Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– betänkandet av Carlos Coelho, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om rådets beslut om inrättande av en utvärderingsmekanism avsedd att övervaka tillämpningen av Schengenregelverket (KOM(2009)0105 – C6-0111/2009 – 2009/0032(CNS)) (A7-0035/2009), och

– betänkandet av Carlos Coelho, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till rådets förordning om inrättandet av en utvärderingsmekanism avsedd att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket (KOM(2009)0102 – C6-0110/2009 – 2009/0033(CNS)) (A7-0034/2009).

  Carlos Coelho, föredragande. – (PT) Herr talman, herr Barrot, mina damer och herrar! Jag förespråkar en utvärderingsmekanism för Schengen som förbättrar det befintliga systemet och gör det mer effektivt, för att Schengenregelverket ska tillämpas mer insynsvänligt och konsekvent.

Jag är emellertid besviken på de förslag som kommissionen har lagt fram. I huvudsak innehåller förslaget samma regler som tidigare för uppdragets första del, utan några ändringar. När det gäller uppdragets andra del eller utvärderingen av Schengenregelverkets genomförande i de medlemsstater som ingår i Schengenområdet så innehåller förslagen endast de förbättringar som nyligen gjorts i den befintliga utvärderingsmekanismen.

Det enda nya inslaget är möjligheten att genomföra oanmälda besök, något som jag välkomnar. I fråga om utvärderingsförfarandet innebär förslagen att rådets nuvarande roll helt och fullt överförs till kommissionen, vilket gör att utrymmet för samarbete med medlemsstaterna blir mycket begränsat, och Europaparlamentet utesluts helt från förfarandet utan att det framgår att detta skulle medföra några fördelar.

Jag befarar att vi närmar oss en ordning med helt skilda utvärderingsmekanismer för uppdragets två delar, vilket skulle kunna medföra att systemets effektivitet och konsekvens sätts på spel. Länder som vill gå med i Schengen bör inte underkastas andra regler och system för utvärdering än de länder som redan är med.

Det finns även problem med uppgiftsskyddet. Jag vill bara nämna tre exempel på detta: För det första är frågan om säkerheten vid konsulära beskickningar ofullständig och frågan om externa företags verksamhet i samband med entreprenad behandlas inte. För det andra bör även de säkerhetskrav som har föreslagits för Schengens informationssystem (SIS) ingå i punkten om viseringar. För det tredje bör artikel 7 i förordningen inte enbart inbegripa riskanalysen utan även redovisningarna och rapporterna för de säkerhetsinspektioner som medlemsstaterna har genomfört i enlighet med de bestämmelser som införts genom de rättsliga instrumenten SIS och Informationssystemet för viseringar (VIS).

Förutom de problem som jag har nämnt här och de förbättringar som skulle kunna göras är det ett grundläggande problem att Europaparlamentets roll är ovidkommande. Enligt vår rättstjänst är kommissionens val av rättslig grund berättigat. Men det vore även möjligt att tillämpa medbeslutandeförfarandet för det här förslaget till förordning. Det enda avgörande är den politiska viljan. Om Lissabonfördraget träder i kraft, vilket det förväntas göra inom kort, kommer de här förslagen ändå att sammanfogas till ett gemensamt förslag och läggas fram på nytt, eftersom pelarstrukturen kommer att upplösas.

Vi får inte glömma att vi diskuterar säkerheten för området för frihet, säkerhet och rättvisa, vilket bör inbegripa samtliga medlemsstater och EU-institutioner. Därför är medbeslutandeförfarandet det rätta valet. Europaparlamentet får inte bara ha en biroll, utan dess roll ska snarare återspegla det inflytande som parlamentet har när grundläggande lagstiftande instrument antas.

Jag vill avsluta med att tacka skuggföredragandena för att de stöder att Europaparlamentet ska ha denna ställning och jag uppmanar vice ordförande Jacques Barrot, som alltid har visat respekt för parlamentet, att lägga fram de här förslagen på nytt, då inte bara med ett bättre innehåll, utan även med en lämplig roll för Europaparlamentet i själva förfarandet.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Herr talman! Jag ska försöka ge svar på de saker som Carlos Coelho har tagit upp i sitt betänkande.

Utvärderingsmekanismen är en viktig åtgärd för att skydda Schengenområdets integritet och upprätthålla det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna. Därför föreslår kommissionen att experter från medlemsstaterna ska vara fullt delaktiga i planeringen av besöken på plats, och i utarbetandet av utvärderingen och uppföljningsrapporterna.

Kommissionen är naturligtvis övertygad om att parlamentet ska vara delaktigt i utvärderingen av Schengen, vilket inte är fallet i nuläget. Medborgarna måste få tillgång till resultaten i dessa utvärderingar. Därför har kommissionen erbjudit sig att lägga fram årsrapporter inför parlamentet med slutsatserna från varje utvärdering och en redogörelse för hur väl de korrigerande åtgärderna har lyckats.

Så det är det första svaret. Det är riktigt att Carlos Coelho tar upp frågan om parlamentets rätt till medbeslutande. I enlighet med de fördrag som för närvarande är i kraft tillåts inte detta. Men även om det inte finns någon rätt till medbeslutande i dagsläget så införlivas den befintliga mekanismen i gemenskapsrätten genom förslagen. Förslagen innebär att mekanismen kan bli mer effektiv i fråga om planering, besöken på plats och uppföljningsrapporterna för utvärderingarna.

Dessutom stärks kommissionens roll som fördragens väktare. Herr Coelho, denna stärkta roll stöter emellertid på starkt motstånd från rådet. Därför krävs två parallella förslag i enlighet med de fördrag som är i kraft, eftersom Schengenregelverket omfattar både den första och den tredje pelaren.

Kommissionen ansåg att artikel 66 i EG-fördraget, som föreskriver samråd med Europaparlamentet, var den korrekta rättsliga grunden för det förslag som gäller den första pelaren. Denna rättsliga grund valdes för den befintliga utvärderingsmekanismen för Schengen när Schengenregelverket införlivades i EU:s ramverk genom beslutet om ”uppdelning” 1999.

Artiklarna 30 och 31 i fördraget valdes som rättslig grund för det förslag som gäller den tredje pelaren. Därför var vi tvungna att hänvisa till två olika artiklar för utvärdering av den första respektive den tredje pelaren.

I enlighet med de fördrag som är i kraft och de rättsliga diskussioner som de ger upphov till måste kommissionen stå fast vid sina förslag. Herr Coelho, mot bakgrund av de svåra förhandlingarna med rådet om kommissionens stärkta roll är det tänkbart att dessa inte kommer att avslutas inom den närmaste tiden. Framför allt i dag kan vi hoppas att Lissabonfördraget ratificeras så att frågan tas upp på nytt och att kommissionen då beslutar vilken den anser vara den lämpligaste rättsliga grunden för den föreslagna mekanismen, så att Europaparlamentet blir så delaktigt som möjligt.

Givetvis kommer kommissionen då att lägga fram ändrade eller nya förslag beroende på situationen. Som ni vet är jag själv i allmänhet en stor förespråkare för dessa bestämmelser, som kommer att göra det möjligt för parlamentet att inta rollen som medlagstiftare i de flesta fall som rör området med rättvisa, frihet och säkerhet. Jag är självklart endast positivt inställd till att parlamentet får en mycket aktivare roll. Men som läget är i dag anser jag att vi inte kunde ha gjort annorlunda än att föreslå denna ändring enligt de nuvarande rättsliga grunderna. Icke desto mindre, som jag sade tidigare, är diskussionerna med rådet inte särskilt enkla. Inte för att vi inte har velat göra medlemsstaterna delaktiga, utan för att kommissionen i sin roll som fördragens väktare anser att den även är ansvarig för att sköta hela utvärderingsmekanismen i samarbete med medlemsstaterna och givetvis parlamentet.

  Simon Busuttil, för PPE-gruppen. – (MT) Inrättandet av Schengenområdet var utan tvivel ett stort steg framåt för flera EU-länder. Därmed infördes konceptet full rörelsefrihet på ett mer realistiskt sätt för våra medborgare. Man skulle även kunna säga att när en medborgare reser inom Schengenområdet är det nästan som om han eller hon reser inom det egna landet. Men vi känner alla till att det krävdes mycket hårt arbete och stora uppoffringar för att ett ambitiöst projekt som detta skulle lyckas så som det gjorde. När vi valde att öppna dörrarna för varandra var vi framför allt tvungna att ha förtroende för varandra i en så känslig fråga som denna, det vill säga att skydda våra yttre gränser. När det handlar om yttre gränser sätter ett land sin tillit till ett annat och får tillit i gengäld.

Jag håller därför med min kollega Carlos Coelho om att syftet med dessa betänkanden är att förbättra utvärderingsmekanismen för Schengenprojektet, ett projekt som har stor betydelse och som bygger på ömsesidig tillit. Likväl vidhåller vi att utvärderingen måste genomföras på ett effektivt och insynsvänligt sätt. Parlamentet måste vara delaktigt och tillåtas utöva sin fulla makt, särskilt nu när det kanske bara är några veckor kvar tills Lissabonfördraget träder i kraft. Jag är därför säker på att kommissionen förstår att vi med tanke på utsikterna till Lissabonfördragets ikraftträdande inom kort förväntar oss att man i ett förslag som detta fullt respekterar alla de befogenheter som Europaparlamentet kommer att utöva i enlighet med nämnda fördrag.

  Ioan Enciu, för S&D-gruppen. – (RO) Inrättandet av en utvärderings- och övervakningsmekanism avsedd att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket är en viktig åtgärd som kommer att leda till ett genomförande av de beslut som rör frihet, säkerhet och rättvisa, särskilt bestämmelserna i Haagprogrammet. De förslag som har lagts fram till debatt i dag innehåller en slags utvärderingsmekanism. De omfattar bestämmelser som är specifika för det berörda området och en lämplig kontrollmetod.

Vid en noggrannare granskning framgår dock att vissa principer om interinstitutionellt samarbete ignoreras, både på EU-nivå och mellan EU-medlemsstaterna. Ur denna synvinkel innehåller de framlagda förslagen bestämmelser som gör att samarbetet begränsas mellan medlemsstaterna i fråga om utvärdering av tillämpningen av Schengenavtalet. Samtidigt stärks kommissionens roll i förfarandet på ett sätt som inte kan godtas, medan Europaparlamentet utesluts från hela utvärderingsmekanismen.

Formuleringarna i vissa artiklar i bestämmelserna ger dessutom utrymme för olika tolkningar av förbindelserna mellan kommissionen, parlamentet och rådet med avseende på deras tillgång till information om tillämpningen av Schengenregelverket.

Därför betonas följande i artikel 14, som handlar om känslig information: ”De rapporter som ställs samman efter besöken på platsen ska betraktas som handlingar för begränsad spridning. Kommissionen ska, efter samråd med den berörda medlemsstaten, besluta vilken del av rapporten som får offentliggöras.”

Jag vill dessutom nämna att det i artikel 16, där det hänvisas till den rapport som ska läggas fram inför Europaparlamentet och rådet, inte står att även årsrapporten för de utvärderingar som har genomförts kommer att innehålla begränsad information. Vi skulle därför kunna sluta oss till att det är upp till kommissionen att avgöra vilken information som ska ingå i årsrapporten. Detta innebär att kommissionen tilldelas funktioner som enligt min uppfattning inte är berättigade.

Lissabonfördraget kommer snart att träda i kraft, och från och med den dagen kommer medbeslutandeförfarandet att bli det normala lagstiftningsförfarandet, även när det gäller frihet, säkerhet och rättvisa. De lagstiftningsförslag som diskuteras för närvarande innehåller bestämmelser som strider mot fördragets principer. Därför kommer dessa förslag, om de godkänns i detta läge, att behöva granskas på nytt när Lissabonfördraget träder i kraft.

Frihet, säkerhet och rättvisa är områden av största vikt för EU-medborgarna, vars intressen företräds direkt av EU:s lagstiftande församling. Att begränsa rollen för en institution som Europaparlamentet är fel. Jag vill avsluta med att stödja det som Carlos Coelhos föreslår, nämligen att förslaget i dess nuvarande form ska förkastas och återförvisas till kommissionen. Jag föreslår att vi stöder förslaget till resolution.

  Sarah Ludford, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vår kollega Carlos Coelho har återigen levt upp till sitt mellannamn: Carlos ”Schengen” Coelho. Han är vår interna expert i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och vi är mycket tacksamma för hans arbete och expertis. Han har utarbetat mycket bra rättsliga betänkanden om dessa förslag, som visar vilken fruktansvärd röra det är i EU när det gäller övervakning och utvärdering.

Jag begriper sannerligen inte att det enbart skulle ligga i medlemsstaternas händer att avgöra om ett land är lämpat för att gå med i Schengen eller inte, utan hänsyn till alla svårbegripliga uppdelningar i ”före och efter” anslutningen till Schengen. I kommissionens förslag till förordning står följande: ”Eftersom det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna förutsätter att det sker en grundlig utvärdering innan en stat börjar tillämpa Schengenbestämmelserna, verkar det rimligt att låta denna utvärdering förbli deras ansvar.” I kväll kommer utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor att rösta för att länderna på Balkan är lämpade för viseringsundantag och viseringsfria resor. Vi överlåter inte åt medlemsstaterna att utvärdera länderna på Balkan, utan det är kommissionen som gör denna bedömning och utvärdering. Det är alltså inte konsekvent alls att säga att det ska ligga i medlemsstaternas händer att bedöma andra stater.

Om jag ska vara ärlig så begriper jag mig inte på denna märkliga uppdelning mellan utvärdering av ”ikraftträdande” av de åtgärder som krävs för att ansluta sig till i Schengen och som enligt kommissionen måste förbli mellanstatliga, och kontroll av ”genomförande” av Schengenregelverket. Det verkar faktiskt som om medlemsstaterna inte gör något vidare bra jobb, eftersom följande står i förslaget till beslut: ”På senare år har medlemsstaterna inte ansett det vara nödvändigt att utvärdera samarbetet i straffrättsliga frågor eller kontrollen av vapen och narkotika genom besök på platsen. Inte heller området uppgiftsskydd har alltid varit föremål för utvärderingsbesök på platsen.” Jag tror att det finns många människor inte bara här i parlamentet utan även utanför som anser att det är rätt så viktigt att inspektera sådant som har att göra med brottsligt samarbete, droger, bekämpning av narkotikasmuggling och integritetsskydd på plats. Så jag stöder till fullo Carlos Coelhos slutsatser att vi måste sammanföra allt detta, konsolidera förfarandena för utvärderingen och arbetet mellan den första och tredje pelaren – jag hoppas för övrigt att begreppet ”tredje pelaren” snart kommer att tillhöra historien och att jag aldrig behöver säga det igen – så att vi får en enkel, effektiv, verkningsfull och insynsvänlig utvärdering och att denna insyn innefattar redovisningsskyldighet mot Europaparlamentet.

Det är mycket märkligt att kommissionen lägger fram dessa oerhört röriga och meningslösa förslag en kväll som denna, vid en avgörande tidpunkt då jag är övertygad om att Lissabonfördraget kommer att ratificeras, vilket jag för övrigt själv bidrog till i det brittiska parlamentet förra året. Jag stöder att förslagen förkastas och jag uppmanar kommissionen att komma med ett nytt och bättre förslag, där man tar hänsyn till Lissabonfördraget, medbeslutandeförfarandet och en enkel och effektiv övervakning, och som är förenligt med kommissionens och parlamentets ansvar på andra områden.

I det här förslaget kringgås hela frågan om hur inbördes utvärdering genomförs i EU med sina 27 medlemsstater. Detta tål att tittas på, även med avseende på mänskliga rättigheter, eftersom det inte tycks finnas några tydliga principer och strukturer, utan man antar helt enkelt olika saker på olika områden. Hur mycket mitt hjärta än bultar för medlemsstaterna är jag rädd för att de ofta antar en praxis som går ut på att ”jag kliar din rygg om du kliar min”, vilket innebär att de inte kritiserar varandra. Så egentligen är de inte rätt personer att utvärdera varandra. Kommissionen, när det fungerar som bäst, är den som ska göra det.

Eftersom jag har några sekunder kvar vill jag vända mig till Philip Bradbourn från ECR-gruppen i fråga om fri rörlighet. Han efterlyste ett globalt förbud av så kallad ”nakenskanning”. Det hade hjälpt om han hade varit närvarande vid omröstningen förra året när hans kolleger motsatte sig ett förbud mot sådan kroppsskanning utan en grundläggande granskning av mänskliga rättigheter. Hans kolleger röstade mot ett det förbudet. Philip Bradbourn var inte ens närvarande vid omröstningen, så det är lite dråpligt av honom att prata om det nu.

  Tatjana Ždanoka, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill också tacka vår kollega Carlos Coelho för hans betänkande. Vi behöver verkligen en enkel, effektiv och insynsvänlig mekanism för utvärdering av Schengen.

Jag håller med om att kommissionen bör ha en mer aktiv roll i utvärderingsmekanismen, som Jacques Barrot precis sade. Trots detta finns det en hel del saker som vi parlamentsledamöter oroar oss för. Ni vet att vår gröna grupp har en mycket stark åsikt om skydd av personuppgifter. Kommissionen glömmer att nämna entreprenadverksamhet när den talar om säkerhet vid konsulära beskickningar. Den har även glömt IT-säkerhetsbestämmelserna vid beskickningarna.

Förutom det årliga utvärderingsprogrammet måste man i artikel 7 utöver riskanalysen från Frontex även ta hänsyn till medlemsstaternas egna granskningar och inspektioner. Därför kräver vi att uppgiftsskyddsfrågor ska beaktas.

Angående medbeslutandeförfarandet och Carlos Coelhos förslag så stöder vår grupp, Verts/ALE-gruppen, hans uppfattning till fullo. Jag tänker inte påminna er om Europaparlamentets roll som en vald institution. Vi har redan fått höra att medbeslutandeförfarandet kommer att vara det enda alternativ som är förenligt med Lissabonfördraget. Vi stöder till fullo föredraganden och hans förslag.

  Rui Tavares, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Schengenområdet är tjugo år gammalt – eller nästan tjugo år – och det har utvärderats under tio år, först av en ständig kommitté och sedan av utvärderingsgruppen. Därför är det hög tid att vi förbättrar utvärderingsförfarandena och tar itu med frågorna kring Schengenområdet.

Det är synd att kommissionen i samband med detta tjugoårsjubileum inte har gjort tillräckligt för att lyckas skapa en mer effektiv och omfattande utvärderingsmekanism, som inte bara skulle kunna svara mot de frågor som uppstått under Schengenområdets första år, till exempel om effektivitet och konsekvens hos medlemsstaterna och en viss likvärdighet vad gäller utvärderingsförfarandena, utan även mot frågor om insynsvänlighet och medborgarkontroll (demokratisk kontroll) samt slutligen frågor om respekt för de mänskliga rättigheterna, som är ytterst viktiga för vårt parlament. Det är berättigat att befara att större effektivitet har åstadkommits på bekostnad av medborgarnas rättigheter, och det därför är hög tid att vi fyller igen denna lucka.

Jag skulle även kort vilja ta upp medbeslutandeförfarandet. Kommissionen och alla andra som har försvarat Lissabonfördraget och prisat dess demokratiska värden står nu inför prövningen om de kan leva upp till sina löften och tillåta en mer parlamentarisk och demokratisk kontroll över utvärderingen av Schengen. Jag kan däremot inte stödja slutsatserna från föredraganden, vår kollega Carlos Coelho. Jag anser att han gör europeisk demokrati en förtjänst genom att uppmana kommissionen att omarbeta sitt förslag och lägga fram någonting enklare, mer effektivt, mer insynsvänligt och mer respektfullt i fråga om de mänskliga rättigheterna, som ger större parlamentarisk och demokratisk kontroll.

  Gerard Batten, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är inte särskilt ofta som jag samtycker till någonting som kommer från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Utskottet anser att dessa förslag om utvärderingsmekanismer och Schengenregelverket är meningslösa eftersom de ändå kommer att ändras när Lissabonfördraget har ratificerats fullt ut.

När Lissabonfördraget har trätt i kraft kommer den första och den tredje av de så kallade tre pelarna för olika politiska områden att konsolideras till en. Genomförandet av Lissabonfördraget kommer utan tvivel att leda till att vi får se försök att använda det som ett sätt att tillämpa Schengenregelverket i alla medlemsstater, även i de länder som i nuläget är undantagna, bland annat Storbritannien.

Ni lade säkert märke till att jag sade ”när Lissabonfördraget har trätt i kraft”, och inte ”om”. Det verkar som om den enda statschef som är emot det, Tjeckiens modige president Václav Klaus, kommer att kuvas till att inom kort ge sitt medgivande. Storbritanniens egna förrädiska arbetarregering har brutit sitt löfte om att ge den brittiska befolkningen en folkomröstning om Lissabonfördraget, och den enda som skulle kunna hålla hoppet om en folkomröstning uppe, David Cameron, har inte modet, principen eller lusten att göra det.

Storbritannien har ett fullständigt okontrollerat, obegränsat och kaotiskt immigrations- och asylsystem. Som medlemsstat i EU kontrollerar vi inte längre våra egna gränser, och med Lissabonfördraget kommer den flodvåg av invandring som vi har upplevt att öka till en tsunami. Så det här betänkandet kommer inte att göra någon som helst skillnad, och det som utskottet och parlamentet har sagt kommer att ignoreras av kommissionen.

Jag har hört hur det talas om frihet, rättigheter och rättvisa i den här debatten. Vad för slags frihet är det om medborgarna inte rådfrågas om sin egen nya konstitution, Lissabonfördraget, därför att de skulle förkasta den? Vad för slags rättighet är det när lagar som har skapats av odemokratiska institutioner inte kan upphävas av väljarna? Vad för slags rättvisa är det när de nationella domstolarna, i enlighet med de europeiska arresteringsorderna, har fråntagits sina befogenheter att skydda sina egna medborgare mot orättvisa arresteringar och frihetsberövanden? Den här gemenskapen är en skapelse i Orwells anda, där ordens betydelse är raka motsatsen till vad som sägs.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Vi behöver en demokratisk revolution. Ni hörde precis vad föregående talare sade. Vi ser ofta att om det går för fort framåt så uppnår man det motsatta till vad man egentligen försöker uppnå.

Vår grupps motto är att om EU utvecklas alltför snabbt så kommer det att leda till exakt det som inte är avsikten, nämligen ny nationalism. Just detta är vad som för närvarande sker i mitt land. Jag kommer från ett land som har blivit ett delat land: I väst, i Voralberg och en bit bortanför, är vi glada för de öppna gränserna, men i öst kan man se att vi har gått alldeles för fort framåt med Schengen. I gengäld får vi en ny revanschism och nationalism både i mitt eget land och på andra håll.

Vi får inte gömma oss bakom formella debatter. Vi måste ta itu med de här problemen. Naturligtvis innebär detta att Europaparlamentet måste få medbeslutanderätt och att ni, herr kommissionsledamot, måste vänta tills vi har denna medbeslutanderätt eller åtminstone har fått den beviljad.

  Agustín Díaz de Mera García Consuegra (PPE). – (ES) Herr talman! Jag gratulerar och stöder Carlos Coelho, och jag vill även påpeka att detta betänkande antagits enhälligt i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.

Rådets förslag har betydelse för den andra delen av det uppdrag som arbetsgruppen för utvärdering av Schengen har fått, vilket är att bekräfta att gemenskapens regelverk tillämpas korrekt efter det att de inre gränskontrollerna har upphävts.

Syftet med detta uppdrag är att göra Schengens utvärderingsmekanism mer effektiv.

Utvärderingen av den korrekta tillämpningen av Schengenregelverket har en rättslig grund i den tredje pelarens instrument, medan andra aspekter av regelverket har sin rättsliga grund i instrumenten för den första pelaren.

Jag anser att den föreslagna rättsliga grunden är korrekt, men den verkar inte vara särskilt förenlig med Lissabonfördraget, som kommer att bli mer än betydelsefullt när de funktioner och befogenheter som för närvarande delas av de två pelarna konsolideras.

Förslaget innehåller knappt några nya inslag som skiljer sig från den utvärderingsmekanism som för närvarande i kraft, och Carlos har kallat dem ex novo. Däremot införs en ändring som är påtagligt viktig. Det dokument som vi har framför oss skulle nämligen innebära att de funktioner som rådet har i dagsläget överförs till kommissionen.

Denna överföring av befogenheter innebär i praktiken att parlamentet och medlemsstaterna själva åsidosätts i utvärderingsprocessen, trots att de är de enda som har makt över säkerheten vid deras yttre gränser.

Parlamentet, som företräder EU-medborgarna, har en viktig och ledande roll i säkerhetsfrågor. Vi har ett viktigt uppdrag som erkänns i Lissabonfördraget.

Därför vill vi vänta tre månader, eftersom om vi väntar dessa tre månader behöver vi inte ta upp frågan igen.

En annan fråga, herr talman: Jag såg precis vice talmannen ta på sig en tröja, och det är iskallt här. Jag måste lämna lokalen nu, inte för att jag inte längre vill följa debatten, utan för att jag håller på att få luftrörskatarr, vilket inte alls är bra, så jag vore tacksam om ni kunde göra någonting åt detta.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Det är lite kyligt här, och kanske beror detta på att kommissionen tar väldigt lite hänsyn till parlamentet och parlamentets åsikter. Kanske kommer våra förbindelser att bli lite mer varmhjärtade i framtiden. Jag tror inte att den här situationen eller diskussionen är särskilt angenäm för kommissionsledamoten, för det verkar som om vi alla delar samma uppfattning, eller åtminstone de flesta av oss. Icke desto mindre vill jag tacka föredraganden för hans betänkande.

Inrättandet av Schengenområdet medförde verkligen fri rörlighet för våra medborgare inom Schengenområdet och jag anser att detta är en av de största framgångarna i Europas historia. Men mycket återstår att göra. Det krävs fullständig säkerhet och även förtroende mellan de olika parterna med avseende på deras förmåga att vidta nödvändiga åtgärder i samband med att de inre gränskontrollerna upphävs. Det är därför mycket viktigt att utarbeta en övervaknings- och utvärderingsmekanism om vi ska få stöd från medborgarna i medlemsstaterna. Den här frågan utnyttjas väldigt ofta av högerextremister som sprider påståenden om att Schengenområdet faktiskt gör det möjligt för olika kriminella personer att ta sig in i de länder som tillhör området, och medborgarna i våra stater undrar helt befogat vad vi tänker göra för att förhindra att detta sker i framtiden.

Viktigt är även att stärka principen om interinstitutionellt samarbete, något som kommissionen snarare stävjar än främjar i sitt förslag. Naturligtvis är det en förlust, eftersom vi alla tror att Lissabonfördraget snart kommer att träda i kraft, något som flera av föregående talare har sagt, och därför vore det bra om det ingick.

Vi ser heller ingen anledning till att Europaparlamentet inte ska få all relevant information i årsrapporten. Olyckligtvis har kommissionen missat att ta med denna demokratiska princip i sitt yttrande. Därför förespråkar jag, precis som föredraganden, att förslaget återförvisas till kommissionen och att vi insisterar på att en gemensam beslutsprocess infogas i det, samt att hela principen förenklas och hela förfarandet görs mer insynsvänligt.

  Cecilia Wikström (ALDE). - Herr talman! I likhet med Carlos Coelho och flera andra kolleger vill jag understryka att skapandet av Schengenområdet under 1980- och 1990-talen är en av vår tids allra viktigaste reformer. Jean Monnet, en av EU:s viktigaste förgrundsgestalter, lär en gång ha sagt följande: ”Tanken med en europeisk union är inte att föra samman nationer, utan för att föra samman människor”.

Under århundradenas lopp har rörligheten för människorna i Europa varit kraftfullt beskuren. Misstänksamhet mot medmänniskorna har präglat relationerna mellan Europas länder. Tilliten mellan länderna har stundtals varit mycket bristfällig. Misstro, inte tillit, har istället präglat relationerna. Lyckligtvis hör detta hemma i en förgången tid och vi ser nu nya möjligheter för Europa. De flesta av oss här i Europaparlamentet har länge haft möjlighet att använda oss av de friheter som Schengenområdet ger. Det är lätt att glömma bort det unika mått av tillit mellan staterna som var grunden för dess tillkomst. Det är lätt att glömma bort den mödosamma vägen dit. Men den fria rörligheten är en förutsättning för att människor ska kunna mötas över nationsgränserna.

Herr talman! Naturligtvis är det, precis som Carlos Coelho så riktigt påpekat, viktigt att det finns en verkningsfull och transparent utvärderingsmekanism för Schengenreglerna, så att området förblir och utvecklas till ett område präglat av den fria rörligheten. Men grunden för Schengen är tillit mellan de stater som ingår i samarbetet, inte mekanismen i sig själv. Det viktigt att denna mekanism blir både verkningsfull och transparent. Därför ser jag ett problem i kommissionens förslag. Det innebär nämligen att rådets nuvarande roll överförs till kommissionen och att utrymmet för samarbetet kraftigt beskärs. Min allvarligaste invändning är dock att vi folkvalda i Europaparlamentet utesluts ur processen.

Vi talar om någonting så tekniskt som en utvärderingsmekanism, men vi får inte glömma att det gäller de grundläggande fundamenten för Europasamarbetet; frihet, säkerhet och rättvisa. Därför är det viktigt att vi alla är delaktiga när vi fattar nya beslut kring detta. Jag vill därför uppmana kommissionen att ta till sig av kritiken här i kammaren. Jag uppmanar kommissionen att snarast komma med ett nytt och bättre förslag. Innebörden i ett nytt förslag måste vara att ändringarna i utvärderingsmekanismen ska vara föremål för medbeslutande mellan kommissionen, medlemsstaterna och, inte minst, oss folkvalda i Europaparlamentet.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). - (EL) Herr talman! Kommissionens förslag syftar till att stärka rollen för arbetsgruppen för utvärdering av Schengen genom att göra mekanismen mer verkningsfull och insynsvänlig så att en effektiv och konsekvent tillämpning av Schengenregelverket garanteras. Det är emellertid märkligt att man trots den fria rörligheten i EU samtidigt förespråkar ett system som långtifrån överensstämmer med alla de förfaranden som avser mänskliga rättigheter. Svårigheten med att utvärdera tillämpningen av Schengenregelverket ligger just i att vi har svårt att godta att det möjliggör utbyte av känslig information, de ”personhandlingar” och repressiva mekanismer som har skapats under förevändningen att EU och den fria rörligheten ska skyddas.

Kommissionen har all anledning att oroa sig. När man tar bort kontrollerna vid de inre gränserna måste det åtföljas av lämpliga kompenserande åtgärder i form av skärpta kontroller vid de yttre gränserna och samarbete mellan polis, tullväsen och domstolar. Detta har inneburit, och innebär fortfarande, ett ständigt informationsutbyte och biometriska viseringar för inträde i EU. Vi anser att man vid all utvärdering måste beakta hur pass lämpligt det är att vidta alla de relevanta åtgärderna, och inte bara kontrollera tillämpningen av dem. Vi kommer inte under några omständigheter att samtycka till ett förslag som genom utvärderingsmekanismer ger större legitimitet åt det som huvudsakligen utgör repressiva åtgärder, om det godkänns.

  Nicole Sinclaire (EFD). - (EN) Herr talman! Jag har alltid tyckt att det är slöseri med tiden att vara parlamentsledamot, men det här tar verkligen kvällens pris. Vi sitter här och debatterar något som faktiskt inte spelar någon roll, eftersom Lissabonfördraget – som ni vet att ni har tvingat igenom – kommer att träda i kraft om någon månad och vi då blir tvungna att ha den här debatten igen. Så här sitter vi och slösar med tiden, tack så hemskt mycket för det.

Låt oss kritiskt granska Schengenavtalet och se vad det faktiskt har betytt för EU: Det har gjort det möjligt för kriminella, människosmugglare och narkotikahandlare att resa obehindrat flera tusen mil, det har gjort det möjligt för flyktingläger som Sangatte och ”la jungle” att byggas upp på andra sidan Engelska kanalen, läger där människor lever under miserabla förhållanden. Jag hoppas att ni känner er stolta.

Ni bör känna till 1951 års flyktingkonvention, där det fastställs att en flykting ska söka asyl i det första landet som kan erbjuda skydd – men den struntar ni i. Ni struntar i folkrätten och ni låtsas att parlamentet är en ansvarig juridisk person, som Lissabonfördraget kommer att göra det till. Kom igen, vem tror ni att ni lurar – det här stället är ett skämt! Storbritanniens folk vill kontrollera sina egna gränser, vi har fått nog av ert styre. Jag varnar er: Vi britter är ett rättvist, tolerant och tillitsfullt folk, men om ni driver oss för långt slår vi tillbaka. Och när vi slår tillbaka vinner vi.

ORDFÖRANDESKAP: DURANT
Vice talman

  Philip Claeys (NI). – (NL) Fru talman! Det behövs verkligen en effektivare utvärderingsmekanism för Schengenregelverket, men jag har en känsla av vi ägnar oss åt oväsentligheter medan EU:s yttre gränser är fulla av hål. Detta har inte så mycket med bristen på effektiva utvärderingsmekanismer att göra, utan det saknas i själva verket politisk vilja hos medlemsstaternas regeringar och även hos EU att effektivt övervaka de yttre gränserna.

Vi vet alla att en del medlemsstater inte kan eller inte vill skydda sina yttre EU-gränser mot den olagliga invandringen. Vi vet också att det finns regeringar som underminerar hela Schengensystemet genom att systematiskt regularisera olagliga invandrare. Jag kan till exempel nämna José Luis Zapatero regering i Spanien, Italiens och Nederländernas regeringar och sist men inte minst Belgien. Den belgiska regeringen står i begrepp att regularisera nya olagliga invandrare i stor skala, vilket äventyrar hela systemet eftersom de olagliga invandrare som får amnesti sedan kommer att kunna slå sig ned var de vill i Europeiska unionen.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Mina damer och herrar! Moderniseringen av Schengens informationssystem håller på att förvandlas till en mardröm. Med den ytterligare utvidgningen av EU följer en allt större risk för terrorism och organiserad brottslighet. En högre säkerhet måste därför prioriteras. Det är oacceptabelt att växlingen till den nya databasen nu än en gång försenas. Systemet innehåller uppgifter om saknade personer, stöldgods och rättsprocesser. Det nuvarande systemet har varit i bruk sedan 1995 och utvecklades för upp till 18 deltagande länder. Jag välkomnar kommissionens flexibilitet, som har gjort det möjligt att utvidga Schengenområdet trots förseningarna med det nya informationssystemet. Det krävdes naturligtvis undantagsvillkor för att införliva de nio nya medlemsstaterna i systemet.

Den andra versionen av informationssystemet är nu försenad åtminstone fram till 2011. Tanken är att SIS II ska förbättra förvaltningen, flexibiliteten, säkerheten och datalagringskapaciteten samtidigt som nya funktioner tillkommer. Det blir möjligt för andra stater att ansluta sig, och bland annat skapas en länk till Storbritannien och Irland. Frontex måste också få alla befogenheter byrån behöver för att effektivt bekämpa den olagliga invandringen. Jag har dock invändningar mot att göra Schengenarbetsgruppen till en gemenskapsgrupp eftersom jag är rädd att det kan leda till att medlemsstaterna frånsäger sig sitt kontrollansvar. Jag vill också göra er uppmärksamma på de tjeckiska medborgarnas situation, eftersom jag känner till fall där tyska och österrikiska poliser har trakasserat tjeckiska förare utan anledning.

Jag beklagar att president Václav Klaus förhalar ratificeringen av Lissabonfördraget på detta meningslösa sätt, men det är tydligt att när det väl sker kommer kommissionen vara tvungen att lägga fram lagstiftningen igen, denna gång enligt Europaparlamentets medbeslutandeförfarande. Jag anser därför att vi, som Carlos Coelho föreslår, ska avvisa de inlämnade texterna och jag gratulerar honom till ett bra betänkande.

  Marek Siwiec (S&D). – (PL) Fru talman! Ordet ”Schengen” har hörts otaliga gånger här i kammaren. De flesta av oss är överens om att Schengen har varit en stor framgång och att det för folken i de nya länderna, Europeiska unionens nya medlemsstater, har bidragit till den framgångsrika integrationen. Samtidigt innebär Schengen ett enormt ansvar, och det ansvaret har lagts på de nya medlemsstaterna – Östersjöstaterna, Polen, Slovakien, Rumänien och Bulgarien. Ansvaret för EU:s östra landgränser vilar på de nya medlemsstaterna, och de uppfyller sina förpliktelser på ett utomordentligt bra sätt.

Men jag vill ta upp något som ännu inte nämnts här i kammaren. Det som för oss är föremål för beundran och stolthet – jag menar Schengen och rörelsefriheten – är en mardröm och en källa till enorma problem för dem som omfattas av viseringspolitiken och kravet på att skaffa det som kallas för ”Schengenvisum”. Jag talar om invånare i Ukraina, Moldavien och andra länder i öst, som vill komma till Europeiska unionen. Schengenvisum har införts, men de är dyra. Människorna i dessa länder måste betala ungefär en månadslön för ett sådant visum. De utsätts för en förödmjukande process innan de får sitt visum och de måste stå i gigantiska köer. Detta är också Schengen. För dem betyder Schengen förödmjukelse, en mur och problem.

Om vi ska inrätta ett system för att utvärdera hur Schengenpolitiken fungerar vill jag åtminstone nämna frågan om viseringspolitiken. Jag vill utvärdera detta. Det kanske fanns någon slags motivering till detta men vi vet inte hur länge viseringspolitiken kommer att fortsätta gälla. Jag skulle vilja utvärdera hur vi införde dessa instrument, som skiljer oss från många människor som helt självklart vill komma in i vårt område, Schengenområdet. Även om detta inte är vad betänkandet handlar om ville jag ändå få det sagt under dagens debatt.

  Andreas Mölzer (NI). - (DE) Fru talman! Som vi alla vet är det nu 28 länder, varav 25 EU-medlemsstater, som avskaffat kontrollen av passagerartrafiken vid de gemensamma gränserna. Denna rörelsefrihet är naturligtvis beroende av ett brett förtroende mellan de berörda staterna.

Det är absolut nödvändigt för passagerartrafikens fria rörlighet att den regleras på ett hållbart sätt genom effektiva kringåtgärder. Det viktiga i detta sammanhang är effektiv övervakning och kontroll av de yttre gränserna, som vi vet måste genomföras enligt en enhetlig norm – genom Schengens informationssystem och genom att vi inför harmoniserade inträdeskrav för tredjelandsmedborgare. Men vi har inte kommit dit än. Att kringmekanismerna efterlevs är därför en väsentlig faktor för EU-medborgarnas säkerhet.

Mitt land, Österrike, är särskilt utsatt på grund av dess närhet till de östeuropeiska staterna. Man behöver bara tänka på den senaste incidenten i detta sammanhang, då en kylbil som beslagtogs i Österrike visade sig rymma 64 olagliga kurdiska migranter som smugglats från Turkiet via Ungern och Österrike till Tyskland. Detta fall visar hur viktigt det är att kunna lita på att de yttre gränserna kontrolleras ordentligt och effektivt, och att så sällan är fallet.

När det gäller den inre säkerheten måste vi också kämpa mot den ökande brottsligheten i många regioner i EU, som allt oftare kan härledas till organiserade internationella ligor. Vi måste därför i nuläget allvarligt fundera på att återinföra kontroller vid de inre gränserna. Detta visade sig ju vara mycket effektivt under Uefa-cupen 2008.

Eftersom inrättandet av en utvärderingsmekanism för att övervaka tillämpningen av Schengenregelverket är en viktig fråga för medlemsstaterna och inte minst för medlemsstaternas medborgare, menar jag att det är mycket viktigt att Europaparlamentet, som medborgarnas företrädare, ska vara delaktigt i dessa beslut.

  Raffaele Baldassarre (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Båda förslagen innebär att kommissionen fullständigt övertar befogenheter som hittills legat hos rådet.

I och med Lissabonsfördragets förestående ikraftträdande, och därmed avskaffandet av den pelarbaserade gemenskapsstrukturen, kommer rättsläget att bli mycket annorlunda och väsentligt modifierat. Utvärderingsmekanismen måste därför grundas på en konsekvent fördelning av de uppgifter som för närvarande delas mellan den första och den tredje pelaren.

Förslaget måste leda till att medlemsstaterna blir mer delaktiga – jag tror inte, Jacques Barrot, att det räcker att anlita experter – och framför allt måste parlamentet involveras och delta fullt ut i samordningsgruppen för den mekanism som ska användas för att övervaka och kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket. Vi borde dessutom använda oss av mer omfattande och mer precisa kriterier för att bestämma och definiera hur vi ska använda parametern migrationstryck, som visar i vilka områden risken är som störst för oanmälda besök.

Slutligen bör förslagen behandlas som ett paket och inte var för sig, eftersom de båda innehåller gemensamma aspekter på samma fråga och uppvisar samma brister. Dessutom kommer det tillämpliga förfarandet i och med Lissabonfördragets ikraftträdande att bli medbeslutandeförfarandet.

Jag stöder därför helt och fullt Carlos Coelhos ståndpunkt och uppmaningen till kommissionen att dra tillbaka förslagen och framlägga nya, bättre förslag som tar hänsyn till vad som framkommit i denna debatt.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Medlemskapet i Schengenområdet medför fullständig rörelsefrihet för den som är medborgare i en medlemsstat inom detta område, vilket innebär att gränserna mellan medlemsstaterna avskaffas. Schengenområdets säkerhet är beroende av hur strikta och effektiva kontroller varje medlemsstat kan genomföra vid sina egna yttre gränser. Mekanismen det handlar om i det här fallet är tvåfaldig och den måste genomföras, eftersom vi talar om att utvärdera och kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket för att se till att det tillämpas på ett insynsvänligt, verkningsfullt och konsekvent sätt.

Vi bör välkomna kommissionens förslag om både ett beslut och en förordning eftersom detta kommer att öka det ömsesidiga förtroendet mellan de medlemsstater som ingår i området utan inre gränser och garantera att Schengenregelverket tillämpas enligt en hög och enhetlig standard. Vi anser dock att förslaget måste ses över med hänsyn till Lissabonfördragets ikraftträdande.

Det är bra att medlemsstaterna enligt kommissionens förslag ska samarbeta med kommissionen som en del av samordningsgruppen för att göra det möjligt för kommissionen att införa utvärderingsmekanismen. Det är också bra att en del fleråriga program utvecklas och att nationella experter involveras för att göra besök på plats, något som kommer att underlätta ett bättre informationsutbyte mellan medlemsstaterna i fråga om gemenskapens regelverk. När Lissabonfördraget träder i kraft kommer dock det polisiära och straffrättsliga samarbetet att bli en del av första pelaren, gemenskapspelaren.

Jag vill också framhålla att enligt artikel 14 i förslaget till rådets beslut om inrättande av en utvärderingsmekanism avsedd att övervaka tillämpningen av Schengenregelverket ska kommissionen årligen lägga fram en rapport till parlamentet och rådet. Förslagen behöver som sagt ses över för att Lissabonfördragets bestämmelser ska kunna beaktas.

Slutligen vill jag påpeka att kommissionens förslag till rådets beslut om att inrätta denna utvärderingsmekanism har stor betydelse även för de nya medlemsstaterna, eftersom vi här diskuterar ett förfarande för att införa Schengenregelverkets bestämmelser i två steg. En del av bestämmelserna finns i bilaga I till anslutningsfördraget, medan andra kommer att träda i kraft efter det att rådet har antagit ett beslut om vissa bestämmelser i Schengenregelverket.

  Tadeusz Zwiefka (PPE). – (PL) Fru talman! Det är bra att den här diskussionen om utvärderingen av Schengenregelverket hålls samtidigt som en större debatt tar sin början i Europeiska unionen, och även i här Europaparlamentet, nämligen den om Stockholmsprogrammet. Detta är ett enormt projekt som gäller oerhört viktiga delar av EU-medborgarnas liv, som rättvisa, frihet och säkerhet. Exempelvis bör två delar av programmet, frihet och säkerhet för EU:s medborgare, absolut inkluderas i utvärderingen av Schengenprojektet.

Vi måste därför fråga oss vad som är syftet med unionen och varför det är så viktigt för oss att detta stora projekt lyckas. När allt kommer omkring skapades inte unionen för politikerna eller för de internationella organisationerna, utan för enskilda stater. Den skapades i själva verket för medborgarnas bästa. Därför måste medborgarnas bästa, deras frihet men också den högsta möjliga säkerhet de ska ha rätt att garanteras, vara en huvudprioritering i EU-institutionernas arbete.

Det är därför inte bra att vi diskuterar Schengenområdet enskilt, utan att koppla samman denna debatt med en utvärdering av EU:s migrationsprogram, viseringsprogram och programmet om samarbete med grannländerna. Det är först då som en gemensam diskussion och en gemensam utvärdering av läget kan leda till att vi hittar lämpliga lösningar – det är därför som parlamentet ska vara delaktigt i dessa beslut, och jag hoppas att det kommer att bli så.

Jag är övertygad om att Schengen har varit framgångsrikt. Trots att man från början hävdade att det skulle vara omöjligt att släppa in nya länder i Schengenområdet utan att först anta SIS II visade det sig vara genomförbart att ta in tio nya länder 2004 utan att några katastrofer inträffade. Nu måste vi bara se till att de mekanismer som ska förbättra och strama upp systemets funktioner utvecklas så fort som möjligt och naturligtvis med Europaparlamentets delaktighet. Jag hyser stor aktning för Carlos Coelho och stöder helhjärtat hans betänkande.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D). - (EN) Fru talman! Jag håller med om att detta förslag ska återförvisas och att kommissionen ska lägga fram ett nytt förslag med en annan rättslig grund.

Det här är ett uppenbart försök att kringgå parlamentet i denna viktiga fråga och parlamentets rättstjänst har bekräftat att man kunde ha valt en annan rättslig grund för detta förslag, en rättslig grund som skulle ha gjort parlamentet fullt delaktigt i processen.

Schengens informationssystem, Schengens viseringssystem, kodexen om Schengengränserna och viseringskodexen omfattas redan av medbeslutandeförfarandet. Efterhand som vi närmar oss ratificeringen av Lissabonfördraget och en enklare och mer enhetlig rättsstruktur i hela Europeiska unionen borde parlamentet bli mer involverat i dessa frågor och inte mindre. Detta märks inte alls i det nuvarande förslaget.

Vi har sett åtskilliga överenskommelser över partigränserna på utskottsnivå om dessa frågor. Jag hoppas att ett starkt och tydligt ställningstagande från hela parlamentet, tillsammans med en ordentlig utvärdering av de rättsliga förhållandena kommer att leda till att förslaget görs om och att en lämpligare version läggs fram.

  Véronique Mathieu (PPE). – (FR) Fru talman! Som många andra här i parlamentet stöder jag till fullo Carlos Coelhos betänkande och tackar honom för det utmärkta arbete han utfört.

Ända från början har tanken med, ja hela förutsättningen för att avskaffa de inre gränskontrollerna varit att det skulle finnas kompenserande åtgärder som skulle förhindra de fruktade säkerhetsbristerna. Dessa åtgärder utgör grunden för ett ömsesidigt förtroende som är av central betydelse för ett gott samarbete inom Schengenområdet. Det är alltså bara med hjälp av en verkningsfull och insynsvänlig mekanism för att utvärdera tillämpningen av detta Schengenregelverk som vi kan försäkra oss om att detta förtroende upprätthålls och därmed att medlemsstaterna samarbetar på mycket hög nivå.

Det är en stor utmaning, och parlamentets roll vid inrättandet av denna mekanism måste motsvara utmaningen. Därav följer att om den här texten ska antas innan Lissabonfördraget träder i kraft måste mekanismen, eller åtminstone de delar av den som omfattas av första pelaren, antas genom medbeslutandeförfarandet.

Dessutom är det visserligen så att man måste dra en del slutsatser av Schengenregelverkets integrering i gemenskapslagstiftningen och EU-lagstiftningen, men det innebär inte att det bara är kommissionen som ska anförtros hanteringen av denna utvärdering.

Medlemsstaterna måste involveras mer i utvärderingsmekanismen. Annars finns det en risk att det ömsesidiga förtroendet rubbas. Detsamma gäller medlemsstaternas inrikes säkerhet. När en medlemsstat inte tillämpar regelverket korrekt får alla de övriga medlemsstaterna lida för det.

När det slutligen gäller effektiviteten tycker inte jag att det verkar rimligt att inrätta två olika mekanismer för de två stegen i utvärderingen, som är dels en kontroll före regelverkets ikraftträdande och sedan en kontroll av hur medlemsstaterna tillämpar regelverket.

Jag håller därför med Carlos Coelho om att parlamentet bör uppmana kommissionen att dra tillbaka förslaget och lägga fram ett nytt förslag, där man tar mer hänsyn till regelverkets filosofi och medlemsstaternas roll vid utvärderingen av dess tillämpning.

  Alan Kelly (S&D). - (EN) Fru talman! Jag beklagar djupt att jag måste tala till kammaren som ledamot från ett land som ännu inte valt att delta i Schengensamarbetet. Det är något jag verkligen skulle stödja. Jag hoppas att arbetsgruppen för utvärdering av Schengen till slut kommer att kunna visa såväl Irland som våra grannar i Storbritannien de ovedersägliga fördelar som Schengen innebär.

Rörelsefrihet är en grundläggande rättighet och en grundsten i det EU-medborgarskap vi alla strävar efter. Att kunna avskaffa gränser och låta EU:s medborgare resa fritt, med alla fördelar detta innebär, är en anmärkningsvärd bedrift, särskilt om man betänker Europas historia. Det faktum att detta genomfördes samtidigt som man ökade våra myndigheters förmåga att hantera gränsöverskridande brottslighet är en historisk landvinning och en av EU:s största framgångar hittills. Det var Schengenavtalet som fick Irland att bygga upp ett komplett datasystem med brottsinformation som förhoppningsvis kommer att kunna länkas till ett EU-system under de kommande åren. Schengen har fungerat oerhört väl och det är tydligt för alla och envar.

Det är just på grund av denna fantastiska framgång som det är beklagligt att mitt eget land bara delvis deltar i Schengen. Vi har haft ett fullständigt samarbete mellan irländska säkerhetsmyndigheter och deras motparter i EU inom hela det polisiära området, men de irländska medborgarna får inte del av EU:s alla fördelar. Avskaffandet av gränskontrollen kräver ömsesidigt förtroende mellan alla medlemsstater som berörs. Tyvärr är den irländska regeringens ståndpunkt för tillfället att den inte litar fullständigt på sina grannar i EU och den håller därför en lägre nivå när det gäller den fria rörligheten för människorna i unionen. Jag beklagar verkligen detta. Vad vi skulle behöva är ett EU-omfattande viseringssystem, något som jag hoppas Schengen och dagens debatt kommer att bidra till.

När det gäller förslaget framför oss vill jag be kommissionen dra tillbaka det. Jag anser att det ger kommissionen för mycket makt. I realiteten försöker man kringgå parlamentet. Kommissionen bör återkomma med förslag som respekterar medbeslutandeförfarandet. När Lissabonfördraget har trätt i kraft kommer det ändå att bli nödvändigt att lägga fram nya förslag.

  Petru Constantin Luhan (PPE). - (EN) Fru talman! Låt mig först och främst gratulera Carlos Coelho till ett mycket väl utfört arbete. Inrättandet av en enkel, effektiv och insynsvänlig utvärderingsmekanism som kan komplettera den nuvarande utvärderingen av Schengen är ett mycket välkommet initiativ.

Men här finns också, som föredraganden påpekade, en hel del problem i samband med uppgiftsskyddet. Trots de förbättringar som behövs är det tyvärr så att vi i det nuvarande förfarandet bara rådfrågas. När Lissabonfördraget träder i kraft kommer parlamentet automatiskt att få medbeslutanderätt i frågor inom den tredje pelaren. Detta gäller säkerheten inom Schengenområdet och säkerheten för dess medborgare, och därför bör alla aktörer vara djupt involverade i inrättandet av utvärderingssystemen för att det ska bli möjligt att garantera och befästa principen om ömsesidigt förtroende, som är nödvändig för att kunna upprätthålla Schengenområdet.

Av alla dessa skäl stöder jag föredragarens uppmaning till kommissionen att dra tillbaka förslagen och lägga fram nya och mer kompletta förslag.

  Elena Oana Antonescu (PPE). – (RO) Jag vill gratulera Carlos Coelho till ett gott arbete och till den beslutsamhet han visat i strävan efter att åstadkomma en enkel, effektiv och insynsvänlig utvärderingsmekanism för att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket.

Införandet av fri rörlighet inom EU:s territorium och avskaffandet av inre gränskontroller är en av Europeiska unionens största framgångar. Med tanke på hur lätt det går att ta sig över gränserna måste kraven vara höga när vi sätter Schengenregelverket i kraft, för att skapa ett större ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, inte minst förtroende för deras förmåga att genomföra de medföljande åtgärder som gör det möjligt att slopa kontrollerna vid de inre gränserna.

Vi måste förbättra utvärderingsmekanismen för övervakning av tillämpningen av Schengenregelverket. För att kunna upprätthålla en hög nivå av säkerhet och förtroende krävs ett gott samarbete mellan medlemsstaternas regeringar och kommissionen. Eftersom förordningarna på detta område har relevans för de grundläggande fri- och rättigheterna måste Europaparlamentet insistera på att den rättsliga utvecklingen när det gäller förstärkningen av säkerheten vid gränserna ska skjutas upp tills efter det att Lissabonsfördraget har trätt i kraft.

Detta lagstiftningsinitiativ är mycket viktigt och det är därför beklagligt om Europaparlamentets roll ska vara rådgivande i stället för medbeslutande, som borde ha varit fallet.

Att skapa ett område med rättvisa, frihet och säkerhet är en av EU:s huvudprioriteringar. Det är därför det är så viktigt att medlemsstaterna, kommissionen och Europaparlamentet är lika delaktiga i att bevara detta och utveckla det.

Jag ger därför mitt fulla stöd till föredragandens förslag att uppmana kommissionen att lämna in ett nytt och bättre förslag till Europaparlamentet så att parlamentet får en möjlighet att utöva sin uppgift som medlagstiftare.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. – (FR) Fru talman! Vi har överlevt köldknäppen här i kammaren.

Det råder troligen ett missförstånd i den här debatten, så till vida att syftet med förslaget är att göra utvärderingsprocessen till en gemenskapspolitisk fråga. Det stämmer att vi har Schengen – och jag noterar också att de flesta av parlamentsledamöterna hyllade Schengens framgångar som ger oss möjligheten till rörelsefrihet och samtidigt säkerhet.

Det stämmer att utvärderingen av Schengen till att börja med var mellanstatlig, och att kommissionen endast deltog som observatör. Men det är också så att kommissionen, i sin egenskap av fördragens väktare, måste ansvara för utvärderingen. Det är dock inte tal om att kommissionen skulle ha monopol på denna utvärdering – det måste vi vara mycket tydliga med. Vi kommer naturligtvis att involvera medlemsstaterna, och medlemsstaternas experter kommer att vara med vid planeringen av tidsschemat för besöken, vid själva besöken på plats och vid utarbetandet av utvärderingsrapporten.

Det är uppenbart att de farhågor vi märkt av bland medlemsstaterna också beror på ett missförstånd. Eftersom vi eftersträvar ett ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna är det inte tal om att de inte skulle vara djupt involverade i utvärderingen av de åtgärder som vidtagits för att tillämpa Schengen och Schengenregelverket.

Och nu kommer jag till parlamentet. Här har också skett ett missförstånd. Vårt syfte är inte att utesluta parlamentet, som jag hört någon säga. Vårt syfte i nuläget är helt enkelt att se hur vi redan nu ska kunna öka parlamentets delaktighet, med regelbundna rapporter. Detta utesluter ju inte på något vis att vi ska ge parlamentet en större roll i denna gemenskapsmekanism när Lissabonfördraget väl ratificerats. Jag insisterar lite eftersom vi vet att denna metod kan bidra till att göra EU:s allmänna intresse gällande även om det ibland kan hända att någon medlemsstat släpar fötterna efter sig när det gäller att försvara detta gemensamma allmänna intresse.

Det råder alltså en del missförstånd som jag skulle vilja reda upp.

Jag hävdar också att förslaget innebär ett visst mervärde jämfört med den nuvarande mekanismen. Utvärderingarna kommer att ske oftare och bli tydligare. Besök på plats kommer att inplaneras på grundval av riskbedömningar. Det kommer att ske oanmälda besök, expertnivån kommer att vara hög under hela utvärderingen och antalet deltagande experter kommer att göra besöken effektiva.

Bedömningen av uppföljningen av de rekommendationer som görs vid besök på platsen kommer att förbättras.

Detta var mina synpunkter. Jag har fullständig förståelse för att ni otåligt väntar på att parlamentets delaktighet ska öka när Lissabonfördraget träder i kraft. Det råder ingen tvekan om att parlamentet måste spela en större roll i denna gemenskapsmetod, men vi har lagt fram det här förslaget för att göra utvärderingen till en gemenskapsfråga, och det är självklart att detta lämnar vägen öppen för att göra Europaparlamentet delaktigt efterhand.

Jag har lyssnat noga på alla anföranden och sannerligen noterat parlamentets praktiskt taget enhälliga ställningstagande. Jag tror dock att allt detta beror på ett missförstånd, som kan klaras upp.

  Carlos Coelho, föredragande. – (PT) Jag har tre saker jag vill säga. För det första vill jag tacka de ledamöter som stöder mitt betänkande och har uttalat sig om detta under debatten. Jag vill också tacka kommissionens vice ordförande Jacques Barrot för hans uttalande, som stöder Europaparlamentet som medlagstiftare, vilket är att göra det bästa av de möjligheter som Lissabonfördraget skapar. Det kom inte som någon överraskning. Jag vet att Jacques Barrot har haft denna inställning länge, men det är bra att han som kommissionens vice ordförande nu har uttryckt detta formellt inför oss.

För det andra vill jag påminna om något som Jacques Barrot sade när han nämnde att förhandlingarna med rådet var svåra. Vi är också medvetna om det, och vi inser att det knappast kan vara på något annat sätt när man hanterar frågor som denna. Därför hoppades vi också att kommissionen skulle se parlamentet som en partner med medbeslutandebefogenheter, eftersom både kommissionens och parlamentets inställning till EU är att beslutsfattandet inte kan fortsätta att vara helt och håller mellanstatligt.

För det tredje vill jag understryka två saker som jag anser har kommit fram vid den här debatten. Den ena är att vi inte får bryta konsekvensen. Det kan inte finnas två utvärderingssystem, det kan bara finnas ett, oavsett om det handlar om nya Schengenmedlemmar eller de redan etablerade. Den andra är att vi inte får undergräva principen om ömsesidigt förtroende. Alla parter måste engageras. Såväl medlemsstaterna som EU-institutionerna måste vara involverade i utvärderingsprocessen. Och EU-institutionerna är inte bara kommissionen eller rådet, de innefattar också parlamentet, och det är därför vi kräver medbeslutande.

  Talmannen. - Den gemensamma debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Det är viktigt att det finns en enkel, effektiv, verksam och insynsvänlig utvärderingsmekanism som kan bevara Schengenområdet som ett område med fri rörlighet, samtidigt som det är helt nödvändigt att anpassa den mellanstatliga ramen för utvärdering av Schengen till EU-ramen. Europaparlamentets rättstjänst har gjort en undersökning och fastställt att medbeslutandeförfarandet borde ha valts hellre än samrådsförfarandet för behandlingen av detta förslag. Lissabonfördraget träder snart i kraft och enligt detta ska Europaparlamentet ha större befogenheter på området för frihet, rättvisa och säkerhet, som detta förslag faller under. Eftersom Schengenområdets och dess medborgares säkerhet är av yttersta betydelse måste vi välja medbeslutandeförfarandet.

  Kinga Gál (PPE), skriftlig. – (HU) Schengensamarbetet kan ta sig många uttryck. Många av dess applikationer kan väljas ut och granskas noga. Som parlamentsledamot är det viktigt för mig att här och nu påpeka att ett grundläggande villkor för människors fria rörlighet är ett komplett Schengensystem som fungerar effektivt och bygger på ömsesidigt förtroende. Gränskontroller, en gemensam viseringspolitik, gränsöverskridande polissamarbete och frågor om uppgiftsskydd är bara delar av detta kompletta system. Det rör sig om olika frågor, men de är alla sammanlänkade av en viktig faktor. EU:s medborgare har fått och får varje dag så mycket mer frihet, som för dem symboliserar en av de största framgångarna i hela Europeiska unionens historia.

Som företrädare för en valkrets i en medlemsstat som för bara fem år sedan anslöt sig till unionen kan jag med glädje bekräfta detta. Om det inte hade varit för det förslag som lades fram av det portugisiska ordförandeskapet skulle de nya medlemsstaterna fortfarande inte ha kunnat vara en del av Schengenssystemet. Som det nu är den nya (andra) generationen av Schengens informationssystem fortfarande inte i funktion. Det är kommissionens och medlemsstaternas ansvar att slå vakt om denna frihet, en fråga som också återspeglas i två av frågorna på dagordningen. Europaparlamentet delar också detta ansvar, vilket är anledningen till att det helt enkelt måste göras delaktigt i frågor som berör medborgarnas frihet. Följaktligen stöder jag eftertryckligt föredragandens insatser och håller med om hans förslag.

  Siiri Oviir (ALDE), skriftlig. – (ET) Inrättandet av Schengenområdet i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet är ett av de största framstegen i EU:s historia. Bestämmelserna i Schengenregelverket har varit en del av Europeiska unionens ramverk ända sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft 1999. En viktig del av kontrollen av tillämpningen av bestämmelserna i Schengenregelverket – som är en del av EU-lagstiftningen – är utvärderingsmekanismen, som bör kunna garantera ett insynsvänligt, effektivt och konsekvent genomförande av Schengenregelverket och dessutom bör återspegla de förändringar av det rättsliga läget som skett efter det att regelverket integrerats i EU-ramen.

Jag håller med föredraganden om att det föreliggande förslaget är begränsat till att infoga vissa förbättringar som nyligen gjorts av den befintliga mekanismen för utvärdering av Schengenregelverket. Den enda nya idén i förslaget är en bestämmelse som ger möjlighet att genomföra oanmälda besök, vilket är mycket välkommet. Jag kan dock inte acceptera att den roll som rådet för närvarande spelar ska lämnas över helt till kommissionen. Förslaget innebär mycket begränsade möjligheter till samarbete med medlemsstaterna, och utesluter Europaparlamentet helt från processen. Vi får inte glömma att detta är ett område som grundas på frihet, säkerhet och rättvisa, och att ansvaret för att bevara och förbättra detta område inte bara ligger hos kommissionen som ska garantera övervakningen av konstitutionsfördragets tillämpning. Ansvaret ligger också hos medlemsstaterna, som fortfarande måste skydda sina yttre gränser, och hos Europaparlamentet, som företräder Europeiska unionens medborgare.