Muntliga röstförklaringar

- Betänkande: Søren Bo Søndergaard (A7-0047/2009)

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Varje parlaments främsta plikt är att utkräva ansvar av den verkställande makten. Vår uppgift här är att vara folktribuner. Det ska finnas en kreativ spänning mellan oss och den verkställande makten, det vill säga kommissionen.

Men när Europaparlamentet behandlar dessa budgetfrågor intar vi en ståndpunkt som är unik bland världens valda folkförsamlingar: Vi tar den verkställande maktens parti gentemot våra egna väljare. Syftet är att fördjupa integrationen.

År efter år sväller Europas budget. År efter år konstaterar revisionsrätten i sina rapporter att tiotals miljarder euro försvinner eller stjäls. Ändå gör vi inte det som vi har befogenhet att göra, nämligen att stänga penningkranen och säga att vi vägrar att skjuta till mer pengar så länge redovisningsförfarandet är undermåligt.

Ändå ger vi i vanlig ordning klartecken för den här budgeten, trots alla felaktigheter som den innehåller. Därigenom sviker vi dem som har skickat hit oss och som också är våra väljare och skattebetalare. För majoriteten av Europaparlamentsledamöterna gäller parollen ”Europa framför allt”, och de ser hellre att Bryssel missköter saker och ting, än att medlemsstaterna sköter dem på ett kompetent sätt.

- Betänkande: Reimer Böge (A7-0044/2009)

  Miguel Portas, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster röstade för en mobilisering av 24 miljoner euro till stöd för arbetstagare som blivit friställda i Belgien.

Vi röstade ja, eftersom vi står på de behövandes sida, de som sliter och svettas för företagen och som i slutänden faller offer för ett orättvist ekonomiskt system och ohejdad konkurrens för vinstens skull, vilket får förödande samhällskonsekvenser.

Denna justeringsfonds roll måste dock utvärderas.

Under 2009 betalades endast 37 miljoner euro av 500 miljoner euro ut. Fonden uppfyller inte sitt syfte.

För det andra ger denna fond stöd till nationella system för att säkra sysselsättningen, i stället för att stödja arbetslösa direkt. Eftersom de nationella systemen skiljer sig åt i hög grand innebär det att fonden återspeglar de uppenbara ojämlikheterna i våra egna fördelningssystem.

I Portugal ger fonden en arbetslös person 500 euro i stöd. I Irland får en arbetslös 6 000 euro i stöd från fonden.

För det tredje visar fallet med Dell att det är möjligt att ge stöd till friställda arbetstagare i Irland och det multinationella företag som sade upp dem och samtidigt ge samma företag en annan form av offentligt stöd i Polen.

Dell fick pengar för att bygga en ny fabrik i Polen samtidigt som företaget höll på att skaffa sig nya positioner på de amerikanska marknaderna och gjorde en vinst på i storleksordningen 337 miljoner US-dollar under tredje kvartalet i år.

Alla aspekter av fonden för justering för globaliseringseffekter måste därför bedömas noggrant.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Jag har sagt det många gånger förr och jag kommer utan tvekan att säga det igen: oavsett vilka motiv EU:s grundare hade så har unionen för länge sedan upphört att vara ett ideologiskt projekt och blivit en skojarverksamhet, ett sätt att flytta pengar från människor utanför systemet till människor inom det. Därav dagens samtalsämne – dessa dusörer till utvalda gynnade företag.

Låt oss hoppa över den suspekta tidpunkten för bidraget till Dell i Irland, vars tillkännagivande gjordes genom ett tvivelaktigt förfarande, strax före den irländska folkomröstningen om EU:s konstitution, eller Lissabonfördraget. Låt oss bara påpeka rent generellt att vi som kontinent redan har provat det här, på 1970-talet, då vi höll icke konkurrenskraftiga industrier under armarna, med katastrofala följder. Vi vet vart den vägen leder. Den slutar i stagnation, inflation och till sist i kollektiv konkurs. Låt oss inte gå den vägen igen.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! Det var intressant att läsa första meningen där det står att fonden har inrättats för att ge kompletterande stöd till personer som blivit arbetslösa till följd av effekterna av genomgripande strukturförändringar i de globala handelsmönstren.

Men har vi inte alltid haft genomgripande strukturförändringar i de globala handelsmönstren? I min valkrets i London hade vi textilföretag som svarade på och förberedde sig inför globaliseringen genom att lägga ut en del av sin verksamhet till fattigare länder och som på så sätt skapade arbetstillfällen i utvecklingsländer samtidigt som de bevarade dyra FoU- och marknadsföringsarbeten i London, i valkretsen, i EU.

Varför belönar vi då ineffektiva textil- och IT-företag som stoppar huvudet i sanden och hoppas att globaliseringen ska gå över, om de här företagen kan agera?

De här pengarna borde betalas tillbaka till skattebetalarna så att de kan använda dem till vad de vill. Det är dags att regeringarna koncentrerar sig på att skapa rätt förutsättningar så att entreprenörer kan stiga fram och skapa nya arbetstillfällen när gamla försvinner.

- Betänkande: David Martin (A7-0043/2009)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag vill återkomma till det maktmissbruk som var mycket nära att inträffa, just under förevändning att arbetsordningen skulle ändras för att anpassa den efter Lissabonfördraget. Jag talar om ändringsförslag 86 där administrationen gav sig själv rätt att utse företrädaren för de grupplösa i talmanskonferensen.

Det är fullständigt skandalöst att denna utnämning, som precis som i alla våra parlamentariska organ borde ha gjorts antingen genom val eller genom samförstånd, ännu inte är klar, på grund av det avsiktliga manövrerandet från tjänstemän som emotsätter sig det.

Dessutom är det skrämmande att dessa tjänstemän har fått med sig politiska grupper som är fientligt inställda mot oss och som naturligtvis varken rättsligt eller i praktiken borde yttra sig om utnämningen av vår företrädare. Vi kommer att överklaga detta beslut inför EG-domstolen om det tas upp på nytt.

- Förslag till resolution om förberedelser inför toppmötet i Köpenhamn om klimatförändringarna (B7-0141/2009)

  Marisa Matias, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Herr talman! För att få till stånd verkliga och bindande resultat i kampen mot klimatförändringen finns det fyra principer som måste följas och jag vill lyfta fram dem här. Vi har även röstat om dem här i dag.

Den första är att vi behöver nå fram till ett rättsligt bindande avtal.

Den andra är att det måste ingå strikta politiska mål, inklusive mål för utsläppsminskningar. Vi behöver ett ambitiöst mål i detta avseende. Jag anser att vi kunde ha gått längre än vad vi gjorde i dag.

För det tredje bör det finnas garantier för att vi får den offentliga finansiering som krävs för att hantera problemet med klimatförändringen.

För det fjärde och sista bör detta – och det här är mycket viktigt – vara ett globalt avtal, inte bara ett avtal mellan vissa regioner och detta måste genomföras genom en process som är grundad i demokratiskt deltagande för alla länder.

Jag anser att den resolution som vi har antagit i dag inte är så bra som – till exempel – den som tidigare antogs i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet.

Jag menar dock att det som verkligen behöver skyddas är det resultat som vi får och det som görs under denna process och därför åker vi till Köpenhamn med ett ganska gott arbete från parlamentet. Jag hoppas verkligen att vi kämpar hårt och att vi kan förverkliga det som vi har antagit här i dag.

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (EN) Herr talman! Jag röstade för den här resolutionen. Klimatförändringen är en global politisk prioritering på toppmötet i Köpenhamn. Det bör inte bara resultera i politiska utfästelser utan i bindande avtal och sanktioner för dem som inte följer det.

Kampen mot klimatförändringen är en global insats och såväl utvecklade länder som utvecklingsländer måste delta aktivt. De rika länderna måste dock ta på sig en ledande roll. De måste komma överens om bindande mål för sina utsläppsminskningar och samtidigt ta fram pengar för att hjälpa utvecklingsländerna att hantera klimatförändringen.

  Jan Březina (PPE). – (CS) Genom att anta resolutionen om toppmötet i Köpenhamn om klimatskydd har parlamentet i dag gett en tydlig signal om att det lägger mycket stor vikt vid den här frågan. Detta återspeglas i en uppriktig strategi där parlamentet beskriver principen om delat men olika ansvar. Detta innebär att de industrialiserade länderna ska ta ledningen medan utvecklingsländer och växande ekonomier som Kina, Indien och Brasilien ska få tillräckligt stöd genom teknik och kapacitetsuppbyggnad. Å andra sidan måste jag säga att jag tycker att förhoppningen om att en överenskommelse i Köpenhamn ska ge upphov till en ny grön giv är alltför optimistisk och ideologiskt enögd. Vi får inte sätta på oss skygglapparna och gå över industriföretagens lik i ett idealistiskt försök att minska koldioxidutsläppen. Jag tycker inte att en så orealistisk strategi skulle vara ett hållbart alternativ för EU som helhet.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Det betänkande som nyss antogs här i parlamentet följer sannerligen den politiskt korrekta linje som är allenarådande här, oemotsagd av etablerade dogmer.

Men bara för att något sägs tusen gånger behöver det inte vara rätt. Det har alltid funnits global uppvärmning. Det har skett en global uppvärmning sedan den senaste istiden till exempel och det var ändå inte neandertalarnas bilar som orsakade de tidigare perioderna av global uppvärmning.

Det finns ingen debatt, inga tvivel om det som upprepas för oss hundra gånger, tusen gånger – och av vilken anledning? Vi kan tydligt se att det finns minst en mycket viktig anledning: för att förbereda ankomsten av en världsregering. Det andra syftet är att än en gång väcka en känsla av skuld i EU-medborgare och medborgare i väst, som felaktigt anses vara roten till allt ont här i världen.

Jag slutar där, eftersom jag inte har rätt att tala i 61 sekunder. Tack för er uppmärksamhet.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Vid sin första presskonferens som den nye eller utsedde ordföranden, sade Herman Van Rompuy att Köpenhamnsprocessen skulle vara ett steg mot en global förvaltning av vår planet. Jag kan inte vara den ende som är förskräckt över att de som har en annan agenda när det gäller att flytta makten bort från nationella demokratier åker snålskjuts på miljöfrågan.

Miljöskydd är alldeles för viktigt för att bara den ena sidan av den politiska debatten ska få använda sina lösningar. Som konservativ betraktar jag mig som en naturlig miljövårdare. Det var Karl Marx som lärde ut att naturen var en resurs som skulle exploateras, en doktrin som omsattes i brutal verklighet i den tunga industrin i Comeconländerna, men vi har aldrig prövat den fria marknadens lösningar med att utvidga äganderätten och skapa ren luft och rent vatten genom att tillåta ägande i stället för det tragiska gemensamma, där man förväntar sig att statliga insatser och globala teknokratier ska åstadkomma detta.

Miljövården är alldeles för viktig för att vara vänster.

- Förslag till resolution om flerårigt program 2010–2014 om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (Stockholmsprogrammet) (B7-0155/2009)

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman! Den resolution om Stockholmsprogrammet som parlamentet röstade om i dag är resultatet av ett fantastiskt samarbete och ett helt nytt förfarande, som vi ännu inte har så mycket erfarenhet av.

Detta förfarande har verkligt ambitiösa mål, men om vi ska ha ett EU som är öppet men ändå säkert måste vi kunna skapa rätt balans mellan det allt effektivare samarbetet i kampen mot brottslighet och terrorism å ena sidan, och ett kraftfullt åtagande om att skydda allmänhetens rätt till integritet å andra sidan.

Vi har åtagit oss att genomföra en gemensam asylpolitik, respektera de grundläggande mänskliga rättigheterna och skapa en gemensam invandringspolitik genom utökad kontroll av våra gränser.

Nästa uppgift är att skapa ett europeiskt rättsligt område. För att uppnå detta mål måste vi främja alla former av samarbete, i syfte att sprida en gemensam europeisk rättslig kultur. Det handlar till exempel om ömsesidigt erkännande av vanliga domar och regler, avskaffande av exekvaturförfarandet och genomförande av åtgärder för att underlätta tillgången till rättvisa och utbyte mellan domstolar.

Sedan har vi det fleråriga programmet, där begreppet EU-medborgarskap betonas och som bör betraktas som ett komplement till, inte en begränsning av, det nationella medborgarskapet.

Jag anser att dessa mål kräver ett större engagemang från alla ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Lena Ek (ALDE). - Herr talman! Jag har i dag röstat för EU:s strategi för frihet, säkerhet och rättvisa, det så kallade Stockholmsprogrammet, men när rådets konkreta lagstiftningsförslag kommer tillbaka till parlamentet genom kommissionen är jag inriktad på att vara både tuff och hård när det gäller frågorna om öppenhet och insyn i lagstiftningsarbetet.

I synnerhet är detta viktigt när det gäller asylprocessen. Möjligheten att söka asyl är en fundamental rättighet och Europasamarbetet går ut på att riva murar, inte på att bygga upp dem. Medlemsstaterna måste därför respektera definitionen av en flykting och en asylsökande enligt flyktingkonventionen, någonting som jag nu tydliggjort i ett ändringsförslag. I sin slutgiltiga form måste Stockholmsprogrammet stå för europeiska värden som frihet och respekt för mänskliga rättigheter. Detta är värt att slåss för. Det kommer jag att göra.

  Daniel Hannan (ECR). – (ES) Herr talman! Först vill jag tacka er och era tjänstemän för ert tålamod under dessa röstförklaringar.

(EN) Herr talman! En före detta brittisk inrikesminister, Willie Whitelaw, sade en gång till en efterträdare i ämbetet att det var det bästa jobbet i regeringen, eftersom man inte behövde ha att göra med några utlänningar.

Ingen inrikesminister i någon medlemsstat skulle kunna säga detsamma i dag. Det har skett en ovanligt stor harmonisering på området för rättsliga och inrikes frågor. I allt från invandring och asyl, visum, civilrätt, straffrätt och polisarbete har vi effektivt gett EU det ultimata attributet för en stat, nämligen monopol på en tvingande rättslig myndighet över sina medborgare, det vill säga ett straffrättsligt system.

När bestämde vi oss egentligen för det här? När fick våra väljare egentligen säga sitt? Jag håller med om att det inte skedde i hemlighet. Det var inte fråga om någon konspiration, eller åtminstone var det vad H. G. Wells kallade en öppen konspiration, men inte någon gång i processen var vi hövliga nog att fråga folk om de vill vara medborgare i en stat med sitt eget rättsväsende.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Som så många andra EU-medborgare som inte fick någon möjlighet att säga sitt om Lisssabonfördraget har även jag blivit ganska oroad av utvecklingen inom områdena för frihet, säkerhet och rättvisa. Allt fler befogenheter i fråga om asyl och invandring slussas över till EU och dessa frågor utestängs i allt högre grad från medborgarnas demokratiska kontroll. Resultatet av detta kommer att bli ännu mer invandring och alla de problem som detta innebär.

Frågan om att ge rättigheter utan att samtidigt ålägga skyldigheter, vilket är en annan sak som framgår av denna resolution, ger invandrarna en ursäkt för att inte anpassa sig efter normerna i mottagarländerna. Ett exempel på något som irriterar mig är det stycke som handlar om ”den flerfaldiga diskriminering som drabbar romska kvinnor”, eftersom det inte påpekas att den diskrimineringen i många fall är självförvållad. Tänk bara på att många romska kvinnor och minderåriga barn tvingas åka ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag ville tala om Stockholm.

Herr talman! Precis som redan har sagts innehåller detta betänkande två oroväckande saker.

Den första är den mycket tydligt invandringsvänliga utgångspunkten. Den andra framgår inte av innehållet i betänkandet eller i slutsatserna. Vi fick reda på den genom kommissionsledamot Jacques Barrots avsikter, nämligen att kriminalisera yttrande-, forsknings- och tankefriheten.

Det finns i många EU-länder i dag många personer som åtalas, grips, straffas hårt och sätts i förvar enbart för att de vill uttrycka kritiska synpunkter på andra världskrigets historia, till exempel, om nutidshistoria, om invandringen. De förnekas sin rätt och de straffas mycket hårt. Detta ger stor anledning till oro eftersom det strider helt och hållet mot EU:s anda.

- Förslag till resolution om ersättning till passagerare i händelse av att ett flygbolag går i konkurs (B7-0153/2009)

  Aldo Patriciello (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För några månader sedan fick vi se en plötslig och oväntad kollaps för vissa lågprisflygbolag, som Myair och Sky Europe, vilket fick till följd att alla deras planerade flygningar ställdes in. Detta skapade enorma olägenheter för tusentals passagerare som inte fick gå ombord på sina bokade flyg. Ännu allvarligare är att samma konsumenter också förnekades möjligheten att få ersättning för de flyg som ställdes in på grund av konkursåtgärderna för dessa flygbolag.

Därför verkar det mer nödvändigt än någonsin att kommissionen, vars värderingar och principer omfattar konsumenternas välfärd och välbefinnande, skyndsamt vidtar lämpliga åtgärder för att förhindra att liknande situationer uppstår till EU-medborgarnas nackdel.

Vi behöver framför allt snabba på processen med översynen av direktiv 90/314/EEG om paketresor, precis som vi dels behöver utrusta oss ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Under de senaste nio åren har 77 flygbolag ansökt om konkurs. Det är inte bara en eller ett par stycken, och det hände inte bara i går: jag upprepar, detta gäller de senaste nio åren. Som ett resultat av detta har tusentals passagerare blivit fast på utländska flygplatser utan något skydd. De har inte fått någon ersättning, de har i varje fall inte fått lämplig ersättning i tid. Därför röstade jag för den här resolutionen och jag håller med om att vi när det gäller luftfartssektorn också måste göra något åt denna lucka i lagstiftningen, vilket har vunnit framgång i dag.

Jag stöder också det konkreta förslag till tidsfrist som lades fram i resolutionen, det vill säga den 1 juli 2010 – ganska snart, alltså – då Europeiska kommissionen måste lägga fram konkreta, verkliga förslag till lösning på detta problem. I framtiden bör flygpassagerares rättigheter också skyddas …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Zigmantas Balčytis (S&D). – (EN) Herr talman! Detta är en mycket viktig fråga och jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att vi behöver ha en rättsakt som skyddar våra medborgare om flygbolag går i konkurs. Miljontals av våra medborgare använder lågprisflyg varje dag. Men det stora antalet konkurser bland lågprisflygbolag i EU sedan 2000 och exemplet nyligen med Sky Europe, har tydligt visat hur sårbara lågprisbolagen är för växlande oljepriser och de nuvarande svåra ekonomiska förhållandena.

Vi måste göra något åt detta och vi uppmanar kommissionen att överväga vilka kompensationsåtgärder som är lämpligast för våra passagerare.

  Lara Comi (PPE). – (IT) Herr talman! Efter de senaste fallen då licenserna upphävdes eller drogs in för många flygbolag, har ett stort antal passagerare och innehavare av biljetter som varken gick att använda eller få ersättning för gjort stora förluster.

Därför anser jag att vi måste föreslå särskild lagstiftning som omfattar de bästa lösningarna på de problem som uppstår till följd av konkurserna i fråga om både ekonomiska förluster och hemresor.

Det är viktigt att ge passagare kompensation vid konkurser och också att definiera de ekonomiska och administrativa förfarandena. Jag tänker på principen om ömsesidigt ansvar för att skydda passagerare som gäller alla flygbolag som flyger på samma rutt och som har platser tillgängliga. Detta skulle göra det möjligt för passagerare som blivit strandsatta på utländska flygplatser att resa hem. I detta avseende kan förslag till en garantifond eller en obligatorisk försäkring för flygbolag vara en hållbar lösning som kan vägas mot nackdelen, det vill säga höjda priser för konsumenterna.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Det är mycket viktigt att tala om säkerheten för flygpassagerare och framför allt ersättningen när företag går i konkurs, precis som Siiri Oviir nyss tog upp. Det har skett 77 konkurser de senaste nio åren och det sägs att flygindustrin står inför mer turbulens än någonsin.

Hård konkurrens är ett slags slutspel. De billiga flygbolagen är en ny företeelse som just nu verkar gå bra och göra enorma vinster. Detta har drivit många andra flygbolag in i en osund konkurrenssituation. Som redan har sagts är det mycket viktigt att se till att det inte blir någon upprepning av de tidigare olyckliga fallen och att flygbolagen tar något slags ansvar för sina passagerare och att de bör vara skyldiga att ge kompensation om ett flyg ställs in på grund av konkurs. För att säkerställa ...

(Talmannen avbröt talaren.)

- Förslag till resolution: ”made in” (ursprungsmärkning)

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Med Lissabonagendan ville EU stärka den ekonomiska unionen. Därför är det viktigt att stärka ekonomins konkurrenskraft också. Men det är avgörande att det råder rättvis konkurrens på marknaden. Detta innebär att det bör finnas tydliga regler för alla tillverkare, exportörer och importörer. Jag stödde förslaget i den här resolutionen eftersom införandet av en skyldighet att ange ursprungslandet för varor som importeras från tredjeländer till EU är ett osvikligt sätt att skapa öppenhet, ge konsumenten lämplig information och även se till att internationella handelsregler följs. Tack så mycket.

  Lara Comi (PPE). – (IT) Herr talman! Diskussionen om ursprungsmärkning prioriterar absolut inte intressena hos en eller några få medlemsstater, vilket man ibland felaktigt tror. I stället är den ett uttryck för den grundläggande ekonomiska principen om att skapa rättvisa spelregler.

Syftet med denna princip är i linje med Lissabonfördraget att skapa konkurrenskraftt för EU på internationell nivå genom att främja tydliga och balanserade regler för våra tillverkningsföretag och företag som importerar produkter från tredjeländer.

Vi diskuterar alltså frågor som berör EU som helhet. Därför anser jag att det är avgörande att vi når en överenskommelse om ursprungsmärkning som går utöver enskilda nationella intressen eller intressen hos politiska grupper och som lämnar utrymme för önskan att förverkliga en gemensam marknad genom att främja konkurrenskraft och öppenhet.

Det förslag till en förordning om ursprungsmärkning som lämnades till parlamentet av Europeiska kommissionen 2005 är ett framsteg i detta avseende.

I linje med Lissabonfördraget kommer medbeslutandeförfarandet mellan parlamentet och rådet därför att innebära att det blir absolut nödvändigt att skynda på godkännandet av en förordning som är så viktig för ekonomin och konsumenterna i EU.

Skriftliga röstförklaringar.

- Betänkande: Søren Bo Søndergaard (A7-0047/2009)

  Robert Atkins (ECR), skriftlig. – (EN) De brittiska konservativa har inte kunnat bevilja ansvarsfrihet för EU:s budget 2007, avsnittet om Europeiska rådet. För fjortonde året i rad har revisionsrätten enbart kunnat avge en revisionsförklaring med förbehåll om EU:s räkenskaper.

Vi noterar revisorernas anmärkningar om att ungefär 80 procent av EU:s transaktioner genomförs av organ som arbetar i medlemsstaterna inom ramen för avtal om gemensam förvaltning. Revisorerna rapporterar konsekvent om att kontrollerna och granskningarna av hur EU:s medel används i medlemsstaterna är bristfälliga.

För att ta itu med detta fortgående problem ingick rådet ett interinstitutionellt avtal 2006 enligt vilket de är skyldiga att ta fram certifiering för de transaktioner som de har ansvar för. Till vår bestörtning ser vi att medlemsstaterna hittills inte har uppfyllt sina skyldigheter på ett tillfredsställande sätt och att vi därför, trots den traditionella muntliga överenskommelsen mellan parlamentet och rådet, inte kommer att bevilja ansvarsfrihet tills medlemsstaterna uppfyller sina skyldigheter enligt det interinstitutionella avtalet.

  Jean-Pierre Audy (PPE) , skriftlig. – (FR) Jag röstade för att bevilja rådet ekonomisk ansvarsfrihet för 2007 års budget, samtidigt som jag vill betona att jag inte ställer mig bakom det sätt som budgetkontrollutskottet har hanterat detta ärende, där föredraganden, Søren Bo Søndergaard, har utarbetat två motstridiga betänkanden, förändringen i ståndpunkt mellan förslagen om att skjuta upp beviljandet av ansvarsfrihet i april 2009 och att beviljandet av ansvarsfrihet motiverades av de försäkringar som kom från möten utan granskning, samtidigt som revisionsrätten inte hade några anmärkningar på rådets förvaltning. Jag beklagar att det inte har gjorts någon rättslig undersökning för att bekräfta Europaparlamentets befogenheter och följaktligen budgetkontrollutskottets befogenheter, särskilt när det gäller rådets yttre och militära verksamheter. Vid en tidpunkt då vi kommer att förhandla om politiska förbindelser med rådet som ett led i tillämpningen av Lissabonfördraget är det viktigt att institutionernas arbete bygger på rättsstatsprincipen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I slutet av förra mandatperioden, i april, beslutade parlamentet sig för att skjuta upp beviljandet av ansvarsfrihet för rådet i fråga om genomförandet av budgeten 2007, främst på grund av bristande insyn i räkenskaperna när det gäller användningen av gemenskapens budget. Parlamentet ansåg framför allt att det var viktigt med större öppenhet och noggrannare parlamentarisk granskning av rådets utgifter på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och på den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (GUSP/ESFP).

Genom det betänkande som antogs i dag beviljades rådet slutligen ansvarsfrihet, eftersom parlamentet anser att det har fått tillfredsställande svar från rådet när det gäller kraven i resolutionen från april. Det utfärdas dock vissa varningar inför nästa förfarande för att bevilja ansvarsfrihet. Framför allt kommer parlamentet att kontrollera att rådet har gjort framsteg när det gäller att stänga alla konton som ligger utanför budgeten, offentliggöra alla administrativa beslut (när de används som rättslig grund för budgetposter) och överföra sin årliga verksamhetsberättelse till parlamentet. Även om rådet har tagit ett litet steg i rätt riktning i sin redovisning av räkenskaperna när det gäller användningen av gemenskapens budget anser vi att den tillgängliga informationen i fråga om GUSP/ESFP ännu är långt ifrån tillfredsställande, vilket är anledningen till att vi fortfarande har invändningar.

- Andrabehandlingsrekommendation: Ivo Belet (A7-0076/2009)

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag röstade för den här förordningen om märkning av däck avseende bränsleeffektivitet. Energieffektivitet är mycket viktigt för en hållbar miljö och för att bevara ändliga resurser. En tydlig, informativ märkning kommer att hjälpa EU:s konsumenter att göra bättre val hädanefter. Dessa val kommer inte bara att baseras på kostnader utan även på bränsleeffektivitet. En annan fördel med den här typen av märkning är att informationen om däckens väggrepp på vått underlag kommer att öka trafiksäkerheten.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Jag röstade för Beletbetänkandet om märkning av däck avseende bränsleeffektivitet, som stöder rådets gemensamma ståndpunkt. Med hänsyn till att 25 procent av de totala koldioxidutsläppen kommer från vägtransporter och att 30 procent av allt bränsle som förbrukas av fordon är däckrelaterat, är införandet av en obligatorisk märkning för däck ett viktigt verktyg i kampen för en renare miljö.

Det beslut som parlamentet fattade i dag kommer att leda till en minskning av koldioxidutsläppen med upp till 4 miljoner ton per år. Detta är lika mycket som om man skulle ta bort en miljon bilar från EU.s vägar. Den odiskutabla fördelen med den godkända rättsakten är att däckens kvalitet och därmed säkerhet förbättras. Detta bör inte leda till några prishöjningar, vilket konsumenterna säkert kommer att uppskatta, särskilt dem som baserar sina köpbeslut på produktens pris. Jag anser att detta bekräftar resultaten av marknadsundersökningar som visar att konsumenter är intresserade av att köpa miljövänligare produkter. Jag anser att fördelen med den godkända förordningen för producenterna är att det tack vare de enhetliga normerna för information om däckens effektivitet kommer att bli lättare att konkurrera om kunderna utifrån andra faktorer än enbart priset.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Den nya förordningen om märkning av däck ingår i gemenskapens strategi för koldioxidutsläpp, där det anges mål som ska uppnås genom minskade utsläpp från fordon. Från och med november 2012 ska däck i EU vara märkta utifrån deras bränsleeffektivitet, väggrepp på vått underlag samt bullernivåer. Däck står för 20–30 procent av den energi som fordon förbrukar, på grund av sitt rullmotstånd. Genom att reglera användningen av energieffektiva däck som är säkra och tysta bidrar vi både till att minska miljöskadorna genom minskad bränsleförbrukning och att öka konsumentsäkerheten genom konkurrens på marknaden. Därför välkomnar jag inrättandet av ännu en rättsakt som utgör ännu ett steg mot ett hållbart EU i fråga om energi.

  Lara Comi (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag stöder parlamentets beslut om att äntligen anta en förordning som ökar både säkerheten och den miljömässiga och ekonomiska effektiviteten i vägtransporterna. Syftet är att främja användningen av säkra, tystare däck. Enligt vissa undersökningar går det att minska den andel av ett fordons bränsleförbrukning som beror på däckens prestanda avsevärt (med upp till 10 procent).

I linje med mitt engagemang för konsumentskydd inrättas genom denna förordning ett effektivt regelverk genom tydlig och exakt märkning och information. Det gör det möjligt att skydda öppenheten och göra konsumenterna mer medvetna om sina inköpsalternativ, med hjälp av broschyrer, informationsblad och marknadsföring på webben.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar att vi har en förordning om märkning av däck, i stället för ett direktiv, vilket är resultatet av ett förslag från parlamentet.

Från och med november 2012 ska däck vara märkta utifrån deras bränsleeffektivitet, väggrepp på vått underlag samt bullernivåer. EU-medborgarna kommer att få mer information som underlag för att välja rätt däck och minska bränslekostnaderna och energiförbrukningen. På så sätt kan de göra ett miljövänligare val och minska sina koldioxidutsläpp.

Dessutom kommer märkningen att öka konkurrensen mellan tillverkarna. Märkningen är bra från miljösynpunkt. Det bör påpekas att vägtransporter står för 25 procent av koldioxidutsläppen i EU.

Däcken kan få stor betydelse för att minska koldioxidutsläppen eftersom de står för 20–30 procent av fordonens totala energiförbrukning.

För personbilar kan mer energieffektiva däck spara upp till 10 procent i bränslekostnader.

Därför röstade jag för.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för kompromisspaketet om märkning av däck. Parlamentet hanterar många ärenden som förefaller oerhört tekniska och vid första anblicken inte ligger särskilt högt på människors politiska dagordning. Detta är kanske en sådan fråga. En närmare granskning visar dock att nästan en fjärdedel av koldioxidutsläppen kommer från vägtransporter och att däcken har stor betydelse för bränsleeffektiviteten. Lagförslaget är alltså en viktig del i EU:s mer övergripande insatser för att ta itu med den globala uppvärmningen.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet, framför allt för att det bidrar till två viktiga saker: den tillgängliga informationen förbättras, vilket underlättar ett miljövänligare val av däck och för att vi med ett sådant val bidrar till att öka energieffektiviteten, eftersom däck står för 20–30 procent av fordonens totala energiförbrukning.

  Aldo Patriciello (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det förslag till förordning om märkning av däck som parlamentet godkände i dag är ett avgörande steg mot att sälja säkra och tysta produkter som även minskar energiförbrukningen. Det faktum att förslagets rättsliga form har ändrats från ett direktiv till en förordning är särskilt välkommet.

Därmed kommer alla bestämmelser att kunna tillämpas likvärdigt och omedelbart i samtliga medlemsstater, vilket ger en effektivare harmonisering av däckmarknaden i EU. Dessutom kommer det arbete som utskottet för industrifrågor, forskning och energi gjorde i förhandlingarna när det gäller flexibilitet i märkningen att ge konsumenterna ett tillfredsställande skydd samtidigt som tillverkarna inte belastas med alltför mycket byråkrati.

Övergångsbestämmelsen om att undanta däck som tillverkas före 2012 från skyldigheterna i förordningen är också nödvändig för att skapa en gradvis infasning av de nya EU-bestämmelserna på marknaden. Därför är vi nöjda med den gemensamma ståndpunkt som utformats och är säkra på att den motsvarar syftena med kommissionens ursprungliga förslag.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för förordningen om märkning av däck i fråga om bränsleeffektivitet. Denna förordning ingår i lagstiftningspaketet om energieffektivitet och kommer att bidra till att minska transportsektorns utsläpp av föroreningar. Enligt den här förordningen måste däckleverantörer använda etiketter och klistermärken för att informera användarna om bränsleförbrukning och körmotstånd, väggrepp på våta underlag och externa bullernivåer. Rent praktiskt kommer däcken att klassificeras i nivåer från A–G för parametrarna, vilket kommer att framgå av märkningen. Däckleverantörerna måste också lägga ut förklaringar till dessa indikatorer på sina webbplatser och ge rekommendationer om förarens beteende. Bland dessa rekommendationer ingår att köra bränslesnålt, kontrollera däckens lufttryck regelbundet och att tänka på stoppsträckan. Senast den 1 november 2011 ska medlemsstaterna offentliggöra alla de föreskrifter som har antagits genom lagar och administrativa bestämmelser för att införliva förordningen i den nationella lagstiftningen. Bestämmelserna i den här förordningen ska tillämpas från och med den 1 november 2012. Transportsektorn står för ungefär 25 procent av de förorenande utsläppen. Den här förordningen kommer att bidra till att minska de utsläppen.

- Betänkande: Reimer Böge (A7-0044/2009)

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är att stödja arbetstagare som personligen drabbats av friställningar på grund av genomgripande förändringar i den globala handeln. I synnerhet finansierar fonden stöd till arbetssökande, skräddarsydd omskolning, främjande av företagaranda, hjälp att starta eget och särskilda tillfälliga inkomststöd.

På längre sikt ska dessa åtgärder hjälpa arbetstagarna att hitta och behålla ett nytt arbete.

Mitt land, Portugal, har fått stöd från fonden två gånger: 2008, efter det att 1 549 personer hade sagts upp från bilindustrin i Lissabonområdet och i Alentejo, och 2009, efter det att 1 504 personer hade sagts upp från 49 textilföretag i landets norra och centrala delar.

Det är uppenbart att denna fond spelar en avgörande roll. Men Pervenche Berès fråga understryker att det finns en situation som behöver förtydligas av Europeiska kommissionen. Vi måste förhindra att fördelningen av medel eller statligt stöd i en medlemsstat leder till förlorade arbetstillfällen i andra delar av EU.

Därför håller jag med om att det behövs garantier för en effektiv samordning av EU:s finansiella stöd, så att företag hindras från att försöka skapa vinst genom att skapa och skära ner på arbetstillfällen.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder anslaget på 14,8 miljoner euro från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter till stöd för de 2 840 arbetstagare hos Dell i Limerick som förlorade sina arbeten när anläggningen lades ned, eftersom detta gynnar de friställda arbetstagarna direkt, inte Dell. Det verkar faktiskt som om Dell medan det stängde sin tillverkningsanläggning i Irland tog emot statligt stöd på 54,5 miljoner euro från Polen, för att öppna en ny anläggning i Lodz. Detta statliga stöd godkändes av Europeiska kommissionen. Vilken konsekvens ligger i kärnan av den politik som kommissionen för? I praktiken innebär detta att Dell slipper undan ansvaret för samhällskonsekvenserna av sin strategi och att företagen ges möjlighet att tävla ända ner i botten med stöd från både medlemsstater och EU-medel. Det är ytterst brådskande med ett förtydligande om samordningen av Europeiska kommissionens politik för statligt stöd och den sociala politiken.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Precis som jag haft tillfälle att säga förut, redan före den nuvarande ekonomiska krisen, som har förstärkt och förvärrat vissa av de tidigare symptomen, var de svåra effekterna på människors liv av globaliseringen med åtföljande företagsflyttningar redan uppenbara. Den unika utmaningen i våra tider och det ovanligt stora behovet av att använda mekanismer, som i sig är exceptionella, för att stödja de arbetslösa och hjälpa dem att komma tillbaka till arbetsmarknaden, blir uppenbar när vi till dessa problem lägger bristen på förtroende för marknaderna och de minskade investeringarna.

Här har Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter redan använts flera gånger, ständigt i syfte att dämpa effekterna för arbetstagarna i EU av deras utsatthet för den globala marknaden. De fall som beskrivs i Bögebetänkandet är värda att överväga på nytt, även om det fortfarande råder vissa tvivel om huruvida alla verkligen uppfyller villkoren. Därför vore det bättre om ansökningarna lämnades in separat i framtiden.

Jag menar att EU måste vidta åtgärder för att främja en mer robust, friare och mer kreativ EU-marknad som leder till investeringar och arbetstillfällen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet eftersom Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är ett instrument för att svara på en särskild kris i EU till följd av globaliseringen, vilket är fallet i den nuvarande situationen. Denna fond ger enskilt tidsbegränsat engångsstöd direkt till arbetstagare som blivit friställda. Det hävdas att fördelningen av denna fond till arbetstagarna inte får vara oproportionerlig, vilket har inträffat.

Dessutom stöder Europeiska socialfonden (ESF) EU:s sysselsättningsstrategi och medlemsstaternas politik för full sysselsättning, kvalitet och produktivitet på arbetsplatsen. Den främjar social integrering, framför allt tillgång till sysselsättning för funktionshindrade och minskar ojämlikheter i sysselsättning på regional och lokal nivå. Detta är en avgörande fond för att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Den nuvarande situationen kräver en robust, ändamålsenlig och snabb tillämpning av ESF.

Det är uppenbart att fonden för justering för globaliseringseffekter och socialfonden har olika, kompletterande mål och att ingen av dem kan ersätta den andra. Som den extraordinära åtgärd den är, bör fonden för justering för globaliseringseffekter finansieras självständigt och det är ett mycket allvarligt misstag om den, som är en kortsiktig åtgärd, finanserias på socialfondens eller någon annan strukturfonds bekostnad.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar Europaparlamentets beslut om att godkänna stöd till Dells arbetstagare inom ramen för Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. Uppsägningarna på Dell har haft svåra effekter på den lokala ekonomin i Limerick med omgivningar. Vi måste vidta lämpliga omskolningsåtgärder för att se till att de som förlorat sina jobb hos Dell kan få sysselsättning inom en snar framtid. Godkännandet av den irländska ansökan om stöd från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter kommer att bidra till att omskola och kompetensutveckla de berörda arbetstagarna.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för mobiliseringen av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter i fråga om Belgien och Irland, eftersom jag anser att vi bör använda alla medel som står till buds för att hjälpa arbetstagare som faller offer för de skador som globaliseringen och den ekonomiska och finansiella krisen orsakar.

Däremot undrar jag över konsekvensen i EU:s politik när Europeiska kommissionen samtidigt som denna fond mobiliseras tillåter Polen att bevilja statligt stöd till Dell för att öppna en anläggning där, trots att företaget lägger ner en anläggning i Irland. Hur kan EU-medborgarna känna förtroende för fördelarna med EU, när den här sortens trick tillåts?

Man kan tvivla på att allmänna medel används på rätt sätt i detta sammanhang och beklaga bristen på socialt ansvar hos våra företag, som enbart drivs för att skapa vinst, oavsett vilka arbetstillfällen som går förlorade.

  Jacky Hénin (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Dellkoncernen, som i går var ledande och i dag ligger som nummer tre i IT-världen, med ett beräknat börsvärde på 18 miljarder US-dollar, som rapporterade en vinst på 337 miljoner US-dollar tredje kvartalet 2009 och förväntas göra en ännu större vinst under fjärde kvartalet ...

Ja, jag stöder Dells anställda!

Ja, jag hoppas att de hittar ett jobb och återfår ett värdigt liv så snabbt som möjligt!

Men nej, jag tänker inte bidra till att EU:s skattebetalare rånas på pengar. Jag kommer inte under några omständigheter att vara med och visa ännu mer förakt för arbetstagare som befinner sig i totalt kaos.

Det är de skyldiga som ska betala och EU som ska genomföra en kraftfull näringspolitik som tillgodoser befolkningens behov innan vinsterna får fördelas!

  Alan Kelly (S&D), skriftlig. – (EN) I dag godkände Europaparlamentet en fond på 14 miljoner euro för att utbilda 1 900 arbetstagare från Dell som friställdes i och med beslutet att flyta anläggningen från Irland till Polen. Denna fond kan ge dem som förlorat sin anställning möjlighet att omskola sig och skaffa sig kvalifikationer för att komma tillbaka på arbetsmarknaden. Fonden kommer att fungera som en hjälp att komma på fötter, inte som en almosa. Pengarna ska betalas till högskolor i Munster-området för att finansiera skolavgifterna för tidigare anställda vid Dell. Godkännandet av den här fonden är ett viktigt exempel på EU:s engagemang för att hjälpa Irland ut ur recessionen. Fonden bör bidra till att dämpa den ökade arbetslösheten i Munster och kommer att stimulera den lokala ekonomin kraftigt, när de som drabbats av nedläggningen av Dells anläggning kommer tillbaka i sysselsättning.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Det är för att vi betraktar de irländska och belgiska arbetstagarna som offer för den nyliberala globaliseringen som vi röstade för detta betänkande och för att bevilja stöd inom ramen för Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter.

Däremot kritiserar vi starkt resonemanget om att de sociala och mänskliga tragedier som EU:s arbetstagare upplever enbart ska betraktas som ”justeringar” som krävs för att den nyliberala globaliseringen ska löpa smidigt. Det är helt oacceptabelt att EU stöder just de parter som är ansvariga för dessa tragedier genom att ge politiskt och finansiellt stöd till de omlokaliserings- och överföringsprocesser som de enbart driver för att skapa vinster.

Den kommersiella hungern hos kapitalistiska rovdjur som företaget Dell från Texas, nummer två i världen i fråga om telekommunikationer, kan inte tillfredsställas utan hänsyn till det allmänna intresset hos EU-medborgarna. Det är i varje fall inte vår vision för EU.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) EU är ett område för solidaritet och Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter faller inom ramen för den. Detta stöd är grundläggande för att hjälpa arbetslösa och offer för omlokaliseringar av företag till följd av globaliseringen. Ett växande antal företag omlokaliseras och drar fördel av de lägre kostnaderna för arbetskraft i ett antal länder, särskilt Kina och Indien, vilket skadar länder som respekterar arbetstagarnas rättigheter. Fonden för justering för globaliseringseffekter ska hjälpa arbetstagare som har drabbats av företagens omlokaliseringar och är avgörande för att hjälpa dem att få tillträde till nya arbetstillfällen i framtiden. Fonden för justering för globaliseringseffekter har redan tidigare använts av andra EU-länder, särskilt Portugal och Spanien. Nu är det dags att ge samma stöd till Belgien och Irland.

  Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − EU har inrättat ett lagstiftnings- och budgetinstrument för att kunna ge stöd till dem som blivit arbetslösa på grund av ”genomgripande strukturförändringar i världshandelsmönstret och för att underlätta deras återinträde på arbetsmarknaden”.

Vi är övertygade om att frihandel och marknadsekonomi gynnar ekonomisk utveckling och är därför i princip emot ekonomiska stödbidrag till länder eller regioner. Den finansiella krisen har dock slagit mycket hårt mot medlemsstaternas ekonomier, och den ekonomiska nedgången är djupare den här gången än någon annan nedgång som Europa upplevt sedan 1930-talet.

Om inte EU agerar, drabbas de arbetslösa mycket hårt i de regioner i Belgien och Irland som ansökt om stöd från EU. Risken är stor för social utslagning och ett permanent utanförskap, vilket vi som liberaler inte kan acceptera. Vi känner starkt med alla som drabbats av följderna av den ekonomiska nedgången och ser gärna överbryggningsåtgärder för enskilda människor, t.ex. utbildning. Vi stöder därför de stödinsatser till arbetslösa som drabbats i textilsektorn i de belgiska regionerna Öst- och Västflandern och Limburg och inom datortillverkning i de irländska länen Limerick, Clare, North Tipperary och staden Limerick.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Jag stödde mobiliseringen av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter eftersom massuppsägningar tveklöst är en negativ konsekvens av den ekonomiska krisen och för att krisen fortfarande är här, den allmänna meningen till trots. Det råder inga tvivel om att de personer i de berörda länderna som har förlorat sina arbeten bör få hjälp. Att förlora sitt arbete är en stor tragedi för dessa personer och deras familjer. Därför anser jag att Europeiska fonden för justeringar för globaliseringseffekter har en särskilt viktigt roll under de svåra kristiderna. Jag menar att fondens budget bör ökas avsevärt i framtiden så att den kan tillgodose samhällets behov. Den ekonomiska krisen fortsätter att leda till massuppsägningar, vilket ofta leder till mänskliga tragedier, ökade sociala problem och många andra olyckliga företeelser. Vi borde därför göra allt för att så effektivt som möjligt hjälpa dem som drabbats av den ekonomiska krisens effekter.

- Betänkande: David Martin (A7-0043/2009)

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar de föreslagna ändringarna i arbetsordningen till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande. Jag vill betona en av de aspekter som jag anser är ytterst viktig i dagsläget, då vi bevittnar förhandlingarna om ett nytt avtal som ska ersätta Kyotoprotokollet i januari 2013. Enligt Lissabonfördraget är den internationella kampen mot klimatförändringen ett särskilt mål för EU:s miljöpolitik. Genom Lissabonfördraget läggs stöd till internationella åtgärder för att bekämpa klimatförändringen till förteckningen över mål för miljöpolitiken. Dessutom medför Lissabonfördraget att EU får nya befogenheter på områdena för energi, vetenskaplig forskning och rymdpolitik. Energi är nu ett gemensamt ansvar, vilket banar väg för en gemensam EU-politik.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Martinbetänkandet om anpassning av parlamnetets arbetsordning efter Lissabonfördraget, eftersom vissa av parlamentets interna regler måste ändras med hänsyn till de utökade befogenheter som följer av ikraftträdandet av Lissabonfördraget, särskilt de utökade lagstiftande befogenheterna, som innebär att parlamentet kommer att kunna stifta lagar på samma villkor som medlemsstaternas regeringar i många fall.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) De ändringsförslag som vi röstade om i dag kommer att införlivas i Europaparlamentets arbetsordning eftersom den behöver anpassas inför ikraftträdandet av Lissabonfördraget den 1 december. Jag anser att den stora utökningen av parlamentets befogenheter, som innebär att parlamentsledamöterna måste ta itu med nya utmaningar, är ett viktigt test av parlamentets förmåga att lägga fram lagförslag och av dess ansvarskänsla.

Därför kan jag bara välkomna en ändring av arbetsordningen som kommer att anpassa parlamentets arbetssätt bättre efter bestämmelserna i fördragen.

Den allt viktigare roll som nationella parlaments och medlemsstaters initiativ i fråga om den europeiska integrationen spelar gläder mig särskilt mycket.

Jag hoppas att subsidiaritetsprincipen, som uppmärksammas särskilt av EU:s lagstiftare, används och respekteras i allt högre grad av alla beslutsfattare i EU.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade Martinbetänkandet om reformen av Europaparlamentets arbetsordning eftersom den kommer att göra det möjligt för oss att följa de nya villkor som åtföljer ikraftträdandet av Lissabonfördraget.

Reformen handlar i synnerhet om att välkomna nya ”observatörer” som i sig ska kunna bli fullvärdiga ledamöter så snart som möjligt, införa bestämmelser om de nationella parlamentens nya roll i lagstiftningsförfarandet genom att granska respekten för subsidiaritetsprincipen, en reform som jag gärna välkomnar, eftersom den bidrar till att fördjupa den demokratiska debatten och – framför allt – till att ge Europaparlamentet en förstärkt roll i utformningen av EU-lagstiftningen.

Slutligen förtydligar denna text vilka typer av åtgärder som Europaparlamentet ska vidta om en medlemsstat bryter mot grundläggande principer, vilket är särskilt positivt för parlamentets försvar av de grundläggande rättigheterna.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Enligt den gamla artikel 36 i arbetsordningen skulle vi ”ta särskild hänsyn till huruvida förslaget respekterar de grundläggande rättigheterna”. Enligt den nya artikel 36 ska vi ”till fullo respektera de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. Detta är en subtil förändring, men en som jag hoppas blir viktig och som ålägger alla parlamentsledamöter att försvara alla medborgares rättigheter.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Ikraftträdandet av Lissabonfördraget den 1 december 2009 innebär att arbetsordningen måste anpassas efter parlamentets nya regler och befogenheter.

Genom dessa ändringar i arbetsordningen förbereder parlamentet sig på de utökade befogenheter som det kommer att få när Lissabonfördraget träder i kraft, med hänsyn till de 18 nya parlamentsledamöternas ankomst, de utökade lagstiftningsbefogenheterna och det nya budgetförfarandet. Det kommande samarbetet med nationella parlament är också viktigt här.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Det syns mycket litet av den så omtalade utökade demokratin och stärkta rösten för parlamenten som Lissabonfördraget skulle innebära. Det är bara några nya förfaranden. Förfarandet för att granska respekten för de grundläggande rättigheterna får inte under några omständigheter missbrukas för att införa politisk korrekthet eller antidiskrimineringsmani.

Bristen på demokrati inom EU är oförändrad efter Lissabonfördraget. Inte mycket har ändrats när Europaparlamentet måste välja kommissionens ordförande bland ett antal misslyckade politiker som har förlorat val. Det faktum att Stockholmsprogrammet drivs igenom så snabbt att vi inte kan ta upp våra farhågor om uppgiftsskydd visar hur stark vår röst egentligen är. I verkligheten har de förändringar i arbetsordningen som Lissabonfördraget har fört med sig varken inneburit någon ökad öppenhet eller någon starkare röst för parlamenten. Därför röstade jag nej.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) Lissabonfördraget kommer att göra EU:s beslutsprocess snabbare, mer legitim och demokratisk. EU har ansvar för åtgärder som påverkar oss medborgare varje dag.

Framför allt kommer parlamentets lagstiftningsbefogenheter att öka, eftersom parlamentet kommer att dela ansvaret lika med Europeiska rådet i de flesta frågor som institutionerna hanterar. Enligt Lissabonfördraget kommer det så kallade medbeslutandeförfarandet att bli regel och det normala lagstiftningsförfarandet.

Som vald parlamentsledamot är jag för egen del medveten om den utmaning som den här ändringen innebär.

I betänkandet nämns framför allt det arbete som inleddes och som nästan blev klart under den förra mandatperioden med att anpassa den arbetsordning som styr parlamentets arbete efter det nya fördrag som bör träda i kraft i början av nästa månad.

Vissa ändringsförslag är helt och hållet tekniska, medan andra berör moderniseringar som parlamentet har passat på att göra nu. Som helhet utgör betänkandet en kompromiss som tillfredsställer den politiska familj som jag tillhör, gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater), genom att på ett mycket balanserat sätt införliva frågor som subsidiaritet och proportionalitet, samtidigt som samarbetet mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten stärks.

Därför röstade jag för detta betänkande.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det grekiska kommunistpartiet emotsätter sig och röstade emot ändringsförslagen för att anpassa Europaparlamentets arbetsordning efter bestämmelserna i Lissabonfördraget. Ändringsförslagen upprätthåller och stärker de reaktionära och antidemokratiska egenskaperna i parlamentets arbetsordning som skapar ett kvävande regelverk för varje röst som opponerar sig mot överhögheten hos kapitalets politiska representanter.

Det är lögn att Lissabonfördraget ger EU en mer demokratisk dimension, eftersom det påstås förstärka Europaparlamentets roll. Europaparlamentet är en komponent i EU:s reaktionära bygge. Parlamentet har visat sin hängivenhet för EU:s reaktionära politik, dess stöd till monopolens intressen, dess roll som det organ som ger en så kallad legitim trovärdighet åt EU:s gräsrotsfientliga politik. Europaparlamentet företräder inte folket, det företräder kapitalets intressen. Folkets intressen ligger i opposition, i att bryta med EU:s gräsrotsfientliga politik och med Europaparlamentet som stödjer den och att störta det euroförenande bygget.

- Förslag till resolution om förberedelser inför toppmötet i Köpenhamn om klimatförändringarna (B7-0141/2009) / REV 1

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för den här resolutionen som syftar till ett ambitiöst och rättsligt bindande internationellt avtal i Köpenhamn, eftersom jag anser att ett sådant avtal kan leda till en ny, hållbar modell som stimulerar social och ekonomisk tillväxt, bidrar till utvecklingen av miljömässigt hållbar teknik samt förnybar energi och energieffektivitet, minskar energiförbrukningen och skapar nya arbetstillfällen.

Genom att godkänna denna resolution – där det betonas att det internationella avtalet bör bygga på principen om gemensamt men åtskilt ansvar, där de utvecklade länderna går före genom att minska sina utsläpp och ta på sig ansvaret för att ge utvecklingsländerna ekonomiskt och tekniskt stöd – anser jag att vi kommer att bidra till en viss global balans.

Därför är det avgörande att EU tar ledningen i frågan, för att skydda kommande generationers välfärd.

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen om toppmötet i Köpenhamn eftersom det är vårt ansvar som valda parlamentsledamöter att skydda planeten för kommande generationers skull. Världens framtid hänger på de kommande månaderna. Det är otänkbart att det internationella samfundet skulle misslyckas med att nå ett avtal som tvingar staterna att agera förnuftigt. Stats- och regeringschefer! Ni har ansvaret för morgondagens jord i era händer. Lägg era nationella intressen och kortsiktiga frågor åt sidan, för mänskligheten har ingen tid att förlora.

  Frieda Brepoels (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) I den resolution som parlamentet har antagit i dag finns ett särskilt avsnitt där man betonar regionernas och de lokala myndigheternas stora betydelse, i synnerhet vid samråd och för att sprida information om och genomföra klimatpolitiken. Upp till 80 procent av politiken för begränsning och anpassning kommer att genomföras på regional eller lokal nivå. Flera regionala myndigheter visar redan vägen och tillämpar en radikal strategi i kampen mot klimatförändringarna.

Som medlem i Europeiska fria alliansen som företräder EU:s medlemsstater och regioner ger jag mitt fulla stöd till att regionala myndigheter engagerar sig för att främja en hållbar utveckling och vidta tillräckliga åtgärder mot klimatförändringarna. I detta sammanhang måste man framhålla arbetet inom nätverket för regionala styrelser för hållbar utveckling (nrg4SD). Genom detta nätverk har ett nära samarbete redan upprättats med FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och FN:s miljöprogram (UNEP). Medlemmarna i ALE-gruppen uppmanar därför till ett uttryckligt erkännande av de regionala myndigheterna i samband med Köpenhamnsavtalet, så att deras roll i politiken för anpassning och begränsning uppmärksammas.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Det är absolut nödvändigt att Köpenhamnsmötet leder till en politiskt bindande överenskommelse. Denna överenskommelse måste innehålla åtgärder som kan genomföras omedelbart och en tidsplan som gör det möjligt att utforma ett rättsligt bindande avtal under 2010. Avtalet måste omfatta alla länder som undertecknat konventionen, och det är mycket viktigt att alla eventuella åtaganden formuleras tydligt, oavsett om de rör utsläppsminskning eller finansiering. Visserligen borde industriländerna visa vägen när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser, men utvecklingsländer med moderna ekonomier har också en roll och bör bidra i förhållande till sina ansvarsområden och efter respektive förmåga. Industriländer och tillväxtländer med moderna ekonomier borde åta sig jämförbara insatser. Det är bara så man kan minska snedvridningen av den internationella konkurrensen. Det är också avgörande att vi utarbetar en struktur för finansieringen så att denna är hållbar på medellång och lång sikt. Finansieringen måste ske via den privata sektorn, koldioxidmarknaden samt den offentliga sektorn i industriländerna och de utvecklingsländer som har modern ekonomi.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Det är oerhört viktigt att EU inför Köpenhamnsmötet vidtar åtgärder och blir världsledande i att minska koldioxidutsläppen. Parlamentet har redan visat prov på mer ambition än medlemsstaterna när det gäller minskningen av koldioxidutsläpp, och denna resolution bör välkomnas med att man begär verklig finansiering, begär fasta, ambitiösa mål på 25–40 procent i linje med vetenskapen och insisterar på ett rättsligt bindande avtal.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag lade ned min röst, för det första eftersom man antog ändringsförslag 13, där kärnkraften ses som en viktig faktor för att minska koldioxidutsläppen, och för det andra eftersom man förkastade ändringsförslag 3 från min grupp, där vi begärde att industriländerna skulle minska sina utsläpp av växthusgaser med 80 och 95 procent till 2050 i förhållande till 1990 års nivåer. Resolutionen har ett flertal positiva inslag, till exempel EU:s åtagande att anslå 30 miljarder euro per år fram till 2020, för att ge utvecklingsländerna bättre möjligheter att dämpa effekten av och anpassa sig till klimatförändringarna. Men jag anser att en återgång till kärnkraften som motmedel mot växthuseffekten inte är lösningen i kampen mot klimatförändringarna, tvärtom är det ett farligt val. De tre lägren med industri-, tillväxt- och utvecklingsländerna och de tre lägren med regeringarna, samhällsrörelserna och folket kommer att hamna i konflikt i Köpenhamn, om klimatförändringarna i hög grad undergräver insatserna mot fattigdom och svält i världen. Toppmötet i Köpenhamn är en verklig utmaning som vi måste anta, och vi får inte låta industri- och kärnkraftslobbyn ta hem segern.

  Jürgen Creutzmann, Nadja Hirsch, Holger Krahmer, Britta Reimers och Alexandra Thein (ALDE), skriftlig. – (DE) De parlamentsledamöter som är medlemmar i det tyska liberala demokratiska partiet (FDP) lade ned sina röster om Köpenhamnsresolutionen av följande skäl. Resolutionen innehåller uppgifter om finansiering av åtgärder för klimatskydd i tredjeländer utan att villkoren eller syftet med finansieringen klargörs. Det är inte försvarbart gentemot skattebetalarna. Dessutom anser vi att kritiken mot Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) är felaktig.

ICAO är rätt organisation för att hantera luftfartsfrågor på internationell nivå. Både kritiken och uppgifterna om att ICAO-förhandlingarna skulle ha misslyckats är felaktiga och olämpliga. Begäran om ett konkret utformat system för handel med utsläppsrätter för luftfartssektorn strider mot nuvarande gemenskapslagstiftning och gör att EU:s ställning i förhandlingarna om ett internationellt klimatavtal försämras genom orealistiska krav.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Klimatförändringarnas effekter är nu kännbara: Temperaturen stiger, iskalotter och glaciärer smälter och extrema väderförhållanden blir allt vanligare och allt kraftigare. Enligt FN:s bedömning var all vädjan om akut humanitär hjälp under 2007 klimatrelaterad utom vid ett tillfälle. Vi behöver en global energirevolution som leder till en hållbar ekonomisk modell, där miljömässig kvalitet kan gå hand i hand med ekonomisk tillväxt, välståndsskapande och teknisk utveckling. Irland släpper ut 17,5 ton koldioxid per person och år. Fram till 2050 måste man ha minskat utsläppen till 1 eller 2 ton koldioxid. Det innebär naturligtvis en radikal förändring av produktionen och konsumtionen av energi. Första steget är att man i Köpenhamn uppnår en omfattande överenskommelse, som förbinder världssamfundet att genomföra obligatoriska minskningar och som ger möjlighet till sanktioner på internationell nivå mot dem som bryter mot överenskommelsen. Världssamfundet borde visa ett ännu större engagemang än vid hanteringen av finanskrisen. Åtgärderna mot klimatförändringarna kräver starkt internationellt styre och ekonomiska åtaganden. Stödet till utvecklingsländerna måste ges utöver EU:s offentliga utvecklingsbistånd, annars riskerar man att inte nå millennieutvecklingsmålen. Klimatförändringarna kommer verkligen att kräva ökade investeringar i den offentliga sektorn.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Budskapet är tydligt i den gemensamma resolution som parlamentet just har antagit. EU måste tala med en röst och agera enhetligt efter Köpenhamn, oavsett hur omfattande resultatet av konferensen blir. Vi måste sikta på en faktisk minskning av utsläppen av växthusgaser med 30 procent. Med faktisk menar jag att man så småningom kommer att behöva ta upp problemet med undantag och handel med utsläppsrätter. Parlamentet hoppas att toppmötet i Köpenhamn ska ge tillfälle att visa upp ett EU som är starkt och även gör ett fast ekonomiskt åtagande gentemot utvecklingsländerna. Det är vi skyldiga dem.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Den 7 till 18 december i Köpenhamn kommer nära 200 länder att förhandla om ett nytt internationellt avtal för att bekämpa klimatförändringarna, ett post-Kyoto-avtal som ska träda i kraft 2013 …

Resolutionen vi röstat om kommer för EU:s del att fungera som vägvisare i förhandlingarna. Jag är medlem i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och har bidragit med ändringsförslag i synnerhet för att avtalet ska bli rättsligt bindande.

Mina villkor i omröstningen är att man ska nå en global politisk överenskommelse som är långtgående och bindande och som snabbt banar väg för ett seriöst rättsligt avtal, att man ska minska utsläppen av växthusgaser med 30 procent till 2020 i förhållande till 1990 med ett långtgående, kvantifierbart och ändå flexibelt åtagande från andra länder, såsom USA och Kina, att man ska minska utsläppen med 80 procent till 2050 i enlighet med vad experterna kräver samt att man ska klargöra industriländernas ofrånkomliga gemensamma ansvar för finansiering och stöd till utvecklingsländerna. Med tanke på krisen är det svårt att bestämma ett exakt belopp, men det måste åtminstone motsvara de åtaganden som görs!

Ett misslyckande i Köpenhamn skulle vara en miljömässig, politisk och moralisk katastrof!

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslaget till resolution om Köpenhamnskonferensen om klimatförändringar, eftersom jag anser att den är en god parlamentarisk kompromiss om de grundläggande aspekter som bör vara vägledande i förhandlingarna om en framtida internationell överenskommelse i denna fråga, särskilt när det gäller anpassning, finansieringsmekanismer och avskogning. Jag vill upprepa att en rättsligt bindande internationell överenskommelse i Köpenhamn som är långtgående, realistisk och involverar alla parter också är en fråga om social rättvisa.

  Jill Evans (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) I den resolution som parlamentet har antagit i dag finns ett särskilt avsnitt där man betonar regionernas och de lokala myndigheternas stora betydelse när det gäller samråd, information och genomförande av klimatpolitiken. Upp till 80 procent av politiken för begränsning och anpassning kommer att föras på regional eller lokal nivå. Flera regionala myndigheter visar redan vägen med radikala åtgärder mot klimatförändringarna.

Som medlemmar i Europeiska fria alliansen som företräder EU:s medlemsstater och regioner ger vi vårt fulla stöd till att regionala organ och myndigheter engagerar sig för att främja hållbar utveckling och vidta tillräckliga åtgärder mot klimatförändringarna. I detta sammanhang måste man framhålla arbetet inom nätverket för regionala styrelser för hållbar utveckling (nrg4SD). Genom detta nätverk har man redan inlett ett samarbete med FN:s utvecklingsprogram och FN:s miljöprogram. Vi uppmanar därför till ett uttryckligt erkännande av de regionala myndigheterna i samband med Köpenhamnsavtalet, så att deras avgörande roll i politiken för anpassning och begränsning uppmärksammas.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Som jag redan har sagt är det mycket viktigt att träffa en rättsligt bindande, global och politisk överenskommelse om klimatförändringarna utan att för den skull försätta den europeiska industrin i ett konkurrenshämmande läge. EU:s insatser måste syfta till att man når en överenskommelse utifrån gemensamma insatser och inte bara insatser från EU:s sida.

Jag tycker inte att idén om en skatt på internationella finanstransaktioner är någon lämplig lösning för att finansiera anpassningen till klimatförändringarna och dämpa dess effekter för utvecklingsländerna, om det drabbar ekonomin (i synnerhet i sådana krissituationer som den vi nu befinner oss i), handeln och välståndsskapandet.

Man får inte bortse från den kostnad som en sådan skatt skulle innebära för samhället i stort (en ökad skattebörda som påverkar alla skattebetalare och konsumenter) och dess inverkan på finansmarknaden (en minskning av den likviditet och det kreditflöde som företag och hushåll behöver).

Jag tror att detta är fel sätt att reglera marknaden och att man kan använda sig av andra alternativ som är mindre skadliga för världsekonomin.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslaget till resolution eftersom jag anser att EU bör fortsätta att vara ett föredöme i kampen mot klimatförändringarna. Det är värt att notera att EU har överträffat de mål som sattes upp i Kyoto.

Jag tycker att Köpenhamnsavtalet ska vara bindande. Därför har jag lagt fram ett ändringsförslag till parlamentets resolution i denna fråga, där jag begär att ett antal internationella sanktioner införs i den slutliga texten.

Jag tycker att överenskommelsen ska vara global, långtgående och ha ett tydligt tidsperspektiv. Om vi inte är ambitiösa kommer vi att få ett symboliskt instrument som är ännu mindre effektivt än Kyotoprotokollet, vilket redan innehåller internationella sanktioner. Låt oss därför hoppas på ett regelverk med effekt och att överenskommelsen ska innehålla en översynsklausul, så att den blir lätt att uppdatera.

Jag anser också att Kina och Indien inte får undantas från allt ansvar. De står ju för en stor andel av utsläppen i världen, medan våra industrier gör omfattande insatser för att minska sina utsläpp.

USA har ett stort ansvar för att toppmötet ska bli framgångsrikt. Jag hoppas att USA:s president Barack Obama ska visa att han är väl värd Nobels fredspris, eftersom kampen mot klimatförändringarna kommer att bidra till fred och välgång för alla länder.

  Elisa Ferreira (S&D), skriftlig. – (PT) Det finns positiva aspekter i den antagna resolutionen, till exempel vikten av ett fortsatt internationellt engagemang efter 2012, behovet av att anpassa minskningsmålen till de senaste vetenskapliga rönen, uppmaningen att USA ska göra de mål bindande som man gav löfte om under den senaste valkampanjen (men ej förbundit sig vid), tonvikten på industriländernas historiska ansvar för utsläppen av växthusgaser, främjandet av energieffektivitet och utökningen av forskning och utveckling.

Men vikten av så kallade marknadslösningar, i synnerhet handeln med utsläppsrätter, är odiskutabel. Det är i grunden ett politiskt och ideologiskt vägval, som inte bara garanterar att vi uppfyller de fastställda minskningsmålen utan i sig utgör den största risken för att vi inte ska uppnå de angivna miljömålen. Det visar erfarenheten av hur EU:s system för handeln med utsläppsrätter har fungerat sedan 2005. Handeln med utsläppsrätter syftar till att kommersialisera jordens kapacitet att återvinna koldioxid och således till att reglera klimatet. Följden är att denna kapacitet – som garanterar liv på jorden i vår mening – riskerar att hamna i händerna på just de organisationer som förorenar jorden, dess naturresurser och klimatet.

  Robert Goebbels (S&D), skriftlig. – (FR) Jag lade ned min röst om klimatresolutionen eftersom parlamentet som vanligt uttrycker fina åsikter utan att ta hänsyn till verkligheten. EU står för ungefär 11 procent av koldioxidutsläppen i världen. Vi kan inte föregå med gott exempel och betala för resten av världen också.

Det är ologiskt att införa begränsningar för medlemsstaterna när det gäller mekanismer för ren utveckling (CDM), även om det står så i Kyotoprotokollet, och på samma gång be om 30 miljarder euro per år för stöd till utvecklingsländerna utan villkor eller ordentlig bedömning, för att bara nämna en oenhetlighet i resolutionen.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) När det gäller problemet med klimatförändringarna finns det ett akut behov av att agera och inte lämna utvecklingsländerna i sticket. Det är de som påverkas i första hand, men de saknar tillräckliga resurser för att påverka det fenomen som skapats av industriländerna! Framtida generationer kommer att stå maktlösa inför klimatförändringarnas effekter om vi inte vidtar globala åtgärder nu. Det är därför som det är nödvändigt att våra regeringar visar politiskt ledarskap och uppmuntrar andra länder, som till exempel USA och Kina, att nå en överenskommelse. I åtagandet måste det även ingå att införa skatt på finanstransaktioner, inte för att finansiera övervakningen av banksektorn utan för att stödja utvecklingsländerna och världens gemensamma tillgångar, såsom klimatet.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Nästa månad kommer omvärldens blickar att riktas mot Danmark. På andra sidan Nordsjön i ett land som är ungefär lika stort gör den skotska regeringen avgörande insatser mot klimatförändringarna. Enligt Köpenhamnsmötets offentliga webbplats har Skottland tagit ledningen i världen när det gäller klimatskydd. Den skotska regeringens insatser måste stödjas helhjärtat och vi får hoppas att andra länder ansluter sig till det globala arbetet nästa månad.

  Astrid Lulling (PPE) , skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen om EU:s strategi inför Köpenhamnskonferensen om klimatförändringar, eftersom jag är övertygad om att en omfattande internationell överenskommelse faktiskt kan vända trenden med utsläpp av växthusgaser som ökar okontrollerat.

Miljöpolitiken i allmänhet, och klimatpolitiken i synnerhet, är också en drivkraft till teknisk innovation och kan skapa nya tillväxtmöjligheter för våra företag.

Jag är mycket glad över att EU tar en ledande roll genom att utarbeta en energi- och klimatpolitik som syftar till att minska utsläppen med 20 procent till 2020 jämfört med 1990. Jag motsätter mig bestämt att införa fler begränsande mål utan en omfattande internationell överenskommelse. Dels kan Europa, som står för 11 procent av utsläppen i världen, inte vända utvecklingen på egen hand, dels befarar jag att den energi- och koldioxidintensiva industrin flyttar någon annanstans.

Det är bara genom en omfattande överenskommelse på medellång och lång sikt som vi kan få den förutsägbarhet som behövs för att vi ska kunna starta omfattande forsknings- och utvecklingsprojekt och åta oss de stora investeringar som krävs för att sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökande utsläpp av växthusgaser ska brytas för gott.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det är mycket viktigt att nå en långtgående och rättsligt bindande överenskommelse om klimatförändringarna vid Köpenhamnskonferensen.

Men det är också viktigt att alla engagerar sig, i synnerhet Kina, Indien och Brasilien, med tanke på deras viktiga ekonomiska roll och omfattande industriella verksamhet. Även dessa länder måste åta sig att eftersträva långtgående mål motsvarande dem som gäller för andra länder, men det bör i mesta möjliga mån ske med stöd från andra, rikare och mer industrialiserade länder. USA måste också ta sitt ansvar i denna extremt viktiga fråga.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Under alltför lång tid har EU på egen hand försökt minska koncentrationen av växthusgaser, medan energitörstande tillväxtekonomier och slösaktiga industriländer inte ens har velat tillämpa Kyotoprotokollet. Vi måste vänta och se i vilken mån detta kan förändras i samband med Köpenhamnskonferensen. Mot denna bakgrund behövs det regler för finansieringen samt sanktioner för överträdelser.

För att få till stånd en förändring måste vi omstrukturera vår miljöpolitik, så att den inte bara handlar om att överföra miljoner fram och tillbaka inom ramen för handeln med utsläppsrätter utan även gör det möjligt att främja verkliga alternativ, såsom förnybar energi, och minskad transport av varor i hela Europa, vilket subventioneras med EU-pengar. Här tas problemet inte upp tillräckligt utförligt, och därför har jag röstat emot resolutionen.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (RO) Jag har röstat för den här resolutionen, eftersom man måste nå en obligatorisk, global rättslig överenskommelse i Köpenhamn, som ska ligga till grund för att även industriländer och utvecklingsländer ska åta sig att uppfylla mål för utsläppsminskningar jämförbara med EU:s minskningsmål. Det är bara genom att investera i ren teknik och i forskning och innovation som vi kan nå målet om att stoppa den globala uppvärmningen innan den blir mer än två celsiusgrader och minska utsläppen av växthusgaser. Ytterligare medel måste också tillföras från de stater som undertecknar den globala överenskommelsen, och bidragens storlek ska återspegla dessa staters ekonomiska utveckling och betalningsförmåga.

  Daciana Octavia Sârbu (S&D), skriftlig. – (EN) Den här resolutionen företräder en tydlig och realistisk strategi för hur man ska hantera de mest angelägna områdena för att nå en verksam överenskommelse i Köpenhamn nästa månad. Vi har en text där det råder jämvikt mellan ambition och realistiska mål och där man tar upp de svåra problem som förhandlarna måste lösa. Parlamentet har nu uppmanat EU:s förhandlingsgrupp och medlemsstaterna att verka för åtgärder när det gäller följande: handeln med utsläppsrätter, en global koldioxidmarknad, ett rättvist system för finansiering i samband med anpassning och begränsning, skogarna samt luftfarten och sjöfarten.

Parlamentet har hållit sig till sina tidigare åtaganden när det gäller utsläppsminskningarna till 2020 och har nu satt upp ännu mer långtgående mål till 2050 i ljuset av de nya rönen från forskarsamhället. EU:s vilja att visa vägen i denna fråga kan mycket väl visa sig vara avgörande för att man ska nå en internationellt bindande överenskommelse om hur klimatförändringarna ska hanteras.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Parlamentets resolution om EU:s strategi inför Köpenhamnskonferensen om klimatförändringar är en betydelsefull lagstiftningshandling, är en viktig röst i den internationella debatten och förhandlingarna inför klimatkonferensen och är tänkt som ett komplement till EU:s ställningstagande i denna fråga. Om EU vill fortsätta att vara ledande i kampen mot klimatförändringarna, borde vi fortsätta att sätta upp långtgående minskningsmål och nå de minskningsmål som vi redan åtagit oss. På så vis skulle EU vara en förebild för andra länder, trots de svårigheter som finns.

Europaparlamentet är EU:s enda demokratiska institution, och dess röst i den här debatten är avgörande, och det är därför som vi i vår resolution bör visa den rätta vägen och redogöra för vad som verkligen bör prioriteras. Själva texten i resolutionen får inte bara vara en samling krav och önskemål utan grund, utan den bör också vara EU-medborgarnas enhetliga och framför allt samlade röst, som bygger på principen om medlemsstaternas gemensamma men differentierade ansvar för att bekämpa klimatförändringarna.

Som seriös part i förhandlingarna måste EU ta plats i Köpenhamn som en enhet som ser till alla medlemsstaternas bästa. EU bör visa sig redo att höja minskningsmålen till 30 procent, under förutsättning att andra länder också är redo att sätta upp sådana höga minskningsmål. Man bör också komma ihåg att EU inte har gjort några ovillkorliga åtaganden, bara villkorliga sådana.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Jag röstade för resolutionen eftersom parlamentet uppmanar EU:s förhandlare att tillhandahålla 30 miljarder euro för utvecklingsländerna i deras kamp mot klimatförändringarna. På så vis ger parlamentet en tydlig signal till förhandlarna om vem som ska företräda EU vid klimatkonferensen i Köpenhamn om två veckor. Hittills har de alltid vara vaga när det gäller uppgifter om finansiering vid toppmötet. Men nu har parlamentet uppmanat dem att vara tydligare med vilka belopp och procentangivelser det rör sig om. I och med detta ligger bollen hos USA igen. Det finns tecken på att amerikanerna som bäst håller på att utarbeta mål för koldioxidutsläpp som de vill lägga fram. Den här resolutionen ökar trycket på president Obama att komma med specifika förslag, eftersom detta ökar chanserna till framgång i Köpenhamn.

Det ökar också chanserna att länder som Kina, Indien och Brasilien deltar i den globala kampen mot klimatförändringarna. I likhet med mina kolleger i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen var det med stor entusiasm som jag röstade för denna kraftfulla resolution. Den enda nackdelen är att kärnkraften på något vis har smugit sig in. Men det viktigaste nu är att kommissionen och medlemsstaterna genomför en tuff förhandling i Köpenhamn.

  Konrad Szymański (ECR), skriftlig. – (PL) Vid dagens omröstning om EU:s strategi inför Köpenhamnskonferensen om klimatförändringarna gjorde parlamentet ett radikalt och orealistiskt ställningstagande. Genom att begära dubbelt så stora begränsningar av koldioxidutsläppen i EU-länderna undergräver parlamentet de klimatpaket som man nyligen förhandlat fram med stor möda (under punkt 33 efterlyser man en 40-procentig utsläppsminskning). Samtidigt som parlamentet kräver att 30 miljarder euro per år satsas på ren teknik i utvecklingsländerna, förväntar man sig att länder med kolbaserad energiproduktion, som Polen, ska betala dubbelt för koldioxidutsläppen: en gång i form av en avgift enligt systemet för handel med utsläppsrätter och en gång till i form av ett bidrag för att hjälpa utvecklingsländerna att bekämpa klimatförändringarna (under punkt 18 nämns att bidraget inte bör vara mindre än 30 000 miljoner euro per år). Samtidigt som parlamentet kräver att beräkningen av medlemsstaternas bidrag till ren teknik i utvecklingsländerna ska bygga på mängden koldioxidutsläpp och BNP, förbiser man medlemsstaternas förmåga att stå för dessa kostnader. För Polen innebär det en kostnad på 40 miljarder euro under de kommande tio åren (vilket är en följd av att ändringsförslagen 31 och 27 förkastats). Därför var det bara den polska delegationen som röstade mot hela resolutionen om EU:s strategi inför Köpenhamnskonferensen om klimatförändringarna (COP 15).

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Den ökade risken för miljö och hälsa och särskilt farliga klimatförändringar, med omfattande global uppvärmning, är resultatet av den industrialisering som bygger på kapitalistisk vinning och kommersialisering av mark, luft, energi och vatten. Dessa fenomen kan inte behandlas på lämpligt sätt av kapitalets ledare, de som också är ansvariga för att ha skapat dem.

Vägen till Köpenhamnskonferensen blockeras av upptrappningen av den imperialistiska konflikten. Med förslag om ”en livskraftig grön ekonomi” och en ekonomi med ”låg koldioxidökning” försöker EU bana väg för ännu mer investeringar från de euroförenade monopolens sida och på samma gång tillfredsställa de spekulativa förväntningarna på kapital genom ett ”föroreningsutbyte”.

För att kunna planera och genomföra en linje som hjälper till att skapa jämvikt i förhållandet mellan människa och natur och tillfredsställa invånarnas behov, behöver vi i den slutliga analysen vända på de kapitalistiska produktionsförhållandena. Det grekiska kommunistpartiet röstade mot parlamentets resolution och föreslår i stället att man kombinerar tillfredsställandet av invånarnas behov med det välstånd som produceras i vårt land. De politiska förutsättningarna för att förverkliga detta mål är socialisering av de grundläggande produktionsmedlen och central planering av ekonomin under kontroll av invånare och arbetarklassen, med andra ord folkets makt och en folkets ekonomi.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade mot förslaget till resolution, eftersom den anger på förhand att EU ska tillhandahålla stora summor pengar redan från början utan att vänta på övriga parter. Jag kan inte försvara inför mina väljare att deras pengar används så här. Klimatskyddet är ett viktigt mål, men panikstämningen inför klimatkonferensen i Köpenhamn är upprörande och återspeglar inte vetenskapliga fakta.

- Förslag till resolution om (B7-0155/2009) – Flerårigt program 2010–2014 om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (Stockholmsprogrammet)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom den innehåller viktiga avsnitt om områden som bör prioriteras, såsom frihet, säkerhet och rättvisa, särskilt med hänsyn till villkoren för mottagning och integration av invandrare, bekämpningen av diskriminering, i synnerhet på grund av sexuell läggning, tillgången till rättslig prövning och kampen mot korruption och våld.

Det är oerhört viktigt att bekämpa diskriminering, oavsett om den sker på grund av kön, sexuell läggning, ålder, funktionsnedsättning, religionstillhörighet, hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung. Lika viktigt är det att bekämpa rasism, antisemitism, främlingsfientlighet, homofobi och våld.

Fri rörlighet bör också garanteras alla EU-medborgare och deras familjer.

Sammantaget bör man även garantera medborgarna skydd mot terrorism och organiserad brottslighet, och det regelverket bör därför stärkas så att man kan ta itu med dessa högaktuella hot, under förutsättning att de är av övergripande karaktär.

  Charalampos Angourakis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Det grekiska kommunistpartiet motsätter sig bestämt Stockholmsprogrammet, på samma sätt som det motsatt sig tidigare program för åtgärder inom det område som går under den missvisande benämningen frihet, säkerhet och rättvisa. Målet är, tvärtemot EU:s demagogiska uttalanden, att samordna eller homogenisera medlemsstaternas lagstiftning för att uppnå en enhetlig tillämpning av EU:s antigräsrotspolitik och stärka befintliga och skapa nya mekanismer för åtal och bekämpning på EU-nivå med terrorism och organiserad brottslighet som förevändning.

En av de punkter som prioriteras högst i Stockholmsprogrammet är att trappa upp antikommunisthysterin i EU. Detta är redan i full gång och kulminerar i ett historiskt sett felaktigt och oacceptabelt sätt att likställa kommunism med nationalsocialism. Det gemenskapspolitiska området frihet, säkerhet och rättvisa och de program som används för att genomföra det ligger inte i folkets intresse. Tvärtom rör det sig om ett antal åtgärder som stryper de individuella och sociala rättigheterna och de demokratiska friheterna, förstärker den auktoritära och kuvande modellen på bekostnad av arbetare, immigranter och flyktingar, säkerställer det politiska systemet och monopolens suveränitet samt syftar till att slå mot arbetarklassen och gräsrotsrörelsen. Detta är förutsättningarna för att införa kapitalets brutala angrepp på arbetarklassens och invånarnas rätt till sysselsättning och sociala rättigheter.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag är övertygad om att skyddet av barns rättigheter är en mycket viktig del av Stockholmsprogrammet. Jag vill uppmärksamma att våld mot barn, som omfattar sexuellt utnyttjande av barn, sexturism som riktar sig mot barn, människohandel med barn och barnarbete har blivit allt mer oroväckande under de senaste åren. Om barns rättigheter är en prioriterad social fråga i EU, uppmanar jag rådet och kommissionen att ägna mer uppmärksamhet åt att skydda rättigheterna för dem som är mest sårbara.

Barns rättigheter ingår i mänskliga rättigheter, vilket EU och medlemsstaterna har lovat att respektera i enlighet med den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och FN:s konvention om barnets rättigheter. EU måste göra mer för att förbättra barnens situation i Europa och i resten av världen, så att man på lämpligt sätt kan se till barns rättigheter främjas och skyddas. Jag vill understryka att det bara är genom en strategi som bygger på samordnad och gemensam handling som medlemsstaterna kan uppmuntras att respektera och följa principerna i FN:s barnkonvention i hela EU och utanför dess gränser. För att barns rättigheter ska garanteras på lämpligt sätt vill jag föreslå att man antar tvingande normer i alla medlemsstater. Tråkigt nog är skydd av barns rättigheter ännu inte allmänt vedertaget. Därför uppmanar jag rådet och kommissionen att genomföra Stockholmsprogrammet och vidta konkreta åtgärder för att se till att barns rättigheter skyddas på lämpligt sätt.

  Carlo Casini (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Jag röstade för resolutionen eftersom det är rätt sätt att stärka EU:s enighet kring de grundläggande värden som bildar dess egentliga identitet.

Vi får inte luras att tro att det går att nå enighet om så kallade gemensamma värderingar. Hur som helst får vi hoppas att skälen kan hjälpa de olika politiska enheterna att titta närmare på vad som är rätt och rättvist längs vägen mot enhetlighet i EU.

Den tydliga skillnaden mellan rätten till fri rörlighet och principen om icke-diskriminering, å ena sidan, och värderingen att en familj är en naturlig enhet byggd på äktenskapet, å andra sidan, har lett till utformningen av det stycke som upprätthåller de enskilda staternas självständighet inom familjerätten och förbudet mot diskriminering av människor.

De som likt mig stöder principen om likabehandling, vilket innebär likabehandling av både födda och ofödda barn, kan bara stödja principen om icke-diskriminering av människor med olika sexuell läggning men kan inte godta att man förstör begreppet äktenskap eller familj. Vikten av detta koncept, såsom det beskrivs i artikel 16 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, hör samman med arv från generation till generation och med de heterosexuella parens bildningspotential.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag röstade mot förslaget av flera skäl, och de främsta skälen ska jag beskriva här. Grunddimensionen i resolutionsförslaget är säkerhetens och rädslans filosofi på bekostnad av grundläggande rättigheter och friheter. Men det är just genom att skydda och respektera dessa rättigheter i enlighet med lagstiftningen som säkerheten garanteras. Förslaget stärker uppfattningen av och möjligheten att förverkliga fästningen Europa, där invandrare behandlas som möjliga terrorister och brottslingar, och där man i bästa fall accepterar deras närvaro, dock inte som människor med lika rättigheter utan i förhållande till de behov som finns på EU:s arbetsmarknad.

Det främjar en avskyvärd massarbetslöshet, det stärker inte rätten att söka asyl och det banar väg för EU:s delaktighet i flyktingläger utanför gränserna och för lejonaktiga överenskommelser med tredjeländer, men det präglas av likgiltighet inför skyddet av mänskliga rättigheter. Det finns mycket mer att påpeka, men det sista jag framför är att man med denna resolution inför åtgärder som mångfaldigar de olika organ som övervakar, samlar och utbyter personuppgifter om medborgarna, gör intrång i deras kollektiva och personliga integritet och trampar på rätten till yttrandefrihet. Denna resolution vänder sig till ett samhälle som bara har fiender och där var och en är misstänkt. Det är inte det samhälle vi vill ha.

  Anna Maria Corazza Bildt (PPE), skriftlig. − Vi anser att det är av stor vikt att kvinnor inte utsätts för våld eller sexhandel. På samma sätt är det för oss en självklarhet att vi ska följa de mänskliga rättigheterna och de internationella konventioner som finns för flyktingar. Att vi som EU-medborgare ska ha ett stabilt rättssystem och alla vara lika inför lagen är en självklarhet och även att vi ska känna en trygghet i hur myndigheter behandlar vår personliga integritet.

Många av de 144 punkterna i resolutionsförslaget och de 78 ändringsförslag som lades fram till parlamentets resolution var naturligtvis värda att stödja. Resolutionen och ändringsförslagen omfattar också ett flertal punkter, om bl.a. mänskliga rättigheter, diskriminering och integritet, som redan är täckta genom tidigare program och även av Lissabonfördraget. Vi har valt att rösta nej till ett antal ändringsförslag för att få en resolution som är än starkare på de frågor som inte redan omfattas av tidigare program och fördrag. Även om det finns punkter i den resolution som röstades igenom som inte borde varit med, har vi valt att rösta för resolutionen då fördelarna med råge överväger de negativa aspekterna. Det är viktigare med ett tydligt och klart besked från Europaparlamentet om att vi ställer oss bakom Stockholmsprogrammet.

  Marije Cornelissen och Bas Eickhout (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Parlamentets resolution i sig efterlyser en politik för frihet, säkerhet och rättvisa som tjänar medborgarna genom en framstegsvänlig resolution, som ändå sätter stopp för ministerrådets önskan att tillåta fritt utbyte av medborgarnas personuppgifter. Det är också en resolution som garanterar skydd åt flyktingar och invandrare.

Denna resolution är ett steg mot en framstegsvänlig EU-lagstiftning om invandring. Några av de viktiga ändringsförslagen är av avgörande betydelse, bland andra de som rör införandet av principen om förbud mot avvisning och utvisning, den minskade betydelsen av Frontex, som inte kommer att fylla någon funktion alls för invandrares återflyttning till tredjeländer, en positiv inställning till masslegalisering av illegala invandrare och ståndpunkten att säkerheten bör vara av intresse för friheten. Styckena om att bekämpa illegal invandring kan tolkas på flera sätt, men enligt min uppfattning går de inte åt det repressiva hållet. Jag beklagar djupt att antidiskrimineringsdelen i resolutionen är urvattnad.

  Anne Delvaux (PPE) , skriftlig. – (FR) Så långt har utvecklingen gått långsamt när det gäller vissa delar av området frihet, säkerhet och rättvisa, medan rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i EU nu åtnjuts av mer än 500 miljoner medborgare! Det är viktigt att administrera detta, och den resolution som parlamentet antagit i dag är till nytta för det.

Jag välkomnar resolutionen, eftersom den främst rör medborgarna och stämmer överens med de frågor som jag prioriterar: ett EU som bygger på lag och rättvisa (skyddet av grundläggande rättigheter och kampen mot all sorts diskriminering), ett EU som skyddar allt men ändå inte agerar storebror (förstärkning av Europol och av polisiärt och rättsligt samarbete i straffrättsliga frågor såväl operationellt som administrativt, förbättring av det mellanstatliga samarbetet mellan polis och informationstjänster, inrättande av ett EU-område för straffrättskipning som bygger på principen om ömsesidigt erkännande samt skydd av personuppgifter) och ett EU som är enat, ansvarstagande och rättvist när det gäller asyl och invandring genom verklig solidaritet mellan alla medlemsstater och genom kampen mot människohandel samt sexuellt och ekonomiskt utnyttjande av människor.

Nästa steg är Europeiska rådets möte den 9 och 10 december 2009!

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslaget till Europaparlamentets resolution om Stockholmsprogrammet, eftersom jag anser att de förslag som ingår anger klart och tydligt vad som behöver prioriteras de kommande åren när det gäller gemenskapslagstiftning på områdena frihet, säkerhet och rättvisa i och med att Lissabonfördraget genomförs.

Det är mycket viktigt att skapa bättre jämvikt mellan medborgarnas säkerhet och skyddet av deras individuella rättigheter. Följaktligen vill jag betona hur viktigt det är att man tillämpar principen om ömsesidigt erkännande för samkönade par i EU, och likaså sätter upp en europeisk domstol för IT-brottmål samt vidtar åtgärder som ger nya rättigheter åt fångar.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) I Europaparlamentet har det varit brukligt att framhålla splittrande frågor, som ligger långt utanför EU:s behörighet, genom att införliva dem i texter om större frågor som parlamentet normalt sett skulle stödja på bred front. Jag måste ännu en gång fördöma denna hemliga metod som bara missgynnar parlamentet och ökar klyftan mellan ledamöter och väljare.

Lyckligtvis är familjerättsliga frågor medlemsstaternas behörighet, och därför är det absolut olämpligt och ett flagrant angrepp på subsidiaritetsprincipen, om parlamentet försöker tvinga medlemsstaterna till samsyn i dessa frågor genom att försöka verka för radikala agendor.

Parlamentets erkännande av samkönade partnerskap tillämpas endast i fyra medlemsstater men får inte påtvingas de övriga. Det är ett klumpigt försök att påverka lagstiftarna och den nationella allmänna opinionen, och det förtjänar att fördömas i starka ordalag.

När stadgan om de grundläggande rättigheterna antogs befarade man att den skulle åberopas på ett otillbörligt sätt i framtiden och att detta skulle krocka med nationell lagstiftning. Farhågorna har nu besannats.

  Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. – (IT) I slutändan bekräftas i denna resolution några viktiga principer: ett gemensamt ansvar för att bekämpa den illegala invandringen, för att fördela asylsökanden och för att återsända utländska fångar. Å andra sidan tycker jag att den del som handlar om att respektera minoritetsgruppers rättigheter, framför allt den romska minoriteten, är felaktig och alltför politisk korrekt. I texten överser man helt den situation av förfall som de romska grupperna i vissa länder, såsom Italien, lever i. Detta beror inte på en otillräcklig integrationspolitik utan tvärtom på ett medvetet beslut att inte följa samhällets regler.

Man fördömer inte de illegala aktiviteter (stölder, väskryckning, ihärdigt tiggande och minderåriga som prostituerar sig) som i allt större utsträckning är kopplade till de illegala romska bosättningarna i utkanterna av stora städer i Italien och på andra platser. Inget sägs, inte ens i avsnittet som handlar om att skydda underåriga, om behovet att skydda dessa barn mot det förslavande som de utsätts för av vissa romska familjeöverhuvuden. Man nämner inte ens något om hur direktiv 2004/38/EG om att frånta unionsmedborgare rätten att uppehålla sig i ett EU-land om de efter tre månaders vistelse i landet inte kan uppvisa en viss inkomstnivå ska tillämpas. Ingen integration kan ske om man inte respekterar reglerna, och de romska minoritetsgrupperna är inte undantagna från denna princip.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) En majoritet i parlamentet har godkänt det huvudsakliga innehållet i Europeiska kommissionens förslag om Stockholmsprogrammet, vilket är en kraftfull attack på en så avgörande del av medlemsländernas självständighet som rättssystemet. Ett ökande antal gemensamma åtgärder inom politiskt och juridiskt samarbete och ökat samarbete mellan underrättelsetjänster, samt införandet av en gemensam säkerhetsstrategi och nya metoder för utbyte av uppgifter inom EU görs på bekostnad av alla EU-medborgares rättigheter, friheter och garantier.

Att utveckla en gemensam migrationspolitik som grundas på att man klassificerar immigranter utifrån en önskvärdhetsskala, och i sin mest repressiva form att man använder sig av Frontex, bryter mot migranternas rättigheter och ignorerar den mänskliga tragedi som utspelar sig i många länder.

Den ökande övervakningen och kontrollen av människor är oroväckande, liksom användningen av profilering, baserad på teknik för uppgiftsutvinning och universell uppgiftsinsamling oberoende av huruvida medborgarna är oskyldiga eller skyldiga, med syfte att som det kallas förebygga och kontrollera. Oroande är även de enorma belopp som går till det militärindustriella komplexet och dess undersökningsarbete inom den inre säkerheten.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D), skriftlig. – (PL) Herr talman! Rådet kommer att anta en politisk strategi rörande ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – Stockholmsprogrammet – i december i år, direkt efter att Lissabonfördraget har trätt i kraft. Vid den tidpunkten, när Europaparlamentets beslutsmakt ökar betydligt, kommer även de nationella regeringarnas roll i den gemensamma lagstiftningsprocessen att öka. Medborgarnas röst, som på detta sätt stärks, kommer också att ha ett starkare mandat att förverkliga principerna i Stockholmsprogrammet.

Särskilt viktigt och brådskande är det enligt min uppfattning att vidta åtgärder för att garantera att alla medborgare i Europeiska unionen behandlas lika, oavsett kön, sexuell läggning, ålder, handikapp, religion, världsåskådning, hudfärg, bakgrund eller etnisk härkomst. För att kunna göra det måste rådet anta ett omfattande direktiv om icke-diskriminering, som tar upp alla områden jag just har nämnt. EU har ingen sådan lag, något vi ofta har nämnt i Europaparlamentet.

Jag hoppas att detta kryphål kommer att försvinna när Stockholmsprogrammet omsätts i praktiken. Dock räcker det inte med att bara stifta en lag. Om Stockholmsprogrammet ska vara framgångsrikt måste EU:s medborgare känna till sina rättigheter. Den nya Europeiska kommissionens jobb måste därför också vara att öka allmänhetens kunskap om antidiskrimineringslagar och om jämställdhet mellan könen.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för denna resolution, eftersom den gör det möjligt att skapa en bättre balans mellan respekt för individens frihet och en övervägande repressiv hållning åtföljd av säkerhetsåtgärder, vars effektivitet är svår att bedöma i dagsläget. Genom det här programmet bekräftar vi än en gång vår strävan efter ett solidariskt och värdegrundsbaserat Europa, som har som uppgift att försvara religionsfrihet och lika möjligheter och kvinnors, minoritetsgruppers och homosexuellas rättigheter.

Därför står jag helt bakom ett antagande av antidiskrimineringsdirektivet, som i dagsläget hindras av rådet och som Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) inte ville ha under parlamentets senaste valperiod. PPE-gruppen har upprepat sitt motstånd mot texten. Jag välkomnar också att ändringar som syftar till att ta bort hindren som finns mot att utöva rätten till familjeåterföreningar, och som kräver ett förbud mot att placera utländska minderåriga och ensamkommande minderåriga i häkte, antas.

Jag beklagar dock att målen med migrationspolitiken än en gång har ignorerats och trängts undan av kampen mot illegal invandring och arbetet med att stärka Frontex. När det gäller asylfrågan kommer Europaparlamentet, i egenskap av medlagstiftare, att granska förslagen om ett gemensamt asylsystem och noggrant övervaka den äkta politiska viljan att nå framsteg på detta område.

  Timothy Kirkhope (ECR), skriftlig. – (EN) ECR-gruppen stöder mycket av det som ingår i Stockholmsprogrammet, såsom samarbete och solidaritet inom polisiära frågor, att bekämpa gränsöverskridande brottslighet och korruption, att skydda grundläggande rättigheter och hitta lösningar på immigrationsfrågan genom att försöka hjälpa de länder i Sydeuropa som står inför stora immigrationsproblem. Vi stöder dock inte förslagen om en europeisk säkerhetsstrategi, eller åtgärder som skulle lämna över kontrollen över vårt straffrättsliga system och vår asylpolitik till EU, eller som uppmanar till ”obligatorisk och oåterkallelig solidaritet”. Vi tror på samarbete snarare än tvång, och har därför röstat nej till detta betänkande.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Stockholmsprogrammet handlar om att förstärka säkerheten, framför allt i kampen mot gränsöverskridande brottslighet och terrorism, samtidigt som medborgarnas rättigheter respekteras. Av detta arbete, som även är ett resultat av den nya verkligheten med Lissabonfördraget, skulle man kunna förvänta sig en ansvarsfull diskussion om de viktigaste delarna i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst.

Tyvärr ville vissa fördärva diskussionen om ett så fundamentalt ämne som Stockholmsprogrammet genom att ta upp frågan om samkönade äktenskap, som är irrelevant och inte hör till ämnet, inte ens om man tar hänsyn till de legitima skillnaderna mellan de olika EU-ländernas enskilda juridiska lösningar. För dem som gjorde detta – som till största delen var en politisk manöver – spelar Stockholmsprogrammets öde ingen roll.

Omvänt återspeglade min röst hur viktigt det är att diskutera behoven för detta område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst. Min röst var också ett sätt att fördöma dessa personers strategi, personer som ville fördärva diskussionen med en splittrande agenda som inte hade något med saken att göra.

  Judith Sargentini (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Europaparlamentets resolution om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst är i sig en progressiv resolution som hindrar ministerrådet i dess önskan att tillåta fritt utbyte av medborgarnas personuppgifter. Det är dessutom en resolution som garanterar skydd för flyktingar och migranter.

Resolutionen är ett steg mot en progressiv europeisk lagstiftning inom området migration. Några av de viktigaste ändringarna, inklusive de som handlar om att tillämpa non-refoulement-principen, att försvaga Frontex roll, som inte kommer att ha någon roll att spela vid återflyttning av migranter till tredjeland, en positiv inställning till massregularisering av illegala invandrare och antagandet att säkerheten ska värna friheten är av avgörande betydelse. Paragraferna som handlar om att bekämpa illegal invandring kan tolkas på många sätt, även om de enligt min uppfattning inte är av repressiv art. Jag beklagar djupt att resolutionen har urvattnats med avseende på antidiskrimineringsdokumenten.

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. – (PL) Jag vill kommentera det fleråriga programmet 2010–2014 angående ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (Stockholmsprogrammet). Att säkerställa frihet, säkerhet och rättvisa för Europeiska unionens medborgare är ett av medlemsländernas huvudansvarsområden. Länderna i Europeiska unionen måste öka det rättsliga samarbetet utan att ge avkall på medlemsländernas traditioner och grundläggande lagar. Vi måste öka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsländerna när det handlar om huruvida beslut som myndigheter i ett annat medlemsland har tagit är lämpliga eller inte, framför allt på områden som rör legal och illegal invandring, men även samarbetet mellan polismakter och domstolar vid brott. EU måste öka sitt arbete när det gäller att bekämpa gränsöverskridande brottslighet och terrorism. Med detta för ögonen bör steg tas för att skapa ett effektivare informationsutbyte utan att man glömmer bort skyddet av personlig integritet, personuppgifter och grundläggande friheter. Säkerheten i Europa är en fråga som angår oss alla, precis som en gemensam inre marknad, och vi måste göra allt vi kan för att varje medborgare ska kunna känna sig säker innanför EU:s gränser, eftersom det är en av våra grundläggande värderingar.

  Renate Sommer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag välkomnar att resolutionsförslaget om Stockholmsprogrammet antas. Det är viktigt för detta parlament, som representerar EU:s medborgare, att föreslå en inriktning för politiken för rättsliga och inrikes frågor. Vi har nått goda resultat. Dessutom ger Lissabonfördraget oss säkerhet. I framtiden kommer Europaparlamentet inte bara att ha en rådgivande roll inom dessa politikområden, utan även vara en del av beslutsprocessen. Vi har hittat en god balans mellan säkerhet och medborgarnas rättigheter.

Befolkningen behöver ökade nivåer av säkerhet. Dock måste vi upprepa svaret på frågan om och i vilken utsträckning medborgarnas rättigheter och friheter kan begränsas av införandet av säkerhetsåtgärder. Jag tycker att vi har hittat en bra medelväg. För att dock kunna garantera att denna medelväg verkligen tillämpas i politiken för rättsliga och inrikes frågor vill vi att detta parlament och de nationella regeringarna i EU ska få ökade kontrollrättigheter som en del av genomförandet av Stockholmsprogrammet. Tyvärr stöddes inte min uppmaning om polisåtkomst till Eurodac i plenum.

Detta skulle ha varit ännu ett användbart verktyg i kampen mot terrorism och brottslighet. Mitt yrkande där jag uppmanade kommissionen att lägga fram förslag för att bekämpa missbruket av asylsystemet i Europa var dock framgångsrikt. Allt missbruk av asylsystemet gör det svårare att bevilja asyl till de personer som har legitima skäl att få det.

- Resolutionsförslag: Läget för Europa–Medelhavsfrihandelsområdet

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta förslag på en gemensam resolution om läget för Europa–Medelhavsfrihandelsområdet.

Trots att vissa framsteg har gjorts beklagar jag att de huvudsakliga målen med Europa–Medelhavspartnerskapet inte har uppnåtts, vilket äventyrar planerna att uppnå dem under år 2010. Det är viktigt att se till att integrationsprocessen mellan Europa och Medelhavsområdet återupplivas och prioriteras politiskt inom EU, eftersom framstegen på detta område och inom frihandelsområdet kan bidra till fred, välstånd och säkerhet inom regionen.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Medelhavsområdet är civilisationens vagga som vi känner den. Längs dess stränder har idéer och institutioner, som bildar kärnan i den europeiska civilisationen och utgör en väsentlig del av dess historia och dess framtida planer, fötts, utvecklats och vuxit kraftfullt.

Stränderna har även kantats av djupa meningsskiljaktigheter som ofta har lösts med våld, vilket har lett till smärtsam politisk separation, ett växande gap mellan folken och en utveckling som skiljer sig från, eller är helt motsatt från, det som tidigare var världens centrum.

Europeiska unionen, som vill öppna sig mot världen och främja dialog mellan medlemmarna och tredjeländer, måste uppmuntra tanken på ett Europa–Medelhavsfrihandelsområde som gör det möjligt att stärka relationerna mellan båda sidorna av Medelhavet, och som bidrar till en större konvergens mellan länderna i söder.

Det är viktigt att erkänna att de resultat som hittills har uppnåtts inte stämmer överens med syftet bakom denna idé. Det finns många ekonomiska och finansiella hinder, även om det är tydligt att de mer allvarliga problemen till största delen är av politisk natur. Vi måste vara ihärdiga och arbeta för att göra det möjligt att återskapa en Medelhavsövergripande marknad som medför ökad kontakt mellan folk och som åter knyter de band som har brustit genom tiden.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Jag beklagar att det fortfarande finns en slående ekonomisk, social och demografisk obalans mellan de två sidorna av Medelhavet. Därför röstade jag för att vi på nytt ska arbeta för att integrera länderna på södra och östra sidan av Medelhavet i den internationella handeln, så att de kan diversifiera sina ekonomier och få en rättvis del av de förmåner som medföljer.

Vi måste minska den klyfta som separerar den norra och södra sidan av Medelhavet när det gäller utvecklingen. Vidare ska detta frihandelsområde understödjas genom att gradvist och villkorligt införa fri rörlighet för arbetskraften, med hänsyn till de aktuella diskussionerna om kopplingen mellan migration och utveckling.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag röstade mot Europa–Medelhavsbetänkandet, eftersom det inte är möjligt att separera handel från politisk dialog i en union för Medelhavsområdet. Betänkandet är inriktat på kärnan i Europeiska unionens intresse för unionen för Medelhavsområdet. Jag syftar på upprättandet av ett frihandelsområde mellan de båda regionerna. Jag är emot att ett sådant frihandelsområde upprättas.

Handelsområdet måste baseras på principerna om rättvis handel och ta hänsyn till obalansen som råder mellan länderna inom Europeiska unionen och Medelhavsländerna. På det politiska området kan vi dock inte ställa oss bakom att Europeiska unionen beviljar Marocko avancerad status då landet fortsatt kränker mänskliga rättigheter. För Europeiska unionens del måste Sahara-konflikten vara en prioriterad fråga för unionen för Medelhavet, som stöder processen att anordna en folkomröstning om självbestämmande i enlighet med FN-resolutionerna. Vi kan alltså inte acceptera den så kallade uppgradering som Europeiska unionen har beviljat Israel. Detta eftersom Israel fortsätter att bryta mot internationell rätt, och på grund av våra politiska åtaganden gentemot Palestina.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Jag välkomnar i stor utsträckning det faktum att de multilaterala kontakterna med Medelhavsregionen, framför allt med de södra och östra Medelhavsländerna, kommer att förbättras och stärkas. Jag står även bakom Europeiska unionens arbete med att påbörja processen att modernisera dessa länders ekonomier, och därmed hjälpa befolkningen. Dock tvivlar jag starkt på att detta kan uppnås genom det planerade Europa–Medelhavsfrihandelsområdet.

I en bedömning av konsekvenserna för hållbar utveckling gjord vid universitetet i Manchester varnar man för de negativa sociala och miljömässiga konsekvenserna för de inblandade länderna i området. Jag är rädd att avtalet kommer att leda till nya försäljningsmarknader för EU-länderna, men skada de södra och östra Medelhavsländernas ekonomier allvarligt. Att parallellt införa rörelsefrihet för arbetskraft, som man yrkar på i resolutionsförslaget, skulle också leda till en enorm migrationsvåg till Europa och göra att den arbetskraft som så väl behövs i de södra och östra Medelhavsländerna försvinner. För att kunna säkra en positiv framtid för de södra och östra Medelhavsländerna har jag därför röstat nej till denna resolution.

  Cristiana Muscardini (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Efter Barcelonakonferensen år 1995 har inte den fulla potentialen för de naturliga relationerna mellan länderna som gränsar till Medelhavet ännu utvecklats.

Den ambitiösa planen att väva nya och tätare politiska, sociala och kulturella band mellan Medelhavets norra och södra stränder måste även i fortsättningen vara ett av Europeiska unionens viktigaste mål för att få till stånd det önskade och strategiska frihandelsområdet. Detta Europa–Medelhavsområde kan bidra stort till fred, välstånd och säkerhet inom regionen.

Jag står bakom åtgärder och insatser som syftar till att ta bort handelshinder, och jag är medveten om att ett framgångsrikt Europa–Medelhavspartnerskap inte bara beror på de europeiska ländernas goda vilja. För att ett frihandelsområde ska kunna införas krävs att alla parter bidrar på ett beslutsamt, fortlöpande och samverkande sätt.

Unionen för Medelhavet måste också öka de samarbetsformer som finns inom ramen för Europa–Medelhavssamarbetet så att alla medverkande länder kan delta i EU:s regionala program och tillhörande handlingsplaner. På detta område har jag märkt att arbetet med att ta fram planer inom det ramverk som upprättades i Paris i juli 2008 på strategiska områden som ny infrastruktur, samarbete mellan små och medelstora företag, kommunikation och utveckling av förnybara energikällor kan bidra positivt till utvecklingen och underlätta utbyte och investeringar, eftersom länderna på södra sidan av Medelhavet verkligen behöver detta. Alla dessa förutsättningar bidrar till att skapa fred och vänskapliga relationer.

Därför godkänner jag resolutionen och hoppas att den plan som kommissionen kommer att ta fram kan respekteras och erbjuder de förmåner som vi alla förväntar oss.

- Resolutionsförslag (B7-0153/2009): Kompensation till passagerarna vid flygbolags konkurs

  Richard Ashworth (ECR), skriftlig. – (EN) ECR gav inte sitt stöd till det resolutionsförslag som lagts fram av andra grupper i transportutskottet och som gäller ersättning till passagerare om ett flygbolag går i konkurs. Vi inom ECR-gruppen lade fram ett eget resolutionsförslag där ett antal allvarliga svagheter i den antagna texten åtgärdas på sätt som jag redogör för i det följande.

Även om det naturligtvis är oerhört viktigt att främja passagerarnas rättigheter finns det effektivare åtgärder att ta till utan att passagerarna behöver belastas med ännu högre kostnader.

1. Vi bör invänta den konsekvensbedömning som föreslogs av kommissionsledamoten Antonio Tajani vid plenarsammanträdet den 7 oktober.

2. Den text som har röstats fram förutsätter att det inrättas en ”garantifond” som kan användas för utbetalning av ersättning till passagerare om ett flygbolag går i konkurs. En sådan fond måste dock ofrånkomligen finansieras av konsumenterna själva, vilket innebär att passagerarna blir tvungna att betala ännu mer för sina biljetter. I det här skedet skulle en sådan onödig åtgärd bara öka det redan mycket stora antal existerande former av flygplatsskatter, säkerhetsavgifter och andra tillägg som passagerarna tvingas betala.

(Röstförklaringen har kortats ned i enlighet med artikel 170)

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Jag stödde detta förslag som innebär att kommissionen anmodas att se över befintlig lagstiftning och även utarbeta förslag till ny lagstiftning för att säkerställa att passagerare inte drabbas alltför hårt ekonomiskt sett om ett flygbolag går i konkurs.

För närvarande finns det inga EU-bestämmelser som skyddar europeiska passagerare om det flygbolag de har bokat biljett hos går i konkurs. Jag stöder helhjärtat den inställning som transportutskottets ordförande ger uttryck för när han påpekar att många passagerare inte har tillräckliga ekonomiska resurser för att klara av förluster av detta slag. En stödmekanism eller ersättningsfond bör inrättas för att hjälpa dem som drabbas ekonomiskt till följd av en konkurs av denna typ.

Reglerna för passagerarrättigheter måste uppdateras och förstärkas så att passagerare kan ges skydd och stöd i samband med ett flygbolags konkurs eller andra liknande företeelser som passagerarna inte har någon kontroll över.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslaget till resolution om ersättning till passagerare om ett flygbolag går i konkurs eftersom jag anser att man måste stärka skyddet för de europeiska passagerarna i händelse av att ett flygbolag går i konkurs. Detta kan ske med hjälp av ny lagstiftning eller ändring i befintlig samt genom en reservfond för utbetalning av ersättningar.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Kommersiella flygbolag har sedan attackerna den 11 september 2001 befunnit sig i kris, och denna kris har förvärrats av den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen. Vi ser en ökning av konkurserna och andra problem som drabbar passagerare, ofta när de befinner sig i transit, och som gör att de kan bli helt strandsatta.

Det otillräckliga konsumentskydd som nu finns är totalt oacceptabelt. Det krävs åtgärder på EU-nivå för att granska flygbolagen, ge ökad assistans åt passagerare som drabbas av dessa problem och fastställa formerna för skadestånd.

I samband med dessa åtgärder måste hänsyn tas till flygbolagens ekonomiska utsatthet, och åtgärderna får inte skapa onödiga hinder för flygbolagens verksamhet. Åtgärderna måste begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att passagerarskyddet ska kunna garanteras.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Sedan 2000 har 77 flygbolag i EU begärts i konkurs. Det finns visserligen redan EU-bestämmelser som rör insyn i prissättningen och ersättning i händelse av nekad ombordstigning, men EU måste täppa till de kryphål som finns i lagstiftningen i samband med att ett flygbolag drabbas av insolvens, i synnerhet då passagerare köpt biljetten via Internet. Fortfarande hamnar alltför många passagerare i situationer som de inte har ekonomiska resurser för att ta sig ur, efter att ha satsat alla sparpengar på en familjesemester. Jag ställer mig positiv till att regler införs för att garantera att passagerare inte blir strandsatta på destinationsorten, utan att ha några alternativ för hemresa eller logi.

  Jörg Leichtfried (S&D), skriftlig. – (DE) Jag röstar för resolutionen, i synnerhet när det gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91, som redan har antagits. Denna förordning innebär att man redan har tagit ett steg i rätt riktning, och att stärka och skydda passagerarnas rättigheter utgör bara en logisk fortsättning i denna riktning.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Vi röstar för denna resolution i förhoppningen att flygpassagerarnas intressen ska skyddas så mycket som möjligt med tanke på det aktuella läget (avregleringen av transporttjänsterna, det ökande antalet flygbolag etc.).

Vi vill dock betona att det ersättningssystem som föreslås i betänkandet endast är en nödlösning och inte på något sätt kommer att lösa grundproblemet.

Den verkliga lösningen är att en europeisk offentlig luftfartstjänst inrättas, en offentlig tjänst som har ett allmännyttigt perspektiv och därmed ser till att resandet blir så rationellt som möjligt för att minska miljöpåverkan, en offentlig tjänst som har ett allmännyttigt perspektiv och därmed är mån om såväl sina passagerares som sina anställdas säkerhet, fria rörlighet och välmående.

Det är hög tid att vi avlägsnar oss från ett Europa baserat på särintressen och i stället bygger ett Europa utifrån allmänhetens intressen.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det ökande antalet flygbolagskonkurser som drabbar tusentals medborgare i medlemsstaterna har gjort att EU måste vidta åtgärder för att skydda sina medborgare. Det är viktigt att värna rättigheterna för dem som använder sig av flyget dagligen. Därför röstade jag för förslaget.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen om ersättning till passagerare i händelse av att ett flygbolag går i konkurs. För närvarande är det faktiskt så att de enda passagerare som omfattas av EU:s lagstiftning i händelse av att ett flygbolag går i konkurs är de som bokat en paketresa.

Det har dock visat sig att konsumentvanorna när det gäller att boka semesterresor har förändrats en hel del under de senaste åren. Resandet med europeiska lågprisflyg har ökat, medan antalet sålda paketresor har sjunkit drastiskt, samtidigt som antalet resor som bokas direkt av en privatperson via Internet och köp av endast plats på flyget har ökat.

Om vi till detta lägger den kris som denna sektor genomgår för närvarande kan vi lätt föreställa oss hur många europeiska passagerare som blir strandsatta på destinationsorten och som utan logimöjligheter desperat väntar på att få plats på ett flyg hem, efter att det flygbolag de skulle ha rest med har gått i konkurs.

Efteråt kommer de att erbjudas en försumbar summa som ersättning för de olägenheter de fått utstå, och även för en sådan ersättning måste de kämpa. Kommissionen måste omedelbart ta initiativ till lagstiftning för att rätta till denna oroväckande situation. En skadeståndsfond som finansieras av flygbolagen bör dessutom inrättas för att ersättningar ska kunna betalas ut.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) De regioner inom Europa som utgör viktiga turistdestinationer måste se till att de tjänster som erbjuds inom denna sektor präglas av service och kvalitet på högsta nivå.

Ett exempel är Madeira, som av Världsturismorganisationen i förra veckan blev klassat som en av de bästa turistdestinationerna i världen genom att få högsta betyg i 13 av de 15 bedömningskriterierna. För att på en oerhört konkurrensutsatt marknad kunna hålla sig kvar på denna position krävs att man fortsätter det arbete för miljömässig, ekonomisk och social hållbarhet som gjorts av såväl offentliga som privata organ. Denna målsättning innefattar även att de turister som besöker ön kan ges mesta möjliga garantier när det gäller villkoren för flygresan och boendet.

Det resolutionsförslag som vi har röstat om i dag utgör ett steg i denna riktning, eftersom syftet med förslaget är att skydda passagerarna om ett flygbolag går i konkurs genom att göra det obligatoriskt för flygbolagen att ha försäkrings- och garantifonder, i kombination med en frivillig försäkring för kunderna.

Positivt är även att Europeiska kommissionen anmodas att lägga fram ett förslag för hur passagerare ska kunna få ersättning om ett flygbolag går i konkurs och hur de ska kunna komma hem om de blir strandsatta på en flygplats.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftligen. – (RO) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om ersättning till passagerare i händelse av att ett flygbolag går i konkurs. Det finns i dagsläget flera olika europeiska rättsakter med bestämmelser i exempelvis följande fall: för ersättning och hemtransport för kunder i händelse av att en researrangör som tillhandahåller paketresor går i konkurs, för utkrävande av ansvar från flygbolag i samband med olyckor och regler för ersättning till passagerare samt för ersättning och assistans till passagerare som nekas ombordstigning eller vars flyg har ställts in eller är kraftigt försenat.

Men det saknas bestämmelser som skyddar konsumenterna om flygbolaget går i konkurs. Under de senaste nio åren har 77 europeiska flygbolag gått i konkurs. Detta direktiv är således absolut nödvändigt. Europaparlamentet har därför uppmanat kommissionen att stärka passagerarnas ställning i händelse av att ett flygbolag går i konkurs. Mer specifikt har Europaparlamentet anmodat kommissionen att senast i juli 2010 lägga fram ett lagstiftningsförslag som skulle innebära att passagerare kan få ersättning om ett flygbolag går i konkurs, att principen om att alla flygbolag som flyger till samma destination ska ha ett ömsesidigt ansvar för passagerarna när det gäller att tillhandahålla platser på flygen, att det blir obligatoriskt med en försäkring för flygbolagen, att en garantifond inrättas samt att en frivillig försäkring ska erbjudas passagerarna.

- Resolutionsförslag: ”made in” (ursprungsmärkning)

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta gemensamma resolutionsförslag om ursprungsmärkning eftersom det utgår från principen att ett konsumentskydd förutsätter tydliga och konsekventa handelsregler, och där ingår ursprungsmärkning. Jag stöder kommissionens och medlemsstaternas ingripande för att försvara konsumenternas legitima rättigheter och förväntningar när det finns bevis för att importörer eller producenter i tredjeländer använder sig av falska eller missvisande ursprungsmärkningar.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta resolutionsförslag eftersom man måste kunna garantera konsumenterna tillförlitlig information när de ska välja bland vissa produkter, inte minst när det gäller produkternas ursprungsland och de normer för säkerhet, hygien eller miljöskydd som gäller vid produktionen – information som krävs för att konsumenten ska kunna göra ett medvetet och väl underbyggt val. Resolutionsförslaget innebär att kommissionen anmodas att åter lägga fram sitt förslag inför Europaparlamentet, så att det kan debatteras i enlighet med det rättsliga förfarande som fastställts i Lissabonfördraget.

Jag vill dock påpeka att jag i samband med att kommissionens förslag om ursprungsmärkning ska granskas särskilt kommer att beakta stödet till traditionella produkter, så att ett stärkt konsumentskydd – något som är både nödvändigt och önskvärt – inte leder till att mindre företag som producerar traditionella produkter blir lidande. Jag kommer även att särskilt beakta de mekanismer som används för att fastställa ursprunget, så att förfarandet inte leder till konkurrensnackdelar för europeiska producenter gentemot konkurrenterna.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi anser att den antagna resolutionen inte på långt när lever upp till det som vi menar att ursprungsmärkning bör vara, dvs. bland annat ett verktyg för att skydda sysselsättningen inom tillverkningsindustrin i Europa, i synnerhet inom de små och medelstora företagen, och ett verktyg för att motverka social och miljömässig dumpning. Detta är anledningen till att vi lade ned våra röster.

Dessutom tar resolutionen inte upp de konsekvenser som en avreglerad världshandel får för sysselsättningen och de olika medlemsstaternas industriella struktur. Resolutionen nämner inte de oräkneliga utlokaliseringar som sker i jakten på snabba vinster och de konsekvenser detta får, t.ex. en avindustrialisering av stora områden, en stigande arbetslöshet och försämrade ekonomiska och sociala förhållanden. Men i resolutionen begränsar man sig till att endast uppmana kommissionen och rådet ”att vidta alla nödvändiga åtgärder för att garantera likadana villkor”.

Slutligen beklagar vi att en majoritet i parlamentet avslog de förslag som vi lagt fram. Med dessa förslag ville vi bl.a. skydda sysselsättningen, se till att arbetstagarnas och konsumenternas rättigheter respekteras, bekämpa barnarbete och slaveri samt motverka importen av produkter från ockuperade territorier. Dessutom betonade vi i dessa förslag att EU-stödet till företag och investerare som utlokaliserar sin produktion måste dras in.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Mot bakgrund av den ekonomiska kris som drabbat europeiska företag är det nu mer angeläget än någonsin att EU skapar ett obligatoriskt system för ursprungsmärkning, om så bara för ett begränsat antal importerade produkter som textilier, smycken, kläder och skor, lädervaror och handväskor, armaturer och lampor samt glasvaror, eftersom en sådan märkning skulle ge slutkonsumenterna värdefull information. Med ett sådant system skulle de europeiska konsumenterna även få veta exakt från vilket land de produkter de köper kommer från. På så sätt kan de identifiera en produkt utifrån de sociala, miljö- och säkerhetsmässiga normer som vanligtvis förknippas med landet i fråga. Våra medborgare kommer med andra ord att ges den insyn som krävs för att de ska kunna ta sitt konsumentansvar.

  Jacky Hénin (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) ”Made in”-konceptet behöver inte bara ha med märkning att göra. Det måste snabbt bli ett kraftfullt koncept för att skapa respekt för de mest långtgående reglerna för kunskap, arbetstagarnas rättigheter, hållbar utveckling och miljöskydd, och ett uttryck för ett ansvarsfullt ekonomiskt ställningstagande.

Genom att införa ett ”made in Europe”-koncept skulle vi kunna ge konsumenterna möjlighet att göra väl underbyggda val och agera för fler rättigheter.

Vi har dock återigen inskränkt oss till att endast uttrycka våra välvilliga intentioner, vilket är som att tro att det räcker att säga att man är bäst och starkast för att det ska bli så.

Detta är beklagligt och även anledningen till att jag lägger ned min röst.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Jag är införstådd med att vi behöver diskutera de europeiska rättsliga ramarna för ursprungsmärkning av kommersiella slutprodukter, främst i konsumentupplysningssyfte och för att skapa öppenhet mellan olika handelspartner. Ett standardiserat märkningssystem kommer att leda till att konsumenterna får mer och korrektare information och upplysningar om vilka sociala och miljömässiga normer som produkterna uppfyller. Ursprungsmärkningen utgör dessutom ett viktigt steg i riktning mot enhetliga handelsregler gentemot tredjeländer.

Det är dock viktigt att rätt balans hittas utifrån producenternas och konsumenternas perspektiv. En ökad öppenhet gentemot konsumenterna får inte skapas på tillverkarens bekostnad. Det får inte bli fråga om några ytterligare kostnader för små och medelstora företag. Som en del av de pågående diskussionerna bör tydliga riktlinjer fastställas och försvaras, även från Österrikes sida. En möjlig lösning skulle kunna vara att en frivillig europeisk ursprungsmärkning skapas för kommersiella slutprodukter där befintliga nationella och regionala kvalitetsmärkningar beaktas.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för förslaget eftersom ”made in”-märkningen är en förutsättning för marknadsinsyn och för att konsumenterna ska få nödvändig information om ursprunget för de produkter de köper.

Gemenskapens ekonomi måste stärkas genom ökad konkurrenskraft för EU:s industri i en globaliserad ekonomi. För att lyckas uppnå rättvis konkurrens måste vi se till att producenter, exportörer och importörer ges tydliga regler för hur konkurrensen ska fungera, samtidigt som även gemensamma normer för sociala förhållanden och miljön måste beaktas.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Jag ser mycket positivt på en ursprungsmärkning inom EU. Hädanefter måste ursprungslandet anges på vissa produkter som importeras till EU från tredjeländer. Syftet med en ursprungsmärkning är att ge EU:s konsumenter fullödig information om ursprungslandet för de varor de köper och göra det möjligt för konsumenterna att koppla en vara till de sociala, miljö- och säkerhetsmässiga normer som gäller i landet i fråga.

Detta utgör första etappen i ett krig som inletts mot produkter från Fjärran Östern, där arbetstagarna ofta utnyttjas av producenterna som sedan säljer produkterna på den europeiska marknaden till dumpade priser.

  Cristiana Muscardini (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman! Parlamentet bekräftade i dag klart och tydligt den inställning man redan tidigare vid flera tillfällen under parlamentets förra valperiod gett uttryck för, dvs. att EU måste införa bestämmelser för ursprungsmärkning av ett stort antal produkter som förs in i EU.

Beslutet grundar sig på ett behov av att kunna garantera mer information och därmed skydd åt konsumenterna så att de har möjlighet att göra väl underbyggda köpval. Bestämmelserna om ursprungsmärkning innebär att europeiska företag äntligen kommer att kunna konkurrera på lika villkor med företag i tredjeländer där det redan sedan en tid tillbaka finns lagstiftning om ursprungsmärkning för produkter som förs in i landet. Marknaden är fri endast om de regler som gäller är tydliga, ömsesidiga och verkligen tillämpas.

Syftet med den antagna resolutionen är att kommissionen ska uppmanas att återigen lägga fram sitt förslag efter de fruktlösa försöken till förhandlingar med rådet och i ljuset av de nya befogenheter som parlamentet fått genom Lissabonfördraget. För att ett slutgiltigt regelverk ska kunna fastställas tillsammans med rådet kommer det att krävas enighet mellan Europaparlamentets olika politiska grupper.

Jag vill ta tillfället i akt och betona att de olika produktkategorier som anges i det aktuella regelverksförslaget måste respekteras och utvidgas till att även omfatta fästelementprodukter, dvs. produkter som det är viktigt att det finns kvalitetsgarantier för och som måste uppfylla kraven i EU-bestämmelserna så att säkerheten kan garanteras i samband med brobyggen, inom bilindustrin, vid tillverkning av elektriska hushållsapparater och i samband med andra produkter som innehåller olika typer av fästelement. Att kunna garantera säkerheten har hög prioritet för oss.

Omröstningen i dag innebär en viktig seger för EU:s konsumenter och producenter i en tid av ny politisk drivkraft för parlamentet – tack vare medbeslutandeförfarandet som gör att det demokratiska underskott som vi dragits med så länge äntligen kan åtgärdas.