Talmannen. – Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om parlamentets prioriteringar för FN:s råd för mänskliga rättigheter (Genève den 1-26 mars 2010).

  Vittorio Prodi (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den trettonde sessionen för FN:s råd för mänskliga rättigheter är en oerhört viktig händelse.

Jag skulle bara vilja nämna ett par frågor som inte tas upp så ofta. Jag vill, just i fråga om fängelser, men inte fängelser för terrorister, påpeka vilka verkligt omänskliga förhållanden som råder i fängelserna i Rwanda och Libyen, där helt oskyldiga, fängslade människor döms till döden.

Jag vill dessutom ta upp frågan om Sahrawi-folket, som förblivit olöst under så lång tid nu, och jag vill också nämna rättigheterna för de miljöflyktingar som drivs från sina hemländer av dramatiska former av klimatförändringar. Dessa faktorer måste alla beaktas, just för att de också utgör grunden för vårt samhälle.

  Alexander Graf Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! År 2005 gav Förenta nationerna sig själv två nya strukturer i 60-årspresent. Den första var den fredsbyggande kommissionen och den andra var rådet för mänskliga rättigheter. Medan den fredsbyggande kommissionen utför sitt arbete ganska effektivt och i stort har uppfyllt förväntningarna kan man inte med bästa vilja i världen säga detsamma om rådet för mänskliga rättigheter. Det har nämnts här i kammaren – och fastslagits i resolutionen – att det i högsta grad finns behov av en reform. Det arbete som rådet för mänskliga rättigheter utför är för ensidigt – detta har mina kolleger redan nämnt – till exempel diskuteras Israel utifrån ett ensidigt perspektiv. Jag är ärligt talat missnöjd med att den enda stora fråga som ordförandeskapet har belyst här är Goldstonerapporten, som naturligtvis är värd att diskuteras, men som inte är den stora frågan.

Om Richard Howitt säger att valet av Iran – om det går igenom – skulle vara dödsstöten för rådet för mänskliga rättigheter så vill jag veta vad detta innebär. Jag vill att våra medlemsstater och den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ska inta en enhetlig ståndpunkt i denna fråga, för jag anser att vi, om saker och ting fortsätter så här, kommer att vara tvungna att på allvar åter göra FN:s generalförsamlings tredje kommitté till centrum för arbetet för mänskliga rättigheter inom FN, som åtminstone har en enhetlig representation och större legitimitet.

  Daniël van der Stoep (NI). – (NL) Ni vet, och vi vet, att FN:s råd för mänskliga rättigheter är ett stort skämt. Rådet hålls som gisslan av islamiska staternas organisation, som består av länder som skyddar varandra och som försöker provocera den framstående staten Israel och komma med falska anklagelser mot den.

Detta så kallade råd för mänskliga rättigheter motsätter sig allt som de mänskliga rättigheterna handlar om, och framför allt yttrandefriheten. Det är skandalöst och föraktligt att Europaparlamentet tar detta förskräckliga organ på allvar. Om parlamentet verkligen tror på mänskliga rättigheter så borde det fördöma den stadiga ström av resolutioner som syftar till att strypa yttrandefriheten samt de uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna som begås av de länder som utgör rådet för mänskliga rättigheter. Utöver Saudiarabien, Pakistan, Indonesien och Egypten, som hör till de länder i världen som begår de allvarligaste brotten mot de mänskliga rättigheterna, vill nu också Iran bli medlem av rådet för mänskliga rättigheter. Nu fattas det bara att Nordkorea ansluter sig, så har vi så gott som alla förbrytarländer glatt samlade sida vid sida.

I mitt partis ögon är en sak klar: FN:s råd för mänskliga rättigheter är ett fruktansvärt organ som inte kan tas på allvar. Europaparlamentet måste omedelbart och tydligt ta avstånd från rådet för mänskliga rättigheter och helt neka till varje dialog med denna samling förbrytare.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (RO) Jag vill börja med att påminna er om att rådet för mänskliga rättigheter väckte hopp när det upprättades som ett unikt organ som skulle ägna sig åt mänskliga rättigheter som en del av FN:s system, nämligen ett hopp om att öka skyddet för grundläggande rättigheter på global nivå.

Införandet av systemet för allmän återkommande utvärdering, som är den viktigaste nyheten i samband med FN:s inte längre existerande människorättskommission, skulle lösa de relevanta problemen, den överdrivna politiseringen och det selektiva tillvägagångssättet vid hanteringen av fall av allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Detta system är av avgörande betydelse för att rådet för mänskliga rättigheter på något sätt ska kunna uppfylla sitt mandat. Det måste dock betonas att de gamla demonerna inte har försvunnit helt och att detta organs arbete fortsätter att påverkas av överdriven politisering. Å andra sidan måste man säga att systemet för allmän återkommande utvärdering inte är tillräckligt för att garantera ett effektivt skydd för mänskliga rättigheter.

När rådet inte reagerar tillräckligt alert, vilket var fallet i fråga om Guinea, för att bara nämna ett exempel, har det fått oerhört allvarliga följder. Detta kan få de personer som begår överträdelser mot mänskliga rättigheter att helt enkelt känna att de inte behöver oroa sig. Rådets trovärdighet är följaktligen beroende av dess förmåga att vidta bestämda och snabba åtgärder vid förekomst av brott mot mänskliga rättigheter.

I detta avseende är det viktigt att Europeiska unionen främjar upprättandet av mekanismer på människorättsrådets nivå som är specifikt utformade för att möta kriser som dem i Afghanistan, Guinea-Conakry, Iran, Jemen och Irak, för att ge aktuella exempel. Jag anser att det ligger i Europaparlamentets intresse att detta organ, rådet för mänskliga rättigheter, ska vara så mäktigt och effektivt som möjligt, för jag skulle vilja påstå att vi behöver en trovärdig partner i dialogen om mänskliga rättigheter.

  Corina Creţu (S&D). – (RO) Jag skulle vilja tala om situationen på Gazaremsan som, som ni vet, är en ständig källa till oro när det gäller respekt för mänskliga rättigheter, i synnerhet efter den försämring av läget som blivit resultatet av förra vinterns strider. Enligt min uppfattning går det inte att mäta vem som har lidit mest i denna konflikt. Militära åtgärder från båda sidor har olyckligtvis inneburit att huvudsakligen civila drabbats. Men när det gäller situationen på plats är det oerhört svårt att skilja mellan soldater och civila bland palestinier. Å andra sidan har de raketer som Hamas avfyrat terroriserat israeliska civila.

Jag besökte området under konflikten och såg vilka problem och vilken rädsla som båda sidor levde med. Jag anser att varje försök att lägga skulden för det som skett på bara en sida går stick i stäv med verkligheten. De blodiga striderna på Gazaremsan och de tragiska humanitära följderna är en plågsam vädjan om riktade åtgärder på alla brännpunkter runtom i världen, i synnerhet mot orsakerna till att försvarslösa civila lider, och av en mer omfattande och effektiv inblandning av internationella organisationer i syfte att stimulera fredsdialogen. Detta är ett område där Europeiska unionen inte bara har den kapacitet och trovärdighet som krävs, utan också skyldighet att vidta mer kraftfulla åtgärder globalt.

  Tunne Kelam (PPE). – (EN) Herr talman! En av parlamentets prioriteringar är att ta itu med en oroande situation där verksamheten inom rådet för mänskliga rättigheter har resulterat i en extrem politisering. Därför är det av yttersta vikt att EU:s medlemsdelegationer försvarar fastställandet av kriterier för medlemskap i rådet för mänskliga rättigheter. Det gäller framför allt för minimikrav om samverkan i fråga om särskilda förfaranden och att inte använda sig av blockerande förslag, som har förhindrat antagande av resolutioner om vissa stater som gärna vill undvika kritik mot sin politik för mänskliga rättigheter.

Jag vill hänvisa till ytterligare två av parlamentets prioriteringar. För det första Vitryssland. Situationen för mänskliga rättigheter har, tvärtemot vad man förväntat, inte förbättrats, utan blivit allt sämre. Jag vill ta tillfället i akt här att betona Aljaksandr Milinkevitjs budskap. Nu har EU verkligen kraften att sätta press på Alexander Lukasjenkos regim för att tvinga honom att få till stånd en verklig förbättring som ett villkor för vidare ekonomiskt bistånd och samarbete från EU:s sida.

För det andra vill jag uppmana till stöd för förra veckans offentliga anförande av de 18 ryska människorättsaktivister, däribland vinnaren av Sacharopriset, Sergej Kovalev, som är mycket oroade över de ytterligare inskränkningar av oberoende satellitinformation på ryska som Kreml har uppnått genom påtryckningar.

Det är mycket skadligt för EU:s värderingar att hylla förkämpar för mänskliga rättigheter som Kovalev och samtidigt kapitulera för Vladimir Putins påstående att tv- och radiosändningar med alternativ information på ryska via europeiska satelliter är någonting illasinnat.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Jag vill under denna debatt fästa er uppmärksamhet på fallet med den israeliska soldaten Ghilad Shalit, som då han var endast 19 år kidnappades i Kerem Shalom i juni 2006. I förra veckan deltog jag i Europaparlamentets officiella delegation i Israel, och ett av mötena var med Ghilad Shalits far, Noam Shalit. Trots artiklarna 13, 23 och 126 i Genèvekonventionen om krigsfångars rättigheter har Ghilads, som också innehar franskt medborgarskap, rättigheter inte respekterats när det gäller att få ta emot besök från sin familj och internationella Röda korset och behandlas humant, samt när det gäller angivelse av exakt interneringsort. Jag måste betona att det till och med i artikel 77 i Goldstonerapporten, som i övrigt innehåller kritik mot Israel, rekommenderas att Ghilad Shalit ska åtnjuta de rättigheter som garanteras av Genèvekonventionen. Å andra sidan respekterar Israel internerade personers rättigheter.

  Csaba Sógor (PPE). – (HU) Vid sessionen för FN:s råd för mänskliga rättigheter i mars måste Europeiska unionen entydigt framhålla att världssamfundet inte kan tiga om brott mot mänskliga rättigheter, inte bara när det gäller sådana brott som sker i utvecklingsländer, utan också överträdelser som observeras i industriländer. FN:s deklaration om rättigheter för personer som tillhör nationella eller etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, som antogs av FN:s generalförsamling den 18 december 1992, är lika bindande för industriländer, däribland EU:s medlemsstater, som för utvecklingsländer. I den första punkten i den andra artikeln i förklaringen anges att personer som tillhör nationella minoriteter har rätt att använda sitt eget språk, privat och offentligt, utan inblandning och utan någon form av diskriminering. I nuläget åberopas också denna artikel ofta vid överträdelser i EU-medlemsstater. EU kan bara vara trovärdigt om man finner en föredömlig lösning för att hantera överträdelser av mänskliga rättigheter inom unionens territorium.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Herr talman! De kommande två åren kommer att vara avgörande för formgivningen av FN:s roll inom sektorn för mänskliga rättigheter, eftersom den mellanstatliga utvärderingen av rådet för mänskliga rättigheter kommer att offentliggöras 2011.

Det finns en risk för att de länder som mina kolleger hänvisat till och som inte sätter särskilt stort värde på detta område kommer att försöka minska FN:s roll under denna period.

Jag vill tillfoga följande till det som redan har sagts: för det första måste en av prioriteringarna för Europeiska unionen i fråga om försvar av de mänskliga rättigheterna vara att uppträda enat internationellt och att, när så är möjligt, undvika oenighet, eftersom EU är – och förhoppningsvis kommer att fortsätta vara – en av de viktigaste faktorerna på detta område.

För det andra måste vi trappa upp vårt samarbete med Förenta staterna i försvaret av de mänskliga rättigheterna.

Slutligen, för det tredje, måste – och kan – Europaparlamentet noggrant övervaka de särskilda förfaranden som kommer att följa när det gäller den allmänna återkommande utvärderingen av rådet, så att vi bidrar ordentligt och på ett väsentligt sätt till främjandet av mänskliga rättigheter i alla FN:s medlemsstater.

  Mariya Nedelcheva (PPE). – (FR) Herr talman, fru Georgieva, herr López Garrido! Jag vill uppmärksamma er på punkt 13 i resolutionen om Irans kandidatur till valet till FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Den 15 februari genomgick Iran en allmän återkommande utvärdering, där man ser på situationen för skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna i landet. Den iranska regimen försäkrade att respekten för de mänskliga rättigheterna garanteras i Iran. Jag vill lyfta fram flera omständigheter kring den sittande regimens försäkringar om detta.

Så sent som i går här i parlamentet berättade Maryam Radjavi om de godtyckliga gripanden och den tortyr som iranska kvinnor och regimmotståndare utsätts för. Vi beklagar även djupt de politiska villkor som fångar måste utstå, och Ashraf-lägret har blivit en symbol för människorättskränkningar. Mina ledamotskolleger lämnade flera ögonvittnesberättelser under sammanträdesperioden i januari.

I dag kan vi inte godta att Iran blir medlem i den högsta instansen för försvaret av de mänskliga rättigheterna. I så fall undrar jag vilket budskap vi egentligen kommer att sända till andra stater som verkligen respekterar de mänskliga rättigheterna. EU måste föra ut samma budskap och agera konsekvent, och som Catherine Ashton sade under sitt uttalande, låt oss säga att Irans kandidatur är otänkbar i det här skedet.

  Alf Svensson (PPE). - Herr talman! I fråga om vår grupps gemensamma resolution om FN:s råd för mänskliga rättigheter är jag i synnerhet glad för punkterna 6 och 25, där vi upprepar EU:s starka stöd för så kallade landspecifika resolutioner. I de fall där grova övergrepp på de mänskliga rättigheterna systematiskt sker är landspecifika resolutioner såväl i rådet för mänskliga rättigheter som i FN:s generalförsamling ett oerhört viktigt verktyg. I många fall där en nations regering under lång tid underlåtit att delta i samtal eller program för att förbättra ämnessituationen är de landspecifika resolutionerna det internationella samfundets enda kvarstående möjlighet att agera mot dessa brott.

Det handlar inte, som en del kritiker menar, om naming and shaming och inte heller om att vi i Europa tycker om att lägga näsan i blöt i andra staters interna angelägenheter. Det handlar helt enkelt om att markera att vi inte kan acceptera en regims systematiska kränkningar och förtryck mot sin egen befolkning. Det handlar om att visa att vi står på frihetens sida och inte på förtryckets. Därför är det viktigt att vi från EU-håll fortsätter att försvara förekomsten av landspecifika resolutioner inom FN-systemet.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Herr talman! EU-länderna borde se om sitt eget hus innan de pekar finger åt andra. Många EU-länder åtalar och fängslar folk för att de fredligt utövar rätten till yttrandefrihet. De försöker särskilt att göra allt motstånd mot invandring till ett brott. Bokbålen brinner för fullt. Politiska partier förbjuds, som i Belgien, eller förbjuds genom påhittade bevis, som i Tyskland, eller så förbjuds de bakvägen, som i Storbritannien, där mitt eget parti till följd av ett domstolsbeslut som regeringen har drivit igenom, har förbjudits att ta in nya medlemmar under obegränsad tid.

Det är inte tillräckligt att länderna kallar sig demokratiska; de måste även respektera yttrandefriheten, föreningsfriheten och fria val.

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Herr talman! Jag tackar ledamöterna för deras inlägg om denna oerhört viktiga och centrala fråga som berör en av EU:s hörnpelare, vilket jag sade i mitt första uttalande, nämligen försvaret av de mänskliga rättigheterna.

I detta avseende anser vi att deltagandet i FN:s råd för mänskliga rättigheter, däribland stöd för rådets fortsatta existens, är en ståndpunkt som Europeiska unionen måste stå fast vid. Precis som jag nämnde tidigare har EU alltid förespråkat inrättandet av ett människorättsråd för att ersätta den tidigare FN-kommissionen. Dessutom har EU ansett att människorättsrådet bör vara ett instrument som kan behandla människorättssituationer världen över på ett lämpligt sätt, i situationer där FN och dess medlemmar måste agera, anta en ståndpunkt eller utfärda en förklaring.

Faktum är att EU-ordförandeskapet, rådets ordförandeskap, alltid systematiskt har deltagit i diskussioner vid de olika mötena i FN:s råd för mänskliga rättigheter på EU:s vägnar, och så kommer det att vara även i fortsättningen. Rådets ordförandeskap kommer att delta i människorättsrådets nästa möte på Europeiska rådets vägnar. Detta är självklart fullständigt förenligt med de förklaringar och ståndpunkter som varje EU-medlemsstat kan framföra, och även Europeiska kommissionen, som en EU-institution.

Jag vill därför framhålla att vi är positivt inställda till att FN:s råd för mänskliga rättigheter ska finnas, och vi anser att hela dess potential bör utnyttjas, vilket ibland är möjligt och ibland inte. Det finns naturligtvis vissa situationer där EU och EU-medlemsstaterna, till följd av de omröstningar som genomförs, inte når alla sina mål. Det finns även verkligt positiva fall, t.ex. ståndpunkten om Somalia, eftersom det förekommer kränkningar av de mänskliga rättigheterna i denna region. Det finns andra fall där målen inte har nåtts, men de positiva aspekterna väger alltid tyngre än de negativa.

Jag tänkte ta upp några av de länder som har nämnts i de olika inläggen.

Jag vill tala om Iran eftersom frågan om Irans kandidatur har nämnts flera gånger. Som ni vet utfärdas ständigt förklaringar om denna fråga. Här framför mig har jag tre förklaringar bara från i år av EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton om situationen i Iran, där hon fördömer och uttrycker sin oro över fall av människorättskränkningar och avrättningar som har skett i Iran.

När det gäller frågan om Irans kandidatur vill vi i ordförandeskapet för det första påpeka att den här frågan fortfarande tillhör den nationella behörigheten (ståndpunkter om länders kandidaturer för att ansluta sig till FN:s råd för mänskliga rättigheter). I alla händelser måste frågan om situationen för och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Iran, och följaktligen frågan om huruvida Irans kandidatur till FN:s råd för mänskliga rättigheter kommer att godtas, hanteras försiktigt för att inte orsaka motsatt effekt än den önskade. Vi anser därför att EU i det här fallet måste försöka ha en så samordnad ståndpunkt som möjligt (vilket är fallet för närvarande), samtidigt som vi respekterar den nationella behörigheten och, som sagt, är försiktiga.

Kort sagt anser vi att Europeiska rådet måste försvara EU:s ståndpunkt i FN:s människorättsråd, och vi anser att det är rätt plats att göra detta. Dessutom har vi alltid arbetat för att det inte ska ske några bakslag inom människorättsrådet, för att världsrörelsen för försvaret av de mänskliga rättigheterna inte ska försvagas, särskilt när det gäller en av mänsklighetens största landvinningar, dvs. att de mänskliga rättigheterna är ett universellt värde som måste försvaras utöver gränser, traditioner och olikheter, eftersom de mänskliga rättigheterna finns inneboende i människans innersta natur.

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag tackar alla parlamentets ledamöter för de rekommendationer som de har förmedlat. Utrikesrepresentanten kommer självklart att informeras om dessa.

Jag vill gärna komma med fyra påpekanden som svar på särskilda frågor och kommentarer.

För det första och när det gäller Iran och Irans kandidatur, så instämmer jag fullständigt i den åsikt som framförts av det spanska ordförandeskapet. Jag kan bara betona att varje vald medlem av FN:s råd för mänskliga rättigheter förväntas skydda och främja de mänskliga rättigheterna i praktiken på bästa sätt.

När det gäller det mycket sorgliga dödsfallet på Kuba, Orlando Zapatas död, vill jag förmedla kommissionens kondoleanser till hans familj och starkt fördöma att över 200 politiska dissidenter fortfarande sitter fängslade på Kuba, samt andra uttryck för bristande respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Kommissionen uppmanar Kuba att ändra sin politik och leva upp till sina skyldigheter enligt internationell rätt. Vi kommer att fortsätta att behandla människorättsfrågan i vår dialog med Kuba och med de kubanska myndigheterna, och vi kommer att utnyttja dialogen som ett redskap för att utöva påtryckningar i människorättsfrågan.

Kommissionen stöder vidare helhjärtat alla uppmaningar om att EU ska visa upp en enad front i människorättsfrågorna.

Den fjärde punkten handlar om Gaza. Jag tror att det är lämpligare att ta upp den punkten i nästa diskussion om Goldstonerapporten.

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 110.4 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag har många reservationer angående den allmänna trovärdigheten för FN:s råd för mänskliga rättigheter. Hur som helst anser jag att närvaron av en delegation från underutskottet för mänskliga rättigheter vid människorättsrådets nästa möte kommer att ge EU-institutionerna ett tillfälle att ta upp den brådskande frågan om kristofobi. Vi är alla väl medvetna om att man inte behöver vrida tillbaka tiden för att finna allvarliga fall av förföljelser av kristna. Vi talar faktiskt inte om det förflutna, utan om nuet, och med all sannolikhet tyvärr även om framtiden, eftersom vi varje dag från alla världens hörn får oroande och tragiska nyheter om kristna troende som attackeras, diskrimineras och dödas. Vi vet också att det här är en mycket känslig fråga som hittills inte har behandlats på lämpligt sätt, vilket inte bara beror på den diplomatiska balans som deltagarna måste upprätthålla vid möten som i människorättsrådet, utan naturligtvis också beror på den antikristna politik som förs av länder som visserligen inte är kristendomens fiender, men som åtminstone traditionellt tolererar antikristna yttringar.

Därför bör EU och Europaparlamentet vid de tillfällen då världspolitikens strålkastarljus riktas mot dessa frågor verka för en ny strategi inom världssamfundet för frågan om kristofobi, så att kristofobi allmänt och omedelbart erkänns som en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna och den religiösa friheten, och så att världssamfundet agerar för att stoppa den oroande spridningen av detta fenomen.

  Proinsias De Rossa (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder resolutionen, där parlamentet bland annat uppmanar EU:s utrikesrepresentant och medlemsstaterna att arbeta för en stark gemensam ståndpunkt från EU:s sida i fråga om uppföljningen av Goldstonerapporten, där man begär att rapportens rekommendationer ska genomföras och ansvarsskyldighet garanteras för alla kränkningar av internationell rätt, inbegripet påstådda krigsbrott, och uppmanar alla sidor att göra utredningar som uppfyller internationella standarder med avseende på oberoende, opartiskhet, insyn, snabbhet och effektivitet, i enlighet med resolution A/64/L.11 från FN:s generalförsamling. Parlamentet betonar dessutom att det för att uppnå en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern är absolut nödvändigt att internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt respekteras av samtliga parter och under alla omständigheter. EU:s utrikesrepresentant och medlemsstaterna uppmanas vidare att aktivt övervaka i vilken grad Goldstonerapportens rekommendationer genomförs, genom att samråda med EU:s externa uppdrag och frivilligorganisationer på detta område. Parlamentet framhåller slutligen att rekommendationerna och tillhörande observationer bör ingå i EU:s dialoger med alla parter och i multilaterala forum.