Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2009/2579(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

RC-B6-0197/2009

Debatter :

PV 24/04/2009 - 5.1
CRE 24/04/2009 - 5.1

Omröstningar :

PV 24/04/2009 - 7.1
Röstförklaringar

Antagna texter :

P6_TA(2009)0309

Debatter
Fredagen den 24 april 2009 - Strasbourg EUT-utgåva

5.1. Kvinnors rättigheter i Afghanistan
Anföranden på video
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag rörande kvinnors rättigheter i Afghanistan(1).

 
  
MPphoto
 

  Ana Maria Gomes, författare. − (EN) Herr talman! Synen på jämställdhet är ett bra mått på styrelseformerna överallt i världen, men i ännu högre grad i Afghanistan efter allt som kvinnor har fått utstå där de senaste årtiondena. Det kan inte bli verklig fred och återhämtning i Afghanistan om inte respekten för kvinnors mänskliga rättigheter prioriteras.

Den shiitiska familjelagstiftningen tillåter våldtäkt inom äktenskapet, barnäktenskap och förbjuder kvinnor att lämna hemmet utan sina mäns tillåtelse. Kvinnors mänskliga rättigheter och värdighet får inte offras i förhandlingar med islamiska fundamentalister inför presidentvalet. Det internationella samfundets företrädare i Afghanistan måste sätta mycket större press på president Hamid Karzai och de afghanska myndigheterna så att dessa inför ordentliga lagar som respekterar kvinnors mänskliga rättigheter och bedriver en politik där man åtar sig att stadfästa dessa rättigheter och respektera deras värdighet.

Precis som när det gäller den shiitiska familjelagstiftningen är förseningen av den afghanska medielagen – som det afghanska parlamentet antog med två tredjedelars majoritet för flera månader sedan – ett redskap som president Hamid Karzai använder för att fortsätta att kontrollera de statliga medierna, viktig propaganda innan presidentvalet.

Det internationella samfundet kan inte tillåta att detta fortsätter. Denna lag är grundläggande för att garantera att det råder yttrandefrihet och mediefrihet i Afghanistan. Utan detta saknar allt vi gör i Afghanistan värde. Det måste vidtas åtgärder i samband med dessa två lagar och det internationella samfundet måste se till att de afghanska myndigheterna uppfyller sina åtaganden och håller sitt ord när det gäller mänskliga rättigheter. Framför allt måste de respektera kvinnors rättigheter.

 
  
MPphoto
 

  Nickolay Mladenov, författare. − (EN) Herr talman! Det internationella samfundet är fullkomligt bestört över de uppgifter vi har fått ta del av om den lag som håller på att utarbetas i Afghanistan om shiitiska kvinnors ställning. Det är svårt att tro att ett land som vill vara en demokrati, och som vill uppfylla sina internationella åtaganden, i början av 2000-talet kan ha en lag som inskränker kvinnors rättigheter.

Jag anser emellertid att vi i vår debatt, och i allt vi gör när det gäller Afghanistan, måste vara väldigt försiktiga med hur vi går till väga eftersom Afghanistan är ett land som har upplevt en våldsam, repressiv religiös diktatur. Det har tvingats genomlida år och årtionden av inbördeskrig och är ett samhälle där människor, i högre grad än byggnader, har skadats och förstörts.

Vi måste vara väldigt konsekventa i de budskap vi sänder ut. Men vi måste även vara försiktiga med hur vi utformar dessa budskap. Vi bör uppmana de afghanska myndigheterna att se över lagen, ändra den och se till att den helt och hållet är i linje med landets internationella åtaganden och författning.

Vi bör inte utnyttja detta i valkampanjen här i EU utan vidarebefordra budskapet till våra kolleger och vänner i Afghanistan så att de kan uppfylla de åtaganden som de frivilligt har ingått.

Vi måste hjälpa president Hamid Karzai och den afghanska regeringen att se över lagen och se till att den är i linje med internationella åtaganden och författningen. Detta är en del av vår dialog, och vi måste vara mycket tydliga med att det inte bör antas några åtgärder som inskränker kvinnors rättigheter.

Jag håller helt med om vad Ana Maria Gomes precis sa. Men låt oss vara väldigt försiktiga. När vi har att göra med ett samhälle som har varit med om så traumatiska händelser är det nämligen mycket viktigare hur våra budskap uppfattas där än hur de förstås här. Låt oss vara mycket konsekventa på denna punkt och uppmana kommissionen och rådet att via alla våra stödprogram vidarebefordra detta budskap till den afghanska regeringen och de afghanska myndigheterna.

 
  
MPphoto
 

  Hélène Flautre , författare. – (FR) Herr talman! I den sista deklarationen från Durban II-konferensen, i vilken Afghanistan deltar, avslutade man i dag med att konstatera det oundgängliga behovet av att göra alla former av våld mot kvinnor till straffbara handlingar enligt lag och att fördöma alla rättsliga åtgärder som är grundade på diskriminering, även religiös sådan.

Samtidigt arbetar man i Afghanistan för en lagstiftning som enbart kan tillämpas på shiiter, och som uppenbart diskriminerar kvinnor när det gäller äktenskap, skilsmässa, vårdnad om barn, arvsrätt och utbildning.

Det är fullständigt schizofrent. Det Afghanistan skriver under på i Genève kan man inte förneka i Kabul. Genom att delta i Durban II-konferensen har Afghanistan förbundit sig att eliminera all diskriminering. Det är av största vikt för landets trovärdighet att man börjar agera direkt.

Genom att vägra godkänna denna lag skulle justitieministern och presidenten visa sin vilja att landet ska uppfylla skyldigheterna när det gäller de mänskliga rättigheterna.

Jämlikhet mellan män och kvinnor finns inskrivet i Afghanistans konstitution och i internationella konventioner i vilka Afghanistan är en part. Myndigheterna är skyldiga att inte ge sig inför extremism på något sätt, och att inte backa undan. I slutänden är det samhällets framtid som avgörs genom detta lagförslag, och det afghanska samhället har redan uttryckt sin önskan att inte uteslutas från debatterna.

Kvinnorna kämpar och de förtjänar allt stöd och allt skydd som landet kan ge dem. Det är upp till myndigheterna att uppfylla sina skyldigheter och visa sin förmåga att genomföra det man åtagit sig. Det är upp till Europas civila krafter att stödja dem i denna ambitiösa återuppbyggnad och att föregå med gott exempel.

Vi får inte glömma bort att de våldshandlingar som våra arméer har utfört och att kriget som tvingar Afghanistan in i fattigdom bara gör att extremisterna blir allt fler.

 
  
MPphoto
 

  Erik Meijer, författare. − (NL) Herr talman! Två skäl anförs för de främmande militära styrkornas närvaro i Afghanistan.

Det första skälet är att världen utanför Afghanistan vill skydda sig. Ända sedan 2001 har USA levt i skräck för en ny katastrof om al-Qaida skulle använda sig av afghanskt territorium för att förbereda nya attacker. Det handlar alltså om andra länders egna intressen. Det målet har man till stora delar uppnått.

Det andra skälet däremot, handlar om folkets situation i Afghanistan. Tanken var att de skulle befrias från tvång och bakåtsträvan. Det berör tryckfriheten, de religiösa minoriteternas rättigheter, individens frihet och alldeles särskilt skyddet av lika rättigheter för kvinnor. Under flera år har de internationella nyheterna om Afghanistan dominerats av historier om hur flickor återigen får gå i skolan, kvinnor inte längre behöver bära slöja, hur de nu kan leva som jämställda medborgare, oberoende av maken, och hur fler och fler kvinnor ägnar sig åt politik. Invasionen liknade ett feministiskt projekt.

Samtidigt kan vi se hur händelserna i Afghanistan mer eller mindre liknar händelserna i Tjetjenien. Båda länderna styrdes av fundamentalistiska islamistiska grupper, något som externa styrkor i båda fallen ville få ett slut på. En gigantisk allians bildades i båda fallen, en av amerikanerna, den andra av ryssarna, vilket innebär att man i ett försök att kontrollera en särskild grupp av islamistiska fundamentalister gör överenskommelser med andra islamistiska fundamentalister. Slutet blev att kampen för frihet, som var ett viktigt skäl för att invadera, offrades på kuppen.

I Afghanistan trycks kvinnorna mer och mer tillbaka till samma situation som under talibanregimen. Flickor går inte längre i skolan och kvinnor försvinner från den politiska scenen. Nu finns det till och med en lag som skyddar männens rätt till sexuell tillfredsställelse utan att kvinnorna i fråga har rätt att säga något. Det är liktydigt med våldtäkt. Journalister hotas av staten med dödsstraff. Detta är vägs ände. EU borde vägra att ge mer stöd till denna situation.

 
  
MPphoto
 

  Marco Cappato, författare. (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I det internationella samfundet sätter vi utan tvekan mycket av vår trovärdighet på spel genom händelserna i Afghanistan. Emma Bonino, ledaren för mitt politiska parti, arresterades av talibanerna på grund av sin blotta närvaro som kommissionsledamot för EU, och hon kvarhölls under några timmar på grund av hennes försvar av kvinnors rättigheter.

Trots skiljaktigheterna och de olika åsikterna om väpnat ingripande, och oavsett vilka ståndpunkter vi har intagit, kan vi inte låta situationen urarta så här när det gäller kvinnors rättigheter.

För sex år sedan arrangerade vi, Nonviolent Radical Party, en satyagraha: en världsomspännande icke-våldsaktion för kvinnorepresentation bland ministrarna i Afghanistans regering. I dag behöver vi en ny mobilisering av internationella samfundet för att se till att kvinnornas rättigheter inte bara skyddas, utan att kvinnor deltar fullt ut på högsta politiska och institutionella nivå.

Vi måste se till att allt samarbete med regeringen i Afghanistan sker med klokhet och försiktighet, vilket man i vilket fall som helst uppmanar till, men också med största bestämdhet avseende syftet. Det vore verkligen fel att tro att någon sorts realpolitik mot fundamentalistpartierna skulle kunna sluta med fred på lång sikt i Afghanistan, eller i våra egna städer och länder.

 
  
MPphoto
 

  Bernd Posselt , för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! För 30 år sedan, på hösten 1979, antog denna kammare den första brådskande resolutionen om Afghanistan. Författare var Otto von Habsburg som jag arbetade tillsammans med på den tiden. Det rörde en varning för den förestående sovjetiska invasionen av Afghanistan, som sedan faktiskt inträffade några månader senare.

Alltsedan dess har landets historia inneburit ett fruktansvärt lidande, och vi borde ställa oss frågan: Vad är Afghanistan? För det första är det i många avseenden ett uråldrigt stamsamhälle som vi inte kan skicka in i 2000-talet i ett enda svep. För det andra är det ett land som fäster stor vikt vid sitt oberoende, som man skyddade mot brittiska och ryska imperialister med stor kraft. För det tredje är det ett land som har lidit mycket under 1900-talet och som resultat av en ganska tveksam intervention – jag säger det helt öppet – från västmakterna nu befinner sig i en situation där det har en president som många människor inte tycker är deras egen.

Det är en mycket besvärlig situation. För att det inte ska uppstå några missförstånd – herr Cappato vet att jag inte är en av de”realistiska politikerna” – vill jag säga att jag inte är öppen för kompromisser när det gäller de mänskliga rättigheterna. Vi måste kompromisslöst motsätta oss denna lagstiftning och kvinnoförtrycket. Men vi måste fortsätta framåt på ett sätt som gör att vi lyckas och inte skapar ett intryck av att det här är någon form av extern styrning. Därför måste vi hitta partner i Afghanistans multietniska samhälle och gradvis bygga upp ett modernt samhälle i landet.

Det betyder att vi måste understödja ett politiskt koncept för Afghanistan snarare än en rent militär lösning, som tidigare har varit fallet. Därför måste lagstiftningen ses över. Detta är vi helt ovilliga att kompromissa om, eftersom vi betalar en hel del till detta land där vi har militär närvaro. Vi måste dock genomföra detta på ett sätt som involverar det afghanska folket och respekterar deras värdighet, och som främsta prioritet innebär detta förstås – vare sig vissa gillar det eller ej – kvinnornas värdighet.

 
  
MPphoto
 

  Lissy Gröner , för PSE-gruppen. (DE) Herr talman! Med tanke på undertecknandet av Shia-familjelagen, som visar förakt för kvinnorna i Afghanistan, uppmanar jag kommissionen att återigen göra kvinnors rättigheter till en central del av sin strategi för Afghanistan.

I november 2002 skickade den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet en delegation under min ledning till Afghanistan för att kontrollera att kvinnorna inte uteslöts i återuppbyggnaden av landet. Vi samtalade med president Karzai, flera regeringsföreträdare, kvinnorättsorganisationer och organisationer för mänskliga rättigheter, och vi blev mycket glada. Insikter som skulle innebära större säkerhet, stabilitet och välstånd för kvinnor, också utan att behöva bära burka, verkade finnas inom räckhåll. Hälso- och sjukvårdssystemet, skolgång och yrkesutbildning och chansen att förtjäna sitt levebröd öppnades för kvinnor efter talibanregimen. Världens högsta barnadödlighet verkade vara på nedgång. Genom vårt ingripande infördes en kvot på 25 procent kvinnorepresentation i konstitutionen för det första parlament som skulle väljas, och omkring fyra miljoner flyktingar återvände till sitt krigshärjade land.

Tyvärr har väldigt lite hänt under de senaste fem åren. Varningar från kvinnorättsorganisationer som t.ex. medica mondiale, om att våldet måste stoppas gick helt obemärkta förbi, och i början av april mördades den tysk-afghanska kvinnorättsaktivisten Sitara Achikzai av radikala islamistiska talibaner i Kandahar. Vi upptäckte att också andra kvinnor hade blivit skjutna, till exempel den högsta polistjänstemannen. Vi får inte sitta passiva och se på när detta händer utan att göra något åt det. Det civila uppvaknandet är i allvarlig fara. Vi måste stoppa den nya Shia-familjelagen.

I parlamentets resolution måste vi högt och tydligt förklara att lagen måste bort. Om inte det lyckas är det internationella stödet till Afghanistan också i fara om kvinnornas rättigheter inte respekteras. Alternativen är antingen ett uppvaknande som leder in i det internationella samfundet, som respekterar mänskliga rättigheter, eller en återgång till förtrycket från talibanerna. Detta måste vi säga högt och tydligt till president Karzai!

 
  
MPphoto
 

  Ewa Tomaszewska , för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det som oroar mig mest i den förändrade lagen i Afghanistan är att kvinnor inte längre har någon rätt till medicinsk behandling. Det är resultatet av förbudet för kvinnor att lämna hemmet utan makens tillåtelse, och även av förbudet att genomgå läkarundersökning.

Afghanistan är ett land där många års inbördeskrig har gjort att sjukhusens och den medicinska utrustningens kvalitet är katastrofal. Landminor förhindrar tillgången till vatten. Kunskap om hygien och om hur man sköter mindre åkommor utan läkares hjälp förs inte längre vidare mellan generationerna som den gjorde förr. Mödrar för inte över till sina döttrar att man kan använda kamomill, med dess desinficerande egenskaper, när man badar sitt barn. Alltför ofta har mödrarna helt enkelt mördats. Förutom denna dramatiska situation kan hindren att få hjälp från läkare eller sjukhus få katastrofala följder för en hel generation. Vi måste sträva efter att lösa problemen trots de kulturella skillnaderna.

 
  
MPphoto
 

  Bastiaan Belder , för IND/DEM-gruppen. (NL) I mitt land har vi ett talesätt som lyder ”papper kan vänta”, vilket illustrerar klyftan mellan högtflygande ideal och förordningar å ena sidan och vardagens realiteter å den andra. När vi tillämpar detta talesätt på kvinnornas rättigheter i Afghanistan ger det en chockerande bild.

Det är rätt att i den gemensamma resolutionen hänvisa till Afghanistans konstitution och de internationella överenskommelser som godkänts av Kabul, där man kräver lika rättigheter för män och kvinnor och jämställdhet mellan könen enligt lag. Kvinnornas verkliga situation i Afghanistan är en helt annan. Sammanfattningsvis kan kvinnornas situation i Afghanistan i stora drag beskrivas i tolv korta punkter, nämligen en medellivslängd på 44 år, hög frekvens dödsfall vid förlossningar (1 600 av 100 000 förlossningar), endast 14 procent av alla kvinnor över 15 år kan läsa, låg status eftersom kvinnorna ägs av männen, frekventa och ökande antal hot och skrämselattacker mot kvinnor i offentliga positioner – även mord, obefintligt skydd av de afghanska kvinnoorganisationerna från lokala myndigheter eller utländska trupper mot väpnade attacker, familjen bestämmer i huvudsak om flickor ska få någon utbildning, attacker mot flickskolor – i november 2008 lemlästades till exempel åtta skolflickor och fyra kvinnliga lärare i Kandahar då talibanerna sprayade syra i deras ansikten, fortsatt hot om sexuellt våld i och utanför äktenskapet, ungefär 57 procent av alla flickor gifts bort innan de fyllt 16 år, brott mot kvinnor rapporteras knappast alls av rädsla för vedergällning av familjen, stammen, förövaren eller till och med polisen, och självskador och självmord hos de afghanska kvinnorna på grund av deras hopplösa situation.

Denna deprimerande bild av de afghanska kvinnornas situation, som bara skrapar lite på ytan, förstärker det akuta behovet av att omvandla den rättsliga status Afghanistans kvinnor har på pappret till en nationell, internationell och också europeisk politisk prioritet.

 
  
MPphoto
 

  Charles Tannock (PPE-DE). - (EN) Herr talman! I Afghanistans nya lag legaliseras i praktiken våldtäkt inom äktenskapet och även barnäktenskap för shiitiska kvinnor. Lagen hotar att föra landet tillbaka till talibanregimens medeltidsliknande dagar. När det gäller modernitet och respekten för kvinnors rättigheter gör denna lag utan tvekan det svårare att skilja mellan den folkvalda afghanska regeringen och de talibanterrorister som den bekämpar.

Lagen gör det också svårt att motivera det internationella samfundets massiva militära och ekonomiska stöd till Afghanistan. Jag känner mig mycket illa till mods att soldater från mitt hemland Storbritannien dör för att försvara en regering som alltför mycket ger efter för extrema och upplysningsfientliga stämningar.

President Karzai ska ha en eloge för att han har sagt att denna lag ska upphävas. Men det har krävts stora internationella påtryckningar, inklusive denna resolution från parlamentet innan vi har kommit hit. Upphävandet av denna lag får dessutom inte skymma det faktum att kvinnor i Afghanistan fortfarande har bristande utbildning och dagligen utsätts för orättvisor och diskriminering. Det återstår fortfarande mycket arbete innan vi helt och hållet har integrerat Afghanistan i den moderna världen och fått landet att uppfylla sina bindande åtaganden.

 
  
MPphoto
 

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE).(PL) Herr talman! Trots att Afghanistan har undertecknat konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, och att president Karzais regering har utarbetat ett dekret om jämställdhet mellan könen enligt lag och har garanterat kvinnorna en fjärdedel av platserna i det afghanska parlamentet, behandlas kvinnorna i Afghanistan fortfarande som andra klassens medborgare i sitt eget land.

För många afghanska fundamentalister är kvinnans plats i hemmet, inte i skolan eller på arbetet. Ett exempel på detta är den lag som nyligen antogs i båda kamrarna i det afghanska parlamentet och skrevs under av presidenten. I denna lag sägs att kvinnor endast får lämna hemmet, studera, söka jobb eller få medicinsk vård med makens eller faderns tillåtelse. Lagen ger dessutom vårdnaden om barnen till enbart fadern eller mor-/farfadern. Lyckligtvis har lagen ännu inte trätt i kraft. Efter det stora antalet protester, både i Afghanistan och utanför landet, har lagförslaget remitterats till Afghanistans justitiedepartement så att textens överensstämmelse med konstitutionen och internationella fördrag kan kontrolleras.

Europaparlamentet borde med skärpa kräva att de afghanska myndigheterna återkallar denna lag, som utan tvekan går emot konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Dessutom bör vi göra klart för justitiedepartementet i Afghanistan att de måste avskaffa alla andra lagar som diskriminerar kvinnor. Europeiska unionen som gemenskap måste uttrycka sitt stöd för alla som kämpar för kvinnors rättigheter i Afghanistan, så att inte allt förstörs som hittills har uppnåtts.

 
  
MPphoto
 

  Anna Záborská (PPE-DE). – (SK) Jag vill uttrycka mitt djupaste tack till talman Hans-Gert Pöttering för att han accepterat min önskan och tagit med denna punkt bland de brådskande resolutionerna under detta sammanträde.

En kvinnas värdighet är själva kärnan i hennes person. Den måste respekteras i partnerrelationer och inom familjen och alla samhällen borde öka kunskapen om detta. Unga kvinnor måste få fatta beslut fritt och självständigt. Vi kan inte acceptera den nuvarande situationen i Afghanistan. Diskriminering mot kvinnor är en överträdelse av de grundläggande mänskliga rättigheterna, det förödmjukar kvinnorna och förstör deras individualitet.

Vår policy måste vara begreppsbaserad men utan tvetydigheter. Vi kan inte låta president Hamid Karzai tala i Europaparlamentet och samtidigt acceptera att lagar som bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter antas i hans land.

 
  
MPphoto
 

  Corina Creţu (PSE) . – (RO) Att en lag är på väg att antas i Afghanistan, som tillåter diskriminerande och förnedrande behandling av kvinnor i familjen och i samhället, är något som berör oss alla. Denna lag står i skarp motsättning till den agenda som vi stödjer för Afghanistan, inte minst eftersom majoriteten av Nato-länderna har förklarat att de kommer att öka sin inblandning för att stabilisera landet. Den internationella militära närvaron i landet är naturligtvis mycket viktig, kanske till och med avgörande, men denna intervention handlar inte bara om att garantera fred och infrastrukturinvesteringar, utan det är mycket mer komplicerat än så: det handlar om att modernisera det afghanska samhället.

För vem bygger vi skolor när de afghanska flickorna är diskriminerade och inte får någon utbildning? Ingen tror naturligtvis att det nya samhället i Afghanistan ska bli en kopia av västerländska samhällen, men vi kan inte blunda för våld och kränkningar av de mänskliga rättigheterna under förevändning av respekt för lokal kulturell identitet. Jag anser därför att det är EU-institutionernas plikt att framföra ett bestämt budskap till presidenten …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Afghanistans historia har varit besvärlig. Jag tror att familjerna har en stark sammanhållning i landet och att kvinnan har en viktig roll i familjen. Därför är det framför allt viktigt att främja den ekonomiska utvecklingen och stödja särskilt små och medelstora företag.

En modern infrastruktur behövs naturligtvis också för att landet ska kunna utvecklas. Jag anser att det är just infrastrukturprojekt som skulle kunna skapa en större förståelse mellan människorna i landet och att det också genom informations- och kommunikationsteknikens försorg långsamt skulle kunna växa fram en annan syn på världen, samtidigt som man till fullo bevarar landets identitet.

 
  
MPphoto
 

  Antonio Tajani , kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Lagstiftningen om mänskliga rättigheter för shiiterna i Afghanistan har med rätta dragit till sig en hel del uppmärksamhet.

Vi övervakar noga den politiska utvecklingen på plats genom vår delegation och med hjälp av EU:s särskilda representant och medlemsstaternas representanter.

Vi respekterar naturligtvis att lagstiftningen i Afghanistan är helt oberoende, särskilt konstitutionen, som faktiskt enligt artikel 131 gör det möjligt att stifta lagar som endast gäller shiiterna. Vi har ändå, tillsammans med våra partner, stöttat en aktion riktad mot vissa artiklar i denna lag som knappast är förenliga med Afghanistans konstitution eller den internationella lagstiftning som den afghanska regeringen har skrivit under.

EU gjorde därför ett påpekande till Afghanistans regering den 12 april. I detta påpekande påminde vi särskilt om regeringens skyldigheter enligt internationella konventioner om civila och politiska rättigheter, diskriminering av kvinnor och barnens rättigheter.

Vi poängterade att den föreslagna lagstiftningen i stor utsträckning skulle hindra kvinnor från att utöva sina rättigheter och delta i det ekonomiska, sociala, kulturella, civila och politiska livet i Afghanistan.

Den internationella reaktionen och reaktionen från det afghanska civilsamhället bidrog troligen till den afghanska regeringens beslut att återremittera lagstiftningen till justitieministern för en allmän granskning, särskilt inriktad på Afghanistans skyldigheter i förhållande till internationell lagstiftning. Självklart kommer denna granskning att utföras under den afghanska regeringens kontroll. Med tanke på landets politiska bakgrund är det avgörande att regeringen axlar sitt ansvar fullt ut inom ramarna för lagstiftnings- och institutionella förfaranden.

Vi kommer tillsammans med våra internationella partner att följa denna granskning mycket noga, även med tanke på vårt stöd till den institutionella reformeringen av den rättsliga sektorn.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Toomas Savi (ALDE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Varje människa har rätt till ett mänskligt liv, det vill säga en person bör inte diskrimineras på någon grund, inte heller kön. De mänskliga rättigheter som är självklara för oss européer kränks emellertid i stor omfattning i många länder runt om i världen.

Sedan talibanerna störtades har situationen i Afghanistan förbättrats. Situationen för de mänskliga rättigheterna har emellertid inte förbättrats lika mycket. De fortsatta kränkningarna av kvinnor är helt oacceptabla och EU måste fortsätta att sätta press på den afghanska regeringen för att se till att den får situationen under kontroll. Vad som till och med är mer upprörande än flera kontroversiella lagar om jämställdhet mellan kvinnor och män är att män fortfarande värdesätts högre i det afghanska samhället än kvinnor. EU måste därför stödja de kunskapshöjande kampanjer som har som mål att främja jämställdhet och mänskliga rättigheter.

 
  

(1)Se protokollet.

Senaste uppdatering: 19 augusti 2009Rättsligt meddelande