Talmannen. – Jag vill hälsa kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, och de nominerade kommissionsledamöterna varmt välkomna till detta sammanträde. Välkomna allihopa. Alla våra gäster är välkomna.

Det som nu ligger framför oss är ett av de viktigaste besluten att fatta under denna valperiod. För det är vi som har fått uppgiften av Europas medborgare att utse den bästa Europeiska kommissionen. Utfrågningarna är avslutade, och jag har fått 26 rekommendationsbrev. För första gången någonsin väljer vi Europeiska kommission som fullt jämställd medlagstiftare. Detta förpliktigar oss att samarbeta särskilt nära med Europeiska kommissionen. Vi utgör två EU-institutioner. I detta sammanhang har vi preliminärt ingått ett nytt ramavtal, och i dag ska vi ge det vårt stöd. Vi kommer att rösta om detta avtal kl. 12.00. Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00. Dessförinnan kan det bli en kort paus, om debatten avslutas tidigt.

Vi vill att unionen ska företrädas av mer dynamiska institutioner, och det är anledningen till att detta avtal är så betydelsefullt för oss. Vi har också en bra erfarenhet av de senaste månaderna. Diskussionstimmen med ordföranden för Europeiska kommissionen här i kammaren har varit en stor framgång. Vi kommer att ha liknande kontakt med ledamöterna av kommissionen, med de vice ordförandena för kommissionen, och så kommer vi att ha en timme för frågor och svar, som kommer att hjälpa oss att bli mer insatta i kommissionens arbete. Det nya ramavtalet innehåller också många lösningar som vi inte haft tidigare. Europeiska kommissionen och Europaparlamentet måste i sitt arbete också ta hänsyn till de nationella parlamentens ståndpunkter, vilket utgör subsidiaritetsprincipen i Europeiska unionen.

Jag är övertygad om att detta inte bara är inledningen av ett nytt årtionde, utan också av ett nytt arbetssätt inom Europeiska unionen. Det tror vi alla. Trettio år efter det första valet till Europaparlamentet står vi inför en ny stor utmaning. Detta är en ny era inom Europaparlamentets arbete – en europeisk institution.

Jag överlämnar härmed ordet till José Manuel Barroso, som ska inleda diskussionen.

  José Manuel Barroso , kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen ska främja unionens allmänna intresse och ta lämpliga initiativ i detta syfte. Den ska säkerställa tillämpningen av fördragen och av de åtgärder som institutionerna antar i enlighet med fördragen. Den ska övervaka tillämpningen av unionsrätten under kontroll av Europeiska unionens domstol. Den ska genomföra budgeten och förvalta program. Den ska samordna, verkställa och förvalta i enlighet med de villkor som fastställs i fördragen. Med undantag av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt övriga i fördragen angivna fall ska den företräda unionen utåt. Den ska ta initiativ till unionens årliga och fleråriga programplanering för att få till stånd interinstitutionella avtal.

Detta är, som ni vet, texten i artikel 17.1 i fördraget om Europeiska unionen, Lissabonfördraget. Jag läser upp den för att den visar på kommissionens betydelse i fråga om att genomföra EU-projektet, en kommission som, enligt samma artikel, i egenskap av kollegium är ansvarig inför Europaparlamentet.

I dag får vi alltså se europeisk demokrati i funktion. I dag ombes Europaparlamentet, som utgörs av företrädare som valts direkt av den europeiska allmänheten, att ge sitt utlåtande om det nya kommissionskollegiet.

Denna omröstning, som kompletterar omröstningen om kommissionens ordförande, som hölls den 16 september 2009, är en grundläggande del av kommissionens demokratiska legitimitet och följaktligen av EU-projektet som helhet.

Den grupp som står framför er i dag är beredd att anta de utmaningar som de står inför. Den utgör en kombination av erfarenhet och nya idéer, och speglar det breda spektrum av strategier och förmågor som gör Europa till detta underbara idéernas land. Detta är en grupp som ni kan rösta för med tillit, en grupp som förtjänat ert stöd.

Och sedan? Vad händer sedan? Kommer saker och ting att bli som tidigare? Nej, jag vägrar att tro – och våra medborgare skulle inte förstå det – att vi helt enkelt kommer att fortsätta som tidigare, efter dessa år av institutionella debatter. Vi lever verkligen i en ovanlig tid.

De utmaningar som den ekonomiska och finansiella krisen, klimatförändringarna och energisäkerheten – för att bara nämna några faktorer – utgör är helt enkelt för stora för att vi inte ska byta strategi.

(EN) Nu måste vi vara djärva. Vi måste visa medborgarna att vi engagerar oss och att ikraftträdandet av Lissabonfördraget kommer att medföra en stor skillnad i vår förmåga att tjäna deras intressen. Enligt min uppfattning kräver den ekonomiska och sociala situation som vi befinner oss i en radikal förändring av det rådande läget, och detta är möjligt tack vare det nya fördraget.

Vår uppgift är att använda de nya mekanismerna för att framkalla en ny dynamik. Låt oss därför vända ryggen åt pessimismens intellektuella tjusning och det ständiga förtal av Europeiska unionen som tillför bilden av EU så mycket skada. Låt oss övergå från att diskutera institutionella insatser till att diskutera politisk genomslagskraft.

Det EU behöver för att lyckas är en politik där man fokuserar på resultat, bättre förvaltningsstrukturer och tro på vår egen förmåga att lösa de problem vi ställs inför. Vår gemensamma valuta, euron, kommer fortsätta att utgöra ett betydelsefullt verktyg för vår utveckling, och de som tror att detta kan ifrågasättas får lov att inse att vi kommer att hålla fast vid denna kurs. Europeiska unionen har den ram som krävs för att bemöta alla utmaningar som skulle kunna uppstå i detta sammanhang.

Vi kan börja med att fråga oss: har Europeiska unionen ett stort anseende i världen? Svaret är ”ja”. Men har Europeiska unionen det anseende som den borde ha i världen? Svaret är ”inte än”.

Europa har ett betydande anseende när vi agerar starkt och enat, när Europas intresse klargörs tydligt och försvaras med kraft: t.ex. i fråga om handel och konkurrenspolitik. Vi har ett mindre betydande anseende när vi agerar efter snäva nationella intressen, utan samordning, eller på områden där Europeiska unionens medlemsstater tillsammans inte kan försvara och främja sitt gemensamma intresse.

Sammanfattningsvis måste vi alltså ställa oss frågan om vi gör allt vi kan för att definiera och försvara Europeiska unionens intresse – ett intresse som är mer än summan av dess delar. Jag anser uppriktigt sagt att vi måste göra mer. Vi måste placera vårt arbete inom ramen för en mer övergripande och långsiktig vision av vad vi vill att Europeiska unionen ska uppnå. Det skulle garantera samstämmighet och ge en känsla av riktning som aktörer över hela Europa kan erkänna och stödja.

De politiska riktlinjer som jag lade fram för parlamentet är utgångspunkten för denna vision av ”Europa 2020”. De är resultatet av vår erfarenhet från de senaste fem åren. De är också, inte minst, resultatet av intensiva diskussioner med Europaparlamentet. Tack vare ert starka stöd för dessa riktlinjer betraktar jag dem som en användbar utgångspunkt för oss.

De bredare prioriteringarna är tydliga: att ta Europa ur krisen på ett framgångsrikt sätt, att vara ledande i fråga om klimatåtgärder och energieffektivitet, att ge nya energikällor och den sociala sammanhållningen ett uppsving för att förnya vår sociala marknadsekonomi, att främja ett folkets Europa med frihet och säkerhet och att inleda den nya tidsåldern för ett globalt Europa. Jag tror på ett öppet och generöst Europa, ett Europa som engagerar sig särskilt i millennieutvecklingsmålen.

Jag tror på ett Europa som visar solidaritet med andra, vilket vi gjorde nyss i Haiti, där vi bidrog på ett betydelsefullt sätt med katastrofbistånd, och vi kommer också att bidra med ett betydande stöd för återuppbyggnad. Men vi skulle uppnå mer med en bättre samordning på EU-nivå, och jag kommer att lägga fram förslag i detta syfte och undersöka vilka nya möjligheter som fördraget medför. Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer också att vara ett mycket viktigt instrument för att göra vår utrikespolitik mer följdriktig och effektiv.

Jag lovar er att vi, om detta kollegium får ert stöd, kommer att sätta i gång arbetet omedelbart och omvandla de politiska riktlinjerna till ett ambitiöst arbetsprogram – ett arbetsprogram som jag vill diskutera med er.

Vår vision Europa 2020 är både en strukturell och övergripande reformstrategi och en utgångs- och återhämtningsstrategi. Vi kommer alltså att se till att vi inbegriper kortsiktiga åtgärder för att få Europa att fungera igen i de mer långsiktiga målen och främja skapande av nya arbetstillfällen genom en hållbar tillväxt.

Under de kommande fem åren kommer vi att göra denna vision till verklighet, och göra Europa till en resurseffektiv, integrerad social marknadsekonomi – som speglar vad det är som gör oss speciella, det europeiska levnadssättet. Det innebär en tillväxt som baseras på kunskap och innovation, att förbättra vår produktivitet genom att öka våra prestationer inom forskning och utveckling samt innovation, att utnyttja informations- och kommunikationsteknikens potential bättre och skapa en digital inre marknad, att öka utbildningskvalifikationerna och att främja kompetens.

Detta innebär ett integrerat samhälle med hög sysselsättning: medborgare får inflytande genom höga sysselsättningsnivåer, flexicurity tillämpas, arbetsmarknader och socialt skydd moderniseras, fattigdom bekämpas i syfte att bygga ett mer integrerat samhälle.

Det innebär en mer miljövänlig tillväxt: att bygga en konkurrenskraftig och hållbar ekonomi, hantera klimatförändringarna, påskynda utbyggnaden av kraftledningsnät och genuina EU-omfattande nät, modernisera EU:s industriella grund och omvandla Europeiska unionen till en resurseffektiv ekonomi.

För att uppnå dessa mål måste vi erkänna att våra ekonomiers ömsesidiga beroende kräver en bättre och ökad samordning. Det är helt enkelt så att vissa nationella politiker inte ställer sig bakom en mer samordnad strategi inom ekonomisk politik. Men om vi vill ta oss ur krisen, stärka den sociala dimensionen och skapa en bra grund för en stark ekonomisk framtid för Europa i den globaliserade världen, om vi vill stärka vår industriella grund och inleda nya gemensamma EU-projekt och inte bara bilaterala projekt, så är en ökad ekonomisk samordning det enda sättet.

Vi har också andra viktiga utmaningar att ta itu med under denna mandatperiod. Vi har redan utarbetat ett mycket ambitiöst och omfattande program på området för rättsliga och inrikes frågor. Det inbegriper inte bara att bekämpa terrorism och brottslighet, utan också att ta itu med den mycket viktiga prioriterade frågan om en gemensam strategi för invandring. På detta område visar vi våra medborgare vårt engagemang för både frihet och säkerhet.

Under denna mandatperiod kommer vi också att fokusera på budgetöversynen och nya budgetramar. Vi anser att vi bör koncentrera oss på utgifternas kvalitet, på deras mervärde för EU och deras effektivitet, så att budgetramarna blir ett instrument för förverkligande av EU:s ambitioner: för vår strategi för tillväxt och sysselsättning och också för målen ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

Detta kan vi bara uppnå med hjälp av starka EU-institutioner och beslutsamheten att höja vår ambitionsnivå för att skapa förändring. Det är därför mycket välkommet att en central förändring i fördraget är en förstärkning av alla europeiska institutioner.

Jag tänker utnyttja detta för att förstärka det bidrag som vi alla tillsammans kan tillföra EU-projektet. Det är inte rätt läge för våra institutioner att dra åt olika håll. Kommissionen kommer dock alltid att ha en särskild förbindelse med Europaparlamentet, eftersom vi inom ramen för gemenskapsmetoden är de två institutioner som har den specifika uppgiften att identifiera, ge uttryck för och förverkliga det europeiska intresset.

Detta innebär att vi är de två EU-institutionerna framför andra, med särskilt ansvar för att se till att Europeiska unionen är mer än summan av dess delar. Det var i denna anda som jag, i de politiska riktlinjer som jag presenterade för er, erbjöd parlamentet en särskild förbindelse. Det är i denna anda som vi har diskuterat ett nytt ramavtal, vars principer förkroppsligas i den resolution som ligger framför parlamentet i dag.

Detta ramavtal bör driva på våra gemensamma ansträngningar för att ge genuint europeiska svar på de problem som européerna står inför i dagsläget. Utöver att avtalet ska uppdateras för att spegla Lissabonfördraget måste det omfatta nya sätt på vilka vi kan göra samarbete till en daglig verklighet.

Det måste hjälpa oss att forma en ny partnerskapskultur och ett nytt syfte, att använda vårt gemensamma inflytande för att ge EU-projektet en verklig fördel. Ett flertal av dessa frågor innebär också ett samarbete med rådet. Därför skulle jag verkligen välkomna ett bredare avtal som förenar medlagstiftarna och kommissionen i fråga om en uppsättning principer om ett interinstitutionellt samarbete.

Jag sade att vi måste vara djärva. Jag sade att vi inte kan fortsätta som vanligt. Jag har talat om många nyskapande inslag och om prioriteringarna för att hantera den sociala situationen. Jag är övertygad om att dessa kommer att stärka våra institutioner och hjälpa oss att uppnå våra mål med full respekt för våra värderingar. För vi får aldrig glömma att denna union har grundats på värderingar: respekt för mänsklig värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatsprincipen och respekt för mänskliga rättigheter.

I dag inleds ett nytt kapitel i det europeiska äventyret. Låt oss samarbeta för att göra det till en riktig framgång – för alla våra medborgare.

(Applåder)

  Talmannen. – Det var presentationen av kommissionskollegiet och ett yttrande om ramavtalet om förbindelser mellan Europaparlamentet och kommissionen. Presentationen hölls av José Manuel Barroso. Vi diskuterar båda dessa frågor. Omröstningen om ramavtalet kommer att äga rum exakt kl. 12.00, därefter är det paus fram till kl. 13.30, och sedan kommer vi att gå vidare med omröstningen om kommissionskollegiet – så ser dagens arbetsplan ut.

Jag vill också hälsa företrädarna för Europeiska rådet, det roterande ordförandeskapet och den spanska regeringen välkomna. Vi hälsar alla välkomna som är här och lyssnar till oss i dag. Välkomna.

  Joseph Daul, för PPE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr López Garrido, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! I dag ska vi ge vårt utlåtande om utnämningen av den nya Europeiska kommissionen, ett beslut av avgörande betydelse som bekräftar Europaparlamentets privilegier och som kommer att avgöra hur unionen kommer att fungera under flera år framöver.

Innan det förtroende som min grupp och jag har för den nya EU-kommissionen under José Manuel Barrosos ledning förs till protokollet vill jag dock yttra mig om den kontext som den måste arbeta i. I detta sammanhang måste jag framhålla att allmänheten i Europa ännu inte är övertygad om att Lissabonfördraget fungerar ordentligt. Vi förväntar oss en hel del av detta fördrag, och vi måste göra vårt yttersta för att se till att det blir ett nytt, positivt skede i det europeiska äventyret.

Men lagstiftning är inte allt. De personer som tillämpar den måste leva upp till våra ambitioner. De måste se till att Europas betydelse i världen motsvarar dess budskap, välstånd och framgångar. Faktum är att den europeiska maskinen uppenbarligen fortfarande är i behov av vissa korrigeringar.

Vi har följaktligen förlänats en hög representant, som också är vice ordförande för kommissionen och, i egenskap av detta, ansvarig inför Europaparlamentet. Den centrala personen måste vara EU:s röst i världen. Denna persons närvaro och ambition måste ge uttryck för unionens närvaro och ambition, världens största ekonomi sett till BNP, världens största marknad, den största bidragsgivaren till internationellt bistånd.

Faktum är att EU:s röst hittills inte har levt upp till våra förhoppningar, från Haiti till Iran, från Afghanistan till Jemen, från Kuba till de transatlantiska förbindelser som ligger oss varmt om hjärtat. Vår grupp kräver drastiska åtgärder för att garantera en förändring av strategi och en bra start den här gången. Med detta i åtanke, herr Barroso, räknar vi också med ert personliga engagemang och ert ledarskap.

Vi räknar också med att den nya ordföranden för Europeiska rådet ska konkretisera unionen på den internationella arenan, inleda och leda möten för stats- och regeringschefer och fungera som referenspunkt. Vi måste ge honom tid att utmärka sig, men jag har redan noterat med glädje att hans första steg går i rätt riktning.

Av Europeiska rådet förväntar jag mig inget mindre än ett nära samarbete, på lika villkor – och då menar jag på lika villkor – med Europaparlamentet. Exemplet Swift visar dock på den grad av förbättring som måste ske.

Till sist förväntar jag mig ett exemplariskt och tillitsfullt arbetsförhållande från kommissionens sida – och jag vet att ordförande Barroso ställer sig bakom detta. Dessutom speglar det ramavtal som vi kommer att rösta om vid lunch denna gemensamma önskan från våra två institutioner.

Vi är framme vid slutet av en process under vilken vi har granskat ledamöterna av kommissionen, och jag vill lovorda denna moderna, demokratiska process som ännu inget annat parlament i Europa tillämpar.

Men det är mycket som återstår innan vi bemästrar uppgiften, som är att kunna bedöma politiker utifrån ett politiskt perspektiv. Vi måste förbättra våra förfaranden ytterligare, och göra dem mer relevanta och fokuserade på innehållet i den europeiska politiken.

Jag är väl medveten om att inte allt kan göras med en gång i detta tidiga skede av införlivande av det nya fördraget. Men vi måste vara ambitiösa. Det är i denna anda som vi inleder debatten, som måste leda till att en ny kommission utnämns: en kommission som under ledarskap av Barroso och med erfarna kommissionsledamöter är väl rustad för att hantera européernas problem, en kommission med vilken vi delar såväl huvudsakliga politiska mål som prognoserna beträffande de problem som ska hanteras och de lösningar som ska tillämpas för dessa problem, en kommission som speglar resultaten av valet till Europaparlamentet 2009 och i vilken min politiska familj, Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), är den mest inflytelserika kraften, en kommission, slutligen, vars huvudprioritering är att uppfylla förväntningarna hos européer som drabbats av krisen, européer som också ofta lider av pessimism och som är bekymrade över sina ledares förmåga att försvara och främja den europeiska modellen i världen.

Det är anledningen till att PPE-gruppen kommer att rösta för att utnämna kommissionen.

(Applåder)

  Martin Schulz, för S&D-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Barroso, mina damer och herrar! Under utfrågningarna gav kommissionen intryck av att bestå av abbot José Manuel med sina 26 noviser från Trappistorden. Det är en orden i vilken man avger ett tysthetslöfte. Det verkade som om abboten hade sagt till sina noviser att ”det är bättre att inte säga någonting än att säga någonting felaktigt”. Detta var till skada för utfrågningarna av några av de nya personerna. Det var överraskande att se någon som Neelie Kroes, som i vanliga fall är så vältalig, plötsligt haspla ur sig banala fraser. Andra, som Joaquín Almunia, Michel Barnier, den nya kommissionsledamoten Maroš Šefčovič och till och med Kristalina Georgieva, hade inte avgett något tysthetslöfte och visade, när detta tysthetslöfte väl upphävdes, att man, om man är tillräckligt djärv för att inleda en dialog med parlamentet, kan få större uppskattning än om man låter sig manipuleras.

(Applåder)

Samtidigt avslöjade Almunia och Barnier vilka roller de har för avsikt att spela i den framtida kommissionen. Det var intressant att observera fördelningen av portföljer mellan de olika ledamöterna av kommissionen, också under utfrågningarna. Det finns så många motstridiga uppdrag, så många strukturer som nästan gör behörighetskonflikter oundvikliga och som kommer att kräva en medlare för att i slutändan besluta vilken riktning som ska tas – det var intressant.

Å ena sidan får kommissionsledamöterna höra ”denna fråga talar jag om” och å andra sidan får de höra ”vid behörighetskonflikter fattar jag beslut i slutändan”. Jag vill verkligen inte göra den romerska kejsaren en otjänst, men här verkar det verkligen som om José Manuel Barroso vill leda kommissionen enligt principen ”söndra och härska”. Detta är dock fel strategi. Ni måste inse att den som vill omvandla ett kollegium till ett presidentsystem tar på sig en enorm uppgift och i slutändan måste vara beredd att bli tillsagd att slutansvaret ligger hos denna person, och att han eller hon måste ta ansvar för bristerna.

Kommissionen är stark när den agerar i egenskap av kollegium. Den är stark när den inte betraktar sig själv som en teknokratisk administrativ ledare utan inser att de utmaningar som vi står inför kräver gränsöverskridande europeiska svar. Den fråga som ni ställde i inledningen av ert anförande – har Europeiska unionen ett stort anseende i världen? – finns verkligen på dagordningen. Den frågan kommer inte att besvaras genom att ni skräddarsyr allt efter eget behov, utan genom att ni organiserar kommissionens ansvarsområden på ett så ändamålsenligt sätt att kommissionen kan ge svaret i samarbete med oss, Europaparlamentet.

Den ekonomiska och finansiella kris, miljökris och sociala kris som vår kontinent befinner sig i kräver gränsöverskridande europeiska svar. De kräver inte åternationalisering. Det är anledningen till att vi behöver en stark kommission, som har stöd av en kraftig majoritet i parlamentet. Men den får inte skräddarsys efter José Manuel Durão Barroso, utan i stället spegla det breda spektrum av färdigheter som alla kommissionsledamöter bidrar med.

(Applåder)

I Köpenhamn fick vi delvis ett svar på frågan om Europeiska unionen har ett stort anseende i världen. Om vi är splittrade i fråga om miljölagstiftning och om Europa fortsätter att åternationaliseras i stället för att välja en ambitiös unionsbaserad strategi så kommer vi uppleva samma sak på andra områden som vi upplevde i Köpenhamn, nämligen att besluten fattas av Barack Obama och Hu Jintao, utan EU:s medverkan. Alla som inte vill att världen ska utvecklas till en ny sorts bipolaritet bör stödja ett starkt och ett ambitiöst Europa. Vi behöver följaktligen också en effektiv kommission som tar på sig denna roll.

I debatten om det interinstitutionella avtalet gjorde ni två eftergifter som enligt min uppfattning är av avgörande betydelse. Konsekvensbedömningen, och i synnerhet konsekvensbedömningen av sociala faktorer, är en grundläggande del för oss som socialdemokrater och som socialister och demokrater. Kommissionen, och det innebär alla enskilda ledamöter av kommissionen, måste inse att det som fick stora delar av den europeiska befolkningen att vända ryggen åt den europeiska idén var relaterat till att Europas medborgare hade känslan av att kommissionen bara intresserade sig för marknaden och inte för exempelvis socialt skydd för medborgarna. Allt fler människor har känslan av att det snarare är kall teknokrati än social välfärd som styr kommissionens handlingar. Om denna trend nu skulle ändra riktning med den konsekvensbedömning av sociala faktorer som vi ska enas om så har vi gjort stora framsteg.

Samma sak gäller för övrigt för de åtgärder i detta interinstitutionella avtal som vi ställer oss bakom, nämligen att Europaparlamentets framtida lagstiftningsresolutioner inom ett år kommer att omvandlas till kommissionens initiativ. Detta är också ett enormt steg framåt i fråga om samarbetet mellan våra två institutioner. En abbot inom Trappistorden som, tillsammans med Herman utan land, Europeiska rådets ordförande, ska företräda Europa ute i världen – det duger inte, herr Daul. Vi behöver ett effektivt samarbete mellan de europeiska institutionerna.

Men Barroso kan inte klandras för allt. Det finns också 27 stats- och regeringschefer i Europa som anser att kommissionen är en förlängd arm av regeringskanslierna. Det svar som krävs är ett nära samarbete mellan Europaparlamentet och en kommission som känner sig förpliktigad att arbeta för sociala och miljömässiga framsteg i Europa. Det är detta som kommer att ge Europa ett stort anseende i världen. Om vi tar itu med detta tillsammans så kommer gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, efter Barrosos svar på detta, att diskutera under pausen hur vi ska agera i slutändan. Efter diskussionen inom vår grupp, och efter ert svar, kommer jag att presentera beslutet vid den andra förhandlingsrundan.

(Applåder)

  Guy Verhofstadt , för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Det gläder mig mycket att stå här på min grupps vägnar i dag och äntligen se den nya kommissionen under ledning av José Manuel Barroso framför oss. Detta är enligt min uppfattning positivt, eftersom det innebär slutet på vad som har varit en dålig period för Europeiska unionen. Denna sex månader långa frånvaro av en kommission som är rustad med verkliga befogenheter är något som inte bör upprepas i framtiden, i synnerhet inte under en period med ekonomisk och finansiell kris och med stora frågor som klimatförändringar, Köpenhamn osv.

Ni kan hur som helst lita på min erfarenhet när jag säger att en sådan period, under vilken kommissionen inte har någon egentlig styrelseform, inte får upprepas i framtiden, i synnerhet inte under så lång tid som sex månader. Jag hoppas att kommissionen kommer att inleda sitt arbete så snabbt som möjligt, så snart som vi har röstat.

Vi för vår del förväntar oss tre saker av er, herr Barroso. För det första att denna nya kommission kommer att vara den drivande kraften bakom Europeiska unionen. Vi anser att detta inte har varit fallet under de senaste fem åren. Den här gången vill vi ha en kommission som lämnar de senaste fem åren bakom sig och blir den verkliga, drivande kraften bakom en mycket intensivare integration av Europeiska unionen. Det som har skett under de senaste veckorna och månaderna visar verkligen att det som gör Europas ställning problematisk i denna värld med flera maktcentrum är att det inte finns något gemensamt synsätt och inte någon tillräcklig europeisk integration – jag syftar här på Köpenhamn och den bristande samordningen i fråga om Haiti. Vi kräver alltså en kommission som, till skillnad från under de senaste åren, inte alltid omedelbart försöker nå en kompromiss med rådet innan den kommer och presenterar den för oss och försöker få oss att godta den.

Det vi förväntar oss av kommissionen är att den ska presentera ambitiösa projekt för rådet – även om vi på förhand vet att de inte kommer att få ett 100-procentigt stöd – och att den därefter uppmanar Europaparlamentet, i egenskap av inflytelserik bundsförvant, att övertyga rådet.

(Applåder)

Det andra som vi förväntar oss av kommissionen – och jag kommer att upprepa det som Martin Schulz redan har sagt, men jag anser att detta är viktigt – är att den ska verka som ett kollegium. Det är inget fel med en stark ordförande för kommissionen, men ett kollegium, en kommission som är stark och som visar sammanhållning, är av avgörande betydelse, och ännu mycket viktigare. Därför förväntar vi oss verkligen en sådan kommission, eftersom det för första gången – och detta har ni medgett, herr Barroso – rör sig om en kommission som består av de tre största politiska familjerna i denna kammare. Det gläder mig verkligen att åtta liberala kommissionsledamöter ansvarar för några mycket viktiga portföljer. Nu måste kommissionen internt verka som en koalition mellan dessa tre rörelser och dessa tre politiska partier, och försöka nå kompromisser som stöds av hela kommissionen och av hela kollegiet.

Slutligen är den tredje prioriteringen i fråga om den nya kommissionen enligt vår uppfattning naturligtvis att bekämpa den ekonomiska krisen, och jag anser att den mest angelägna uppgiften är att så snabbt som möjligt lägga fram en trovärdig strategi för Europa 2020 för parlamentet och rådet. Detta är den viktigaste uppgiften. Jag vill be José Manuel Barroso att vara ambitiös på denna punkt. Lyssna inte för mycket på medlemsstaterna, utan lyssna på det spanska ordförandeskapet i stället, för det har en del bra idéer i denna fråga. Kom beväpnade med ambitiösa projekt. Inbilla er inte att en svag samordning av nationalekonomiska strategier räcker. Vi behöver betydligt mer än det i morgondagens värld och i denna värld med flera maktcentrum. Vi behöver en socioekonomisk styrning av Europeiska unionen. Det räcker inte med en monetär pelare som euroområdet. Det behövs också en ekonomisk och social pelare i euroområdet och i Europeiska unionen. Detta är den strategi som vi förväntar oss från er sida, för det är av avgörande betydelse för Europas framtid och för våra medborgares framtid.

(Applåder)

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag måste medge att detta är otroligt. Framför oss har vi en koalition av hycklare. Det är snart Alla hjärtans dag, och José Manuel Barroso får höra: ”Jag älskar er, men jag älskar er inte. Jag tror inte på er, men jag kommer att rösta på er ändå.” Detta är verkligen …

Ja, herr Schulz, ni gör ett imponerande ställningstagande när ni säger ”vi ska fundera på det”, när alla vet att ni kommer att rösta för kommissionen. Det är en fantastisk politisk strategi, får man säga!

(Applåder)

Jag vill säga … Jag förstår inte varför ni hetsar upp er så, herr Schulz! Ni är inte Europaparlamentets talman än! Lugna ned er, min vän, lugna ned er!

Jag vill för min del – och Martin Schulz borde få sin talartid förkortad med 30 sekunder – säga några mycket okomplicerade saker, oss emellan. Det är några stora grupper som kommer att stödja Barrosokommissionen. De är oförmögna att utarbeta en resolution tillsammans där de förklarar varför de stöder kommissionen.

Oförmögna! Hur kan det komma sig? För att de inte ställer sig bakom kommissionen – och Guy Verhofstadt är åtminstone tydlig när han säger ”Jag ställer mig bakom liberalerna”, och den andra ställer sig bakom PPE och den tredje ställer sig bakom socialdemokraterna …

(Kommentar av Guy Verhofstadt med mikrofonen avstängd: ”och ni ställer er bakom De gröna”)

Jag? Nej, det finns ingen sådan. Men, ja … som ni vet, herr Verhofstadt, är vår grupp den enda grupp som har varit kritisk, till och med då en av kommissionsledamöterna var från De gröna. Det är inte så här vi driver politik. Vi måste veta om den nya kommissionen kommer att ha en vision, ambition och beslutsamhet.

Det är sant det som har sagts. Majoriteten av de nominerade kommissionsledamöterna – jag säger inte alla – visade ingen beslutsamhet, vision eller ambition. Men om man beaktar kommissionen som helhet är summan av de negativa kvantiteterna ett plus. Det är den nya matematiska formeln för Barrosokommissionen.

Nej, det fungerar inte på det sättet. Därför gillar jag när Barroso läser texten i fördraget för oss: initiativ, vilka initiativ? Vad kom kommissionen med för initiativ för att hantera krisen i Grekland? Solidaritet, var finns den? I Spanien, var finns den? Jag har inte sett någon sådan, och jag har inte hört talas om någon.

Jag ska ge er ett råd. Ett av Greklands problem är dess försvarsbudget. 4,3 procent av Greklands BNP går till försvarskostnader. Vad är problemet? Problemet är Cypern. Problemet är förbindelserna med Turkiet. Vilka initiativ har kommissionen kommit med när det gäller att lösa Cypernfrågan, så att Greklands BNP äntligen kan befrias från denna dumma, idiotiska konflikt som vi, i egenskap av européer, borde lösa? Kommissionens initiativ: den har inte kommit med något!

Samma sak har påpekats i fråga om Haiti. Fru Ashton! Jag vet att ni inte är brandman, barnmorska eller något sådant. Men jag vill ändå att ni ska komma med idéer. Jag vill att ni ska försvara någonting. Ni säger alltid: ”det är viktigt, vi måste samordna, jag ska samordna …”. Vi vet inte varför det är så viktigt, vi vet inte hur hierarkin ser ut för vad som är viktigt, men vi vet att ni anser att allt är viktigt. På detta sätt gör vi inga framsteg.

Därför anser jag att vi har ett problem. Vi har ett grundläggande problem här, och det är att vi i egenskap av parlament i slutändan måste visa vårt goda samförstånd med kommissionen. Och vi kommer naturligtvis att samarbeta med kommissionen, vi kommer naturligtvis att samarbeta med kommissionsledamöterna, jag vet att en majoritet – naturligtvis – kommer att stödja kommissionen.

Men vad jag för en gångs skull skulle vilja se är att vi håller inne med alla dessa slitna kommentarer och upphör med alla dessa meningslösa yttranden. Vi vill ha ett politiskt Europa. Varje gång tillfälle ges till ett politiskt Europa så klantar vi till det! När Europa skulle göra framsteg i Köpenhamn så klantade vi till det!

Jag skulle önska att Barroso och kommissionsledamöterna – tidigare och framtida – kunde tala om varför de klantat till det, varför Europa inte var politiskt, varför Europa inte var någon global aktör. Günter Verheugen ska lämna kommissionen. Han hade den näst högsta ställningen i kommissionen, och han talar om för Tyskland och för alla andra som vill höra att Europa inte var någon global aktör, att Europa inte uppfyllde sin roll. Han talar inte om varför han inte uppfyllde sin roll.

Det beror alltid på någon annan, och jag skulle önska att vi i denna debatt och i fråga om den nya kommissionen slapp höra fler meningslösa kommentarer i stil med dem som Martin Schulz, Guy Verhofstadt och Joseph Daul kommit med: ”det bästa vore att förkasta denna kommission, så att vi tillsammans äntligen kan ge oss i kast med det som faktiskt sker i världen”.

Det som faktiskt sker i världen är att Europa inte kan hantera den ekonomiska krisen, miljökrisen eller finanskrisen. Det finns tillräckligt av sådant. Det finns tillräckligt många personer som inte står ut med att vilseledas av dessa blidkande ord – de har redan lurat oss, de säger: ”vi motsätter oss, vi motsätter oss”, men i slutändan lägger de ned rösterna. ”Vi motsätter oss, vi motsätter oss, men vi kommer att rösta för.” Det är ovärdigt Europaparlamentet. Vi måste vakna upp, för Europas skull!

(Applåder)

  Jan Zahradil, för ECR-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar, herr Barroso! Min grupp, ECR-gruppen, stödde er tillsammans med liberalerna och Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), och hade vi inte gjort det så skulle ni inte ha suttit här. Vi stödde er när andra inte gjorde det, och vi stödde er tack vare ert mångåriga rykte som reformvän. Det skulle glädja oss mycket om ni kunde leva upp till detta rykte till fullo under denna valperiod.

Jag minns när ni 2005 kom med en intressant idé om att förenkla EU-lagstiftningen och att hoppa över den vid det här laget ogenomträngliga undervegetationen av lagstiftning. Jag skulle vilja att ni återupptog den idén, för den var bra. Vi befinner oss i Lissabonfördragets skede, vi befinner oss i ett skede där antagandet av ny lagstiftning kommer att gå ännu lättare, och därför ber jag er att inte låta den europeiska ekonomin kvävas av utgreningar av oberättigad och dåligt grundad lagstiftning, att inte acceptera moderna, politiskt korrekta frågor som skulle kunna utgöra en ursäkt för vidare centralisering, ytterligare reglering och vidare byråkratisering av Europeiska unionen.

Om ni väljer denna väg så kan ni lita på oss. Om ni väljer reformens väg, om ni visar att ni är en verklig reformvän, så kan ni räkna med vårt stöd och samarbete. Men om ni håller fast vid de gamla metoderna och går vidare längs jämna och väl upptrampade banor förbehåller vi oss rätten att vara oeniga med er, och till och med motarbeta er. Jag hoppas att vi kommer att få se mycket mer av den tidigare Barroso än av den senare, och att vi kommer att kunna samarbeta i mycket högre grad och stå på samma sida av barrikaderna snarare än på motsatta sidor. Jag önskar er stor framgång med detta.

  Lothar Bisky, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Barroso! I september 2009 var jag tvungen att säga åt er att era politiska riktlinjer gjorde att kommissionens misslyckade politik fortgick. Era nyliberala riktlinjer uppvisar inte en strategi för en ökad social rättvisa, och de ger inte heller Europa ett bättre skydd mot kriser. De tillhandahåller ingen grund för arbetet att med framgång bekämpa fattigdom och social utslagning i Europa. Nu presenterar ni det kommissionskollegium som passar ert program bäst. Ni kan inte förvänta er några applåder från min grupp för detta.

Europaparlamentet har under den nya valperioden redan visat att man tar demokratisk kontroll och medbeslutande på allvar, och det välkomnar jag verkligen. Jag tänker på det nya ramavtalet mellan parlamentet och kommissionen och förkastandet av en av de nominerade kommissionsledamöterna, och jag hoppas att parlamentet i morgon återigen kommer att agera samvetsgrant när man hanterar Swift-avtalet.

Öppenhet och rättvisa är nödvändiga faktorer i avtalen mellan institutionerna – det är bara om dessa existerar som vi kan börja tala om politik. Det handlar om folket i Europa och resten av världen, det handlar om bra arbeten och större rättighet till en bra utbildning och en rättvis lön, det handlar om folkets rätt till en fridfull utveckling och en oskadad miljö. Därför kommer min grupp inte att stödja Barrosos riktlinjer eller personalförslag. Bered er på ett hårt men rättvist åsiktsutbyte med er och ert kollegium.

  Nigel Farage , för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi har framför oss EU:s nya regering, en regering som nu, i och med Lissabonfördraget, har enorma befogenheter, inte bara en utrikesminister och ambassader, inte bara möjlighet att underteckna fördrag, utan möjlighet att tillämpa befogenheter i nödsituationer för att bokstavligen ta över länder, och ändå begär man, enligt vad vi har hört under förmiddagen från ordförandena för de stora grupperna i Europaparlamentet, att ni ska ta över ännu fler befogenheter och göra det ännu snabbare.

Vi kanske borde påminna oss om att detta fördrag, som ger kommissionen dessa befogenheter, inte alls har demokratisk legitimitet i Europeiska unionen. Ni ignorerade folkomröstningar, ni nekade till folkomröstningar och ni tvingade de stackars irländarna under hot till att rösta en andra gång.

Det slår mig att den nya kommissionens gemensamma nämnare är det stora antal bland dem som tidigare varit kommunister, eller mycket nära kommunister. José Manuel Barroso själv var maoist. Siim Kallas var, långt ifrån att vara studentaktivist, till och med medlem av högsta Sovjet – här har vi kommunister i toppklass. Catherine Ashton drev kampanjen mot kärnvapen (CND) och vägrar fortfarande att tala om huruvida hon tog emot pengar från kommunistpartiet i Storbritannien.

Jag skulle kunna fortsätta, men det skulle ta för lång tid. Men vi har åtminstone tio kommunister i den nya kommissionen, och det måste kännas som att återgå till den gamla goda tiden. Det måste råda viss nostalgi bland kommunisterna. Samtidigt som järnridån föll över Europa för 60 år sedan har vi i dag Europeiska kommissionens järnhand. Detta framgår i artikel 121 och genom att Grekland på ett effektivt sätt har förvandlats till ett protektorat.

Stackars Grekland, fångat i eurons ekonomiska fängelse! Stackars Grekland, som är fånge i ett modernt Völkerkerker (folkfängelse) som det inte verkar finnas någon väg ut ur. Vad Grekland behöver är devalvering, inte sadomonetarism. Gud vet hur det kommer att påverka dem.

År 1968 kom Leonid Brezjnevs doktrin om begränsad suveränitet. I dag har vi ”gemensamma värderingar”. Vi har ett ”alltmer slutet EU” och ”samlad suveränitet”, och det är vad ni har tillämpat, men detta kommer naturligtvis inte bara att gälla Grekland, för samma sak kommer att hända Spanien, Portugal och Irland. Artikel 121 kommer att åberopas i samband med alla dessa länder.

Barroso sade tidigare att vi kommer att hålla fast vid denna kurs, vilket innebär att miljontals människor i Europa kommer att få lida medan ni försöker att upprätthålla det katastrofala projekt som euron utgör. Det kommer att falla i bitar; det råder det ingen tvekan om, som det sannerligen gjorde för Storbritannien under växelkursmekanismen 1992. Ni kan skratta och ni kan le. Det kommer inte att fungera. Det kan inte fungera. Det kommer att falla i bitar, och vad Europas folk beträffar är det bättre ju tidigare detta sker.

Vi behöver demokratiska lösningar i detta avseende. Om ni fortsätter att driva denna extrema euronationalism kommer det att sluta med våld. Vi måste rösta emot den nya kommissionen. Vi måste lägga Europas framtid i händerna på medborgarna genom att ha fria och rättvisa folkomröstningar i alla medlemsstater.

  Zoltán Balczó (NI). – (HU) Europeiska kommissionen är Europeiska unionens grundläggande beslutsfattande organ. Kraven i fråga om kommissionsledamöter bör vara följande: rätt person, utifrån hans eller hennes karriär och beredskap, på rätt plats. Det sätt som kommissionsledamöterna nomineras och väljs på garanterar emellertid att detta positiva resultat bara uppnås tillfälligtvis. Regeringarna rekommenderar inte en person till ett särskilt uppdrag utan till ett ämbete. Alla som nomineras kommer att bli ledamöter av Europeiska kommissionen – om inte han eller hon drar sig ur. Kommissionens ordförande försöker att finna ett uppdrag åt personen i fråga, vilket innebär att ordningsföljden är den omvända. Detta innebär att man försöker finna en kappa som matchar knappen. Jag vill säga ytterligare en sak som är värd att nämna: fackutskottens utfrågningar följs inte av en omröstning. I stället utformar en liten skara personer skrivelser om utfrågningen. Ni talar alltid om demokrati, men ändå är ni fortfarande rädda för direkta val, vare sig det gäller EU-konstitutionen, en folkomröstning eller ett utskottssammanträde om en potentiell kandidat. Under utfrågningarna sade de nominerade kommissionsledamöterna knappt någonting konkret. De ville inte göra något åtagande eller ta på sig något ansvar. Trots detta framgick det tydligt att de inte bryter med den tidigare kommissionen, utan vill ha ett centraliserat Europa. De har inte dragit någon lärdom av finanskrisen utan fortsätter att följa den liberala ekonomiska politiken. Därför är det många av oss som inte kommer att rösta för den nya kommissionen, och det gör oss inte till antieuropéer. Vi gör helt enkelt det som våra väljare – många miljoner europeiska medborgare – förväntar sig av oss.

  József Szájer (PPE). – (HU) Herr talman, herr Barroso! På ett betydande antal europeiska språk liknar uttrycken för begreppet att något verkar – att något kan verka – och begreppet att något fungerar varandra mycket. Vi befinner oss nu i ett skede i Europeiska unionen då vi kan säga ”det är dags att Europa börjar verka igen”, nu måste vi börja igen, vi måste börja verka, vi måste fungera. Grunden för detta garanteras genom det nya fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, Lissabonfördraget, ett nyvalt parlament och den nya kommission som håller på att bildas.

Det är dags att lämna dagarna av institutionella dispyter och av inrättande av institutionella grundregler bakom oss, och verkligen rikta vår uppmärksamhet mot och fokusera på de europeiska medborgarnas bekymmer och frågor. Detta är av grundläggande betydelse eftersom vi måste återfå det stöd från medborgarna som vi har förlorat på vägen. Vi har alla ett arbete att utföra i detta avseende. De senaste veckornas och månadernas förfaranden har inte alltid varit hedervärda. Europaparlamentet gav till exempel inte någon av de nominerade kommissionsledamöterna något riktigt tillfälle att tala. Låt oss därför bedöma kommissionen, låt oss bedöma rådet, låt oss arbeta på detta, men vi bör också ta en titt på oss själva emellanåt. Ett nära samarbete mellan dessa institutioner är nödvändigt för att vi ska nå resultat.

Jag vill också på mitt partis vägnar önska er stor framgång, för när vi gör det så gör vi det inte till en rad enskilda individer utan till Europas medborgare. Må Europa till sist i européernas ögon bli ett sant exempel på skapande av arbetstillfällen, välstånd, utveckling, en aktiv närvaro i världen, eget kapital, och må Europa nu, utifrån den nya konstitutionen, Lissabonfördraget, mogna och få visa vad det duger till.

När min dator slutar att fungera startar jag om den. Nu har vi till och med ny mjukvara i denna dator, i form av Lissabonfördraget. Låt oss starta om denna dator.

  Hannes Swoboda (S&D). – (DE) Herr talman, herr Barroso! Er kommission har verkligen både styrkor och svagheter. Jag vill ta upp styrkorna.

Vi har ett utrikespolitiskt team som det är svårt att hitta någon annanstans, både när det gäller utrikespolitik och utvecklingspolitik. Herr Szájer! Ni kan inte förneka att vi har ett bättre team nu än vi hade vid den ursprungliga utfrågningen av den första bulgariska kandidaten. Jag är även fast övertygad om att Catherine Ashton kommer att samordna detta team på ett bra sätt.

Det telefonnummer som Henry Kissinger ska ha begärt förs på tal om och om igen. Det är möjligt att vi inte har detta telefonnummer, men om man i fråga om exempelvis klimatskyddet jämför med Förenta staterna – vem ska man ringa? President Barack Obama eller senaten, som hittills har vägrat att hitta en lösning? Bör vi i fråga om nedrustningen kontakta president Obama, som är för nedrustning, eller senaten, som inte har kommit med några lösningar? Vi får inte alltid göra oss sämre än vi är! Nu har vi en möjlighet att göra ett gott intryck.

(Applåder)

I fråga om ekonomisk politik har vi ett starkt team. Jag hoppas och tror att de kommissionskolleger som inte gjorde något starkt intryck under utfrågningarna kommer att utveckla denna styrka med tiden. När det gäller socialpolitik har vi en kommissionsledamot som tar saker på allvar och en kommissionsordförande som även har lovat oss att han kommer att prioritera sociala frågor och social politik. Vi räknar med detta. Vi räknar inte bara med det, utan kommer även att kräva att det ska förverkligas.

Tillsammans hittade vi lösningar på ett antal områden inom ramavtalet. Ibland hade vi skiljaktiga åsikter, men vi samarbetade på ett bra sätt. Det är ett mycket bra avtal om vi tar det på allvar – ni i kommissionen och vi i Europaparlamentet. Om vi lyckas att få rådet att ta avtalets principer om insyn på allvar kommer vi verkligen att kunna åstadkomma något storartat.

Tack vare Lissabonfördraget och ramavtalet kommer det att från början till slutet av lagstiftningsprocessen, till genomförandet, finnas en grad av insyn som kanske inte finns i så många nationella parlament. Jag uppmanar därför kommissionen och rådet att ta detta på allvar.

I fallet med Swift har insynen inte tagits på allvar, varken av kommissionen eller av rådet. Vi har nu en kommissionsledamot som även var ansvarig i rådet. Detta sätt att arbeta kan vi i parlamentet inte längre tolerera. Orsaken till denna härva är inte att det är troligt att parlamentet sätter sig på tvären. Orsaken är snarare att rådet och kommissionen – men särskilt rådet – under övergången, när det redan stod klart att parlamentet skulle ha mer att säga till om, inte insåg att de behövde involvera parlamentet. Det är kärnpunkten. I detta hänseende har vi genom lagstiftningsresolutionerna och kommissionens skyldighet att svara, antingen med ett eget lagförslag eller med en tydlig förklaring om varför den inte agerar, gjort stora framsteg. Vi ska inte låtsas som om den parlamentariska initiativrätten alltid har varit så stor i de nationella parlamenten. De domineras i huvudsak av regeringarna, och vad regeringen föreslår genomförs ofta i parlamenten. Det är inte fallet här. Kommissionens förslag innebär ännu inte lagstiftning för oss. Vi bearbetar dem så att även våra egna idéer förs in.

Låt oss utnyttja denna möjlighet med den nya kommissionen, ett nytt fördrag och ett nytt ramavtal. Låt oss från parlamentets sida vara självsäkra i våra förbindelser med kommissionen.

  Talmannen. – Nu välkomnar jag den första kvinnan under den här debatten. Det är synd att vi har fått vänta så länge.

  Diana Wallis (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag hoppas att det var värt att vänta på mig. Jag vill inrikta mig på resolutionen om ramavtalet, eftersom jag var med i parlamentets förhandlingsgrupp.

Herr Barroso! Jag tror att ni kan hålla med om att vi hade några mycket intressanta diskussioner om vissa ords betydelse, särskilt på mitt språk, men ett uttryck som ni använde i början av era möten var att ni talade om ert absoluta engagemang för EU:s ”parlamentariska dimension”. Jag tror att ni använde detta uttryck på ett fullkomligt ärligt och positivt sätt, men vi diskuterade det aldrig. Efter Lissabon och efter resolutionen om det nya ramavtalet är parlamentet mycket mer än bara en ”dimension”. Det är en verklighet, en verklig kraft, ett äkta parlament värt namnet.

Ni kan kanske kalla den ursprungliga parlamentariska församlingen en ”dimension”, men inte det här parlamentet. Det här parlamentet är nu enligt resolutionen en jämbördig lagstiftningspartner, som ska behandlas jämlikt, inkluderande och informerat på samma sätt som rådet och inte får kringgås genom icke-bindande regler eller andra instrument, hur bra de än är. Parlamentet ska ha fullständig rätt att ställa kommissionen till svars som verkställande organ. Vi ser fram emot att inte bara ni, herr Barroso, utan även alla era kommissionskolleger kommer hit till frågestunden i kammaren.

Det här parlamentet kommer att hävda sin tillsynsrätt när det gäller framtida förändringar av ert team. Det här parlamentet är redo att spela en verklig roll som det enda gränsöverskridande, direktvalda parlamentet i internationella förbindelser. Men framför allt vill det här nya, kraftfulla parlamentet med en EU-vänlig majoritet att ni tar ledningen. I detta sammanhang vill vi gärna vara er partner och understödjare. Men snälla, vi är inte bara en dimension. Vi är ett äkta, verkligt parlament.

  Jill Evans (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! I resolutionsförslaget från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen efterlyses en ny politisk strategi på nationell nivå och EU-nivå samt nya idéer och beslutsamma åtgärder. Vi kan inte övervinna den ekonomiska, sociala och klimatrelaterade krisen genom samma politik och tänkesätt som skapade den. Vi kan bara bygga upp ett mer demokratiskt och effektivt EU inom ramen för det verkliga och ändrade politiska klimatet.

I Wales har nationalförsamlingen inlett arbetet för en folkomröstning om större lagstiftningsbefogenheter. I Katalonien, Skottland, Flandern och på andra håll äger förändringar rum. I morgon ska vi diskutera EU:s utvidgning till länder som för närvarande ligger utanför dess gränser, men vi har inte ens börjat ta itu med den inre utvidgningen, genom vilken länder inom EU:s gränser ges självständighet. Dessa frågor har inte besvarats i debatterna om valet av den nya kommissionen, trots de förändringar som sker omkring oss. Jag ber än en gång José Manuel Barroso att ta itu med dessa frågor.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Herr Barroso! För fem månader sedan röstade jag för att ge er mandatet att upprätta en ny kommission, eftersom jag ansåg att ni var den bäste av de tillgängliga kandidaterna. Jag ångrar inte det beslutet, men i dag när vi diskuterar den kommission som har presenterats för oss kan jag inte dölja min besvikelse. Efter utfrågningarna av kommissionsledamöterna vet jag att många av dem är mycket meriterade, men tyvärr finns det bland dem även personer utan någon som helst erfarenhet, som gjorde en hemsk insats under utfrågningarna.

Jag inser att ni i valet av kommissionsledamöter har begränsat manöverutrymme. Jag stöder till fullo de nationella regeringarnas rätt att nominera sina kandidater, men trots detta anser jag inte att kommissionens föreslagna sammansättning är optimal. I ert anförande ställde ni frågan om EU räknas i världen. Det bästa svaret på detta är det nyligen fattade beslutet att ställa in toppmötet mellan EU och Förenta staterna. Anser ni verkligen att kommissionens sammansättning kommer att göra det möjligt för unionen att stärka sin ställning?

Slutligen skulle jag även vilja uttrycka min besvikelse över att vi under utfrågningarna inte gavs tillräckligt många svar på frågor om energisäkerheten.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! Jag vill till att börja med önska José Manuel Barroso lycka till, eftersom kommissionens ordförande verkligen har lyckats med att sätta ihop en kommission som speglar hans politiska projekt med EU. I min grupp samtycker vi inte på något sätt till detta politiska projekt. Låt mig ge ett exempel. Arbetstagarna i många länder har upptäckt att EU i ökande grad är synonymt med en urholkning av den lönenivå och de arbetsvillkor som de har kämpat för. Vi har upprepade gånger frågat kommissionens ordförande vad han konkret tänker göra för att se till att migrerande arbetstagare inte längre kan ges svältlöner, inte längre kan diskrimineras och inte längre kan utnyttjas för arbete med dåliga villkor. Problemet är att vi ännu inte har fått ett uttryckligt svar. Inte heller har vi fått ett uttryckligt svar vid utfrågningarna. Jag drar därför slutsatsen att kommissionen godtar social dumpning. Det är en kommission för vilken den inre marknaden är viktigare än den vanlige arbetstagarens intressen. På ett sätt finns det dock visst hopp, eftersom José Manuel Barroso under mötet med vår grupp verkligen ansträngde sig för att betona hur stor anhängare han är av jämställdheten. Det räcker dock inte med ord. När den första Barrosokommissionen utnämndes 2004 var nio av 25 kommissionsledamöter kvinnor. I dag lägger José Manuel Barroso fram en kommission för godkännande där endast åtta av 27 ledamöter är kvinnor. Så det har blivit sämre. Vi kan endast dra slutsatsen att José Manuel Barroso även på detta område bara pratar, inte agerar. Det är helt enkelt inte gott nog.

  Timo Soini (EFD). – (FI) Herr talman! I Finland firar vi minnet av vinterkriget. För sjuttio år sedan anföll kommunistiska Sovjetunionen lilla Finland. Vi försvarade vårt oberoende och rätt till självbestämmande.

Detta fortsatte även under andra världskriget, som var en fruktansvärd prövning för hela Europa. Det präglade oss med en stark självständighetslängtan och ett starkt behov av att bestämma om oss själva. Helsingfors, Moskva och London var de enda huvudstäderna som inte ockuperades under andra världskriget. Av detta skäl vill jag att alla nationer fritt ska kunna få bestämma om sina egna angelägenheter.

När det gäller kommissionen har ni säkerligen goda avsikter, och det finns bra ledamöter i kommissionen, inklusive Olli Rehn från Finland, som är en moralisk person med ryggrad. Men var har EU:s folk – finländarna, tyskarna, britterna, danskarna – kunnat rösta för och välja dessa kommissionsledamöter? Ingenstans. Hur kan de avsättas? Det går inte. EU är en byråkrati, inte en demokrati.

Jag stöder samarbete mellan självständiga stater. Jag är finländare, jag är europé, och jag älskar vår kontinent, men det innebär inte att jag stöder EU. Folk har röstat på var och en av oss. Jag fick 130 000 röster i Finland. Hur många röster fick kommissionsledamöterna, och var fick de rösterna? Här kan de få 300 röster, men det är allt.

Vad är kärnan i en demokrati? Nationell suveränitet. Det betyder att endast ett folk som bildar en egen nation, oberoende av andra, har en evig och obegränsad rätt att alltid bestämma om sina egna angelägenheter. Det är en grundläggande princip.

(Applåder)

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Vi har nått slutet på det förfarande som föregår utnämningen av kommissionsledamöterna, med utfrågningar som är fullkomligt medelmåttiga. Kommissionsledamöterna kom hit för att tala om att de är djupt fästa vid EU, att de ska göra sitt bästa för att lära sig om frågor som de inte känner till och att de ska samarbeta med parlamentet.

Inget av detta är särskilt viktigt eller intressant. Men för att parlamentet skulle kunna visa sitt oberoende var man tvungen att hitta en syndabock, ett soningsoffer. Offret blev Rumiana Jeleva, som det i slutändan för övrigt riktades förhållandevis få anklagelser emot. Om detta handlar om intressekonflikter gav säkerligen vissa kommissionsledamöter, som ska förbli anonyma – kommissionsledamoten för konkurrens, för jordbruk och landsbygdsutveckling, för handel – anledning till långt större oro. Ändå utgjorde de inget större problem för parlamentet.

I själva verket tycker jag lite synd om er, herr Barroso, eftersom ni nu är en del av Lissabonfördragets ordning. Lissabon är huvudstaden i ert land och är en underbar stad som förtjänar bättre än att ge sitt namn åt ett sådant dokument. Ni kommer att behöva ha att göra med många personer. Genom ramavtalet kommer ni från och med nu att ha parlamentets talman och talmanskonferensen, som de grupplösa ledamöterna är uteslutna från, vilket är en uppenbar överträdelse av bestämmelserna i arbetsordningen. Ni kommer att ha EU:s nye och ständige ordförande, vars utnämning dock inte har inneburit ett slut på de roterande ordförandeskapen. Ni kommer att ha Catherine Ashton, unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som var en fullblodspacifist i sin ungdom när det gällde det verkliga sovjetiska hotet, men som utan tvivel kommer att vara ytterst stridslysten gentemot Iran.

Detta kommer att bli en svår politik. Det var någon som skrattade nu när ni tänkte på vissa personers marxistiska förflutna. I själva verket är ni fortfarande internationalister, men inte längre på något sätt proletärer. Ni har blivit fullkomligt likgiltiga för de europeiska arbetstagarnas öde.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  William (The Earl of) Dartmouth (EFD). – (EN) Herr talman! Kanske kan jag rätta Bruno Gollnisch. Är Bruno Gollnisch medveten om att Catherine Ashton var pacifist inte endast i sin ungdom utan att hon var vice ordförande i kampanjen mot kärnvapen (Campaign for Nuclear Disarmament, CND) åtminstone fram till 1983, något som hon inte informerade om?

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag besvarar inte någon fråga om Catherine Ashtons förflutna. Jag vet att ordet pacifist även i mitt land i själva verket betecknade krigshetsare som var för en kommunistisk seger.

  Jaime Mayor Oreja (PPE). – (ES) Herr talman! Jag vill för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) uttrycka mitt helhjärtade, bestämda och oförbehållsamma stöd för José Manuel Barroso. Detta grundas inte bara på hans anförande i dag, utan även på anföranden i parlamentet där han har uppmanat oss att ge honom mer och starkare stöd än någonsin.

Jag vill säga att huvudskälet för detta stöd inte är antalet kommissionsledamöter som vår grupp eller politiska familj har i kommissionen, utan i grunden snarare övertygelsen om att detta är en unik och viktig tid för EU. Denna kommission är inte bara vilken kommission som helst, och det här parlamentet är inte vilket parlament som helst, inte endast på grund av Lissabonfördraget, utan även på grund av att vi genomgår en exempellös kris i EU: en ekonomisk och social kris.

Vi anser inte att Lissabonfördraget är det viktigaste. Det viktigaste är att det ska ske en attitydförändring för att styra alla EU-institutioner i riktning mot större politiska ambitioner. Vi stöder därför oförbehållsamt kommissionen med José Manuel Barroso i ledningen. Vi stöder även kommissionen eftersom vi efter den ekonomiska och finansiella kris vi för närvarande genomgår kommer att gå in i en annan fas: den sociala krisen. Skillnaderna mellan olika länder kommer att öka, och det kommer att finnas större social oro. Den ekonomiska och sociala krisen kommer utan tvivel att ge upphov till ökad social oro. Ett annat skäl är att vi genomgår en värdekris, vilket gör det nödvändigt att vi alla, inte bara kommissionen, förändrar vår personliga hållning. Vi måste alla förändra vår hållning.

Vår grupp anser därför att det bästa sättet att förändra, omvandla och förbättra är att stödja Europeiska kommissionen ledd av José Manuel Barroso.

Jag anser därför att PPE-gruppen inom ramen för denna uppgift och det arbete vi måste utföra är den grupp som vill att vi alla ska förändras mest. Även Europaparlamentet behöver förändras. Kommissionen ensam kan inte hållas ansvarig för den ofta förekommande bristen på enighet i parlamentet, vilket är huvudskälet till att det inte finns någon europeisk röst i världen.

  Kader Arif (S&D). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Handelspolitiken kommer att utgöra en viktig faktor i unionens yttre politik. Tyvärr är denna politik i dag symbolen för gemenskapsintressets försvinnande, eftersom den inte är något mer än de sammanslagna nationella intressena.

Vid en tidpunkt då vi vill att EU ska försvara sina värderingar, som solidaritet, social rättvisa, när vi vill att EU ska kunna införliva sociala rättigheter, miljörättigheter, skyddet av mänskliga rättigheter och skyddet av fackliga rättigheter i sina handelsavtal, inser vi att kommissionens enda förslag till oss är att ingå avtal som inte innebär något alternativ till marknaden och handeln, som är självändamål. Detta är oacceptabelt för min politiska familj.

Vid en tidpunkt då vi vill att denna handelspolitik ska omfatta industripolitik och dess verkningar på sysselsättningspolitiken, inser vi att kommissionen i de synpunkter som kommissionens ordförande lämnade i förmiddags inte har gett några garantier på dessa punkter. Tyvärr blir jag dock inte förvånad över detta. Inget har nämnts om den övergripande sociala klausulen, om skyddet av allmänna tjänster, om hur EU på nytt ska genomgå en politisk kursändring eller föra en helt annan politik.

Herr Barroso! För att avsluta mina anmärkningar om dessa frågor anser jag att förtroende byggs i ett ömsesidigt förhållande. Genom era synpunkter i förmiddags har ni inte gett oss vad vi behöver för att kunna ge er vårt förtroende. Lägg märke till att eftersom ni inte har gett dessa garantier, kan jag inte garantera er vårt förtroende.

  Alexander Graf Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Äntligen har jag en känsla av att det händer saker. Det dröjde mer än åtta, till och med nästan nio år innan vi fick det nya fördraget, och samma antal månader innan vi fick den nya kommissionen. Det är inte ett EU som agerar, men ändå är det handling vi behöver. Folk söker efter arbete, företag söker efter marknader, konsumenter söker efter pålitlighet, Grekland söker efter stabilitet och EU söker efter sin roll i världen. Av det skälet är det bra att tiden är över för komplicerade debatter som endast experter kunde förstå. Av detta skäl är det även bra att kommissionen nu kan arbeta på ett sätt som på allvar kan bli folk till nytta igen.

Vi vill ha två saker från er, herr Barroso. Var djärv och gör EU starkt, både till det inre och yttre. Vi vill att ni ska vara djärv och även att EU ska vara mer delaktigt på områden som kanske skiljer sig från dem som medlemsstaterna eller de som är med i opinionsundersökningar vill – inom ekonomi och finansiella frågor, inom rättvisa och inre angelägenheter, men även inom utrikes- och säkerhetspolitik. Denna synpunkt är särskilt riktad till er, fru Ashton! Bristerna är uppenbara. Den inre marknaden fungerar inte tillräckligt bra för små och medelstora företag. Orsaken är ofta nationell byråkrati snarare än EU-byråkrati.

Grekland behöver naturligtvis hjälp. I detta syfte behöver vi ett starkt EU. Jag är glad att kommissionen nu har lagt fram ett förslag. Den som trodde att vi redan hade uppnått tillräckligt inom utrikespolitiken kommer nu säkerligen att vara av annan uppfattning mot bakgrund av Köpenhamn. Vi upprepar därför: herr Barroso, gör EU starkt, både till det inre och yttre! Ni har vårt stöd i detta.

  Timothy Kirkhope (ECR). – (EN) Herr talman! Vår grupp stöder starkt José Manuel Barroso och hans reformagenda för ett EU inriktat på att ta itu med medborgarnas verkliga problem och på att agera där det kan bidra med mervärde till medlemsstaternas insatser. Vi anser därför att han förtjänade en lista med kandidater till kommissionen med en begåvning och förmåga som skulle kunna bidra till att förverkliga hans ambitiösa planer.

Men i vissa av dessa nomineringar har han svikits. Inget kan dölja att kandidaternas erfarenhet och kompetens i hög grad varierar. Detta var uppenbart under utfrågningarna. Det är oacceptabelt att ledarna i vissa medlemsstater fortfarande behandlar kommissionens upprättande som ett tillfälle att belöna en kollega för stöd i det förflutna, lösa ett lokalt politiskt problem eller hjälpa en ministerkollega till en bekväm förtidspensionering.

Det står klart att vissa medlemsstater drar fördel av att vi endast kan rösta om hela kommissionen, för att hjälpa in kandidater som kanske inte skulle ha lyckats på egna meriter. Den enda omröstningen måste upphöra. Vi måste rösta om enskilda kandidater, för endast då kommer alla medlemsstater att ta denna process på större allvar och skicka de dugligaste tillgängliga kandidaterna till kommissionen.

  Miguel Portas (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Jag vill fråga José Manuel Barroso om betydelsen av ansvar mot bakgrund av de händelser då spekulanter attackerade euron. I eftermiddag ska vi mer ingående diskutera orsakerna till detta, men nu vill jag inrikta mig på Joaquín Almunias uttalanden, eftersom det var dessa som provocerade fram den omedelbara ökningen av de internationella räntemarginalerna och räntesatserna för Portugal och Spanien, vilket ytterligare försvagade eurons ställning förra veckan. Det är ingen idé att försöka övertyga mig om att Joaquín Almunia inte sade det han gjorde. Vad journalisterna hörde, det hörde även spekulanterna, och de förlorade ingen tid när de agerade.

Herr Barroso! En kommissionsledamots roll är inte att gjuta olja på elden. Parlamentet kan inte ge sitt godkännande till någon som i det kritiska ögonblicket inte var mogen sin uppgift. Det är första problemet. Det andra problemet handlar om signaler. Mot bakgrund av attacken på de grekiska, spanska och portugisiska statsskulderna undrar jag vad EU-institutionerna har gjort hittills? Jean-Claude Trichet nöjde sig med att säga att ingen stat ska särbehandlas, när budskapet egentligen borde vara det rakt motsatta: det vill säga att tala om för spekulanterna att vi står enade, eftersom detta är ett solidariskt EU. Detta är den politiska fråga som har uppkommit. Av detta skäl och med tanke på vad som hände med uttalandena av er kommissionskandidat förväntar vi oss väl övervägda svar.

  Klaus-Heiner Lehne (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig framföra en kort synpunkt när det gäller det interinstitutionella avtalet och den resolution vi har framför oss. För det första välkomnar jag att kommissionen nu på ett mer realistiskt sätt verkar beredd att godta Europaparlamentets indirekta initiativrätt. För att tala klarspråk innebär detta att det i framtiden kommer att finnas bestämda tidsfrister inom vilka kommissionen kommer att behöva agera på våra beslut. Det är bra, även med tanke på våra erfarenheter under parlamentets senaste valperiod. Det är faktiskt självklart, men detta avtal innebär även att vi kommer att behandlas på jämlik fot med rådet i alla frågor. Det är den logiska följden av Lissabonfördragets ikraftträdande.

Dessutom välkomnar jag att vi även har lyckats skapa ett närmare samarbete mellan parlamentet och kommissionen när det gäller lagstiftningsplanering. I framtiden kommer vi att behöva utarbeta något sorts gemensamt lagstiftningsprogram för de tre institutionerna. I detta hänseende skulle det vara bra om kommissionen och parlamentet i egenskap av de traditionella bärarna av unionens intressen så långt som möjligt kunde komma överens på förhand.

Jag är inte helt nöjd med resultaten av konsekvensbedömningen. I detta hänseende måste parlamentet tänka över hur det kan göra kvalitativa förbättringar på sitt område av konsekvensbeskrivningen, med hänsyn till att kommissionen inte vill genomföra den verkligt oberoende konsekvensbedömning som parlamentet kräver. I detta hänseende välkomnar jag att det redan har meddelats att det kommer att finnas ett nära samarbete i samband med lagstiftningen för EU:s utrikestjänst. Även här har kommissionen och parlamentet till stor del ett gemensamt intresse, vilket vi även bör avgränsa innan vi talar med rådet.

Något som är bra och som faktiskt också är en nödvändig konsekvens av Lissabonfördraget är att parlamentets ställning på området för internationella förhandlingar i samband med internationella avtal avsevärt kommer att stärkas, och att parlamentet får verkligt tillträde till all information och alla konferenser. Det har varit en absolut avgörande fråga. Jag är glad att vi även har lyckats uppnå vad vi ville i detta hänseende.

  Evelyne Gebhardt (S&D). – (DE) Herr talman, herr Barroso! Vi var mycket glada över att få Lissabonfördraget på plats den 1 december och tillsammans med det en starkare socialpolitik och ett stärkande av konsumenternas ställning på det inrikespolitiska området inom EU. Vi upptäcker dock nu att ni, i strid mot Lissabonfördragets övergripande åtagande att skydda konsumenterna, har gjort precis tvärtom med uppdelningen av ansvarsområden i er kommission, för nu finns det inte bara en kommissionsledamot ansvarig för konsumentskydd, utan flera.

Jag vill höra hur ni tänker hantera detta. Hur tänker ni hålla samman detta politikområde, ett område som är ytterst viktigt för konsumenterna, för EU-medborgarna? Ansvaret har delats upp. Vilken kommissionsledamot kommer att stå för denna sammanhållning? Säg inte att det är kommissionskollegiet som ska bestämma. Vi behöver tydliga ansvarsområden. Säg inte heller att ni kommer att fatta beslut om det skulle uppstå konflikt mellan kommissionsledamöterna. Ni är inte allsmäktig utan hör till ett kollegium.

Jag har mycket svårt för detta, herr Barroso. Ni måste förklara för mig hur ni på allvar ska hantera denna politiska uppsplittring inom konsumentskyddet, men även inom exempelvis utrikespolitiken, så att vi får en politik som efter fem år kommer att göra det möjligt för oss att säga att det var värt att ha en sådan kommission. Jag vet ännu inte hur jag kommer att rösta senare. Det beror i hög grad på era svar på våra frågor.

  Adina-Iona Vălean (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag tror att ni är väl medveten om att EU befinner sig vid en vändpunkt. Ni har möjlighet att föra unionen på den ena eller den andra vägen: antingen återvändsgränden med djupare ekonomiska kriser, en dålig konkurrensmässig situation för europeiska företag, mer av reglering och byråkrati, eller den djärva vägen där alla Lissabonfördragets möjligheter utnyttjas för att göra EU starkare och där en sammanhållen inriktning uppnås i fråga om de globala marknaderna och utmaningarna.

Möjligheter och lösningar på de globala utmaningarna återfinns på områden som den digitala dagordningen, forskning och utveckling samt energi. Ett nytt fördrag som slutligen ratificerats av alla medlemsstater ger er på ett silverfat de verktyg som behövs för att uppnå dessa mål.

Vad jag fruktar mest är den vidgade klyftan mellan medborgarnas förväntningar och den lilla världen i Bryssel. Den tillit och det förtroende vi har från medborgarna håller långsamt på att försvinna. Hur många gånger har jag inte iakttagit bristen på överensstämmelse mellan EU-förvaltningens inriktning på sina politiska mål och befolkningens verkliga bekymmer? Vad är poängen med att utforma en gemensam energipolitik om vi inte kan ge medborgarna säker och miljövänlig energi till ett rimligt pris? Vad är poängen med att samla in uppgifter om energiinfrastruktur?

Vi kan inte tvinga på alla samma lösning. Kommissionen måste ta hänsyn till varje medlemsstats särdrag, möjligheter och medel. Ni måste ha en vision och vara kreativa för att leda EU ut ur denna återvändsgränd. I detta sammanhang kommer ni att ha parlamentets stöd. Om vi missar denna chans kommer EU inte att få något nytt tillfälle förrän om fem år.

  Lajos Bokros (ECR). – (EN) Herr talman! Greklands finanser är på gränsen till kollaps. Även Spanien och Portugal tampas med växande problem. Om kommissionen, Europeiska centralbanken och Europeiska rådet inte agerar löper euroområdet risken att falla sönder.

Vad vi bevittnar i detta läge är en bristfällig tilldelning av ansvarsområden bland kommissionsledamöterna. Joaquín Almunia, som gjorde bra ifrån sig när det gällde ekonomiska och monetära frågor, har nu fått hand om konkurrens, vilket inte är hans gebit. Olli Rehn, som var en lysande kommissionsledamot för utvidgning, har nu hand om ekonomiska och monetära frågor, som inte är hans specialområde.

Varför är det i EU:s intresse att försvaga kommissionens intellektuella eldkraft just i kristider?

  Werner Langen (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har nu en andra Barrosokommission. Det har redan nämnts hur systemet har förändrats. Det är den fjärde kommissionen sedan jag kom hit. De första två kommissionerna, som leddes av Jacques Santer och Romano Prodi, var kollegiala organ. Den första Barrosokommissionen var anmärkningsvärd genom sina enskilda aktörer – jag tänker på Stavros Dimas, Neelie Kroes eller till och med Charlie McCreevy, som förblev passiv i åratal under ert ledarskap. Om ni nu inför en ordförandeordning skulle jag rekommendera att ni tar ledningen, men går tillbaka till kollegieordningen. Det är bättre för EU och bättre för samarbetet med parlamentet.

Medborgarna har förväntningar när det gäller EU:s dagordning. Ni talade om att vara djärv. För det första måste ni stabilisera euron, utvidga euroområdet och se till att de nationella regeringarna uppfyller sina skyldigheter. För det andra måste ni skapa moderna, teknikbaserade arbetstillfällen enligt global standard, eftersom målen i Lissabonstrategin från 2000 har misslyckats, även om målen var de rätta. För det tredje måste ni fortsätta att utveckla EU med utgångspunkt från dess tidigare framgångar, inte på grundval av rop om undergång och försakelse. EU måste bli en jämbördig partner till USA och Kina. För det fjärde ska ni inte bara ställa frågor om framtiden, utan även besvara dem tillsammans med parlamentet.

Öppna marknader och mer utbildning, tillväxt och välstånd får inte vara ämnen som förpassas till det förflutna. De måste vara framtidsämnen, på samma sätt som social trygghet, en industriell bas och stoppad utvidgning av finansmarknaderna.

Vi vill ha ett ärligt samarbete med er och kommissionen. I detta sammanhang måste kommissionen vara EU:s motor, inte herre. Två grupper har bestämt sig för att motsätta sig er helt och hållet – De gröna och kommunisterna. De företräder knappt 13 procent av ledamöterna. Om kommissionens ordförande och kommissionen samarbetar på ett bra sätt med resten av parlamentet kommer vi tillsammans att uppnå den framgång vi behöver.

  Alejandro Cercas (S&D). – (ES) Herr kommissionsordförande! Ledamöterna av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet (S&D) önskar som bekant åstadkomma en verklig förändring av EU:s sociala agenda och en förnyad social agenda.

Många av oss hyser hopp om att hitta ett och annat litet ”grönt skott” i ert tal, i löftena till vår grupp, i kommissionsledamot László Andors tal och i det institutionella avtal som vi måste hänskjuta till en framtida europeisk lagstiftning för miljökonsekvensbeskrivning. Förhoppningsvis har ni dragit lärdom av det senaste valet och av den öronbedövande tystnaden från arbetstagarorganisationerna när det gäller den nya kommissionen.

Vi är följaktligen ytterst angelägna om att det för närvarande något vaga löftet ska uppfyllas och att kommissionen ska tillföra ett mervärde i form av verklig förändring. Vi är ytterst angelägna om att ”Barroso II”-kommissionen ska skilja sig från den första Barrosokommissionen.

Vi lyssnade på kommissionsledamot László Andor, och det är detta vi drömmer om och hoppas på. Vi kan försäkra er om vår lojalitet om vi får ett bindande åtagande om allt som ni har ställt i utsikt vid era framträdanden och i det avtal som ni ingått med parlamentet.

Vad vi kräver – eftersom ni ju är en intelligent man – är att miljökonsekvensbeskrivningen och den sociala konsekvensbedömningen ska innefatta hållbarheten i den ekonomiska modell som ni förespråkar. Annars kommer EU inte att ha någon framtid. EU måste anpassa sin dagordning efter medborgarnas och arbetstagarnas dagordning, annars kommer EU inte att uppnå ekonomisk integration och definitivt inte politisk integration, vilket vi planerar. Vi planerar att bygga upp ett EU med långtgående politiska ambitioner, som på nytt kan entusiasmera medborgarna och återigen inta en nyckelroll i världen …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Mirosław Piotrowski (ECR). – (PL) Herr talman! Kommissionskandidaterna nomineras av regeringarna i EU:s medlemsstater. Sedan de godkänts av Europaparlamentet är de befriade från skyldigheter gentemot hemländerna. De antas i princip arbeta för lika utveckling inom EU som helhet. Detta kräver kompetens och förtroende. Under utfrågningarna uppstod tvivel om den första aspekten. Kandidaternas svar var många gånger uppgjorda på förhand och uttrycktes i stötande allmänna ordalag. Catherine Ashton tog i och för sig upp en del detaljer, men hennes svar var en besvikelse. Som helhet är det en blek grupp av kommissionsledamöter som visade framfötterna vid utfrågningarna, och de få välmeriterade kandidaterna förändrar inte denna uppfattning. Vi måste emellertid rösta på kommissionen i sin helhet, och den har inte lagt fram någon tydlig handlingsplan.

Kan vi lita på kommissionen? Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) fick frågan om vi kunde tänka oss att lägga familjebudgeten och vår egen familjs framtid i kommissionens händer. Många av oss svarade, och svarar än i dag nekande.

  Mario Mauro (PPE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Om vi skulle tro på Daniel Cohn-Bendits version av saken, där han avfärdar det hela som hyckleri, skulle Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (PPE) ha beslutat sig för att rösta för, eftersom den har tretton ledamöter, och liberalerna mot, eftersom de har nio, medan socialisterna eventuellt skulle lägga ned sina röster, eftersom de endast har fått småsmulor.

Så förhåller det sig emellertid inte. Hur det stora flertalet av oss röstar hänger samman med svaret på en mer djupgående fråga, nämligen vilken roll Barrosokommissionen förväntas spela vid detta vägskäl i historien.

Den förväntas inge nytt hopp åt de miljontals människor och företag som befinner sig i svårigheter, och genom beslutsamhet och skarpa idéer bryta sin maktlöshet inför särintressen och regeringar.

Den förväntas ge invandringen och energipolitiken ett europeiskt ansikte och utfärda euroobligationer för att trygga återhämtningen. Den förväntas, fru Ashton, utarbeta en övertygande europeisk utrikes- och säkerhetspolitik värd namnet.

Enligt Martin Schulz beter ni er som trappistmunkar som avlagt tysthetslöfte. På den helighetens väg ni slagit in på föreslår jag att ni avlägger ett annat löfte, nämligen ett löfte om handling. Det finns faktiskt massor att göra. Låt oss sätta i gång snabbt, låt oss göra ett bra arbete och låt oss göra det tillsammans. Jag önskar er all lycka, ordförande Barroso!

  Gianluca Susta (S&D). – (IT) Herr kommissionsordförande! De progressiva bland oss ger er vårt förtroende vid dagens omröstning för att ni ska undgå utpressning av dem som har föga tilltro till den europeiska gemenskapen och för att ni inte ska hamna i underläge gentemot regeringarna i EU:s 27 medlemsstater.

Att tro på en europeisk gemenskap innebär att ni bryter er öronbedövande tystnad och intar en nyckelroll i de viktiga internationella frågorna och försvarar EU:s intressen på den industriella och ekonomiska arenan. Det innebär också att ni rustar upp socialpolitiken och investerar mer i kampen mot fattigdomen i världen, liksom att ni befäster alliansen med USA, men på lika villkor, och stärker EU:s ställning i internationella organ, med början i FN:s säkerhetsråd. Det betyder också att ni återinför multilateralismen i världshandeln och bestämmer dagordningen för kampen mot de globala föroreningarna.

Dagens omröstning kommer att vara en villkorlig och undantagslös förtroendeomröstning för kommissionen och de enskilda kommissionsledamöterna, som syftar till att fullt ut upprätta det nya EU som såg dagens ljus i Lissabon, en politisk aktör bland de stora världsmakterna och ett EU som framför allt kan bli en ödesgemenskap som beslutsamt tar sig an sitt eget ekonomiska och samhälleliga framåtskridande och ser det som sitt uppdrag att uppnå fred, rättvisa och frihet i världen. Ett EU, där gemenskapen inte uteslutande bygger på minnen och där man lever i nuet av sitt eget välstånd och av en sedan länge falnad glans.

  Alain Lamassoure (PPE). – (FR) Herr talman, herr Barroso! Lissabonfördragets framgång beror nu på er och era medarbetare.

EU:s förste ständige ordförande beslöt överraskande nog att göra sig osynlig sedan han blivit vald. Det har han lyckats med. Ingen utanför hans hemland visste något om honom för två och en halv månad sedan, och ingen har fått reda på något mer om honom sedan dess. Spaniens premiärminister var artig nog att komma hit och redogöra för Spaniens prioriterade frågor under det spanska ordförandeskapets sexmånadersperiod. Detta går precis stick i stäv mot vad författarna till Lissabonfördraget – av vilka ett flertal befinner sig här i kammaren – ville. Ingen – varken människorna i Europa eller USA:s president – vet längre vem som leder EU.

I en värld där allt ställts på huvudet av krisen, på en kontinent som helt har tappat orienteringen, som har mer än 20 miljoner arbetslösa, som riskerar en långsiktig nedgång när den möter tillväxtmakterna, behöver EU en vägvisare, en inriktning, en ambition och ett större sammanhållande projekt som kan få fart på våra 27 nationer och en halv miljard fria medborgare. Var alltså inte rädd, herr Barroso, fatta mod! Målsättningar, strategier, metoder, finansiering – allt detta fordrar ett helt nytt angreppssätt. Möjligheten till återgång till en stark tillväxt har aldrig tett sig så avlägsen. Solidaritet mellan medlemsstaterna har aldrig tett sig så nödvändig. Gapet mellan vår kompetens och våra ekonomiska resurser har aldrig tett sig så stort. Medborgarnas förväntningar har aldrig varit så höga. Europaparlamentet har dessutom tveklöst aldrig varit mer inställt på att stödja långtgående politiska åtgärder som kompensation för de tio år som gått till spillo genom den ändlösa institutionella debatten. Jag är er vän, och jag konstaterar att parlamentets stöd kommer att stå i proportion, inte till den försiktighet ni ger prov på utan till den djärvhet ni visar.

(Applåder)

  Dagmar Roth-Behrendt (S&D). – (DE) Herr talman, herr Barroso! Våra förhållanden är olika, och vi har en annan institutionell uppbyggnad. Nu när Lissabonfördraget är i hamn kommer samarbetet mellan de tre institutionerna – parlamentet, rådet och kommissionen – att se annorlunda ut än hittills. Jag anser att vi alla måste vara angelägna om att det blir en framgång. Ert engagemang i den första delen av den interinstitutionella överenskommelsen säger mig – och jag är inte alltid okritiskt inställd till er – att också ni önskar detta.

Den första delen av det avtal vi har förhandlat fram med er innehåller viktiga punkter om den roll parlamentet ska spela, framför allt i samarbetet med er, men även med rådet. De innefattar en fördjupad dialog mellan parlamentet och kommissionen, möjligheten till mer information än tidigare, med andra ord en möjlighet att vara en jämställd partner i lagstiftningsprocessen. De innefattar också möjligheten till en reell frågestund, där kommissionsledamöterna, som ju när allt kommer omkring är politiker, kommer hit och svarar på frågor och inte drar sig undan som de tidigare brukat göra. Förr var det endast ni, herr Barroso, som dristade er till att göra detta. Nu kommer alla att göra samma sak. Det är utmärkt. Det kommer att gagna oss alla, och det kommer även att gagna demokratin inom EU och förhoppningsvis också medborgarnas intresse av det vi sysslar med, nämligen vårt lagstiftningsarbete för alla.

När det gäller frågan om lagstiftningsinitiativ har jag avslutningsvis den bestämda uppfattningen att vi, mot bakgrund av det vi kunde uppnå i förhandlingarna med er om vårt samarbete och av det vi i dag har utformat till en resolution, har kommit så nära initiativrätt för parlamentet som det över huvud taget är möjligt. Det utesluter dessutom en konstruktion av sui generis-karaktär. Ni samarbetade med oss om detta, och ni tog arbetet på stort allvar. Jag har all respekt för detta och sätter stort värde på ert bidrag i detta avseende.

Konsekvensbeskrivningarna har redan tagits upp av andra ledamöter. Ni har åtagit er att arbeta för insyn och öppenhet och att samarbeta. Ni konstaterade att ni fäster stor vikt vid sociala konsekvensbeskrivningar. Detta är mycket viktigt från vår synpunkt. Jag är fullständigt nöjd med detta. Jag anser att vi ska börja arbeta redan i dag, vilket inte är en dag för tidigt.

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE). – (EN) Herr talman! Jag vill hänvisa till ramavtalet och till ett speciellt partnerskap mellan kommissionen och parlamentet som ni aktualiserade och vi givetvis välkomnar.

Parlamentet kämpar inte för sin behörighet för att vinna heder och ära. Vi vill avhjälpa bristen på demokratisk legitimitet efter all den vånda vi bevittnade i samband med folkomröstningarna. Vi träder in i en ny era av gemenskapsmetod, så vi ber er att inte värna om kommissionens behörighet, eftersom vi, det vill säga parlamentet, inte var delaktiga när det gäller gemenskapsmetoden. Jag syftar här på kommissionens lagstiftningsmonopol. Monopolet fanns redan innan parlamentet var vad det är i dag, så jag välkomnar denna kompromiss som ni har godkänt och som innebär att vår initiativrätt i lagstiftningsfrågor beaktas. Parlamentet kommer att övervaka tillämpningen av kompromissen mycket noga mot bakgrund av vår begäran hos kommissionen om att ta initiativ till lagstiftning.

Min andra punkt handlar om EU:s utrikestjänst. Dess trovärdighet bör vila på två grundstenar – inte endast rådet utan också parlamentet – och hittills är vi inte helt nöjda. Jag betraktar er vice ordförande, Catherine Ashton. Vi beklagar djupt att vi inte ingår i högnivågruppen. Vi anser att vi ska vara delaktiga i processen, vilket parlamentet hela tiden krävde. Vi bör få vara delaktiga i utnämningen av ambassadörer och av EU:s särskilda representanter. Kanske finns det fortfarande lite handlingsutrymme kvar, eftersom det inte handlar om prestige från vår sida utan om att göra utrikestjänsten verkligt trovärdig i européernas ögon. Annars kommer den att försvagas, när båda sidor egentligen vill att den ska stärkas.

  Luis Manuel Capoulas Santos (S&D). – (PT) Herr talman, herr kommissionsordförande! Under utfrågningarna intresserade jag mig speciellt för kommissionskandidaterna för jordbruk och fiske, de områden som ligger mig särskilt varmt om hjärtat i Europaparlamentet. Deras bakgrund verkar i båda fallen lämplig. Viktigare än kandidaternas personlighet och kompetens är emellertid att få reda på under vilka politiska förhållanden de ska utföra sina uppdrag. För att min grupp och jag själv med gott samvete ska kunna rösta för kommissionen frågar jag er, herr Barroso, om ni kan lova mig att ni kommer att ge de båda kommissionsledamöterna ert stöd och garantera att deras initiativ till genomgripande reformer på de ytterst vanliga politikområdena jordbruk och fiske kommer att behålla sin gemenskapskaraktär, och att ni kommer att ta avstånd från varje försök till åternationalisering?

  Paulo Rangel (PPE). – (PT) Herr talman! Jag vill först och främst ta tillfället i akt att belysa hur kommissionen och kommissionens ordförande har samarbetat med parlamentet under de månader som installationsprocessen pågått. Inget annat organ i världen med exekutiv och lagstiftande initiativrätt har sådana krav på sig. Ordföranden måste lägga fram ett program för parlamentet. Kommissionen måste genomföra utfrågningar med samtliga parlamentsgrupper. Omröstningarna avgörs med absolut majoritet, och samtliga kommissionsledamöter måste inställa sig för att frågas ut en och en om sina egna program, varpå följer tre eller fyra timmars direkta frågor – frågor som måste besvaras.

Kommissionen gick med på att förhandla om ett ramavtal med parlamentet, där man först och främst samtyckte till att sanktionera och stärka parlamentets maktbefogenheter när det gäller lagstiftningsinitiativ. För det andra accepterade man principen om obegränsad tillgång till information, såväl i fråga om lagstiftningsåtgärder som politiska åtgärder eller när det gäller internationella förhandlingar. Slutligen gick man med på att beakta parlamentets uppfattning om kommissionsledamöterna och om en omorganisation bland kommissionsledamöterna.

Detta bevisar enligt min uppfattning att kommissionen sedan juli månad klart har visat att man är beredd att upprätta nära förbindelser med parlamentet och att man därmed på ett klart, tydligt och otvetydigt sätt har visat att den strategiska alliansen inom Lissabonfördraget, som syftar till att främja den gemenskapsmetod som Jacek Saryusz-Wolski nämnde, utgörs av alliansen mellan parlamentet och kommissionen. Såväl kommissionen som ramavtalet förtjänar följaktligen helhjärtat stöd från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (PPE).

  Othmar Karas (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! I en demokrati innebär ett godkännande aldrig helt fria händer – det är alltid ett förtroende i förskott som först måste förtjänas. Låt oss därför börja på ny kula tillsammans; låt oss inte bara fortsätta som förut, vilket ni, herr kommissionsordförande, har påpekat. Fördraget, krisen och globaliseringen kräver att vi alla ändrar vårt sätt att arbeta. Vi behöver ett ökat europeiskt medvetande i medlemsstaterna, större ärlighet mot EU, mer EU i Europa och mer EU i världen. Det kräver ledarskap från varje enskild kommissionsledamot och en beredskap att omsätta EU-debatterna i politisk handling.

Parlamentet och kommissionen måste ingå ett nytt partnerskap – ett partnerskap för medborgarnas EU, ett partnerskap för att motverka nationalism, protektionism och extremism, oärlighet, ansvarslöshet, en tigandets kultur och en brist på respekt. Utöver en stabilitetspakt för valutan behöver vi en hållbarhetspakt för samtliga politikområden för att öka trovärdigheten och återvinna förlorat förtroende. Vi måste utveckla underskottsförfarandet, exitstrategin och EU 2020-strategin till en helhetslösning för att minska statsskulder, hantera underskott, främja innovation och tillväxt och skapa långsiktiga arbetstillfällen.

Jag uppmanar er avslutningsvis att upprätta en ingående balans och lämna in förslag till samordning av den ekonomiska politiken samt av finans-, social-, skatte-, forsknings-, innovations- och utbildningspolitiken, eftersom vi behöver mer EU.

  Gunnar Hökmark (PPE). – (EN) Herr talman! Kommissionens viktigaste utmaning blir inte att bekämpa den nu aktuella krisen. Vi är gradvis på väg ut ur den, och även om det fortfarande kommer att vara viktigt att fullfölja den uppgjorda politiken måste den främsta utmaningen vara att jämna vägen för Europas framtida ekonomi och se till att den blir en dynamisk ekonomi som kan konkurrera och spela en ledande roll i världsekonomin.

Detta kräver politiska åtgärder för nya arbetstillfällen, investeringar och dynamisk ekonomisk tillväxt. Annars kommer vi även fortsättningsvis att ställas inför de problem som krisen gett upphov till – arbetslöshet och underskott. Den kommission som godkänns här i dag måste ta utmaningen på allvar.

EU:s väljare gav ett mycket klart besked i juni. De vill inte ha en genomreglerad socialistisk modell utan en öppen modell som möjliggör konkurrens på lika villkor och ett socialt Europa, det vill säga arbetstillfällen, tillväxt, möjligheter och gränsöverskridande integration. Detta är den nya kommissionens uppgift – att bygga upp ekonomin och skapa välstånd och social trygghet genom att vara öppen för nya idéer och stödja innovationer.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman! Den europeiska gemenskapen har nu över 50 år på nacken. Vissa menar att den genomgår en medelålderskris – att den känner sig en aning trött, moraliskt sliten och tveksam till ytterligare utvidgning.

Mot denna bakgrund har ni, herr Barroso, ett historiskt tillfälle till statsmannaskap, till verkliga reformer och långsiktiga visioner. Er andra mandatperiod sammanfaller med 60-årsdagen av Schumandeklarationen. Den enda utvägen för EU:s grundare var inte, som ni själv konstaterade, att ägna sig åt politiskt käbbel utan att höja sig över nationella intressen och införa en överstatlig europeisk politik i en öppen och generös anda.

Först och främst förväntar vi oss att en gemensam EU-politik, särskilt införandet av den gemensamma energimarknaden, verkligen genomförs. Kommissionen har varit parlamentets främsta allierade och samarbetspartner. Vi önskar er och hela kommissionskollegiet allt gott.

  Marian-Jean Marinescu (PPE). – (RO) Jag anser att den nya kommissionens viktigaste uppgift är att genomföra Lissabonfördraget. Det är er uppgift att visa EU:s medborgare att det nya fördraget lever upp till förväntningarna och att inge förtroende för det.

Bland de många andra viktiga ärenden som kommissionen kommer att behandla måste man under de närmaste åren lyfta fram en översyn av två oerhört viktiga politikområden, nämligen den gemensamma jordbrukspolitiken och sammanhållningspolitiken. Jag anser att budgetpolitiken för perioden 2014–2021 kan planeras och utformas först sedan en översyn av dessa politikområden har skett. Detta måste alltså vara en högprioriterad uppgift i den nya kommissionens ramprogram. Jag hoppas att översynen av dessa båda politikområden inom EU kommer att skapa en balans på medellång och lång sikt i den ekonomiska, finansiella och sociala situationen i samtliga medlemsstater och motverka uppkomsten av sådana obalanser som vi just nu upplever och som äventyrar den hållbara utvecklingen inom hela EU.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) De nya medlemsstaterna oroas med rätta över att nationell egoism och åternationalisering vinner terräng inom Europeiska unionen. Europeiska unionen kan inte existera utan solidaritet och sammanhållning eller utan att de mindre utvecklade nya medlemsstaterna kommer ifatt. Programmet för 2020 kommer att behöva utformas av kommissionen under ledning av José Manuel Barroso på ett sådant sätt att vi inte behöver minska utan i stället bevara och samtidigt reformera och stärka den gemenskapspolitik vi hittills har bedrivit, särskilt sammanhållnings- och regionalpolitiken och den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi ser skrämmande avsikter där vissa försöker att fasa ut denna politik och framför allt minska den gemensamma jordbruksbudgeten. Rådet bör utarbeta konkreta åtgärder för att krisen i världen inte ska bli en sysselsättningskris eller en social kris. Avslutningsvis får vi inte låta den tragiska situationen i Grekland leda till slutsatsen att vi inte bör fortsätta att stärka euroområdet och inte fortsätta utvidgningen mot västra Balkan.

  Lena Ek (ALDE). – (EN) Herr talman! Albert Einstein har sagt att livet är som att cykla: För att hålla balansen måste man fortsätta att röra sig. Det är exakt vad vi förväntar oss av den nya kommissionen. Samtidigt finns det bekymmer. Frågan om klimatförändringar är exempelvis uppdelad mellan ett antal portföljer, och det är högst oroande. Frågorna om industri- och energipolitik kommer under tiden att hanteras av kommissionsledamöter från endast en politisk grupp, och det är också mycket oroande. Det vi nu behöver är balans och stöd till en hållbar ekonomisk tillväxt, och det är viktigt att det återspeglas i EU 2020-strategin.

De första orden i en roman är alltid de svåraste att skriva. Det intryck kommissionen skapar och dess kommande arbetssätt kommer att återspeglas och skrivas in i EU 2020-strategin, och det blir en indikation på den nya kommissionens arbete och kvalitet. Jag hoppas den blir hållbar.

  Ulrike Lunacek (Verts/ALE). – (EN) Herr talman, mina damer och herrar i det nya kollegiet, här i kammaren och på läktaren! I dessa tider av ekonomisk, finansiell och klimatmässig kris förväntar sig Europas medborgare ledarskap från er. De förväntar sig modiga och tydliga projekt. Herr Barroso! Ni har sagt ett par gånger i dag att vi inte kan fortsätta som vanligt och att vi måste vara djärva och modiga. Det har vi inte sett något av i era riktlinjer eller vid utfrågningarna av flertalet kommissionsledamöter.

Ta utrikespolitiken exempelvis. Fru Ashton! Det är ni som bör och måste vara Europas enade röst. Det är inte bara en fråga om bra samordning eller att samråda med medlemsstaterna. Ni bör lägga fram djärva och specifika projekt för rådet, exempelvis för förebyggande av europeiska civila katastrofer i enlighet med Barniers rapport. Ni behöver visa vägen, även i frågor som gäller finanskrisen. Vi behöver en gemensam kontroll av finansmarknaden och en skatt på finansiella transaktioner.

Lägg fram dessa förslag för rådet. Var vänlig och gör det och vänta inte på att rådet ska säga ”ja” eller ”nej” eller på att enskilda medlemsstater ska börja bearbeta er. Om ni ger oss det här ledarskapet så kommer vi att ger er vårt stöd från Europaparlamentet. Det har ni inte fått än.

  John Bufton (EFD). – (EN) Herr talman! Jag måste ta upp en mycket viktig fråga som gäller Storbritannien.

För närvarande åtnjuter vi i Storbritannien ett undantag från 48-timmarsveckan. Efter att ha lyssnat till László Andor och utfrågningarna – jag har inget emot László Andor personligen – är jag mycket oroad över den riktning han vill gå i. Jag anser det mycket troligt att Storbritannien kommer att förlora undantaget. Om vi gör det kommer tre miljoner människor i vårt land att förlora på det. De trivs med att jobba övertid. Vår deltidsbrandkår i Storbritannien är hotad, särskilt i min region, Wales, där 75 procent av brandkåren består av deltidsbrandmän.

Vi har snart ett allmänt val, och jag uppmanar alla brittiska parlamentsledamöter som i dag är här att rösta emot den nya kommissionen, för om 48-timmarsundantaget avskaffas för de goda människorna i mitt land kommer det att innebära allvarliga konsekvenser för oss. Det är upp till dem. De tre miljonerna kommer att titta på hur de röstar, precis som jag kommer att göra.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Lissabonfördraget är avsett att stärka Europeiska unionen och därmed naturligtvis i första hand Europeiska kommissionen och parlamentet. Det är emellertid skamligt att politiskt svaga företrädare trots detta placeras i toppen på EU-institutionerna. Politiska observatörer instämmer i att den nya kommissionen inte innehåller några riktiga politiska tungviktare. Om kommissionens ordförande redan är den minsta gemensamma nämnaren bland talangerna i de stora EU-staterna fortsätter uppenbarligen denna situation okontrollerat med de enskilda kommissionsledamöterna. Den nya rådsordföranden och framför allt den höga representanten liknar också mer politiska lättviktare. Viktiga politiska partner som USA låter oss redan veta det, och vi vet inte vad som kommer att hända med andra partner som exempelvis Ryssland.

Frågan uppstår då om huruvida ett stärkt Europaparlament i samarbete med en svag kommission faktiskt kan uträtta något positivt arbete när det gäller integration och att tillfredsställa de europeiska folkens intressen.

  Paul Rübig (PPE). – (DE) Herr talman! Jag skulle vilja att den nya kommissionen gör mer för små och medelstora företag. Två tredjedelar av våra arbetstagare arbetar för dessa företag, och de genererar 50 procent av bruttonationalprodukten. Vi måste framför allt se till att små och medelstora företags kreditvärdighet ökar eftersom riskkapital är särskilt viktigt för att kunna fortsätta att betala bra löner, inte minst i kristider. Vi behöver vara mer konkurrenskraftiga, och därför behöver infrastrukturen bättre stöd. Framför allt borde de transeuropeiska nätverken förbättras.

Vi måste se till att de små och medelstora företagen också har forskningsmöjligheter så att de kan erbjuda nya produkter och tjänster via Europeiska institutet för innovation och teknik. Vi behöver också förbättra yrkesutbildning och -undervisning. Det är en viktig uppgift för Europeiska kommissionen. Jag önskar den nya kommissionen all framgång och lycka inför framtiden.

  Milan Zver (PPE). – (SL) Jag hör till dem som anser att det är en stor dag för europeisk demokrati i dag, inte bara för att vi ska slutföra nya europeiska institutioner och strukturer utan även för att vi ska anta den interinstitutionella överenskommelse som, tillsammans med Lissabonfördraget, faktiskt ökar de europeiska medborgarnas möjligheter att påverka europeisk politik.

Jag tycker att det verkar särskilt relevant just nu eftersom vi redan har bevittnat, eller kan börja se, tecken på den första krisen inom europeisk demokrati. Det visar sig genom allt mer krympande valdeltagande, människors allt mer försämrade förtroende för grundläggande demokratiska institutioner och det faktum att demonstranter, i vissa europeiska huvudstäder, bemöts med våld medan symboler för totalitarism och liknade regimer hedras.

Jag tycker kort sagt att det är hög tid att europeiska politiker också gör något för att utveckla demokratin när det gäller institutionsbyggande, men det kommer inte att vara tillräckligt. Vi behöver också satsa på att höja nivån på den demokratiska politiska kulturen, särskilt i de tidigare kommunistländerna.

  Juan Fernando López Aguilar (S&D). – (ES) Herr talman! Den spanska delegationen inom gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet kommer att rösta för kommissionens mandat som döpts till Barroso II. Vi har goda skäl att göra det. Ett är att vi är övertygade om att inte ens José Manuel Barroso kan instämma i kritiken mot Barroso I när han har ett mandat för kommissionen Barroso II.

Vem som helst kan se vilka skälen till detta är. Europa har förändrats, världen har förändrats och har hamnat i kris. En globaliserad värld som ställs inför en global kris som behöver ett globalt relevant Europa. I stället för att bemöta krisen med ytterligare kriser måste vi vidta åtgärder, och vi måste göra det nu. Vi behöver vidta åtgärder för att bemöta klimatförändringar, nya energikällor, betydelsen av vår utrikespolitik på global nivå och vårt bidrag till en säkrare värld i kampen mot brottslighet och terrorism. Vi behöver vidta dessa åtgärder nu.

Sex månader har gått sedan valet, och det är nu dags för oss att ha en kommission med full kapacitet och som är fullt operativ. Det är vad de 500 miljoner européer som tittar på oss förväntar sig nu. Vi är därför övertygade om att eftersom overksamhet inte är ett alternativ är det enda alternativet för Barroso II att överraska dem som kritiserat Barroso I med åtgärder, bestämda åtgärder.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Jag instämmer i att det är en viktig dag i dag eftersom vi kommer att rösta för en kommission inte bara för 27 medlemsstater utan även för ett gemensamt Europa. Det har sagts här i kammaren att genomförandet av Lissabonfördraget är en brådskande fråga. Det är en brådskande fråga som överskuggas av stora svårigheter eftersom den nuvarande krisen långtifrån befrämjar genomförandet av fördraget, som måste åstadkomma ett gemensamt Europa för 27 länder och ett Europa som alla européer samtidigt uppfattar som trovärdigt.

Jag vill betona att enligt min uppfattning är Europeiska unionens största utmaning för närvarande känslan av solidaritet mellan européer från de gamla och nya länderna, med andra ord solidariteten mellan européer från öst och väst. Detta är enda sättet att göra Europa trovärdigt för dem som förr eller senare vill bli medlemmar i unionen, oavsett om det handlar om västra Balkan, Moldavien, Turkiet eller Island.

  Liisa Jaakonsaari (S&D). – (FI) Herr talman! Det har definitivt tagit för lång tid att bilda kommissionen. Framtida historiker kommer säkert att undra hur det var möjligt att använda sex månader för att sätta ihop kommissionen, samtidigt som vi i Europa genomgick den djupaste recessionen i Europas ekonomiska historia.

Jag tror att denna process som helhet har stärkt och stimulerat kommissionen och parlamentet. Jag är därför överraskad över gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen som enhälligt beslutat att rösta emot den nya kommissionen, särskilt som de själva ofta har sagt att de vann mycket på processen och att deras målsättningar accepterades. Uppriktigt sagt tror jag att det här är ett fall av extrem populism.

Den inre marknadens och det sociala Europas livskraft är som bror och syster: De går hand i hand. Det är mycket viktigt att en bedömning av den sociala inverkan är ett steg i riktning mot ett socialt Europa.

  Eva Lichtenberger (Verts/ALE). – (DE) Herr Barroso, herr talman! Jag är inte bara besviken över människorna i kommissionen utan även över er tilldelning av portföljer. Ni har delat upp vissa av dem på ett sådant sätt att det i framtiden kommer att bli mycket svårt att genomföra specifika förhandlingar i utskotten. Ni har dessutom tagit bort en framgångsrik portfölj från vissa kommissionsledamöter, och ni har gett dem en som de inte är så glada över. Om man ser på detta från en mer psykologisk synvinkel kan en olycklig kommissionsledamot göra stor skada eftersom han eller hon kommer att träffa en rad människor som lägger fram förslag som han eller hon inte kan hantera, särskilt i början av arbetet. Jag tycker att beslutet är felaktigt.

Den andra punkt jag vill ta upp gäller det interinstitutionella avtalet. Vi kommer definitivt att kämpa för att det ska genomföras eftersom Lissabonfördraget nu trätt i kraft. Vi kommer att säga vår mening om internationella fördrag, och vi kommer att lyckas med detta, trots både rådets och kommissionens förseningstaktik. Kommissionen bör vara beredd på det.

  Czesław Adam Siekierski (PPE). – (PL) Herr talman! Europeiska unionen befinner sig i en helt ny situation. Genom Lissabonfördraget har två stora förändringar införts. Vad kan vi säga efter att det varit i drift under två månader? Om vi verkligen tänker efter är det faktiskt bara en bra och viktig början. Det är först nu som det är dags att ge dessa bestämmelser och resolutioner verkligt innehåll. Vi bör göra en korrekt uppdelning av behörighet mellan institutioner eller nyligen inrättade viktiga höga positioner och upprätta politiska principer och regler för samarbete. Vi behöver också behålla principen om verklig jämställdhet mellan medlemsstaterna men också mellan medlemsstater och unionen. Det är viktigt att ordförandeskapet som innehas av enskilda medlemsstater inte minskar i betydelse.

Endast en sammanhållen union som uppträder enat kommer att ha den ställning i världen som den förtjänar. De första erfarenheterna från de senaste två månaderna ger upphov till en rad tvivel. Problemen bör därför verkligen övervägas, och åtgärder bör vidtas som gör att vi kan uppnå de förväntade effekterna och en ny kvalitet på Europeiska unionens verksamhet.

  Csaba Sógor (PPE). – (HU) Den fråga som Kissinger en gång ställde upprepas ofta – vem ska svara? Tanken var att vi behöver starka personligheter och starka ansikten. Nej! Vi behöver starka institutioner. Vi behöver ett råd, ett parlament, en union där vem som helst inom rådet kan svara, eftersom han eller hon kan ge ett kompetent svar och en kompetent lösning. Jag ska nu göra en sådan telefonbegäran: Vi skulle vilja ha ett Europa där rättigheterna för traditionella nationella minoriteter också respekteras, där det inte finns några slovakiska språklagar. I och med lagens ikraftträdande är det inte bara EU:s grundläggande rättigheter och bestämmelserna i de europeiska konventionerna om de mänskliga rättigheterna som överträds – en av de största framgångarna med den europeiska integrationen, en enhetlig inre marknad, är också i fara. Jag kräver att kommissionen vidtar nödvändiga åtgärder i enlighet med rättstjänstens uppfattning så att gemenskapsrätten även fortsättningsvis ofelbart gäller.

  Derek Vaughan (S&D). – (EN) Herr talman! Strukturfonderna har verkligen varit viktiga för regioner som Wales både förr och nu. De har hjälpt många enskilda, kommuner och verksamheter. De har varit särskilt viktiga under de svåra ekonomiska tiderna nyligen.

Det är därför avgörande att alla dessa grupper kan dra nytta av strukturfonderna i framtiden. Jag anser att en strukturfond bör vara tillgänglig för alla regioner i hela Europa om de är kvalificerade efter 2013. Jag tycker att vi borde omöjliggöra åternationalisering av strukturfonderna, och jag välkomnade särskilt kommentarerna från kommissionsledamoten med ansvar för ekonomisk planering och budget, som var emot åternationalisering av sammanhållningspolitik och strukturfonder.

Det är också grundläggande att finansieringen inte plötsligt upphör 2013 för alla de grupper jag nämnde. Jag tror därför att det är viktigt att det finns en övergångsställning för regioner som faller utanför konvergensen efter 2013. Och jag hoppas att kommissionen prioriterar sammanhållningspolitik och strukturfonder på det sätt som den förtjänar under de kommande veckorna och månaderna.

  Gay Mitchell (PPE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp en fråga här som jag har tagit upp i mitt eget land, med förhoppningen att vi kanske kan få något att hända genom att höja den över uppifrån- och underifrånperspektiven.

Vi talar hela tiden om bankkrisen och vad vi kan göra för små och medelstora företag. Problemet är att det finns många små och medelstora företag som helt enkelt inte kan få lån även om de har en livskraftig verksamhet och kan erbjuda jobb. Det största skälet är enligt min erfarenhet frånvaron av bankchefer. Vi hamnade i den här krisen eftersom banksystemet var automatiskt – och i många fall är det fortfarande det. Europeiska centralbanken och Europeiska kommissionen har lämnat mycket stöd till finansinstituten. Nu är det dags att vi återvänder, och använder all vår påverkan för att återvända, till den traditionella bankchefen som beräknar risker utifrån beskaffenhet, förmåga och meriter.

Jag tror verkligen att det skulle bli skillnad och till de 27 här närvarande kommissionsledamöterna vill jag säga: Underskatta inte er förmåga att påverka …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Jörg Leichtfried (S&D). – (DE) Herr talman, herr Barroso! Jag skulle vilja ta upp två saker som är avgörande för mig. Mycket har sagts i dag om att komma ur krisen. I det hänseendet måste vi vara medvetna om en sak: Krisen kommer inte att gå över om bankerna börjar betala ut bonusar igen så fort de har blivit stabila. Vi kommer endast att komma över krisen när de som nu har blivit arbetslösa har fått tillbaka sina jobb och när de som hittills inte har haft något jobb kan få ett. Då har vi tagit oss igenom krisen.

Det är därför avgörande för er kommission att ni fullföljer målet att skapa och rädda arbetstillfällen och att se till att de som arbetar hårt också får lämplig ersättning för sitt arbete och en större del av det allmänna välståndet än tidigare. Om ni lyckas med det, herr Barroso, då tror jag att den nya kommissionen blir mer framgångsrik än den tidigare.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Herr talman! Precis som vid valet av påve hoppas jag att vi i kväll kan säga ”Habemus Papam; habemus kommissionen”, men ett område som oroar mig och många andra är att vi i Lissabonfördraget skulle utse en ordförande för rådet för att få klarhet. Jag är inte säker på att vi fått någon klarhet, och kanske ordförande José Manuel Barroso kan utveckla det för oss.

När det kommer till kritan i kristider, vem ska vara den enda rösten som företräder EU? Ska det blir Herman Van Rompuy? Eller blir det Catherine Ashton? Kommer det att bli en av kommissionsledamöterna? Kommer det att bli det roterande ordförandeskapet eller ordförande Barroso själv? Jag skulle vilja ha svar på det.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (EN) Herr talman! Jag ska börja med att besvara några konkreta frågor och sedan ta upp de mer allmänna.

När det för det första gäller euroområdet tog vissa ledamöter här i kammaren upp frågor i anslutning till det och några aktuella problem vi står inför i medlemsstater som är medlemmar i euroområdet. Låt mig till att börja med påminna om att euron är en av de största framgångarna i EU:s historia. Sedan euroområdet inrättades med 11 deltagare har det växt och omfattar nu 16 medlemsstater. Euroområdet har varit ett stabilt område som skapat sysselsättning. Det påverkades självfallet av krisen. Länder utanför euroområdet påverkades också av krisen. Jag behöver inte påminna er om att jag för bara några dagar sedan tog emot Islands premiärminister, ett land som ligger mycket nära oss – och ett land utanför euroområdet – som verkligen hade drabbats av krisen. Jag vill upprepa att krisen inte uppstod i euroområdet utan utanför det.

Men sanningen är att euron skyddade de länder som delar den gemensamma valutan. Jag tror att situationen i Europa skulle vara mycket svårare i dag om vi inte hade euron. Men vi har ännu inte uppnått alla fördelar med euron. För att göra det behöver vi förstärka den ekonomiska samordningen i euroområdet. Vi har inte bara en valutaunion. Vi bör ha en verklig ekonomisk union. Fördraget erbjuder nya möjligheter som jag tänker använda. Olli Rehn, den nya kommissionsledamoten för dessa frågor, kommer att utveckla den linjen om vi får ert stöd.

Att titta framåt på hur man kan förstärka euroområdet är mycket viktigt, men det hindrar oss självfallet inte från att titta på det som händer just nu. Euroområdet går igenom en svår period nu. Det finns ingen anledning att förneka det. Andra länder utanför euroområdet står också inför mycket svåra tider. Låt oss alla erkänna det. Jag måste ändå säga att situationen på finansmarknaden ibland redovisas på ett sätt som förstärker problemen, och innebär inte alltid en objektiv bedömning av situationen. Sådana analyser kommer vanligtvis från länder utanför euroområdet.

Men euroområdet har förmågan att hantera de svårigheter som för närvarande påverkar det. Vi har vårt system med skatteregler, stabilitets- och tillväxtpakten, som måste genomföras korrekt. I fallet med Grekland har vi möjlighet att bedöma och övervaka programmet för skattejustering. Vi har möjlighet att rekommendera djärva strukturreformer i Grekland, vilket också kommer att övervakas noga av kommissionen.

Den 3 februari antog kommissionen paketet för Grekland, och det kommer att gå till rådet i början av nästa vecka. Naturligtvis kräver lösningen framför allt åtgärder från grekisk sida. Stöd till de grekiska myndigheternas beslutsamhet kommer att öka förtroendet för att det ambitiösa program de har antagit ska lyckas.

Medlemsstaterna, särskilt inom euroområdet, bör alltid komma ihåg att deras respektive politik påverkar de andras ekonomi. Jag välkomnar tydliga indikationer på att alla medlemsstater är medvetna om utmaningen och agerar i enlighet med den.

Det ställdes en konkret fråga om konsumentpolitik; jag tror det var av Evelyne Gebhardt. Det finns en person med tydligt ansvar för konsumentpolitiken inom kommissionen, nämligen kommissionsledamot John Dalli. Han kommer att ha hand om det politikområdet, föreslå initiativ och diskutera dem med er i utskottet för den inre marknaden och konsumentfrågor och i kammaren. Specifika civilrättsliga frågor kommer att höra till ansvarsområdet för kommissionsledamoten för rättvisa, vice ordförande Vivianne Reding. Det är normalt i de flesta verkställande organ i Europa där dessa specifika frågor hanteras av justitieministern.

Alla beslut om nya initiativ måste självfallet godkännas av kollegiet. Jag är extremt mån om kollegialiteten. Många av er har ju krävt att kommissionen ska fortsätta att starkt betona kollegialitet. Enligt fördraget är det kommissionens ordförande som garanterar den. I dagens politik är det en normal tendens. Fler och fler frågor är tvärgående eller horisontella av naturen. De behöver ett gemensamt syfte, och de kräver att olika sektorsvisa politikområden integreras.

Det som händer inom kommissionen är mer eller mindre samma sak som händer i nationella och globala ledningar. Vi ser nu att mycket ofta behöver stats- eller regeringschefer på ett samordnat och enhetligt sätt ta upp frågor som tidigare hanterades separat av de ansvariga i olika regeringar.

Detta är alltså precis vad vi tänker göra. Jag är särskilt stolt över den punkten eftersom vi nu bygger upp den nya kommissionen på den tidigare kommissionens erfarenheter. Den förra kommissionen var den första för det utvidgade Europa – den första gången vi hade en kommission med 27 ledamöter från 27 olika länder. Det faktum att kommissionen arbetade i en verkligt kollegial anda och med ett syfte visar verkligen att den utvidgade europeiska unionen kan arbeta med 27 eller fler medlemmar. Jag anser att det också är mycket viktigt för framtiden.

Det förekom några konkreta frågor om sammanhållningspolitiken och viss gemenskapspolitik som fiske och jordbruk, exempelvis frågan från Luis Manuel Capoulas Santos. Sammanhållningspolitiken har tagits med i Lissabonfördraget. Det är av naturen en europeisk politik. Vi behöver titta på hur vi kan fortsätta reformprocessen, förbättra politikens valuta för pengarna och se till att sammanhållningspolitiken och regionalpolitiken leder till att konkurrenskraften verkligen ökar i Europas alla regioner. Vi behöver vara säkra på att politiken kan uppnå det så att vi har ett starkt läge i nästa finansdebatt. Jag försäkrar er att jag är mycket engagerad i principerna om social, ekonomisk och territoriell sammanhållning som också ingår i Lissabonfördraget, och jag tror att jag kan säga att det även gäller den nya kommissionen. Vi kommer självfallet att göra allt vi kan för att främja EU:s gemensamma politikområden.

Det fanns också några konkreta frågor om bedömning av social inverkan – frågan från Alejandro Cerca. Jag vill klargöra vad jag tidigare har sagt offentligt. Vi måste införa denna bedömning av den sociala inverkan i vårt arbete genom konsekvensbedömningsnämnden. Vi anser att vi har gjort stora framsteg när det gäller bedömning av inverkan. Vi är alltid beredda att förbättra arbetet, och vi anser att den sociala dimensionen bör tas upp korrekt i vårt arbete.

Vissa ledamöter här i parlamentet ställer frågor till mig om energisäkerhet. Jag vill betona att energisäkerhet kommer att ingå i vårt förslag till Europeiska unionens 2020-strategi. En av innovationerna i Europeiska unionens 2020-strategi är just att sammanföra vissa politikområden som tidigare behandlades separat. Jag anser att främjande av energisäkerhet och energieffektivitet bör vara en viktig del av vår dagordning för konkurrenskraft och för grönare, hållbar och resurseffektiv tillväxt i Europa. Det understryker hur viktig vi tycker att den här agendan är.

Några av er frågade om små och medelstora företag och värdet av den inre marknaden – Gunnar Hökmark bland andra. Det är mycket viktigt att på nytt lansera den inre marknaden nu. Det är viktigt att tydliggöra att den inre marknaden inte bara handlar om en marknad, även om marknader är viktiga.

Vissa anser att vi försvarar marknader för att vi är marknadsfundamentalister. Inget kunde vara mer fel. Vi anser att den inre marknaden framför allt är grunden för det europeiska projektet. Utan en inre marknad kommer vi inte att ha någon stark europeisk union. Om vi tillåter den inre marknaden att bli fragmenterad kommer vi att se den ekonomiska nationalismens fula ansikte igen i Europa. Vi måste vara modiga och säga att den inre marknaden existerar för att försvara de svagaste – konsumenterna – för att försvara små och medelstora företag mot monopol och naturligtvis för att försvara det europeiska projektet som helhet. Jag bad därför Mario Monti att utarbeta en rapport så att vi kan ta med några nya idéer och också skapa större konsensus för att på nytt lansera den inre marknaden som en av de största framgångarna med vårt europeiska projekt, både förr och nu.

(FR) Nu skulle jag vilja nämna en eller två mer allmänna frågor som några av er har tagit upp. Joseph Daul, Martin Schulz, Alain Lamassoure – som i sitt inlägg betonade betydelsen av att vara modig – Juan Fernando López Aguilar, Jaime Mayor Oneja och många andra har tagit upp frågan om ambition. Jag anser att det är en mycket viktig punkt och att vi måste ha en ärlig debatt om den.

Vissa av er, bland andra Martin Schulz, har återigen tagit upp frågan om marknaden och socialpolitik. Och jag upprepar: Kommissionen behöver inte övertygas om behovet av att ha ett socialt syfte. Ni måste samarbeta med oss för att försöka övertyga vissa huvudstäder eftersom sanningen är mycket tydlig: Vissa huvudstäder anser att Europa bara handlar om marknaden och att de enligt solidaritetsprincipen är ansvariga för socialpolitiken. Jag håller inte med. För att också ha en emotionell koppling till Europa anser jag att vi behöver en social dimension. Vi behöver en social dimension som faktiskt kombinerar det som kan göras på europeisk nivå med det som kan göras på nationell nivå. Ingen vill skapa ett europeiskt system för social trygghet eller ett centraliserat hälsosystem i Europa. Det är inte vad vi föreslår.

Detta ska heller inte ses som att den nationella och europeiska nivån konkurrerar. Om det emellertid utöver vårt arbete på den inre marknaden om konkurrens, politik för statligt stöd och andra politikområden, exempelvis politik för utrikeshandel, inte finns någon social dimension i Europa kommer vi att få svårt att legitimera det europeiska projektet.

Jag vill därför betona denna punkt: Det är inte vi som måste övertygas om behovet av en social dimension. Samarbeta med oss för att stärka Europas sociala dimension – den sociala marknadsekonomin – som dessutom ingår som en målsättning i Lissabonfördraget. Jag är mycket engagerad i detta, och vi måste kämpa för att uppnå det tillsammans. Det råder absolut ingen tvekan om det.

(Applåder)

När det gäller frågan om styrning – ett av Guy Verhofstadts och mina favoritämnen – hoppas jag att ni ännu en gång vill hjälpa och stödja oss. Jag är positiv till utökad styrning i Europa, och Europa behöver denna utökade ledning. Mitt inlägg – ni kommer att kalla det ett inlägg, det är ett inlägg, men det är ändå ett uttalande som jag gör för det nya kollegiets räkning och som återspeglar en politisk ambition, ett politiskt ställningstagande – är tydligt. Vi lever i en oförutsägbar tid. Som jag sade behöver vi både inom och utom Europa en större beslutsamhet när det gäller europeiska frågor. Jag är fullständigt övertygad, såväl intellektuellt som politiskt, om att om Europa inte agerar på ett enhetligt sätt riskerar vi att bara spela en obetydlig internationell roll i framtiden. Jag sade det i mina riktlinjer inför stats- och regeringscheferna, och jag kommer att upprepa det vid Europeiska rådets informella möte i övermorgon, eftersom jag är övertygad om det.

Jag anser att den senaste utvecklingen endast har använts för att betona situationen mer akut. Den internationella finanskrisen har visat hur beroende av varandra våra ekonomier är. De problem som euroområdet nu upplever är ett bevis för samma sak. Vi behöver därför öka våra ansträngningar när det gäller samordning och styrning i Europa. Bryssel måste inte nödvändigtvis få nationell behörighet: Det här är en 1900-talsdebatt som jag tycker har gjort sitt. Det är fel att hålla en slags ”det är för Bryssel, det är för kommissionen, det är emot medlemsstaterna”-debatt eftersom det är löjligt.

Samtidigt som vi vill spela en roll i världen i dag har självklart våra medlemsstater ensamma inte det inflytande som behövs för att kräva att få förhandla på lika villkor med Förenta staterna, Ryssland och Kina. Vi behöver därför den här dimensionen, inte för att stärka Bryssel, utan för att stärka Europa och framför allt för att fokusera på våra landsmäns verkliga intressen. Det är här vi måste samarbeta, och även här vill jag säga: Stöd oss. Vi behöver ert stöd, inte i ett förlopp som oundvikligen leder till krig mellan institutionerna – vi behöver det institutionella partnerskapet mer än någonsin nu – utan för att försvara Europas intressen i världen.

När det avslutningsvis gäller yttre förbindelser, låt oss även här vara absolut tydliga. Var i världen räknas Europa? Europa räknas i världen där det faktiskt har en samordnad ställning. Europa är respekterat inom handeln; det kan ni vara säkra på. Våra konkurrenslagar respekteras av alla de stora internationella konglomeraten. Vi har en gemensam politik. Vi har institutioner. Vi har en grund att agera utifrån. Kom emellertid ihåg att vi lever i en tid när Europa inte har de geopolitiska och försvarsmässiga instrument som andra har, särskilt när det gäller internationella säkerhetsvillkor. När jag talar med några av våra internationella partner kan jag mycket tydligt se att de i första hand tänker i säkerhetstermer, i termer av strategisk balans. Och här kan Europa inte vara naivt; det måste sägas tydligt.

Problemet med Köpenhamn var inte bristande ambition inom EU som vissa säger. Tvärtom var vi avgjort de mest ambitiösa. Det Köpenhamn visade var att vi behövde uttrycka ett europeiskt intresse för de olika områdena och försvara det konsekvent och strategiskt med alla våra partner. Vi kan därför inte bara bedriva en generös politik, hur viktigt det än är. Vi måste också ha styrkan att försvara vår generositet och övertygelsen att försvara våra intressen. Det är vad jag avser att göra, och jag hoppas också att jag har ert stöd i det hänseendet.

Avslutningsvis har några ledamöter – bland andra Klaus-Heiner Lehne och Hannes Swoboda, Dagmar Roth-Behrendt, Diana Wallis och Paulo Rangel – talat länge och väl om den institutionella frågan och framför allt om ramavtalet. Till er vill jag säga att vad jag gjorde i förhandlingarna med er var just att förmedla andan och bokstaven i Lissabonfördraget.

Vissa människor har ännu inte insett att Europaparlamentet har en makt i dag som det inte hade före Lissabonfördraget. Jag tror på parlamentarikernas europeiska dimension, och när jag använder ordet ”dimension” – min engelska är inte lika bra som er, fru Wallis – betyder det inte något vagt. För mig innebär ”dimension” djup och spännvidd. Det är i vilket fall något mycket ambitiöst.

Jag vill samarbeta med parlamentet i den andan. Inte emot någon annan institution eftersom jag anser – och jag måste säga det här – att vi behöver ett mycket starkt råd och ett europeiskt råd. Jag välkomnar innovationerna i Lissabonfördraget, inte minst förekomsten av ett permanent ordförandeskap för Europeiska rådet, eftersom det ger kontinuitet och konsekvens på lång sikt.

Jag välkomnar i högsta grad inrättandet av en hög representant som samtidigt är vice ordförande för Europeiska kommissionen. Det handlar inte om att göra saker och ting svårare; det är precis tvärtom! I stället för att ha två centrum för yttre förbindelser, ett på rådssidan och ett på kommissionssidan, har vi nu en nyckelperson – i detta fall Catherine Ashton – som ska försvara europeiska intressen med mellanstatlig legitimitet, vilket fortfarande är mycket viktigt när det gäller yttre frågor, men även försvara europeisk legitimitet.

Jag säger därför detta med en stor portion övertygelse. Jag tror att det skulle vara ett misstag att inleda en debatt eller en institutionell konflikt nu. Vi behöver de olika institutionerna. Vissa människor känner sig tvingade att ställa den eviga frågan om Henry Kissinger och telefonnumret. Jag har redan sagt det en gång: Henry Kissinger var utrikesminister. Jag tror att från och med nu kommer motsatsen till den amerikanska utrikesministerns nummer att vara Catherine Ashton. Hon har ansvaret och förmågan att spela den rollen.

På stats- och regeringschefsnivå har vi, utöver förbindelserna med våra medlemsstater, i Lissabonfördraget rådets ordförande, som företräder Europa i utrikespolitik och gemensamma säkerhetsfrågor och kommissionen som, enligt artikel 17, företräder Europa i varje annan aspekt av de yttre förbindelserna. Så ser vårt system ut.

Vissa människor skulle vilja ha ett fullständigt enhetligt system. Som vissa har påpekat har Förenta staterna ibland inte heller ett fullständigt enhetligt system. Ibland förhandlar vi med den amerikanska administrationen, och vi upptäcker sedan att kongressen inte följer exakt samma linje som den amerikanska administrationen.

Det är också viktigt att förstå här att vi består av 27 medlemsstater. Vi har ett system som är en förbättring av det inre systemet. I stället för att ha ett ordförandeskap som byts varje halvår har vi ett permanent ordförandeskap för rådet. Vi har nu den höga representanten och vice ordföranden för kommissionen. Det är visserligen ett steg framåt, men dynamik är viktigare än mekanik, och vi måste därför lägga till en ny dimension till våra åtgärder.

Jag ska avsluta med en vädjan till kammaren. Med makt följer ansvar. Jag ska vara mycket uppriktig mot er här, mina damer och herrar: Europaparlamentet har fått ett stort antal maktfaktorer med denna översyn. Jag hoppas att dessa maktfaktorer kommer att användas enbart för positiva politikområden, men också som en del av ansvaret för att styra Europa tillsammans med de övriga institutionerna. Detta är ett stort test av ansvaret för alla institutioner – Europaparlamentet, kommissionen och Europeiska rådet.

Vissa av er bad mig – uppriktigt, det tror jag – att visa större mod. Jag kan säga att jag är beredd att göra ansträngningar enligt detta. Kommissionen kan emellertid inte ensam ordna det. Låt oss vara tydliga på den punkten. Det skulle vara en illusion, och kommissionen kan inte fastställa sin inverkan, sin makt, sin inriktning mot viljan i våra medlemsstater som är demokratiska stater.

Vi måste upprätta detta tillsammans med en parlamentarisk kammare – Europaparlamentet i detta fall – som verkligen tar sitt ansvar och som inte bara, vilket vissa människor vill, är en plats att protestera på. Jag har dessutom noterat att vissa människor talar högre för att de är svagare! Vad vi därför behöver är att alla europeiska politiska grupper som har makt samarbetar.

Vissa politiska grupper sade att de skulle rösta emot oss. När det gäller de extrema kan jag säga att ni skulle bli oroliga om de röstade för oss. Jag behöver inte den sortens stöd. Kommissionen vill inte ha deras stöd. Kommissionen vill och begär emellertid stöd från alla de europeiska styrkorna. Det är vad jag ber er om. Jag ber ödmjukt om det, men även med den bestämda övertygelsen att vi behöver ert stöd, och ni kan hjälpa oss att fylla det tomrum som finns i dag.

Vilket är det verkliga problemet? Låt oss vara tydliga även på den punkten. När vi talar om det med våra landsmän finns det i dag, i Europa – och det blir min sista punkt, herr talman – en grundläggande klyfta mellan våra fastslagna ambitioner och de resultat vi lyckas uppnå.

Vissa vill nu använda klyftan som ett sätt att sänka våra ambitioner. Andra – och dit hör vi – vill förbättra våra resultat så att de motsvarar våra ambitioner. Jag räknar med kammaren för att uppfylla vår ambition, en ambition för ett starkare Europa, i en allt mer krävande värld.

Jag ber er att stödja den nya kommissionen så att vi med vår ambition kan förverkliga den europeiska drömmen.

(Applåder)

  Talmannen. – Herr Barroso! Tack för era detaljerade svar på de frågor och kommentarer som vi har framfört här, och även för er mycket heltäckande redogörelse för våra ömsesidiga förbindelser – förbindelserna mellan Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Vi är medvetna om det ansvar som vilar på Europaparlamentet. Vårt avtal är av ett nytt slag och vårt samarbete går längre än tidigare. Vårt gemensamma ansvar, de två gemenskapsinstitutionernas ansvar – kommissionen och parlamentet – är särskilt viktigt. Jag tackar er även för att ni har redogjort för er vision av kommissionens arbete och för målsättningarna för detta arbete. Jag vill även återigen tacka Diego López Garrido, som företräder det spanska ordförandeskapet och hela den spanska delegationen, för att han finns med oss här i kammaren under våra förhandlingar och debatter.

Jag har mottagit fem resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 106.4 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 9 februari 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Carlo Casini (PPE), skriftlig. – (IT) Som ordförande för utskottet för konstitutionella frågor vill jag förklara hur jag nöjd jag är med den överenskommelse som har nåtts om huvuddragen i det nya ramavtalet mellan kommissionen och parlamentet.

Jag vill emellertid klargöra att vi måste fundera närmare på karaktären hos förbindelserna mellan våra två institutioner. Synen på den demokratiska utvecklingen i unionen är även fortsättningsvis att parlamentet företräder folket och rådet fungerar som ett slags andra kammare, som företräder medlemsstaterna. I ett sådant sammanhang bör kommissionen betraktas som en regering, och det står klart att den här sammansättningen skulle kräva avsevärt mer detaljerade bestämmelser än de justeringar som med rätta har beskrivits i dag.

Jag vill tillägga en tanke om medborgarnas initiativrätt. De relevanta reglerna måste anpassas så att vi överväger vad vi vill få ut av detta initiativ. Detta måste i sin tur vägas mot alla medborgares rätt att lägga fram framställningar till Europaparlamentet och mot parlamentets begränsade befogenheter i detta avseende. Parlamentet har ingen initiativrätt, men har däremot rätt att begära att kommissionen ska inleda lagstiftningsinitiativ.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Nu när det institutionella problemet har lösts i och med Lissabonfördragets ikraftträdande och valet av den nya kommissionen inleds ett nytt skede i EU:s historia. En ny era inleds, med ambitiösa målsättningar, stark initiativförmåga och förutseende när det gäller vår tids stora utmaningar. En nya era där kommissionen i enlighet med det interinstitutionella avtalet kommer att arbeta i fullständigt samförstånd med parlamentet i sökandet efter lösningar på de problem som påverkar EU-medborgarna. En nya era av europeiskt ledarskap för att ta itu med samtidens stora frågor och finna lämpliga svar på framtidens utmaningar. En ny era i integrationen av ett mer rättvist EU som visar större solidaritet.

Det nya kommissionskollegiet uppfyller de nödvändiga kriterierna för att tillgodose de befintliga behoven, vilket har framgått under utfrågningarna. Det är en välavvägd kommission, som kombinerar sina veteraners erfarenhet med fräschören hos den andra halvan av kommissionsledamöterna. Och den är även välavvägd när det gäller könsrepresentationen, med tanke på att en tredjedel av kommissionsledamöterna är kvinnor, en liten ökning jämfört med tidigare. Maktbalansen mellan de tre institutionerna försvagar ingen, utan förstärker snarare EU.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Ordförande José Manuel Barroso har presenterat den nya kommissionen, vars program är en fortsättning på den gamla kommissionens nyliberala, federalistiska och militaristiska politik. Det kommissionskollegium som han har presenterat kommer att fortsätta på samma linje, vilket bekräftades under de utfrågningar som genomfördes i parlamentets utskott. Det som väntar oss under den kommande perioden är förslag om en fördjupning av den europeiska kapitalistiska integration som vi upplever just nu.

Den föregående kommissionen lämnade mycket arbete förberett, inklusive de övergripande principerna och det som man kallar det offentliga samrådet om den strategi som kommer att ge kontinuitet åt den så kallade Lissabonstrategin. För tillfället kallar de strategin ”EU 2020”, men de har redan sagt att den i själva verket handlar om att gå ”från idéer till handling: att utnyttja befintliga instrument i en ny strategi”. Med andra ord så vet vi redan nu att det kommer mer av samma sak.

De bortser från behovet av att bedöma i vilken omfattning de åtgärder som antogs i Lissabonstrategins namn har genomförts och i vilken utsträckning de mål som sattes upp vid den tidpunkten har uppnåtts eller vilka följder tillämpningen av stabilitetspakten har gett. De döljer det faktum att vi har totalt över 23 miljoner arbetslösa i EU, där unga människor är särskilt drabbade eftersom ungdomsarbetslösheten nu överstiger 21 procent, och att över 85 miljoner människor lever i fattigdom. Vi kan inte göra annat än att rösta mot denna nya kommission.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D), skriftlig. – (PL) Herr talman! Kommissionen, som leds av José Manuel Barroso, har i dag fått starkare stöd än 2004. I den debatt som föregick omröstningen uttrycktes dock många reservationer, både när det gäller kommissionens sammansättning och den otydliga befogenhetsfördelningen inom det nya kollegiet. Konsumentskydd ingår t.ex. i ansvarsområdet för så många som sex olika kommissionsledamöter. Just nu är det svårt att tänka sig hur dessa delade ansvarsområden kommer att inverka på respektive kommissionsledamots arbete i praktiken. Kommissionen, som valdes i dag, den 9 februari 2010, måste börja arbeta snabbt eftersom den gamla kommissionen sedan oktober förra året, när det var meningen att den nya kommissionen skulle inrättas, bara har hållit ställningarna och inte har tagit några nya initiativ. Att uppfylla ramavtalet om förbindelserna med parlamentet kommer att bli ett test för den nya kommissionen, särskilt när det gäller principen om att kommissionen ska behandla parlamentet och rådet lika.

Jag vill även påpeka att det institutionella avtalet om bättre lagstiftning från 2003 kommer att ses över under den nya kommissionens mandatperiod. Jag arbetar för närvarande med detta som föredragande för utskottet för rättsliga frågor, och jag hoppas att konkreta resultat kommer att nås på detta område med hjälp av konstruktivt samarbete.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Det nya kommissionskollegiet är den första kompletta EU-institutionen som består av 27 medlemsstater. Rumänien och Bulgarien, som anslöt sig till EU den 1 januari 2007, har först nu fått möjligheten att nominera en kommissionsledamot för hela femårsperioden.

Jag gratulerar Rumänien till valet av Dacian Cioloş. Jag tror att hans uppträdande under utfrågningarna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling gjorde ett djupt intryck på alla som deltog. Jag anser även att hans yrkeskunnighet bådar gott om vi tänker på en av de stora utmaningar som väntar oss på det område som han kommer att ansvara för. Jag tänker särskilt på de kommande diskussionerna om framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken.

För att finna de lämpligaste lösningarna, som är anpassade till alla medlemsstaters behov och intressen, måste den nye kommissionsledamoten ha en djup förståelse för EU:s jordbruk, en hög arbetstakt och en stor dos diplomati, och jag vet att Dacian Cioloş besitter alla dessa egenskaper. Jag önskar hela kommissionskollegiet lycka till och hoppas att kommissionens arbete under den kommande mandatperioden kommer att leda till att vi lyckas föra EU närmare medborgarna.

  Rafał Kazimierz Trzaskowski (PPE), skriftlig. – (PL) Jag gratulerar José Manuel Barroso och hela kommissionskollegiet, men samtidigt hoppas jag att vi nu kommer att ha en mer oberoende och dynamisk kommission. En kommission som framför allt kommer att bevaka det gemensamma intresset och som kommer att genomföra djärva reformer av EU-politiken, vilka vi nu måste börja arbeta med efter de år vi har tillbringat med att reformera våra institutioner. När det gäller förbindelserna mellan kommissionen och parlamentet ser vi en ny öppenhet, som inte bara är resultatet av parlamentets nya befogenheter, utan även, vilket vi hörde i höstas, av José Manuel Barrosos önskan att inrätta ett särskilt partnerskap med parlamentet. De särskilda bestämmelserna i det preliminära ramavtalet om samarbetet mellan de båda institutionerna innebär i själva verket att parlamentets roll i beslutsprocessen stärks avsevärt, vilket gör processen mer demokratisk. Men som man brukar säga, det är de små detaljerna som gör det, och därför kommer vi att följa förhandlingarna mycket nära hela vägen, för att se till att löftena, t.ex. att låta parlamentet delta i arbetet med att bygga upp EU:s diplomati, kommer att hållas.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.50 och återupptogs kl. 12.05.)

ORDFÖRANDESKAP: BUZEK
Talman