vi aldrig förut sett och råvarupriserna steg i höjden. Få kunde förutsäga att den globala ekonomin några år senare skulle gå in i en recession, med dramatiska prisfall, växelkurs- och marknadsvolatilitet och en kreditbrist som skulle strypa den handelsfinansiering som exportörer och importörer behöver.

Vi behöver inte ett fast avtal som blivit överflödigt när bläcket torkat på papperet. Vi behöver ett avtal varigenom det upprättas förbindelser där vi med hjälp av institutioner och övervakning kan identifiera och lösa problemen när de uppstår.

Det specifika problem som Erika Mann frågade mig om när det gäller bananer omfattas av interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap – en garanti för tull- och kvotfritt tillträde i det fallet.

När dessa problem uppstår måste vi ha med skyddsåtgärder och klausuler som gör det möjligt för AVS-länderna att hantera kraftiga importökningar, press på livsmedelspriserna och skattekriser: rendez-vous-klausuler för särskilda frågor, klausuler om regelbunden översyn och, som i avtalet om ekonomiskt partnerskap med Västindien, bestämmelser om parlamentarisk tillsyn och övervakning.

För att återvända till det jag inledde med har parlamentet i dag en historisk möjlighet att ge sitt samtycke till de första avtalen av en ny generation, som skyddar våra speciella förbindelser med AVS – avtal baserade på ett genuint partnerskap, inte paternalism, där handel görs till en motor för utveckling och där den regionala integration som kan hjälpa AVS-länderna att blomstra i en globaliserad värld främjas och uppmuntras. Det handlar om avtal med ett flexibelt innehåll, som respekterar traditioner och är den senaste manifestationen av dessa mångåriga handelsförbindelser som bygger på respekt för suveräna stater. De är, kort sagt, framtiden, och jag hoppas därför att ledamöterna kommer att ge sitt samtycke.

ORDFÖRANDESKAP: SIWIEC
Vice talman

  Robert Sturdy, frågeställare. − (EN) Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag är sen och vill tacka personalen för att man på nytt satte upp mig på föredragningslistan. Kommissionsledamot Ashton! Ni har egentligen sagt det mesta jag tänkte säga, så jag vill bara upprepa ett par saker för parlamentet.

Interimsavtal är varuavtal som syftar till att förhindra snedvridning av AVS-ländernas handel och främja en gradvis integration. Därigenom får AVS möjlighet att handla sig ur fattigdomen, och jag anser att godkännandet av dessa avtal innefattar ett antal omtvistade frågor, t.ex. tjänster och ursprungsregler för mest gynnad nation (MGN), som jag har uppmärksammats på vid många tillfällen. Dessa problem måste rättas till – jag ber om ursäkt om jag missat att ni sagt det tidigare.

Samtyckesförfarandet för Cariforum-staterna och Elfenbenskusten är avgörande för att potentialen i dessa reformer ska kunna förverkligas. Ett godkännande av dessa undertecknade avtal kommer att göra det möjligt att gå vidare med ett formellt förhandlingsförfarande. Det kommer att ge den rättsliga grund som krävs för att skydda AVS-marknaderna och säkra stabilare förhållanden. När det gäller resolutionerna om avtalet med Cariforum – det enda fullständiga avtalet om ekonomiskt partnerskap – uppmanar jag ledamöterna att stödja den ursprungliga texten från utskottet för internationell handel. Den innebär en mer balanserad hållning i fråga om handel och utveckling och är avsedd att stödja ett antal av de kompromisser som föredraganden föreslagit. Jag anser att dessa resolutioner belyser både de möjligheter och de utmaningar som förhandlingsparterna står inför i ett avgörande skede när det gäller att säkra parlamentarisk tillsyn och godkänna förbindelserna med AVS.

Fru kommissionsledamot! Ni nämnde alldeles i början att handel är ytterst viktigt, och jag håller fullständigt med er om det. Vi sa också att vi befinner oss i en synnerligen svår finansiell situation. Det är något som jag tror att ni har tagit till er och arbetar oerhört hårt med. Jag gratulerar er till ert sätt att sköta dessa frågor – friska tag, som vi säger i Storbritannien.

Vi befinner oss i ett besvärligt skede och handel kommer att vara den enda möjligheten, inte bara för de här länderna utan för hela världen. Det är mycket viktigt. Tack för era förändringar, ni tog ju över halvvägs in i en svår period. Grattis, och återigen lycka till.

  Jürgen Schröder, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill också tacka er, kommissionsledamot Ashton, för era ord, som vi definitivt bör minnas länge.

För några veckor sedan deltog jag i det senaste regionala AVS-toppmötet i Guyana. Den förhärskande synpunkten bland mina kolleger från de västindiska staterna var att det nu är dags att se framåt, sluta gråta över spilld mjölk och målmedvetet genomföra avtalen om ekonomiskt partnerskap.

För att garantera ett framgångsrikt genomförande av dessa avtal är det avgörande att parlamenten kontrollerar processen genom sin parlamentariska granskning. Det är bara om parlamenten kan kontrollera att de nya regelverken får avsett resultat som avtalen om ekonomiskt partnerskap kan fungera som drivkraft för utveckling. Det är först när parlamenten tar på sig denna tillsynsfunktion som vi kan se till att det finansiella stödet når de områden där det behövs. Detta gäller de nationella parlamenten i Västindien i lika hög grad som Europaparlamentet.

Frågan om parlamentarisk kontroll tas upp i alla de resolutioner om avtalen om ekonomiskt partnerskap som vi nu behandlar. Dessa hänvisningar är emellertid inte samstämda. Texten i resolutionen om avtalet om ekonomiskt partnerskap med SADC-staterna är en bra kompromiss. Där garanteras att Europaparlamentets utskott för internationell handel och utskottet för utveckling är delaktiga i processen, liksom den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen. Eftersom jag ser denna kompromiss som en framgång har jag, tillsammans med min kollega Robert Sturdy, lagt fram ett antal ändringsförslag, som syftar till att standardisera dessa avsnitt i alla resolutioner om avtal om ekonomiskt partnerskap. Jag skulle verkligen uppskatta ert stöd för detta initiativ.

  Johan Van Hecke, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. − (EN) Herr talman! Som föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling om interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap med Elfenbenskusten vill jag tacka vår kollega Erika Mann för att hon tagit hänsyn till en del av de farhågor som det utskottet tagit upp, t.ex. det brådskande behovet av en demokratiskt vald regering i Elfenbenskusten och vikten av att landet får en lämplig andel av EU:s handelsrelaterade bistånd.

Mer generellt gläder det mig att både utskottet för internationell handel och utskottet för utveckling nått en kompromiss om det granskningsorgan som skulle göra det möjligt för den gemensamma parlamentariska församlingen att spela den roll den i grund och botten förtjänar.

Det är viktigt att vi kommer ihåg att detta avtal om ekonomiskt partnerskap är ett inledande avtal, vilket betyder att det bara är en tillfällig lösning.

För att handelsliberaliseringen ska få en verklig positiv effekt för hela regionen är det nödvändigt att Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas) undertecknar ett fullständigt avtal om ekonomiskt partnerskap.

Mot denna bakgrund föreslår utskottet för utveckling att parlamentet ger sitt samtycke, med förbehåll för Elfenbenskustens ratificering av det inledande avtalet om ekonomiskt partnerskap.

  Alain Hutchinson, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har en del anteckningar, men om ni ursäktar tänker jag lägga undan dem och tala till er utan anteckningar, eftersom mycket redan har sagts och jag inte vill upprepa vad mina kolleger i parlamentet redan har talat om.

Vi står inför en viktig omröstning – en oerhört viktig, nästan historisk, omröstning – för vi ska denna vecka rösta om de första avtalen om ekonomiskt partnerskap här i parlamentet. Vi har talat om detta i ett antal år, och diskussionerna har varit föremål för många, ofta hetsiga, debatter, där det inte alltid har varit möjligt att nå enighet eller samförstånd.

I dag kan vi givetvis känna oss nöjda med hur situationen har utvecklats. Era och ordförandeskapets redogörelser visar att utvecklingen i denna fråga varit mycket positiv, särskilt – det måste jag säga – sedan ni tillträdde, fru kommissionsledamot.

En del av oss anser tyvärr att det fortfarande finns problem, frågor och farhågor med anknytning till avtalen om ekonomiskt partnerskap, och det är därför jag har en del betänkligheter.

Först och främst måste vi erkänna att det i dag bara finns ett fullständigt avtal om ekonomiskt partnerskap. De övriga är inte på plats ännu, det vi har är interimsavtal samtidigt som den grundläggande strategin har varit regional integration. Det finns bara ett avtal som uppfyller det kriteriet, och även i det fallet har ett av de viktigaste länderna i denna del av Västindien, Haiti, inte undertecknat avtalet. Det säger en hel del.

För det andra har vi, som ni påpekat, historiska förbindelser på handelsområdet. Handel mellan nord och syd har förekommit under lång tid, men titta på hur den bedrivs. Vi stjäl allt som finns och tar alla rikedomar. Vi säljer givetvis allt coltan som våra företag har utvunnit i Kivu för att sälja i nord, men titta på de katastrofala konsekvenserna för folket i syd, och den minst sagt orättvisa fördelning vi ser där.

Till detta lägger ni en utvecklingspolitik som vi bedrivit i 40 år och säger att vi i EU är världens största biståndsgivare, men politiken har misslyckats och måste ses över. Det går dåligt för de flesta av världens fattigaste länder, lika dåligt som för 40 år sedan, om inte sämre. Det är alltså skälet till våra betänkligheter och vårt ifrågasättande. Vilka garantier har vi i det här avseendet? Jag tänker inte upprepa vad Kader Arif nyss sa, men jag håller med honom om att vi skulle vilja ha ett uttalande från er på kommissionens vägnar om ett antal punkter som han tydligt redogjort för, och jag vill avslutningsvis tala om de nationella parlamenten.

Vi har som ledamöter av Europaparlamentet ombetts att fatta beslut om avtalen om ekonomiskt partnerskap, som, om förhandlingarna sköts på fel sätt, kommer att få tragiska konsekvenser för människorna i syd, men inte för oss. Ingen EU-medborgare kommer att få det sämre om avtalen om ekonomiskt partnerskap blir ett misslyckande. Å andra sidan kan det finnas medborgare i syd som får det ännu sämre. Avslutningsvis vill jag helt enkelt säga till er, fru kommissionsledamot, att vi skulle vilja att inte bara vi utan även de nationella parlamenten i partnerländerna fick säga sitt, eftersom de företräder folken i syd i den här frågan.

  Ignasi Guardans Cambó, för ALDE-gruppen. – (ES) Herr talman! Som andra har sagt är detta otvivelaktigt en viktig debatt – den har faktiskt just kallats historisk, bland annat på grund av det antal timmar som lagts ned på detta arbete och de politiska diskussioner som ligger till grund för den.

Mitt i den uppståndelse som föregått denna debatt och i viss mån kringgärdar den nu – och jag säger uppståndelse med all respekt för bidragen från det civila samhället, icke-statliga organisationer och de nationella parlament som också är inblandade – tycker jag att det är bra och viktigt att förstå varför och hur vi har kommit dit där vi är i dag.

Vi måste förstå att förhandlingarna om dessa associeringsavtal med AVS-staterna inte är ett politiskt beslut som EU fattar efter eget gottfinnande, som om vi hade olika alternativ framför oss och valde detta i stället för något annat. Det är ett grundläggande rättsligt krav grundat på de regler om laglighet som fastställts av Världshandelsorganisationen.

Det är en nödvändighet som har sin grund i omständigheterna kring vår tidigare rättsliga ram för handeln med länderna i AVS-området. Vi måste också minnas, här och nu, att de som kritiserat EU:s förbindelser med AVS-staterna är just de andra utvecklingsländer som haft helt legitima anspråk på tillträde till våra marknader men som lämnats utanför, av det enkla skälet att de inte var tidigare kolonier till EU:s nuvarande medlemsstater.

EU har alltså haft – och har fortfarande i viss mån – två olika måttstockar: en för sina tidigare kolonier och en annan för övriga länder med ungefär samma utvecklingsnivå som inte omfattas av det här systemet. Det var det som blev ohållbart och som just de länderna gjorde det till sin uppgift att framhålla inom WTO.

Vid sidan av allt annat måste vi tänka på att det system vi tänker ersätta – först Lomékonventionen och sedan den ordning som grundas på Cotonouavtalen – inte på något sätt gett önskat resultat. Ingen kan hävda att Cotonousystemet varit helt tillfredsställande. Om det hade varit det skulle siffrorna – volymen av EU:s handel med dessa länder – ha varit mycket högre än de är i dag. Därför bör vi inte heller hävda att vi tänker ersätta något som gett resultat, för så är det inte.

Av alla dessa skäl bör avtalen om ekonomiskt partnerskap ses som en viktig möjlighet, särskilt för alla av oss som menar att dessa länders utveckling och tillväxt inte enbart får vara beroende av bistånd utifrån. Jag talar givetvis framför allt om de länder som är parter i dessa avtal men inte tillhör de minst utvecklade länderna. I det här avseendet ligger tanken på egenansvar – att styra sitt eget öde och inte uteslutande vara beroende av bistånd utifrån – bakom dessa partnerskapsavtal, politiskt och, om jag så får säga, filosofiskt.

I princip stöder min grupp därför helt och hållet Europeiska kommissionens förhandlingar om dessa avtal, som bör vara heltäckande och fullständiga och omfatta inte bara varor utan även tjänster och konkurrensregler – de bör godkännas som en helhet.

En annan sak som vi måste överväga är givetvis hur dessa förhandlingar och de specifika ämnen som de gäller har hanterats. I den frågan vill jag hänvisa till vad var och en av föredragandena har sagt om de olika områdena, för vi talar om den övergripande strategin medan varje förhandling i själva verket sköts separat.

Det finns en del olösta frågor och det finns farhågor – bland annat, för att bara nämna ett exempel, situationen i de yttersta randområdena, som kräver särskild uppmärksamhet i Cariforums fall. Men som helhet – jag menar politiskt – stöder vi till fullo både denna förhandling och vikten av att den fortsätter och att parlamentet övervakar den effektivt.

Ett av flera ändringsförslag som vi lagt fram går ut på att den parlamentariska övervakningen av denna fråga ska genomföras på ett enhetligt sätt och inte på olika sätt beroende på vilket land det handlar om.

  Liam Aylward, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag välkomnar den här debatten, som ger oss möjlighet att på nytt uppmärksamma behovet av att inkludera och respektera bestämmelser om barnarbete i alla EU:s handelsavtal.

Med det menar jag inte att vi bara ska låtsas stödja kampen mot barnarbete, eller införa tillfälliga eller ytliga övervakningssystem. Alla EU-länder och – vilket är hoppingivande – alltfler andra länder har undertecknat ILO-konventionerna om minimiålder för anställning och om avskaffande av de värsta formerna av barnarbete.

Låt oss nu, i våra handelsavtal, våra avtal inom ramen för det allmänna preferenssystemet och vår politik för offentlig upphandling, leva upp till dessa åtaganden. Det innebär att vi måste se till att företag som verkar i EU är fria från barnarbete.

Att de är fria från barnarbete betyder inte bara att det inte förekommer barnarbete i moderbolaget eller ens hos dess direktleverantörer. Ett företag högst upp i försörjningskedjan måste ansvara för att se till att alla steg i försörjningskedjan, och alla kanaler till den, är fria från barnarbete.

I dag kan det vara mer än 200 miljoner av världens barn som arbetar olagligt, vilket innebär att de förvägras utbildning, berövas sin barndom och att deras fysiska och psykiska hälsa sätts på spel.

Vi måste prioritera att ge farhågor gällande barnarbete en central plats i alla våra handelsavtal.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! Denna debatt är viktig eftersom vi, naturligtvis, snart ska ta en lång paus i vårt arbete på grund av valet. Vi måste därför se till att generaldirektoratet för handel noterar vår oförminskade kritik mot innehållet i avtalen om ekonomiskt partnerskap, särskilt som generaldirektoratet snart ska underteckna avtalen. I detta avseende måste vi betona betydelsen av att avtalen kommer tillbaka till parlamentet för att få vårt godkännande.

Jag vill för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen klargöra att vi starkt ifrågasätter hur dessa avtal har ingåtts. Ingen hänsyn har tagits till utvecklingsfrågan när förhandlingar hållits med AVS-länderna.

Jag har därför ett par specifika kommentarer gällande de två avtal som parlamentet ska ge sitt samtycke till på onsdag, och jag ska förklara varför gruppen De gröna inte stöder dem. Vad beträffar avtalet med Cariforum visar ingående analyser som gjorts av Overseas Development Institute att avtalet om ekonomiskt partnerskap med de västindiska länderna antagligen är det minst utvecklingsvänliga av alla de avtal som har förhandlats fram hittills. Det kommer att vara en dålig förebild för förhandlingar om andra regionala avtal, särskilt när det gäller utvecklingsaspekten. Det är givetvis inte upp till oss att avgöra om våra farhågor är berättigade när regeringarna i Cariforum-staterna själva är för avtalen, men det vore på sin plats att parlamenten i de enskilda berörda länderna gavs möjlighet att rösta om avtalen innan Europaparlamentet gav sitt godkännande.

Våra farhågor i fråga om avtalet med Cariforum, som vi tar upp här i EU, är motiverade i vilket fall som helst. I dag, när det finns ett stort behov av bättre kontroll över kapitalrörelserna på finansmarknaderna, ser vi det som fullständigt oacceptabelt att Cariforum-avtalen möjliggör full liberalisering av finansiella tjänster med de åtta skatteparadis som i dag ingår i Cariforum. Om ni inte tror mig, titta på de handlingar ni har framför er innan ni röstar på onsdag. I dessa dokument kan ni läsa om den fria rörligheten för finansiella tjänster som säljs över disk, med andra ord det som kallas ”unregistered speculative derivatives”. Ni kan också läsa om rätten att inrätta fonder för enskilda medborgare. Allt detta kommer till EU via våra egna skatteparadis, till exempel Malta och Cypern. Det kan ske så länge det inte finns någon EU-omfattande övervakning eller reglering, och därför är det helt enkelt inte rätt tid att skydda dessa strukturer, som bär en stor del av ansvaret för våra ekonomiers sammanbrott.

När det gäller avtalet med Elfenbenskusten pågår ju en intern konflikt där, och därför kanske det inte är rätt tid att ingå detta avtal.

  Madeleine Jouye de Grandmaison, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag kommer från Martinique och har alltid bott i Västindien.

Tro mig, avtalet om ekonomiskt partnerskap mellan Cariforum och EU är en mycket angelägen fråga för mig.

Martinique, Guadeloupe och Guyana tillhör EU:s yttersta randområden, och därför har Västindien som helhet inte beaktats. Som jag ser det har det här avtalet förhandlats fram främst för handelsändamål, och millennieutvecklingsmålen har återigen förvisats till andra plats. Utmaningen för de västindiska länderna kommer därför att vara att kompensera för de förlorade tullinkomsterna genom att öka volymen av handeln med EU.

Det kanske inte blir så lätt i dessa tider av global recession. Fakta är fakta; dessa avtal har i huvudsak förhandlats fram av generaldirektoratet för handel, och här i parlamentet tycks utskottet för utveckling ha förbigåtts i viss mån.

I detta avtal är de uppgivna målsättningarna för utveckling och integration på regional nivå inte förenliga med de åtgärder som vidtas för att nå dem. Åtgärderna gäller till större delen enbart handel och konkurrenskraft. När det gäller regional integration råder det även där bristande överensstämmelse mellan de mål som eftersträvas och de resurser som används.

Jag kommer nu mer specifikt till den regionala integrationen i de västindiska yttersta randområdena i deras omgivning. De yttersta randområdena ligger mitt i ett befolkningsområde. En av Guyanas huvudsakliga gränser är faktiskt den till Surinam. De yttersta randområdena har mer än 35 miljoner invånare spridda över 40 länder, och de omfattar mer än två miljoner kvadratkilometer. Det är en enorm potentiell marknad.

Detta avtal utgjorde en möjlighet att begränsa effekten av vissa så kallade strukturella handikapp, till exempel avlägset läge, till förmån för närheten mellan våra öar. Varför har vi inte förhandlat om en särskild interregional marknad mellan EU:s yttersta randområden och Cariforum? I ett läge när Europeiska kommissionen är angelägen om att råda bot på underutvecklingen i de västindiska länderna och upprätta avtal om ekonomiskt partnerskap med denna grupp för att åstadkomma öppna marknader och regional integration är de yttersta randområdena i Västindien av intresse bara för att de ska ingå i Cariforums öppna marknad, och den sitter fast i samma marknadsprinciper som förhandlats fram för hela EU. Dessa principer kan innebära att vi missgynnas.

Det här var en möjlighet att främja en dialog mellan kulturer, att etablera ett samarbete, utbyta tjänster och föra de yttre randområdena …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Syed Kamall (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Vi vet alla att det förekommit mycket kritik mot avtalen om ekonomiskt partnerskap. Jag instämmer i en del av denna kritik. Jag håller med om att avtal om ekonomiskt partnerskap inte får vara en metod att på ett aggressivt sätt öppna marknader endast för EU:s företag – de bör även gynna företagare och konsumenter i fattiga länder. Jag delar Erika Manns oro för inställningen att det finns ett slags avtal om ekonomiskt partnerskap som passar alla, vilket innebär att ingen hänsyn tas till olikheterna mellan regioner och mellan länder inom regioner. Jag välkomnar att vi faktiskt har undertecknat interimsavtal endast med de länder som visat intresse för att underteckna sådana avtal.

Jag blev också bekymrad över den synpunkt som framfördes av en tjänsteman från kommissionen vid ett sammanträde i utskottet för internationell handel för några månader sedan, nämligen att avtal om ekonomiskt partnerskap gäller mer än bara handel och utveckling och även omfattar regional politisk integration. Jag anser, i likhet med många av mina kolleger här i parlamentet, att detta beslut bör lämnas till länderna själva, särskilt dem som är demokratier och inte vill sitta i en regional församling med diktaturer från samma region.

Trots dessa farhågor bör vi välkomna att utskottet för internationell handel samtycker till dessa avtal om ekonomiskt partnerskap. Ett tag var jag bekymrad över en del av den handelsfientliga retorik jag hörde från socialdemokraternas sida, när de röstade emot eller lade ned sina röster i utskottet. Avtalen om ekonomiskt partnerskap är kanske inte fulländade, men många av mina vänner och anhöriga i fattigare länder är trötta på den bristande tillgången till varor och tjänster och på att tvingas förlita sig på statliga monopol eller företag med kopplingar till korrumperade politiker. Att socialdemokraterna ville ha kvar detta är också bekymmersamt. Vi får inte glömma att importskatter ofta innebär att fattiga medborgare måste betala mer för importerade livsmedel och läkemedel.

Jag vill tacka kommissionsledamoten för hennes beslutsamhet när det gäller att gå vidare med förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap. De är inte fulländade, men vi är skyldiga företagare och konsumenter i fattigare länder att hjälpa dem att få tillgång till varor och tjänster som vi i EU har tillgång till i dag.

  Glenys Kinnock (PSE). - (EN) Herr talman! Jag kan, som andra har gjort, bekräfta att det vi har sett sedan Cathy Ashton blev ledamot av kommissionen har varit en total förändring inte bara i fråga om stil och ton, utan även i fråga om vokabulär och nu i allt högre grad i fråga om innehåll.

Jag är övertygad om att kommissionsledamoten håller med mig och många av oss här i kammaren om att vi fortfarande står inför en enorm uppgift, när vi nu försöker bygga upp och återupprätta förtroendet efter åratal av förhandlingar som har skapat oerhörda spänningar och stor bitterhet.

Under de nästan exakt tio år som gått sedan Cotonouavtalet undertecknades har vi tvingats påminna oss själva om vad som faktiskt sades i avtalen om handelsutsikterna mellan AVS och EU. Formuleringen var ”en ny ram för handeln som motsvarar deras situation och är förenlig med WTO-reglerna”. Vi måste verkligen arbeta mycket hårdare mot att nå dessa mål.

Strategin att ingå separata överenskommelser med olika länder har lett till allvarliga motsägelser, och jag kan bekräfta för dem som inte känner till den gemensamma parlamentariska församlingen och inte har lika mycket kontakt med parlamentarikerna i AVS som jag och andra här i kammaren har, att detta har gett upphov till mycket besvärliga situationer och allvarligt har skadat den sammanhållning som jag tidigare uppfattat bland AVS-länderna. Jag vet att Ghanas nye president för bara några veckor sedan avfattade en skrivelse på hela AVS-gruppens vägnar till EU:s ordförandeskap, där han hävdade att processen med avtalen om ekonomiskt partnerskap fortsatte att äventyra själva existensen för några av de regionala integrationsgrupperna. Det är en kommentar som nyligen kommit från en ny president.

Parlamentariker i AVS säger vid varje sammanträde vi har att de knappt varit delaktiga alls och att de rådfrågats i mycket liten utsträckning, om över huvud taget. Jag skulle vilja att kommissionsledamoten talade om för oss vad hon skulle tycka var lämpligt i framtiden i det här avseendet.

Det gläder mig att se vad som hänt i förhandlingarna med SADC, men nu handlar det om tydliga åtaganden om ändring av texter, övergångsperioder för tullbestämmelser, skyddsåtgärder, ursprungsregler osv. gentemot SADC, och förhoppningsvis kommer ni att bekräfta att alla AVS-länder som fortsätter att förhandla har dessa möjligheter.

Fru kommissionsledamot, kan ni vara snäll och tala om för oss att ni inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap kommer att kräva tydliga åtaganden om utvecklingsprogram och om att handelsliberalisering måste kopplas till riktmärken för utveckling? Om så är fallet, hur kommer det att gå till?

Kommer ni att se till att det finns rättsligt bindande åtaganden i avtalen om ekonomiskt partnerskap gällande tillhandahållande av tidsplanerad och förutsägbar finansiering?

Jag anser att AVS-länderna, som ni sa tidigare, står inför en period med långsammare tillväxt, och för första gången på 25 år håller vi på att avsluta insatserna för att minska fattigdomen. Jag har bara två korta slutkommentarer, varav den ena gäller avtalet om ekonomiskt partnerskap med Cariforum: det är inte något fulländat resultat, och det behövs fortfarande skyddsåtgärder.

Vad Elfenbenskusten beträffar måste vi få de försäkringar som Erika Mann och Johan Van Hecke efterfrågade. Det är mycket viktigt för oss.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Fiona Hall (ALDE). - (EN) Herr talman! Om vi tar ett steg tillbaka till inledningen av processen med avtalen om ekonomiskt partnerskap fastställdes i 2000 års Cotonouavtal att EU har en rättslig skyldighet att ta hänsyn till utvecklingsländernas intressen på alla politikområden som kan komma att påverka dem. Kommissionen slog 2005 fast att denna politiska samstämdhet i fråga om utveckling var central för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen.

Jag beklagar grälet mellan utskottet för internationell handel och utskottet för utveckling om vem som har den ledande rollen när det gäller avtalen om ekonomiskt partnerskap, för parlamentet självt kunde ha reagerat mer konsekvent i vissa skeden när förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap pågick och löftet om att det handlade om utvecklingsinstrument höll på att förloras ur sikte.

Slutligen gladde det mig att kommissionsledamoten nämnde tjänster, för jag är bekymrad framför allt över öppnandet av banksektorn. Västländerna lyckades inte åstadkomma någon ordentlig reglering av de stora internationella banker som verkar på deras egna territorier, så man måste fråga sig om det verkligen är klokt att öppna banksektorn i länder där regelverket är mycket mindre omfattande, när en sådan förändring inte krävs enligt WTO-reglerna. Det kan hjälpa de stora företagen om banksektorn öppnas, men det kan driva lokala banker att ge sig in i jakten på högt värderade kunder och nonchalera småföretag, vilket innebär att de får ännu sämre tillgång till krediter än tidigare.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE). - (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, rådsordförande Kohout, mina damer och herrar! Först och främst måste jag gratulera min kollega Glyn Ford till kvaliteten på hans betänkande och till hans kompromissvilja. Vi fick möjlighet att arbeta med denna fråga i Papua Nya Guinea under sammanträdet med den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen. Jag såg honom arbeta tillsammans med ledamöter av nationella parlament, och det gläder mig.

Fru kommissionsledamot! Jag vill instämma i de gratulationer som riktats till er för dessa avtal om ekonomiskt partnerskap som har förhandlats fram i syfte att undvika snedvridningar av handeln mellan AVS-staterna och Europeiska gemenskapen. Dessa förhandlingar resulterade i interimspartnerskapsavtalet med Fiji och Papua Nya Guinea, de enda stater i den regionala grupperingen i Stillahavsområdet som har samtyckt till det provisoriska avtalet, och vi inser att det krävs mycket arbete för att fullständiga regionala avtal ska kunna ingås.

Detta avtal innefattar alla åtgärder som är nödvändiga för att upprätta ett frihandelsområde. I resolutionen understryks att avtalet om ekonomiskt partnerskap måste bidra till stärkt ekonomisk tillväxt, regional integration, ekonomisk diversifiering och fattigdomslindring. Det är viktigt att minnas att en verklig regional marknad utgör en nödvändig grund för ett framgångsrikt genomförande av interimsavtalet om ekonomiskt partnerskap och att regional integration och samarbete är grundläggande faktorer för den sociala och ekonomiska utvecklingen i staterna i Stillahavsområdet.

Avtalet utgör en möjlighet att ge nya impulser till handelsförbindelserna, och det garanterar tull- och kvotfritt tillträde till EU:s marknad för de flesta varor. Jag vill insistera på att stödet på 2 miljarder euro till 2010 måste bli av, och avslutningsvis vill jag tillägga att det är mycket viktigt att det inte sker några överträdelser, inte heller i ekonomiskt avseende, av patenträttigheter eller immateriella rättigheter som påverkar handeln. När det gäller mänskliga rättigheter är jag förbluffad över att vi har förbindelser med Papua Nya Guinea, eftersom det landet fortfarande utdömer straff för sexuell läggning. På det politiska området, slutligen, är det viktigt att vi allierar oss med AVS-staterna inom ramen för Världshandelsorganisationen.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). - (EL) Herr talman! Ett framgångsrikt slutförande av förhandlingarna om ingående av avtal om ekonomiskt partnerskap mellan EU och AVS-länderna är den yttersta utmaningen för EU:s handels- och utvecklingspolitik.

Vad vi behöver är avtal som är förenliga med EU:s internationella förpliktelser, mot bakgrund av att den ensidiga förmånsbehandling som EU har beviljat AVS-länderna jämfört med andra utvecklingsländer som ni vet har konstaterats strida mot WTO:s regler.

Vid sidan av den rättsliga frågan består utmaningen dock främst i att åstadkomma avtal för att främja utvecklingen i de berörda länderna genom en förstärkning av deras handelskapacitet, diversifiering av deras ekonomiska bas samt regional integration.

I den nya handelsordning som kommer att styra förbindelserna mellan EU och AVS-länderna bör det garanteras att alla dessa länder integreras i det internationella handelssystemet, i den globala ekonomin, en ekonomi som genomgår en exempellös kris som drabbar både industriländer, utvecklingsländer och tillväxtekonomier.

Vi är alla eniga om att AVS-ländernas öppnande mot EU måste vara asymmetriskt och ske successivt, med tillräcklig flexibilitet i fråga om kvoter inom känsliga sektorer och effektiva skyddsklausuler. Som ni vet var målet med förhandlingarna att innefatta sektorer som tjänster, investeringar, immateriella rättigheter och förstärkta insatser när det gäller handelsfrågor samt tillträde till varumarknaden.

Vi stöder därför en utökning av avtalens räckvidd i en utsträckning som bedöms som gynnsam för AVS-länderna själva. Det är absolut nödvändigt att inkludera bestämmelser om utveckling i avtal om ekonomiskt partnerskap och att ge tillräckligt handelsbistånd.

  Glenys Kinnock (PSE). - (EN) Herr talman! Jag vill ta upp två frågor som rör samtycke. Jag nämnde Cariforum. Alla känner sig väldigt trygga och optimistiska när det gäller Cariforum-avtalet, men naturligtvis finns det fortfarande ett behov av ett visst skydd. Vid det senaste mötet i Guyana klargjordes detta av presidenten och andra medborgare i landet, samt av parlamentsledamöter.

Bananfrågan togs upp. Baroness Ashton, ni sa att det kommer att erbjudas tull- och kvotfri tillgång. Detta är utmärkt, men problemet är att de avtal som ingåtts med Centralamerika och därefter med Mercosur och länderna i Andinska pakten kommer att innebära att deras tulltaxor sänks och det finns inget vi kan göra för att bananproducenterna i AVS-länderna ska förbli konkurrenskraftiga. Det är ett allvarligt problem och dessa avtal har ingåtts innan bläcket ens har torkat på Cariforum-avtalet.

Det råder även stor oro i Västindien över de enheter för genomförande som fortfarande inte har inrättats. Spänningarna mellan olika länder i Västindien orsakar fortfarande problem. Dessutom kvarstår problemet med Haiti. Givarkonferensen gav inte ett så tillfredsställande resultat som vi önskat, och det råder fortfarande viss oro över huruvida det går att enas helt om och arbeta med avtal om ekonomiskt partnerskap så länge som Haiti inte är engagerat.

När det gäller Elfenbenskusten vill vi ha mycket tydliga garantier. Det är ett land som under många år upplevt tumult, osäkerhet och instabilitet och det är väldigt viktigt att vi ger vårt samtycke, men även att vi får garantier för att ni skriftligen meddelar förhandlarna och regeringen i Elfenbenskusten att vi även fortsättningsvis förbinder oss att förhandla i god tro för att uppnå ett anständigt resultat för människorna i landet.

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). - (FR) Herr talman, Jan Kohout och Catherine Ashton, jag har lyssnat till det ni har sagt.

Jan Kohout, ni talade om ekonomisk hållbarhet. Den fråga jag ställer mig i dag är vad dessa ord egentligen innebär. Vad innebär de under en ekonomisk, finansiell och miljörelaterad kris? Vilka garantier kan vi ge? Trots kommissionsledamotens uppmuntrande ord undrar jag om det projekt vi föreslår våra samarbetspartner i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet fortfarande är lämpligt i den aktuella situationen, med tanke på att dessa avtal diskuterades i en annan värld?

Personligen anser jag inte att det är det. Vi träffar icke-statliga organisationer och små och medelstora företag. Nyligen var vi i Guyana där presidenten sa till oss: ”Ni säger att vi ska diversifiera, men säg vilka varor vårt lilla land kan producera för att konkurrera med Brasilien eller Venezuela?”.

I dag anser jag därför att vi inte får blunda för detta. Å ena sidan talar ni om flexibilitet och å andra sidan om Världshandelsorganisationens bestämmelser. Jag är ledsen, men dessa två begrepp är helt oförenliga eftersom de kräver omstrukturering, och vi vet mycket väl att omstrukturering leder till ökad fattigdom i dessa länder.

Därför anser jag inte att det vi föreslår i dag och det vi föreslog tidigare över huvud taget är lämpligt. Har vi tittat på resultatet av den utvecklingsmodell vi etablerat under de senaste 40 åren? Modellen är ett misslyckande och jag tror att detta redan har sagts. Jag tror att detta misslyckande nu kommer att fortsätta. Situationen kommer att förvärras genom dessa partnerskapsavtal eftersom de verkligen inte är lämpliga i den globala ekonomiska, sociala och miljörelaterade situationen.

  Daniel Caspary (PPE-DE). - (DE) Herr kommissionsledamot! Efter de båda föregående talarnas kommentarer vill jag ställa en fråga. Instämmer ni i att det finns länder som under de senaste tjugo åren har lyckats förbättra sitt välstånd avsevärt utan ett avtal om ekonomiskt partnerskap, och att avtal om ekonomiskt partnerskap även skulle kunna utgöra en möjlighet för dessa länder?

  Jan Kohout, rådets ordförande. – (CS) Jag vill tacka talmannen och framför allt ledamöterna i Europaparlamentet för den konstruktiva och intressanta diskussionen. Låt mig svara på två av de frågor som tagits upp. Den första handlar om flexibilitet. Av vissa av parlamentsledamöternas inlägg har det framkommit att det finns en önskan att garantera nödvändig flexibilitet vid förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap.

Jag vill betona att rådet i högsta grad är medvetet om flexibiliteten på två viktiga nivåer. Den första av dessa är flexibilitet när det gäller att fullt ut utforska alternativen för asymmetriska arrangemang, tidtabeller och skyddsåtgärder inom ramen för Världshandelsorganisationens bestämmelser. Därför kan jag inte instämma i åsikten och den förhastade slutsatsen att 40 år av bistånd till utvecklingsländerna har varit en katastrof. Jag anser att situationen skulle ha varit mycket värre utan biståndet från EU och andra länder. Samtidigt anser jag att de bestämmelser vi har medger en tillräckligt hög flexibilitet för att alla dessa länder – och när det gäller detta litar jag på kommissionen och kommissionsledamoten – ska kunna hitta en lösning som stämmer överens med deras behov och intressen.

Den andra typen av flexibilitet är den som vi erbjuder genom övergången från de provisoriska bestämmelserna i avtalen om ekonomiskt partnerskap till fullständiga regionala avtal, i syfte att stödja regionalt samarbete. Den andra frågan från debatten som jag vill svara på gäller utvecklingsdimensionen i avtalen om ekonomiskt partnerskap. För mig råder det ingen tvekan om att avtalen inte är konventionella handelsavtal eftersom de har en inre stark utvecklingsdimension. Genom avtalen upprättas långvariga provisoriska avtal på upp till 25 år och de omfattar även undantag – upp till 20 procent av de varor som kommer från AVS-länderna kan undantas från liberalisering. Enligt avtalen tillåts övervakning och översyner där parlamentet är engagerat. Genomförandet av dessa kommer att gynnas av strategin Aid for Trade. Jag anser att allt detta är bevis på att dessa avtal utvecklas.

Samtidigt vill jag på det tjeckiska ordförandeskapets och rådets vägnar säga att vi noggrant kommer att övervaka hur förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap fortskrider och jag vill uttrycka mitt stöd för kommissionen och för kommissionsledamot Catherine Ashton när det gäller de ansträngningar hon gjort för att fullfölja det uppdrag som rådet gett henne. Under det tjeckiska ordförandeskapet kommer vi vid mötet med rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i maj att fokusera på avtal om ekonomiskt partnerskap inom ramen för mötet med ministrarna för utvecklingssamarbete. Om vi når en överenskommelse mellan oss och våra samarbetspartner ministrarna från AVS-länderna kommer denna fråga även att finnas på dagordningen för det gemensamma mötet mellan AVS och EU:s ministerråd i maj. Under det tjeckiska ordförandeskapet välkomnar rådet även den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingens sammanträde som hålls i Prag i början av april, om bara några dagar. Jag är säker på att avtalen om ekonomiskt partnerskap kommer att vara ett av de viktigaste diskussionsämnena och att diskussionerna kommer att visa sig vara ytterst viktiga just för att de äger rum i ett parlamentariskt sammanhang.

Jag ser med intresse fram emot er omröstning i morgon. Enligt min mening är detta ett avgörande ögonblick i utvecklingen av avtalen om ekonomiskt partnerskap. Som vi har hört pågår förhandlingar fortfarande i många regioner, men i Västindien har viktiga och goda resultat redan uppnåtts. När det gäller Elfenbenskusten har vi nått en avgörande punkt i fråga om framtida framsteg. Många länder inväntar Europaparlamentets godkännande och med det kulmen av många års svåra förhandlingar. Jag är övertygad om att parlamentet kommer att sända en positiv signal till omvärlden, en signal som verkligen behövs vid denna tidpunkt. Jag anser och är säker på att detta, också under den rådande krisen som det flera gånger hänvisats till, är ett instrument som verkligen kommer att vara till hjälp, även under den stora osäkerhet som vi alla känner. Vi vet alla att det kommer att bidra till dessa länders utveckling.

  Catherine Ashton, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Låt mig bara hänvisa till några av de kommentarer som har gjorts.

Ignasi Guardans Cambó, Alain Hutchinson och Fiona Hall, ni har alla på olika sätt talat om historien och om vårt behov av att lyckas bättre. Jag instämmer i detta. Jag kanske inte instämmer helt och hållet i analysen, men jag håller med om att detta är en möjlighet att blicka framåt och en del av detta handlar om engagemanget hos inte bara Europaparlamentet utan även parlamenten i AVS-länderna. Naturligtvis är det upp till de enskilda nationerna att avgöra hur de ska engagera sina egna parlament. Vi måste vara mycket försiktiga – och jag vet att de ärade ledamöterna vill att jag ska vara det – med att inte påtvinga något annat land mina åsikter. Till Glenys Kinnock vill jag säga att jag ser fram emot mötet med den gemensamma parlamentariska församlingen.

I synnerhet David Martin, men även andra, talade om behovet av att på nytt genomföra våra översyner och återigen instämmer jag i att det särskilt under det rådande ekonomiska klimatet är absolut nödvändigt att vi genomför övervakningar och översyner. Jag är mycket intresserad av att fortsätta dialogen med de ärade ledamöterna om hur vi ska engagera parlamentet i detta, men även av att få höra era tankar om hur vi kan göra denna övervakning översyn riktigt effektiv och få de länder som samarbetar med oss att känna sig positiva till detta.

Robert Sturdy och David Martin, principen ”mest gynnad nation” är, precis som det har sagts, avsedd att i någon mening få med de stora länder som inte har främjat den process vi har varit engagerade i. Det handlar inte om att skada handeln mellan syd och syd eller om att på något sätt eller i någon form skada möjligheterna eller suveräniteten hos de länder som vill öppna upp handeln. Därför har vi ett tak för vilket belopp världshandeln i ett land måste uppgå till innan denna särskilda bestämmelse börjar gälla. Jag måste säga att vi alltid försöker vara så flexibla som möjligt när det gäller detta.

I fråga om tullintäkter vill jag säga till Kader Arif och Madeleine Jouye de Grandmaison att Europeiska utvecklingsfonden täcker detta fram till år 2013 och att vi är intresserade av att se till att ekonomisk tillväxt och skatteändringar också gynnar nationerna så att de inte är helt beroende av dessa intäkter, utan verkligen hittar nya sätt att gynna sina ekonomier.

Oavsett vad som händer i fråga om bananer kommer förmånerna även fortsättningsvis att vara bättre för dessa länder än för några andra. Vi är emellertid uppmärksamma på minskningen av förmånerna och i takt med att vi utforskar avtal som vi i många år väntat på att få rätsida på måste vi ta oss an detta, och det har jag för avsikt att göra.

Johan Van Hecke, Erika Mann och Glenys Kinnock: det som den ena får, får även den andra. Låt mig vara helt tydlig: jag skriver gärna till vem som helst var som helst, och naturligtvis till Elfenbenskusten, för att berätta att den flexibilitet vi har tillämpat i diskussionerna med Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC) även kommer att tillämpas gentemot dem. Det finns en eller två saker som är specifika för detta område och som de inte skulle vilja ha, men det som de vill ha kan de få. Jag skriver gärna ned detta var som helst, när som helst och till vem som helst. Så säg bara vad ni vill att jag ska göra.

Glyn Ford och Christofer Fjellner talade om handelns allmänna betydelse och jag instämmer till fullo i denna analys. Jag tror Christofer Fjellner sa att vi snarare behöver mer handel än mindre handel under det rådande ekonomiska klimatet och det instämmer jag helt i.

Daniel Caspary, jag instämmer helt och hållet angående friheten att ta sin egen framtid i sina egna händer. Två exempel på länder som har utvecklats ekonomiskt utan avtal om ekonomiskt partnerskap är Indien och Kina.

Syed Kamall upprepade också detta tema som jag anser vara mycket viktigt, nämligen att vi låter nationerna utvecklas och växa och låter dem göra det genom att utveckla sina ekonomier och stödja dem genom utveckling och handel, som är kopplade till varandra.

Glenys Kinnock, kopplingen till utveckling är mycket viktig, men det bindande biståndsåtagandet är en del av Cotonouavtalet – det finns redan där. Det som detta handlar om för oss är att använda avtal om ekonomiskt partnerskap för att möjliggöra förmånerna och utvecklingsprioriteringarna som ska fastställas gemensamt. Detta är ytterst viktigt.

Slutligen vill jag göra något som jag inte ofta får chansen att göra, nämligen hylla den grupp som arbetar med mig. Vår chefsförhandlare sitter bakom mig. Han har skött allt arbete med SADC. Mina kolleger är här och jag vill framhålla att de är fantastiskt stödjande och djupt engagerade i den dagordning som jag redogjort för.

För egen del hoppas jag att ni vid omröstningen kommer att stödja det jag försöker göra. Jag erbjuder mitt fullständiga engagemang i det fortsatta arbetet, men jag hoppas verkligen att jag kan få ert stöd att föra dagordningen vidare på det sätt jag beskrivit. Det skulle betyda oerhört mycket för mig och jag hoppas att ni kan göra det i kväll.

  David Martin, föredragande. − (EN) Herr talman! Låt mig först av allt säga att detta har varit en mycket bra debatt. Vi har fått mycket positiva bidrag från såväl rådet som kommissionen.

Jag vill för det första kommentera det som rådet sa om att Cariforum är ett exempel, men inte en mall för andra avtal om ekonomiskt partnerskap. Jag instämmer helt och hållet i detta. Det kan fungera som underlag för andra avtal, men varje avtal om ekonomiskt partnerskap måste ha sina enskilda särdrag, och vi måste även dra lärdom av förhandlingarna om Cariforum.

För det andra är jag mycket glad över att rådet gjorde ett åtagande när det gäller strategin Aid for trade, ett åtagande som innebär att medlemsstaterna avser att tillhandahålla detta bistånd.

Jag är glad över att både rådet och kommissionen kommit med garantier i fråga om tillgång till läkemedel och att både rådet och kommissionen försäkrat oss om att den femåriga översynen kommer att vara en ordentlig översyn där man granskar utvecklingsmålen för att se till att de uppfylls.

Jag är mycket glad över att kommissionsledamoten sa att hon ansåg att reglerna måste ha inrättats innan någon liberalisering och något öppnande av finansiella tjänster kan ske. För vissa av oss i kammaren är detta också ytterst viktigt. Hon antydde – vilket vi redan visste, men det var viktigt att ta det till protokollet – att det inte finns något i dessa avtal som tvingar fram en privatisering av tjänster i något av länderna i Västindien och att det inte heller finns några förväntningar på att det kommer att ske en privatisering av offentliga tjänster. Jag gläder mig också över att hon gjorde utfästelser beträffande statusen ”mest gynnad nation”.

Eftersom det som kommissionen och rådet sagt nu har tagits till parlaments protokoll är det för mig som föredragande ett nöje att rekommendera parlamentet att ge sitt samtycke till det västindiska avtalet om ekonomiskt partnerskap.

Låt mig gå vidare till en separat fråga, nämligen resolutionen. Några av mina konservativa kolleger i PPE-gruppen har kommenterat detta. För socialdemokraterna finns det fortfarande gränser när det gäller resolutionens aktuella status som skiljer sig från omröstningen om samtycke. I själva verket utgör allt det som rådet och kommissionen har åtagit sig att göra våra gränser. Så om parlamentet stöder rådet och kommissionen ser jag ingen anledning till varför det inte ska stödja våra kompromisser och vår kompromisstext och få med dessa i parlamentets resolution.

Jag hoppas att vi i slutet av dagen kan rösta för både samtycke och en resolution i samförstånd så att det blir möjligt att öppna handeln och ingå mycket starka utvecklingsåtaganden.

  Erika Mann, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten och rådet. Det ni har enats om i dag är att ge Elfenbenskusten något som parlamentet länge har efterfrågat, och jag tror att landet kommer att vara mer än nöjt med detta. Fru kommissionsledamot, kan ni se till att någon sänds – eller att ni själv reser – till Elfenbenskusten så snart som möjligt för att förmedla detta mycket positiva budskap och bekräfta detta skriftligen så snart som möjligt? Genom detta avtal tillgodoses verkligen alla våra krav.

Jag vill kommentera några saker som ni inte har behandlat i detalj. Vi skulle verkligen vilja se övervakning. Jag vet att detta är komplicerat och att vi kommer att behöva rådets hjälp. Vi skulle vilja se en övervakning mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen som sker under perioden mellan tillfälligt avtal och fullständigt avtal. Det är det enda sättet för oss att förstå vad ni kommer att förhandla om. Annars kommer ni bara att skicka ett utkast vid slutet av perioden som vi ska instämma i eller inte instämma i. Detta vill vi inte uppleva.

Vi vill inte vara en del av förhandlingsprocessen, men vi vill övervaka det ni gör. Ni måste inte göra detta i dag – även om det vore till hjälp för oss om ni kunde lämna ert samtycke i dag – men tillsammans med min kollega förhandlar jag gärna om processen med er. Vi har gjort detta förut i samband med andra avtal och under andra omständigheter, men jag är säker på att vi – om rådet är villigt – kommer att kunna enas om en vettig lösning.

Den sista punkten jag vill ta upp med kommissionsledamoten – och med rådet – handlar om att jag vill be dem garantera att de kommer att göra sitt bästa för att säkra den typ av resultat som man enades om vid Doha-utvecklingsrundan. Så var fallet när det gällde bananer eller bomull för andra länder. Det finns andra aspekter som är viktiga för utvecklingsländerna. Jag vet att ni inte kan säga ja i dag, men ber er att försäkra oss om att ni kommer att göra ert bästa för att säkra avtal av denna typ.

Slutligen vill jag tacka två kolleger och jag vill börja med att tacka Glenys Kinnock, eftersom hon varit mer än hjälpsam, och jag är mycket glad över att höra att hon rekommenderar samtycke i fråga om Elfenbenskusten. Jag vet hur komplicerat detta är och jag är mycket tacksam över att hon hjälper mig i denna fråga. Jag vill även tacka min kollega Syed Kamall eftersom även han hjälpte till så mycket han kunde med resolutionen. Jag vet att det ibland strider mot hans övertygelse när det gäller handel. Han är för öppen handel så det är inte enkelt för honom att nå en överenskommelse. Därför är jag glad över att kunna tacka båda mina kolleger och återigen uttrycka min tacksamhet gentemot kommissionen och rådet.

  Talmannen. - Jag har mottagit nio resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 25 mars 2009.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Den internationella ekonomiska krisen bör leda till att vi återigen granskar och ändrar EU-politiken i fråga om liberalisering och avreglering, inte bara inom EU, utan även i förhållande till utvecklingsländerna.

I de avtal om ekonomiskt partnerskap som parlamentet nu behandlar föreslås emellertid i stället en intensifiering av denna misslyckade strategi.

Dessa avtal har förhandlats fram av EU som har utövat starka påtryckningar på regeringarna i utvecklingsländerna och inte tagit vederbörlig hänsyn till åsikterna hos de medborgare i dessa länder som skulle drabbas hårdast av avtalens genomförande.

Vaga löften om flexibilitet vid genomförandet av avtalen kan inte ersätta konkreta åtaganden.