Talmannen. – Nästa punkt är ett uttalande av kommissionen om FAO:s världstoppmöte om livsmedelssäkerhet – ”Utrota hungersnöden från jordens yta”.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Världstoppmötet om livsmedelssäkerhet som hölls i Rom förra veckan är den senaste i en rad högnivåevenemang som har anordnats i år där livsmedelssäkerhet och jordbruk har stått i centrum, nämligen i januari i Madrid, i juli i L’Aquila, i september i New York och Pittsburgh och kommittén för global livsmedelsförsörjnings sammanträde förra månaden.

Den bakomliggande orsaken till alla dessa evenemang är insikten om att vi håller på att förlora kampen mot världshungern. Över en miljard människor i världen kan för närvarande inte tillgodose sina dagliga grundläggande näringsbehov och situationen riskerar att förvärras i många utvecklingsländer, även till följd av klimatförändringarna som innebär ännu fler utmaningar för dessa länder när det gäller att trygga sin livsmedelsförsörjning.

Världstoppmötet om livsmedelssäkerhet utgjorde en möjlighet att upprätthålla den politiska kraft som har byggts upp under de senaste månaderna. Den globala livsmedelssäkerheten har återigen stått i rampljuset. Det finns dock inte mer tid för diskussioner, utan nu är det dags att leverera.

Toppmötet var positivt för Europeiska kommissionen av tre skäl. För det första utlovades förnyade insatser för att nå det första millenniemålet om halverad hunger till 2015. Enligt min uppfattning gäller detta mål fortfarande och vi bör kämpa för att nå det, särskilt i de länder och områden där det har gjorts mycket begränsade framsteg i detta avseende, till exempel i Afrika.

För det andra utlovades att förbättra den internationella samordningen och förvaltningen av livsmedelssäkerhet genom en reformerad kommitté för global livsmedelsförsörjning som ska bli central i det globala partnerskapet för jordbruk, livsmedelssäkerhet och näringsaspekter. Europeiska kommissionen har aktivt främjat denna reform och bidrar genom att tillhandahålla central finansiering för den. Detta är, enligt min mening, ett mycket viktigt steg som kommer att bereda vägen för ett globalt förvaltningssystem för livsmedelssäkerhet som bygger på välgrundade vetenskapliga rön, men som även är mer öppet för centrala aktörer i såväl den offentliga som den privata sektorn och inom icke-statliga organisationer. Dessa aktörer är avgörande för att det nya systemet ska kunna bli effektivare än det befintliga.

För det tredje utlovades att vända utvecklingen med minskad nationell och internationell finansiering inom området för jordbruk, livsmedelssäkerhet och landsbygdsutveckling. Om vi vill nå det första millenniemålet med halverad hunger till 2015 måste vi fullgöra våra åtaganden och öka det offentliga utvecklingsbiståndet. Detta gäller särskilt de länder som har förbundit sig att nå målet på 0,7 procent av bruttonationalinkomsten.

Vissa har kritiserat den slutliga deklarationen för att det saknas mer precisa mål för det offentliga utvecklingsbiståndet inom området för jordbruk och livsmedelssäkerhet, men vi måste komma ihåg att omfattande finansiering redan utlovades vid G8-mötet i L’Aquila. Nu måste vi prioritera att hålla våra löften. Kommissionen har med starkt stöd från Europaparlamentet kunnat frigöra livsmedelsmekanismen på 1 miljard euro och åtaganden har redan gjorts för 85 procent av dessa för perioden 2009–2011. Vi kommer dock att behöva ett större och kontinuerligt stöd framöver. För att vi ska kunna hålla vad vi har utlovat behöver vi ett globalt rangordningssystem för våra åtaganden, men vi måste även utarbeta övervakningsmekanismer, särskilda indikatorer och riktmärken som kan användas för att rapportera om vad investeringarna har gett för resultat och effekter. Men låt mig tala klarspråk när jag säger att även det största åtagandet från bidragsgivarnas sida kommer att vara värdelöst om regeringarna i utvecklingsländerna inte omsätter sina egna åtaganden i praktiken och får till en bättre jordbrukspolitik, bättre strategier och bättre investeringar.

När vi diskuterar livsmedelssäkerhet bör vi också vara försiktiga med terminologin och skilja mellan tryggad livsmedelsförsörjning och självförsörjning med livsmedel. Insatser för att skapa produktion runt om i världen räcker inte i sig. Det viktiga är att människor alltid ska ha tillgång till livsmedel, vilket i grund och botten är en fattigdomsfråga. Såväl regional som global livsmedelshandel spelar en viktig roll när det gäller att öka tillgången till livsmedel eftersom den innebär en inkomst för jordbrukarna och billigare livsmedel för konsumenterna. Självförsörjning med livsmedel eller autarki kan vara en mycket kostsam strategi och kommer inte att vara nödvändig när marknaderna och handeln fungerar på ett bra sätt.

Det skulle därför vara ett stort steg framåt om Doharundan avslutades med ett balanserat och omfattande resultat. Vi får inte heller glömma att global livsmedelssäkerhet är ett mycket svårt och mångfacetterat problem som kräver ett helhetsgrepp. Europeiska unionen har gjort enorma framsteg på detta område under de senaste årtiondena och fler framsteg kommer garanterat att göras genom förfarandet med den konsekventa politiken för utveckling. De olika reformerna inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik har bidragit till en stor minskning av exportbidragen och WTO anser att den största majoriteten stöd som beviljas jordbrukarna i EU inte innebär någon snedvridning av handeln. I och med ”Allt utom vapen”-initiativet får de minst utvecklade länderna dessutom fri tillgång till EU:s marknad och bestämmelserna i avtalen om ekonomiskt partnerskap (EPA) vittnar om att det finns en förståelse för de problem som många AVS-länder har när det gäller att garantera livsmedelssäkerhet för medborgarna. Vi har därför kommit mycket långt i EU när det gäller att stärka den konsekventa politiken för utveckling och därigenom skapa bättre förutsättningar för livsmedelssäkerhet i utvecklingsländerna. Andra länder och regioner borde göra detsamma.

Avslutningsvis underströks det vid FAO:s toppmöte att om vi vill hålla fast vid målet med halverad hunger till 2015 så måste vi öka det offentliga utvecklingsbiståndet och de privata investeringarna inom jordbruket samt förbättra den globala förvaltningen av jordbrukssektorn.

  Albert Deß, för PPE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det är viktigt för oss i Europaparlamentet att diskutera frågan om världshungern. Vi kan helt enkelt inte tyst se på när allt fler människor, däribland barn, lider av hunger.

Första gången som jag blev vald till ett parlament var för 20 år sedan och jag kommer fortfarande väl ihåg hur internationella organisationer som Världsbanken, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FN själv och Världshandelsorganisationen framhöll sin avsikt att halvera hungern i världen under de kommande 20 åren. Vad har hänt sedan dess? Hungern har inte halverats, utan den har ökat. Över en miljard människor lider av hunger varje dag. Detta är motsatsen till vad dessa organisationer planerade.

Det finns flera olika orsaker till detta. Det finns länder som Zimbabwe där en inkompetent regering har omvandlat Afrikas kornbod till ett område som plågas av hungersnöd. En kommunistpresident har försatt detta rika land i en situation där människor lider av hunger, och vi säger ingenting. Vi har dock gemensamt ansvar för detta. Vi tillbringar veckor, om inte år, med att tala om hur klimatet kommer att vara om 100 år. De människor som lider av hunger i dag och i morgon är inte intresserade av hur klimatet kommer att vara om 100 år. De vill ha något att äta i morgon, men vi har inga lösningar på deras problem. Jag vill inte nonchalera framtidens problem, men jag anser att det är en fråga om ren medmänsklighet att bry sig om de människor som lider av hunger i dag. Karel de Gucht, jag anser att det är nästintill förolämpande att säga att vi avser att halvera hungern till 2050. Som världssamfund måste vi kunna åstadkomma en mycket snabbare minskning av det antal människor som inte har tillräckligt med mat. Vi kan transportera vapen till världens alla hörn, men vi kan uppenbarligen inte göra detsamma med mat. Detta är ett misslyckande för världssamfundet, vilket jag vill fördöma. Vi måste finna andra lösningar än de vi har i dag.

  Luis Manuel Capoulas Santos, för S&D-gruppen. – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Statistiken över hungern och undernäringen i världen, som vi alla är medvetna om och ser upprepas på ett banalt sätt, är så tragisk att det nästan tar emot att nämna den.

Rätten till mat hör samman med den viktigaste rättigheten av alla: rätten till liv, det vill säga ett liv med en gnutta anständighet och som inte bara är en kamp för överlevnad.

Att bekämpa hungern i världen borde därför ha högsta prioritet på alla politiska dagordningar och alla resurser borde frigöras för att nå detta mål.

Tyvärr känner vi alla även till att resurser, däribland finansiella resurser, inte alltid är det största problemet. Problemet ligger nästan alltid i hur resurserna förvaltas och används och att det inte finns någon rationell förvaltning och effektiv samordning på global, regional och nationell nivå.

Det resolutionsförslag som ingavs här i dag – och som får stöd från min politiska grupp, Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet – innehåller förslag och rekommendationer som, om de följdes, säkert skulle kunna leda till en betydande lindring av detta allvarliga problem. Jag uppmanar därför kommissionen att ägna resolutionsförslaget den uppmärksamhet som det förtjänar och på basis av detta lägga fram lagstiftningsförslag och anta förfaranden för att genomföra dessa i praktiken.

Den svåra och osäkra politiska situation som vi befinner oss i utgör också ett tillfälle att förändra den politik som är Europeiska unionens bästa verktyg i denna fråga, nämligen den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken som vi ska reformera från grunden.

I och med våra nya befogenheter i enlighet med Lissabonfördraget, är detta även ett perfekt tillfälle för parlamentet att göra annat än bara tillkännagivanden och i stället vidta verkliga åtgärder. Socialisterna i EU är redo för denna utmaning. Vi hoppas att den nya kommissionen och övriga politiska grupper är beredda att ta itu med denna uppgift tillsammans med oss.

  George Lyon, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka mina kolleger som redan har medverkat.

Det första som jag vill säga är att jag anser att den markanta stegringen av livsmedelspriserna som nu har skett är en tankeställare för oss alla. Det faktum att spannmåls- och rispriserna har dubblerats har lett till oproportionerliga effekter för några av de fattigaste människorna i världens utvecklingsländer. Man uppskattar faktiskt att 75 miljoner fler människor runt om i världen led av hunger som en direkt följd av de högre livsmedelspriserna under 2007 och 2008. Detta är något som vi måste se mycket, mycket allvarligt på. Många länder har faktiskt drabbats av upplopp och politisk instabilitet som en följd av den markanta stegringen av livsmedelspriserna.

Med en världsbefolkning som beräknas öka till över 9 miljarder människor och klimatförändringar som förutspås få en stor inverkan på vår förmåga att förse oss själva med mat, skulle jag vilja påstå att livsmedelssäkerheten är ett stort problem som vi måste möta, ta itu med och lösa. Europeiska unionen måste göra allt den kan för att hjälpa utvecklingsländerna att utveckla hållbara system för jordbruks- och livsmedelsproduktion så att de kan förse sig själva med mat. Detta kräver finansiering, såsom kommissionsledamoten påpekade i sitt uttalande, och det kräver öppna marknader. Här erkänner man att EU har gjort mycket för att hjälpa till att öppna upp och liberalisera marknaderna. Men många av de problem som utvecklingsländerna står inför orsakas av en misslyckad politik och ett misslyckat rättsligt system. Detta problem kommer faktiskt inte att kunna åtgärdas med någon som helst hjälp förrän det finns ett stabilt politiskt system och ett stabilt rättsligt system som tillåter jordbrukarna att växa och skörda vinsterna av de högre marknadspriserna.

Man uppskattar att produktionen inom EU kommer att behöva öka med över 70 procent bara för att kunna tillgodose den stigande efterfrågan i framtiden. Jag skulle vilja påstå att jordbruket i EU har en viktig roll, inte bara när det gäller att säkra vår egen självförsörjning utan även när det gäller att se till att vi bidrar till global livsmedelstrygghet i framtiden.

  José Bové, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kampen mot hungern förutsätter betydande politiska och finansiella investeringar. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation kunde inte få fram dessa investeringar förra veckan i Rom och jag beklagar detta.

Över 1 miljard människor lider av undernäring och 40 miljoner män, kvinnor och barn dör av hunger varje år. Dessa dramatiska siffror har stigit sedan 1996, samma år som det första världstoppmötet om tryggad livsmedelsförsörjning hölls. Den globala finansiella och ekonomiska krisen har förvärrat situationen och det är befolkningen i länderna på södra halvklotet som är de främsta offren för detta. För motsvarande 10 procent av reklambudgeten i världen skulle utvecklingsländerna kunna få det stöd som de behöver för att säkra sin infrastruktur inom jordbruket.

Livsmedelskrisen är ett av de största hoten för freden och stabiliteten i världen. Små jordbrukare kommer år 2050 att behöva förse över 9 miljarder människor med mat. Markförstöring, skador på den biologiska mångfalden, oljeberoende, växthusgasutsläpp, uttömning av grundvattenresurser och förändrade konsumtionsmönster försätter oss i en situation som är mycket sårbar, ännu mer sårbar än för 40 år sedan.

Fattigdom och importberoende är de största orsakerna till otrygg livsmedelsförsörjning. Det finns ett uppenbart behov av att stödja den lokala produktionen. I slutet av 1950-talet införde EU den gemensamma jordbrukspolitiken för att producera de livsmedel som den behöver. EU skyddade därför den inre marknaden och gav stöd till konsumenterna. Detta självständiga val, denna rätt till självständig livsmedelsförsörjning, måste nu kunna göras av alla de länder eller grupper av länder i världen som så önskar.

  James Nicholson, förECR-gruppen. – (EN) Fru talman! Våra resolutioner på detta område handlar om de båda utmaningarna med att utrota hungern, som för närvarande drabbar en sjättedel av världens befolkning, och att säkra livsmedelsförsörjningen för framtiden.

Vi befinner oss i en situation där världens befolkning växer. Samtidigt är det en situation där livsmedelsproduktionen visar sig vara en allt svårare utmaning på grund av de negativa effekterna av klimatförändringarna och de stigande produktionskostnaderna för livsmedel.

Samtidigt som jordbruksaspekten av livsmedelssäkerhet utan tvekan är central för att vi ska kunna lösa detta problem borde vi även starkt inrikta oss på den absoluta nödvändigheten av god förvaltning i utvecklingsländerna om vi ska ha någon som helst chans att åtgärda problemet med världshungern. Ta Zimbabwe till exempel, som Albert Deß tidigare talade om. Landet var en gång i tiden känt som Afrikas kornbod och kunde förse sig själv och flera av grannländerna med mat. Detta är nu en omöjlighet efter att landet förstördes av Robert Mugabe och hans kumpaner.

Vi måste alla samarbeta för att övervinna detta problem och förhindra den civila oro och misär som det skulle kunna leda till.

  Patrick Le Hyaric, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Om Europeiska unionen vill ha en positiv roll i världen och skapa en ny humanism, bör EU verkligen lyssna till det öronbedövande skrik av hunger som ekar runt om i världen.

Vi fortsätter med våra fina tal både här och på andra håll. Men kan vi ärligt talat ha ett rent samvete när ett barn dör av hunger var femte sekund? Det är inte på grund av tekniska problem som barn dör. De dör på grund av denna våg av ultraliberalism som sköljer över världen i dag.

Fram tills nu har vi brukat jorden för att förse människor med mat. I dag har kapitalismen omvandlat mark och livsmedel till handelsvaror och globala spekulationsobjekt. Detta är skälet till att vi måste förändra vår politik från grunden, stödja FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation och ge den handlingsmedel.

Vi behöver handling, liksom ni har sagt herr kommissionsledamot, och vi kräver handling. Men för att säkerställa handling skulle Europeiska unionen kunna genomföra principen om suveränitet på livsmedelsområdet för alla människor, bidra till införandet av belöningssystem för lantbruksarbete med garanterade priser för varje land och varje kontinent, iaktta och fullgöra åtagandena om att bevilja offentligt utvecklingsbistånd till länderna på södra halvklotet, avskriva fattiga länders skulder, sätta stopp för att mark köps upp av multinationella företag och hedgefonder och erkänna att jordbruk och livsmedel inte kan ingå i Världshandelsorganisationens hårda uppgörelser.

Vi måste lyssna till skriket av hunger och handla därefter. Detta skulle stärka EU:s anseende, och det är bråttom!

  Bastiaan Belder, för EFD-gruppen. – (NL) Under de cirka tio år som jag har varit ledamot i Europaparlamentet har jag regelbundet hört vackra ord i detta parlament. I upptakten till världstoppmötet om tryggad livsmedelsförsörjning i Rom använde kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, också vackra ord. Han sade: ”Vi har gemensamt misslyckats i kampen mot hungern. Detta är en moralisk skandal och en enorm fläck på vårt kollektiva samvete.” Och han hade helt rätt i detta. Detta gör att resultatet av toppmötet är en allt större besvikelse. Jag har en smygande känsla av att det var de rika ländernas politiska intressen som stod i centrum i Rom snarare än de intressen som den miljard hungriga människor i världen har. För att ge er en konkret bild av detta kommer jag att använda mig av två exempel: I enlighet med vad som erkänns i allt större utsträckning ger biodrivmedelspolitiken och främjandet av denna upphov till prisökningar och därmed till mer hunger. Det verkar dock vara tabu att rikta någon som helst kritik mot denna politik.

Jag har även många gånger tidigare uppmärksammat detta parlament om faran med att uppmuntra tredjeländer att göra stora investeringar i Afrika, till exempel för att garantera deras egen livsmedelssäkerhet. Hur kan länder där miljontals människor är beroende av FN:s livsmedelsstöd förväntas exportera till tredjeländer? Detta nämns inte i den slutliga deklarationen.

Det är väldigt lätt för rika länder att ta itu med kontroversiella frågor bara genom att göra välmenta, passionerade vädjanden och beställa fler studier. En annan sak som jag förstår av deklarationen är att utvecklingsländerna främst kommer att behöva förlita sig på sina egna resurser. Mot bakgrund av det internationella samfundets misslyckande så här långt med att utrota hungern skulle jag inte kalla detta för något annat än skamligt.

Förutom detta har jag även tillbringat viss tid med att gå igenom de slutliga deklarationerna från tidigare världstoppmöten för tryggad livsmedelsförsörjning. Jag har dragit slutsatsen att de har förvånande många likheter – både sinsemellan och med parlamentets resolution för den delen. I alla dessa talas det om skyndsamhet och de uppmanar ständigt till att tidigare löften ska fullgöras. Borde inte det faktum att alla dessa uppmaningar upprepas vara ett varningstecken för oss? Jag citerar FN:s sändebud, Olivier De Schutte: ”Fattiga människor är inte i behov av löften.” Liksom tidigare har sagts flera gånger borde livsmedelssäkerhet vara en mänsklig rättighet. Fru talman, jag vill belysa denna fråga från en annan synvinkel och säga att det enligt Bibeln är en av Guds befallningar att vi ska ge mat till de som är hungriga. Detta är min personliga skyldighet och vårt kollektiva ansvar.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Jag närvarade själv vid FAO:s möte i Rom. Jag såg med egna ögon hur denna konferens var. Jag anser att vi också måste lägga ner den skenhelighet en aning som vi har drabbats av eftersom vi, med tanke på de pengar som har spenderats på att ordna en konferens som denna där resultatet vanligtvis bara är en lång rad av löften, kanske måste använda dessa pengar till praktiska ändamål som att räkna ut, precis som föregående talare sade, exakt hur många barn som inte hade behövt dö i dag av hunger om dessa pengar inte bara hade spenderats på vackra ord. Kommissionsledamoten sade dock att problemet hade att göra med det globala skyddet av livsmedel, men innan vi börjar ta ut grandet i vår broders öga bör vi först bli varse bjälken som är i vårt eget.

Mitt land Bulgarien har, enligt vetenskapliga fakta, den bördigaste marken i Europeiska unionen. För 150 år sedan kunde bulgariska jordbrukare försörja de mest tätbefolkade områdena i det ottomanska riket i Mindre Asien med 1800-talets teknik. Men i dag minskar jordbruket i Bulgarien stadigt, ännu mer sedan Bulgarien gick med i Europeiska unionen. De kvoter som kommissionen själv har påtvingat Bulgarien begränsar jordbruksproduktionen medan marken i Bulgarien håller på att förfaras. Det behövs bara ett lantbruk i en av de 28 regionerna i Bulgarien för att producera hela den tomatkvot till exempel som Europeiska kommissionen har beviljat Bulgarien. Skälet till detta är att man har baserat den officiella produktionsnivån på tio år gamla uppgifter. Men ingen tittar på den riktiga produktionsnivån. Inom Europeiska unionen själv finns det för närvarande restriktioner för livsmedelsproduktionen som egentligen skulle kunna förbättra situationen avsevärt och faktiskt utgöra en riktig åtgärd för att bekämpa hungern. Så länge som saker och ting kontrolleras av tjänstemän som endast ser till vad som står på pappret och inte intresserar sig för något annat kommer det därför inte att finnas något annat än löften och en avsaknad av åtgärder.

  Filip Kaczmarek (PPE). – (PL) Fru talman! Antalet människor som lider av hungersnöd och lever i extrem fattigdom har ökat drastiskt under det senaste året, och det är inte sant att det är kapitalismens fel. Det finns politiska system som är betydligt värre för människor och för kampen mot hungersnöd. Jag ska ge ett enda exempel. I Europa för några årtionden sedan drev kommunismen ett land med mycket goda jordbruksvillkor till svält. Det ledde till att fler människor dog i ett enda land, än vad det för tillfället gör världen över. Landet var Ukraina. Jag skulle råda till försiktighet om vad som sägs här i parlamentet.

År 2000 antog 198 av FN:s medlemsstater ett antal tydliga millennieutvecklingsmål. Kommissionsledamoten talade i dag om det första och viktigaste målet. Nu måste vi besvara frågan om huruvida detta mål är uppnåeligt. EU:s invånare frågar om våra prioriteringar och vår politik stämmer, och särskilt om till exempel en dyr kamp mot klimatförändring är viktigare än fattigdomsbekämpning. Bara den här veckan har jag fått en sådan fråga: förväxlar inte EU medel och mål genom att påbörja en kamp mot klimatförändring, den dyraste striden mot väderkvarnar i mänsklighetens historia, i stället för att bekämpa effekterna av klimatförändringen?

Det bästa beviset för att det inte är motsägelsefullt att värna om klimatet och att utrota hungersnöd, anser jag vara effektiviteten på det senare området, med andra ord att verkligen eliminera hungersnöd i världen. Då skulle ingen anklaga oss för att göra felaktiga prioriteringar och att göra kampen mot klimatförändring till en viktigare fråga än hungersbekämpning, vilket Albert Deß också har sagt.

Jordbruk kommer att vara mycket viktigt under de närmaste åren. Vi måste övertyga och hjälpa utvecklingsländerna att investera i jordbruk, och att stå fast vid sina åtaganden om att 10 procent av statsbudgeten ska gå till jordbruksutveckling. Det är bara på det sättet vi kan öka de fattiga ländernas jordbrukspotential och hjälpa till att föra en effektiv kamp mot hungersnöd.

  Louis Michel (ALDE). – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Med undantag av Silvio Berlusconi, vars land var värd för toppmötet, fanns ingen ledande medlem av G8 närvarande på FAO:s världstoppmöte om livsmedelstrygghet.

Ett högst politiskt sammanträde på ekonomisk, social och finansiell nivå reducerades därmed till ett vanligt möte om formaliteter. Men Jacques Dioufs målsättning var ändå att utarbeta verktyg och produktionsmedel för att på ett hållbart vis garantera livsmedelstrygghet i utvecklingsländerna.

Som vi vet, eftersom det har sagts flera gånger, så förvärrar den ekonomiska och finansiella krisen hungersnöden i världen. Ämnet var mer aktuellt än någonsin eftersom hungersnöd för första gången i historien berör mer än 1 miljard människor i världen. Det är en sjättedel av världens befolkning, 20 procent mer än 2005 och 105 miljoner fler än 2008.

Som José Bové sade, betyder det att det finns en stor risk att röra upp nya konflikter och dessutom mycket allvarliga sådana. Det är bristen på jordbrukinvesteringar som har lett till osäker livsmedelsförsörjning. Faktum är att jordbruk är det enda existensmedlet för 70 procent av världens fattiga befolkning, vilket Jacques Diouf betonade. Han vädjade om totalt 44 miljarder US-dollar per år för att finansiera investeringar för att hjälpa småproducenter. Hans begäran har helt förbisetts och det finns ingen tidsplan, ingen strategi och ingen politisk vilja från de rika ländernas sida.

Fru kommissionsledamot! Hur stora framsteg har gjorts för att verkställa de åtaganden som G8 beslutade om i juli? Eftersom jag har varit i er situation vet jag hur svårt det är att hitta donatorer. Jag minns fortfarande den ytterst svåra kampen, som ordförande José Manuel Barroso också förde, för att uppnå den där hopplösa miljarden euro för två år sedan för att kunna etablera den här livsmedelsmekanismen. EU:s framtid är emellertid nära sammanlänkad med utvecklingsländernas öde.

Fru kommissionsledamot! Jag tror inte på vår socialistiska ledamots formel. Han talar om ultrakapitalism och ultraliberalism, som för övrigt är moraliskt diskuterbart som semantisk assimilering. Personligen ser jag inte lösningen i den här sortens relativt kortsiktiga, ideologiskt högtravande tal.

Jag måste tala om för er, Patrick Le Hyaric, att marxistisk obskurantism bär en mycket större skuld än liberalism när det gäller underutvecklingen av vissa länder sedan de har uppnått självständighet.

Det var det jag ville säga eftersom jag inte tänker låta ideologiskt högtravande prat, eller kortsynta besvärjelser som tänjer på gränserna för intellektuell ärlighet, passera obemärkt här i parlamentet.

  Judith Sargentini (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Mina kolleger Albert Bové och Baastian Belder summerade problemet och den politiska verkligheten, men det finns en ny tendens inom jordbruk. Rika länder garanterar sina baslivsmedel och biobränslen genom att köpa mark i fattiga länder, ”land grabbing” eller som det eufemistiskt kallas ”förvärv av jordbruksmark”. Det händer till exempel i Madagaskar

Detta verkar vara ett för känsligt diskussionsämne för världens ledare. EU och dess ledare har en moralisk plikt att motsätta sig vad jag skulle kalla ett nytt slags kolonialism. I förklaringen från FAO:s världstoppmöte togs inte problemet med ”land grabbing” upp, och därmed gick man verkligen miste om en chans att göra något åt hungersnöden i världen. Varför gjorde ni inte det?

Sen har vi EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Vi producerar mycket livsmedel. Europas invånare har mat att äta, men denna politik förstör möjligheter för både små- och storskaliga jordbrukare i utvecklingsländer, som förlorar möjligheten till en dräglig försörjning. Detta orsakar livsmedelsbrist och skapar ett behov av livsmedelsimport. När kommer vi att få se en rättvis europeisk jordbrukspolitik?

  Richard Ashworth (ECR). – (EN) Fru talman! Både FN och EU är överens om att den växande världsbefolkningen kommer att kräva en global jordbruksavkastning som innebär en ökning med runt 50–100 procent. Vi antar kommissionsledamotens hållning, inte bara för att vi godkänner den, utan för att det är en målsättning som världen inte har råd att förbise. Men samtidigt krävs att jordbruket klarar det genom att använda mindre mark, mindre vatten, mindre energi och mindre växthusgaser. Det finns tre punkter som vi måste förstå.

För det första måste regeringar, och särskilt EU, investera mer i forskning och utveckling. Vi saknar helt enkelt information till grunden för en framtida plan. För det andra, eftersom vi konfronteras med instabilitet på globala marknader behöver vi ett säkerhetsnät baserat i den gemensamma jordbrukspolitiken. För det tredje, livsmedelstrygghet och allt vad det innebär för EU, involverar utgifter. Det är kostnader som vi inte kan överlåta till medborgarna. Därför upprepar jag att vi behöver en stark jordbrukspolitik, och det är en diskussion som vi måste vinna i budgetdebatten.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Den slutgiltiga förklaringen som antogs vid FAO:s världstoppmöte av de 193 medlemsländerna är dessvärre inte mer än en droppe i havet i kampen mot hungersnöd. Inga tidsfrister fastställdes och inga konkreta resurser eller villkor inrättades för att ta itu med ett gissel som påverkar mer än 1 miljard människor.

Under de knappa 90 sekunder som det här anförandet tar i anspråk, kommer enligt uppgift 15 barn i världen att dö av hungersnöd. Det är den tydligaste och skarpaste anklagelsen mot ett orättvist, exploaterande, irrationellt och således historiskt skymfat system.

Ett system som är baserat på faktisk politik och faktiska riktlinjer, och nu Louis Michel, på protagonister och liberal retorik som har lett till den nuvarande situationen. Den främjar den jordbruksindustriella modellen för att skydda den stora jordbruks- och livsmedelsindustrins intressen vilket resulterar i kvalitetsförsämring av världens jordbruksindustri, åratal av inadekvat investering i jordbruk, främjande av nedläggning av jordbruksindustri och likvidation av små och mellanstora jordbruk, en sektor som försörjer 70 procent av världens fattiga människor.

Marknadsfundamentalism, privatiserings- och liberaliseringspolitik och frihandel har resulterat, och fortsätter att resultera, i nedläggning av jordbruksmark, koncentration av markägande, produktion dominerad av få, och livsmedelsberoende för många.

Experter beräknar att det skulle kosta 44 miljarder US-dollar att bekämpa kronisk undernäring. Det är en mycket blygsammare summa än den som medlemsstaterna överlämnade för att rädda banksektorn från den pågående systemkrisen.

  Diane Dodds (NI). – (EN) Fru talman! Under världstoppmötet om livsmedelstrygghet sade generalsekreterare Ban Ki-moon att dagens livsmedelskris är en varningssignal inför morgondagen. År 2050 kan vår planet vara hem åt 9,1 miljarder människor, 2 miljarder mer än i dag, en ostadig siffra som betyder att jordbrukare måste odla 70 procent mer livsmedel.

Jordbrukare i Nordirland vill hjälpa till att täcka det behovet. Emellertid anser de flesta av dem att EU hindrar deras förmåga att producera mer livsmedel genom att påtvinga en reducerad djurtäthet genom regler om nitrat och fosfat, byråkrati, brist på forskning och utveckling inom industrin, och följaktligen en inställning att livsmedelstrygghet inte är ett problem.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik kommer att avgöra jordbrukarnas förmåga att producera livsmedel. Den kommer även att påverka livsmedelspriserna. Om jordbrukare inte får direktstöd från EU, måste livsmedelspriserna öka för att motsvara produktionskostnaderna. Mitt mål är att verka för livsmedelsproduktion i Nordirland och livsmedelstrygghet inom EU. Detta kan vi bara åstadkomma genom att låta jordbrukarna bruka sin jord. En reform av EU:s gemensamma jordbrukspolitik kommer att spela en mycket stor roll i detta, och livsmedelstrygghet bör vara en central del i vårt arbete med denna reform.

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Fru talman! Som en av författarna av det här betänkandet vill jag först tacka de politiska grupperna som i ett mycket nära samarbete har sammanställt en text utan ändringsförslag. Jag tycker att vi alla ska vara mycket nöjda med det. Vi har olika åsikter på många punkter, men på den övergripande punkten om att vilja göra det rätta för att hjälpa dem som lider av hungersnöd i världen, tror jag att detta är ett steg i rätt riktning.

Jag är även författare av ett betänkande om global livsmedelstrygghet och av förra mandatperiodens gemensamma jordbrukspolitik, så jag har arbetat mycket ihärdigt med den här frågan. Jag vill bara påpeka en mycket enkel sak som många verkar missa. Jordbrukare kommer att förse världen med livsmedel om de får de rätta förutsättningarna för att utföra sitt arbete. Resten av oss kommer att diskutera frågan. Det är vårt ansvar att utveckla och införa riktlinjer för att tillåta våra jordbrukare att producera livsmedel. De kommer att reagera positivt om de har två grundförutsättningar: en är anständiga priser och den andra stadiga inkomster. Den senaste tidens instabilitet har drabbat båda, och jordbruket kan inte överleva på det.

Om talartiden tar slut, och som en av författarna ber jag om överseende med detta, vänligen demonisera inte den gemensamma jordbrukspolitiken. Några av de argument som har gjorts nu är historiska och förlegade. Vi har reformerat denna politik helt, och kanske skulle vi utan den gemensamma jordbrukspolitiken ha större problem med livsmedelstrygghet inom EU. Varför tar vi inte de bästa delarna av den och ber utvecklingsländerna att acceptera en gemensam jordbrukspolitik? Låt oss vara hårda i den här frågan, vi får inte låta utvecklingsländernas regeringar komma undan. Det är deras ansvar att använda utvecklingsbiståndet på rätt sätt och det är vårt ansvar att garantera att mer pengar investeras i jordbruk. Jag anser att det är dags att sluta smyga på tå kring den här frågan, och vara hård mot regeringarna och oss själva. Vi har en moralisk plikt som vi är redo att ta oss an.

  Enrique Guerrero Salom (S&D). – (ES) Fru talman, fru kommissionsledamot! Världen står inför två stora, långsiktiga utmaningar: att bekämpa effekterna av klimatförändring och att bekämpa fattigdom och hungersnöd i världen.

Kommissionsledamoten och flera parlamentsledamöter nämnde siffrorna som finns i den slutliga förklaringen från FAO:s världstoppmöte om livsmedelstrygghet: mer än 1 miljard människor i världen lider av hungersnöd och 40 miljoner dör varje år på grund av fattigdom.

Först livsmedelskrisen och sedan finanskrisen har hindrat uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen. Vi gör inga framsteg utan rör oss faktiskt bakåt. Utmaningarna är långsiktiga, men lösningarna brådskar och vi behöver dem nu. De senaste veckorna har vi emellertid fått oroande nyheter om att det bland de länder som släpper ut mest koldioxid, finns motstånd mot att fatta beslut vid Köpenhamnskonferensen. Oroande är även frånvaron av ledare och tydliga resultat vid FAO:s toppmöte i Rom.

Våra problem är oroande, men ännu mer oroväckande är bristen på handlingskapacitet. Människan har gjort framsteg eftersom hon har identifierat utmaningar, löst dem och agerat. Vi vet vad vi står inför i dessa tider, men vi har förlorat handlingsförmågan.

Därför stöder jag resolutionen som uppmanar parlamentet att vidta nödåtgärder.

  Franziska Keller (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Enligt artikel 208 i Lissabonfördraget är målet för EU:s utvecklingspolitik att minska och utrota fattigdom. Fattigdom är också huvudorsaken till hungersnöd. Enligt artikel 208 framgår även att EU ska ta hänsyn till dessa mål på andra politiska områden som kan ha påverkan på utvecklingsländer.

EU förstör emellertid utvecklingsländernas marknader med exportsubventioner, vilket leder till fattigdom och hungersnöd. Om vi vill att vårt utvecklingsstöd ska vara effektivt måste vi försäkra oss om att det inte hämmas av annan politik. Annars kommer vi inte att klara av att leva upp till millennieutvecklingsmålen. Vi bör ha det i åtanke när vi ser över och reformerar till exempel den gemensamma jordbrukspolitiken och fiskeripolitiken.

(Talaren godkände att ta en fråga enligt blåkortsförfarandet i artikel 149.8.)

  Mairead McGuinness (PPE). – (EN) Fru talman! Jag vill be föregående talare att specificera vilka exportbidrag det handlar om. Jag tog upp detta i mitt anförande, och jag medger att exportbidrag har orsakat skada tidigare och att EU nu har reformerat sin jordbrukspolitik. När vi introducerade exportstöd för mejerisektorn förra året var emellertid Nya Zeeland, som inte är ett utvecklingsland, det enda land som klagade. Får jag be om ett exempel på var någonstans som detta för närvarande är ett problem?

  Franziska Keller (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Exemplet med den djupfrysta kycklingen, som ni alla givetvis känner till, är redan lite gammalt. Men det finns till exempel fortfarande starkt EU-subventionerade tomater på afrikanska marknader, där de är billigare än de lokala produkterna och därmed förstör arbetstillfällen och ökar fattigdomen. Det är fortfarande en vanlig företeelse som jag anser att vi måste göra något åt.

  Béla Glattfelder (PPE). – (HU) Ett ständigt ökande antal vetenskapsmän i världen säger att allvarlig brist på olja, vatten och livsmedel kommer att utvecklas parallellt runt 2030. Det verkar emellertid som att livsmedelsbristen är det första vi måste ta itu med eftersom redan 1 miljard av världens befolkning lider av hungersnöd. Antalet människor som lider av hungersnöd ökar i snabbare takt än jordens befolkning. För närvarande lider en person av sex av hungersnöd, men vi måste vara redo att möta en situation inom ett par decennier, där så många som en av fyra eller fem kommer att lida av hungersnöd. Två barn dör av hunger varje minut. Lösningen på denna situation innebär givetvis inte att avsluta EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Det är bara genom en stark gemensam jordbrukspolitik som EU kan vara stark och spela en viktig roll i världen.

Hungersnöd är emellertid inte unikt för Afrika utan förekommer även i EU. Det finns till exempel regioner i EU där människor lägger mer än 10 procent av sin inkomst på livsmedel samtidigt som det finns andra regioner, till exempel vissa delar av Bulgarien och södra Rumänien, där människor i genomsnitt lägger mer än 50 procent av sin inkomst på livsmedel. Det är en genomsnittlig siffra och innefattar även de som lägger mycket mer på livsmedel. Det är värt att betona detta eftersom vi måste förstå att varje gång vi utarbetar en ny regel görs jordbruksproduktionen dyrare och mindre effektiv. Med djurskyddsregler som ökar mängden foder som krävs för att producera 1 kilo kött, skadar vi inte bara miljön genom ökade koldioxidutsläpp, utan varje åtgärd av det här slaget gör att antalet människor som lider av hungersnöd ökar. Det är kanske just den extra mängd foder, som till exempel krävs vid fågeluppfödning, som gör att det saknas mat på ett svältande barns bord.

  Corina Creţu (S&D). – (RO) Antalet undernärda människor i världen har passerat miljardstrecket, vilket tragiskt nog innebär att en av sex personer lider av hungersnöd. Olyckligtvis, vilket tidigare har nämnts, har ledarna för världens industrialiserade stormakter visat en likgiltig attityd för något så viktigt som FAO:s världstoppmöte i Rom nyligen. G8-ländernas ledare kände inte att det var nödvändigt att närvara vid mötet, med undantag av Italiens premiärminister.

Jag kan inte låta bli att nämna den omfattande, orättvisa skillnaden mellan den enorma uppmärksamhet som representanterna för dessa länder, som står för 60 procent av världens BNP, har ägnat åt att rädda banksystemet, och deras nonchalerande av svältens tragiska verklighet som påverkar ett ständigt ökande antal av våra medmänniskor. Det här är faktiskt en kris som de fattiga länderna inte rår för, men som drabbar dem hårdast.

Vi har nått den allvarligaste nivån av global svält sedan 1970. Ett barn dör av hungersnöd var sjätte sekund. Beklagligtvis blundar världens industriländer inför en tragedi som kommer att påverka oss alla genom dess komplexa konsekvenser. Det bästa exemplet på detta, och även en varning till oss, är den försummelse av jordbruket under de två senaste årtiondena som har lett till den aktuella livsmedelskrisen. Av den totala summan av officiellt utvecklingsbistånd, har jordbruksstödet fallit från 17 procent 1980 till 3,8 procent 2006.

Livsmedelstrygghet är en oerhört allvarlig utmaning som kräver brådskande lösningar, huvudsakligen genom att öppna marknader och förse jordbrukare i utvecklingsländer med stöd så att de kan producera livsmedel, och så att svält kan utrotas så snart som möjligt.

  Esther Herranz García (PPE). – (ES) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera Mairead McGuinness till hennes initiativ, som visar vilken viktig roll den gemensamma jordbrukspolitiken spelar för att tillgodose livsmedelsbehov internationellt.

Nu när kommissionen verkar vilja minska bördan av den gemensamma jordbrukspolitiken i EU:s budget, är det viktigt att betona att även om den gemensamma jordbrukspolitiken inte är en prioritet, så måste livsmedelsoberoende vara det. Under gångna årtionden har det varit tydligt att det är mycket svårt, om inte omöjligt, att uppnå livsmedelsoberoende utan en gemensam jordbrukspolitik.

Eftersom livsmedelsmarknaden inte är en fri marknad, kan jordbruket inte jämföras med andra ekonomiska områden som kan frodas på en fri marknad. Jordbrukare behöver EU:s stöd för att lyckas med sin verksamhet, och EU i sin tur, behöver jordbrukare för att upprätthålla en jordbruksmodell som kan förse dess allt mer krävande medborgare med tillräckligt med mat av tillräckligt god kvalitet.

Därför anser jag att vi måste ändra kurs på den gemensamma jordbrukspolitiken, inte avskaffa den. För att kunna göra det måste vi kunna garantera jordbrukarna direktstöd och återinföra en jordbruksmarknadspolitik för att skapa ökad prisstabilitet, vilket inte bara skulle gynna jordbrukarna utan även konsumenter och tredjeländer.

Vi bör införa ett ramverk för bästa praxis för att främja välbalanserade relationer mellan de olika aktörerna i livsmedelskedjan, och för att undvika oegentliga metoder och främja en rättvisare distribution av handelsmarginaler.

Dessutom behöver vi en informationspolicy för EU:s konsumenter, som belyser de insatser som EU:s producenter gör för att efterleva EU-regler när det gäller miljö, livsmedel, livsmedelstrygghet och djurrätt, eftersom EU:s producenter måste konkurrera med import från tredjeländer med mycket lägre standard.

I stället för att förse de egna ländernas marknader med produkter föredrar

producenter i tredjeländer att exportera till EU, eftersom WTO-avtal gör sådan export mer lönsam.

  Michèle Striffler (PPE). – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det sades tidigare att ett barn i världen dör av hungersnöd och fattigdom var femte sekund, och att det enligt beräkningar finns 1 miljard människor som lider av undernäring.

Frågan om global livsmedelstrygghet är därför av oerhört brådskande karaktär och måste finnas högt upp på den europeiska och internationella politiska agendan. EU:s politik måste bli mer konsekvent för att kunna säkerställa att det första millennieutvecklingsmålet uppnås.

Livsmedelsmekanismen, som har kostat 1 miljard euro, är ett viktigt första steg. Det är nödvändigt att rikta åtgärderna mot små och medelstora familjedrivna jordbruk och odlingsjordbruk, särskilt de som drivs av kvinnor, och mot fattig befolkning som påverkas mest av livsmedelskrisen.

Hållbart jordbruk måste vara ett prioriterat område. Innovativa finansieringsmetoder, till exempel en internationell skattesats på finansiella transaktioner, måste utforskas och kombineras med anpassning till klimatförändringen, samtidigt som de måste vara tillgängliga för småskaliga jordbrukare i de mest sårbara länderna.

  Ricardo Cortés Lastra (S&D). – (ES) Fru talman, mina damer och herrar! I kölvattnet av FAO:s världstoppmöte om livsmedelstrygghet vill jag uttrycka min besvikelse över dess begränsade sociala, mediala och politiska genomslagskraft. Jag är särskilt besviken över att det inte fattades något beslut om det paket på 44 miljarder US-dollar som är avsett att hjälpa de fattigaste jordbrukarna, och ledsen över att allt kommer att fortsätta som tidigare.

När vi talar om livsmedelstrygghet, jordbruk och utveckling glömmer vi ofta problemet med vattenbrist, ett stort problem redan nu, men framför allt i framtiden. I det aktuella sammanhanget med ekonomisk kris och miljökris behöver vi mer än någonsin ett engagemang från industriländerna för att skapa ett nytt forum på högsta nivå för internationell reflektion, med målet att befästa vatten som en allmän tillgång, dela med oss av teknik och utveckla effektiva, hållbara och ekonomiskt genomförbara system för vattenhantering.

Om vi inte är rädda om vårt vatten kommer vi aldrig att lyckas bekämpa hungersnöden.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Fru talman! I England på 1700-talet förutspådde Thomas Malthus att befolkningstillväxten skulle överstiga tillgången till livsmedel. På grund av en rad jordbruksrevolutioner som har förändrat vårt samhälle har hans idéer mötts med misstro av olika slag. Men han talade också sanning. Under många människors livstid har världsbefolkningen otroligt nog tredubblats, och på alltför många ställen i världen innebär det att vi har överskridit vår tillgång till livsmedel. Vi måste göra mer om vi vill förebygga hungersnöden och kontrollera befolkningstillväxten, och det kan vi göra genom att garantera alla kvinnor kontroll över sin reproduktion. Och vi måste rädda barns liv. Det bästa sättet att minska befolkningstillväxten är att se till att ungdomar har goda levnadsförhållanden, så att människor inte känner behov av att ha större familjer.

Här i väst finns ett beroende av kött, ett massivt slöseri med tillgångar. Fru talman, jag ser att min talartid är slut. Jag slutade själv att äta kött för 20 år sedan och kan bara säga att om vi vill rädda världen och förebygga hungersnöd ska vi äta grönt, inte rött.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Fru talman! Tillgång till livsmedel är en mänsklig rättighet och hunger är ett brott mot mänskligheten. Jag anser att människosläktet besitter tillräcklig teknisk och vetenskaplig kunskap för att garantera att ingen i världen ska behöva lida av hungersnöd. Givetvis behövs också pengar för att bekämpa hungersnöd i världen. Men det handlar inte bara om pengar, till att börja med måste vi uppfylla följande kriterier. För det första utveckla en stabil demokratisk struktur i utvecklingsländerna, för det andra bekämpa korruption och för det tredje införa ett jordbrukssystem som passar utvecklingsländerna och sedan som ett sista steg, investera i jordbruk. De tre första punkterna nämns alltför sällan. Dessutom försvinner en stor del av stödet i dessa länder. Det hamnar i fel händer och används till felaktiga ändamål.

  Marc Tarabella (S&D). – (FR) Fru talman! Jag vill förtydliga något jag sade här för två dagar sedan om den tragiska livsmedelskris som framför allt Afrika har drabbats av, och den tydliga bristen på stöd från de mest industrialiserade länderna och från tillväxtländerna när det gäller problemet med den globala livsmedelssäkerheten.

Under de diskussioner som hölls under FN:s livsmedels- och jordbruksorganisations (FAO) toppmöte i Rom anklagade flera icke-statliga organisationer de multinationella livsmedelsbolagen för att försöka lägga beslag på tusentals hektar mycket bördig mark som tillhör småjordbrukare i utvecklingsvärlden. Över 40 000 hektar har redan förvärvats på det sättet, från Etiopien till Indonesien.

De fördömde även den rådande tendensen i många rika länder att gynna användning av kemiska gödningsmedel och nya tekniker i Afrika i stället för att främja en hållbar utveckling av agroekologi. De kritiserade skarpt de agrokemiska företagen, användningen av genetiskt modifierade mekanismer och utvecklingen av biomassabränslen till nackdel för odling av grödor.

Jag uppmanar EU att snabbt investera i genomförandet av det globala partnerskapsprojektet, som kommer att möjliggöra en bättre samordning av insatserna för att bekämpa svälten. Enligt min åsikt är naturajordbruk utan tvivel det mest självklara svaret.

  Elisabeth Köstinger (PPE). – (DE) Fru talman! Långsiktig livsmedelssäkerhet är en av den gemensamma jordbrukspolitikens centrala utmaningar. När det gäller livsmedelsbristen måste vi särskilt lyfta fram betydelsen av en stark gemensam jordbrukspolitik, som kommer att spela en central roll för att övervinna de globala utmaningarna i framtiden.

Därför krävs en lämplig långsiktig finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Den är en viktig faktor i EU:s livsmedelssäkerhetspolitik, och efter 2013 kommer den att spela en viktig roll i utvecklingspolitiken och i den yttre livsmedelssäkerhetspolitiken. Perfekt fungerande ekosystem, bördig mark, stabila vattenresurser och ytterligare diversifiering av landsbygdsekonomin är de främsta prioriteringarna. Internationellt samarbete och solidaritet kombinerat med välavvägda handelsavtal där vi främjar livsmedelssäkerheten i stället för att äventyra den, är en central faktor för livsmedelssäkerheten, och det är här en stark gemensam jordbrukspolitik kan utgöra ett viktigt bidrag.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE). – (RO) För det första, och även om jag upprepar en tankegång som redan nämnts av Dimitar Stoyanov, beklagar jag att vi har så mycket ouppodlad mark i många länder i EU, samtidigt som vi talar om svälten i världen.

För det andra, eftersom förslaget till resolution handlar om den frågan, och det gläder mig att kommissionsledamoten nämnde den, vill jag uppmärksamma en risk med målet för självförsörjning, som är en väldigt aktuell fråga just nu. Detta mål, som inte är liktydigt med livsmedelssäkerhet, kan ge en oönskad effekt under de rådande förhållandena eftersom klimatförändringen påverkar varje region på olika sätt. Denna situation gör handeln mer nödvändig än någonsin, och inte varje lands ambition att producera allt livsmedel själva.

  Marian Harkin, författare. – (EN) Fru talman! Jag vill bara kommentera två frågor som har tagits upp i debatten hittills. För det första gäller det kopplingen mellan svälten och klimatförändringarna. Som Ban Ki-moon sade i Rom, i en tid då världens befolkning ökar och vårt globala klimat förändras, kommer vi att behöva producera 70 procent mer livsmedel till 2050, samtidigt som vädret blir mer extremt och oförutsägbart. Alla positiva insatser som vi gör mot klimatförändringen kommer därför att inverka positivt på livsmedelsproduktionen.

En annan fråga som togs upp igen är det enkla alternativet att skylla på den gemensamma jordbrukspolitiken – precis som om den bär skulden för alla missförhållanden i utvecklingsvärlden. Den gemensamma jordbrukspolitiken är inte perfekt, men den har reformerats. Om vi vill att våra jordbrukare ska fortsätta att producera och om vi vill trygga EU:s livsmedelssäkerhet, kan vi inte bokstavligen tvinga dem att lägga ned verksamheten genom regleringar och indragna stöd.

Har någon till exempel granskat den nyligen genomförda reformen av sockerindustrin i EU för att se om länderna i tredje världen har vunnit på decimeringen av EU:s sockerindustri, eller om det bara är sockerbaronerna och markägarna som har vunnit på detta, samtidigt som de små sockerodlarna är kvar i fattigdomen? Jag vill absolut inte bagatellisera problemet med världssvälten, men vi måste försäkra oss om att de lösningar vi kommer med verkligen bidrar till att minska problemen.

  Sari Essayah (PPE). – (FI) Fru talman! Det är väldigt bra att vi samma dag som vi diskuterar resolutionen om klimatkonferensen i Köpenhamn även talar om livsmedelssäkerhet och problemen med svälten, eftersom dessa frågor har ett nära samband med varandra.

Några av ledamöterna har redan nämnt problemet att vi genom klimatpolitiken även delvis har orsakat fler problem. Vi har t.ex. ställt upp orealistiska mål för biobränsle, vilket har lett till en situation där mark har köpts från utvecklingsländerna för odling av växter som ska bli biobränslen. Marken tas alltså från de allra fattigaste, som skulle kunna bruka jorden och utveckla sin egen jordbruksproduktion.

Det har förekommit liknande snedvridningar i jordbrukspolitiken. Detta har lett till att överskottsproduktion har exporterats till utvecklingsländerna, vilket i sin tur har hämmat jordbruket där. Det är ytterst viktigt att ha en sanning i åtanke, nämligen att vi har mer än tillräckligt med mat i dagens värld, men det saknas en önskan att dela den rättvist.

  Czesław Adam Siekierski (PPE). – (PL) Fru talman! Vid det senaste FAO-mötet lyckades inte de deltagande staterna få fram några konstruktiva förslag. Det är oroande att det saknas en gemensam strategi på internationell nivå, särskilt med tanke på världens ständigt ökande befolkning, som beräknas nå 9 miljarder 2050.

Vi har alla följderna av livsmedelskrisen 2007 i färskt minne, när miljoner människor runtom i världen drabbades av livsmedelsbrist till följd av en plötslig höjning av priserna på basjordbruksvaror. Jag anser att vi kan lära oss av den krisen. Vi måste sluta att vidta åtgärder för att begränsa jordbruksproduktionen, som konstigt nog har varit så populära i vårt EU de senaste åren.

Mot bakgrund av de globala tendenserna på livsmedelsmarknaden är varje försök att begränsa den gemensamma jordbrukspolitiken ett oklokt drag, som inom en nära framtid kommer att hota livsmedelssäkerheten på vår kontinent. Vi måste hjälpa utvecklingsländerna att inrätta en jordbrukspolitik så att de kan garantera livsmedelssäkerhet för sina medborgare.

  Karel De Gucht, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Även jag beklagar att ingen av G8-ledarna var närvarande i Rom förutom kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Det förstärker naturligtvis intrycket att inte mycket nytt kom ut av toppmötet, vilket även framgår tydligt av slutförklaringen. Men det är också mycket viktigt att vi har lyckats se till att livsmedelssäkerheten finns kvar på den politiska dagordningen och resultatet av de flera toppmöten som har hållits 2009 har verkligen bidragit till att frågan nu står högt uppe på den internationella dagordningen och att det närhelst ledarna möts, till exempel i Pittsburgh vid G20-mötet nyligen, talas om utvecklingssamarbete och utvecklingspolitik. Det i sig är alltså en mycket positiv faktor.

Jag var med i Rom och förutom slutförklaringen, som är något av en besvikelse, det håller jag med om, måste jag säga att det har förts mycket bra diskussioner och att närvaron även var mycket bra, så något bra bör komma ut av det. Det hölls till exempel en separat diskussion om försäljningen av bördig mark i utvecklingsländer och att länder som inte har odlingsbar mark köper den. Jag anser att det är ett mycket intressant diskussionsämne och tror att vi bör kunna enas kring detta.

För det andra vill jag påpeka, vilket ett par ledamöter redan har sagt, att den gemensamma jordbrukspolitiken naturligtvis inte är perfekt. Inget är perfekt här i världen, men när man ser på den gemensamma jordbrukspolitikens inverkan på utvecklingsvärlden, anser jag att vi kan hävda att den hittills är det minst skadliga systemet hos ett stort handelsblock när det gäller de snedvridande effekterna i utvecklingsländerna. WTO tillstår att de flesta, om inte alla, av våra stöd inte snedvrider handeln eftersom de stöder jordbruksinkomsterna, inte priserna på jordbruksprodukter.

Jag är även lite besviken över att vi klandrar oss själva hela tiden om jag får uttrycka mig så. EU är inte heller perfekt, men med livsmedelsmekanismen anser jag t.ex. att vi tog ett stort steg framåt. Den omfattar 1 miljard euro på två år, och den handlar inte om att stödja livsmedelsleveranser, utan inriktas i stor utsträckning på att leverera utsäde osv., och på så vis bistå små jordbruksproducenter i utvecklingsvärlden. Jag anser att detta verkligen är en innovation. Detta har även t.ex. Världsbanken instämt i, som tar över den här mekanismen. Vi bör alltså inte lägga skulden på oss själva hela tiden. I förbigående sagt var mekanismen en innovation av min företrädare. Det finns en sak som jag inte håller med honom om, som rör en gentleman som har lämnat oss under den tiden, Patrick Le Hyaric. Min företrädare är inte socialist, han är kommunist. Jag menar att man bör titta på hans politiska tillhörighet: han är kommunist och det är förmodligen förklaringen till hans resonemang.

Med detta sagt tog Europeiska kommissionen även sitt ansvar i L’Aquila och utlovade 4 miljarder US-dollar, vilket är cirka 20 procent av det livsmedels- och stödpaket som överenskoms i L’Aquila. Därmed är vi den givare som gjorde det ojämförligt största åtagandet i L’Aquila, och vi kommer även att fullgöra det. Vi åtar oss alltså att anslå detta belopp och att betala ut det så snabbt som möjligt.

Avslutningsvis vill jag säga ett sista ord om EU:s nya jordbruks- och livsmedelssäkerhetspolitik, eftersom kommissionen enligt sitt arbetsprogram för 2010 planerar att lägga fram ett meddelande för rådet och parlamentet om en förnyad politik för jordbruk och livsmedelssäkerhet för Europeiska unionen. I meddelandet kommer vi att se över de problem som för närvarande påverkar jordbruket och livsmedelssäkerheten, t.ex. utmaningarna i samband med klimatförändringen, behovet av att ägna ökad uppmärksamhet åt näringsfrågor och livsmedelssäkerhet, säkerhetsnätverk och politik för socialt skydd, biobränslenas inverkan på livsmedelsproduktionen eller användningen och inverkan av nya tekniker och biotekniker, de stärkta kraven på rättighetsbaserade strategier, storskaliga markförvärv osv.

Syftet med meddelandet är först och främst att se över EU:s åtagande att bistå utvecklingsländerna genom att utveckla deras jordbruksproduktion. Detta är fortfarande ett centralt tema, särskilt med tanke på den ökade efterfrågan på livsmedel till följd av den ökande världsbefolkningen och förändrade kostmönster, och de utmaningar och risker som klimatförändringen utgör för en hållbar jordbruksproduktion. För det andra är syftet att inleda en diskussion om hur EU bäst kan utnyttja sin erfarenhet och sitt kunnande för att stödja utformningen av regional politik och strategiska ramar på området för jordbruk och livsmedelssäkerhet. För det tredje är det meningen att meddelandet ska utgöra en grund för hela EU:s strategi för att samordna gemenskapens och medlemsstaternas befintliga politiska ramar till de åtaganden som görs i handlingsagendan från L’Aquila. För det fjärde är målsättningen att komma med förslag om hur EU kan bidra till att påskynda processen för att nå millennieutvecklingsmålen, särskilt mål 1, inför den kommande översynen av millennieutvecklingsmålen i New York i september 2010. För det femte är syftet att förbättra EU:s ställning med tanke på den nuvarande utvecklingen av det globala livsmedelsjordbrukets styrningssystem, och till sist att hantera frågor som nyligen har vunnit insteg på livsmedelssäkerhetsagendan.

Ett offentligt samråd om frågedokumentet inleddes den 16 november, och det kommer att avslutas tidigt i januari. Vi kommer alltså att samråda med alla intressenter och därefter lägga fram ett formellt meddelande från kommissionen.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingetts i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 26 november 2009.