Kan rådet redogöra för den troliga tidsramen för slutförandet av förhandlingarna om EU:s kommande budgetram för perioden 2014–2021?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i oktober 2009 i Strasbourg.

Mot bakgrund av att den nuvarande budgetramen omfattar perioden 2007–2013 kom de tre institutionerna i det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 överens om att kommissionen ”före den 1 juli 2011” ska lägga fram förslag till en ny budgetram.

Den exakta tidsramen för diskussionerna i rådet beror därför delvis på exakt när kommissionen kommer att lägga fram sitt förslag och på hur ordförandeskapet vid den tidpunkten avser att organisera rådets arbete.

Det är naturligtvis självklart att rådet så snart kommissionen lägger fram sitt förslag kommer att undersöka förslaget för att kunna godkänna det i god tid innan den nuvarande budgetramen löper ut.

Det nuvarande interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 och budgetramen för 2007–2013 kommer att gälla tills de ändras eller ersätts med en ny rättsakt och ett nytt instrument.

Om Lissabonfördraget antas kommer Europeiska rådet i oktober att ges möjlighet att behandla nomineringarna till den nyligen inrättade posten som ordförande för Europeiska rådet.

Den nya ordföranden kommer att ha en framträdande roll när det gäller att representera rådet i internationella sammanhang. Det är därför av avgörande betydelse att dessa nomineringar granskas ingående.

Vilket förfarande kommer att tillämpas vid valet av ordförande för Europeiska rådet, och hur ämnar det svenska ordförandeskapet garantera ett rättvist och demokratiskt förfarande och se till att den kandidat som utses representerar EU-medborgarnas principer och värderingar?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i oktober 2009 i Strasbourg.

I enlighet med Lissabonfördraget kommer den kommande ordföranden för Europeiska rådet att ha en viktig roll på världsarenan, precis som ledamoten påpekar, men han eller hon kommer också mer allmänt att ha en drivande roll för att föra Europeiska rådets arbete framåt, se till att det förbereds väl och präglas av kontinuitet.

Det är ännu inte klart vilket datum det nya fördraget kommer att träda ikraft och när den kommande ordföranden för Europeiska rådet kommer att utses. Fördraget har godkänts av 26 medlemsstater, men håller för närvarande på att ratificeras av Tjeckien.

Vid lämplig tidpunkt kommer ordföranden för Europeiska rådet att rådfråga alla sina kolleger för att stats- och regeringscheferna ska kunna nå en överenskommelse om den person som är mest lämpad att inneha posten. Enligt Lissabonfördraget är det helt och hållet Europeiska rådets uppgift att välja sin ordförande och det kommer att ske genom kvalificerad majoritet i Europeiska rådet. Ordföranden väljs för en period på två och ett halvt år och mandatet kan förnyas en gång.

Kan rådet tala om vilka program man håller på att genomföra så att alla delar av samhället i Europa kan dra nytta av den nya tekniken och den teknik som är under utveckling, särskilt i denna tid av stora ekonomiska problem?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i oktober 2009 i Strasbourg.

Rådet delar ledamotens åsikt att det är viktigt att se till att alla delar av samhället i EU kan dra nytta av den nya tekniken och teknik som är under utveckling. Det kommer att vara nödvändigt för att EU ska kunna möta de gemensamma långsiktiga utmaningarna såsom globaliseringen, klimatförändringarna och en åldrande befolkning. Det är också på kort sikt viktigt att bana vägen för en hållbar återhämtning för våra ekonomier.

Flera program och aktiviteter som har anordnats av Europeiska gemenskapen inom området forskning, teknisk utveckling och innovation bidrar till att se till att ny teknik och teknik som är under utveckling gynnar alla delar av det europeiska samhället:

- Aktiviteter inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration, vilket antogs för perioden 2007–2013, har som övergripande syfte att stärka de vetenskapliga och tekniska grunderna för gemenskapens industri. Kunskapsöverföring, som garanterar att forskningsresultat och teknologi kommer till användning i samhället, är en integrerad del i ramprogrammet. Detta program syftar också till att ge en stabil grund för det europeiska området för forskningsverksamhet (ERA) genom att ge attraktiva villkor och effektiv styrning för forskning och investeringar i forskning och teknisk utveckling, och är därför ett positivt bidrag till den sociala, kulturella och ekonomiska utvecklingen i alla medlemsstater. Framtida ramprogram bör på ett bättre sätt möta samhällets stora utmaningar. Rådets slutsatser om hur detta ska göras på ett sätt där alla intressenter i hög grad ska vara delaktiga håller på att utarbetas under det svenska ordförandeskapet.

- Ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (CIP), vilket antogs för perioden 2007–2013, har små och medelstora företag som främsta målgrupp, och programmet stöder innovationsverksamhet, däribland miljöinnovation, och ger bättre tillgång till tjänster inom finansiering och stöd till företag. Det uppmuntrar till bättre införande och användning av informations- och kommunikationsteknik och främjar ökad användning av förnybara energikällor och energieffektivitet.

Förutom de ovan nämnda programmen är avsikten med Europeiska institutet för innovation och teknik (EIT), vilket inrättades genom en förordning från Europaparlamentet och rådet i mars 2008, att det ska bidra till en hållbar ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft i EU genom att förstärka medlemsstaternas och gemenskapens innovationsförmåga. Denna institution bygger på begreppet kunskapstriangeln, där interaktion mellan högre utbildning, forskning och innovation främjas så att EU:s investeringar i kunskap används på ett bättre sätt. Att främja kunskapstriangeln är en prioritering för det svenska ordförandeskapet.

Alla dessa program genomförs för närvarande av kommissionen. EIT har för sin del en högre grad av självbestämmande över sin verksamhet.

Förutom dessa gemenskapsprogram och aktiviteter håller rådet på att utarbeta initiativ till en gemensam programplanering för forskningen i EU genom frivillig samordning av medlemsstaternas nationella program. Syftet med detta är att möta de stora globala och samhälleliga utmaningarna för at stärka EU:s förmåga att omvandla forskningsresultaten till verkliga fördelar för samhället och för den totala konkurrenskraften i ekonomin.

Inom området innovationspolitik kommer ”pionjärmarknadsinitiativet”, vilket kommissionen har lagt fram ett meddelande om efter en inbjudan från rådet, att vara inriktat på att främja marknader inom innovativa tjänster och produkter som t.ex. e-hälsovård. Initiativets syfte är att bidra till att samhället drar praktisk nytta av forskning och utveckling av ny teknik.

I december 2008 antog rådet ”Vision 2020”, där det angav att alla aktörer senast 2020 fullt ut ska kunna dra nytta av den ”femte friheten” inom det europeiska forskningsområdet (ERA): fri rörlighet för forskare, kunskap och teknik. Ett nytt förvaltningssystem som innehåller en mer enhetlig strategi förväntas godkännas under det svenska ordförandeskapet.

I i2010-strategin samlas alla Europeiska unionens politikområden, initiativ och åtgärder som syftar till att främja utvecklingen och användandet av digital teknik i vardagen, både i arbetslivet och privat. i2010-strategin inbegriper olika åtgärder som reglering, finansiering av forskning och pilotprojekt, marknadsföring och partnerskap med berörda aktörer. För att möta utmaningarna med fortsatt tillväxt och en mer miljövänlig utveckling främjar rådet för närvarande insatser för en förnyad politisk agenda inom EU för informations- och kommunikationsteknik.

Slutligen vill jag påminna om att den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa, vilken antogs av Europeiska rådet i december 2008, innehåller åtgärder inom området forskning och teknisk utveckling som t.ex. utveckling av Internet via bredband, däribland i områden där tillgången till sådana tjänster är liten. Europeiska rådet har enats om att uppnå 100-procentig täckning av snabba Internet-tjänster i EU senast 2013. EU:s medlemsstater har anslutit sig till Europeiska kommissionens förslag från januari 2009 om att öronmärka 1 miljard euro för att hjälpa landsbygdsområden att få tillträde till Internet, skapa nya arbetstillfällen och bidra till företagens tillväxt.

Kan rådet redogöra för dagsläget när det gäller förhandlingarna med Island om EU-anslutning?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i oktober 2009 i Strasbourg.

Islands ansökan om medlemskap i Europeiska unionen lämnades formellt in den 16 juli 2009 till Europeiska rådets ordförande, Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, och också till ordföranden för rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser), Carl Bildt, och ansökan vidarebefordrades omedelbart till medlemmarna i rådet. Det svenska ordförandeskapet välkomnar Islands ansökan om medlemskap.

Vid sammanträdet den 27 juli 2009 påminde rådet om det förnyade samförståndet om utvidgning, vilket rådet uttryckte i sina slutsatser från Europeiska rådet den 14–15 december 2006, däribland principen om att varje land som ansöker om medlemskap ska bedömas på grundval av sina egna meriter, och rådet beslutade att tillämpa det förfarande som fastställs i artikel 49 i Fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med denna artikel uppmanades kommissionen att lägga fram sitt yttrande om denna ansökan.

Rådet kommer att behandla detta yttrande så snart det har lämnats in.

Är rådet berett att kräva att de israeliska myndigheterna tillåter öppningen av farleder för att underlätta försörjningen av viktiga varor till den palestinska befolkningen i Gaza, och anser rådet att de israeliska myndigheterna uppfyller villkoren i Europa–Medelhavsavtalen?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i oktober 2009 i Strasbourg.

Rådet har vid flera tillfällen upprepat att man snabbt måste finna en hållbar lösning på krisen i Gaza genom att fullt ut genomföra resolution 1860 från FN:s säkerhetsråd. När det gäller den specifika frågan om tillträde kan jag bekräfta att EU regelbundet framhåller att gränsövergångarna omedelbart och villkorslöst måste öppnas för humanitärt bistånd, varor och personer till och från Gaza. Om så inte sker kommer det inte att vara möjligt att obehindrat ge humanitärt bistånd, genomföra återuppbyggnad och få till stånd ekonomisk återhämtning, och en förutsättning för detta är att fullt ut genomföra avtalet om rörlighet och tillträde från 2005.

Europa-Medelhavsavtalet med Israel ger en ram för politisk dialog och möjliggör utveckling av nära politiska förbindelser mellan parterna. Denna dialog och detta samarbete kan bidra till att utveckla bättre ömsesidig förståelse och ger oss möjlighet att ta upp alla relevanta frågor med de israeliska myndigheterna på flera olika nivåer.

Jag vill också tillägga att rådet håller fast vid sin ståndpunkt att den politiska processen, som grundas på parternas tidigare åtaganden, är den enda vägen att via förhandlingar nå en tvåstatslösning genom avtal mellan de båda parterna som skulle innebära inrättande av en oberoende, demokratisk, angränsande och livskraftig palestinsk stat som lever i fred och säkerhet sida vid sida med staten Israel.

Under en veckas tid har uppgifter samlats in om sammanlagt 1 041 821 personer vid inresa till eller utresa ur Grekland. Insamlingen av personuppgifterna genomfördes mellan den 31 augusti och den 6 september 2009 inom ramen för en storskalig undersökning i 24 av EU:s medlemsstater. Sammanlagt blev 12 907 581 personer föremål för elektronisk insamling av personuppgifter eller registrering i EU. Uppdraget utfördes för EU:s strategiska kommitté för invandring (enligt dokument nr 10410/09) och syftade till att samla in uppgifter om alla personer som reser in i eller ut ur unionen. Under genomförandet av EU:s institutionella ram, som har accepterats och antagits av regeringar ledda av partierna Nea Dimokratia och PASOK, genomförde Grekland insamlingen av elektroniska uppgifter mycket snabbt och ligger nu på femte plats när det gäller antalet registrerade personer.

Vad anser rådet om denna typ av undersökningar, som genomförs i syfte att bygga en mur kring Europa och inrätta ett enormt system för elektronisk kontroll av gränserna och övervakning av alla passagerare, vilket kommer att begränsa de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna på ett drastiskt sätt?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i oktober 2009 i Strasbourg.

Rådet vill uppmärksamma ledamoten på att den datainsamling som genomfördes 31 augusti–6 september 2009 var begränsad till registrering av antalet inresor och utresor för olika kategorier av passagerare vid olika typer av externa gränser. Registreringen inbegrep inte registrering av personuppgifter.

Syftet med datainsamlingen var att samla in jämförbara uppgifter beträffande inresor och utresor för olika kategorier passagerare vid olika typer av externa gränser, eftersom det för närvarande inte finns några sådana uppgifter tillgängliga i medlemsstaterna. Dessa uppgifter skulle vara användbara i det förberedande arbetet inom kommissionen. Syftet skulle vara att lägga fram en rättsakt om inrättande av ett system för elektronisk registrering av uppgifter om inresor och utresor i början av 2010. Syftet med ett sådant system skulle, om det införs, vara att underlätta upptäckt av personer vars uppehållstillstånd har gått ut och att identifiera personer som saknar handlingar.

Idén om att inrätta ett sådant system lades fram av kommissionen i dess meddelande från februari 2008 ”Att förbereda nästa steg i utvecklingen av Europeiska unionens gränsförvaltning”. Rådet stödde meddelandet.

I sina slutsatser om förvaltningen av Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser från juni 2008 betonade rådet behovet av att använda tillgänglig teknik för att förbättra arbetet vid de yttre gränserna och bättre hantera illegal invandring. Rådet uppmanade därför kommissionen att om så anses lämpligt lägga fram förslag till ett system för registrering av in- och utresor för passagerare som är tredjelandsmedborgare från början av 2010.

Vid behandlingen av ett sådant förslag kommer rådet att beakta den resolution som Europaparlamentet antog i mars 2009 om ”utvecklingen av Europeiska unionens gränsförvaltning och motsvarande erfarenheter från tredjeländer”. I de ovan nämnda slutsatserna betonades att det krävs nya system för att fullt ut följa gemenskapsrätten, principerna om dataskydd, de mänskliga rättigheterna, principerna om internationellt skydd och proportionalitet samt för att beakta kostnadseffektivitet och teknologins mervärde.

Jag kan försäkra ledamoten om att syftet med ett system för in- och utresor inte är att hindra människor från att resa till Europeiska unionen eller att skapa en ”fästning Europa”, utan att få en bättre bild av vilka som verkligen befinner sig här. Beträffande balansen mellan säkerhet och integritet är det något som det svenska ordförandeskapet, och jag tror även de andra medlemsstaterna, nu följer på nära håll och när kommissionen lägger fram sitt förslag kommer vi att fortsätta göra det.

Den 30 september 2009 offentliggjorde EU:s oberoende undersökningsgrupp om Georgien sin rapport om det krig som bröt ut mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008. Rapporten har tolkats på olika sätt av de båda parterna när det gäller frågan om vem som de facto bär skulden för de militära åtgärderna och förlusten av hundratals människoliv. I rapporten är man emellertid rätt explicit i fråga om provokationerna från den ryska sidan före kriget, och man konstaterar att det under flera år har varit olagligt att utfärda pass till georgiska medborgare i Sydossetien och Abchazien.

Hur ställer sig rådet till rapporten och uppgifterna i den? Hur förändrar rapporten den politiska situationen i detta område? Anser rådet nu att det finns behov av ett mer aktivt engagemang i området för att förhindra att konflikten trappas upp ytterligare? Hur ämnar rådet reagera på rapporten och innehållet i den?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i oktober 2009 i Strasbourg.

Rådet har uttryckt sin uppskattning till ambassadör Heidi Tagliavini och all personal vid EU:s oberoende undersökningsgrupp om Georgien (IIFFMCG) för det arbete de har utfört avseende denna mycket svåra uppgift. Jag vill dock betona att det är en oberoende rapport. EU stödde idén om en utfrågning som skulle genomföras av en undersökningsgrupp och gav den finansiellt stöd, men har inte på något sätt varit delaktig vare sig i undersökningen eller i gruppens resultat. EU välkomnade att rapporten lades fram. EU hoppas att resultaten ska bidra till en bättre förståelse för orsakerna till konflikten i augusti 2008 och dess förlopp, och att den i ett bredare perspektiv ska kunna tjäna som en drivkraft för framtida internationella insatser på området preventiv diplomati.

Rådet anser att en fredlig och varaktig lösning på konflikterna i Georgien måste grundas på fullständig respekt för principerna om oberoende, suveränitet och territoriell integritet, vilka erkänns i internationell rätt, däribland i slutakten från konferensen i Helsingfors om säkerhet och samarbete i Europa samt resolutionerna från FN:s säkerhetsråd, och vi vill arbeta för att uppnå detta.

Rådet är sålunda fullt engagerat i de internationella diskussionerna i Genève. Trots de svårigheter och olikheter som finns mellan deltagarna anser rådet att det är mycket viktigt att diskussionerna i Genève fortsätter, eftersom de är det enda forum där alla sidor finns representerade och där tre stora internationella aktörer – EU, OSSE och FN – har ett nära samarbete för att stödja säkerhet och stabilitet i regionen. Vi ser fram emot nästa runda i överläggningarna den 11 november.

Jag vill också betona att EU kommer att fortsätta sitt aktiva engagemang i Georgien. Detta engagemang visar sig på flera sätt. För det första genom den fortsatta närvaron i området – den enda internationella närvaron efter det att OSSE:s och FN:s uppdrag måste avbrytas – genom Europeiska unionens övervakningsuppdrag (EUMM i Georgien) för att övervaka genomförandet av avtalet om vapenvila av den 12 augusti och 8 september 2008, vilket återstår att uppfylla, och för att bidra till stabilisering och normalisering av situationen i de områden som drabbades av kriget samt för att övervaka att de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen följs. EUMM:s mandat har förlängts till september 2010.

På detta sätt har EU, som ledamoten redan vet, spelat en ledande roll genom EU:s särskilda representant för krisen i Georgien, tillsammans med FN och OSSE, som en av ordförandena vid de internationella diskussionerna i Genève, det enda internationella forum där alla parter finns representerade.

EU har också efterlyst ökat finansiellt bistånd inom ramen för den internationella givarkonferensen den 22 oktober 2008, vilket är inriktat på återuppbyggnad efter konflikten, stöd till internflyktingar och ekonomisk stabilitet.

EU ger dessutom kontinuerligt stöd genom EU:s särskilda representant för Sydkaukasien och finansiellt bistånd till Georgien i dess arbete för interna reformer som syftar till att förstärka de demokratiska institutionerna och rättsstaten, samt för att främja kontakterna mellan människor och dialogen i det civila samhället.

Slutligen återspeglas EU:s engagemang genom målet och erbjudandet att utveckla allt närmare förbindelser med Georgien och med de andra länderna i Sydkaukasien inom ramen för det östliga partnerskapet.

Europas länder engagerar sig för pluralistiska demokratiers integritet och förstärkning. Vilka åtgärder föreslår rådet för att förhindra att grupper som khalistanerna försöker bryta ner en liberal, demokratisk stat som Indien?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i oktober 2009 i Strasbourg.

Europeiska unionen främjar aktivt värderingar som stöder fred och demokrati. Dessa värderingar inbegriper grundläggande värden som de mänskliga rättigheterna samt principerna om rättsstaten, frihet, solidaritet och respekt för mångfald.

Indien är ett at världens största och mest pluralistiska samhällen. Alla stora religioner, däribland buddism, hinduism, islam och sikhism har många anhängare i Indien. EU erkänner att Indiens grundlag skyddar både individers och gruppers rättigheter inom den konstitutionella ramen.

Europeiska unionen motsätter sig kraftfullt användande av våld för att försöka försvaga de befintliga demokratiska institutionerna i stater som Indien. Rådet samtyckte därför 2005 till att ta med den khalistanska organisationen ”Khalistan Zindabad Force – KZF” på listan över personer och grupper som omfattas av särskilda restriktiva åtgärder för att bekämpa terrorism. När listan sågs över i juni 2009 beslutade rådet att behålla KZF på listan.

Känner Europeiska unionens råd till att anslutningen av Baluchistan till Pakistan gjordes efter våld och påtryckningar? Om så är fallet, anser Europeiska unionens råd att Europas länder måste ge sitt fulla stöd till det baluchistanska folkets strävan efter självstyre och självbestämmande?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i oktober 2009 i Strasbourg.

Frågan om självbestämmande för det baluchistanska folket har inte tagits upp av rådet. Rådet har därför inte intagit någon ståndpunkt i den fråga som ledamoten ställer.

Enligt ett meddelande av den 22 december 2005 från rådets generalsekreterare om öppenhet och insyn i rådets arbete har alla medborgare tillgång till rådets handlingar i enlighet med villkoren i gällande bestämmelser. Ett offentligt register över rådets handlingar finns tillgängligt på rådets webbplats (http://register.consilium.eu.int).

Varför finns det inte någon länk till detta register på rådets Internetsida (http://www.consilium.europa.eu)?

Varför uppfyller inte rådets register (http://register.consilium.eu.int) och rådets Internetsida de internationella standarder för översiktlighet, tydlighet och enkelhet som har etablerats i mellantiden?

Vad ämnar rådet göra för att åtgärda detta?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i oktober 2009 i Strasbourg.

Det finns faktiskt en länk på rådets hemsida till det offentliga registret. Denna länk kan lättast nås genom att klicka på rubriken ”Tillgång till rådets handlingar: Offentligt register” som man finner direkt på rådets hemsida. För att underlätta tillträdet till registret är denna länk tillgänglig på alla de 23 officiella språken i Europeiska unionen.

Det offentliga registret upprättades 1999 för att allmänheten skulle få tillgång till rådets handlingar och för att därigenom öka insynen i rådets arbete. Sedan dess har registret växt dramatiskt och innehåller nu mer än en miljon handlingar, varav nästan tre fjärdedelar är direkt tillgängliga i fulltext. Registret besöktes nästan 900 000 gånger förra året, vilket är ytterligare ett tecken på att det uppskattas av användarna som genom detta instrument får tillträde till rådets handlingar på ett enkelt sätt.

Jag vill uppmärksamma ledamoten på att det informationsblad som han hänvisar till är föråldrat och inte längre återspeglar den nuvarande situationen. Det ersattes i januari 2009 med broschyren ”Hur man finner information om verksamheten vid Europeiska unionens råd”, vilken finns tillgänglig på alla officiella språk i EU och kan laddas ned från rådets hemsida.

Rådets register uppdateras regelbundet för att möta det ökade behovet av information bland allmänheten. Det faktum att registret är användarvänligt och lättillgängligt via Internet och att principen om flerspråkighet respekteras har lett till en ökning av antalet konsultationer och förfrågningar om handlingar, och dessutom till en bredare yrkesmässig och geografisk spridning bland Internetanvändare som får tillgång till detta instrument.

Det finns naturligtvis alltid utrymme för förbättringar och rådet arbetar på att modernisera hemsidan. Det första steget – att ändra hemsidans utseende – är på gång. Länkarna till det offentliga registret på hemsidan kommer garanterat vara kvar.

Kommissionen och Europeiska investeringsbanken (EIB) har genomfört positiva initiativ för att garantera små och medelstora företag (SMF) tillgång till nödvändig finansiering (SMF–garantifaciliteten, faciliteten för snabbt växande och innovativa SMF samt EIB:s lån till SMF). Av en undersökning som nyligen genomförts i Irland framgår det att mer än 54 procent av de irländska små och medelstora företagen inte fått tillgång till finansiering från finansinstitut som förvaltar EIB:s lån sedan januari 2009. Vilka konkreta åtgärder vidtar kommissionen för att säkra att de finansinstitut som förvaltar medlen ger små och medelstora företag tillgång till finansiering? Vilka mekanismer har kommissionen genomfört för att övervaka att lånen till små och medelstora företag är effektiva, verkningsfulla och kompletterande?

Kommissionen genomför programmet för konkurrenskraft och innovation (CIP) i medlemsstaterna och andra deltagande länder.

Av de två faciliteter som finns tillgängliga i detta program har faciliteten för snabbt växande och innovativa små och medelstora företag (SMF) lett till att en uppgörelse har undertecknats med ett irländskt riskkapitalbolag sedan programmet inleddes om en investering på 15 miljoner euro. Ett avtal har också hittills undertecknats inom ramen för SMF–garantifaciliteten med ett irländskt finansförmedlingsföretag, First Step Ltd, ett företag som förmedlar mikrofinansiering och garanterar lån upp till maximalt 3 miljoner euro för företagsutveckling.

Meddelanden om genomförande med information till eventuella finansiella mellanhänder om hur man ansöker om deltagande i programmet offentliggjordes i Europeiska gemenskapens officiella tidning den 26 september 2007 och den 14 december 2007, och alla sådana ansökningar behandlas av Europeiska investeringsfonden (EIF) på uppdrag av kommissionen.

Garantier och investeringar inom ramen för dessa faciliteter ges på villkor att sådan finansiering används till lån och investeringar inom de målsektorer som fastslås i den rättsliga grunden till programmet för konkurrenskraft och innovation (CIP).

Kommissionen använder de mekanismer som krävs enligt budgetförordningen och den rättsliga grunden till programmet för konkurrenskraft och innovation för att övervaka faciliteternas effektivitet, resultat och additionalitet:

Faciliteternas effektivitet övervakas genom rapporter varje kvartal från de finansiella mellanhänderna och externa utvärderingar.

Resultatet övervakas bland annat genom statistik över antalet företag som erhåller stöd, mängden investeringar som genomförs och antalet arbetstillfällen i små företag som tilldelas garantier eller investeringar från EU.

Additionalitet uppnås bland annat genom att mellanhänderna får hjälp att avsevärt öka utlåningsvolymerna och göra investeringar med riskkapital.

Förutom finansiering från kommissionen inom ramen för programmet för konkurrenskraft och innovation (CIP) tillhandahåller Europeiska investeringsbanken (EIB) lån till små och medelstora företag i syfte att stödja deras investeringar genom finansiering på medellång och lång sikt. Detta stöd ges genom lokala finansiella mellanhänder vilka i sin tur ger lån till små och medelstora företag som är slutliga låntagare i enlighet med deras enskilda kreditbestämmelser.

Kommissionen deltar inte i arrangemangen mellan EIB och de finansiella mellanhänderna, men EIB övervakar aktivt fördelningen av de medel till små och medelstora företag som redan har tilldelats av EIB:s irländska mellanhänder (125 miljoner euro har redan tilldelats och 50 miljoner euro förväntas tilldelas inom kort av totalt 350 miljoner i EIB-åtaganden). Enligt EIB:s överenskommelse med de finansiella mellanhänderna har bankerna en tidsfrist inom vilken de måste tilldela medel till de små och medelstora företagen. Bankerna har rapporterat till EIB att tilldelningen går relativt långsamt i en takt som visar att det är liten efterfrågan bland irländska små och medelstora företag på investeringslån på medellång och lång sikt.

Enligt EIB har små och medelstora företag under de nuvarande omständigheterna haft stora svårigheter att få lån, men de irländska bankernas stöd till små och medelstora företag är fortfarande ett av deras högt prioriterade områden. EIB:s mellanhänder har inte föreslagit att de ska ta bort en betydligt större andel små och medelstora företags berättigade och relevanta ansökningar om finansiering av deras investeringar på medellång och lång sikt. EIB:s personal kommer inom kort att möta de irländska bankerna för att undersöka om det finns några oförutsedda hinder för att distribuera finansiering från EIB och arbeta för att öka bankernas tilldelning av medel till deras små och medelstora företagskunder.

Jag vill fråga följande: Vilka uppgifter har kommissionen om penningtvätt på den europeiska fotbollsmarknaden? Vilka åtgärder föreslår kommissionen för att bekämpa denna företeelse?

I vitboken om idrott, vilken offentliggjorden i juli 2007⁽¹⁾, konstaterade kommissionen att korruption, penningtvätt och andra former av brott ibland påverkar idrotten på lokal, nationell och internationell nivå. Vitboken innehåller handlingsplanen ”Pierre de Coubertin”, och i åtgärderna 44 och 45 i den föreslås att gränsöverskridande frågor som rör korruption ska behandlas på EU-nivå samt att man ska övervaka genomförandet av EU:s lagstiftning mot penningtvätt också inom idrottssektorn.

På detta stadium har kommissionen inga direkta bevis för att penningtvätt förekommer på den europeiska fotbollsmarknaden. FATF (arbetsgruppen för finansiella åtgärder), det internationella organ som har fastställt internationella standarder för att förhindra och bekämpa penningtvätt, offentliggjorde en rapport i juli 2009 om penningtvätt inom fotbollssektorn. I rapporten granskas sektorn i ekonomiska och sociala termer och exempel ges på områden som eventuellt utnyttjas av aktörer som vill investera illegala pengar i fotbollen. Sårbara områden är ägande av fotbollsklubbar, överföringsmarknaden och ägande av spelare, vadslagningsverksamhet, bildrättigheter, sponsorskap och reklamarrangemang. I rapporten dras dock inga slutsatser om omfattningen av penningtvätten inom fotbollssektorn i Europa.

Som en del av genomförandet av handlingsplanen ”Pierre de Coubertin” har dessutom också ett antal undersökningar inletts av kommissionen eller håller på att förberedas rörande de frågor som tas upp i rapporten från FATF. En studie om idrottsaktörer (åtgärd 41) bör vara avslutad i slutet av 2009. I denna studie kommer problem som europeiska idrottsaktörers verksamhet orsakar att tas upp. En annan studie om hinder på den inre marknaden för finansiering av idrott kommer att genomföras 2010 (åtgärd 37). I den kommer bl.a. frågor rörande vadslagning inom idrott att tas upp.

Slutligen bör det betonas att kommissionen inte har behörighet att undersöka specifika klagomål rörande penningtvätt eller annan kriminell verksamhet om de inte berör skyddet av gemenskapens finansiella intressen och omfattas av Olafs behörighet.

Har kommissionen för avsikt att ekonomiskt stötta de områden i medlemsstaterna som drabbas av de väldiga olagliga migrationsströmmarna (exempelvis centrala Aten), och vilken är EU:s kort- respektive långsiktiga plan för att hantera migrationsströmmarna till Europa? Finns det någon plan för att förmå de länder som skickar iväg migranterna eller agerar transitland (exempelvis Turkiet) att ta emot avvisade migranter, och tänker kommissionen acceptera att de illegala migranterna fördelas jämnt mellan medlemsstaterna i förhållande till deras folkmängd, så att det inte bara är Medelhavsländerna som får ta smällen?

Europeiska unionen ger finansiellt stöd till medlemsstaterna inom området migration genom fyra fonder som inrättats inom ramen för det allmänna programmet för solidaritet och hantering av migrationsströmmar. Dessa fonder är Europeiska fonden för integration av tredjelandsmedborgare, Europeiska flyktingfonden, Europeiska fonden för yttre gränser och Europeiska återvändandefonden.

Förutom detta ger Europeiska kommissionen redan tekniskt och finansiellt bistånd till att utveckla en dialog, och i vissa fall genomför kommissionen också förhandlingar med tredjeländer som är ursprungsländer eller transitländer för migration i syfte att förbättra deras kapacitet att hantera illegal migration i enlighet med internationella standarder och för att underlätta deras samarbete med Europeiska unionen i denna fråga.

När det gäller samarbete med tredjeländer som är transitländer bör det betonas att kommissionen på Europeiska gemenskapens vägnar förhandlar om ett återtagandeavtal med Turkiet vilket också ska omfatta bestämmelser om återtagande av tredjelandsmedborgare. Kommissionen finansierar dessutom redan projekt på uppemot 90 miljoner euro i Turkiet för att stödja landets kapacitet att anpassa lagstiftningen och de administrativa metoderna till Europeiska unionens standarder inom områdena gränsbevakning, förebyggande åtgärder och hantering av illegal migration samt asylfrågor, och kommissionen utövar därför påtryckningar på de turkiska myndigheterna för att landet ska förbättra sitt samarbete ytterligare med Europeiska unionen på alla dessa områden.

I detta sammanhang och för att omedelbart följa upp slutsatserna från Europeiska rådet i juni 2009 besökte en delegation bestående av högre tjänstemän från kommissionen Ankara den 16 och 17 september 2009 för att diskutera möjligheterna med de turkiska myndigheterna att återuppta formella förhandlingar om ett återtagandeavtal mellan Turkiet och Europeiska gemenskapen samt diskutera på vilka sätt de kan förhindra illegal migration och hantera olika migrationsströmmar. Delegationen meddelade att de turkiska myndigheterna är beredda att intensifiera sitt samarbete med EU och att formellt ingå ett stabilt åtagande och genomföra flera konkreta åtgärder i samband med vice ordförande Jacques Barrots och minister Tobias Billströms besök i början av november 2009.

Kommissionen är fullt medveten om att vissa medlemsstater upplever ett specifikt och oproportionerligt migrationstryck och noterar att Europeiska rådet i sina slutsatser från mötet den 18–19 juni 2009 betonade att det välkomnar att kommissionen har för avsikt att vidta åtgärder i denna fråga. Det finns visserligen inga planer för närvarande på att ta upp frågan om omfördelning av migranter som uppehåller sig illegalt i länderna EU-nivå, men kommissionen anser att det är av avgörande betydelse att ge praktisk hjälp till de hårdast drabbade länderna kring Medelhavet. Kommissionen fortsätter därför att genomföra initiativ om nya former av solidaritet som t.ex. frivillig omfördelning mellan medlemsstaterna av personer som får internationellt skydd, vilket syftar till att minska den oproportionerliga bördan på vissa medlemsstater genom att andra länder hjälper till. Det första pilotprojektet genomförs på Malta.

I dagens ekonomiska och finansiella kris vinnlägger sig Europeiska unionens medlemsstater särskilt om att få ner kostnaderna inom statsförvaltningen och använda medel och resurser så sparsamt som möjligt. Medlemsstaterna och, något som är ännu viktigare, unionsmedborgarna, förväntar sig utan tvivel liknande åtgärder från Bryssels sida.

Vilka åtgärder av detta slag har kommissionen redan vidtagit och vad tänker kommissionen vidta för åtgärder i framtiden?

Kommissionen är mycket angelägen om att använda sina administrativa resurser så sparsamt som möjligt. För 2010 har kommissionen föreslagit en blygsam ökning med 0,9 % för sina egna administrativa utgifter.

Denna lilla ökning av budgeten inbegriper behovet av ökad säkerhet, en betydande omplacering av personal från huvudkontor till delegationer för att förstärka det externa genomförandet av intern politik samt höjda energipriser.

För att förena politiska prioriteringar med åtstramningar i budgeten har kommissionen vidtagit särskilda åtgärder för att begränsa utgifterna och använda resurserna på bästa möjliga sätt.

För det första har kommissionen inte begärt några nya tjänster för 2010. Behovet av personalresurser för politiska prioriteringar kommer att uppfyllas genom interna omplaceringar (totalt ca 600 under 2010).

För det andra har en noggrann granskning av alla budgetposter lett till besparingar genom minskade kostnader för vissa varor, tillämpning av miljöprinciper och utnyttjande av teknik.

För det tredje har kommissionen redan åtagit sig att uppfylla alla personalbehov t.o.m. 2013 med konstanta resurser om inte särskilda händelser inträffar som på ett allvarligt sätt skulle påverka kommissionens kompetens eller språkstrategi. Kommissionen kommer också att fortsätta att noggrant undersöka de olika typerna av utgifter och utnyttja alla möjligheter till besparingar.

Sammanfattningsvis kommer kommissionen att genomföra sina ambitiösa mål samtidigt som den begränsar de administrativa utgifterna i så hög grad som möjligt.

Det har snart gått tre år sedan vi antog EU:s alkoholstrategi. Meningen var att man skulle utvärdera strategin till sommaren 2009. Jag har förstått att kommissionen har valt att skjuta på utvärderingen av alkoholstrategin.

Med anledning av ovan ställer jag följande frågor:

Vad är anledningen till att strategin inte har utvärderats? När kan vi räkna med en utvärdering av EU:s alkoholstrategi? Hur har kommissionen övervakat genomförandet av strategin i de olika medlemsländerna?

Kommissionen vill tacka ledamoten för hennes intresse för en viktig aspekt inom folkhälsopolitiken: alkoholpolitiken.

Under expertkonferensen om alkohol och hälsa (21–22 september), som anordnades av det svenska ordförandeskapet i EU och kommissionen, presenterades den första lägesrapporten om genomförandet av EU:s alkoholstrategi av generaldirektoratet för hälso- och konsumentfrågor. Rapporten finns tillgänglig på kommissionens generaldirektorat för hälso- och konsumentfrågors webbsidor.⁽¹⁾

Kommissionen stöder medlemsstaterna på flera sätt i genomförandet av strategin på nationell nivå, vilket beskrivs i rapporten. Exempel på detta är inrättande av en kommitté för nationell alkoholpolitik och nationella åtgärder som ett forum för medlemsstaterna att dela erfarenheter och utveckla gemensamma strategier. Denna kommitté har hittills haft fem möten.

Kommissionen har också underlättat kommittéarbetet för att utveckla gemensamma indikatorer för att möjliggöra en jämförande analys inom EU. I lägesrapporten beskrivs åtgärder som hittills har vidtagits i medlemsstaterna, och man hänvisar särskilt till de goda metoder som man enades om i rådets rekommendation från 2001⁽²⁾. Kommissionen har också genomfört två undersökningar av medlemsstaternas aktiviteter i det prioriterade område som identifierades i strategin. I bilaga I till lägesrapporten finns en uppdatering av medlemsstaternas aktiviteter sedan strategin antogs.

Är inte det svåra ekonomiska läget i EU:s medlemsstater, däribland Litauen, en tillräcklig anledning för att man ska tillämpa bestämmelserna i artikel 37 i anslutningsakten för Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien, liksom artikel 4 i protokoll nr 4, och för att kommissionen ska besluta att Litauen får skjuta upp sitt åtagande om att stänga den andra reaktorn i kärnkraftverket i Ignalina från 2009 till 2012?

Kärnsäkerhet är en absolut prioritering för EU, vilket visas genom att rådet enhälligt antog direktivet om kärnsäkerhet den 25 juni 2009⁽¹⁾. På grund av de svagheter som finns i utformningen av reaktorn (särskilt avsaknaden av en andra reaktorinneslutning) är det omöjligt att modernisera kärnkraftsanläggningen i Ignalina (INPP) till lämplig säkerhetsstandard. De moderniseringar som tidigare har gjorts gör det endast möjligt att garantera grundläggande säkerhet för driften till slutet av 2009 då den andra reaktorn i Ignalina måste stängas i enlighet med Litauens åtaganden i samband med anslutningen till EU. Säkerhetsklausulen i artikel 37 i Litauens anslutningsakt, där det hänvisas till stora ekonomiska svårigheter, kunde endast åberopas under tre år efter Litauens anslutning.

EU har gett och fortsätter att ge totalt 1,3 miljarder euro för att stödja avvecklingen av kärnkraftsanläggningen i Ignalina och utveckling av alternativa energikällor i Litauen. Villkor för denna finansiering är att Litauen respekterar det datum som har överenskommits för stängningen av kärnkraftsanläggningen i Ignalina.

I protokoll nr 4 i anslutningsakten fastslås att en miljömässig modernisering av Litauens värmekraftverk är det huvudsakliga sätt på vilket kärnkraftsanläggningen i Ignalina ska ersättas. Denna modernisering slutfördes i september 2008 och därför förväntas ingen brist på energi efter stängningen av Ignalina. Dessutom har regionala uppvärmningsprojekt i Ignalina och åtgärder för energieffektivitet i bostadshus fått stöd av kommissionen, liksom ett projekt för en anläggning med kombicykelteknik (CCGT), vilket förväntas vara avslutat 2013.

Det är viktigt att fortsätta arbetet med att garantera energisäkerhet i Baltikum samt att förbättra energieffektiviteten och gränsöverskridande förbindelser. Kommissionen åtar sig att med stöd från Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling fortsätta sitt nära samarbete med Litauen för att garantera en effektiv avveckling av kärnkraftsanläggningen i Ignalina.

De flesta europeiska länder har infört avgifter på motorvägar och på vissa andra motortrafikleder. Avgifterna fastställs på olika, för varje land specifika sätt. De kan erläggas direkt vid infarten till vägsträckorna eller tas in genom försäljning av tidsbegränsade dekaler som fästs på vindrutan. Hur hög motorvägsavgiften ska vara fastställs således enligt olika regler i varje medlemsland.

Som exempel vill jag nämna lösningar från ett par olika medlemsländer där avgifterna enligt min mening är orättvisa för fordon på genomresa till ett annat land. Fordonsförarna genomkorsar nämligen i regel landet på en och samma dag och har inte möjlighet att köpa endagsmärken, t.ex. i Österrike och Tjeckien.

Att avgiftsbelägga genomfart på motorvägar är varje medlemsstats ovedersägliga rätt. Bristen på enhetliga regler när det gäller att anpassa avgifterna till den verkliga tid som överfarten tar kan dock vara ett allvarligt hot mot en av EU:s grundläggande principer, den fria rörligheten för personer. Med detta sagt undrar jag om man mot bakgrund av principen om EU-medborgares fria rörlighet inte skulle kunna överväga att på gemenskapsnivå fastställa riktlinjer för EU-länderna som skulle kunna garantera alla medborgares jämlikhet i denna fråga?

Det finns riktlinjer för att garantera jämlikhet för vägtrafikanter när det gäller kommersiella transporter. Genom direktiv 1999/62 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer (Eurovignette)⁽¹⁾ ändrat genom direktiv 2006/38⁽²⁾ regleras riktlinjerna för tunga godsfordon på så sätt att införande av avståndsbaserade tullar eller användaravgifter inte får vara diskriminerande, varken direkt eller indirekt, på grund av nationalitet, etableringsland eller etableringsort eller fordonets registrering eller transportens ursprung eller destination. I direktivet fastställs att tidsbaserade användaravgifter måste finnas för perioder mellan en dag och ett år.

Medlemsstaterna är fria att använda sig av tullar eller användaravgifter också för andra fordon som exempelvis lätta godsfordon, bussar och personbilar, i enlighet med nationell lagstiftning och under förutsättning att fördragets principer om icke-diskriminering och proportionalitet följs. Avgifter som baseras på pris för transittrafik eller användning under kort tid av infrastrukturen bör finnas tillgängliga i och utanför den medlemsstat där de tillämpas och bör störa trafikflödet så lite som möjligt.

Europeiska kommissionen antog i juli 2009 en långsiktig plan för återhämtning av ansjovisbeståndet i Biscayabukten. I samförstånd med de behöriga avdelningarna vid kommissionens generaldirektorat för fiske har detta förslag utarbetats i full överensstämmelse med de krav som framförts av företrädare för sektorn.

Kommissionsledamot Joe Borg önskar ingå ett avtal före årets slut. Innebär detta kanske att gemenskapens verkställande organ skymtar en möjlighet att nästa år upphäva det fiskeförbud som tillämpas på ansjovis? Införs det genom planen någon förändring i de vetenskapliga kriterier som använts hittills för att upprätta den totala tillåtna fångstmängden (TAC)?

Kommissionen vill betona att ett eventuellt upphävande av det nuvarande fiskeförbudet beror på läget för fiskebeståndet i enlighet med bedömningar av de relevanta vetenskapliga råd som Internationella havsforskningsrådet (ICES) ger till kommissionen. Nästa tillfälle för denna bedömning kommer att finnas tillgänglig i juni 2010 när resultaten av vårens vetenskapliga undersökning behandlas. Enligt den föreslagna planen, som kommissionen hoppas ska ha trätt i kraft vid den tidpunkten, kan ansjovisfisket i Biscayabukten fortsätta om man i de vetenskapliga råden bedömer att beståndets biomassa överstiger 24 000 ton. Om nivån är lägre föreskrivs det i planen att förbudet mot fiske bör fortsätta.

Övergång till en långsiktig förvaltningsstrategi garanterar inte att fisket kan återupptas om de nuvarande låga nivåerna för biomassan består. I planen föreskrivs inga exploateringsgränser för beståndet vilka minskar risken för kollaps. Den syftar därför till att garantera att industrin får de bästa möjligheterna till ett stabilt fiske och så hög avkastning beståndet kan ge inom gränserna för hållbarhet. Kommissionen har alltid grundat sina förslag på bästa tillgängliga vetenskap och beaktat industrins långsiktiga intressen. Den metod som följs i planen att fastställa de årliga fiskemöjligheterna har fullt stöd från regionala rådgivande nämnden för de sydvästra vattnen.

Kommer kommissionen att föreslå ett direktiv om fastställande av en maximigräns för hydrogenerade syror/transfetter i livsmedel? Det är bevisat att denna beståndsdel bidrar till hjärtsjukdomar.

Kommissionen vinnlägger sig om att på lämpligaste tillgängliga sätt främja konsumentskydd och hälsa. Kommissionen främjar initiativ som kan bidra till att förebygga hjärt- och kärlsjukdomar i Europa. Konsumtionen av transfettsyror är en av riskfaktorerna för hjärt- och kärlsjukdomar i Europa liksom en generellt stor konsumtion av fett och mättade fettsyror.

Kommissionen anser att kostvanorna beror på många olika faktorer. Att påverka kostvanorna är mycket komplicerat och kräver flera olika åtgärder. Dessa bör vara proportionerliga och beakta Europeiska gemenskapens och medlemsstaternas respektive behörighet och ansvar. Inom ramen för detta uppmuntrar kommissionen både till antagande av självreglerande åtgärder och övervägande av reglerande åtgärder.

För närvarande anser kommissionen att rättsliga restriktioner rörande fettsyror i livsmedel varken är en lämplig eller proportionerlig åtgärd på EU-nivå.

Den ekonomiska lågkonjunkturen har lett till att försäljningsvärdet på fullblodshästar sjunkit avsevärt. I många medlemsstater har antalet övergivna hästar ökat klart, eftersom ägarna inte kan betala för skötseln av sina djur. Delar kommissionen djurskyddsorganisationernas nuvarande oro över hästarnas välfärd? Planerar kommissionen att undersöka denna fråga, eller har den eventuellt lagt fram förslag till åtgärder i detta sammanhang?

Kommissionen har inte fått någon information från medlemsstaterna eller klagomål från icke-statliga organisationer inom djurskyddsområdet rörande en markant ökning av övergivna hästar på grund av minskat försäljningsvärde på fullblodshästar. Kommissionen har dock tagit del av frågan genom artiklar som offentliggjorts i pressen.

I rådets direktiv 98/58/EC av den 20 juli 1998⁽¹⁾ fastställs minimistandarder för skydd av animalieproduktionens djur, däribland hästar. Direktivet gäller inte hästar som används i tävlingar, shower, kulturevenemang eller sportverksamhet. I direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att ägarna eller djurhållarna vidtar rimliga åtgärder för att se till att de djur de har hand om mår väl och att djuren inte i onödan får utstå smärta, lidande eller skada.

Medlemsstaterna har primärt ansvar för genomförandet av detta direktiv och i enlighet med förordning (EG) nr 882/2004⁽²⁾ om offentlig kontroll måste de vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att gemenskapens bestämmelser om skydd av djurs hälsa och välbefinnande genomförs.

Medlemsstaterna har ansvar för att se till att de möjligheter som ges genom gemenskapens lagstiftning utnyttjas på ett klokt sätt och därmed bidrar till att förhindra att hästar som av ekonomiska skäl inte längre kan hållas på rimliga villkor blir försummade och övergivna. I detta hänseende vill kommissionen uppmärksamma ledamoten på förordning (EG) nr 504/2008⁽³⁾ vilken är viktig vid övervägande av möjligheten att slakta hästdjur på kontrollerade villkor rörande livsmedelssäkerhet.

I mars i år röstade Europaparlamentet om ett förslag till resolution om 2008 års framstegsrapport om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=TA&reference=P6-TA-2009-0135&language=SV" ) från kommissionen. I artikel 10 anges att det är beklagligt att det ännu tre år efter att f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har tillerkänts ”statusen som kandidatland för EU-medlemskap ännu inte inletts några anslutningsförhandlingar, vilket är en ohållbar situation som får demotiverande följder för landet och riskerar att destabilisera regionen. Det är önskvärt att det sätts punkt för denna exceptionella situation. Parlamentet insisterar på att processen skyndas på ...”

F.d. jugoslaviska republiken Makedoniens parlament har nu infört nya lagar inom de 4 återstående områden som krävdes för att till fullo genomföra nyckelpunkterna i anslutningspartnerskapet, dvs. lagar om inre angelägenheter, offentliganställda, finansiering av politiska partier och parlamentet.

Innebär de pågående reformerna i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och den exceptionellt långa väntan på ett startdatum för anslutningsförhandlingarna att kommissionen planerar att rekommendera ett startdatum för förhandlingar med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien i sin kommande framstegsrapport?

Kommissionen antog sin årliga strategi om utvidgning den 14 oktober. I denna angav kommissionen att f.d., jugoslaviska republiken Makedonien sedan landet fick status som kandidatland 2005 har befäst demokratin och säkerställt institutionernas stabilitet genom att garantera rättsstatsprincipen och respekt för de grundläggande rättigheterna, även om detta arbete naturligtvis måste fortsätta.

F.d. jugoslaviska republiken Makedonien har dessutom i hög grad arbetat med huvudprioriteringarna i partnerskapet för anslutning. Med tanke på de generella framstegen i reformerna anser kommissionen att landet i tillräcklig utsträckning uppfyller de politiska kriterier som fastställdes vid Europeiska rådet i Köpenhamn 1993 och stabiliserings- och associeringsprocessen. Landet har närmat sig en fungerande marknadsekonomi och har gjort framsteg på en rad områden, vilket visar att landet har förmåga att ta på sig de skyldigheter som ett medlemskap innebär.

Mot bakgrund av ovan nämnda reflektioner och med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådet i december 2005 och december 2006 rekommenderar därför kommissionen att förhandlingar om anslutning till Europeiska unionen ska inledas med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien.

Det är också i fortsättningen nödvändigt att ha goda grannskapsförbindelser, och i det ingår också en överenskommen och ömsesidigt godtagbar lösning på namnfrågan under FN:s beskydd.

I en nyligen publicerad undersökning (SVT Plus, Sveriges Television) har det påvisats att höga halter av olika kemiska ämnen kunde uppmätas i jeans, halter som klart överstiger tillåtna gränsvärden av bl.a. dimetylfumarat, nonylfenoletoxilater och tungmetaller. Flera av dessa ämnen är starkt allergiframkallande och bör inte komma i direkt kontakt med huden. Trots detta kontrollerar uppenbarligen inte tillverkare och återförsäljare att deras varor är säkra.

Vilka initiativ har kommissionen tagit eller planerar kommissionen att ta för att se till att lagstiftningen inom detta område följs av marknadens aktörer?

Genomförandet av gemenskapslagstiftningen, exempelvis kontroll av produkter, faller inom medlemsstaternas behörighetsområde. Därför krävs enligt kemikalielagstiftningens artikel 125 i rådets förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach)⁽¹⁾ att medlemsstaterna ska upprätthålla ett system med offentlig kontroll och annan lämplig verksamhet, samt enligt artikel 126 i samma förordning att medlemsstaterna ska införa sanktioner mot överträdelser av Reach-förordningen. Förordningen (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll, som träder i kraft den 1 januari 2010⁽²⁾, är ytterligare ett instrument som medlemsstaterna använda för att vidta lämpliga åtgärder.

När det gäller kontroll av efterlevnaden använder sig de flesta medlemsstater av befintliga strukturer från tidigare lagstiftning. Enligt uppgifter till kommissionen bedömde majoriteten av medlemsstaterna att deras myndigheter för kontroll av efterlevnad skulle vara fullt operativa 2008.

Den Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) bistår i arbetet med ovanstående genom att underlätta för dess forum för informationsutbyte. Forumet har hand om frågor för kontroll av efterlevnad, särskilt på gemenskapsnivå. Det fungerar som en plattform för informationsutbytet om kontroll av efterlevnad och samordnar ett nätverk av verkställande myndigheter i medlemsstaterna. Några av forumets uppgifter är att föreslå, samordna och utvärdera harmoniserade verkställighetsprojekt och gemensamma inspektioner. Forumets första sammanträde hölls i december 2007 och sedan dess har det sammanträtt två gånger per år.

Vissa av ämnena, som nonylfenoletoxilater och tungmetaller, reglerades genom rådets direktiv 76/769/EEG⁽³⁾, som nu har ersatts av Reach och införlivats i bilaga XVII till den förordningen.

Kommissionen kan komma att granska nuvarande åtgärder utifrån den information som har tillkommit. Detta betyder i enlighet med Reach att lämpliga åtgärder ska vidtas mot dessa ämnen på gemenskapsnivå när kommissionen eller en medlemsstat anser att användningen av ett ämne medför oacceptabla risker för människans hälsa och för miljön som måste åtgärdas på gemenskapsnivå. Om det är lämpligt kan dessa leda till en ändring av bilaga XVII i Reach.

När det gäller dimetylfumarat (DMF) krävs enligt kommissionens beslut 2009/251/EG⁽⁴⁾, som antagits i enlighet med direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet⁽⁵⁾, att medlemsstaterna säkerställer att de produkter som innehåller denna kemikalie inte släpps ut eller tillhandahålls på marknaden, och att sådana produkter måste återkallas från konsumenterna samtidigt som dessa ska informeras om riskerna med DMF. Alla produkter som innehåller DMF är förbjudna i EU.

I och med ikraftträdandet av Reach infördes nya krav på produkter och/eller importörer av varor. Från och med den 1 juni 2008 måste alla importörer av varor registrera vilka ämnen som är avsedda att avges från dessa varor under normala och förhållandevis förutsebara användarvillkor och när varorna innehåller dessa ämnen i en kvantitet som överskrider 1 ton. Dessutom måste producenter och importörer av varor meddela ECHA om varorna innehåller särskilt farliga ämnen i enlighet med de villkor som angetts i artikel 7.2, om ämnena har identifierats i enlighet med artikel 59.1 och är placerade på kandidatlistan. Detta kommer att ge ytterligare information om särskilt farliga ämnen som släppts ut på marknaden och som finns i produkter.

Som konstaterats är det huvudsakligen medlemsstaternas ansvarsområde att verkställa gemenskapslagstiftningen när det gäller kemikalier. Men parlamentsledamoten kan lita på att kommissionen är fast besluten att uppmana till att skyldigheterna enligt Reach uppfylls på alla områden, och att den aktivt stödjer ECHA, som är ansvarigt för vissa vetenskapliga och tekniska uppgifter när det gäller genomförandet av kraven i Reach. Även inom området för konsumentprodukter, där medlemsstaterna också har det främsta ansvaret för kontroll av efterlevnad, uppmanar och stödjer kommissionen dem i denna uppgift. Publiceringen av medlemsstaternas anmälningar av produkter som innehåller DMF⁽⁶⁾ är ett konkret exempel på detta.

I mars 2007 skickade kommissionen en formell underrättelse till den danska regeringen om Danmarks genomförande av direktiv 2002/73/EG⁽¹⁾. Den 4 november 2008 frågade jag för första gången kommissionen om hur situationen såg ut och när nya besked var att vänta. Den 20 november 2008 svarade kommissionen att den just höll på att slutföra bedömningen av den danska lagstiftningens överensstämmelse med direktiv 2002/73/EG.

Nu frågar jag återigen kommissionen när och hur man vill säkerställa att Danmark följer bestämmelserna i direktivet?

Se också föregående fråga och svar (http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=QT&reference=H-2008-0863&language=SV" ).

Den danska regeringen har meddelat kommissionen om antagandet av beslut nr 387 av den 27 maj 2008 om upprättande av en ny jämställdhetsnämnd. Med anledning av detta har kommissionen beslutat att se över sin bedömning gällande den danska lagstiftningens förenlighet med direktiv 2002/73/EG⁽²⁾. Inom de närmaste veckorna kommer kommissionen att besluta om en uppföljning samt att informera parlamentsledamoten om detta.

I slutet av 2008 lade kommissionen fram grönboken om hantering av bioavfall och inledde senare ett offentligt samrådsförfarande som avslutades i mars 2009. Enligt planerna ska kommissionen i december 2009 presentera slutsatserna från detta samråd för rådets arbetsgrupp, och eventuellt sitt förslag eller initiativ till strategi för hantering av bioavfall.

Nedanstående fråga ställs mot bakgrund av följande:

– Utvärderingen av konsekvenserna av ett eventuellt lagstiftningsförslag måste också vara slutförd i slutet av året.

– Rådet prioriterar denna lagstiftning vilket framgår av dess slutsatser från mötet den 25 juni 2009 om grönboken, där det står att en förbättrad bioavfallshantering kommer att bidra till en hållbar resursförvaltning och till ett förbättrat markskydd samt till att motverka klimatförändringarna och nå de mål som fastställts när det gäller andelen avfall som går till deponi, återvinning och förnybara energikällor.

Kan kommissionen ange om den i enlighet med förskrivna tidsfrister kommer att kunna presentera ett lagstiftningsförslag i början av 2010?

Arbetet med konsekvensbedömningen när det gäller hanteringen av biologiskt avfall är en av prioriteringarna för kommissionens miljödirektorat. Kommissionen lägger nu fram det slutgiltiga förslaget till konsekvensbedömningsrapport och kommer att lämna in detta i november för internt godkännande.

Hur man ska gå vidare när det gäller hanteringen av biologiskt avfall i EU, däribland vilka åtgärder det finns att vidta (lagförslag eller ett meddelande), kommer att avgöras av resultatet av utvärderingen, där för- och nackdelar med olika alternativ att hantera biologiskt avfall kommer att ställas emot varandra. Detta beslut förväntas därför inte tas innan denna konsekvensanalys är färdig, vilket planeras bli i december 2009. Om konsekvensbedömningen visar att det finns ett behov av att anta lagstiftningsåtgärder skulle ett förslag kunna antas av kommissionen våren 2010.

Kan kommissionen i detalj redogöra för de steg man i praktiken har tagit från januari 2007 tills i dag för att integrera iriskan som arbetsspråk inom EU?

Som kommissionen redan har angett i sitt svar på de muntliga frågorna H-0622/08 och H-0636/08 i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 1 av den 15 april 1958, ändrad genom artikel 1 av rådets förordning (EG) nr 920/2005 av den 13 juni 2005, har iriska haft status som officiellt språk och som arbetsspråk vid Europeiska unionens institutioner sedan den 1 januari 2007.

ÖVERSÄTTNINGAR

Artiklarna 2 och 3 i förordning (EG) nr 920/2005 innehåller ett partiellt, förnybart 5-årigt undantag när det gäller användning av iriska vid EU:s institutioner. Detta undantag innebär i praktiken att bara förslag till förordningar som antas gemensamt (och vissa relaterade dokument⁽¹⁾) och direkt korrespondens med allmänheten för närvarande översätts till (eller från) iriska.

Kommissionen har i enlighet med dessa bestämmelser kunnat producera alla nödvändiga översättningar av rättsakter till iriska och även kunnat säkerställa att de levereras i tid. Dessutom har medborgare eller juridiska personer som riktat sig till kommissionen på iriska kunnat få svar på iriska.

Kommissionen har inom generaldirektoratet för översättning (GD Översättning) upprättat en oberoende enhet för det iriska språket. Enhetens personal består för närvarande av en tillförordnad enhetschef, en assistent, fem heltidsanställda översättare och en utstationerad nationell expert. Detta är tillräckligt för att man ska kunna hantera den höga arbetsbelastning som nu råder och situationen övervakas ständigt. Dessutom har ytterligare en nationell expert utstationerats för att arbeta vid avdelningen för webböversättning. Avdelningens personal har fått den IT-utbildning som behövs för jobbet och vidareutbildning inom olika fackområden organiseras även vid regelbundna tillfällen av generaldirektoratet. För översättning till och från iriska är det en fördel att de nationella myndigheterna samarbetar, särskilt när det gäller utveckling av terminologi, något som är särskilt positivt och också mycket välkommet med tanke på att mycket av EG:s regelverk inte finns på iriska. Sedan 2007 har generaldirektoratet också gjort en ett antal upphandlingar med frilansöversättare till iriska, vilket har lett till att avdelningen också arbetar med ett antal professionella iriska översättningsbyråer som kan erbjuda översättningstjänster vid perioder med arbetstoppar.

En gemensam uttagningsomgång för rådet och kommissionen pågår för närvarande med syfte att upprätta en reservlista från vilken avdelningsansvariga för både rådets och kommissionens avdelning för iriska språkenheter kommer att rekryteras. Reservlistan förväntas publiceras inom kort och en ny uttagning av översättare till iriska kommer även att anordnas senare.

Förutom dess skyldigheter enligt den ändrade förordningen nr 1 har kommissionen inom ramen för tillgängliga medel också börjat tillhandahålla webbsidor på iriska med prioritet för innehåll som är av särskilt intresse för medborgare som talar iriska. Antalet webbsidor på iriska som är publicerade av kommissionen har ökat sedan 2007. I Irland har man upptäckt detta och olika massmedier använder sig av dessa sidor.

Som ett av EU:s officiella språk är iriska ett av de språk som erbjuds i GD Översättnings årliga översättningstävling, Juvenes Translatores, för högstadie- och gymnasieelever. Irlands första vinnare (2007) översatte till iriska.

Med tanke på rekryteringsbehovet intresserar sig GD Översättning för utvecklingen av översättarutbildningar i medlemsstaterna. Kommissionen lanserade nyligen ett europeiskt nätverk för magisterutbildning i översättning, European Master in Translation network. I detta ingår 34 universitetsprogram i översättning på magisternivå som är av hög kvalitet. Två av de första framgångsrika sökandena till nätverket var programmen the MA Léann an Aistriúcháin som hålls av Acadamh na hOllscolaíochta Gaeilge (Galway NUI) och the MA in Translation Studies, som hålls av Dublin City University, School of Applied Language and Intercultural Studies. Kommissionen ser fram emot att arbeta nära med dessa två program samt med andra universitet som erbjuder professionell översättning där iriska finns med som en valmöjlighet. Därigenom hoppas kommissionen att det kommer att komma in tillräckligt med iriska översättare på marknaden som uppfyller de särskilda krav som ställs för att arbeta på frilansbasis i eller för EU-institutioner.

Dessutom har generaldirektoratet på policyplanet mycket proaktivt tagit ställning gentemot de iriska myndigheterna för att säkerställa att universitetsutbildningen av översättare i Irland får tillräcklig uppmärksamhet, att irisk terminologi utvecklas och att iriska översättare rekryteras. Detta har bland annat gjorts på uppdrag av generaldirektören, generaldirektoratets personal och genom andra initiativ.

TOLKNING

På begäran av de iriska myndigheterna har tolkning till iriska tillhandahållits vid kommissionens sammanträden, i ministerrådet, i Ekonomiska och sociala kommittén, i Regionkommittén och i parlamentet sedan januari 2007.

Kommissionens generaldirektorat för tolkning (GD Tolkning) har tillräckligt med resurser för att täcka det nuvarande behovet av iriska i rådet och i Regionkommittén. I parlamentet (där man använder sig av samma frilanspol) kan den koncentrerade efterfrågan under sessionsveckorna ge upphov till svårigheter. Efter det nyligen genomförda valet till Europaparlamentet kan efterfrågan på iriska komma att öka snarare än sjunka.

För närvarande finns det två anställda tolkar vid GD Tolkning som har iriska som källspråk. Dessutom finns det nu 11 ackrediterade frilanstolkar som kan tolka från iriska till engelska. Fem av dessa kan även tolka till iriska. För närvarande finns det också en auktoriserad tolk med iriska som modersmål och som även översätter till engelska och två tolkar som är tillfälligt auktoriserade. Två kandidater klarade ackrediteringsprov i juni 2009.

När det gäller utbildning höll University of Westminster en specialkurs (med ekonomiskt stöd från parlamentet och utbildningsstöd från GD Tolkning) för iriska tolkar 2006–2007, och ytterligare en utbildning hölls 2007–2008. Sammanlagt har sex studenter från Westminster klarat ackrediteringsprovet (tre personer 2007 och tre personer 2008). The University of Galway startade en ny eftergymnasial tolkkurs hösten 2008. Fyra studenter fullgjorde kursens första år och en av dessa klarade det interinstitutionella ackrediteringsprovet i juni 2009. Kursen går nu in på sitt andra år. Åtta studenter med språkkombinationer som innefattar franska eller tyska utöver iriska och engelska har än så länge anmält sig.

JURIDISK GRANSKNING

Liksom är fallet för andra rättsliga institutioner finns det inom kommissionens rättstjänst en grupp med juristlingvister som har kapacitet att arbeta på alla officiella språk. I kommissionens fall innefattar detta två juristlingvister som kan arbeta på iriska. Situationen är densamma för de andra officiella språken.

De ursprungliga invånarna i Famagusta kräver att omedelbart få återvända till staden, som nu kontrolleras av den turkiska armén. Avser EU och i synnerhet kommissionen att ge sitt stöd till detta krav? Kan inte återlämnandet av Famagusta vara en förtroendeskapande åtgärd på vägen mot en varaktig lösning på Cypernfrågan?

I avtalen från toppmötet 1979 mellan Denktash och Kyprianou och i FN:s säkerhetsråds resolutioner slås det fast att staden Famagusta omedelbart ska återlämnas till dess ursprungliga invånare.

Det ligger i allas intresse att Cypern återförenas och att denna 40-åriga konflikt på europeisk mark får ett slut. Uppdelningen av ön är oacceptabel i EU.

Kommissionen upprepar att den, för att man ska uppnå en helhetslösning på Cyperns problem, är fast besluten att stödja de ansträngningar som görs av ledarna för de båda delarna som står under FN:s överinseende.

I och med detta konkreta tillfälle till uppgörelse och återförening av ön hoppas kommissionen att Varosha snart kommer att ges tillbaka till dess lagliga invånare.

Om de två ledarna i enlighet med parlamentsledamotens förslag beslutar om ett tidigt återlämnande av Varosha som en förtroendeskapande åtgärd kommer de att få kommissionens fulla stöd.

Det framgår av artikel 158 i Amsterdamfördraget och av tillhörande förklaring nr 30 att öregioner är behäftade med strukturella nackdelar som har samband med deras ökaraktär och vilkas bestående natur hämmar deras ekonomiska och sociala utveckling. Det framgår vidare att gemenskapslagstiftningen måste ta hänsyn till dessa nackdelar liksom att specifika åtgärder kan vidtas till förmån för dessa regioner för att därigenom förbättra deras integration på lika villkor på den inre marknaden. Samma bestämmelser ingår i Lissabonfördraget som stärker dem ytterligare genom att ange den territoriella samhörigheten som en av sina viktigaste målsättningar.

Tillämpningen och utvecklingen av artikel 158 lyser med sin frånvaro. Detta understryker behovet av en specifik och integrerad politik på europeisk nivå för att mildra de nackdelar som förknippas med ökaraktär och för att jämställa öregioner med fastlandsregioner.

Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta för att se till att artikel 158 i Amsterdamfördraget, och bestämmelserna om öregioner i Lissabonfördraget när detta träder i kraft, tillämpas?

På grund av deras geografiska egenheter (t.ex. tillgänglighet och klimatförhållanden) utgör öar en särskild utmaning för regionalpolitiken.

Kommissionen är naturligtvis medveten om denna situation och den fäster stor vikt vid att uppnå bättre ekonomisk, social och geografisk sammanhållning i Europa. Det är viktigt för kommissionen att säkerställa en harmonisk och balanserad utveckling av Europeiska unionen samtidigt som man vill undvika att EU-politiken splittras.

Särskilt inom sammanhållningspolitiken erbjuds många möjligheter för att stödja och stärka utvecklingen av områden med särskilda geografiska egenskaper, exempelvis öar. Den tillhandahåller exempelvis en möjlighet att modulera medfinansieringsgraderna i enlighet med den regionala konkurrenskraften och sysselsättningsmålen. Dessutom kan medlemsstater och regioner anpassa sig till särskilda områdens särskilda socioekonomiska och geografiska egenskaper genom andra medel, exempelvis särskilda bestämmelser om territorialitet i operativa program.

Även inom annan EU-politik tillhandahålls möjligheter för särskilda områden. Enligt andra förordningar om statligt stöd medges exempelvis beviljande av stöd för att främja vissa områdens ekonomiska utveckling. Detta rör bland annat öar, berg, och områden med låg befolkningstäthet under förutsättning att de uppfyller vissa villkor.

Dessutom kan de öar som är beroende av fiskerirelaterad verksamhet få stöd från den Europeiska fiskerifonden (EFF) vars inblandning också är baserad på en territoriell dimension. Stöd är särskilt tillgängligt under EFF:s axel 4 för att genomföra lokala utvecklingsstrategier som hjälper lokala fiskare att diversifiera sin verksamhet och förbättra livskvaliteten i deras område. Dessa strategier kan antingen rikta in sig på särskilda nackdelar eller bygga på ö-områdenas särskilda geografiska tillgångar.

Det finns naturligtvis utrymme för att ytterligare utveckla de tillgängliga instrumenten inom detta område, så att medborgarna ska kunna göra det bästa av de egenskaper som är karaktäristiska för deras områden, enligt vad som anges i t.ex. grönboken om territoriell sammanhållning.

Det måste dock betonas att geografisk begränsning i sig inte nödvändigtvis utgör något problem. Statistik visar att dessa områden är långt ifrån homogena på det socioekonomiska området. Därför fungerar det inte med en patentlösning t.ex. en allmän politik för öarna. Den övervägande majoriteten av de som svarat på det offentliga samrådet om grönboken ansåg inte att det var nödvändigt att föra någon särskild politik för dessa områden.

Icke desto mindre måste kommissionen ytterligare utveckla de tillgängliga analysverktygen (till exempel uppgifter, indikatorer, konsekvensbedömning). Målet bör vara att öka kunskapen om och vara i stånd att på ett bättre sätt ta i beaktande dessa områdens särskilda egenskaper. Europeiska unionen måste helt och hållet uppfatta deras utvecklingspotential och hjälpa dem att stärka såväl sina komparativa fördelar som sina konkurrensfördelar.

Kommissionen har därför förberett ett arbetsdokument om ”Områden med särskilda geografiska förutsättningar” som ska offentliggöras senare i höst. Även den kommande studien från ESPON (Observationsorgan i samverkan för europeisk regional utvecklingsplanering) med rubriken “A European perspective on specific types of territories” kan bli tankeväckande i detta sammanhang.

Dessa två undersökningar bör fungera som hjälp för kommissionen när det gäller att förbereda förslag till ytterligare åtgärder för att förbättra situationen i områden med särskilda geografiska egenskaper, särskilt öar.

När personer från tredjeländer reser till en medlemsstat är det inte ovanligt att de måste göra en transfer i en annan medlemsstat innan de fortsätter till sin slutliga destination. Det finns emellertid konkreta exempel på att personer från tredjeland inte tillåts transfer, trots att de uppfyller viseringskraven för sin slutliga destination. I ett av dessa fall förbjöds en person, bosatt i tredjeland, dessutom inresa i EU under sex månader.

Instämmer kommissionen i att transfer bör beviljas om viseringskraven för den slutliga destinationen är uppfyllda?

Är det inte enligt kommissionen så, att om myndigheterna i den medlemsstat där transfer ska ske förhindrar tredjelandsmedborgaren att nå sin slutliga destination, utgör detta ett brott mot den grundläggande rätten till fri rörlighet inom gemenskapen?

Ämnar kommissionen vidta åtgärder för att se till att man inte godtyckligt hindrar tredjelandsmedborgare att nå sin slutliga destination? Instämmer kommissionen i att om transfer inte tillåts, bör man lägga fram en välgrundad motivering som kan överklagas?

De bestämmelser som gäller för passage av yttre gränser och de villkor som finns för tredjelandsmedborgare som vill resa in i en medlemsstat fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)⁽¹⁾.

Kodexen om Schengengränserna respekterar grundläggande rättigheter och följer de principer som anges i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Jag vill understryka att en ovillkorlig grundläggande rätt till fri rörlighet – enligt artikel 45 i stadgan – bara gäller EU-medborgare och inte tredjelandsmedborgare. Rätt till fri rörlighet inom EU för tredjelandsmedborgare finns bara om den garanteras genom särskilda regler i gemenskapslagstiftningen.

Vid ankomst från ett land utanför EU ska passagerare – enligt artikel 7 i kodexen om Schengengränserna – genomgå noggranna gränskontroller innan de får fortsätta till ett anslutningsflyg med slutdestination inom EU. Gränskontrollerna syftar till att kontrollera om de inresevillkor som anges i kodexen är uppfyllda. Det innebär bland annat att resenären ska ha en giltig resehandling samt ett giltigt visum, om så krävs, kan styrka syftet med och villkoren för vistelsen, inte finns registrerad i Schengeninformationssystemet i syfte att nekas inresa, och inte anses utgöra ett hot mot den allmänna ordningen.

I bilaga I i kodexen om Schengengränserna finns en detaljerad men inte fullständig lista över verifikationer som gränskontrollanten kan be tredjelandsmedborgaren uppvisa för att kontrollera att villkoren i punkt 1 c är uppfyllda.

Det innebär att innehav eller avsaknad av visum bara är ett av flera krav som gränskontrollanter måste beakta när de utför sina gränskontroller.

I artikel 13 står att en tredjelandsmedborgare som inte uppfyller samtliga de villkor för inresa som anges i artikel 5.1 ska nekas inresa i ett EU-land. Inresa kan emellertid bara förvägras om det finns ett väl motiverat beslut som anger exakta skäl för denna vägran. Personer som nekas inresa ska ha rätt att i enlighet med nationell lag överklaga det negativa inresebeslut som den nationella myndigheten har fattat.

Detta innebär att kodexen om Schengengränserna till fullo respekterar enskilda människors rätt att få ett negativt beslut granskat av en behörig överklagandeinstans.

Utifrån den information som ledamoten har lämnat, och i avsaknad av mer exakta detaljer (till exempel de berörda personernas nationalitet, vilka medlemsstater fallet gäller och de skäl som de nationella myndigheterna har angivit för att neka inresa), kan kommissionen inte bedöma om det har begåtts något brott mot de ovan nämnda reglerna i kodexen om Schengengränserna i just de fall som ledamoten refererar till.

Antalet självmord bland personalen hos det privatiserade franska telekommunikationsföretaget ”France Telecom” har stigit katastrofalt. 24 anställda har tagit sina liv för att de inte kunde hantera de ”medeltida arbetsförhållanden” som råder i det franska multinationella företaget, men även i alla andra monopolistiska företagskoncerner. Dessa självmord är en tragisk följd av att man generellt har infört det ökända flexicuritysystemet, där anställningsförhållanden undermineras och försvagas och arbetsbelastningen ökas hänsynslöst, samtidigt som det finns en rädsla och osäkerhet inför den galopperande arbetslösheten. Denna strategi var ett grundläggande politiskt val av EU och medlemsstaternas regeringar, däribland Grekland under både ND- och PASOK-regeringar.

Anser kommissionen att EU:s strategi att försöka generalisera flexicurity, försämra anställningsförhållandena, upphöra med kollektiva anställningsavtal och avskaffa eller underminera alla lagar som skyddar arbetare, gynnar arbetarna? Eller gynnar det endast företagens konkurrenskrafts- och vinstintressen, samtidigt som man bokstavligen offrar arbetares liv i jakten på profit?

Kommissionen betonar att flexicurity inte ska blandas ihop med flexibilitet eller en politik som syftar till att göra det lättare att permittera anställda. Tvärtom är huvudmålet med flexicurity att öka anställningstryggheten. Detta sker genom att flexicurity stöder övergången till nya jobb för att göra dem så trygga som möjligt för de anställda samt ser till att sådana övergångar i möjligaste mån medför en befordran.

Flexicurity innehåller flera kombinerade åtgärder som syftar till att ge människor lämpligt stöd så att de kan stanna kvar på sitt arbete eller snabbt återvända till sysselsättning om de har blivit arbetslösa. Systemet strävar efter att uppnå rätt balans mellan trygghet och flexibilitet. Båda är viktiga beståndsdelar i flexicurity, och de är båda absolut nödvändiga för att de anställda ska få effektiv hjälp och för att företag lättare ska kunna anpassa verksamheten och skapa arbetstillfällen.

De gemensamma principer för flexicurity som medlemsstaterna antog i december 2007 betonar att tillräcklig avtalsmässig flexibilitet måste åtföljas av en trygg och säker övergång från ett arbete till ett annat. Tillämpningen av flexicurity innebär inte att centrala arbetsmarknadsavtal upphävs eller att skyddslagstiftning avskaffas. Det gäller istället att hitta rätt kombination av åtgärder samt uppbåda ett aktivt engagemang och stöd från alla viktiga aktörer, inklusive arbetsmarknadens parter. Att verka för högkvalitativa, produktiva arbeten och god organisation av arbetet är också viktigt för flexicuritykonceptet, och att alla viktiga aktörer samarbetar och deltar aktivt är en förutsättning för att strategin ska fungera ordentligt.

Kommissionen anser att flexicurity är absolut nödvändigt om arbetsmarknadspolitiken ska klara de utmaningar som EU står inför. Att flexicurity är rätt politik för att bekämpa krisen och stödja återhämtningen bekräftades av rådet i juni 2009 och av den Europeiska ekonomiska och sociala kommittén vars yttrande⁽¹⁾ betonar flexicuritys nyckelroll för att minska arbetslösheten.

Den 10 februari 2009, på den internationella internetsäkerhetsdagen, lanserade EU en informationskampanj riktad mot mobbning på nätet bland minderåriga. Som en del av denna kampanj visas en kort filmsnutt på public service-tv och privata kanaler under 2009 som vill få barn att behålla kontrollen när de är ute på internet. Mobbning på nätet med skolbarn som offer och förövare är ett allvarligt problem i alla EU-länder. Kommissionen försökte få internetleverantörer att underteckna ett avtal där de lovade att bli bättre på att effektivt skydda unga internetanvändare, och lyckades också. Men med tanke på att det här bara utgör ett första steg mot ett skydd för unga internetanvändare undrar jag följande:

Vilka andra åtgärder tänker kommissionen vidta? Anser kommissionen att skolan som institution kan spela en avgörande roll för att begränsa och förebygga internetvåldet bland minderåriga? Och i så fall hur?

Som svar på ledamotens fråga anser kommissionen att den kampanj mot mobbning på nätet som lanserades i februari 2009 har varit framgångsrik. Filmen har spridits via tv men också via Internet. Mer än 200 nationella och regionala tv-kanaler och 230 webbplatser deltog i kampanjen. Filmen ökade ungdomars förståelse för mobbning på nätet och möjligheterna att anmäla sådan mobbning.

Det självreglerande avtalet ”Safer Social Networking Principles” som 18 ledande webbföretag undertecknade i februari 2009 är ett viktigt led i processen för ökad säkerhet och integritet för barn på nätet. Sedan februari har ytterligare två företag anslutit sig till avtalet, spanska Tuenti och estniska Rate. Hittills har 19 företag lämnat ”självdeklarationer” till kommissionen som förklarar hur de har integrerat detta avtal i sin säkerhetspolicy. Denna information är nu tillgänglig för allmänheten.

Kommissionen har beställt en oberoende utvärdering av hur detta frivilliga avtal har genomförts och den ska publiceras på Internetsäkerhetsdagen den 9 februari 2010. Utvärderingen kommer att koncentrera sig på hur företagens policy överensstämmer med principerna och hur effektivt de skyddar minderåriga. Kommissionen kommer att dra slutsatser från denna rapport och följa upp den med förslag på nya regler om så behövs.

För att uppfylla behovet av konkreta åtgärder mot mobbning i skolan och det växande problemet med mobbning på nätet har kommissionen genom Daphne-programmet finansierat flera projekt som handlar om alla sorters mobbning och denna finansiering kommer att fortsätta. Betoningen på mobbning har faktiskt ökat på senare år och flera intressanta projekt pågår fortfarande. Daphne-programmet har presenterat resultaten av projekt kring mobbning i skolan i ett häfte som heter ”Våld och skolan”, och häftet ”Violence and Technology” (Våld och teknik) är särskilt ägnat åt Internetrelaterat våld. Båda häftena finns tillgängliga på Daphnes webbsida Toolkit:

http://ec.europa.eu/justice_home/daphnetoolkit/html/booklets/dpt_booklets_en.html"

Slutligen genomförde kommissionen år 2004, på initiativ av europeiska nätverket för förebyggande av brottslighet, som fokuserar på ungdomsbrottslighet, en undersökning av goda metoder som införts på skolor för att förebygga och minska mobbning.

Kommissionen anser att ansvaret för att öka säkerheten för barn på nätet ska delas mellan offentliga myndigheter, föräldrar, skolor och näringslivet. Det är redan en av uppgifterna för de upplysningscenter, som programmet för ökad Internetsäkerhet stöder för att informera lärare och skolelever om riskerna på nätet och hur de ska handskas med dem – vissa av dem har särskilda fortbildningsprogram för lärare i detta ämne. Skolan som en arena för att nå ut till alla barn är en av de saker vi prioriterar. Den 22 till 23 oktober 2009 anordnade kommissionen därför en konferens i Luxemburg om att främja nätsäkerheten i skolan, och där deltog en ungdomspanel och en lärarpanel. Jag förväntar mig nu att få en utvärdering av nivån på utbildningen om säkrare Internet i Europa samt rekommendationer till kommissionen och till andra berörda om hur man ska kunna stödja effektiv skolundervisning om säkrare Internet.

Kan kommissionen lämna information om de relativa genomsnittliga elpriserna för privatpersoner och företag i Belgien jämfört med priserna i grannländerna?

Delar kommissionen åsikten att de relativt höga priserna i Belgien beror på bristande konkurrens på elmarknaden?

Håller kommissionen med om att fortsatt drift av avskrivna kärnkraftverk skulle skapa ekonomiskt utrymme för en betydande sänkning av de höga konsumentpriserna?

Kan kommissionen uppge hur mycket man beräknar att den så kallade kärnkraftsräntan kommer att uppgå till om man behåller tre kärnkraftverk i drift?

Kommer kommissionen även att stödja initiativ som går ut på att ”utdelningen” från en förlängd drift av kärnkraftverken investeras i å ena sidan lägre energipriser och å andra sidan förnybara energikällor?

Jämförelserapporten⁽¹⁾ från 2008 visade att elpriserna steg i samma takt som de ökande oljepriserna på den internationella marknaden, även om förändringarna i elpriser varierade kraftigt från ett medlemsland till ett annat. Rapporten visade att elpriserna för hushållen och industrin steg extra mycket i vissa medlemsstater, bland annat Belgien. Siffrorna visar också att priserna (inklusive moms och skatter) för privatpersoner och företag i Belgien var bland de högsta inom EU.

Flera faktorer ligger bakom skillnaderna i elpriser mellan olika medlemsstater. För det första varierar kostnaderna för att generera elektricitet beroende på vilka respektive bränsleblandningar producenterna använder. Den andra faktorn är om det finns tillräcklig produktionskapacitet och kapacitet att överföra elektricitet från annat land. För det tredje spelar konkurrensen på grossist- och detaljmarknaderna en viktig roll.

De belgiska elmarknaderna är fortfarande mycket koncentrerade. Kommissionen noterade nyligen att Belgiens konkurrensmyndigheter hade fattat beslut om att börja med oanmälda inspektioner hos två stora elleverantörer. Kommissionen har ännu inte fått information om resultaten av dessa inspektioner. Kommissionen håller för närvarande på att utreda om GDF Suez (Electrabel) kan ha missbrukat sin dominerande ställning på den belgiska elmarknaden för storförbrukare inom industrin. Dessutom granskar kommissionen hur företagsfusioner och förvärv påverkar konkurrensen på de belgiska elmarknaderna.

Ett beslut om att behålla driften i kärnkraftverk som egentligen skulle stängas (vare sig de är avskrivna eller inte) kommer att leda till större produktionskapacitet så att efterfrågan ska kunna tillgodoses. Detta kan i framtiden leda till lägre priser än om motsvarande kapacitet saknas.

Kommissionen kan inte beräkna det exakta värdet av de eventuella vinstökningar som ökad livslängd för de belgiska kärnkraftverken skulle generera, eftersom detta ligger utanför kommissionens uppdrag och kommissionen dessutom saknar tillgång till de uppgifter som behövs för en sådan beräkning.

Även om behöriga nationella myndigheter skulle besluta att företag som äger kärnkraftverk fick förlänga driften är det myndigheternas sak att förhandla med respektive företag om villkoren för en sådan förlängning. Naturligtvis måste alla eventuella åtgärder följa de regler som gäller för den inre marknaden samt konkurrensreglerna i EG-fördraget.

EU har i och med lanseringen av det östliga partnerskapet förbundit sig att arbeta i riktning mot grundliga och omfattande frihandelsavtal med de sex östeuropeiska grannländerna Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Georgien, Azerbajdzjan och Armenien. Kommer sådana avtal att ingås inom de närmaste åren?

I vilket läge befinner man sig i förhandlingarna om ett frihandelsavtal med Ukraina? När bör vi förvänta oss att avtalet ingås? Vilken är EU:s ståndpunkt när det gäller Ukrainas krav på att inkludera jordbruksprodukter i avtalet? Är det riktigt att säga att förhandlingarna med Ukraina sätter ett exempel för förhandlingar med andra östliga partnerskapsländer?

Som framgår av den gemensamma förklaringen från toppmötet i Prag den 7 maj 2009 är huvudsyftet med det östliga partnerskapet ”att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att påskynda politisk associering och fördjupad ekonomisk integrering mellan Europeiska unionen och berörda partnerländer”.

Bilateralt samarbete ska lägga grunden för en ny generation associeringsavtal där upprättandet eller en målsättning om att upprätta djupgående och omfattande frihandelsavtal ingår.

Inga tidsramar har angivits för dessa frihandelsavtal eftersom varje lands beredskap ska bedömas separat. Beslutet att starta förhandlingar mellan EU och en östlig partner kommer att fattas när de nödvändiga villkoren har uppfyllts, det vill säga när

– partnern har anslutit sig till Världshandelsorganisationen (WTO),

– en grundlig genomförbarhetsstudie har påvisat att framtida djupgående och omfattande frihandelsavtal är genomförbara,

– partnern har bekräftat att man delar den höga ambitionsnivån för framtida frihandelsavtal, det vill säga ”djupgående och omfattande”,

– partnern har blivit kapabel att förhandla om ett djupgående och omfattande frihandelsavtal och därefter kan genomföra sina åtaganden på ett hållbart sätt.

I linje med rådets slutsatser av den 14–15 september 2009 håller kommissionen nu på att utforma direktiv för att förhandla om ett associeringsavtal som just innefattar upprättandet eller målsättningen att upprätta ett djupgående och omfattande frihandelsavtal med vart och ett av de tre länderna i södra Kaukasus – Armenien, Azerbajdzjan och Georgien. Liknande direktiv för förhandlingar med Moldavien antogs tidigare under 2009. Förhandlingar kan inledas så fort de villkor som nämnts ovan är uppfyllda.

Förhandlingar om djupgående och omfattande frihandelsavtal med Ukraina inleddes 2008, ett år senare än för politiska och samarbetsrelaterade delar av associeringsavtalet, eftersom Ukraina inte anslöt sig till WTO förrän i maj 2008. Frihandelsavtalet med Ukraina kommer att ingå i ett allomfattande associeringsavtal med Ukraina och är avsett att fördjupa Ukrainas tillgång till den europeiska marknaden samt uppmuntra till ytterligare europeiska investeringar i Ukraina. Frihandelsavtalet med Ukraina kommer att bli djupgående och omfattande, det vill säga att det erbjuder en heltäckande, gränsöverskridande strategi för ekonomisk integration som omfattar i stort sett all handel med varor och tjänster. Det innehåller också bestämmelser om hur handelsåtaganden och ekonomiska åtaganden ska genomföras, inklusive konkreta mål för tillnärmningen av EU:s regelverk. Förhandlingarna är komplicerade och kräver stor kunskap och kompetens, vilket är en verklig utmaning för befolkningen i Ukraina och EU. Kommissionen förväntar sig att förhandlingar om frihandelsavtal med andra östliga partnerländer kommer att bli lika krävande.

Åttonde rundan av frihandelsförhandlingarna hölls i Bryssel den 5–9 oktober. Både EU och Ukraina strävar efter att slutföra förhandlingarna så snart som möjligt.

Det finns en vald civil regering i Pakistan. Anser kommissionen att den civila regeringen har full kontroll, eller anser kommissionen att det är Pakistans armé som precis som förr har den verkliga makten i landet?

Kommissionen vill bygga upp starka och långsiktiga förbindelser med Pakistan. Kommissionen anser att EU ska ha ett nära samarbete med Pakistan inom en rad gemensamma intresseområden, bland annat politiska och regionala frågor, demokrati och mänskliga rättigheter, säkerhet, handel och utvecklingsbistånd.

Att stärka regeringsmakten och i synnerhet demokratiska, sekulära institutioner är viktiga inslag i denna strategi, vilket betonades på toppmötet mellan EU och Pakistan i juni 2009. Den gemensamma kommunikén från toppmötet anger en färdplan för att stärka förbindelserna ytterligare.

För första gången på många år samarbetar vi med en demokratiskt vald regering i Pakistan. Kommissionens främsta mål är att ge Pakistans demokratiska regering såväl politiskt som materiellt stöd.

Utvecklingen har varit positiv. Pakistans regering har nu vidtagit kraftfulla åtgärder mot rebeller i Malakanddistriktet, inklusive Swatdalen, vilket också borde bidra till ökad regional stabilitet.

Den omedelbara utmaningen är nu att uppfylla kommissionens löfte om bidrag för att återställa och rekonstruera Malakanddistriktet. Utöver bidraget på 72 miljoner euro för humanitär hjälp har kommissionen hittills anslagit 52 miljoner euro till restaurerings- och rekonstruktionsarbete. Kommissionen ökar också sina insatser för att reformera säkerhetssektorn, ramarna för allmänna val och intensifiera dialogen om de mänskliga rättigheterna.

Kommissionen försöker uppmuntra Pakistan att befästa övergången till stabil demokrati för att militärregimens era en gång för alla ska vara över. Viktiga åtgärder har vidtagits för att stärka ett självständigt rättsväsen. Regeringsinstitutionen behöver stärkas ytterligare, inklusive redovisningsskyldigheten gentemot själva parlamentet.

Kommissionen är redo att stödja denna process i linje med de rekommendationer som lades fram av EU-valobservatörsuppdraget efter de allmänna valen i februari 2008.

Pakistans fasta föresats att visa att staten kan garantera ett effektivt och opartiskt rättsväsen och besegra korruptionens gissel kommer att bli avgörande för landets ansträngningar att besegra extremister och stärka demokratin.

Den indiska delstaten Punjab är ett exempel på ett liberalt och mångreligiöst samhälle som har tagit ställning mot terrorism och arbetar för demokrati. Tänker kommissionen försöka förmå Europas länder att inte stödja extremistgrupper i Khalistan, som har som mål att destabilisera indiska Punjab religiöst, och i så fall hur?

Jag vill påpeka att den indiska delstaten Punjab, där våldet härjat i över 15 år sedan 1980-talets början, återgick till normala förhållanden när man hade lyckats få kontroll över rörelsen i mitten av 1990-talet. Efter att i många år ha styrts direkt från New Delhi återupplivades demokratiseringsprocessen genom en demokratiskt vald regering 1997. Det senaste statliga valet resulterade i att partiet Akali Dal (som enbart representerar sikhernas intressen) återtog makten.

Trots oregelbundna rapporter om risker i samband med ett överlevande nätverk med sikhiska aktivister har kommissionen kommit fram till att den ideologi som inspirerade till ett och ett halvt decenniums våld i Punjab har förkastats av befolkningen.

Följaktligen finns det ingen anledning att försöka förmå Europas länder att inte stödja extremister i Khalistan. I vilket fall som helst är det Indien som måste agera först om man känner oro på det här området. Sedan får vi inte heller glömma att Indien nyligen kallade EU-ländernas solidaritet i den här frågan för både lovvärd och värdefull.

Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att värna friheten att offentligt uttrycka avvikande meningar och skiljaktiga politiska åsikter i Indiens gränsprovinser på ett sådant sätt att de inte tjänar till att underblåsa separatistiska tendenser riktade mot den indiska staten?

Yttrandefrihet är en grundläggande rättighet erkänd av både EU och Indien. Ansvaret för att rätten till yttrandefrihet inte ska missbrukas för att stödja separatiströrelser i Indien torde dock i första hand ligga hos indiska regeringen och framför allt hos indiska inrikesdepartementet.