Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2008/2199(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A6-0114/2009

Ingivna texter :

A6-0114/2009

Debatter :

PV 23/03/2009 - 14
CRE 23/03/2009 - 14
PV 25/03/2009 - 7
CRE 25/03/2009 - 7

Omröstningar :

PV 26/03/2009 - 4.7
Röstförklaringar
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2009)0193

Debatter
Onsdagen den 25 mars 2009 - Strasbourg EUT-utgåva

7. De transatlantiska förbindelserna efter det amerikanska valet (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. Nästa punkt är ett betänkande (A6-0114/2009) av Francisco José Millán Mon, för utskottet för utrikesfrågor, om de transatlantiska förbindelserna efter det amerikanska valet (2008/2199(INI)).

 
  
MPphoto
 

  Francisco José Millán Mon, föredragande. − (ES) Herr talman! Först och främst skulle jag vilja tacka skuggföredragandena, särskilt Adrian Severin, Alexander Graf Lambsdorff och Joost Lagendijk, samt utskottet för utrikesfrågor och föredragandena av yttrandena, José Manuel García-Margallo y Marfil och Godelieve Quisthoudt-Rowohl. Jag tackar dem alla för deras samarbete vid utarbetandet av detta betänkande om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna.

Vi har på det här sättet kunnat ta fram ett betänkande med stor enighet i en viktig fråga. Det betänkande som vi kommer att rösta om i morgon utgör därför ett starkt och övertygande budskap från Europaparlamentet vid en mycket lämplig tidpunkt. Anledningen till att jag säger att detta är en viktig fråga är att det är uppenbart att Europeiska unionen och Förenta staterna är två mycket betydande aktörer på världsscenen som behöver bedriva ett nära samarbete, vilket är lämpligt för dem som har samma principer och värderingar och flera gemensamma intressen.

Det främsta budskapet i betänkandet är att vi nu befinner oss i en tid då det är mycket lämpligt att stärka de transatlantiska förbindelserna. Det finns tre grundläggande skäl till detta. För det första finns det en ny administration i Förenta staterna som är pragmatisk, som vet att inget land kan hantera de globala utmaningarna på egen hand och som har väckt stora förväntningar bland allmänheten i Europa och runt om i världen. För det andra har vi nu ett starkare EU som har större förmåga att agera externt än det EU vi hade 1995 när den nya transatlantiska agendan överenskoms. Dessutom kommer det snart att vara ett EU som stöds av Lissabonfördragets instrument för utrikespolitik och försvar. För det tredje har vi nu en ny situation där vi möter globala utmaningar, såsom den ekonomiska krisen och klimatförändringarna, och inte längre bara militära utmaningar vilket tidigare var fallet.

Det kommer att vara mycket fördelaktigt för Förenta staterna att samarbeta med Europeiska unionen när det gäller att möta de nya utmaningarna. Dessa transatlantiska förbindelser bör stärkas i två dimensioner: den institutionella dimensionen och den fysiska dimensionen, som innebär samarbete i praktiken. Vi bör utnyttja Lissabonfördraget för att stärka de institutionella strukturerna: två toppmöten per år (och inte bara ett) som den nye ständige ordföranden för Europeiska unionens råd närvarar vid, inrättande av ett transatlantiskt politiskt råd där den höge representanten – kommissionens vice ordförande – och utrikesministern samlas var tredje månad, uppgradering av lagstiftningsdialogen genom inrättande av en transatlantisk församling och förbättringar av det transatlantiska ekonomiska rådet. Alla dessa förbättringar kommer att möjliggöra en intensivare och effektivare samordning. De bör sammanföras i ett nytt transatlantiskt associeringsavtal och förhandlingarna bör inledas när Lissabonfördraget träder i kraft.

Det andra syftet med betänkandet är att stärka samarbetet i praktiken. Detta innebär upprättande av en dagordning för att gemensamt hantera flera utmaningar och konflikter liksom bilaterala ärenden. För att ta fram denna gemensamma dagordning bör rådet och kommissionen under de kommande månaderna intensifiera kontakterna med den nya regeringen i Washington. Jag är därför glad över toppmötet i Prag den 5 april med president Barrack Obama, i enlighet med vad som påpekades i det ändringsförslag som lagts fram av min grupp.

I betänkandet nämns flera globala utmaningar för vilka Förenta staterna och Europeiska unionen bör sträva efter en gemensam strategi, till exempel den ekonomiska krisen, effektiv multilateralism för att involvera nya aktörer, millennieutvecklingsmålen, klimatförändringarna, främjande av respekten för de mänskliga rättigheterna etc. Dessutom nämns flera olika regionala frågor som vi borde hantera på ett samordnat sätt, till exempel konflikterna i Mellanöstern och kärnvapenprogrammen i Iran och Afghanistan. Förbindelserna med Ryssland och länderna i Latinamerika nämns likaså. Andra områden där förbättrad samordning behövs är nedrustning och säkerhet, inbegripet kampen mot det allvarliga hotet från terrorismen som bör ske i fullständig överensstämmelse med internationell rätt och med respekt för de mänskliga rättigheterna.

Betänkandet rör även vissa bilaterala frågor inom området för rättsliga och inrikes frågor, däribland problemet med viseringar. Vidare understryks behovet av att det transatlantiska partnerskapet får stort stöd från det civila samhället, särskilt från yngre människor. Ekonomiska och handelsmässiga förbindelser tas också upp i betänkandet, och det betonas att vi måste göra framsteg när det gäller integreringen av den transatlantiska marknaden. När det gäller dessa frågor har jag givetvis införlivat flera förslag från utskottet för ekonomi och valutafrågor samt utskottet för utrikesfrågor.

Sammanfattningsvis tror jag att parlamentet kommer att ge ett tydligt budskap om detta betänkande antas i morgon. Vi efterlyser stärkta förbindelser mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, även på institutionell nivå. Jag tror att en sådan förstärkning kommer att gynna båda parter och även det internationella samfundet som helhet.

 
  
MPphoto
 

  Alexandr Vondra, rådets ordförande. − (EN) Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag blev lite sen på grund av ett sammanträde med utskottsordförandekonferensen här. Jag kom i själva verket hit från Washington så sent som i morse. Jag skulle vilja tacka er alla för att ni bjudit in mig till denna viktiga och lägliga debatt om de transatlantiska förbindelserna, och särskilt föredraganden Francisco José Millán Mon för det värdefulla och omfattande betänkande som jag läste under resan med stort intresse. Det finns många saker i betänkandet som ordförandeskapet, och rådet, kan hålla med om.

Oavsett politisk bakgrund känner vi alla till att de transatlantiska förbindelserna är väsentliga för vår, det vill säga Europas framtid. Under sex årtionden har det starka transatlantiska partnerskapet varit drivkraften för fred, stabilitet och välgång i Europa och Nordamerika samt i hela världen. Jag hävdar att detta inte bara tillhör det förgångna. Detta är den bästa möjliga dagordningen även för 2000-talet. De transatlantiska förbindelserna gör det möjligt för oss att tillsammans nå sådana resultat som ingen partner hade kunnat nå på egen hand. Jag skulle i det här fallet vilja nämna vad vicepresident Joe Biden sa under sin första resa till München, nämligen att Amerika behöver Europa och att Europa behöver Amerika. Jag anser att vi helt och fullt kan förstå detta uttalande. När vi är ense kan vi fastställa villkoren för den globala dagordningen. När vi är oense är det svårt att gå vidare med alla dagordningar, så de transatlantiska förbindelserna gör det möjligt för oss att tillsammans nå sådana resultat som vi inte kan åstadkomma på egen hand.

Presidentvalet i USA i november förra året gav upphov till entusiasm, förväntningar och intresse av ett slag som aldrig tidigare skådats här i Europa. Anledningen till detta är att det spelar roll för européer vem som blir USA:s nästa president. President Barrack Obama gav tecken på ett nytt förhållningssätt till de utmaningar som vi står inför. Många människor i Europa tyckte om denna förändring och detta nytänkande. Höga förväntningar väcktes på båda sidor av Atlanten. Dessa förväntningar utgör en möjlighet till ömsesidigt samarbete då vi behöver det som mest. Men de måste förvaltas med försiktighet eftersom inget skulle vara mer förödande för våra förbindelser än ouppfyllda förhoppningar – och ju högre förhoppningarna är desto svårare är det att uppfylla dem.

Den nya administrationen inledde sitt arbete på ett kraftfullt sätt. Som förväntat har presidentens dagordning till stor del fokuserat på den ekonomiska och finansiella krisen. Det var upplyftande att se att beslut tidigt fattades om Guantánamo – vi talade om detta här för bara några få veckor sedan – ett förnyat åtagande om engagemang i Mellanöstern, och sammankallandet till en konferens om Afghanistan som kommer att hållas den 31 maj i Haag. Alla dessa initiativ är vad många människor i Europa har efterlyst.

Dialogen med USA har fått ny kraft. Utifrån de kontakter som jag har med den nya administrationen, inbegripet mötena med vicepresident Joe Biden och utrikesminister Hillary Clinton här i Bryssel, är det tydligt att USA vill slå an en ny ton när det gäller samarbetet med EU och våra partner. Jag välkomnar den pragmatiska inställning som har kännetecknat dessa första kontakter.

Samtidigt som det är viktigt med en ny ton är det dock självklart att detta inte i sig leder till konkreta resultat. Om vi ska kunna samarbeta på ett konstruktivt sätt måste vi tillsammans se över våra politiska prioriteringar och göra en ny bedömning av hur det transatlantiska partnerskapet fungerar. Ert betänkande är ett värdefullt bidrag till den processen. Givetvis är det en process som började från EU:s håll förra året när utrikesministrarna diskuterade de transatlantiska förbindelserna vid de två informella sammanträdena i Avignon och Marseille. Jag anser att tack bör riktas både till det franska ordförandeskapet, som inledde det hela, och till Portugal, som också spelade en viss roll. Det är en process som kommer att behöva fortsätta att utvecklas under de kommande månaderna. Ett utmärkt tillfälle kommer att ges nästa vecka vid stats- och regeringschefernas informella sammanträde med den amerikanske presidenten i Prag. De transatlantiska förbindelserna är omfattande och varierade och innefattar en rad politiska områden. Jag kan inte gå in på alla dessa men skulle vilja lyfta fram dem som vi skulle vilja behandla vid det kommande sammanträdet i Prag.

Det första området rör energitrygghet och klimatförändringar. Dessa frågor, som är förbundna med varandra, oroar väldigt många européer. Energitrygghet är en huvudprioritet som måste förverkligas genom en omfattande strategi för energieffektivitet och främjande av förnybara energiresurser samt diversifiering av energitillgångar, energikällor och energiförsörjningsleder. I alla möjliga och nödvändiga fall bör EU och USA samarbeta inom dessa områden och verka för en gemensam dagordning. När det gäller klimatfrågan kommer detta år att vara avgörande. Förenta nationernas klimatförändringskonferens i Köpenhamn i slutet av december utgör ett historiskt tillfälle att se över och utöka tillämpningen av bindande internationella mål för att ta itu med klimatförändringarna.

EU har fastställt ambitiösa åtaganden när det gäller energi och klimatförändringar inför konferensen. President Obamas uttalanden och påpekanden när det gäller klimatförändringarna verkar tyda på en betydande politisk omläggning, men mycket hårt arbete återstår att göra på detta område. Självklart är stödet från USA på detta område oerhört betydande, men det är inte allt. Vi måste även säkra uppbackning från avancerade utvecklingsländer, till exempel Kina.

Det andra området rör den ekonomiska och finansiella krisen. Den nuvarande krisen är både allvarlig och global och kräver kraftig politisk respons på alla nivåer och runt om i hela världen. EU och USA har ett särskilt ansvar i detta avseende, både när det gäller de åtgärder som de vidtar på hemmaplan och när det gäller internationell samordning. Vi måste samarbeta med USA för att säkerställa att vi ger ett samordnat svar på den globala kris och de finansiella problem som nu råder. Vi måste arbeta tillsammans för att hantera frågan om övervakning av finanssystemet och reformering av internationella finansinstitut. Vi måste också samordna vår politik för ökad tillväxt och sysselsättning. Vi måste se till att de åtgärder som vi väljer är förenliga och att de inte ger upphov till snedvridning av konkurrensen på den transatlantiska marknaden. En stor del av detta arbete kommer att ske i grupper som G8 och G20, särskilt under G20-toppmötet i London, i och med vilket president Obamas Europabesök kommer att inledas. Det är dock uppenbart att de transatlantiska förbindelserna kommer att vara centrala för att upprätta den vidare globala dagordningen.

Det tredje området är Afghanistan, som är en central fråga för både EU och USA. Detta är ett gemensamt problem – terroristattackerna i både USA och Europa har sin början i området. Det är en viktig, och obehaglig, utmaning för alla europeiska politiska ledare att förklara för sina medborgare att deras egen säkerhet måste försvaras i Kabul. Afghanistan var också huvudämnet vid det informella sammanträde som EU-trojkan höll med vicepresident Biden i Bryssel den 10 mars. Vicepresidenten uttryckte sin förhoppning om att Afghanistan skulle bli kvar högt upp på EU:s dagordning. Han var tydlig med att USA inte bara ville ha vårt stöd för den allmänna strategin i Afghanistan, utan även ett åtagande att förena detta stöd med konkreta resurser. Eftersom vi vet att frågan om de afghanska medborgarnas säkerhet är av betydande vikt har vi åtagit oss att utöka vår polisstyrka i landet. Utöver det civila uppdraget Eupol behövs militärpolis, ”gendarmerier”, som vi håller på att föra diskussioner om. Att skicka gendarmeriutbildare till platsen, som ett bidrag från EU till Natostyrkan, är i detta avseende en möjlighet som ordförandeskapet har diskuterat med det nyligen utsedda särskilda sändebudet för Pakistan och Afghanistan bland EU-länderna. Jag har till exempel träffat Pierre Lellouche från Frankrike och vi för även diskussioner om detta med Dick Holbrooke. Vi måste även säkerställa att förutsättningar finns för att presidentvalet i Afghanistan ska bli framgångsrikt, och vi måste komma ihåg den regionala aspekten, särskilt genom att ge ytterligare stöd till utvecklingen av en hållbar civil regering i Pakistan. Denna regionala dimension är således mycket viktig och vi tar hänsyn till den vid sidan av den nationella och globala dimensionen.

Det fjärde området rör det faktum att en multilateral reaktion kommer att krävas för att hantera risken med spridning av massförstörelsevapen. EU och USA har gett uttryck för en växande oro, särskilt över Irans kärnvapenverksamhet och över landets underlåtenhet att uppfylla internationella krav på kärnvapenområdet. EU och USA behöver tillsammans säkerställa att den kärntekniska utvecklingen endast görs för legitima, civila ändamål. Det bästa sättet att åstadkomma detta är att fastställa hårda, internationellt bindande regler som backas upp med trovärdiga kontrollmekanismer. Samtidigt står EU och USA redo att med konstruktiva metoder samarbeta med Iran när det gäller detta och andra problem i området.

En annan utmaning som vi står inför är hur vi ska samarbeta för att förbättra den praktiska tillämpningen av regelbaserad multilateralism som baseras på våra gemensamma värderingar. Det finns mycket som vi kan göra tillsammans i detta avseende. Jag delar president Obamas uppfattning, som betonats av både utrikesminister Clinton och vicepresident Biden, om att alla val mellan säkerhet och ideal saknar grund. I detta avseende välkomnar jag president Obamas avsikt att gå mot en stängning av Guantánamo.

Vi välkomnar även att president Obama tidigt engagerade sig i hanteringen av den israelisk-arabiska konflikten och utnämnandet av George Mitchell som särskilt sändebud för området. En bestående fred som uppfyller både israelers och palestiniers önskan är av avgörande vikt för folket i området och förblir ett huvudmål för både EU och USA. En fredsförhandling innebär också en möjlighet till större vinster, inte minst en större förståelse mellan västvärlden och den bredare islamiska världen.

Jag har med intresse läst de många rekommendationer som ges i ert betänkande om den institutionella strukturen för de transatlantiska förbindelserna. Jag håller verkligen med om att de institutionella banden mellan EU och USA bör återspegla vikten av förbindelserna. De initiativ som tagits av det tjeckiska ordförandeskapet är lämpliga för att understryka detta. Vi har samarbetat med USA, och den nya administrationen, på samtliga nivåer från första början. Om tio dagar kommer ordförandeskapet att välkomna president Obama i Prag för ett informellt sammanträde med EU:s stats- och regeringschefer. Som jag tidigare sagt kommer detta att utgöra en möjlighet att bedöma ett antal dimensioner av de transatlantiska förbindelserna och bekräfta vår samarbetsvilja. Dessa diskussioner kommer att fortsätta, till exempel genom regelbundna informella sammanträden mellan utrikesministrarna från EU och USA. Jag anser även att det finns en fördel med mer regelbundna och närmare kontakter mellan Europaparlamentet och den amerikanska kongressen.

Jag är tacksam för att parlamentet ger fortsatt stöd till utvecklingen av de transatlantiska förbindelserna och särskilt för ert betänkande. Vi har i år en ny möjlighet att utveckla förbindelserna ytterligare. För detta ordförandeskap, och för rådet, har det transatlantiska partnerskapet alltid varit av strategisk betydelse för hela EU.

Jag kan garantera er att det tjeckiska ordförandeskapet förbinder sig att se till att detta fortsätter att stå i centrum för vår vidare yttre strategi och kommer att spela en avgörande roll när det gäller att hantera de många utmaningar och problem som vi ställs inför på global nivå i dag.

 
  
MPphoto
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Förbindelserna mellan EU och USA har fått en positiv nytändning under president Barack Obamas nya administration. I kommissionen arbetar vi alla mycket hårt för att bidra med vår del till vår gemensamma nyupplivade agenda. Det är även därför jag uppskattar denna lägliga debatt. Det gläder mig att parlamentet och kommissionen verkar vara överens om många prioriteringar i det här sammanhanget.

EU och USA har många frågor att behandla tillsammans. I mina inledande anmärkningar kommer jag att inrikta mig på vår närmaste ”att göra”-lista, men jag vill redan från början lyfta fram två frågor när det gäller de institutionella strukturerna för EU och USA. För det första anser jag att starkare band mellan lagstiftarna i EU och i USA är en central aspekt för ett framgångsrikt transatlantiskt partnerskap. För det andra kommer jag att följa upp rekommendationerna i betänkandet om en översyn av den nya transatlantiska agendan från 1995.

Som många andra har jag redan träffat utrikesminister Hillary Clinton vid flera tillfällen och jag talade även med vice president Joe Biden när han besökte Bryssel helt nyligen. En sak står klar: denna amerikanska administration kommer att söka pålitliga partner för att tackla alla de globala och regionala utmaningarna, och de ser EU som sin mest pålitliga partner. Vi måste ta vara på detta tillfälle.

Men samtidigt kommer USA även att förvänta sig att EU har med sig särskilda lösningar i bagaget – inte minst om svåra frågor som Afghanistan och stängningen av Guantánamo. Vi måste därför utforma tydliga ståndpunkter som bygger på våra egna gemensamma intressen och visa upp en enad front. För att tala klarspråk: vår värdefulla transatlantiska vänskap är inte enkelriktad. Europa och Europeiska unionen måste visa resultat.

Ett starkt EU är en viktig partner för USA när det gäller att ta itu med de globala utmaningarna. Jag anser att vi till en början bör inrikta oss på ett begränsat antal prioriteringar.

Den mycket svåra situationen i världsekonomin är naturligtvis bakgrunden till allt vi gör. Det primära målet är att öka samarbetet mellan Europeiska unionen, Förenta staterna och andra stora aktörer i den makroekonomiska politiken och reformera regleringen av den finansiella sektorn. Vi måste förbättra vår samordning för att verka för en återhämtning av efterfrågan och sysselsättningen, och vi måste se till att vår politik är ömsesidigt stödjande och inte snedvrider handeln. Vi måste motstå protektionistiska tendenser på båda sidor av Atlanten. EU och USA bör föra ett nära samarbete för att genomföra resultaten av nästa veckas G20-möte, och bland annat ta fram överensstämmande strategier för att reformera regleringen av den finansiella sektorn. Vid Europeiska rådets senaste möte i Bryssel togs ett stort steg i den riktningen.

Vi måste även värna om den transatlantiska ekonomin, som står för hälften av världens produktion och handel. Denna fråga betonas helt riktigt mycket starkt i ert betänkande. Vi måste stärka det transatlantiska ekonomiska rådet (TEC) för att göra det mer effektivt i insatserna för att undanröja regleringsmässiga hinder och främja tillväxt, samtidigt som vi ger det en mer strategisk inriktning. TEC – som det kallas – bör till exempel diskutera hur man kan undvika en ”svälta räv”-politik i de nationella återhämtningsplanerna.

När det gäller klimatförändringen börjar EU:s och USA:s politik att närma sig för första gången på ett decennium. Vi bör koncentrera oss på att nå en uppgörelse i Köpenhamn i december. Vi måste gemensamt föregå med gott exempel för att få med Kina och Indien i ett multilateralt avtal och skapa en integrerad koldioxidmarknad som en del av den framtida globala marknaden. Vi måste båda föra fram budskapet att rena, effektiva tekniker och ”gröna” arbetstillfällen kan spela en roll i den ekonomiska återhämtningen. President Barack Obama har redan med rätta betonat den punkten. Detta innebär även att vi skapar ett närmare samarbete i våra energiforskningsprogram och förstärker vår dialog om energisäkerhet – vilket kommissionens ordförande också har sagt.

När det gäller utlandsbistånd och utvecklingspolitik har både president Obama och utrikesminister Clinton lyft fram betydelsen av detta som en del av en heltäckande utrikespolitik. Detta stämmer mycket väl överens med EU:s starka roll som världens största biståndsgivare. Vi bör försöka få ett nytt åtagande från USA till millennieutvecklingsmålen och blåsa nytt liv i dialogen mellan EU och USA om utvecklingssamarbete, med fokus på frågor som biståndseffektivitet och samstämdhet i politiken.

De ekonomiska frågorna står högst upp på president Barack Obamas agenda, men USA har också varit snabbt med att se över de viktigaste utrikespolitiska frågorna.

När det gäller Afghanistan och Pakistan instämmer den nya administrationen i betydelsen av en mer allsidig politik – att tillföra en civil aspekt parallellt med den militära aspekten. USA:s nya strategi för kapacitetsbyggande och den regionala strategin som inriktas på Pakistan överensstämmer med den politik som EU länge har fört i den här frågan. Kommissionens insatser i Afghanistan omfattar stöd för polisutbildning, reform av rättsväsendet och främjande av alternativa inkomster i landsbygdsområden, till exempel för att bekämpa narkotikaodling. Jag har även fått tydliga signaler om stöd från USA – bland annat från vice president Joe Biden själv – för vårt aktiva arbete med att förbereda ett eventuellt EU-valövervakningsuppdrag i Afghanistan, på villkor att säkerhetskraven uppfylls. Jag arbetar aktivt för att se om vi kan tillhandahålla ytterligare finansiering för alla dessa områden. Häromdagen diskuterade vi även detta med Richard Holbrooke, det särskilda sändebudet för både Afghanistan och Pakistan. Vi ser fram emot att delta i den regionala konferensen i Haag och även i konferensen om Pakistan i Tokyo.

Vi har likaså ända från början efterlyst ett närmare engagemang från USA:s sida i Mellanöstern. Det var ett uppmuntrande tecken för oss att utrikesminister Hillary Clinton deltog i konferensen i Sharm el-Sheik och även hennes aktiva engagemang i den första kvartetten genom sin närvaro. Vi bör diskutera hur vi bäst kan engagera både den nya israeliska regeringen – och förhoppningsvis även en ny palestinsk nationell enhetsregering – för att bygga upp en tvåstatslösning. Vi ser det som positivt att Obama-administrationen även vill engagera sig i den övriga regionen, inklusive Syrien. Vi bör också arbeta med USA för att ta oss an Iranfrågan – som redan har nämnts – i insatserna för att förhindra spridningen av kärnvapen i regionen, och vi bör förstärka vårt arbete med både incitament och sanktioner.

EU spelar också en viktig roll i vårt östra grannskap. Vi kommer att stå i nära kontakt med USA i våra insatser för att främja demokratiska och marknadsorienterade reformer i regionen, bland annat via det nya östra partnerskapet, vars målsättningar är politisk associering och ekonomisk integrering med våra sex grannländer i öst.

Vi kommer att mer än tidigare tala med USA om hur vi engagerar oss i strategiska partner som Ryssland och Kina samt Latinamerika. Det jag kommer att göra närmast är att försäkra mig om att vi vid EU:s möte med president Barack Obama i Prag den 5 april tar förbindelserna framåt på ett konkret sätt och att vi redan börjar fokusera på konkreta resultat. Detta kommer sedan att bereda väg för ett framgångsrikt toppmöte mellan EU och USA i Washington, förmodligen i juni.

I juni kommer vi även att arbeta med att ta fram en förnyad transatlantisk agenda och ett hållbart program för praktiskt samarbete mellan EU och USA.

 
  
MPphoto
 

  Albert Deß, föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. − (DE) Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka föredraganden Francisco José Millán Mon för att ha lagt fram detta utmärkta betänkande, där alla faktorer som krävs för gynnsamma transatlantiska förbindelser tas upp. Detta förslag till resolution om de transatlantiska förbindelserna efter det amerikanska valet visar hur viktiga dessa förbindelser är.

Enligt kommissionens siffror beror nästan 14 miljoner arbetstillfällen i EU och USA på dessa transatlantiska förbindelser om ekonomiska frågor och investeringar. Jag hoppas att Förenta staternas nye president, som han förklarade i sitt förvalstal i Berlin i juli 2008, kommer att fästa stort värde vid våra förbindelser. Som han sa då är EU den bästa partner som Amerika kan ha.

I förslaget till resolution sägs det att detta partnerskap även är det viktigaste för EU. Partnerskapet är verkligen en nödvändig förutsättning, särskilt i den rådande globala finansiella och ekonomiska krisen, för att bemöta de globala utmaningarna. En nödvändig förutsättning för ett varaktigt transatlantiskt partnerskap är dock att amerikanerna även tar hänsyn till EU:s berättigade oro när det gäller den transatlantiska handeln.

Vi har särskilt stränga normer i EU, till exempel för konsumentskydd, djurhälsa och miljöskydd. Vi vill att även produkter som kommer från USA till EU uppfyller dessa normer. Jag hoppas att den nye presidenten och hans nya administration kommer att arbeta för att införa dessa normer i USA. Då kommer inte heller vi att ha några problem.

Jag är övertygad om att detta resolutionsförslag kommer att antas i morgon eftersom jag anser att det innehåller allt som krävs för goda förbindelser.

 
  
MPphoto
 

  José Manuel García-Margallo y Marfil, föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. − (ES) Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden för hans arbete för att lägga fram ett komplett, noggrant och ytterst lägligt betänkande för parlamentet i dag.

Ordförandeskapet och kommissionen har nämnt våra närmaste möten, varav Londonmötet är det första, som därefter följs av Prag, där Europeiska unionen och Förenta staterna kommer att inleda ett nytt partnerskap efter valet av president Barack Obama.

Jag vill inrikta mig på yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor, som har tagit fram en bra text som antogs enhälligt, och som direkt inriktas på följande målsättningar.

Den första målsättningen är att vi återhämtar oss från krisen. Antingen återhämtar vi oss tillsammans, eller så kommer vi inte att klara det. För närvarande ser vi de största statsfinanspaket som vår generation har upplevt sedan krisen 1929. De kommer att ha en större inverkan och innebära en lägre kostnad för skattebetalarna om vi samordnar våra insatser.

Den andra målsättningen är att reformera det institutionella finansiella systemet – som har visat sig vara olämpligt under rådande krisen – och att återställa insynen i produkter, institutioner och marknader. Vi kommer inte att lyckas om vi inte gör det tillsammans. Som kommissionsledamoten påminde oss om är vi världens största ekonomiska block och vi delar – som föredraganden påpekade – värden som kommer att möjliggöra detta förnyade närmande.

Det tredje syftet är att integrera finansmarknaderna för att stå emot konkurrensen från tillväxtmarknaderna. För att göra detta måste vi närmare sammanföra de reglerade marknaderna för att göra det möjligt att tillämpa principen om ömsesidigt erkännande i praktiken och förbättra myndigheternas tillsyn på båda sidor av Atlanten.

Kommissionsledamoten nämnde det fjärde syftet och uttryckte det bättre än jag kan, nämligen att vi gemensamt måste motstå frestelsen att tillgripa protektionistiska åtgärder och att det skulle vara klokt att inta en gemensam ståndpunkt i Doharundan.

Fru kommissionsledamot! Sist men inte minst, måste vi tillsammans lösa problemet med de globala obalanser som i stor utsträckning är orsaken till krisen.

Vi måste skapa ett nytt internationellt monetärt system och det skulle vara synd och skam om vår röst skulle gå förlorad i den globala diskussionen på grund av att vi inte lyckas enas med vår främsta allierade.

 
  
MPphoto
 

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Partnerskapet mellan Förenta staterna och Europeiska unionen bygger framför allt på gemensamma värden och en enorm ekonomisk potential.

De två regionernas BNP uppgår tillsammans till 23 miljarder euro, vilket utgör 60 procent av världens samlade BNP. De två regionerna står för 60 procent av världshandeln och har kunnat mobilisera 75 procent av världens nettoinvesteringar.

Det stringenta och välavvägda betänkande som föredraganden Francisco José Millán Mon har lagt fram för oss skulle inte ha kunnat komma lägligare eftersom det – som han just sa – sammanfaller med den nyvalde amerikanske presidentens första besök till EU för att delta i G20-mötet och med Natos 60-års jubileum och det extra toppmötet mellan EU och Förenta staterna.

Europeiska unionen och Förenta staterna måste agera för att befästa sitt ledarskap. Tre aspekter av detta måste förnyas enligt min åsikt.

För det första måste vi värna om de principer och värden som förstärker denna transatlantiska allians.

För det andra krävs det större ambitioner i den transatlantiska dialogen om frågor som både föredraganden och kommissionsledamoten nämnde, dvs. Iran, Irak, Mellanöstern, Afghanistan etc.

För det tredje måste vi försöka få igång en ny dialog om strategiska aspekter av globala frågor som fattigdomsbekämpning, livsmedels- och energisäkerhet, kampen mot klimatförändringen etc.

Det står helt klart att det EU som vi vill inrätta som en ”makt” inte bör försöka mäta sig med Förenta staterna, utan att vi i stället bör arbeta sida vid sida, som två partner som delar en viss världsvision, vissa värden, och har ömsesidig respekt för varandra.

Det betyder inte att EU ska gå med på allt. EU måste försvara sina ståndpunkter när så är nödvändigt, t.ex. om frågorna om dödsstraff, Internationella brottmålsdomstolen, Kyotoprotokollet, Guantánamo och lagar med extraterritoriell effekt, och Förenta staterna måste respektera EU som en stabiliserande och balanserande faktor i världen.

Den nya utrikesministern Hillary Clinton sammanfattade detta mycket väl – och jag avslutar nu – när hon, inför senatens utskott för utrikesförbindelser sa följande: ”Amerika kan inte lösa de mest överhängande problemen på egen hand, och världen kan inte lösa dem utan Amerika.”

 
  
MPphoto
 

  Adrian Severin, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Amerikas förenta stater behöver ett starkt Europas förenade stater. EU behöver en stark amerikansk union. Tillsammans kan Förenta staterna och EU vara en garanti för säkerhet och stabilitet i världen och utgöra ett mönster för världsordningen.

Detta betänkande handlar inte bara om att förstärka de transatlantiska förbindelserna, utan även om att balansera dem. Det finns asymmetrier mellan de båda sidorna av Atlanten som påverkar det transatlantiska samarbetet negativt. Att stärka det politiska EU är därför avgörande för det framtida samarbetet med Förenta staterna. På så vis blir det möjligt att fördela bördorna på ett bättre sätt när båda parter uppfyller sitt internationella ansvar.

Det finns ett behov av djupare och bättre strukturerade förbindelser och förbindelserna mellan dessa båda strategiska partner måste institutionaliseras. I det betänkande vi behandlar i dag rekommenderar vi inrättandet av ett strategiskt förstärkt partnerskap och processen som leder fram till det. I detta sammanhang bör vi även se framåt för att inrätta ett verkligt förbund, ett transatlantiskt organ mellan oss och Förenta staterna.

Samtidigt bör befästandet av det transatlantiska strategiska partnerskapet erbjuda en ny möjlighet för att göra framsteg i samarbetet med den tredje stora aktören i nord, nämligen Ryssland. Förbindelserna mellan Förenta staterna och Europeiska unionen ska inte betraktas som en transatlantisk allians mot Ryssland, utan som en utgångspunkt för att skapa en lämplig formel för trilateralt samarbete i syfte att upprätthålla säkerheten och stabiliteten i världen.

Avslutningsvis är vår prioritering inte att uttrycka våra förväntningar på ett självbedrägligt sätt, utan att bygga på realistiska förutsättningar för vad EU och Förenta staterna kan uppnå, samtidigt som vi ökar vår kapacitet att visa resultat. Mot bakgrund av detta stöder vi rekommendationen i betänkandet. Låt mig som en personlig kommentar tacka Francisco José Millán Mon för hans utmärkta och vänliga samarbete med oss för att ta fram dessa rekommendationer.

 
  
MPphoto
 

  Sarah Ludford, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tala om de rättsliga och säkerhetsmässiga frågor som tas upp i betänkandet, inte för att jag inte är intresserad av de ekonomiska aspekterna, utan för att jag bara har tre minuter på mig.

Det står klart att det finns ett centralt behov av transatlantiskt samarbete för att bekämpa terrorism och allvarliga brott, men detta måste göras med full respekt för rättsordningen – såväl den nationella som den internationella – och för de grundläggande rättigheterna. För uppgiftsutbytet krävs det också en fast och bindande rättslig ram för dataskydd.

Det tydligaste exemplet på att president Barack Obama för med sig en ny inställning är hans avsikt att stänga Guantánamo Bay. Det är mycket välkommet och parlamentet har uppmanat medlemsstaterna att positivt besvara en formell begäran från USA om att omplacera cirka 60 tidigare interner som bedöms utgöra en låg risk eller ingen risk och som inte kommer att ställas inför rätta. Den begäran framfördes officiellt förra veckan vid vice ordförande Jacques Barrots och minister Ivan Langers besök, och jag hoppas att vi kommer att se resultat inom kort. Jag anser att detta nu får hjälp på vägen genom amerikanernas vilja att själva omplacera några av Guantánamofångarna, såsom de 17 uigurerna.

Det skulle också vara bra om president Barack Obama kunde gå längre än sina verkställande beslut från januari och meddela att alla CIA:s förvarsanläggningar ska stängas och att de extraordinära utlämnandena kommer att upphöra fullständigt. Allt som har skett under de senaste sju och halvt åren måste avslöjas fullständigt, även det skamliga bruket att låta andra utföra tortyren, så att detta inte upprepas, särskilt inte i maskopi med EU.

I detta betänkande, där ett ändringsförslag som jag lade fram antogs, uppmanas den nya amerikanska administrationen att ratificera och ansluta sig till Internationella brottmålsdomstolens stadga. Detta skulle självklart stärka domstolen. USA:s avskaffande av dödstraffet skulle likaså innebära ett globalt ledarskap.

Ett snabbt ikraftträdande av EU:s och USA:s avtal om utlämning och rättslig hjälp skulle bidra till att stärka det straffrättsliga samarbetet, och man skulle även eliminera den gråzon som möjliggjorde flygningarna med extraordinära utlämnanden. Men ett sådant samarbete kan endast stödjas om det innebär rättvis behandling. Jag har en väljare som hotas av utlämning och decennier i ett högsäkerhetsfängelse för att han hackade in sig i Pentagons datorsystem. Det är oroande att han lyckades, men han är en datornörd, inte en terrorist, och han har Aspbergers syndrom. USA bör dra tillbaka sin begäran om utlämning och låta honom åtalas, om alls, i Storbritannien.

Slutligen vill jag ta upp ALDE-gruppens ändringsförslag, som rör online-spel. Det är viktigt att vi snabbt löser denna tvist, som rör förbud och åtal från USA:s sida som endast drabbar europeiska spelbolag i olagligt selektiva åtal. Inför WTO försäkrar USA att all vadslagning på Internet är förbjuden där, men det är inte sant. USA-baserad vadslagning på nätet om hästlopp och officiella statliga lotterier tolereras, medan endast utländska leverantörer åtalas.

Jag är inte särskilt förtjust i spel på Internet – det oroar mig faktiskt – men diskriminerande behandling i öppet trots mot WTO-beslut har ingen plats i ett sunt transatlantiskt förhållande. Det har förresten inte viseringar heller, så jag hoppas att vi kommer att få en viseringsbefrielse för alla EU-medborgare mycket snart.

 
  
MPphoto
 

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det finns förmodligen inget viktigt internationellt problem som vi kan lösa helt på egen hand. Jag talar inte bara om Iran, Irak eller Afghanistan. Själva principerna för världsordningen vacklar till följd av den internationella terrorismen. Genèvekonventionerna måste reformeras så att vi kan agera bättre mot hot som inte är riktade mot en särskild stat.

Trots de optimistiska förklaringarna ifrågasätts Natos framtid i dag. Om alliansen ska förbli garantin för vår säkerhet måste EU-länderna blåsa nytt liv i sitt politiska och militära åtagande. Vårt samarbete måste emellertid vara pragmatiskt – vi måste erkänna att USA utgör en annorlunda, men lika giltig, demokratisk modell och agera måttfullt när vi kommer med råd om internationell rätt, Internationella brottmålsdomstolen eller dödsstraffet.

 
  
MPphoto
 

  Joost Lagendijk, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman! Vi står i begrepp att inleda nya förbindelser mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Vi vet alla hur allvarligt förbindelserna skadades under George W. Bushs åtta år i Vita huset. Det är skälet till att så många européer gladde sig åt att Barack Obama valdes och åt hans löfte om att behandla ett antal områden på ett helt annorlunda sätt. Alla dessa viktiga frågor tas upp i Francisco José Millán Mons betänkande. Exempel på detta är den gemensamma strategin för klimatförändringar och den finansiella och ekonomiska krisen. Det finns även andra exempel, som behovet av att följa en ny strategi i Afghanistan och Pakistan och stänga interneringslägret Guantánamo Bay. Den sista frågan, Guantánamo Bay, var en av de orätter som allvarligt skadade Förenta staternas moraliska auktoritet i världen. Detsamma gäller frågorna som tortyr och utlämnanden. President Barack Obama tänker sätta stopp för sådana metoder och det är något som även min grupp varmt välkomnar.

Det finns ett annat beslut, som kanske är mindre uppenbart, men som enligt min mening också är skamligt och som måste ändras och det så snabbt som möjligt. Det jag talar om är Förenta staternas vägran att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag. Ännu värre är att den amerikanska kongressen hämnades genom att anta lagen om skydd av amerikansk tjänstgöringspersonal bara en månad efter det att ICC inrättades i juli 2002.

Vad står det exakt i lagen? Jo, enligt lagen förbjuds amerikanska institutioner och medborgare att samarbeta med eller överlämna information till ICC. Enligt lagen måste amerikaner garanteras internationell immunitet innan de deltar i FN-operationer. Med andra ord är det omöjligt att åtala dem. Länder som har anslutit sig till ICC kan straffas för det, men Förenta staterna straffar inte sina egna. Det som slutligen orsakade mest uppståndelse i mitt eget land Nederländerna var att den amerikanske presidenten enligt lagen får använda alla nödvändiga medel – möjligheten att använda alla till buds stående medel – för att se till att amerikansk personal som anhållits av Internationella brottmålsdomstolen frisläpps. Det är därför vi i Nederländerna kallar lagen ”Haag-invasionslagen”.

Vi kan skoja en massa om det här, och det har vi gjort med all rätt. Det kan emellertid leda till att vi underskattar betydelsen av allt detta. Lagen är en ytterst antagonistisk och mycket symbolisk reaktion från president George Bushs sida på ICC:s tillkomst. Det vi behöver nu är en lika symbolisk, men hoppas jag, mycket vänlig reaktion från president Barack Obama. Jag uppmanar honom att upphäva denna lag och samarbeta med ICC och jag uppmanar kommissionen och rådet att uppmärksamma den amerikanske presidenten även på denna fråga när de sammanträffar med honom i nästa vecka.

 
  
MPphoto
 

  Jiří Maštálka, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag läste betänkandet med stort intresse och jag kan uppriktigt säga att det gjorde mig lite förvirrad. Betänkandet består av 61 punkter och är omfattande, men enligt min mening mycket oklart. Man misslyckas fullständigt med att behandla, eller till och med glömmer bort att ta upp de frågor som mest påverkar vanligt folk i Tjeckien och i EU. Jag kan inte finna någon definitiv ståndpunkt om den rådande ekonomiska krisen och om EU:s och USA:s inställning. Jag kan inte finna någon ståndpunkt om det krig som några EU-stater tillsammans med USA helt resultatlöst har fört i Afghanistan. Den ståndpunkt som intas i betänkandet är oförklarligt försiktig. Vad menas med uppmaningen att ”utarbeta ett nytt, gemensamt strategiskt koncept”? Försäkran att vi ”välkomnar utnämnandet av Richard Holbrooke till särskilt sändebud för regionen Pakistan–Afghanistan” är fullständigt olämpligt i ett betänkande av det här slaget och är inget annat än ett inställsamt svansande inom den lilla grupp av politiker som fattade beslutet om att bomba Jugoslavien för tio år sedan. Det finns inget tydligt ställningstagande om planen att konstruera delar av USA:s nationella missilförsvarssystem i Centraleuropa, som för övrigt har blivit en stridsfråga i de internationella förbindelserna och har utlöst ett militariseringsprogram i rymden.

Även om betänkandet innebär ett märkbart skifte från den dubbelmoraliska politiken gentemot Östeuropa och den internationella rätten betonas starkare, verkar det i stort sett vara ett försvarsdokument för EU:s höga representant Javier Solana. Arbetet är väl utfört och det finns inget behov av några grundläggande förändringar. Dokumentet innehåller en uppmaning om att inrätta två nya kombinerade organ för EU och USA och ett förslag om detta. Enligt min mening borde litterära skapelser av det här slaget inte läggas fram för Europaparlamentet. I stället behöver vi en resolution om hur vi ska gå vidare med de verkligt viktiga frågor som påverkar världen i dag.

 
  
MPphoto
 

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag instämmer i högsta grad i den anda som genomsyrar Francisco José Millán Mons betänkande när det gäller den grundläggande betydelsen för EU av sunda transatlantiska förbindelser. Han gör rätt i att hänvisa till verkligt delade politiska och sociala värden.

Förutom dessa berömmande ord har jag även några kritiska kommentarer. Jag anser att det är en skam att föredraganden i punkt 35 endast i förbigående rekommenderar en gemensam transatlantisk strategi gentemot Kina. Det framförs inga särskilda förslag, och detta mitt under en global kris och i upptakten till G20-mötet i London, där allas ögon kommer att vara fästa på Pekings finansiella reserver och inflytande. I punkt 47 betonar föredraganden visserligen de gemensamma transatlantiska handelsaspekterna, t.ex. förstärkningen av de immateriella rättigheterna. Men hur är det med det gemensamma problemområdet Kina, herr Millán Mon?

Min andra kommentar handlar om att sätta multilateralismen i rätt perspektiv, en tanke som uttalas så ofta här i parlamentet. Det är bara Förenta staterna som i kraft av sin politiska vilja och militära kapacitet är villigt och även kan garantera global stabilitet och säkerhet. Låt oss göra en snabb jämförelse med EU. EU:s uppgift är bara att stödja Washington på ett ansvarsfullt och pålitligt sätt. För mig handlar ett verkligt transatlantiskt samarbete just om detta. Visst behöver Förenta staterna EU, men vi måste vara medvetna om att EU behöver amerikanerna mycket mer än de behöver oss. Vi måste ha den aspekten i åtanke.

 
  
MPphoto
 

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Jag gratulerar Francisco José Millán Mon till ett användbart och inspirerande betänkande om de transatlantiska förbindelserna. Eftersom det inte finns tid för att gå in på en detaljerad analys vill jag bara kommentera ett par saker. För det första bör man inte påstå så säkert i skäl B i texten att Lissabonfördraget kommer att träda i kraft. Det vet vi inte ännu. För det andra, i de avsnitt där man helt riktigt talar om behovet av att reformera det internationella finansiella systemet, nämns inte Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) eller kravet på reformer och en strikt reglering av kreditvärderingsinstitut. Det var kreditvärderingsinstituten som gav banker och försäkringsbolag den högsta AAA-ratingen, även vid en tidpunkt när de var fulla av skadliga tillgångar, när de i själva verket var konkursmässiga, samtidigt som de betalade ut miljarder till sina chefer. För det tredje hänvisas i punkt 24 till en rapport om globala tendenser under perioden fram till 2025 från en amerikansk panel bestående av 16 nyhetsbyråer. Jag vill påpeka att liknande analyser även har tagits fram i Ryssland och Kina, men man tar inte tillräcklig hänsyn till de rapporterna i betänkandet. Kina bör hur som helst uppmärksammas mer. Jag vill även påpeka att enligt Financial Times förra veckan är de tre största bankerna i världen kinesiska mätt i marknadskapitalisering. Kinas BNP kommer ifatt USA:s och EU bör anpassa sitt agerande efter detta. För det fjärde, i punkterna 31 och 32 talas det om en rad exakta planer rörande Ryssland. Det talas om behovet av ett konstruktivt samarbete, men redan i punkt 33 uppmanas EU och USA att utveckla en gemensam strategi gentemot sex länder från f.d. Sovjetunionen där ryska talas allmänt och där det även finns en rysk befolkning. Enligt betänkandet ska den här strategin genomföras utan medverkan av Ryssland. Om det blir så är jag rädd för att vi tyvärr inte talar om ett konstruktivt samarbete här, utan om att så frön till en rad olika konflikter, och jag hoppas att det inte är vad vi vill.

 
  
MPphoto
 

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Europeiska unionen och dess medlemsstater och Förenta staterna är krafter för frihet och demokrati. De fäster större vikt vid värderingar än nästan någon annan gemenskap av stater i världen.

Förenta staterna har under det senaste valet än en gång visat att de har kapacitet för förnyelse och föryngring i denna process som bygger på värden och demokrati. I vår världsordning, när kreditåtstramningen återigen har tagit fart, är det ytterst viktigt att vi européer samarbetar närmare med amerikanerna och kopplar ihop våra intressen, eftersom vi endast på så vis kan fastställa normer och fördjupa förbindelserna mellan våra stater.

Därför betraktar jag Francisco José Millán Mons betänkande som ytterst viktigt vid denna avgörande tidpunkt. Vi måste sträva efter att vidareutveckla det transatlantiska ekonomiska rådet och tillämpa en politik för att undanröja icke-tariffära handelshinder för att se till att våra intressen kopplas ihop, att vi inrättar en transatlantisk marknad, vilket i sin tur leder till att våra politiska förbindelser fördjupas permanent.

I det här sammanhanget måste vi inse att detta endast kan ske om parlamenten är involverade, eftersom det är genom parlamenten som de flesta av reglerna kan anpassas på lämpligt sätt, och vi måste likaså inse att denna process och förslagen i samband med den transatlantiska lagstiftningsdialogen och den transatlantiska församlingen är av grundläggande betydelse.

Dessutom är det av avgörande betydelse att vi i dag tar fram långsiktiga strategier, att vi kan utforma gemensamma planer och att båda sidor vet vilka våra gemensamma intressen kommer att vara om 10 eller 20 års tid, så att vi kan bygga vår praktiska politik på det. Jag anser även att detta kommer att ge det tjeckiska ordförandeskapet en utgångspunkt för att betona dessa punkter vid mötet med amerikanerna den 5 april, så att vi kan skapa starkare band i vårt gemensamma intresse.

En avslutande kommentar: allt detta kommer endast att fungera om EU är en starkare och mer trovärdig partner, om vi har ett dokument som Lissabonfördraget och ges handlingsfrihet i utrikespolitiken. Jag vill därför vädja om att vi skyddar våra intressen vid den här tidpunkten och att vi kommer ihåg att vi måste ta dessa steg framåt så vi kan ingå ett verkligt partnerskap med Förenta staterna öga mot öga.

 
  
MPphoto
 

  Erika Mann (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill gärna säga ett par ord om våra ekonomiska förbindelser. Jag tackar också min kollega Francisco José Millán Mon för hans utmärkta betänkande.

Vi måste påminna oss vad det är som vi verkligen vill uppnå. Jag menar, det var Europaparlamentet, som mycket senare fick stöd från rådet och kommissionen, som förde fram tanken att inrätta ett starkare ekonomiskt partnerskap och skapa en transatlantisk marknad. Denna tanke om en transatlantisk marknad följdes av det transatlantiska ekonomiska rådet (TEC). Dessa initiativ kan endast överleva om det finns starkt stöd från båda sidor. Att Förenta staterna har en ny regering betyder inte automatiskt att vi kommer att ha ett starkt stöd för det ekonomiska rådet eftersom vi är fullt upptagna med en enorm ekonomisk och finansiell kris.

Därför vill jag uppmana både kommissionen och rådet att försäkra sig om att det transatlantiska ekonomiska rådet ges allt nödvändigt stöd, eftersom det inte kommer att ske automatiskt.

Jag vill bara påminna er om tre punkter på dagordningen som är ytterst viktiga och som vi måste lösa på något sätt. En fråga är handelstvisterna. Denna agenda är fortfarande mycket omfattande, men jag vill koncentrera mig på en av de viktigaste frågorna, nämligen Airbus–Boeing-ärendet, som har förts inför WTO och som kontinuerligt skjuts upp. Jag uppmanar er att arbeta för att nå en lösning. Den frågan står inte på det transatlantiska rådets agenda, men vi måste finna en lösning snart, annars kommer vi att få svårigheter inom denna viktiga sektor.

Min andra vädjan är att ni ser till att ni äntligen tar fram en färdplan och att det kommer att råda öppenhet om vilka frågor som diskuteras i det transatlantiska rådet. Vi har efterlyst detta vid många tillfällen. Vi vet att rådet arbetar med det, men vi har fortfarande inte gjort några vettiga framsteg. Vi skulle vilja ha en utfrågning om containersäkerhet på båda sidor mycket snart. Detta enades man om vid vårt senaste TEC-möte, men det krävs en uppföljning.

Min sista kommentar är en uppmaning till er om att ni när det gäller energiintensiva industrier måste uppmärksamma TEC på förslaget att identifiera en riktmärkning tillsammans. Det är det enda sättet att lösa problemen i de energiintensiva industrierna.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

 
  
MPphoto
 

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (EN) Herr talman! Nästa vecka kommer Förenta staternas president Barack Obama att resa till Europa på sitt första utlandsbesök för att visa sitt åtagande för en transatlantisk allians och dialog.

När Barack Obama valdes till president kom han med hopp och förändring, inte bara för Förenta staterna, utan för hela världen och även inom Europa. Det är ytterst viktigt att EU inrättar ett kommunikationsnätverk för att föra en intensiv dialog med Förenta staterna om många viktiga frågor, t.ex. konflikten i Mellanöstern, den ekonomiska krisen och klimatförändringen. Dessa frågor är globala problem och de måste därför diskuteras inom ramen för ett internationellt samarbete, med Förenta staterna, Europeiska unionen, europeiska stater, Kina, Indien och alla stater i världen.

 
  
MPphoto
 

  Bogusław Rogalski (UEN). – (PL) Herr talman! I och med presidentvalet i Förenta staterna inleds en ny era i historien av förbindelserna med Förenta staterna och en ny era i själva landet. Jag hoppas att detta kommer att bli en evolutionär och inte en revolutionär förändring för Förenta staterna.

Jag är dock oroad över de underliga stärkta förbindelserna mellan Förenta staterna och Ryssland, på bekostnad av internationella överenskommelser som ingåtts med några länder i EU som Polen och Tjeckien, t.ex. om frågan om anläggande av en missilförsvarssköld, där Förenta staterna har backat från tidigare åtaganden gentemot dessa länder. Vi måste även komma ihåg viseringsfrågan eftersom Förenta staterna fortfarande har visumtvång för en del medlemsstater. Detta borde inte få förekomma i de transatlantiska förbindelserna mellan EU och USA.

Ett stärkt transatlantiskt samarbete måste vara en särskilt viktig fråga i kampen mot terrorismen, som framför allt annat måste baseras på respekt för den internationella rätten. Som Barack Obama har sagt, ”ingen nation, oavsett hur stor eller mäktig den är, kan besegra sådana utmaningar ensam”. Låt oss även minnas detta här i parlamentet, där det ofta verkar som om vi tror att EU kommer att kunna möta denna globala utmaning på egen hand.

 
  
MPphoto
 

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vår kollega Francisco José Millán Mon har i sitt betänkande, och även kommissionsledamoten och ministern, lagt fram möjliga lösningar, strategier och målsättningar som bör vägleda oss i vårt samarbete med USA. Jag vill ta upp en annan tanke och dela den med er.

Jag anser att Barack Obamas valslogan – ”De förändringar vi behöver” – även är relevant för oss européer. Jag tänker på en förändring i vår inställning till USA. Å ena sidan beundrar vi välståndet, ekonomin, vetenskapen, filmen, musiken och friheten i ett historiskt sett ungt samhälle. Å andra sidan finns det en motvilja och till och med en fientlig inställning, särskilt från många ledamöter på vänsterkanten, gentemot amerikansk politik, amerikansk religiositet och amerikansk kapitalism. Paradoxalt nog är Ryssland en ständig vän, vad landet än gör och trots de allra värsta attacker, t.ex. dödande av journalister, och USA är en partner som är klädd i fiendekläder, en fiende som, det är sant, hjälpte oss att befria Europa från nazisterna och som inte var tvunget att offra sig på det sättet, men gjorde det av egen fri vilja. USA uppfattas som en fiende som hjälpte till att återuppbygga Europa, men trots detta har landet inte gjort sig förtjänt av titeln permanent koalitionspartner.

Jag menar att det behövs lämpliga normer och bedömningar som bygger på sunt förnuft och inte på den enda rätta och rättvisa ideologin, som om det var ett eko som studsar tillbaka från Moskva. Vad som än är dåligt eller bristfälligt med USA måste bedömas, men det som är bra och kan bidra till att EU kan infria sina mål bör uppskattas. Samarbetet måste bygga på realiteter, och samtidigt på en fast vilja att lösa problemen tillsammans. De många uttalanden, applåder, ändringsförlag och hela resolutioner som har lagts fram av vänstern under de senaste fyra åren och som jag har haft tillfälle att ta del av, underbyggs ofta av en negativ, generaliserad attityd, som inte nödvändigtvis backas upp av fakta. Låt mig lägga till en sak – Barack Obama valdes endast till president genom nationens vilja, en nation som det är värt att samarbeta med, en nation som skyddar värden som även är viktiga för oss.

 
  
MPphoto
 

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! EU och USA står inför en hel rad globala problem och utmaningar. Den finansiella och ekonomiska krisen, problemen med den globala uppvärmningen, terrorism, spridning av kärnvapen, olösta problem och konflikter i Mellanöstern, Irak och Afghanistan, och många andra problem. Varken EU eller USA kan lösa dessa problem utan att samarbeta, som det strategiska samarbete och partnerskap som vi redan har diskuterat här. Ett partnerskap som bygger på gemensamma värden om frihet, mänskliga och medborgerliga rättigheter och demokrati, aspekter som har visat sitt värde under de senaste 60 åren.

Det finns en enorm vilja att samarbeta inom den nya administrationen i USA. För några veckor sedan hade flera av oss möjligheten att besöka Washington och inte bara sammanträffa med underordnade tjänstemän i utrikesdepartementet, utan även med våra motparter i kongressen, senaten och flera olika vetenskapliga institutioner. Det finns en vilja att samarbeta, att göra saker tillsammans och att lösa frågor gemensamt. Jag instämmer därför i uppmaningen att vi ledamöter i parlamentet ska inleda ett mycket närmare och mer intensivt samarbete med våra amerikanska motparter.

EU:s och USA:s strategiska samarbete får emellertid inte vändas mot tredjeländer, mot partner som Ryssland eller Kina. Problemen med nedrustning eller kärnvapenkontroll kan till exempel inte lösas utan samarbete med Ryssland. Jag välkomnar därför bland annat de förnyade förhandlingarna om Start-fördraget, och jag välkomnar också diskussionerna med våra ryska partner om frågan om USA:s missilförsvar i EU. Allt detta är viktigt. Jag vill avsluta med att önska det tjeckiska ordförandeskapet framgång vid det kommandet toppmötet i Prag och tacka Francisco José Millán Mon för detta betänkande.

 
  
MPphoto
 

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Herr talman! Gordon Brown sa nyligen i ett tal i Förenta staterna, i Washington, som den förste EU-ledaren som talade där, att EU aldrig tidigare hade varit så välvilligt inställt till Förenta staterna politiskt sett. Det stämmer verkligen. Det har aldrig funnits så mycket pro-amerikanism, så mycket amerikanism kan vi säga, i våra samhällen generellt och självklart även inom våra politiska, kulturella och sociala eliter som helhet.

Vi borde dra fördel av detta. Det råder en allmän känsla som går längre än personlig sympati för den nya regeringen och som kombineras med en bred gemensam agenda som vi kan arbeta med, en verklig agenda, som förklaras mycket bra i det betänkande som vi ska rösta om i morgon.

Det är även ytterst viktigt att vi är mycket väl medvetna om att även om vi delar många saker har vi inte alltid samma intressen, varför det inom vissa områden, som vänner som nu talar uppriktigt med varandra öga mot öga och kan arbeta tillsammans, finns vissa delar där vi kommer att fortsätta att ha olika uppfattningar. Detta beror särskilt på att våra samhällen ser olika ut, och här tänker jag framför allt på de ekonomiska och handelsmässiga områdena. Det finns oavgjorda frågor som vi måste lösa med bästa möjliga samarbete, men utan att glömma respektive sidas ståndpunkter.

I detta sammanhang måste EU vara självkritiskt när det gäller vad det kan göra och vad det bör förbättra för att vara trovärdigt. Vi vet att vi kommer att ha tydligare instrument när Lissabonfördraget väl antas, och vi kommer då att kunna tillämpa dem. Men vi måste redan nu inse att om vi vill göra oss förtjänta av Förenta staternas respekt och finnas med på deras radar måste vi även ändra vårt eget funktionssätt.

 
  
MPphoto
 

  James Elles (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag anser att detta betänkande är mycket viktigt med tanke på att vår föredragande Francisco José Millán Mon har lyckats få det nästan enhälligt godkänt i utskottet för utrikesfrågor. Jag har inte upplevt det tidigare, att alla grupper faktiskt går samman för att visa att de är för ett starkare transatlantiskt samarbete. Jag konstaterar med glädje att vi i det här betänkandet kallar det för det mest strategiska partnerskap vi har. Vi har många andra partnerskap, men detta är det centrala partnerskapet för oss i EU.

Som det nämndes tidigare finns det en ny ton, men jag känner även att det finns en frågande ton från amerikanerna, som vill veta vad EU kan göra för att bli en partner i det globala systemet. Vi måste därför fundera över vad vi kan bidra med i den här processen.

Jag anser att höjdpunkten i debatten var att ni, fru kommissionsledamot, sa att vi vill ha en mer strategisk dialog, möjligheten att se på långsiktiga tendenser, som man gör i rapporten från Förenta staternas nationella underrättelseråd (NIC) för 2025, att kunna se längre framåt och kunna enas om en gemensam analys, för att sedan agera gemensamt utifrån detta. Jag misstänker att detta kommer att kräva en viss ansträngning från EU:s sida, kanske genom stöd i budgeten för 2010, för att vi ska kunna formulera vårt eget långsiktiga tänkande – eftersom det finns mycket lite långsiktigt tänkande, både i kommissionen och faktiskt även här i parlamentet, om långsiktiga tendenser som de som tas upp i NIC-rapporten.

När vi gör detta måste vi se på hur vi kan skapa mer lika villkor för att involvera européerna och amerikanerna i dessa debatter. Under de senaste fem åren har vi sett ett enormt inflöde av amerikanska tankesmedjor i Bryssel, som har talat om för oss vad de tycker att vi ska göra i särskilda politiska aspekter, men det finns väldigt få EU-motsvarigheter i Washington som kan berätta för amerikanerna hur vi ser på utformningen av EU-politiken. Vi måste se på den här aspekten och avsätta tillräckliga budgetmedel för att få den effekten, så att vi får ett rättvist fördelat bidrag och inflöde i våra transatlantiska diskussioner.

 
  
MPphoto
 

  Ana Maria Gomes (PSE). – (EN) Herr talman! Räddat ur askan från Bushadministrationen av valet av Barack Obama, är det transatlantiska samarbetet inte längre tillräckligt för att lösa de stora utmaningar som mänskligheten står inför, men det är fortfarande nödvändigt.

EU måste utnyttja detta tillfälle och tillsammans med USA ta fram en exitstrategi för att komma ur den rådande globala krisen och skapa trygga villkor för medborgarna – och det handlar inte bara om att reformera det internationella finansiella systemet, utan om att reglera hela globaliseringsprocessen och investera i en hållbar ekonomi på global nivå.

Vi behöver mer Europa och ett starkare EU för att hjälpa Barack Obama att stänga Guantánamo, sätta stopp för de hemliga fängelserna och ta fram en alternativ strategi för säkerhetsutmaningarna i Afghanistan, Pakistan, Iran och Sudan samt skapa rättvisa och fred för israeler och araber.

Vi behöver ett starkare EU och ett verkligt partnerskap med USA för att nå millennieutvecklingsmålen. Endast med ett EU som är kapabelt att dela bördan och axla sitt globala ansvar, ett EU som inte bara är summan av sina olika delar, kommer vi att tas på allvar i Washington och kunna påverka Obama-administrationens politik och skapa det verkliga transatlantiska partnerskap som världen fortfarande behöver.

 
  
MPphoto
 

  István Szent-Iványi (ALDE). – (HU) I det tal som Barack Obama höll i Berlin förra året förklarade han att Amerika inte har någon bättre partner i världen än EU. Det är hög tid att även vi förklarar att vi inte har någon bättre eller viktigare partner i världen än Förenta staterna. Vi måste söka allierade bland dem som vi delar gemensamma värden och intressen med, och inte bland dem som står mycket långt från oss.

EU har inget alternativ till de transatlantiska förbindelserna. Hela västvärlden står inför stora utmaningar: den internationella terrorismen, vapenspridningen, klimatförändringen och den ekonomiska krisen. Inför dessa utmaningar kan vi endast lyckas och nå resultat om vi står enade.

När det gäller den ekonomiska krisen kan frestelsen att tillgripa protektionism kännas av i alla länder. Så även i Förenta staterna, eftersom de som vi vet har aviserat ett ”Köp amerikanskt”-program. Vi måste agera tillsammans mot protektionism, för i slutändan skyddas vi inte genom protektionism, utan den är skadlig för alla.

Barack Obamas första besök och rundresa i Europa omges av stora förväntningar. Vi förväntar oss att man vid G20-mötet kommer att lägga grunden till ett gemensamt institutionellt svar och fastställa gemensamma regler för att övervinna den globala ekonomiska krisen.

EU:s ambition är att vara en viktig internationell aktör. Lissabonfördraget ger oss de institutionella förutsättningarna, men inget kan ersätta den politiska viljan. Vi måste ta på oss en större roll i det internationella livet, för endast då kan vi infria våra ambitioner.

 
  
MPphoto
 

  Călin Cătălin Chiriţă (PPE-DE) . – (RO) Jag vill tacka Francisco José Millán Mon för hans utmärkta betänkande om de transatlantiska förbindelserna.

Som ledamöter av Europaparlamentet måste vi insistera på att EU och Förenta staterna utformar en gemensam strategi för sex stater i Östeuropa: Moldavien, Ukraina, Armenien, Azerbajdzjan och Vitryssland, som står i fokus för den europeiska grannskapspolitiken, så att vissa långsiktiga resultat kan nås i genomförandet av det nya östra partnerskapet och med avseende på Svartahavssynergin. Jag välkomnar att mitt ändringsförslag om den här frågan togs med i betänkandet och vill tacka mina ledamotskolleger för deras stöd för förslaget.

En annan särskilt intressant fråga är föredragandens förslag om att upphäva viseringskravet för alla EU-medborgare som vill resa till Förenta staterna. Alla EU-medborgare måste behandlas lika. Det är oacceptabelt att vissa EU-medborgare ska behandlas som andra klassens medborgare.

Jag vill lyfta fram de särskilda och viktiga framsteg som har gjorts i syfte att nå ett viseringsundantag. Rumänien införde till exempel nya biometriska pass i januari 2009. Passen är försedda med chip som lagrar personuppgifter om medborgarna och det har 50 säkerhetselement, 18 fler än i de gällande passen. Jag anser emellertid att biometriska pass inte ska vara ett villkor för att inte omfattas av programmet för viseringsundantag.

Att alla EU-medlemsstater ska omfattas av programmet för viseringsundantag måste vara en prioritering i dialogen mellan Europeiska kommissionen och Förenta staterna.

 
  
MPphoto
 

  Józef Pinior (PSE). – (PL) (mikrofonen var avslagen i början) (…) som president Barack Obama rubricerar sitt budskap vid G20-mötet i London. Den ekonomiska krisen har blivit en utmaning för hela världen, men utgör även en möjlighet för att fördjupa och omformulera de transatlantiska förbindelserna. I Francisco José Millán Mons betänkande lyfter man fram de strategiska aspekterna av partnerskapet mellan EU och Förenta staterna. Det vittnar tydligt om den vikt som Europaparlamentet fäster vid de transatlantiska förbindelserna.

Detta nya kapitel i förbindelserna mellan EU och USA bör även utnyttjas för att se till att EU-institutionerna blir aktivare i Förenta staterna. Jag tänker på EU-institutioner och universitet och stiftelser i EU. Nu är det dags att omformulera vårt partnerskap, det är dags för EU att i Washington och Förenta staterna visa potentialen hos dagens EU, potentialen hos europeisk forskning, kultur och civilisation. Vi bör dra nytta av att Förenta staterna har en ny president – en president som framställer Amerika som Europa alltid har sett det, som en symbol för demokrati och frihet.

 
  
MPphoto
 

  Toomas Savi (ALDE). – (EN) Herr talman! President Barack Obama har sagt att ”Amerika inte har någon bättre partner än EU”. Jag anser att jag talar för många av oss när jag säger att denna uppfattning är ömsesidig. I och med valet av president Obama inleddes ett nytt kapitel i de transatlantiska förbindelserna, som har lidit allvarliga bakslag. Som vice ordförande för delegationen för förbindelserna med Kanada fick jag till och med vid en tidpunkt uppleva en situation där Kanada agerade som medlare mellan EU och Förenta staterna.

För det andra välkomnar jag president Barack Obamas diplomatiska åtagande gentemot Iran. Som en anhängare till Friends of a Free Iran, hoppas jag emellertid att även den demokratiska oppositionen i Iran kommer att göras delaktig. Förhandlingarna med Iran måste vara öppna i alla bemärkelser. Denna nya era i förbindelserna mellan EU och USA kommer förhoppningsvis även att gälla USA:s förbindelser med tredjeländer. EU:s höga förväntningar på president Obama måste nu backas upp av konkret handling.

 
  
MPphoto
 

  Alojz Peterle (PPE-DE). – (SL) Den nya transatlantiska agendan var ny 1995. Mycket har förändrats under de år som gått sedan dess, och det är därför vi behöver ett nytt partnerskapsavtal.

Tjugo år har gått sedan Berlinmurens fall och den händelsen följdes av den historiska utvidgningen av Europeiska unionen. Under den tiden har vi bevittnat den tragiska ökningen av terrorism och nya hot mot freden i regionen. Dessutom har vi blivit medvetna om klimatförändringen och har ställts inför finansiella, ekonomiska och energimässiga kriser. Det skulle vara bra om vi gjorde ett bokslut efter kommunismens fall och tog mer hänsyn till de globala aktörernas ömsesidiga beroende i världen. Vårt nära partnerskap med USA bör utvecklas inom ramen för nya utmaningar och nya insikter.

Vi har inte bara med en finansiell eller ekonomisk kris att göra. Vi har även en global ledarskapskris att hantera. Vi måste göra framsteg på ett antal fronter samtidigt. Vi kommer inte att lyckas reformera det internationella finanssystemet om vi inte gör framsteg i Dohaprocessen och om vi inte gör större framsteg i insatserna för fred och fattigdomsutrotning.

För att vara effektiv måste multilateralismen utvecklas på ett sätt där vi garanterar att alla blir vinnare. ”Ja, vi kan.”

I den andan är jag för ett regelbundet politiskt samråd mellan de två partnerna och särskilt för att stärka den parlamentariska dimensionen av samarbetet genom ett inrätta en transatlantisk församling. När det gäller betänkandet är jag särskilt nöjd med att betoningen läggs på att undanröja begränsningar för investeringar och transatlantiska finansiella tjänster.

Avslutningsvis välkomnar jag även den vilja som uttrycks i betänkandet till närmare samarbete om rymdprogram, särskilt mellan Europeiska rymdorganisationen (ESA) och Nasa. Detta innebär inte att jag vill bli astronaut, utan snarare att jag är intresserad av ny teknik.

 
  
MPphoto
 

  Helmut Kuhne (PSE). – (DE) Herr talman! Den stora majoriteten av folket i EU, förmodligen majoriteten av regeringarna i EU och nästan säkert majoriteten här i parlamentet, hoppades att Barack Obama skulle väljas till president i november. Det är bra, även om en viss skepticism kanske har smugit sig in i några av anförandena om huruvida allt detta var så bra egentligen.

EU måste naturligtvis medvetet företräda sina egna ståndpunkter i framtiden, men tiden för spydiga kommentarer om Förenta staterna är förbi eftersom vi inte länge bekvämt kan skylla allt på George Bush, och detta ger oss en uppgift. Politiken för de transatlantiska förbindelserna från EU:s sida, från Europaparlamentets sida, kan inte längre bara bestå av att lämpa över alla krav på Förenta staterna, nu måste vi även svara på frågan om vad vi kan bidra med för att göra detta partnerskap effektivt.

Ta till exempel Afghanistan, som flera ledamöter har nämnt. Vad vill vi att EU ska göra för att utöka och förstärka polisuppdragen, för att gå vidare med det civila stödet och den civila återuppbyggnaden i detta land? Detta skulle vara EU:s uppgift, Nato kan ta hand om den militära delen. Det måste vi diskutera mycket detaljerat. Vad har vi att erbjuda?

 
  
MPphoto
 

  Janusz Onyszkiewicz (ALDE). – (PL) Herr talman! I 50 år efter kriget var grunden för säkerhetstänkandet i Västeuropa en nära allians med Förenta staterna och principen var att säkerheten är odelbar, att Förenta staternas säkerhet är direkt förknippad med Europas säkerhet. Slutet på det kalla kriget och uppskjutandet på obegränsad tid, får man hoppas, av en eventuellt omfattande konflikt i Europa kräver emellertid fortfarande att denna princip inte misskrediteras. Tvärtom, den bör upprätthållas och måste ligga till grund för inställningen till vår gemensamma säkerhet.

För det andra vill jag hänvisa till det Helmut Kuhne sa för ett ögonblick sedan. I Förenta staterna har eran av ensidiga politiska åtgärder upphört och de är nu beredda att föra en dialog med EU och redo att fatta gemensamma beslut i partnerskap med EU. Frågan är om vi är redo för detta, och är vi redo att pålitligt genomföra dessa gemensamt fattade beslut?

 
  
MPphoto
 

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Francisco José Millán Mon har lagt fram ett viktigt och utmärkt betänkande. Nu är frågan hur det ska kunna genomföras utan dröjsmål.

Den globala ekonomiska krisen utgör ett praktiskt incitament för världens två största demokratier att förena sig på grundval av gemensamma värden och liknande ekonomiska system, eftersom Förenta staterna och EU tillsammans står för över hälften av världens BNP. Adrian Severin uttryckte den strategiska ömsesidigheten mycket väl när han sa att EU behöver ett starkt Förenta staterna och att USA behöver ett starkt EU. Om dessa två partner kan samordna sitt agerande på ett bättre och effektivare sätt skulle detta ha en starkt positiv effekt på världens stabilitet och på många specifika regionala problem.

Ja, ett ökat intresse för EU, mer flexibilitet och öppenhet från den nya amerikanska administrationens sida är en välkommen möjlighet som måste utnyttjas. Men vi måste komma ihåg att förbindelserna med USA alltid fortsätter att vara EU:s viktigaste strategiska partnerskap. Men nu är det inte tid för förklaringar, det är dags att visa resultat och i det sammanhanget lyfts tre konkreta prioriteringar fram i betänkandet. Vi uppmanar parterna att enas om en gemensam agenda med kort- och långsiktiga mål, om såväl globala som regionala frågor. Vi begär att den 14 år gamla förbindelsen med det nya transatlantiska partnerskapsavtalet ska ersättas med ett nytt transatlantiskt partnerskapsavtal som även ska omfatta ett ekonomiskt råd, och vi efterlyser inrättandet av ett transatlantiskt politiskt råd och att de parlamentariska förbindelserna utökas i form av en transatlantisk församling.

 
  
MPphoto
 

  Martí Grau i Segú (PSE). – (ES) Herr talman! I och med valet av Barack Obama till president inleds en historisk tid för Förenta staterna, och i EU inser vi och instämmer i den särskilda betydelsen av detta.

President Obama är i dag helt på samma våglängd som EU när det gäller politiska åtgärder som bygger på nyckelorden ”återuppbyggnad” och ”återhämtning”.

Det tal som premiärminister Gordon Brown höll här i parlamentet i går är ett tydligt bevis på den ömsesidiga förståelse som finns. Utan tvivel förtjänar dessa ord, ”återuppbyggnad” och ”återhämtning”, ett så aktivt ledarskap som möjligt med tanke på den rådande krisen, som vi planerar att bemöta genom att utvecklas mot en grön ekonomi där tillväxt och miljöskydd inte står i motsats till varandra, utan kompletterar varandra perfekt.

Vi ser dock en ”återuppbyggnad” och en ”återhämtning” även i banden mellan EU och Förenta staterna, som har lidit skada under det senaste decenniet.

Förenta staternas återgång till multilateralism är ett mycket gott tecken för EU och leder till att våra mål för fred, rättvisa och välstånd i hela världen blir mer genomförbara. Under de senaste åren har det dock även uppstått en klyfta mellan civilsamhällena på båda sidor av Atlanten.

Vi, som EU-institutioner, bör främja samspel av alla slag mellan organisationer, den akademiska världen, kommunikationsmedier och de som är aktiva på det sociala området för att se till att denna klyfta kan överbryggas.

 
  
MPphoto
 

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Till skillnad från Ana Maria Gomes, som talade för en stund sedan och sa att de transatlantiska förbindelserna hade återfötts i och med valet av president Barack Obama, anser jag att talet om slutet på dessa förbindelser var tydligt överdrivet. Detta betänkande bevisar det ännu en gång, och jag gratulerar därför föredraganden.

EU och Förenta staterna har under lång tid varit viktiga allierade för välstånd, utveckling och globalisering. Under en lång tid har EU och Förenta staterna delat gemensamma utmaningar och till och med gemensamma fiender, även om några av dem, särskilt på den här sidan Atlanten, skulle tveka att erkänna detta. Under en lång tid har både européerna och amerikanerna vetat vad som måste göras för att tillgodose behoven hos en värld som fortsätter att vara orättvis, ojämlik och farlig, och som nu befinner sig i en global kris.

Krisen får emellertid inte leda till att vi backar ur eller minskar vår diplomatiska styrka eller det politiska och militära åtagande som krävs av oss genom våra skyldigheter som allierade, eller att vi vänder ryggen åt den kollektiva ekonomin eller tillåter att protektionismen blossar upp igen, vilket skulle vara förödande för återhämtningen av våra ekonomier.

Utelämnade till en ekonomi som har öppnats i global skala har EU och Förenta staterna nu starka allierade i Japan, Indien, Brasilien och flera länder i Asien.

Trots den rådande krisen finns det många nationer i världen som fortfarande ser till våra länder och hoppas att kunna leva som vi gör en dag. För alla dessa nationer måste EU och Förenta staterna än en gång bli den allians som leder, delar och globaliserar välståndsekonomin.

Det är också skälet till att nästa G20-möte är så viktigt, inte för att det utgör ett tillfälle att se vem som står närmast Barack Obama, utan för att det är ett tillfälle att visa att vi kan stå för svar och ledarskap. Vi kommer att samarbeta med de nya makterna om nödvändiga reformer, men vi måste vara medvetna om att endast en ekonomisk modell som baseras på människans kreativa styrka kommer att göra det möjligt att skapa välstånd – och jag menar välstånd, inte girighet, – arbetstillfällen och utveckling för att övervinna krisen.

Det finns inget annat sätt om vi vill ha en varaktig lösning, skapa nya arbetstillfällen och vara solidariska med dem som är mest behövande i dessa svåra tider.

 
  
MPphoto
 

  Dushana Zdravkova (PPE-DE) . – (BG) Fru kommissionsledamot! Jag vill tacka föredraganden Francisco José Millán Mon för hans heltäckande betänkande och för den definitiva ståndpunkt som uttrycks om att avskaffa viseringssystemet.

Fyra år efter det att förhandlingarna om att häva viseringskraven mellan USA och EU inleddes måste 80 miljoner medborgare från medlemsstaterna fortfarande köa och ansöka om att få ett amerikanskt visum stämplade i sina pass. Trots att betydande resultat har nåtts så här långt vägrar den amerikanska administrationen att ta det slutliga steget och tillämpa ömsesidighetsprincipen på de återstående fem medlemsstaterna och inbegripa dem i programmet för viseringsundantag.

I vår resolution av den 22 maj 2008 efterlyste vi att förhandlingarna om att inbegripa alla medlemstater i programmet för viseringsundantag skulle slutföras före valet till Europaparlamentet i juni. Bristen på framsteg på detta område är nu oroande, liksom de många indikationerna i pressen på att det inte kommer att ske någon verklig förändring i USA:s politik.

Jag vill även ta upp kommissionsledamot Jacques Barrots besök i Washington i förra veckan, då förhandlingarna om att häva viseringsrestriktionerna fortsatte. Det står inte klart ännu vilka exakta resultat som besöket kommer att leda till. Trots kommissionens insatser fruktar jag att de mål vi har satt upp inte kommer att nås före utgången av det sittande parlamentets valperiod.

Jag vill dock nämna att en del av de beslut som fattas av de enskilda medlemsstaterna tyvärr snarare får våra amerikanska partner att inte se EU som en enad styrka. Det är därför jag vill ta tillfället i akt att uppmana alla regeringar i EU att ändra sin politik och vidta särskilda åtgärder för att ge verkligt stöd till kommissionens företrädare.

Dessutom vill jag uppmana alla mina ledamotskolleger att stödja den förklaring som några av oss ledamöter, däribland jag själv, har tagit initiativ till för att få Förenta staterna att häva viseringssystemet för medborgare från alla EU-medlemsstater.

 
  
MPphoto
 

  Urszula Gacek (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Valet av president Barack Obama möttes av entusiasm i både USA och Europa, men förväntningarna är stora på USA:s 44:e president. Han står inför en rad utmaningar som ingen nationsledare i fredstid har förväntats klara av i mannaminne. Han har en finansiell och ekonomisk kris hemma, som är nära att leda till en krasch på finansmarknaderna, som har påverkat världsekonomin och som fortfarande är långt ifrån löst. Han har åtagit sig att finna en lösning för det krigshärjade Afghanistan och för Pakistan, som påverkas av situationen i Afghanistan. Han står inför faran med ett Iran som alltmer närmar sig att bli en kärnvapenmakt.

Vi tror på starka transatlantiska förbindelser som bygger på våra gemensamma värden demokrati och den fria marknadsekonomin. Vi respekterar de prioriteringar som president Barack Obama och hans nya administration har satt upp. Vi tar inte illa upp om USA anser att några av dessa målsättningar endast kan nås genom ett samarbete mellan USA och Ryssland. EU sträcker ut en öppen hand till Förenta staterna. För bara några veckor sedan förklarade vi här i parlamentet att vi var öppna för att samarbeta för att stänga Guantánamo Bay och omplacera de före detta internerna.

Medlemsstaterna från det forna östblocket har en särskild tacksamhetsskuld till Förenta staterna. Vi togs upp i den transatlantiska gemenskapen flera år innan vi blev EU-medlemmar. Polen har för sin del visat denna tacksamhet genom sin vilja att stödja USA närhelst det behövs, inklusive militärt engagemang i Irak och Afghanistan. Jag vädjar dock till den nya administrationen om att inte ta detta stöd helt för givet. En yngre generation polacker som har växt upp i demokrati har snabbt glömt bort denna tacksamhetsskuld. För att nå sina allmännare mål bör USA inte glömma bort att vissa frågor är känsliga för dessa lojala allierade, särskilt när landet återgår till att diskutera med Ryssland.

 
  
MPphoto
 

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill komma med några varningens ord, särskilt till den nya Obama-administrationen. Under de senaste 60 åren har Förenta staterna haft en rad olika inställningar till den europeiska integrationen. USA ser naturligtvis detta från en utomståendes perspektiv och kan till och med tro – felaktigt anser jag – att den liknar Amerikas egna historiska erfarenhet. Detta är ett synsätt som uppmuntras av den dominerande federalistiska tendensen i EU-institutionerna. Faran är att USA:s förhandlingsparter uppfattar EU:s egna berättelser som fakta, i stället för en historia som framställs som en dokumentär, men med en massa vilseledande och fiktivt innehåll.

USA måste inse att många av oss menar att EU går i fel riktning och att EU:s ambitioner att skapa en superstat som kallas Europa inte avspeglar våra medborgares önskningar, eftersom våra nationers suveränitet och deras möjlighet att välja och avsätta regeringar helt naturligt är mycket viktig för dem.

Det ligger inte heller i Förenta staternas intresse att det fritt givna åtagandet från många EU-länder om att gå samman leder till att de uppslukas av en europeisk union med helt andra syften.

Jag måste säga att jag har stor respekt för Francisco José Millán Mon och jag kan instämma i många av tankarna i hans betänkande, men inte i huvudriktningen, vilket är att upphöja EU:s roll till att vara den institution som är vår enda talesman i förbindelserna med Förenta staterna.

 
  
MPphoto
 

  Ioan Mircea Paşcu (PSE). – (EN) Herr talman! Sammanhållningen i västvärlden hjälpte oss att bli oberoende och att stoppa det kalla kriget, men vid den tid då våra länder gick med både i Nato och EU var de transatlantiska förbindelserna inte så bra som de skulle kunna vara.

Den aktuella krisen och de gemensamma utmaningar den leder till – försämringen av säkerhetsmiljön, globala frågor såsom energi, klimatförändringar, kärnvapenspridning och nya maktcentrum, regionala frågor såsom Mellanöstern, Afghanistan, Pakistan, Iran och Afrika – kräver ett transatlantiskt samarbete som är så intensivt som möjligt.

I detta sammanhang ger betänkandet ett positivt bidrag genom att främst föreslå sätt att institutionalisera dessa förbindelser, att gemensamt närma sig Ryssland och de sex östeuropeiska länderna, att uppnå en enhetlig transatlantisk marknad, att gradvis integrera våra finansmarknader och att utvidga USA:s program för viseringsundantag till alla EU-medlemsstater.

Vi får inte misslyckas. Kostnaden för västvärlden skulle vara att vi tappar initiativet i världsfrågorna, möjligtvis under en lång tid framöver.

 
  
MPphoto
 

  Alexandru Nazare (PPE-DE) . – (RO) Med tanke på de senaste årens utveckling inom EU, inom den amerikanska administrationen och även globalt anser jag att det nu är dags för oss att se över de transatlantiska förbindelserna och anpassa dessa till den nya situationen.

Därför välkomnar jag betänkandet från min kollega, Francisco José Millán Mon, och skulle vilja passa på att gratulera honom. I detta betänkande konsolideras EU:s viktigaste prioriteringar i förbindelserna med Förenta staterna och det är ett mycket värdefullt dokument. Jag är också glad över att de ändringsförslag som jag föreslog har tagits med i betänkandet.

Jag skulle vilja göra några anmärkningar.

För det första måste samarbetet på säkerhetsområdet fortsätta. Tiden är inne för EU att lämna ett större bidrag till krigsskådeplatsen i Afghanistan, där man utkämpar ett krig som har avgörande betydelse för regionens framtid. Jag vill också nämna att mitt eget land, Rumänien, har gett stöd till Förenta staternas insatser både i Irak och i Afghanistan.

För det andra, när det gäller energifrågan, tror jag att gemensamma åtgärder krävs för att samordna forskningsinsatserna och hitta nya rena energikällor.

När det gäller förbindelserna med Ryssland anser jag att det är en bra tidpunkt att anta en konsekvent strategi i förbindelserna mellan Förenta staterna och Europa, å ena sidan, och Ryssland, å andra sidan.

Slutligen skulle jag vilja välkomna de särskilt konstruktiva förslagen om att inrätta transatlantiska rådgivande organ, även inom utrikes- och säkerhetspolitiken.

 
  
MPphoto
 

  Luis Yañez-Barnuevo García (PSE). – (ES) Herr talman! Vi borde ropa ”goda nyheter! Goda nyheter!” President Barack Obama har åstadkommit ytterligare ett mirakel och har efter många år lyckats ena Europaparlamentet och EU i ett gemensamt mål, nämligen att stärka de transatlantiska förbindelserna.

Det var en liknande situation tidigare när Bill Clinton och Felipe González undertecknade den transatlantiska agendan 1995. Vid denna tidpunkt var man mycket optimistisk om framtiden. Sedan kom de åtta svarta åren när George W. Bush var president. Han splittrade i stor utsträckning de europeiska regeringarna, men inte så mycket den allmänna opinionen. Hans regering övergav gång på gång principer som var av grundläggande betydelse för EU, såsom multilateralism, stöd till FN och internationella lagar.

Allt detta byggs nu upp på nytt och vi har anledning att hoppas på framtiden när det gäller förbindelserna mellan EU och Förenta staterna. Därför gratulerar jag Francisco José Millán Mon till detta lysande betänkande, som kommer vid en bra tidpunkt för att stärka förbindelserna mellan de två världsdelarna.

 
  
MPphoto
 

  Íñigo Méndez de Vigo (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag skulle också vilja ansluta mig till ropen om ”goda nyheter” såsom Luis Yañez-Barnuevo García uttryckte det, eftersom jag anser att detta betänkande innebär en vändpunkt i förbindelserna med Förenta staterna.

En god vän sa till mig nyligen att hon hade varit i Förenta staterna och att hon hade blivit förvånad över bristen på kunskap om de nya institutioner och de nya förfaranden som inrättas genom Lissabonfördraget.

Om det är något jag skulle lovorda, om jag skulle ge ett mycket positivt omdöme om något i detta utmärkta betänkande som Francisco José Millán Mon har utarbetat, är det just detta: att de transatlantiska förbindelserna placeras i det sammanhang som Lissabonfördraget utgör och att alla Lissabonfördragets viktiga mekanismer för att EU ska kunna upprätthålla mycket nära och förtroliga förbindelser med Förenta staterna beskrivs.

Det ger oss i EU de verktyg vi behöver för att kunna uttrycka denna europeiska önskan, som tidigare var så nödvändig, som fortsätter att vara det i dag och som utan tvekan kommer att vara det i framtiden.

Jag vill gratulera Francisco José Millán Mon till att han har tagit fram ett så utmärkt betänkande.

 
  
MPphoto
 

  Alexandr Vondra, rådets ordförande. − (EN) Herr talman! Jag är tacksam för alla era bidrag och kommentarer under denna debatt. Jag är mycket glad över att Europaparlamentet, kommissionen och ordförandeskapet i stor utsträckning delar samma synsätt på de viktigaste frågorna för den strategiska dialogen mellan EU och USA. Jag är nöjd över att ha noterat ett starkt stöd för valet av teman för vårt första informella möte med president Barack Obama, nämligen följande: För det första, tryggad energiförsörjning och klimatförändringar, för det andra, ekonomiskt samarbete och för det tredje, samarbete när det gäller säkerhet och yttre förbindelser.

Jag lyssnade noga på de övriga kommentarerna, om bland annat behovet av att skapa en ny transatlantisk agenda, fördjupa det politiska bistånds- och utvecklingssamarbetet i fråga om andra länder, fullfölja samarbetet inom rättsliga och inrikes frågor, bevara drivkraften när det gäller det transatlantiska ekonomiska rådet och undersöka ett inrättande av det transatlantiska politiska rådet etc. Vi kommer att ta dessa frågor i beaktande när vi förbereder oss för det ordinarie toppmötet mellan EU och USA i juni.

De ledamöter som tog upp de andra frågorna, såsom viseringsundantag – inte alla EU-länder är delaktiga i detta – minns nog hur mitt land för ett år sedan var ledande i detta arbete. Det var också temat för en debatt här i parlamentet, så jag kan försäkra er att vi kommer att fortsätta ta upp frågan även med USA:s regering.

Slutligen vill jag tillägga följande tankar. Det verkar tydligt att den nya amerikanska administrationen har anammat många av våra budskap under de senaste månaderna och åren om de transatlantiska förbindelserna. De svarar nu på dessa. Till exempel ber man oss nu att ge ett större strategiskt bidrag i fråga om Afghanistan. Det är också tydligt att detta strategiska bidrag förväntas åtföljas av ett rent praktiskt åtagande, så jag antar att ni kommer att hålla detta i tankarna när vi diskuterar vårt praktiska bidrag till det kommande uppdraget i Afghanistan. Det bör inte komma som någon överraskning för oss när vi väl ägnar oss åt en grundlig och allvarlig debatt. President Barack Obamas uttalande i Berlin förra året om att Amerika inte har någon bättre partner än Europa var inte bara ett principiellt uttalande, utan även en uppmaning till Europa att bevisa detta.

För det andra är det tydligt för oss alla att de utmaningar vi står inför blir allt fler och alltmer komplexa. För att återgå till en av mina inledande punkter, när EU och USA enas om något, kan vi vara med och bestämma den globala dagordningen. Detta innebär också att vi axlar vår del av ledarskapet och leder andra så att de ger sitt stöd och tillhandahåller medel för att uppnå de uppsatta målen. Men för att kunna göra detta och för att vara en trovärdig partner för USA, måste EU tala med en röst så långt detta är möjligt.

Det tjeckiska ordförandeskapet kommer att fortsätta att se till att det transatlantiska partnerskapet är en av hörnstenarna i EU:s utrikespolitik. Jag ser fram emot att vidareutveckla denna förbindelse mot bakgrund av våra nya gemensamma utmaningar och jag ser fram emot ett fortsatt samarbete med parlamentet i detta.

 
  
MPphoto
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Som många har sagt har denna debatt visat att det handlar om hur vi kan genomföra de viktigaste frågorna tillsammans med en sådan viktig strategisk partner som Förenta staterna.

Eftersom jag inledningsvis kom med ett ganska stort antal mycket tydliga och praktiska kommentarer, kommer jag nu att begränsa mig till några få konkreta kommentarer.

För det första är lagstiftarnas roll i förbindelserna mellan EU och USA och den institutionella strukturen för dessa förbindelser mycket viktig. I princip stöder vi utan tvekan en starkare koppling mellan lagstiftare i EU och i USA. Det är tydligt att den främsta drivkraften för detta måste komma från lagstiftarna själva. Jag vet att Europaparlamentet är redo att göra detta och detta bör också komma från kongressen. Inte desto mindre menar jag att det skulle vara värdefullt för EU:s lagstiftare att också ha starkare kontakter med senaten, som har en längre valcykel, och med kongressledamöter vars sektorskompetens skulle kunna främja det transatlantiska ekonomiska rådets dagordning.

Lissabonfördraget, i den form det träder i kraft och när det träder i kraft, kommer som sagt att ge Europaparlamentet en stärkt roll i utformningen av dialogen mellan EU och USA, särskilt i regleringsfrågor. Som sagt kommer säkert också tankesmedjor vara mycket viktiga inte bara från USA:s sida för oss utan också från EU:s sida för USA.

När det gäller gemensamma institutioner mellan EU och USA, skulle jag först vilja varna för att den transatlantiska agendan bör vara innehållsorienterad snarare än processorienterad. Vid våra första möten med president Barack Obama kommer det därför, som jag tidigare har sagt, att vara viktigt att kunna fokusera på resultat.

Jag har dock noga noterat er uppmaning till en översyn av de nuvarande arrangemangen inom ramen för den nya transatlantiska agendan. Jag avser att inleda en strukturell översyn för att bidra till bättre resultat och kommissionen kommer att komma med lämpliga förslag.

Låt mig också i korthet ta upp det transatlantiska ekonomiska rådet. Günter Verheugen hade redan den 23 mars 2009 ett möte med sin nya amerikanska motpart, Michael Froman. De viktigaste frågorna för det transatlantiska ekonomiska rådet under den nya administrationen är de följande: För det första, att höja profilen för politiska strategiska frågor, medan man samtidigt lättar bördan av mer tekniska frågor på toppmötenas dagordning. För det andra, tidsplaneringen för ett kommande arbetsprogram – här vill Günter Verheugen anlägga ett mycket långsiktigt perspektiv – men detta måste vägas mot den nuvarande kommissionens mandat och vi behöver ha några kortsiktiga resultat. Slutligen, hur man ska hantera påtryckningar från medlemsstaterna – till vilka vi har lovat, men ännu inte levererat, ett program på medellång sikt – om större deltagande i det transatlantiska ekonomiska rådets arbete.

För det andra skulle jag vilja påpeka att vi är en gemenskap som delar värderingar med USA, men det finns fortfarande saker som behöver göras. Därför kommer vi att behöva uppmuntra USA att ansluta sig till viktiga människorättskonventioner inom ramen för FN, inklusive konventioner som gäller diskriminering mot kvinnor och barns rättigheter – för att bara nämna några få. Detta inkluderar vår hållning när det gäller Internationella brottmålsdomstolen, vilket har betonats vid ett flertal tillfället med Bush-administrationen, men detta kommer att tas upp igen.

För det tredje gäller det undantag från viseringskraven och ömsesidighet när det gäller viseringar, vilket många av er nämnde. Tack var omfattande insatser från medlemsstaternas sida och på EU-nivå antogs sju medlemsstater i programmet om viseringsundantag i november/december 2008. Emellertid finns det fortfarande fem medlemsstater vars medborgare ännu inte kan resa visumfritt till Förenta staterna. Därför kommer vi att fortsätta att ta upp denna fråga.

Jag kan meddela att vice ordförande Jacques Barrot och den tjeckiske ministern Ivan Langer tog upp frågan igen förra veckan i Washington. Den amerikanska sidan visade i allmänhet förståelse för vår ställning, samtidigt som man betonade att den federala regeringens åtgärder grundas på lagstadgade krav som tydligt sätter ramen för framtida utvidgningar av programmet och som noga övervakas av kongressen. Den amerikanska ministern Janet Napolitano informerade oss om att ytterligare en medlemsstat är mycket nära att upptas i programmet för viseringsundantag.

Slutligen gäller det Afghanistan: Vi har redan tidigare bidragit mycket, men som jag tidigare har sagt är vi redo att bidra till civil spaning och det kommer att bli en viss extra finansiering som vi kommer att ta från vår Asienbudget för valen, för polisen och, med största sannolikhet, för jordbruket eftersom det är viktigt att ha ytterligare alternativa försörjningsmöjligheter.

Jag är alltid öppen för nya idéer och ett exempel som tas upp i ert betänkande skulle vara att uppgradera utrikesministrarnas möte till ett transatlantiskt politiskt råd med större fokus på strategiska teman. Som jag tidigare har sagt avser vi att överväga en modernisering av den befintliga transatlantiska agendan i detta perspektiv, mot bakgrund av 15-årsdagen av det nya transatlantiska avtalet 2010.

 
  
MPphoto
 

  Francisco José Millán Mon, föredragande. − (ES) Herr talman! Jag skulle först vilja tacka för gratulationerna och anförandena om mitt betänkande. Vad jag ser som det viktigaste i denna debatt är att det finns ett brett samförstånd om att förbindelser mellan EU och Förenta staterna är viktiga samt om behovet av att stärka dessa, inte bara genom en gemensam dagordning för att hantera allvarliga utmaningar och allvarliga konflikter, utan också genom nya institutionella mekanismer.

Med ett undantag har det inte kommit några större invändningar vare sig mot de två årliga toppmötena eller mot inrättandet av ett transatlantiskt politiskt råd, och naturligtvis inte heller mot en förbättring eller uppgradering av dialogen mellan lagstiftarna till en mer strukturerad dialog, en form av transatlantisk församling, såsom rekommenderas i betänkandet.

I denna fråga välkomnar jag också att kommissionsledamoten ansåg att en stärkt dialog mellan de lagstiftande församlingarna var mycket värdefull och att varken hon eller rådets företrädare motsätter sig detta ytterligare stärkande av andra institutioner, som i stor utsträckning verkar bli nödvändigt i och med Lissabonfördraget. Detta kommer att vara mycket motiverat och fördelaktigt för båda sidor.

Jag kan inte svara på en minut på alla kommentarer som jag har fått, men jag skulle vilja säga att det i betänkandet rekommenderas ett konstruktivt samarbete i fråga om Ryssland, som Adrian Severing vet, men naturligtvis utan att det påverkar de mänskliga rättigheterna och folkrätten. När det gäller Kina finns det explicita och implicita hänvisningar, när jag talar om att involvera de nya framväxande ekonomierna i det globala styret. Naturligtvis kan inte alla ämnen behandlas i betänkandet, och detta är en kommentar som även i stor utsträckning gäller de ändringsförslag som jag har mottagit, vilka lyckligtvis är få till antalet.

Det är nödvändigt att prioritera. Betänkandet är redan för långt och prioritering betyder att välja, plocka ut och ibland överge något. Jag kan inte blanda ämnen som är mycket viktiga med andra som, även om de är viktiga, är mindre viktiga. Betänkandet måste vara läsligt. Därför, som vi säger på spanska, bör det inte ”falla en ur händerna” när man läser det, eftersom det är så tungt.

Mina damer och herrar! Jag anser att samarbetet med Förenta staterna är av avgörande betydelse. Premiärminister Gordon Brown påminde oss om detta här i går. Genom att anta detta betänkande i morgon kommer parlamentet att göra sin plikt: att sända ut budskapet att vi önskar och uppmanar till en ännu starkare strategisk förbindelse med Förenta staterna. Detta betänkande påminner oss – och James Elles sa detta för några minuter sedan – om att den viktigast strategiska förbindelse som EU har är dess förbindelse med Förenta staterna.

Jag är säker på och jag hoppas och litar på att kommissionen och rådet kommer att göra allt de kan under de kommande månaderna och veckorna, som är så viktiga, för att stärka denna förbindelse, också genom den institutionella dimensionen.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Corina Creţu (PSE), skriftlig. – (RO) Valet av president Barack Obama kan vara början till en nya era i förbindelserna mellan Förenta staterna och EU, förutsatt att båda sidorna omsätter de goda avsikterna och de vänskapliga förklaringarna i mer konkreta steg som syftar till att stärka förbindelserna och uppnå ett mer effektivt samarbete.

Den ekonomiska krisen och det aktuella geostrategiska klimatet gör det än viktigare att förbättra det transatlantiska samarbetet eftersom vi tillsammans möter allvarliga utmaningar. Förenta staterna och EU förenas genom ett partnerskap som är av grundläggande betydelse för båda sidorna och omfattar alla verksamhetsområden, från handel till militära allianser.

Under dessa omständigheter anser jag att det är av största vikt att undanröja de sista rester av diskriminering som finns i förbindelserna mellan EU och USA. Det faktum att medborgare i sex EU-medlemsstater fortfarande måste ha visum för inresa i USA måste vara en prioritering i kommissionens och Europaparlamentets dialog med amerikanska myndigheter, för att uppnå en likabehandling av alla EU-medborgare som grundas på fullständig ömsesidighet. Därför välkomnar jag att man i betänkandet har inkluderat en uppmaning till Förenta staterna att avskaffa viseringskraven för de sex länder som ännu inte har medtagits i programmet för viseringsundantag.

 
  
MPphoto
 
 

  Daniel Petru Funeriu (PPE-DE), skriftlig. – (EN) ”Amerika har ingen bättre partner än Europa”, förklarade president Barack Obama i Berlin i juli 2008. Europa å sin sida har ingen bättre partner än Amerika. Detta är den viktigaste slutsatsen och det motto som kan hämtas från detta utmärkta betänkande.

I 2000-talets globala värld står Europa och Amerika inför gemensamma utmaningar, men de delar också samma värden och kämpar för samma ideal. Därför är betänkandets rekommendationer om att trappa upp förbindelserna mellan EU och USA inte bara välkomna. De behövs verkligen också.

I dessa förbindelser menar jag att kontakten mellan individer är den verkliga nyckeln till förbindelser och samarbete som håller på sikt. Därför kräver jag gång på gång, och stöder helhjärtat uppmaningen i denna riktning, att den amerikanska administrationen helt och hållet och snarast ska avskaffa viseringssystemet för EU-medborgare. Det är oacceptabelt att medborgare i fem EU-medlemsstater fortfarande möter hinder och behöver visum för att resa till Amerika. EU är en enad helhet och därför bör alla dess medborgare bemötas på ett enat sätt, när det gäller deras rättigheter och friheter.

Låt människor samspela, forskare samarbeta och företag hitta gemensamma lösningar på den aktuella ekonomiska krisen. Rörelsefriheten mellan de två världsdelarna har därför blivit en brådskande fråga och den bör prioriteras redan vid Pragsammanträdet den 5 april 2009.

 
  
MPphoto
 
 

  Csaba Sógor (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Under de senaste 18 åren har USA fått utstå många hårda ord, kanske ofta med goda skäl när det gäller den tidigare republikanska administrationen under president George W. Bush.

Men jag vill påminna om att vissa problem i Europa fortfarande skulle hänga i luften utan amerikanskt stöd och deltagande. Mycket ofta under den tidigare nämnda perioden har det visat sig att EU kan bli maktlöst och inkapabelt att lösa konflikter som sker vid vår bakdörr, i vår världsdel.

Utan amerikanskt deltagande och Daytonavtalet kanske det fortfarande skulle vara krig i Bosnien. Och jag är säker på att jag inte behöver understryka att Kosovos status fortfarande skulle vara oklar och därför mycket frustrerande inte bara för människorna i Kosovo, utan också för EU:s länder.

Trots de många bristerna i den amerikanska demokratin har de uppnått något som vi i detta skede bara kan drömma om. De har en svart president. Jag sätter stora förhoppningar till de transatlantiska förbindelserna, och jag hoppas uppriktigt att saker kommer att förbättras till förmån för både EU och USA.

 
Senaste uppdatering: 12 augusti 2010Rättsligt meddelande