Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

B7-0144/2010

Debatter :

PV 10/03/2010 - 6
CRE 10/03/2010 - 6

Omröstningar :

PV 10/03/2010 - 7.11

Antagna texter :


Debatter
Onsdagen den 10 mars 2010 - Strasbourg EUT-utgåva

6. Årlig rapport 2008 om GUSP - Genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken - Icke-spridningsfördraget (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag hälsar Catherine Ashton välkommen och förklarar sessionen öppnad.

Nästa punkt är en gemensam debatt om

– betänkandet av Gabriele Albertini, för utskottet för utrikesfrågor, om rådets årliga rapport till Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna och de grundläggande vägvalen när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) – 2008, som läggs fram för parlamentet i enlighet med del II punkt G.43 i det interinstitutionella avtalet av den 17 maj 2006 (2009/2057(INI)) (A7-0023/2010),

– betänkandet av Arnaud Danjean, för utskottet för utrikesfrågor, om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (2009/2198(INI)) (A7-0026/2010),

– en muntlig fråga till rådet från Gabriele Albertini och Arnaud Danjean, för utskottet för utrikesfrågor, om icke-spridningsfördraget (O-0169/2009 – B7-0009/2010), samt

– en muntlig fråga till kommissionen från Gabriele Albertini och Arnaud Danjean, för utskottet för utrikesfrågor, om icke-spridningsfördraget (O-0170/2009 – B7-0010/2010).

 
  
MPphoto
 

  Gabriele Albertini, föredragande.(IT) Herr talman, mina damer och herrar! I och med Lissabonsfördragets ikraftträdande måste unionen anta ett nytt arbetssätt och göra en gemensam insats gällande de globala utmaningarna. De befogenheter som parlamentet nyligen tilldelats genom fördraget innebär att vi nu deltar i täta och effektiva samarbetsdiskussioner med vår främsta samtalspartner Catherine Ashton, som är den som fått äran att bli unionens första utrikesrepresentant.

Utnämningen till vice ordförande för kommissionen och till unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik ledde till en omröstning med enhälligt resultat i januari och parlamentet har upprepade gånger fått löftet att rådet och kommissionen kommer att vara ständigt delaktiga i alla de viktigaste aspekterna av EU:s säkerhets- och försvarspolitik. Som bekräftas i betänkandet uppmanas därför Catherine Ashton att samråda med Europaparlamentet ofta och regelbundet.

EU:s utrikespolitik får i och med Lissabonfördraget en ny och viktig dimension, men för att målen ska kunna nås måste unionen ha de budgetresurser som krävs. Europaparlamentets nyckelroll i sammanhanget är att bevaka de yttre åtgärdernas demokratiska legitimitet. Inrättandet av EU:s utrikestjänst, den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, ger Europeiska unionen ett diplomatiskt organ och system där den hittills bara kunnat förlita sig på den nationella representationen.

Den höga representanten ansvarar för utnämningen av de officiella företrädarna, vilkas roll är mycket relevant och högaktuell. Som förklaras i betänkandet begär dock parlamentet större omröstningsbefogenheter och kontroll över de enskilda representanternas roll och mandat för att upprätthålla principerna om öppenhet, insyn och meriter, vilka måste vägleda den höga representanten när hon utser kandidaterna. Förhoppningen är att vi så småningom uppnår en situation med dubbla befogenheter utom när det gäller den särskilda representanten, vars handlingsutrymme bör vara regionalt vilket kommer att skapa skalfördelar och göra Europeiska unionens yttre åtgärder effektivare och samtidigt mindre kostsamma.

Efter betänkandets inledande avsnitt om strategi behandlas EU:s utrikespolitik tema för tema och region för region. Europeiska unionen måste hävda sig inom de internationella organisationer vi är anslutna till, särskilt Förenta nationerna, den globala säkerhetens främsta garant. Unionen måste spela en viktig roll, inte bara när det gäller dess plats i säkerhetsrådet, utan också när det gäller den personal och de delegationer som sammanbinder de två organen. Vi uppmanar den vice ordföranden och höga representanten att göra det möjligt för EU att fullfölja sin ambition att bli en aktiv, strategisk och oberoende partner till en så mäktig allierad som Förenta staterna för att kunna möta de globala utmaningarna som terrorism, finanskriser och de ofta spända relationerna med industrijättar som Ryssland, Kina och Japan.

Betänkandet fortsätter sedan med en geografisk analys av vad vi kan hoppas åstadkomma. När det gäller Balkan tas utvidgningstemat upp. Bland annat framhålls de gradvisa framstegen i stabiliseringsprocessen i Kosovo, där Europeiska unionen närvarar med Eulex-uppdraget. Det krävs fortfarande insatser för att se till att anslutningskriterierna uppfylls i en del av de länder som nu är nära att ansöka om anslutning – som Turkiet och Bosnien och Hercegovina.

I avsnittet om det östliga partnerskapet och Svartahavssamarbetet diskuteras frågan om EU:s energiförsörjning och beroende på energiområdet. I avsnittet om Ryssland framhåller Europaparlamentet att ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal bör undertecknas. När det gäller Sydkaukasien uppmanar Europaparlamentet rådet att värna Georgiens territoriella integritet och respekten för minoriteter och arbeta för en fredlig uppgörelse i konflikterna i Nagorno-Karabach och Transnistrien.

Mellanöstern: Här tas konflikten mellan Israel och Palestina upp, där Europeiska unionen bör ha en starkare politisk roll för att återuppta fredsprocessen i linje med rådets beslut av den 12 december 2009. Unionen för Medelhavsområdet: En lösning på konflikten mellan Turkiet och Cypern. Asien: Afghanistan går nu in i en kritisk period med bildandet av en ny regering efter valet. Pakistan har en nyckelroll i kampen mot terrorismen. Parlamentet uttrycker oro över kränkningar av grundläggande rättigheter i Iran. Afrika: EU bidrar framgångsrikt till insatsen för att skydda Somalias kust. Latinamerika: Det behövs ett stabilt och varaktigt partnerskap för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Latinamerika.

Jag kommer att med stort intresse ta del av mina kollegers kommentarer och svara på dem efteråt.

 
  
MPphoto
 

  Arnaud Danjean, föredragande.(FR) Herr talman, fru Ashton! Betänkandet om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken som vi lägger fram i dag är en årlig rapport där Europaparlamentet ger ett slags halvtidsbedömning av EU:s säkerhets- och försvarspolitik och ger förslag som syftar till att förbättra politikens effektivitet och synlighet.

Med tanke på årets specifika kontext bör betänkandet vara en källa till förslag. Den specifika kontexten kännetecknas av en kombination av tre stora cykler.

Den första cykeln är de tio åren med den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, som vi firade i slutet av 2009. Under dessa tio år har EU visat sin förmåga att leda civila och militära operationer i över 23 kriser. Framgångarna är en grund att bygga vidare på. De visar att det finns ett behov av EU och att unionen har den politiska, institutionella och operativa förmågan att möta dessa utmaningar.

Den andra viktiga cykeln är naturligtvis den som Gabriele Albertini nyss nämnde – Lissabonfördragets ikraftträdande. Förändringarna när det gäller säkerhet och försvar är långt ifrån begränsade till enbart semantiska justeringar. Den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, ESFP, blir nu den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, GSFP, och måste få en ny dimension. Fördraget har berikat säkerhets- och försvarspolitikens metoder och räckvidd, särskilt genom klausulerna om assistans och solidaritet, genom det permanentade strukturerade samarbetet och framför allt genom inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och utnämningen av vice ordföranden för kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

Den tredje stora händelse som präglar betänkandets kontext är det faktum att Nato, som för 21 av unionens 27 medlemmar fortfarande är huvudansvarig för den europeiska kontinentens kollektiva säkerhet, för närvarande håller på att se över sitt strategiska koncept och att den bedömning som Nato gör också borde föranleda oss i unionen att tydliggöra villkoren för detta grundläggande partnerskap.

I detta sammanhang är syftet med betänkandet inte så mycket att hålla fast vid en doktrin som att förse er med en färdplan som med nödvändighet utvecklas, för alla nya institutioner som nu inrättas och som måste lära sig samarbeta. Målet är att göra unionen mer trovärdig, effektiv och synlig när det gäller säkerhet och försvar. Därför måste Europaparlamentet absolut få ett större ansvar inom dessa känsliga delar för att ge full legitimitet till ett politikområde vars huvudsakliga syfte är att garantera EU-medborgarnas säkerhet.

Med detta betänkande vill vi särskilt understryka följande punkter. För det första är den europeiska säkerhets- och försvarsstrategin, liksom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, till för att tjäna EU:s folk och för att garantera och förbättra deras säkerhet. Denna politiska ambition är inte överflödig, den är inte bara för syns skull. Den motsvarar unionens behov av att kämpa för sin egen säkerhet men också behovet av att bidra till stabilitet i vår omvärld, att hantera de kriser och hot som utvecklas i vår omgivning. Utöver hanteringen av de väpnade konflikter som fortfarande utspelas i vårt närområde måste EU också kunna ge uttryck för sina intressen och försvara dem inför omvärldens nya hot – jag tänker särskilt på sjöröveri och IT-brottslighet.

Vi tycker också det är viktigt att framhålla unionens unika mervärde när det kommer till krishantering, tack vare möjligheten att kunna erbjuda många olika slags lösningar och förmågan att upprätthålla en balans mellan civila och militära insatser i var och en av EU:s operationer. I detta sammanhang vill jag också avvisa den kritik en del har riktat mot unionens säkerhets- och försvarspolitik, om att den skulle handla främst om militarisering. Jag tror fullt och fast att de civila och militära instrument som unionen förfogar över kompletterar varandra, och att krisen i Haiti, dit ni har rest – och, tror jag, kunnat bevittna det goda samarbetet – vittnar om behovet av att samordna civila och militära resurser för att kunna hantera naturkatastrofer och allvarliga kriser.

Just när det gäller dessa operationer var vi angelägna om att se över allihop, för att understryka det som vi uppfattar som deras styrka, men också i vissa fall deras svagheter – som måste erkännas för att förbättringar ska kunna göras. Vi var också angelägna om att framhålla flera regioner med strategisk betydelse för unionens säkerhet och om att uppmana rådet och kommissionen att påskynda genomförandet av globala strategier, framför allt när det gäller Afrikas horn och regionen Afghanistan och Pakistan.

När det gäller civil och militär kapacitetsuppbyggnad – en central fråga i samband med politikens trovärdighet – ligger utmaningen i att förbättra unionens reaktionsförmåga. Vi måste kunna mobilisera medlemsstaternas materiella resurser och kompetenta personal på ett snabbare och effektivare sätt. Vi måste också kunna använda oss av unionens effektiva säkerhets- och försvarsindustri, som samlar ett ovärderligt tekniskt kunnande och som dessutom står för hundratusentals jobb i EU, för att förse oss med utrustning som motsvarar de förutsedda behoven.

EU:s industri och försvar har börjat organisera sig inom unionen genom försvarspaketet. Frågor som gäller industriellt samarbete och handelssamarbete med tredjeländer bör tas itu med snabbt, särskilt mot bakgrund av de senaste problemen som EU:s företag har stött på när man försökt komma in på exempelvis USA-marknaden.

Detta är bara en kort, med nödtvång alltför kort, sammanfattning av prioriteringarna i betänkandet. Alla dessa utmaningar kommer ni att bli tvungen att hantera. Parlamentet är redo att spela en positiv och konstruktiv roll och spela den fullt ut för att bidra till att förverkliga denna gemensamma ambition. Jag vill dessutom passa på att tacka alla politiska grupper som har arbetat hårt för att berika detta betänkande. Vi har alla samarbetat för att upprätthålla en hög ambitionsnivå, samtidigt som vi naturligtvis har beaktat de olika gruppernas särdrag.

Jag vill i dag också passa på att ta upp frågan om icke-spridning med er, Catherine Ashton. Europaparlamentet vill, inför konferensen för översyn av icke-spridningfördraget som ska hållas i maj, tillsammans med er se över unionens åtaganden i samband med kampen mot spridning av kärnvapen och vapenkontroll och nedrustning. Det är tanken med de muntliga frågor som ställts till er och som ni strax kommer att svara på.

Den internationella kontexten tycks nu erbjuda nya möjligheter inför denna konferens. För det första har president Barack Obama bekräftat sin ambition om en värld utan kärnvapen och sitt åtagande att aktivt arbeta för att Förenta staterna ska ratificera det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT, Comprehensive Nuclear­Test­Ban Treaty). För det andra verkar det gå framåt med det nya avtalet med Ryssland som ska efterträda fördraget om minskning av strategiska vapen (Start) och slutligen har förhandlingar inletts om ett nytt nedrustningsfördrag som kommer att förbjuda produktion av klyvbart material för kärnvapen.

När det gäller nedrustningen av kärnvapen måste prioriteringen naturligtvis vara att minska de två största arsenalerna, det vill säga Rysslands och Förenta staternas, som allmänt anses utgöra nästan 95 procent av alla kärnvapen som finns globalt. Vi välkomnar därför de åtaganden som gjorts av presidenterna Medvedev och Obama om att ingå ett nytt nedrustningsavtal inom den närmaste framtiden. Hur tänker unionen i detta sammanhang bidra till att stödja detta arbete och samarbeta med Förenta staterna och Ryssland?

Unionen måste också möta utmaningarna mot icke-spridningssystemet och mer specifikt de utmaningar vi ställs inför i samband med de två största spridningskriserna, i Iran och i Nordkorea, vilka förblir det främsta hotet mot den internationella säkerheten. Kommer unionen att fortsätta engagera sig effektivt och helhjärtat för att lösa dessa kriser, särskilt när det gäller Iran? Vi förväntar oss vägledning från den höga representanten i denna viktiga fråga. Unionen har dessutom en roll att spela för att främja samarbetet i samband med fredlig användning av kärnkraft. Ni vet att detta är en viktig fråga. Vilka åtgärder vidtas i detta sammanhang och vad är er strategi i frågan?

Slutligen vill Europaparlamentet att unionen ska vara en proaktiv kraft under den kommande konferensen för översyn av fördraget om icke-spridning av kärnvapen. För att unionen ska kunna försvara sin ställning är det oerhört viktigt att anta en ny ambitiös och balanserad gemensam ståndpunkt från unionens sida. Var står medlemsstaterna i denna fråga?

 
  
MPphoto
 

  Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.(EN) Tack så mycket, herr talman! Jag är mycket glad över att få vara här och diskutera de stora frågorna på Europeiska unionens dagordning med er.

Jag vill börja med att tacka Gabriele Albertini och Arnaud Danjean för deras utmärkta betänkanden. Ni har verkligen, om jag så får säga, lyckats framhålla mängden, omfattningen och vikten av de utmaningar vi står inför.

Från stärkandet av rättsstaten i Kosovo till arbetet med tillväxtmakterna för att dela ansvaret för det globala inflytandet, från fredsbefrämjande arbete i Mellanöstern – och här vill jag instämma i vicepresident Joe Bidens fördömande av beslutet att bygga 1 600 nya hus i östra Jerusalem – till att bygga skydd åt de överlevande från jordbävningen i Haiti, som jag besökte förra veckan, från hantering av spridningsproblem som de i Iran till att utarbeta effektiva reaktioner på de ”nya” utmaningarna som energi, klimatförändring och IT-säkerhet.

Europeiska unionen är nu inne i en förändringsfas, där alla måste justera sina inre kartor och institutionerna måste hitta sina nya platser. Detta är stökigt och komplicerat – men också spännande, eftersom just denna tidpunkt är så oerhört betydelsefull. Just nu har vi chansen att bygga upp vad många runtom i EU – och många här i parlamentet – länge har önskat: en starkare, mer trovärdig europeisk utrikespolitik.

Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder blir naturligtvis nyckeln för att åstadkomma detta. Vi måste bygga ett robust system som gör det möjligt för oss att ta itu med dagens problem och med de problem som kan uppstå i morgon.

Vi har i flera år försökt upprätta en ram för övergripande strategier och genomföra dessa, men de strukturer och system vi hittills haft har gjort det svårt. I och med Lissabonfördraget och utrikestjänsten bör vi nu kunna åstadkomma detta.

Till grund för allt vi gör ligger en enkel sanning – för att skydda våra intressen och hävda våra värderingar måste vi vara engagerade utanför gränserna. Ingen kan hoppas på att förbli en ö av stabilitet och välfärd i ett hav av osäkerhet och orättvisor.

Vår värld befinner sig i ett flöde. För att kunna hantera den måste vi skapa en ram. Som jag ser det är det två saker som är mest framträdande i världen i dag. Den ena är ett djupt ömsesidigt beroende i politiskt, tekniskt och säkerhetsmässigt hänseende: teknik, idéer, sjukdomar, pengar – allt rör sig i ett ständigt flöde. Vi är sammanlänkade på sätt som vi aldrig varit tidigare. Den andra är det faktum att makten skiftar, både inom politiska system – enkelt uttryckt från regeringar till marknader, medier och icke-statliga organisationer – och mellan politiska system – enkelt uttryckt från väst till både öst och syd. Båda dessa saker är resultatet av en globalisering som inte bara är en ekonomisk utan också en politisk företeelse, till sin natur och naturligtvis i sina konsekvenser.

Tänk på Kina och andra länders uppgång som viktiga politiska aktörer, eller tänk på finanskrisens politiska konsekvenser. Skulderna ligger i väst, överskotten finns i öst. Denna omfördelning av finansiell makt formar också våra politiska diskussioner. Eller tänk på klimatförändringen som inte bara är ett miljöproblem utan också handlar om säkerhet och har geopolitiska följdverkningar.

Det är alltså komplexa problem vi har att göra med och vi måste hantera dem i ett nytt geopolitiskt landskap. Vi måste anpassa oss. Det är inte läge nu att flyga på autopilot eller hålla sig kvar vid det nationella sättet att hantera saker och ting. Nu måste vi vara smarta och ambitiösa.

Låt mig ge er några siffror för att illustrera detta. EU:s andel av världsbefolkningen är 7 procent, en minskning från de 25 procent den var för 100 år sedan. Under de senaste 60 åren har vår andel av världens BNP minskat från 28 procent till 21 procent. Ekonomin i Kina, Indien med flera ökar med 10 procent per år.

Ekonomisk tyngd leder till politiskt inflytande och självförtroende. Man märker det överallt, från förhandlingar om klimatförändringar till Iran, till stora energiaffärer i Afrika eller Centralasien. Om vi tar oss samman kan vi slå vakt om våra intressen. I annat fall kommer andra att fatta besluten åt oss. Det är så enkelt. Faktiskt så enkelt.

Jag vet vad jag föredrar. Vi bör svara som européer. För det första genom att stå eniga, eftersom enighet är ett grundvillkor för inflytande, och för det andra genom att vidta åtgärder, eftersom lösningen på ett problem inte kan vara ett papper eller ett möte. Om man vill nå resultat måste man agera och ibland ta risker. Och ja, det finns en tendens i EU att sätta processer före resultat. För det tredje genom att vara både principfasta och kreativa eftersom vi måste vara både och. Principfasta i försvaret av våra värderingar och kreativa vid utvecklingen av skräddarsydda lösningar på komplexa problem.

Som Gabriele Albertini mycket riktigt påpekar i sitt betänkande behövs det ett nytt arbetssätt om EU ska kunna agera gemensamt och möta de globala utmaningarna på ett demokratiskt, samstämt, konsekvent och effektivt sätt. Utifrån den allmänna bilden kan vi ställa upp flera centrala mål: Det första målet är att stärka stabiliteten och säkerheten i vårt eget grannskap genom att främja politiska och ekonomiska reformer. Detta är viktigt i sig av uppenbara skäl, men även vår internationella trovärdighet är beroende av att vi får ordning på grannskapet.

Det andra målet är att möta de globala säkerhetsproblemen, vår tids stora utmaning. För att kunna göra det behöver vi övergripande strategier, starka internationella organisationer och en fungerande rättsstat både inom länderna och mellan dem.

Det tredje målet är att bygga upp strategiska förhållanden med länder och organisationer i nyckelposition eftersom de problem vi står inför inte kan lösas av en enskild aktör.

Ovanpå detta kommer så inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder – ett sätt att nå de andra tre målen och att uppfylla löftena i Lissabonfördraget.

Detta är de huvuduppgifter som jag ägnat min tid åt sedan jag tog på mig den här rollen. Jag åkte först till Washington och New York, vilket var det rätta sättet att inleda vår viktiga förbindelse med Förenta staterna och FN. Sedan har jag varit i Moskva, i Kiev, på Balkan och i Haiti. Nästa vecka åker jag till Mellanöstern och sedan tillbaka till New York i slutet av månaden. Däremellan har jag varit ordförande i rådet för yttre förbindelser tre gånger, deltagit i Europeiska rådets informella möte och sammanträtt med kommissionskollegiet. Jag har arbetat hårt för att bygga upp det interna samförstånd som krävs och besökt flera av huvudstäderna i EU: Berlin, Paris, London, Wien och Ljubljana. Jag har naturligtvis lagt ner avsevärt med tid på inrättandet av avdelningen för yttre åtgärder och det arbetet fortsätter under de kommande veckorna, bland annat genom samarbetet med er.

Intresset här i parlamentet är också en av anledningarna till att jag har sett till att Europaparlamentet är involverat i den styrgrupp jag har inrättat. Jag kommer också att diskutera detta i eftermiddag i talmanskonferensen. När jag kommer till utskottet för utrikesfrågor den 23 mars får vi möjlighet till mer djupgående diskussioner i närvaro av alla de berörda utskotten.

Det kommer alltid att finnas ett motstånd när man skapar något nytt. Det finns de som föredrar att minimera uppfattade förluster hellre än att maximera kollektiva vinster. Jag ser annorlunda på saken, och det hoppas jag parlamentet också gör.

Detta är ett unikt tillfälle att bygga upp något nytt, något som äntligen kan förena instrumenten för vårt engagemang och ge stöd för en enhetlig politisk strategi. Det är en fantastisk chans för EU. Vi får inte sänka våra ambitioner utan bör i stället skapa möjligheter för att förverkliga dem. Det är dags att se helhetsbilden, vara kreativ och ta kollektivt ansvar. Om vi får till det rätt – och det måste vi – kommer vi att kunna utforma en europeisk utrikespolitik för 2000-talet med en utrikestjänst som är utformad för att kunna genomföra den. En utrikestjänst där vi mobiliserar alla våra medel för inflytande – våra verktyg för politik, ekonomi, utveckling och krishantering – på ett samordnat sätt. En som företräder Europeiska unionen både geografiskt och genusmässigt. Jag anser att det är det enda godtagbara sättet.

Låt mig med några exempel visa vad jag menar med ett ”övergripande tillvägagångssätt”.

Västra Balkan – jag hade nyligen nöjet att resa till regionen. På sätt och vis är Balkan födelseplatsen för EU:s utrikespolitik. Här är det viktigare än någon annanstans att vi inte misslyckas. Min avsikt var att upprätta goda arbetsrelationer med politiska ledare, inleda en diskussion med det civila samhället om vad en europeisk samhörighet kunde innebära och säkerställa samordningen mellan de olika EU-aktörerna på plats. En slutsats jag kunde dra var att regionen gör framsteg, även om de är ojämna och ofullständiga. EU-perspektivet är fortfarande den övergripande ramen – både för våra syften och som den huvudsakliga drivkraften för reformer. Som jag hela tiden påpekar krävs det åtaganden om reformer på hemmaplan för att kunna gå vidare på vägen mot en EU-anslutning. Det krävs reformer kring mänskliga rättigheter, rättsstat och regionalt samarbete.

Vi backar upp vår strategi med de utrikespolitiska verktyg vi förfogar över. I Kosovo finns vår största civila insats och den är en stor framgång. I Bosnien och Hercegovina har vi justerat operation Althea efterhand som situationen har stabiliserats och utvecklat ett utbildningsprogram. Vi arbetar hårt för att föra fram EU:s budskap i kampanjen inför valet i oktober. Vi gör framsteg i hela regionen när det gäller visumlättnader och kontakt från folk till folk.

Vår Balkanstrategi är alltså som den ska vara: strategisk när det gäller målen, mångfasetterad när det gäller instrumenten och skräddarsydd när det gäller genomförandet.

Mitt andra exempel är Afrikas horn. Här illustreras samverkan mellan å ena sidan statens instabilitet, fattigdom, kamp om resurser, inklusive vatten, och å andra sidan sjöröveri, terrorism och organiserad brottslighet. Det enda möjliga svaret måste vara övergripande, och det är just det som vi håller på med. Vår marina insats operation Atalanta hyllas brett som en framgång. Nästa steg blir att vidareutveckla våra möjligheter att överföra misstänkta sjörövare för åtal i regionen. Vi ska också genomföra en utbildningsinsats för den federala övergångsregeringen i Somalia, och enligt planerna inleds den under våren. Genom vårt stabilitetsinstrument finansierar vi stödåtgärder för kapacitetsuppbyggnad, utbildning av sjöfartsmyndigheterna och samverkan med det långsiktiga utvecklingsarbetet i Jemen och Somalia kring fattigdom, analfabetism och hälsovård.

Vårt engagemang i Georgien följer samma schema. När den frysta konflikten blossade upp i öppna stridigheter i augusti 2008 reagerade vi omedelbart. Vi tog den internationella ledningen, förhandlade fram ett vapenstillestånd och satte in en 300 man stark övervakningsstyrka på rekordtid. Sedan dess har vi engagerat oss inom hela spektrumet av gemenskapens och GSFP:s medel för att förhindra en återgång till våld och för att bygga upp stabiliteten i Georgien och i regionen.

Tillsammans med FN och OSSE leder vi Genèvesamtalen, det enda forum där alla berörda parter möts. Vi har varit värdar för en givarkonferens för återuppbyggnad och ekonomiskt stöd till Georgien och vi har inkluderat Georgien – liksom Armenien och Azerbajdzjan – i den europeiska grannskapspolitiken. Vi fortsätter att främja dessa reformer och starkare band. Vi arbetar med liberalisering av handel och visumpolitik och vi stöder förtroendeskapande åtgärder för att bygga upp banden med utbrytarrepublikerna.

Det finns mer att göra i Georgien och vår agenda är full när vi diskuterar detta med Ryssland, vilket jag gjorde för bara tio dagar sedan med Sergej Lavrov. I detta fall visade vi vad EU kan åstadkomma när vi fullt ut mobiliserar de resurser vi förfogar över. De som var inblandade under dessa otroligt hektiska veckor har berättat för mig att det som gjordes här var enastående. Vi behöver alltså starkare strukturer, mer flexibilitet och bättre förberedelser om vi vill att insatsen i Georgien ska bli vårt riktmärke för framtida insatser.

Låt mig nu ta upp vår gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Jag håller med om huvuddragen i Arnaud Danjeans betänkande om hur viktiga våra uppdrag är. De räddar liv, skapar arbetsutrymme för fungerande politik och innebär att EU kan utnyttja alla sina maktinstrument för att ta sitt ansvar.

Det är slående hur långt vi har kommit bara under de senaste tio åren. Under den perioden har över 70 000 män och kvinnor skickats ut, i över 20 insatser. Vi arbetar med krishantering på EU-sättet med ett övergripande tillvägagångssätt till stöd för folkrätten och internationella avtal och i nära samarbete med våra huvudpartner. Vi samarbetar bra med Nato i Bosnien och Hercegovina och längs Somalias kust. Det är svårare i Kosovo och Afghanistan, av politiska skäl. Vi måste få ordning på detta, så jag samarbetar med Natos generalsekreterare för att förbättra relationerna mellan EU och Nato inom praktiska områden och skapa ett positivt samarbetsklimat. Låt oss se hur vi kan utveckla våra relationer på ett pragmatiskt sätt. FN är en annan huvudpartner. Det finns många goda exempel på samarbete mellan EU och FN på plats – Demokratiska republiken Kongo, Tchad och naturligtvis Kosovo. På senare tid har vi lärt känna varandra bättre, men vi kan och bör stärka detta genom att betona planering och bästa praxis.

I Arnaud Danjeans betänkande, och även mer allmänt, ställs frågan om det är dags för EU att inrätta en egen permanent insatsstab. Detta är en allvarlig fråga som kräver en allvarlig debatt. Ingen förnekar att vi behöver en stab som kan planera och leda militära insatser. Frågan är om det nuvarande systemet, att förlita sig på Shape eller de nationella staberna, är det effektivaste sättet eller om det finns andra och bättre möjligheter.

Ofta närmar vi oss denna fråga i termer av strukturer. Jag tror vi i första hand måste analysera vilka funktioner vi behöver kunna fylla. Jag kan se tre huvudfunktioner som bör ligga till grund för besluten. För det första, förmågan att planera och genomföra militära operationer, inklusive förhandsplanering och förmåga att reagera snabbt när behovet uppstår. För det andra, förmågan att utveckla civilt och militärt samarbete på ett mer strukturerat sätt för att maximera vår kapacitet. För det tredje, förmågan att upprätta länkar med andra, optimera den övergripande samordningen och det som vi kallar för det internationella samfundet. Om vi använder den analysen som startpunkt för våra diskussioner bör vi kunna inrätta den gemensamma plattform som krävs och fortsätta framåt för att bestämma oss för hur vi ska göra.

I betänkandet framhålls också behovet av att inrätta ett råd (försvarsfrågor), en tanke som jag vet har funnits med ett tag. Nästa rådsmöte i april kommer att följa vedertagna rutiner, men vid det informella mötet med försvarsministrarna uppnåddes samförstånd kring mitt förslag om att hålla möten i rådet (utrikesfrågor) med försvarsministrarna. Det skulle göra det möjligt för försvarsministrarna att samlas och fatta beslut om exempelvis kapacitetsuppbyggnad.

Min sista punkt kring detta gäller förslaget om en civilförsvarsstyrka. Låt oss börja med att invänta den pågående utvärderingen av insatsen i Haiti. Sedan bör vi använda oss av Lissabonandan och se vilka möjligheter vi har att mobilisera medlemsstaternas tillgångar tillsammans med EU:s instrument för att ge stöd åt antingen FN eller OCHA eller agera i EU:s eget namn. Ledstjärnorna här måste vara att maximera samverkanseffekterna och undvika ”hårda” eller artificiella uppdelningar mellan hanteringen av EU:s inre och yttre kriser.

Slutligen några ord om frågan om icke-spridning, med tanke på den muntliga fråga som ställts. Jag vill kortfattat ta upp de två viktigaste punkterna, och då för det första konferensen för översyn av icke-spridningsfördraget som ska hållas i maj i New York. Jag kommer att delta, med målet att se till att vi får ett lyckat resultat. Vi får inte blunda för att hela det fördragsbaserade icke-spridningssystemet med icke-spridningsfördraget som grundsten ställs inför allt hårdare press. För att svara på detta måste vi vara redo att bidra, med bland annat tillgång till fredliga användningsområden för kärnkraft, särskilt för utvecklingsländerna, samtidigt som vi måste undvika risken för spridning. Detta omfattar bland annat arbetet med de multilaterala tillvägagångssätten när det gäller kärnbränslecykeln – jag tror att 84 länder har fått ta del av EU:s stödprogram för detta. Det krävs också framsteg inom kärnvapennedrustningen – i politiskt hänseende är detta grundläggande för att kunna skapa en konstruktiv anda. Slutligen måste vi också ta itu med regionala spridningskriser, särskilt med Iran, som har potential att få konferensen att spåra ur.

Som ni vet leder EU arbetet med att hitta diplomatiska lösningar. Vi stöder fullt ut säkerhetsrådets process kring ytterligare restriktiva åtgärder om Iran fortsätter som i dag att nonchalera sina förpliktelser.

Den andra viktiga punkten är president Barack Obamas toppmöte om kärnsäkerhet. Vi delar toppmötets mål, att stärka säkerheten kring kärnmaterial och förhindra att terrorister får tillgång till det. EU har gett IAEA sitt stöd sedan 2004 för att hjälpa länder på detta område och kommer att fortsätta göra det.

Låt mig slutligen återkomma till det jag började med. Efterfrågan på EU:s globala engagemang är enorm. Vi måste se till att tillgången matchar efterfrågan. Lissabonfördraget ger oss chansen. Vi bör agera i linje med fördragets ord och anda, och minnas varför EU:s ledare förhandlade fram fördraget. Jag anser att det uppenbara skälet var att bygga en starkare, mer övertygande och självsäker europeisk utrikespolitik som kan gagna medborgarna i Europeiska unionen. Jag vet att många här i kammaren delar detta mål, och jag räknar med ert stöd för att få det att bli verklighet.

 
  
MPphoto
 

  Nadezhda Neynsky, föredragande för budgetutskottet.(EN) Herr talman! Jag vill tacka Catherine Ashton för det uppmuntrande anförandet.

Samtidigt vill jag som budgetutskottets föredragande när det gäller GUSP understryka att det är mycket viktigt att den höga representanten inleder en revision av tidigare och pågående GUSP-operationer och civila GSFP-insatser för att fastställa deras starka och svaga punkter. Detta kommer att effektivisera Europeiska unionens säkerhetsarbete, stärka dess självständighet och framför allt leda till en bättre användning av den relevanta budgeten, vilken tyvärr fortfarande är underfinansierad.

 
  
MPphoto
 

  Ioannis Kasoulides , för PPE-gruppen.(EN) Herr talman! Det är skrämmande att föreställa sig en nukleär anordning, liten, men med kraft att döda miljontals människor, falla i händerna på terrorister. För bara några år sedan skulle vi säga att detta var högst osannolikt. Det kan vi inte påstå längre.

Länder som Iran och Nordkorea håller på, eller har kapacitet, att skaffa sig kärnvapen. En forskare från Pakistan ska ha sålt sin kunskap till Iran, och Nordkorea har handlat med kärnmaterial. Ingen motsätter sig att Iran skaffar sig kärnkraft för fredliga syften, men tålamodet håller på att ta slut om det är så att Iran bara försöker köpa sig tid i dialogen med ”5+1-gruppen”, som vi stöder.

Tillvägagångssättet med två spår och förberedelserna för smarta riktade sanktioner från FN:s säkerhetsråd är motiverade. Kärnvapenspridningen är nu vid en så kritisk punkt att det har fått personligheter som Henry Kissinger att framhålla att det enda sättet att säkerställa icke-spridning och global säkerhet är att sträva efter total eliminering.

Vi stöder därför ett internationellt fördrag för gradvis eliminering av kärnvapen, stopp för produktionen av klyvbart material, framsteg med det fullständiga provstoppsavtalet, minskning av antalet kärnstridsspetsar, Start osv., samt att all bearbetning av kärnbränsle ska stå under IAEA:s kontroll och att IAEA:s mandat och kontrollbefogenheter ska stärkas.

 
  
MPphoto
 

  Adrian Severin, för S&D-gruppen.(EN) Herr talman! Jag hoppas vi är överens om att vi behöver en proaktiv utrikespolitik som styrs av Europeiska unionens gemensamma mål och grundas på våra gemensamma värderingar. Denna politik måste bekräfta säkerhetens odelbarhet i den globaliserade världen eftersom den är en grund för intressesolidaritet både inom Europeiska unionen och utanför den.

En sådan politik kräver och förutsätter adekvata institutionella instrument. Prioriteringarna är alltså klara och det gläder mig att de prioriteringar jag tänkt ta upp är desamma som Catherine Ashtons. En effektiv utrikestjänst, en levande grannskapspolitik, en visionär utvidgningspolitik, välorganiserade partnerskap med de strategiska aktörerna, både de traditionella och nytillkommande, en effektiv strategi för att hantera de globala utmaningarna som trygg energiförsörjning, icke-spridning, migration, gränsöverskridande organiserad brottslighet, gränsöverskridande effekter av fattigdom, kulturella konflikter och så vidare.

Beträffande EU:s utrikestjänst, den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, behöver vi en institution som bör grundas på effektivitetsprincipen lika väl som på principen om politisk och budgetmässig redovisningsplikt. Vi bör inte bygga upp en enhet som bevarar den gamla nationella konkurrensen eller den nuvarande byråkratiska strukturen. Chefen för EU:s utrikespolitik har två titlar och måste utöva båda sina befogenheter samtidigt och hela tiden för att garantera utrikestjänstens enhetlighet och handlingskonsekvens.

När det gäller grannskapspolitiken behöver vi ett tillvägagångssätt som inte utesluter Ryssland och Turkiet. Svartahavspolitiken måste gå från synergi till strategi. De frysta konflikterna kräver regionala initiativ och mekanismer för regionalt samarbete och säkerhet under internationella garantier.

När det gäller den globala säkerheten behöver vi ett nytt arrangemang som återspeglar verkligheten i det postbipolära systemet. Vi måste hävda våra värderingar, men på ett sekulärt sätt och inte som nya korstågsfarare.

Dessa, och många andra, är våra prioriteringar i denna gigantiska uppgift. Låt oss arbeta tillsammans – parlamentet, kommissionen och rådet – för att klara uppgiften.

 
  
MPphoto
 

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen.(NL) Herr talman, vice ordföranden för kommissionen och unionens höga representant, mina damer och herrar! Låt mig först av allt välkomna Catherine Ashton och säga att jag verkligen hoppas att er utmärkta och kraftfulla presentation verkligen innebär slutet på den mycket svåra period vi alla har genomlevt sedan slutet på den förra kommissionens mandattid i november. Om vi kan enas om någonting så är det väl att vi faktiskt inte har råd med så långa perioder av velande. Från slutet av november fram till helt nyligen måste jag tyvärr säga att det verkade som om EU fullständigt, eller åtminstone nära på, försvann från världsarenan. Jag upprepar att vi inte under några omständigheter kan låta detta ske. Världen väntar ju uppenbarligen inte på oss. En del av de siffror Catherine Ashton nämnde visar detta tydligt. Vi har också sett en rad händelser som illustrerar samma sak. Naturkatastrofer fortsätter att inträffa, hemska attacker fortsätter att ske, vissa regeringar i Mellanöstern fattar – trots att de är demokratiska – beslut som hindrar fredsprocessen eller det lilla som är kvar av den, och så vidare. Vi behöver därför en vice ordförande och hög representant som kan vara närvarande på plats och inte bara i EU:s maktcentrum, utan också i maktens centrum runtom i världen. Både ni och jag vet att uppgiften är nästintill omöjlig. Jag beundrar er för att ni har tagit den på er. Vi har lovat er vårt stöd. Vi är glada över vad vi har fått höra i dag och över ert kraftfulla uttalande om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, som vi alla så väl behöver. Om det fortfarande finns någon som fortfarande har viljan att sätta stopp för det som engelsmännen kallar turf wars – där den ena sidan slåss med handskar på och den andra utan – så är jag säker på att vi, om vi alla arbetar tillsammans, ska kunna förbereda oss väl inför framtiden. Tack för uppmärksamheten.

 
  
MPphoto
 

  Franziska Katharina Brantner, för Verts/ALE-gruppen.(DE) Herr talman, Catherine Ashton, mina damer och herrar! Vi har lyssnat noga på Catherine Ashtons anförande. Tyvärr blir vi antagligen tvungna att vänta lite till innan vi får se en vidareutveckling av planer för konkreta framtidsprojekt utifrån principförklaringarna, vilka vi faktiskt känner att vi kan ställa oss bakom.

Låt mig dock säga något om EU:s utrikestjänst, som jag verkligen hade förväntat mig att få höra mer konkreta saker om från Catherine Ashton. Ni påpekade flera gånger att det handlar om konsekvens, vilket är dagens honnörsord. I många fall behöver vi gemensamma planer och program från utrikestjänsten och kommissionen. Den som är för att överlämna ett antal politikområden till kommissionen eller rådets sekretariat bör vara ärlig och erkänna att han eller hon står för att vilja behålla status quo, enligt Nicefördragets system.

För oss är det viktigt att först se i vilken mån vi kan få en majoritet kring alla de frågor som gäller förebyggande av civila kriser, civil krishantering och återuppbyggnad. Som vi ser det handlar det om allt som omfattas av begreppet fredsbyggande, det vill säga konfliktförebyggande, tidig varning, medling i konflikter, försoningsarbete och stabilisering på kort och medellång sikt. För detta behövs en lämplig organisatorisk enhet och vi föreslår därför att man inrättar en ”avdelning för krishantering och fredsbyggande”. Jag vill höra hur ni ser på inrättandet av en sådan avdelning. Här vill jag också verkligen understryka att vi är för att inkludera både GUSP-budgeten och stabilitetsinstrumentet i den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, men inte som en del av och underställda direktoratet för krishantering och planering, utan i stället i en ny organisation som jag hoppas ni kommer att upprätta. Jag vill gärna höra er ståndpunkt kring detta.

En annan sak som är viktig för oss är kopplingen mellan de traditionella utrikespolitiska områdena och de nya, som energipolitiken, klimatpolitiken, rättsliga och inrikes frågor. Vilka strukturer planeras för att ge EU:s utrikestjänst systematisk tillgång till dessa globala politikområden i EU och dess medlemsstater?

En sista viktig fråga för oss är att detta måste bli en modern tjänst med en balanserad personalpolitik. I veckan firades 8 mars. Det är helt klart att vi anser att kvinnors rättigheter måste vara fast förankrade i denna förvaltning och att kvinnor måste vara en del av den. Flera kvinnliga parlamentsledamöter har skrivit till er, Catherine Ashton, för att be er se till att FN:s resolutioner 1325 och 1820 redan från början tillämpas i den nya förvaltningens institutionella struktur. Min fråga är alltså även här: vad har ni för plan angående detta?

Ni har som sagt vårt stöd på vägen mot en sund gemensam europeisk avdelning för yttre åtgärder. Jag ser fram emot era svar.

 
  
MPphoto
 

  Charles Tannock, för ECR-gruppen.(EN) Herr talman! Lissabonfördraget är nu en rättslig realitet i det internationella systemet, även om den saknar folklig demokratisk legitimitet eftersom de flesta EU-medborgare, däribland Storbritanniens, inte tilläts folkomrösta om saken. Trots detta är ECR-gruppen och Storbritanniens konservativa beslutna att engagera sig positivt och fortsätta framåt med den nya institutionella ramen.

Vi skulle vilja se samma inställning från medlemsstaternas och kommissionens sida. Det är enligt min mening högst ironiskt att den första stora institutionella utvecklingen under Lissabonfördraget, nämligen inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, hotar att driva EU tillbaka mot just det navelskådande och käbbel som Lissabonfördraget var tänkt att få slut på. Inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder måste utan tvivel göras till föremål för diskussioner och samförstånd om vem som ska göra vad och vem som gör det bäst, men GUSP:s utrikespolitiska delar måste stanna kvar hos rådet.

Vi behöver också ett starkt ledarskap, vilket i teorin möjliggörs av Lissabonfördraget, för att mejsla ut en hållbar vision för EU:s diplomati i världen. Vi förväntar oss att ni, fru Ashton, ska ta initiativet och hävda den auktoritet och det ledarskap fördraget anförtror er, ta i med hårdhandskarna om så krävs och visa vägen framåt. Vi kommer att ge er allt vårt stöd om ni kan visa att ni klarar att ta upp denna omfattande utmaning.

EU har haft många år på sig att fundera över den här utrikestjänsten, så det velande och den tveksamhet som vi nu ser ger inte någon bra bild av EU:s ambitioner att spela en global roll i utrikespolitiken genom GUSP.

Det finns fler allmänna punkter. I Gabriele Albertinis betänkande, som har mitt fulla stöd, framhålls EU:s utrikespolitiska prioriteringar och dessutom förespråkas med rätta stöd till ländernas på västra Balkan strävan efter medlemskap i EU, särskilt Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Montenegro, som jag är föredragande för.

Dessutom nämns den transatlantiska alliansen och Nato, som vi anser utgör hörnstenarna i EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Med rätta betonas också EU:s ansvar för att lösa frysta konflikter, särskilt i Transnistrien och Nagorno-Karabach i vårt omedelbara grannskap, samt vikten av goda förbindelser med Ukraina.

Slutligen nämns Taiwan som en viktig partner för EU. Taiwan bör också ges möjlighet att delta aktivt och fullt ut i de internationella organisationerna, i enlighet med EU:s politik och politiken för ett enat Kina.

 
  
MPphoto
 

  Willy Meyer, för GUE/NGL-gruppen.(ES) Herr talman, fru Ashton! Gabriele Albertini känner redan till skälen varför min grupp lägger fram ett minoritetsyttrande om betänkandet om utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Fru Ashton! Vi gör detta främst därför att vi har dragit en slutsats. I de länder som omger oss, i EU, har säkerhets- och försvarspolitiken nu inget att göra med att försvara sitt territorium: säkerhetspolitiken är nu en projektion av utrikespolitiken.

Vi anser att utrikespolitikens främsta mål bör vara att uppnå nedrustning på internationell nivå: ingen upprustning, genom att tillämpa pragmatisk politik som beaktar den rådande osäkerheten i världen.

De främsta massförstörelsevapnen i världen i dag är hunger och fattigdom. Vi kan inte bekämpa dessa vapen genom att använda militär styrka. Vi anser därför att vi bör beakta ett tillfälligt säkerhetssystem som möjliggör en gradvis avmilitarisering av all säkerhet i världen. Vi vill uppenbarligen bl.a. inte att EU ska kopplas till Nato, eftersom Natos strategi har varit att välja ett militärt gensvar på osäkerheter som t.ex. organiserad brottslighet och terrorism, som aldrig tidigare har hanterats genom ett militärt gensvar.

Jag anser att denna växande militarisering innebär att medlemsstaterna måste ha allt större vapenindustrier och använda mer pengar till vapen. Vi står på vår högsta nivå vad gäller vår civilisation och vapeneffektivitet, högre än under det kalla kriget, vilket är långt ifrån en pragmatisk politik som syftar till avmilitarisering.

Nej, varken terrorism eller organiserad brottslighet bör vara militära mål. De bör hanteras av polisen, de internationella domstolarna eller underrättelsetjänsterna, för att dra brottslingarna inför domstol, men de bör inte hanteras av militären.

Vi stöder därför inte denna inriktning på militären. Vi vill inte ha amerikanska militärbaser i EU. Det gäller alla stater; vi vill inte att någon stat med stor militär makt ska använda den i världen, och vi anser därför att respekten för folkrätten är mycket viktig. Vi instämmer inte i erkännandet av Kosovo – vi anser inte att man ska erkänna någon stat som använder våld i strid med folkrätten – eftersom vi stöder folkrätten och därför anser att avkoloniseringsprocessen av Västsahara bör behandlas i detta betänkande. Vi vill också naturligtvis att man drar tillbaka trupperna från Afghanistan, vilka – som Nato självt erkänner vecka efter vecka – orsakar dödsfall bland den oskyldiga civilbefolkningen. Vi vill därför inte se någon militarisering.

 
  
MPphoto
 

  Fiorello Provera, för EFD-gruppen.(IT) Herr talman, mina damer och herrar, fru Ashton! Gabriele Albertinis synnerligen välgjorda betänkande innehåller en passus som jag anser har stor politisk betydelse: den delen som kopplar samman invandringsfrågan med samarbetspolitiken när det gäller utvecklingsländerna.

Det skulle vara otänkbart att kontrollera så pass stora migrationsflöden genom att bara använda repressiva åtgärder och inrikespolitik. Det skulle inte heller lösa problemet om man fördelade migranterna mellan EU:s medlemsstater. Det skulle tvärtom uppmuntra till ytterligare migration. En viktig väg för att kontrollera migrationen är utvecklingen av samarbetspolitiken, helst samordnad på EU-nivå och inriktad inte bara på ekonomiska framsteg, utan även på sociala och demokratiska dito. Utvandringen ska vara ett val, inte en nödvändighet.

För att denna samarbetspolitik ska bli verkningsfull och påverka dem som verkligen behöver den, är det nödvändigt att främja en god lokal förvaltning, utan vilken förhållandena skulle genomsyras av ineffektivitet, korruption, resursslöseri och dåliga resultat. Utrikespolitikens mål är att säkra den lokala förvaltningen och samarbetet mellan staterna, och samarbetet måste bli ett viktigt instrument inom EU:s utrikespolitik: detta är mitt personliga budskap till Catherine Ashton inom ett område som betyder mycket för mig, med andra ord samarbete.

 
  
MPphoto
 

  Andreas Mölzer (NI).(DE) Herr talman! Det faktum att man bara fastställde mycket ospecificerade mål för utrikespolitiken i Lissabonfördraget kommer nu tillbaka och spökar för oss. Vi kommer förmodligen också att få betala för det faktum att vi, genom Catherine Ashton, har en hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik utan någon riktig erfarenhet av utrikespolitik som har prackats på EU som den lägsta gemensamma nämnare som medlemsstaterna kunde hitta.

Om vi håller tyst om alla de viktiga utrikespolitiska frågorna kommer vi, som européer, att kunna prestera lika lite som ett gäng diplomater som skakar hand över hela världen samtidigt som de inriktar sig på olika tillvägagångssätt inom utrikespolitiken.

Meningsskiljaktigheterna om en utrikestjänst i EU är också något som vi egentligen inte har råd med. Denna utan tvekan viktiga nya tjänst bör inte och får inte, över medlemsstaternas huvuden, bli ett verksamhetsområde för eurokrater.

Det är förmodligen dags att vi tar oss upp ur undervegetationen genom inrättandet av utrikestjänsten och att EU återigen gör sin röst hörd i världen. Det är också dags att den nya höga representanten agerar på ett känsligare sätt när det gäller dessa frågor, t.ex. avseende användandet av EU:s alla tre arbetsspråk – vilket alltså inbegriper tyska – inom utrikestjänsten.

Vi måste på bästa sätt använda den erfarenhet och goda förbindelser som enskilda medlemsstater har med vissa regioner. Tänk t.ex. på Österrikes historiska erfarenheter när det gäller västra Balkan. Genom att vi gör detta måste det vara uppenbart att EU:s säkerhet inte försvaras i Hindu Kush, utan vid EU:s yttre gränser på Balkan. EU måste sluta uppföra sig som Natos och Förenta staternas förlängda arm och huvudfinansiär. Det är mycket bättre om EU:s pengar används i Frontex än i Afghanistans öknar.

 
  
MPphoto
 

  Catherine Ashton, kommissionens vice ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.(EN) Herr talman! Låt mig göra några kommentarer om de frågor som har tagits upp.

Herr Kasoulides! När det gäller översynen av icke-spridningsfördraget är det framför allt viktigt att den går bra. Vi anser att vi måste vidta praktiska åtgärder: ett fördrag om heltäckande förbud mot provsprängningar bör träda i kraft; avbruten användning av klyvbart material; stöd för fredlig användning av kärnenergi för att hitta säkra sätt att se till att vi undviker spridning – t.ex. de insatser vi gör för kärnbränslebanken – och stöd för ett mycket kraftfullt och effektivt IAEA. Vi måste som sagt naturligtvis särskilt ta itu med områden som Mellanöstern, vilket innebär att vi måste fortsätta att utöva påtryckningar på Iran och ta upp de frågor som är aktuella i sammanhanget.

Herr Severin! När det gäller utrikestjänsten och de prioriteringar ni tog upp, så vill jag bara säga att vi tycker exakt likadant. Det är mycket viktigt att tjänsten har politiskt och budgetmässigt ansvar, precis som ni har sagt, och det måste genomföras på detta sätt där jag har två funktioner. Som ni sade är det också viktigt att vi tar upp dessa frågor med andra nyckelpartner. Jag tror att ni t.ex. nämnde Ryssland och Turkiet. Jag har emellertid redan besökt Ryssland. Jag spenderade en del av helgen med den turkiske utrikesministern: ett verkligt bra tillfälle att mer grundligt få diskutera våra framtida förbindelser. Jag instämmer alltså helhjärtat i de prioriteringar som ni har tagit upp och jag vill tacka er för dessa.

Fru Neyts-Uyttebroeck! Tack för era vänliga ord. Jag tror inte att det handlade så mycket om att EU försvann från världsscenen. Det handlar om att de oundvikliga konsekvenserna av detta avbrott, av att ha en effektiv kommission, nu har klarats upp. För min egen del har det varit oerhört viktigt därför att – fram till kommissionens tillträde – jag inte ens hade ett kabinett och än mindre en utrikestjänst. Vi har emellertid nu kommit fram till en punkt där vi kan börja samordna resurserna.

Jag tycker också att det är helt rätt att ni tar upp betydelsen av att vara synlig ute på fältet. Problemet för mig är att jag ännu inte har lärt mig hur man reser i tiden. Jag anser dock att det är fullständigt nödvändigt att vi framöver tar en titt på de prioriteringar som har fastställts, vilka jag hoppas parlamentet i det stora hela stöder, och ser till att mina åtgärder samordnas med dessa prioriteringar, av vilka en är att inrätta utrikestjänsten, som ju ännu inte existerar. Det finns ingen personalstruktur ännu, men när denna har fastställts kan vi visa upp EU:s styrka i ordets bästa bemärkelse över hela världen.

Fru Brantner! Återigen vill ni ha så mycket uppgifter som möjligt av mig: jag anser att det är mycket viktigt. En del av det ni har tagit upp har en mycket kritisk ton. Vi vill inte se några överlappningar inom de olika institutionerna i vår verksamhet. Vi vill ha den här typen av geografiskt synsätt och jag håller med er om de fredsskapande åtgärderna, dvs. att detta är ett mycket viktigt verksamhetsområde för EU.

På sätt och vis handlar det i slutänden om att vidta åtgärderna på ett bra sätt – arbetet vi gör när det gäller statsbyggande, rättvisa och rättsstatsprincipen, arbetet vi gör inom utvecklingsprogrammen, arbetet vi gör när det handlar om att ta itu med klimatförändringarna, arbetet vi gör när det handlar om tillhandahållande av stöd till stater och folk – allt detta är utformat för att göra EU säkrare, stabilare och mer välmående, men saken är den att vi samtidigt skapar en säkrare, stabilare och mer välmående värld.

Dessa mål är oerhört viktiga.

Jag håller med er fullständigt om kvinnor. Vi måste t.ex. få med fler kvinnor i våra polisuppdrag, där jag hittills har sett mycket få. Vi måste se till att kvinnor verkligen får anställning i utrikestjänsten på alla nivåer. Vi måste se till att ta itu med denna utmaning. Men det viktigaste jag vill säga till er är att utrikestjänsten är en tjänst för hela EU.

Så när det gäller vad vi gör för rättsliga och inrikes frågor i världen, vad vill parlamentarikerna göra med andra parlament? Vi måste använda tjänsten när vi bygger upp den, så att den kan tjäna er och hjälpa er att ta itu med dessa frågor på fältet. Jag tror att vi har exakt samma uppfattning om dessa frågor.

Herr Tannock: ett bestämt ledarskap som klarar av utmaningen. Jag hoppas att ni ska uppfatta det som ett bestämt ledarskap efterhand. Det är som ni säger mycket viktigt att vi tar itu med vissa av dessa brådskande frågor: Balkanområdet och de transatlantiska förbindelserna är helt centrala i det vi gör. Det är därför vi ofta diskuterar med Förenta staterna och skälet till varför jag personligen ofta diskuterar med dem och, naturligtvis, Ukraina.

Jag hoppas att ni tyckte att det var bra att jag reste till installationen och sedan bjöd in president Janukovitj till Bryssel där han tillbringade en av sina första dagar. Han installerades på torsdagen. Han kom till Bryssel på måndagen för att inleda våra framtida fördjupade förbindelser.

Herr Meyer! Ni tog upp utrikespolitik och nedrustning och om det är lämpligt att tänka i militära termer. Låt mig bara ge er två mycket snabba exempel, av vilka jag redan har beskrivit ett som var vid operation Atalanta och betydelsen av att vi har ett heltäckande tillvägagångssätt.

Utanför Somalias kust har vi förresten fartyg som har varit väldigt framgångsrika i helgen. Den franska flottan har fångat pirater som var fast beslutna att härja i denna del av havet. Något som också har med detta att göra är att se till att de åtalas och behandlas korrekt genom hänvisning till våra egna rättsliga standarder i länderna i regionen.

Kopplat till detta är det utvecklingsprogram som kommissionen arbetar med för att försöka stödja Somalias ekonomi så att den förbättras. Kopplat till detta är det arbete som vi är i färd med att inleda för att utbilda personer så att de kan skapa säkerhet i regionen. Med andra ord är det ett gemensamt och heltäckande arbete. Det innebär att man använder de verktyg som behövs för att man ska kunna ta itu med problemen.

Ett annat exempel: efter att ha besökt Haiti förra veckan måste jag berömma de italienare som arbetar där. Det var folk som nyss hade anlänt från tragedin i Aquila, men här fanns flottan, brandkåren, icke-statliga organisationer, civila, läkare, psykiatriker, tandläkare, sjuksköterskor, som alla arbetade under fartygsbefälhavarens överinseende. Detta fartyg var sjukvårdsutrustat och folk som hade skadats under jordbävningen vårdades där – amputerade ungdomar, barn med hemska brännskador. Det fanns sjukvårdspersonal på platsen för att stödja dem.

Jag menar alltså att jag tror att man måste tänka på den heltäckande strategi och metod som vi kan erbjuda som inbegriper den effektivaste användningen av de medel vi har till hands.

Herr Provera! Ni tar upp en viktig sak när det gäller utvecklingen av samarbetet kring invandringen, dvs. om folk känner att de inte har några andra val så kommer de att ta risker, ofta med livet som insats, för att kunna lämna det land där de bor, är födda i och vill bo. De flesta vill bo i sitt hemland.

Det viktigaste med utveckling, menar jag, har alltid varit att kunna stödja folk ekonomiskt så att de kan stanna kvar och bo där de vill och få utbildning, sjukvård osv.

Det kommer att bli en mycket stor del av det vi gör på fältet och det hjälper särskilt i stater där instabiliteten, p.g.a. klimatförändringar, kan vara svår att hantera.

Herr Mölzer! Jag skulle vilja säga till er att inte vara så pessimistisk. Det handlar inte om att bedriva verksamhet över medlemsstaternas huvuden. Det handlar om att skapa något som är unikt europeiskt – inte samma sak som sker i medlemsstaterna, vare sig det är i Tyskland, Italien, Frankrike, Storbritannien eller i något annat land. Det är inte samma sak. Vi håller på att skapa något annat som handlar om långsiktig säkerhet och stabilitet, ekonomisk tillväxt på platsen som vi kan bidra till ligger i vårt intresse, men det handlar faktiskt också om de värderingar som vi anammar.

När det gäller mina språkkunskaper, oui, je peux parler français, mais je ne suis pas très bien en français. Ich habe auch zwei Jahre in der Schule Deutsch gelernt, aber ich habe es jetzt vergessen.

Jag har alltså språkkunskaperna och jag kommer att bli bättre och bättre. Jag ser fram emot den dag då jag kan ha en riktig konversation med er på mycket bättre tyska än jag kan i dag.

 
  
MPphoto
 

  Elmar Brok (PPE).(DE) Herr talman, fru vice ordförande, mina damer och herrar! Albertini- och Danjeanbetänkandena, såväl som resolutionsförslaget om icke-spridning av kärnvapen, visar att vi snart måste fatta viktiga beslut och att vi måste förbereda oss för detta. Låt mig ta upp ytterligare ett par exempel. Jag anser att EU nu har en viktig roll att spela under en avgörande fas där målet måste vara att förhindra Iran att konstruera kärnvapen och att verksamheten måste påskyndas i ”5+1”-gruppen, särskilt i samband med utarbetandet av en FN-resolution och en möjlig utvidgning av sanktionerna, i syfte att förhindra tillkomsten av en ny kärnvapenstat genom icke-militära medel. Den dramatiska situationen i Mellanöstern och resolutionen om problemen där har ett direkt eller indirekt samband med detta.

Fru Ashton! Jag vill tacka er för att ni reste till Kiev och talade med president Viktor Janukovitj. Det är mycket viktigt att vi lyckas stödja denna typ av länder så att de inte fattar felaktiga beslut och förtydliga att en tullunion med Ryssland och ett frihandelsområde med EU inte är förenliga och att klargöra fördelarna för landet i fråga om det fattar rätt beslut.

Jag har en kommentar till. I motsats till många utrikes- och försvarsministrar, kommer vi att uppvisa den nödvändiga tålmodigheten för att tillsammans med er skapa en välfungerande utrikestjänst. Den måste fungera bra. Det är ett villkor för vår förmåga att kunna handla gemensamt. Det skulle vara fel att fatta för snabba och därmed felaktiga beslut. Vi har ingen tidspress här – vi behöver ett bra resultat. Vi måste emellertid beakta att EU historiskt sett har varit framgångsrikt när man har tillämpat gemenskapsmetoden och att man sällan eller aldrig har lyckats när man har handlat på mellanstatlig nivå. Det måste därför klargöras att de saker som är gemenskapspolitik inte i smyg får omvandlas till politik på mellanstatlig nivå genom utrikestjänsten. Vi måste bygga in skydd mot detta för att säkra enhetstjänstens effektivitet men, samtidigt, även gemenskapspolitiken och Europaparlamentets rättigheter som denna inbegriper – när det gäller budgeten, budgetkontrollen och beviljandet av ansvarsfrihet – och Europaparlamentets övervakningsrättigheter. Vi hoppas på ett positivt samarbete.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Hannes Swoboda (S&D). (DE) Herr talman! Jag vänder mig till er, fru Ashton, i er egenskap som kommissionens vice ordförande, men även i er egenskap som hög representant – i motsats till utrikesministrarna förmodar jag att ni som hög representant också i viss mån har ett politiskt ansvar inför detta parlament. I dag är det 100 dagar sedan Lissabonfördraget trädde i kraft. Det finns två brådskande och viktiga beslut som måste fattas när det gäller vår färdriktning. Ett av dem – som ni också nämnde i början – är att utvidga utrikespolitiken eftersom bl.a. klimat- och energifrågorna är en del av utrikespolitiken, och det andra handlar om att skapa en dynamisk och effektiv utrikestjänst.

På tal om energipolitik visades vid Köpenhamnsmötet att om vi inte är eniga, om vi är splittrade, om varje regeringschef anser att han eller hon måste prestera något särskilt, kommer vi att uppnå mindre än annars. Inte för att vi skulle åstadkommit något fantastiskt, med tanke på Kinas och Förenta staternas inställning, men den hemska tvålopera som Köpenhamnsmötet blev borde man egentligen aldrig tillåta igen.

Vi behöver därför – och jag håller med Elmar Brok i detta avseende – en beslutsam utrikestjänst. Jag, precis som många av oss, är inte överraskad, men ändå bestört, över att se hur många utrikesministrar som skapar problem för er av ren avundsjuka. Vi säger detta klart och tydligt. Många stöder er, men många ställer till problem. De kan helt enkelt inte tolerera att de inte längre får spela huvudrollen och i stället är utrikesministrar igen. När det kommer till kritan så är det inte dåligt att vara utrikesminister och det behöver inte innebära att man måste bestämma allt som försiggår i EU i detalj. Av detta skäl säger vi också klart och tydligt att vi kommer att använda våra parlamentariska befogenheter fullt ut, inte för att förhindra något, utan för att skapa något konstruktivt. En utrikestjänst är konstruktiv – som det står i Lissabonfördraget – när den tydligt är underställd er, fru Ashton, och naturligtvis också när den har ett nära samarbete med kommissionen.

På samma sätt kommer vi inte att tolerera att någon rättslig verksamhet som hittills har genomförts med hjälp av gemenskapsmetoden och som ska fortsätta på detta sätt enligt Lissabonfördraget plötsligt blir mellanstatlig. Detta, förstår ni, är precis vad många ministrar och kanske t.o.m. många regeringschefer vill, inte bara för att undergräva kommissionen en aning, utan också för att undergräva unionsrätten. Det är inte godtagbart. Vi måste dra en tydlig linje.

Hur detta kommer att te sig i förhållande till utrikestjänsten är något man kommer att diskutera under de kommande veckorna – precis som tidigare. Jag tar slutligen upp något som redan har sagts. Det handlar inte om valet av tidpunkt, även om vi vill ha en snabb lösning, utan om innehållsbaserad presentation. Det måste sägas igen, särskilt till rådet för yttre förbindelser, att detta parlament kommer att utöva sina rättigheter – varken mer eller mindre – i samband med budgeten och tjänsteföreskrifterna, eftersom vi har ett mål, dvs. en effektiv utrikestjänst.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Andrew Duff (ALDE).(EN) Herr talman! Jag tror att vi alla förväntade oss barnsjukdomar i samband med fördragets ikraftträdande, och vi ber om ursäkt för att vi inte lyckades få med en klausul om tidsresor i fördraget, men det som vi inte kunde förvänta oss och inte kan godta är förtroendekrisen mellan kommissionen och rådet avseende inrättandet av utrikestjänsten. Lösningen finns i fördraget som man bör respektera och noggrant ta hänsyn till.

Genom artikel 40 skyddas kommissionens och rådets respektive funktioner. Båda institutionerna bör vara pragmatiska för att se till att vi kan skapa en kraftfull, effektiv, sammanhållen diplomati inom de berörda politikområdena. Catherine Ashton ger oss en grafisk beskrivning av EU som en framväxande makt från en världsdel på tillbakagång. Det är uppenbart att den afghanska kampanjen är ett problem som vi måste uppmärksamma; det krävs en grundlig reformering av strategin och taktiken. Vår uppgift bör vara att omvärdera syftet, kostnaden och varaktigheten för vårt engagemang i landet.

ALDE-gruppen är ivrig att påskynda arbetet på försvarsområdet. Vi måste hitta de 27 staternas gemensamma säkerhetsintressen och ta tillvara erfarenheterna från jämförbara övningar i dessa stater och få en konkret värdering av ESFP-uppdragen och därigenom skapa möjligheter för att få till stånd ett permanent och strukturerat samarbete på försvarsområdet.

 
  
MPphoto
 

  Reinhard Bütikofer (Verts/ALE).(DE) Herr talman, fru Ashton! Jag vill tacka herr Danjean för hans utmärkta betänkande, i vilket han förklarar var vi befinner oss i förhållande till den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Han förklarar också vilka frågor vi inte är överens om.

Om parlamentet antar detta betänkande har det kommit längre än kommissionen och rådet i några specifika frågor, eftersom man i detta betänkande t.ex. återigen uttryckligen och positivt hänvisar till Barnierrapporten om det europeiska civilskyddet. Det är beklagligt att Catherine Ashton precis har förkastat idén återigen.

(EN) Fru Ashton! Jag beklagar att en av de få punkterna i er presentation där ni sade ”nej” var till denna idé av Michel Barnier, medan ni verkade ha samma uppfattning som alla andra om de flesta andra ämnen.

(DE) I det nya betänkandet, i likhet med Albertinibetänkandet, stöds ett EU-utbilningsuppdrag i Somalia. Vi i Verts/ALE-gruppen förkastar denna idé. Vi snubblar in i ett uppdrag i landet där det varken är klart vad som är dess mervärde i förhållande till vad som redan har gjorts i regionen eller inom vilken bredare politisk ram detta grundas, eller om det verkligen ger något bidrag över huvud taget till den nationella återuppbyggnaden i Somalia. Sannolikheten är väldigt stor att vi betalar mer än vad det är värt för att utbilda fotsoldater som sedan går över till nästa krigsherre som är villig att betala mest.

Låt mig göra en tredje kommentar. I betänkandet tar man upp målet avseende uppnåendet av EU:s strategiska oberoende på säkerhets- och försvarsområdet. Jag tycker att det låter överdrivet – vi tar oss vatten över huvudet här. Jag tror inte att någon medlemsstat har möjlighet att finansiera de enorma militärutgifter som skulle krävas om vi tar formuleringen med att uppnå ”strategiskt oberoende” på allvar. Jag anser också att detta i vilket fall som helst skulle vara ett strategiskt misstag. EU måste hitta sin roll i det europeiska och globala säkerhetsnätverket, och en sådan roll kan inte vara att stå ensam strategiskt sett. Det skulle därför vara bättre för oss om vi, mycket rationellt och realistiskt, kom överens om att stärka de resurser och strukturer som ger oss kapacitet att handla på ett mer oberoende sätt.

 
  
MPphoto
 

  Paweł Robert Kowal (ECR).(PL) Fru Ashton, herr talman! En inflytelserik rysk militärofficer har sagt att om Ryssland hade haft amfibiska attackfartyg i Mistralklass, så hade invasionen av Georgien tagit omkring en halvtimme. Samtidigt säljer Frankrike Mistralfartyg till Ryssland trots det faktum att Sarkozyplanen inte har genomförts och samtidigt stöder Frankrike den nordeuropeiska gasrörledningen.

Det är svårt att tala om säkerhet i Europa om vi undviker diskussionen om situationen vid EU:s östra gräns, men det är just det som hände under arbetet med betänkandet, och jag vänder mig nu med stor beklagan till ordföranden för underutskottet för säkerhet och försvar. Man ansträngde sig att till varje pris inte ta upp frågor som t.ex. ”Zapad 2009-manövrerna”. Man lade ned mycket möda på att inte ta upp detta, som om säkerhets- och försvarspolitiken – en gemensam politik för EU, som det är vår roll att skapa – vore en politik för endast några få stora länder. Mycket sades om vad som händer långt borta på andra sidan Jorden och om vad som händer nästan överallt i världen, men man gjorde allt – många medlemsstater intog också detta förhållningssätt – för att fly från de allvarliga problemen vid EU:s östra gräns. Det var en exceptionell röra som liknade något slags europeiskt storhetsvansinne och ett nonchalerande av vissa medlemsstaters intressen. Detta är skälet till varför vi inte kommer att stödja detta betänkande, men det är också en begäran jag vill göra till Catherine Ashton.

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Ursäkta mig herr Kowal, men ni har talat i 1 minut och 44 sekunder i stället för er tilldelade tid på 1 minut.

 
  
MPphoto
 

  Sabine Lösing (GUE/NGL). (DE) Herr talman! För min grupps räkning, Europeiska enade vänstern – Nordisk grön vänster, vill jag på det här stadiet göra det tydligt att vi är allvarligt oroade över att EU:s utrikespolitik utvecklas mot allt större militarisering och en alltmer interventionistisk politik. Det är en farlig utveckling. Jag vill klart och tydligt säga att vi anser att ett militärt synsätt när det gäller konfliktlösning eller en förmodad stabilisering av länder eller regioner definitivt är fel väg att gå för att uppnå större säkerhet för EU och världen. Militära interventioner – och Afghanistan är tyvärr ett mycket aktuellt exempel på detta – medför lidande, död och ytterligare förödelse, men ingen fred eller förbättring av situationen för den bofasta befolkningen.

Arnaud Danjeans betänkande innehåller en förteckning över det som kallas de främsta hoten mot EU:s framtida säkerhetspolitik. Ett av dessa är klimatförändringarna – något som till överväldigande del har orsakats av de industrialiserade nationerna i västvärlden. Om människor i länderna i söder måste ta till flykten för att de inte längre har något vatten och för att mat blir alltmer sällsynt, kommer de att utgöra ett säkerhetsproblem för Europa. Ett sådant synsätt är både cyniskt och omänskligt. Om stater kollapsar som ett resultat av en nyliberal ekonomisk politik kommer de att utgöra ett säkerhetsproblem. Det vi behöver är inte mer militär, utan en förändring, ett slut på Europeiska unionens nyliberala inriktning.

Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, inrättandet av ett direktorat för krishantering och planering och den planerade Startfonden för att finansiera militära operationer är utformade för att göra EU till en global aktör på det militära området. Vi anser att en utveckling i riktning mot centralisering av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder är både farlig och odemokratisk. EU bör inta en ledande roll när det gäller demilitarisering och nedrustning, särskilt när det gäller kärnvapennedrustning. Det behövs en knuff för att kärnvapenstaternas skyldighet enligt artikel 6 i fördraget om icke-spridning av kärnvapen, det vill säga fullständig kärnvapennedrustning, äntligen ska uppfyllas. Det var ett mycket viktigt löfte som låg till grund för många staters undertecknande av icke-spridningsfördraget och det har därför varaktigt avhållit dem från att förvärva kärnvapen. Tillförlitliga garantier för icke-angrepp är de bästa sätten att förebygga spridning, eftersom länder som hotas av intervention annars kommer att försöka hindra en sådan attack genom att förvärva kärnvapen.

Om inte annat skulle jag i det här sammanhanget, och särskilt när det gäller Iran, vilja påpeka och varna för att militära operationer, eller militär aktivitet av något slag för att förebygga spridning, är fullständigt kontraproduktivt och mycket farligt. Vi kommer att avvisa Danjeanbetänkandet och har lagt fram vår egen resolution om icke-spridningsfördraget.

 
  
MPphoto
 

  Bastiaan Belder (EFD). (NL) Herr talman! ”Kinesiska miljoner till Balkan” var en tidningsrubrik nyligen som definitivt kräver ett europeiskt svar i denna debatt, eftersom de nya kinesiska investeringsinitiativen trots allt är inriktade på länder som redan har blivit medlemmar i EU eller på de som hoppas kunna bli det.

Hur ser ni inom rådet och kommissionen på Kinas roll på Balkan? Den omfattar trots allt en rad ekonomiska aktiviteter: från finansiering och genomförande av stora offentliga arbeten till att tillhandahålla investeringar för industri och jordbruk och köpa upp hamnar. Den avgörande punkten här är att det kinesiska synsättet definitivt inte är förenligt med västerländska normer. Den stora frågan nu är: Har denna kinesiska agenda då och då satt käppar i hjulet för EU:s ihärdiga utvidgningsagenda för denna region? Oavsett vad ni svarar tickar den kinesiska klockan snabbare och mer produktivt än den västerländska, även i den här regionen.

Avslutningsvis, fru Ashton, kommer ni att göra en resa till Mellanöstern. Noam Shalit, far till Gilad Shalit, en israelisk soldat som kidnappades för nästan fyra år sedan, räknar med ert fulla stöd för att få Gilad fri. Det gör jag också.

 
  
MPphoto
 

  Martin Ehrenhauser (NI).(DE) Herr talman! Låt mig kort ta upp två frågor. För det första är skyldigheten att ge stöd uppenbart inte förenlig med Österrikes neutralitet och därför skulle det vara viktigt att ta med följande punkter i betänkandet. Det måste till att börja med slås fast att skyldigheten att lämna stöd inte är juridiskt bindande och vidare att det inte nödvändigtvis krävs militära medel, och för det tredje att den enskilda medlemsstaten fortfarande har frihet att besluta om vad det stöd den ger faktiskt omfattar.

Utskottet accepterade inte detta, huvudsakligen med tanke på innehållet. Jag anser att själva sättet som detta avvisades på tyder på en allvarlig brist på respekt. Jag ber om större respekt för oss österrikare från er, fru Ashton, på detta mycket känsliga område.

Min andra punkt gäller minoritetsbetänkandet. Demokratiers och samhällens kvalitet visar sig självfallet gång på gång genom hur de behandlar minoriteter. Jag anser att det är mycket, mycket bra att vi har denna möjlighet till minoritetsbetänkande. Jag instämmer inte i det på alla punkter men är mycket nöjd med att Sabine Lösing använde denna möjlighet.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Mario Mauro (PPE). (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle också vilja utnyttja de utmärkta betänkandena från mina kolleger Arnaud Danjean och Gabriele Albertini för att försvara den höga representantens nyckelroll. För allas bästa får vi hoppas att den höga representanten inser hur viktig hennes roll är, att hon försvarar den och att hon är besluten att stå på sig i sin roll för att fylla fördragets krav med innehåll, exempelvis när det gäller att stärka Europeiska unionens förbindelser med strategiska partner, och förstärka det egna ledarskapet i multilaterala forum.

Kort sagt behöver vi snarast en strategi som i slutändan fastställer de verkliga intressen som vi tänker driva, och det är viktigt att vi engagerar medlemsstaterna i betydande målsättningar. Det är också viktigt att vi inte accepterar några villkor för interinstitutionella diskussioner om uppdelningen av ansvar – jag tänker särskilt på den framtida europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Fru Ashton! Vi vill helt enkelt att ni ska spela en huvudroll och vi vill att ni ska göra det utan att vara byråkratisk.

Tillåt mig sedan att notera följande: Jag är uppriktigt ledsen över att ni beslutat att inte delta i dagens diskussion om Kuba. Jag vet att ni har alla goda skäl till detta och att ni blir den första att delta i diskussionen om Arktis, som också är mycket viktigt. Men Cuba libre är inte bara namnet på en drink: Det är också ett samlat rop på demokrati som så många människor här i parlamentet bär i sitt hjärta. Jag hoppas därför att ni får tid att närvara, bidra till och backa upp parlamentets beslut med er styrka och med styrkan i er roll. Ni deltar i debatten om Arktis och ni kommer att märka att Cuba libre lättare går ned med lite is.

 
  
MPphoto
 

  Kristian Vigenin (S&D). (BG) Betänkandet från utskottet för utrikesfrågor om rådets årliga rapport utarbetades i en anda av samarbete och dialog, vilket är betecknande för vårt synsätt på alla strategiska frågor. En avsevärd del av betänkandet ägnas åt följderna av Lissabonfördraget.

På den punkten skulle jag vilja framhålla en viktig aspekt när det gäller vårt gemensamma samarbete. Den gemensamma utrikespolitikens framgångar och de faktiska resultaten av de institutionella reformer som genomförts blir en grundläggande faktor för att avgöra de europeiska medborgarnas inställning till Europeiska unionens förmåga att försvara deras intressen, att förändras och utvecklas. Vare sig de är motiverade eller inte är förväntningarna höga på att Europeiska unionens roll på världsscenen ska öka och vi har ingen rätt att göra de europeiska medborgarna besvikna.

De senaste veckorna har media i Europa tyvärr, inte utan berättigande, framställt utrikespolitiken i ett extremt negativt ljus, och porträtterat det som en kamp mellan medlemsstater för tjänster inom den nya avdelningen för yttre åtgärder, en kamp mellan institutioner när det gäller vilken hatt den höga representanten oftast kommer att bära – kommissionens eller rådets – och som en orättvis kamp för Europaparlamentet för att uppnå större inflytande.

Som ni förstår skadar detta oss internt. Dessutom är det särskilt skadligt som ett budskap till våra externa partner. Splittring gör oss svaga i deras ögon.

Jag tar därför tillfället i akt här i debatten för att göra ett upprop. Alla vi som har en uppfattning när det gäller att utarbeta och utveckla den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste koncentrera oss på de viktiga strategiska frågorna och sträva efter att så snart som möjligt visa påtagliga resultat genom ökad dialog och ett konstruktivt angreppssätt. Vi är skyldiga de europeiska medborgarna att få dem att känna att de är en del av en gemensam europeisk marknad vars röst gör sig hörd och har inflytande på den globala politiken.

 
  
MPphoto
 

  Pino Arlacchi (ALDE). (EN) Herr talman! Förslaget till gemensam resolution om icke-spridningsfördraget är mycket viktigt och ALDE-gruppen och jag är mycket stolta över att ha bidragit till att utarbeta det. Resolutionen är holistisk eftersom den omfattar alla nedrustningsfrågor, från översynen av fördraget om icke-spridning av kärnvapen till frågan om kärnvapenfria områden.

Resolutionen kräver att Mellanöstern ska vara kärnvapenfritt och att alla taktiska stridsspetsar ska dras tillbaka från europeisk mark, genom en broderlig dialog med Ryssland. I resolutionen hänvisas också ofta till en kärnvapenfri värld, ett mål som kan uppnås genom en särskild överenskommelse och inom en ”ambitiös” tidsram – det vill säga en kort sådan.

Vår resolution är EU:s svar på president Obamas förslag om att avskaffa kärnvapen. Dokumentet bör därför betraktas som ett steg på vägen mot ett totalförbud mot atomvapen. Det innebär slutet på paradoxen att vissa länder innehar kärnvapen, vilket å ena sidan är lagligt, och ett totalförbud mot kemiska och biologiska vapen för alla länder å andra sidan. Atombomber måste göras olagliga och innehav av dem borde en dag betraktas som en brottslig handling. Jag är övertygad om att parlamentet kommer att fortsätta i denna riktning med ännu större kraft och vision.

 
  
MPphoto
 

  Ulrike Lunacek (Verts/ALE). (DE) Herr talman, fru vice ordförande för kommissionen och höga representant! I min egenskap av parlamentets föredragande om Kosovo är jag mycket glad över att höra att ni anser att västra Balkan är central för europeisk utrikespolitik och att Europeiska unionen inte har råd att misslyckas.

Ni sade emellertid också att Bosnien och Hercegovina har stabiliserats. Fru Ashton! I det skick som Bosnien och Hercegovina för närvarande befinner sig är stabilitet och stabilisering faktiskt farligt. Inte alla kan delta i den demokratiska processen. Konstitutionen som den ser ut för närvarande – Daytonkonstitutionen – var ett tecken på stabilitet under 1990 men är det inte längre i dag. Vilket slags strategi har ni, har vi, som EU, för att förändra det? Ni sade att ni har en strategi för Bosnien och Hercegovina. Den hanteras av den höga representantens kontor – men var finns EU:s strategi? Det skulle jag vilja att ni berättade. Jag anser att EU fortfarande behöver utveckla en strategi i detta hänseende.

När det handlar om Kosovo beskrev ni Eulex som en framgång. Det är bara delvis sant. Det återstår fortfarande mycket att göra här, exempelvis avreglering av visum för medborgarna. Fru Ashton! Jag uppmanar er att se till att kommissionen omedelbart börjar arbeta på en färdplan för att göra det klart för medborgarna i Kosovo att vi inte överger dem.

Tyvärr besvarade ni inte en fråga från Franziska Katharina Brantner. En särskild avdelning, ett särskilt generaldirektorat för fredsskapande inom avdelningen för yttre åtgärder skulle vara dagens uppgift. Ni instämde med oss i att fredsskapande är viktigt, men kommer ni att förankra det i avdelningen för yttre åtgärder? Kommer ni att inrätta ett särskilt generaldirektorat för fredsskapande? Det skulle behövas för att tydliggöra vart Europeiska unionen är på väg.

När det gäller Arnaud Danjeans betänkande är jag mycket nöjd med att utskottet accepterade att ytterligare utveckling inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken fullt ut respekterar vissa medlemsstaters neutralitet och ställning som alliansfria. Det innebär att de själva bestämmer var, när och hur de deltar och ger stöd.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

 
  
MPphoto
 

  Geoffrey Van Orden (ECR). (EN) Herr talman! Om EU kan ge mervärde och om det inte underminerar våra suveräna intressen eller konkurrerar med organisationer som Nato, då kan vi stödja det.

För de flesta innebär detta att anta gemensamma ståndpunkter om vissa nyckelfrågor och civila uppgifter inom humanitärt stöd eller återuppbyggnad och utveckling efter konflikter, även om jag måste säga att EUPOL:s meriter i Afghanistan inte ger mycket förtroende.

Den enkla sanningen är att er roll som EU:s utrikesrepresentant är att arbeta för EU:s politiska integration. Resultatet av avdelningen för yttre åtgärder, kedjan av EU-ambassader världen över, blir en underminerad nationell representation i många huvudstäder, egensinnigt beväpnade med kontanter som har kommit från våra nationer för att gå vidare med någon annans utrikespolitik.

Det betänkande vi har framför oss om EU:s säkerhets- och försvarspolitik är ett manifest för EU:s militära integration, som avsiktligt blandar ihop militär och civil krishantering för att motivera EU:s roll. Det bygger på en fingerad berättelse om EU:s åtgärder och söker i allt större utsträckning involvera kommissionen i områden som egentligen hör till våra nationers och rådets ansvar.

I i stort sett varje stycke i betänkandet förespråkas att EU:s militära integration ska trappas upp på bekostnad av Nato och enskilda europeiska länders suveräna integritet.

Jag erinrar mig en av de viktiga gränserna i den brittiska labourregeringens förhandlingsståndpunkt när den sade att den skulle stå emot idén med ett separat och permanent centrum för EU:s operationer som ansvarar för operativ planering och genomförande av militära operationer, eftersom det skulle vara det tydligaste exemplet på en upprepning av Nato vars Shape-huvudkontor har just denna roll.

Fru Ashton! När jag frågade er om detta den 11 januari sade ni att ni instämde i den ståndpunkt jag då hade. Nu tycks ni ha ändrat er. Jag skulle gärna vilja veta vad ni verkligen anser nu.

 
  
MPphoto
 

  Nikolaos Salavrakos (EFD). (EL) Herr talman! Gabriele Albertinis betänkande är verkligen enastående och jag gratulerar honom till det. Han är en seriös person och åstadkommer alltid seriösa betänkanden. Den höga representantens presentation var lika viktig och enastående.

Jag anser att flera utrikespolitiska frågor täcks, men jag tycker också att allt som det hänvisas till i de två betänkandena när det gäller korrekt utövande av utrikes- och säkerhetspolitik är oupplösligt kopplat till två saker: För det första en tydlig definition av gränserna för Europeiska unionen så att Europeiska unionen behandlas med enhetlig respekt och för det andra resurser, det vill säga pengar. Jag har inte sett något om resurser i något av betänkandena även om det är det mest grundläggande kravet för en effektiv utrikespolitik.

Jag anser att den nya ordningen har medfört en ny global ekonomisk oordning. Vi har en social och politisk oordning och valutaoordningen knackar på dörren. Jag vill därför att den höga representanten samordnar utskottet för ekonomi och valutafrågor och utskottet för utrikesfrågor så att vi kan diskutera resurserna för att stödja den politik som antagits.

 
  
MPphoto
 

  Philip Claeys (NI).(NL) Herr talman, fru Ashton! Jag är rädd för att det ni har haft med er i dag är en lista över områden att överväga eller en lista över banaliteter. Tyvärr innehåller er presentation mycket litet när det gäller en strategisk vision.

Vilken åtgärd föreslår ni exempelvis för att se till att vi bygger upp större närhet till Ryssland, i stället för att låta Ryssland röra sig ytterligare i riktning mot samarbete med skurkaktiga regimer, såsom Iran och Nordkorea? Vilka är era förslag när det gäller Irans försök att utveckla kärnvapen? Vilken ståndpunkt tänker ni inta när det gäller växande antivästliga och antieuropeiska strömningar i den islamiska världen? En utveckling som också kan noteras i kandidatländer som Turkiet.

Fru Ashton! Är ni beredd att försvara det EU har uppnått, såsom yttrandefrihet och separationen mellan kyrka och stat, på ett tydligt och kompromisslöst sätt inför en växande politisk islamisk rörelse? Enligt min uppfattning kan vi inte upprepa den svaga inställning som EU antog för några år sedan vad gäller den danska krisen om Muhammedteckningarna.

I likhet med Fiorello Provera vill även jag fråga om ni är beredd att inleda vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik för att få kontroll över massinvandringen till EU? Jag talar här både om olaglig och laglig invandring. Ni har inte besvarat den frågan.

 
  
MPphoto
 

  Jacek Saryusz-Wolski (PPE). (EN) Herr talman! Jag välkomnar den höga representanten, vice ordföranden och ordförandeskapet för rådet (utrikesfrågor) under dessa tre hattar. Hon har tre hattar. Vårt betänkande hänvisar till det förgångna. Ert kontor, fru Ashton, var avsett att bli en ny era, så jag kommer att hänvisa till den nya eran. Ni företräder ett nyfött kontor, en institution som just fötts, och som har en svår barndom.

Det är en hybrid med en elmotor som gemenskapsmetod och en dieselmotor som mellanstatlig metod. Det är en föräldralös vars tänkta föräldrar, medlemsstaterna, rådet och kommissionen, betraktar den med viss misstänksamhet och distans. Parlamentet är berett att fylla ut föräldraskapets tomrum.

På detta tidiga stadium finns en risk att denna enhet slits sönder genom institutionell rivalitet och intressen som går åt olika håll. Vårt parlament var och är den starka förespråkaren av en stark utrikespolitik för EU. Ni kan räkna med oss.

Jag ber er att betrakta parlamentet som er allierade, kanske också som en ärlig mellanhand bland dem som skulle frestas att se enbart en hatt på ert huvud, och inte alla tre.

Parlamentet förväntar sig att både den nya institutionen och övriga förenas med oss genom ett interinstitutionellt avtal som tydligt anger reglerna för samarbetet. Vi har för avsikt att tillämpa medbeslutandet, vilket förespråkas i fördraget, om finansiella frågor och frågor som rör personal enligt andan i den fullständiga europeiska avdelningen för yttre åtgärder, inte den sönderrivna europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Jag ber er överväga att stärka ert kontor när det gäller kompetens och politisk vikt genom att insätta ledamöter i ert kontor, ett slags vice-ministrar, bland annat parlamentsledamöter. Det skulle lösa problemet med att dygnet bara har 24 timmar, ett problem som annars inte kan lösas. Ni behövs överallt och vi skulle vilja att ni utökar era möjligheter att agera för vår räkning och för unionens räkning.

 
  
MPphoto
 

  Maria Eleni Koppa (S&D). (EL) Herr talman, fru Ashton! Vi socialdemokrater och demokrater tror på ett EU med stark närvaro på den internationella scenen, en union med en gemensam utrikespolitik som kan uppträda enat i en alltmer komplex värld, en union med en egen försvarsidentitet, som ger oberoende när det gäller val och åtgärder och en särskild roll på det internationella planet. Jag vill framför allt hänvisa till det utmärkta betänkandet från Arnaud Danjean som jag skulle vilja tacka för hans produktiva samarbete.

Jag vill ta upp fyra punkter:

För det första är hänvisningen till FN-systemets centrala roll och utnyttjandet av det för att stärka multilateralt samarbete viktigt, särskilt efter att Lissabonfördraget trätt i kraft.

För det andra stöder vi ett nära samarbete med Nato. Vi vill emellertid betona att detta samarbete inte får hindra en oberoende utveckling av Europeiska unionens försvarsförmåga. Fullständig hänsyn måste i stället tas till skillnaderna mellan de två organisationerna, och deras oberoende måste förbli intakt, särskilt vad gäller beslutsfattande.

För det tredje anser jag att vi behöver en punkt om behovet av förstärkt samarbete med Ryssland, som är en strategisk partner för unionen inom sektorer som energisäkerhet, krishantering med mera.

Avslutningsvis är jag mycket nöjd med att betänkandet nu innehåller hänvisningar till behovet av allmän nedrustning, med betoning på lätta vapen, truppminor och klustervapen. Jag anser emellertid samtidigt att Europaparlamentet bör inta en tydligare ståndpunkt och be medlemsstaterna att verkligen stödja Barack Obamas initiativ för en värld utan kärnvapen. Nedrustning och icke-spridning av kärnvapen kan uppnås om var och en av oss tar ett steg i riktning mot att uppnå denna slutliga målsättning.

 
  
MPphoto
 

  Norica Nicolai (ALDE). (RO) Jag vill berömma kvaliteten i de två betänkandena från Gabriele Albertini och Arnaud Danjean. Det visar att det finns människor med expertkunskaper här i parlamentet. Fru Ashton! Jag hoppas att ni utnyttjar dessa expertkunskaper som ligger i allas vårt intresse.

Jag vill särskilt lyfta fram rekommendationen i betänkandet om kammarens samarbete när det gäller att övervaka EU:s politikområden. Mot bakgrund av punkt 1 i Lissabonfördraget anser jag att vi kan dela ansvaret i parlamentet och de nationella parlamenten för att främja ett mer enhetligt synsätt på denna politiska åtgärd.

Fru Ashton! Jag vill emellertid vidare nämna att vi måste förvänta oss en mycket mer enhetlig strategi från er om säkerhetspolitiken. När det gäller avdelningen för yttre åtgärder anser jag att personalen som ska arbeta inom avdelningen och för EU:s medborgare måste företräda expertkunskaperna i medlemsstaterna proportionellt, eftersom många institutioner tyvärr har uppnått en dold nivå av inkompetens och byråkrati, vilket kan skada en global, enhetlig bild av Europeiska unionen.

Avslutningsvis vill jag ställa en fråga om de tekniska insatsstyrkorna, system som vi har skapat men tyvärr inte använt. De skulle kunna skada bilden av säkerhetspolitiken och jag skulle vilja veta vad ni anser. Vad gäller operation Atalanta är min uppfattning att det krävs ett mycket mer realistisk synsätt eftersom de framgångar som våra styrkor har haft tyvärr inte står i proportion till sjöröveriets omfattning.

Tack.

 
  
MPphoto
 

  Paul Nuttall (EFD). (EN) Herr talman! Tillåt mig att tala uppriktigt som en Lancanshirebo till en annan eftersom det här inte går så bra, eller hur? Det gör det verkligen inte. Fru Ashton! Tidigare sade ni att EU behöver en trovärdig utrikespolitik. Hur kan vi ha en trovärdig utrikespolitik när den inte har en trovärdig hög representant?

Ni ser ut att stappla från en kris till en annan, till den grad att den brittiske utrikesministern var tvungen att skriva till er i veckan och be er att raska på och ge er in i leken. Men inom UK Independence Party var vi med redan från början. Vi var emot ert utnämnande eftersom vi sade att ni skulle hamna på hal is – och det visar sig att vi hade rätt.

Det har sagts att ert utnämnande, av kommissionen, skulle stoppa trafiken i Tokyo och Washington. Men ni har inte ens lyckats utnämna en ambassadör i Washington eftersom gamle Barroso satte dit er.

I brittisk press har det också påståtts att ni inte har er telefon påslagen efter kl. 20 på kvällen. Men, fru Ahston, ni är världens högst betalda kvinnliga politiker. Ni har mer betalt än både Angela Merkel och Hillary Clinton: det här är ett dygnetruntjobb. Som om inte det vore nog rapporterades i går att ni fått tillgång till en Learjet. Ni förväntas resa 48 000 mil per år. Det skulle ni komma till månen på, och de flesta vill nu att ni stannar där.

 
  
MPphoto
 

  Cristian Dan Preda (PPE). (RO) Det var inte min tur men jag fortsätter ändå. Jag vill börja med att gratulera Gabriele Albertini till hans utmärkta betänkande som belyser den roll som Europeiska unionen behöver spela på den internationella arenan som en global och ledande aktör.

Jag välkomnar särskilt införlivandet av punkt 47 i texten vari betonas betydelsen av regionalt samarbete inom ramen för det östliga partnerskapet och Svartahavssynergin, eftersom jag anser att detta är ett område där Europeiska unionens delaktighet kan leda till verklig ekonomisk och politisk förändring.

Därtill vill jag berömma Arnaud Danjean för att ha utarbetat ett betänkande som framgångsrikt lyckas beröra inte bara alla utmaningar, utan även det som Europeiska unionen har uppnått inom området säkerhets- och försvarspolitik. I samband med tioårsdagen av lanseringen av denna politik är förslagen i Danjeanbetänkandet mycket viktiga för att förbättra EU:s åtgärder, vilka definitivt kommer att bidra till säkerheten för EU:s medborgare och i slutändan även till fred och internationell säkerhet.

Jag skulle nu vilja betona en särskild punkt i detta utmärkta betänkande om betydelsen av partnerskapet med Förenta staterna inom området krishantering, fredsbevarande och militära frågor i allmänhet. I det hänseendet är projektet med försvarssystemet mot missiler som vår amerikanska partner har lanserat viktigt inte bara för mitt land, Rumänien, som har beslutat att delta i det, utan även i vidare bemärkelse, eftersom spridningen av ballistiska missiler utgör ett allvarligt hot mot Europas invånare.

Jag ska nämna att jag stödde ändringsförslag 34 som lämnats in angående punkt 87 i betänkandet, eftersom jag anser att om projektet med missilskydd kan bidra till att upprätta en dialog på EU-nivå så har hänvisningen till dialogen med Ryssland ingen betydelse i detta sammanhang.

Tack.

 
  
MPphoto
 

  Ioan Mircea Paşcu (S&D). (EN) Herr talman! Betänkandena som utarbetats av Gabriele Albertini och Arnaud Danjean är mycket viktiga dokument och de kommer vid ett avgörande tillfälle: Lissabonfördraget har just trätt i kraft, EU har ett nytt parlament och det transatlantiska samarbetet ser mer lovande ut.

Arnaud Danjeans betänkande tar upp de nya säkerhetsutmaningarna för EU:s medlemsstater. Där krävs därför en vitbok som skulle kunna skapa en offentlig debatt och höja profilen för GSFP, upprätta ett tydligare förhållande mellan målsättningar och intressen å ena sidan, och medel och resurser för att uppnå dem å andra sidan.

Betänkandet innehåller också – och det är något mycket bra – konkreta förslag och punkter inom de områden där det krävs ytterligare insatser på det militära området. Samtidigt förefaller vissa av förslagen, såsom införandet av en princip om europeisk preferens vid försvarsupphandlingar och uppmaningen att den europeiska försvarsindustrin obligatoriskt skulle delta i det framtida amerikanska missilförsvarssystemet, ganska omöjliga att förena, eftersom det inte alltid är praktiskt att bemöta varje behov med en ny institution.

Med ett Europa som hela tiden har minskat sina försvarskostnader sedan det kalla krigets slut och en allmänhet som generellt inte har lust att stödja militära aktioner bör synsättet på en gemensam säkerhets- och försvarspolitik inte bara vara mekaniskt utan även politiskt. Att återupprätta politisk vilja i detta hänseende är därför nödvändigt för en framgångsrik säkerhets- och försvarspolitik.

Avslutningsvis är betänkandet viktigt eftersom det tar upp den högst aktuella frågan om Europaparlamentets roll när det gäller den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Jag vill tacka Arnaud Danjean och mina kolleger för deras bidrag.

 
  
MPphoto
 

  Mirosław Piotrowski (ECR).(PL) Herr talman! Parlamentets förslag till resolution om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är bland annat avsett att upprätta militära strukturer som en del av Europeiska unionen. Jag vädjar om att ett särskilt försvarsråd och centrum för militära operationer ska inrättas inom Europeiska unionen. Dessa instrument kommer att ge unionen en ställning som världsaktör i militära frågor.

Man ska komma ihåg att av Europeiska unionens 27 medlemsstater är så många som 21 medlemmar i Nato. Endast sex EU-länder tillhör inte Nato och flertalet av dessa är neutrala. Det ger därför upphov till en grundläggande fråga – har det förslag som lämnats målsättningen att utveckla ett antal EU-länder, eller är det också ett allvarligt steg på vägen mot att bygga upp ett separat militärt block som konkurrerar med Nato? Inte ens i halvtidsperspektivet blir det möjligt att upprätthålla medlemskap i båda organisationerna samtidigt. Att rösta för betänkandet i dag innebär därför i realiteten att förstöra unionens civila utformning, och ge rött kort till Nato och det blir också början på att bygga upp ett alternativt militärt block.

 
  
MPphoto
 

  Ernst Strasser (PPE).(DE) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Jag vill börja med att varmt gratulera mina två kolleger till deras betänkanden som har legat till grund för en mycket bra debatt med utmärkta resultat. Det finns ett antal riktlinjer som jag skulle vilja nämna. För det första när det gäller den gemensamma utrikespolitiken: Tyvärr har vi för närvarande ett EU med många rösteru Ashton! Jag skulle vilja uppmana er att se till att vi bidrar till att uppnå och verkligen säkerställa att EU uppträder enat. Det är absolut nödvändigt om vi ska uppnå en alleuropeisk anpassning.

För det andra har de transatlantiska relationerna nämnts. På det diplomatiska området, på det ekonomiska området, inom säkerhetspolitik och försvarspolitik behöver vi ett nära partnerskap med våra kolleger i Förenta staterna, men som likvärdiga partner och på jämställd fot. Det måste också vara så att medborgarnas rättigheter och säkerhetsfrågor hanteras på lika villkor, såsom parlamentet slutligen effektfullt krävde när det gäller Swift-avtalet.

Min tredje punkt är att västra Balkan är en absolut avgörande faktor inom den framtida europeiska säkerhets- och utrikespolitiken. Vi behöver ge dessa stater europeiska perspektiv. Det innebär politiskt stabila relationer, personlig säkerhet och ekonomisk utveckling. En europeisk avdelning för yttre åtgärder bör och måste bidra till att uppnå allt detta, och parlamentet står på er sida i detta hänseende. Vi ser denna europeiska avdelning för yttre åtgärder som en tjänst för EU och inte för medlemsstaterna, för institutionerna, europeiskt tänkande och arbete, inte för andra intressen. Parlamentet står på er sida i denna fråga.

Jag stöder naturligtvis också den tyska utrikesministern som begär att tyska ska vara ett av arbetsspråken i den europeiska avdelningen för yttre åtgärder.

 
  
MPphoto
 

  Wolfgang Kreissl-Dörfler (S&D). (DE) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Ja, vi behöver en gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, men låt oss använda den för att åstadkomma en värld utan kärnvapen. Vi vet att det inte kommer att ske över en natt, vi har kämpat för detta alltför länge för att tro det. Tillsammans med president Obama och president Medvedev kanske vi ändå kan lyckas ta ett avgörande steg närmare målet.

Jag välkomnar också det faktum att enligt sin koalitionsöverenskommelse avser Tysklands federala regering att begära att amerikanska kärnvapen ska dras tillbaka från Tyskland. Det skulle innebära en tydlig och otvetydig signal. Vi välkomnar också det faktum att Natos generalsekreterare ska hålla en omfattande debatt om att närma sig det övergripande målet med en kärnvapenfri värld, utan att behöva avstå från säkerhetsintressen. Även det skulle vara ett avgörande steg framåt.

Fru Ashton! Jag tror att det finns mycket ni kan lyckas uppnå, tillsammans med en välstrukturerad avdelning för yttre åtgärder. Jag är därför fylld av hopp i detta hänseende och jag måste säga att, när det gäller många redogörelser som vi måste sitta oss igenom här i kammaren, särskilt från en så kallad parlamentarisk grupp från Storbritannien, har kvaliteten i parlamentet verkligen blivit lidande.

 
  
MPphoto
 

  Eduard Kukan (PPE). (SK) De utmärkta betänkandena från mina kolleger Gabriele Albertini och Arnaud Danjean innehåller många inspirerande idéer om hur man kan effektivisera huvudaspekterna och nyckelmöjligheterna vid genomförandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Jag vill betona att det nu, när konceptet för att inrätta den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och driva den i framtiden hanteras, är mycket viktigt att avdelningen inrättas så rationellt som möjligt från allra första början. Det innebär att tjäna Europeiska unionens primära målsättningar och satsningarna på att stärka dess ställning i världen.

Som vi ser i dag är detta inte en enkel eller okomplicerad uppgift. Genom att utveckla enhetskonceptet ser vi redan att de ofta motstridiga intressena i de olika EU-institutionerna och deras enskilda komponenter krockar, och ibland till och med krockar med grupper och enskilda inom dem. Till detta kan också läggas de enskilda medlemsstaternas nationella intressen. I detta sammanhang måste alla aktörer och delaktiga i processen vara ansvariga, vidsynta och objektiva för att kunna höja sig över sina egon och i första hand komma ihåg den gemensamma målsättningen: inrättandet av en diplomatisk avdelning som ska fungera som en homogen beståndsdel, och enbart tjäna Europeiska unionens och dess medlemsstaters behov. Här är den mycket viktiga ledarrollen er, fru Ashton. Det skulle vara ett misstag om särskilda intressen och viljan att införa egna uppfattningar på bekostnad av en annan till varje pris, med syftet att visa på sin egen betydelse och ställning, skulle bli viktigare än behovet av ett bredare perspektiv. Resultatet av detta arbete kommer att vittna om huruvida vi verkligen bryr oss om ett starkare EU eller om det bara är ytterligare ett bevis på och en kamp om vems ställning inom EU som är starkast.

 
  
MPphoto
 

  Roberto Gualtieri (S&D). (IT) Herr talman, mina damer och herrar, fru vice ordförande och höga representant! Jag vill betona att vi diskuterar tre utmärkta dokument som utarbetats av parlamentet: ambitiösa dokument med tydliga ståndpunkter, entydiga val och som är föremål för ett brett samförstånd mellan parlamentets grupper som bryr sig om Europa och dess framtid. Det är ett viktigt faktum som visar på parlamentets vilja och förmåga att ställa upp som kandidat för att spela en central roll inom GUSP/GSFP på grundval av det som jag vill kalla en dynamisk läsning av Lissabonfördraget.

Vi avser att utöva denna roll i processen med att bygga upp avdelningen för yttre åtgärder, inte bara för att garantera parlamentets företrädesrätter utan även för att bidra till att göra avdelningen till en organisation som kan säkerställa att EU:s yttre åtgärder är förenliga och effektiva, samtidigt som de stärker och successivt utvidgar gemenskapsmetoden.

Vad gäller Arnaud Danjeans betänkande vill jag betona att begreppet strategisk självständighet presenteras i samband med ett multilateralt synsätt och att det är ett villkor för att stärka det strategiska partnerskapet med Förenta staterna. Jag vill också betona att parlamentet är enigt när det gäller att anhålla om ett operativt centrum och jag är glad att ni, fru Ashton, har förklarat att ni är öppen för en mer omfattande diskussion om denna idé.

När det gäller resolutionen om icke-spridning vill jag betona betydelsen av att planera för en värld fri från kärnvapen, en tydlig bedömning av anakronismen när de gäller taktiska kärnvapen och värdet av de ståndpunkter som nyligen antagits av vissa europeiska regeringar i sammanhanget. Parlamentets budskap är därför tydligt, realistiskt och långtgående, och vi hoppas att den höga representanten kan ta tag i det och stödja det.

 
  
MPphoto
 

  Tunne Kelam (PPE).(EN) Herr talman! Jag vill gratulera mina kolleger Gabriele Albertini och Arnaud Danjean till deras heltäckande och kreativa betänkanden om utrikes- och säkerhetspolitiken.

Fru utrikesrepresentant! Som ni sade har EU förpliktat sig att vara en global aktör, men med 7 procent av världens befolkning och en femtedel av världens BNP kommer detta endast att vara möjligt med hjälp av ett stärkt transatlantiskt samarbete, grundat på gemensamma värden.

Först och främst bör EU visa en beslutsam vilja att utforma konsekventa strategier på fem centrala områden: gemensamma strategier för Kina och för Ryssland, fred i Mellanöstern, Afghanistan och energisäkerhet.

Vår trovärdighet och effektivitet i världen lider fortfarande starkt av att vi ofta inte har lyckats utforma en enad ståndpunkt inom dessa områden. Den främsta utmaningen för er kommer därför att bli att omsätta ert utmärkta uttalande om att utarbeta en gemensam politisk strategi och ta kollektivt ansvar i praktiken.

Jag välkomnade punkt 10 i min kollega Arnaud Danjeans betänkande, där parlamentet uppmanar rådet och kommissionen att lägga fram en analys av IT-relaterade utmaningar och åtgärder för att möjliggöra en effektiv och samordnad reaktion på dessa hot på grundval av bästa metoder, och i framtiden, som ett resultat av detta, utarbeta en europeisk strategi för IT-säkerhet. IT-krig är inte en framtida utmaning, det har redan blivit vardag. Därför måste EU snabbt ta fram en EU-strategi för IT-säkerhet.

Avslutningsvis, och när det gäller den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (EEAS), anser jag att inrättandet av denna avdelning bör grundas på en rättvis geografisk balans och lika möjligheter för alla medlemsstaters företrädare, nya som gamla, genom tillämpning av kvotsystemet. Endast på så sätt kommer effektivitet och insyn, och därmed den nya diplomatiska avdelningens trovärdighet, att kunna garanteras.

Fru utrikesrepresentant! Lycka till och tack så mycket.

 
  
MPphoto
 

  Richard Howitt (S&D).(EN) Herr talman! Utrikesrepresentanten Catherine Ashton har denna morgon bett oss att ändra vårt tankesätt, att trotsa motståndet mot institutionell förändring och undvika ensidigt försvar av nationella intressen. Om parlamentet verkligen menar vad det säger om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste vi sända ett tydligt budskap om att vi kommer att stödja en stark, allsidig och integrerande avdelning för yttre åtgärder och att vi, i utövandet av våra egna befogenheter, inte kommer att låta oss styras av egenintressen som syftar till att begränsa avdelningens kapacitet, och följaktligen effektivitet.

Utnämningarna bör därför ske på meriter och inget annat, det måste vara medlemsstaternas utrikesministrar som ansvarar för utnämningarna redan från början och utnämningarna måste komma från alla EU-medlemsstater. Det betyder att strategiska råd om frågor som energiförsörjning och miljöpolitik måste integreras, det betyder organisationsstrukturer som avspeglar den globala räckvidden, med vederbörlig hänsyn till Afrika och de transatlantiska förbindelserna och till Asien, Latinamerika och vårt grannskap. Det krävs likaså en tillräcklig finansiell marginal, inte bara för snabbinsatser eller humanitära insatser, utan även för att snabbt omfördela medlen för att avspegla nya politiska prioriteringar. Det betyder att vi måste stödja Catherine Ashtons beslut att sätta katastrofinsatser före katastrofturism och låta henne ange de viktigaste linjerna för den finansiella programmeringen, och det betyder också att parlamentet måste stödja nya arrangemang med en uppgiftsfördelning som avspeglar internationell praxis i stället för att ovillkorligen hålla oss till våra tidigare regler.

Avslutningsvis gläder det mig att se kommissionens plats tom här på morgonen, och till alla som kampanjarbetade för Lissabonfördraget vill jag säga att vi inte får begränsa vare sig deras eller vårt stöd för dess fulla genomförande.

 
  
MPphoto
 

  Francisco José Millán Mon (PPE).(ES) Herr talman! Unionens utrikespolitik går in i en ny fas, precis som Catherine Ashton och Gabriele Albertini har sagt under förmiddagen.

I artikel 21 i fördraget fastställs objektiva principer. Nya ämbeten inrättas också i och med fördraget, med en vice ordförande och hög representant, en ständig ordförande för Europeiska rådet, en europeisk avdelning för yttre åtgärder och en ny säkerhets- och försvarspolitik, som är ämnet för min kollega Arnaud Danjeans betänkande, och så vidare.

Syftet med dessa förändringar är att garantera att Europeiska unionen har ett mycket effektivare inflytande i världen, och jag anser att toppmöten med tredjeländer fortfarande är det idealiska instrumentet för att åstadkomma detta. EU håller inte många toppmöten med enskilda länder, så vi bör vara måna om dem.

Det toppmöte som hölls förra veckan med Marocko var det första toppmöte som hölls med ett arabland, och symboliserade också beviljandet av en ”framskjuten ställning” till Marocko. Jag skulle ha velat att ni hade deltagit, fru Ashton. Jag beklagar också att Marockos kung inte heller deltog. Hans frånvaro innebar att ett toppmöte som skulle ha varit historiskt förlorade politiskt inflytande, betydelse och effektivitet.

Jag hoppas även att toppmötet i unionen för Medelhavet som kommer att hållas i Barcelona blir framgångsrikt på delegationsnivå.

Jag beklagar att vårens planerade toppmöte med Barack Obama inte kommer att hållas. Precis som det sägs i Gabriele Albertinis betänkande utgör Lissabonfördraget ramen för att stärka våra mekanismer för dialogen med Förenta staterna. Den och andra frågor kunde ha avhandlats vid toppmötet.

EU och Förenta staterna får inte missa tillfället att på hög nivå behandla de bilaterala frågor, konflikter och utmaningar som nu tornar upp sig på världens agenda. Det skulle vara paradoxalt – och jag avslutar med detta – om vi nu, när vi har Lissabonfördraget, löpte risken att förlora vår betydelse i den värld som en del numera kallar ”post-väst” eller ”post-amerikansk”.

 
  
MPphoto
 

  Libor Rouček (S&D). (CS) Fru utrikesrepresentant, mina damer och herrar! I mitt inlägg vill jag lyfta fram behovet av att skapa ett partnerskap med Ryssland. EU-medlemsstaterna och Ryssland står inför många gemensamma utmaningar och hot. Jag kan nämna kampen mot terrorismen, spridningen av massförstörelsevapen, de regionala konflikterna i Mellanöstern och Afghanistan, klimatförändringen, energisäkerheten, inklusive kärnsäkerhet, osv. Varken EU eller Ryssland kan lösa dessa problem på egen hand. Det krävs samarbete, och det samarbetet bör utgöra grunden för en ny långtgående överenskommelse mellan EU och Ryssland.

Jag uppmanar därför den höga representanten att utnyttja sina nya befogenheter och öka takten i förhandlingarna med Ryssland. Jag vill även be er, fru Ashton, att utnyttja era nya befogenheter för att mer effektivt samordna de enskilda medlemsstaternas ståndpunkter och de enskilda parter som är engagerade i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, eftersom det är den enda möjlighet vi har att garantera ett enat synsätt och främja värden som mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen, jämlikhet och opartiskhet i de ömsesidiga förbindelserna.

 
  
MPphoto
 

  Laima Liucija Andrikienė (PPE).(EN) Herr talman! Jag välkomnar och stöder båda betänkandena och gratulerar båda föredragandena till dessa dokument.

Jag har två kommentarer. För det första, och när det gäller Danjean-betänkandet, vill jag ta upp en sak som har gjort att många ögonbryn höjts i ett antal EU-medlemsstater. Jag talar närmare bestämt om de speciella förhandlingarna mellan Paris och Moskva om en eventuell försäljning av fyra Mistral-krigsfartyg till Ryssland.

Mistral-krigsfartyg är tydligt offensiva till karaktären och det är väldigt oroande att vissa medlemsstater sysslar med vapenförsäljning till tredjeländer, som kan få mycket negativa följder för andra EU-medlemsstaters eller grannländers säkerhet.

I Lissabonfördraget fastställs gemensamma försvarsambitioner och det innehåller en bestämmelse om solidaritet på säkerhets- och försvarsområdet. Vad anser ni då att parlamentet och andra EU-institutioner bör arbeta för? En gemensam uppsättning EU-interna regler om EU-medlemsstaters vapenförsäljning till tredjeländer.

När det gäller Gabriele Albertinis betänkande vill jag lyfta fram betydelsen av stabilitet och säkerhet i Östasien. Vi välkomnar de steg som både regeringarna i Taipei och Peking tagit för att förbättra förbindelserna över Taiwansundet och fördjupa dialogen och det praktiska samarbetet. I detta sammanhang bör EU starkt stödja Taiwans deltagande i Internationella civila luftfartsorganisationen och i FN:s ramkonvention om klimatförändringar, eftersom Taiwans deltagande i dessa organisationer och verksamheter är viktigt för EU och de globala intressena.

 
  
MPphoto
 

  Zoran Thaler (S&D).(SL) Fru utrikesrepresentant! Jag håller verkligen med er när ni säger att ert centrala mål är en bättre och mer trovärdig yttre politik för EU. Ökad stabilitet och säkerhet på Balkan, vår del av världen, är ert centrala mål.

Vi har faktiskt inte råd med misslyckanden i det här avseendet. Jag rekommenderar därför att ni tar ställning i två frågor. För det första att snabbt lösa problemen i förbindelserna mellan Grekland och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, så att vår medlemsstat Grekland äntligen kan andas lugnt när det gäller landets norra gränser, och för det andra att vidta åtgärder för att se till att Serbien, som befinner sig i det konstgjorda dilemmat att behöva välja mellan EU och Kosovo, satsar på EU, dvs. att landet inte isolerar sig. Det kanske skulle vara en god idé att påminna våra vänner i Serbien om ett viktigt faktum, nämligen att Serbien och Kosovo kommer att sammanstråla igen när de båda blir EU-medlemmar.

 
  
MPphoto
 

  Michael Gahler (PPE).(DE) Herr talman, fru vice ordförande! I dag sitter ni på den andra sidan. Om ni byter plats varje månad är det gott och väl för min del.

Så här i slutet av debatten kan man dra några första slutsatser. Vi vill att ni ska leda en avdelning för yttre åtgärder där ni – som en ledamotskollega sade tidigare – sitter på två platser samtidigt. Dessa två uppgifter bör dock vara det enda dubbla med avdelningen – dubbla strukturer är det sista vi behöver. Gemenskapsmetoden måste behållas, inte bara när det gäller budgeten och Europaparlamentets övervakning. För att tala klarspråk får den nya avdelningen inte bli utrikesministrarnas egen lekstuga, som känner sig förolämpade över att de inte längre kommer att sitta med i Europeiska rådet. Detsamma gäller när det är dags att anställa personal och tillsätta viktiga tjänster inom avdelningen.

När det gäller Danjean-betänkandet stöder jag helhjärtat den linje som föredraganden har valt. Angående det permanenta insatscentrumet har jag, precis som Geoffrey Van Orden, konstaterat att Catherine Ashton verkar ha ändrat sig på den punkten sedan utfrågningen, och dessutom i rätt riktning, som jag ser det. Ni har gått från att förkasta idén till en testfas. Om vi ska kunna planera de civila och militära uppdragen på ett helt integrerat sätt tillsammans med avdelningen för yttre åtgärder, anser jag fortfarande att det är vettigt att även avdelningen leds av ett eget operativt högkvarter.

I fråga om förslaget från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen om att inrätta ett generaldirektorat för fredsskapande, anser jag, i motsats till mina ledamotskolleger som sitter längst ut på vänsterkanten här i kammaren, att hela EU-projektet, och särskilt vår yttre politik, är ett unikt fredsskapande projekt. Därför är jag inte säker på att vi bör begränsa detta till en enda avdelning.

 
  
MPphoto
 

  María Muñiz De Urquiza (S&D).(ES) Herr talman! Vi anser att de nya institutionerna behöver lite tid för att etablera sig, men vi måste samtidigt vara på alerten. Det viktiga är inte, som vissa vill, att utrikesrepresentanten ska vara närvarande överallt där EU:s yttre politik är inblandad. Det viktiga är att Europeiska unionen är närvarande på den internationella arenan och kan försvara sina ståndpunkter. Det är vad som sägs i det betänkande som vi diskuterar i dag.

Vi förespråkar därför en bred EU-politik för samarbetsförbindelser med alla länder som vi har gemensamma intressen med, särskilt på människorättsområdet, från Vitryssland till Kuba. Vi bör föra denna politik gentemot alla länder där vi har intressen när det gäller mänskliga rättigheter, säkerhet och globala utmaningar. EU kan verkligen vara med och påverka, vilket den gemensamma ståndpunkt som medlemsstaterna nådde under det spanska ordförandeskapet i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève är ett bevis på, och det är vad vi måste åstadkomma med Mellanöstern och Kuba. Detta är ett aktivt och reformistiskt steg framåt i EU:s yttre åtgärder. Vi vill ha en verkligt stark europeisk avdelning för yttre åtgärder som stöder den höga representantens arbete och även lever upp till parlamentets ambitioner.

 
  
MPphoto
 

  Krzysztof Lisek (PPE).(PL) Herr talman, fru Ashton! Det är oerhört glädjande att vi i dag kan diskutera den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken med er. Trots att många påstår motsatsen är jag övertygad om att majoriteten av parlamentet vill att det ska gå bra för er, att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken byggs upp och att det inrättas en professionell avdelning för yttre åtgärder, en avdelning där ni kommer att kunna förfoga över de bästa diplomaterna från alla EU-medlemsstater.

Vår diskussion i dag om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken bygger på det utmärkta betänkandet från min chef Arnaud Danjean, ordförande för underutskottet för säkerhet och försvar. Unionen måste naturligtvis inrätta ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Många utmaningar väntar oss, inte bara konflikter, utan även naturkatastrofer, hotet från terrorismen osv. Vi måste därför stärka vår operativa kapacitet. Unionen måste värna om sin egen säkerhet, men måste även agera inför de globala utmaningarna. Det är inte möjligt utan ett gott samarbete med våra allierade på andra sidan Atlanten. Jag tror faktiskt att alla förväntar sig att ni kommer att lyckas inleda en konstruktiv dialog och skapa ett konsekvent samarbete mellan EU och Nato, inte bara för att de flesta EU-medlemsstaterna tillhör Nato, utan just på grund av dessa utmaningar.

Fru Ashton! För att avsluta med en skämtsam kommentar, så hoppas jag att ni redan har skickat ert telefonnummer, inte bara till Henry Kissinger, utan även till Hillary Clinton.

 
  
MPphoto
 

  Proinsias De Rossa (S&D).(EN) Herr talman! Jag vill gratulera vice ordförande Catherine Ashton till ett uttalande med visioner och substans.

Vice ordförande Ashton! Det problem som en del har med er är att ni inte är en machogeneral eller en trångsynt nationalist heller för den delen. Jag välkomnar särskilt att ni betonar att rättsstatsprincipen måste råda mellan länderna, och jag uppmanar er att aktivt insistera på att så sker i Mellanöstern. Ert åtagande gentemot den viktiga principen om gemensamma vinster mot minimala förluster för medlemsstaterna är också viktigt.

Mellanöstern är kanske den mest instabila regionen, som för närvarande mycket väl kan blossa upp i en omfattande storbrand. Ni måste arbeta nära tillsammans med Förenta staterna och kräva att rådets uttalande av den 8 december ska vara centralt och fungera som en ram för framsteg på det här området.

Avslutningsvis vill jag starkt rekommendera er att ni stöder förslaget om att Mellanöstern ska vara en kärnvapenfri zon.

 
  
MPphoto
 

  Andrey Kovatchev (PPE).(BG) Jag anser att Arnaud Danjeans och Gabriele Albertinis betänkanden markerar ett steg framåt mot vår välbehövliga gemensamma vision för Europeiska unionen som en global aktör i insatserna för att garantera fred och säkerhet, och jag gratulerar dem till detta.

De krympande försvarsbudgetarna och den rådande ekonomiska krisen är tydliga bevis på att vi, om vi vill att EU ska visa upp en enad front i världen, sända starka budskap och bli respekterat, måste utnyttja våra tillgängliga resurser på ett mer förståndigt och effektivt sätt.

Europeiska försvarsbyråns roll, som har stärkts genom Lissabonfördraget, är ytterst viktig för att maximera vår potential genom gemensamma upphandlingar, fördelning av resurser och gemensam utbildning. Samspelet mellan de civila och militära aspekterna av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste utnyttjas för att förbättra EU:s kapacitet och effektivitet.

Jag förväntar mig att Catherine Ashton, som chef för Europeiska försvarsbyrån och hög representant, tar på sig en aktiv roll i den här riktningen. Avslutningsvis, fru Ashton, önskar jag er lycka till med inrättandet av den gemensamma avdelningen för yttre åtgärder. Jag förväntar mig att principen om geografisk balans kommer att respekteras när avdelningens personal anställs, så att den verkligen företräder hela EU. EU behöver er för att lyckas.

 
  
MPphoto
 

  Ágnes Hankiss (PPE). (HU) Mina damer och herrar! Först och främst vill jag gratulera Arnaud Danjean till hans betänkande, som är heltäckande samtidigt som varje enskild fråga ägnas mycket eftertanke. För min del vill jag bara ta upp en punkt. Många av EU-medlemsstaterna, bland annat mitt land Ungern, skulle gärna vilja spela en aktiv roll som fullständiga och likvärdiga medlemmar i samarbetet om den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Men av välkända historiska skäl har dessa länder för tillfället inga möjligheter att vara jämställda med de största länderna, varken när det gäller materiella resurser eller kapacitet eller ens kunskap. Jag röstade därför för de ändringsförslag som syftar till att underlätta dessa länders deltagande och ge dem möjlighet att komma ikapp. Detta gäller å ena sidan det pågående strukturella samarbetet, som kan, och kanske borde ha utformats på ett sådant sätt att det inte förvandlas till en elitklubb för de starkaste och största medlemsstaterna, med andra ord, att det inte ställs enhetliga krav på varje deltagare eftersom vissa länder kommer att lämnas utanför i så fall, utan att man i stället ger de mindre länderna möjlighet att spela sin roll enligt varje lands speciella förmåga. Å andra sidan måste utbildningsnätverken utvecklas i det här avseendet. Jag vill tacka ordföranden för att han har tagit med dessa punkter i betänkandet.

 
  
MPphoto
 

  Ivo Vajgl (ALDE).(SL) Herr talman, fru Ashton! I dag vill jag gratulera båda föredragandena, som på ett så lysande sätt har lett debatten, som i sin tur har lett till att detta betänkande, eller snarare dessa två betänkanden, av både Gabriele Albertini och Arnaud Danjean, har antagits.

Betänkandena har verkligen antagits vid rätt tillfälle, i början på Catherine Ashtons mandatperiod, och jag anser att vi på ett mycket detaljerat sätt har förklarat vad vi vill ha ut av EU:s yttre politik. Fru Ashton, ni har utnyttjat detta tillfälle mycket väl för att omsätta dessa två mycket speciella dokument till er egen vision av världen, och jag gratulerar er till detta. Uppenbarligen kommer jag inte alltid att vara lika positivt inställd om ni inte klargör var ni står i fråga om särskilda problem, dilemman eller kriser. I dag vill jag särskilt gratulera er till er kritiska kommentar om den israeliska regeringens agerande med avseende på uppförandet av olagliga bosättningar.

Avslutningsvis vill jag bara tillägga att jag anser att vi i framtiden bör ägna mer uppmärksamhet åt Japan, vår gamla och pålitliga vän, och inte vara så fascinerade av Kina och andra tillväxtländer.

 
  
MPphoto
 

  Piotr Borys (PPE).(PL) Herr talman, fru Ashton! Jag talar förmodligen för alla här i kammaren när jag säger att den yttre politiken är en av EU:s största utmaningar. Fru Ashton, vi hoppas att EU under ert ledarskap kommer att vara en verklig föregångsgestalt i den yttre politiken på global nivå.

Jag kommer att koncentrera mig på två områden. För det första gäller det den politiska situationen i Mellanöstern. Vi förväntar oss en tydlig ståndpunkt från er om strategin för kampen mot terrorismen. Vi förväntar oss framför allt att situationen, särskilt i Afghanistan, kommer att vara sådan att vi ges möjlighet att dra oss ur. I det sammanhanget vill jag föreslå att alla medel, främst civila operationer, utnyttjas som ett led i insatserna att modernisera ett land som i dag ligger i ruiner efter 30 års ständigt krig. Jag anser även att det politiska engagemanget i återuppbyggandet av Afghanistan är en central faktor för stabiliseringen av landet. Det andra området är Iran, som i dag spelar en huvudroll i regionens utrikespolitik. Här anser jag att engagemanget i kampen för att förhindra spridningen av kärnvapen är en ytterst viktig uppgift, som också faller på er. Vi önskar er lycka till och litar på att ni kommer att kunna samordna ert arbete väl med den amerikanska politiken.

Jag anser även att den politiska situationen i Afghanistan, Pakistan, Indien och Iran är en central prioritering med tanke på världens säkerhetspolitik. Fru Ashton, er roll i detta är ovärderlig.

 
  
MPphoto
 

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE).(ES) Herr talman, fru Ashton! Ni har beskrivit operation Atalanta på Afrikas horn för att bekämpa sjöröveriet som en framgång.

Förra veckan skedde emellertid en massiv piratattack mot baskiska, spanska och franska fiskefartyg, vilket tvingade fiskeflottan att lämna området och dra sig tillbaka till platser där de kan skyddas, men där det inte finns någon fisk, för att inte tala om de hundratals personer som fortfarande hålls som gisslan på ett antal fartyg.

Jag ber er att tillämpa den resolution om operation Atalanta som parlamentet antog i december för att skydda fiskefartygen, och att utvidga detta skydd. Jag begär också att strategierna övervägs på nytt och att de tekniker som används av denna operation i Indiska oceanen ses över snabbt, i linje med operationens närvaro i området.

 
  
MPphoto
 

  Struan Stevenson (ECR).(EN) Herr talman! Femtioåtta personer förlorade livet i söndags när de försökte utöva sin rösträtt i det irakiska valet, och 140 personer skadades allvarligt. Våld, hotelser, hot om attacker och utpressning avskräckte dock inte miljoner modiga irakier från att gå till val.

Det har förekommit upprepade försök att manipulera och förvanska valresultatet. Förbudet mot över 500 sekulära icke-sekteristiska kandidater av den fingerade Accountability and Justice Commission, de upprepade bombattackerna på valdagen och den mycket olyckliga förseningen i meddelandet av valresultaten är alla oroande tecken på fula trick.

Irans illavarslande ingripanden har varit ett ständigt inslag i valet, och i dag måste vi sända landet en stark varning: Försök inte installera en marionettpremiärminister i Irak, försök inte beröva det irakiska folket deras demokratiska rättigheter och störta inte tillbaka Irak i sekteristiskt kaos. Väst håller ett vakande öga på er och ni står i rampljuset.

 
  
MPphoto
 

  Andrew Henry William Brons (NI).(EN) Herr talman! Catherine Ashtons roll beskrivs i artikel 18 i EU-fördraget som att hon ska biträda den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken på uppdrag av rådet, som naturligtvis utgörs av nationalstaternas företrädare. I samma artikel fastställs emellertid att hon ska vara vice ordförande för kommissionen, som hon arbetar ifrån. Dessutom har jag fattat det som att tidigare kommissionsanställda kommer att ges företräde framför diplomatisk personal och personal från utrikesministerierna vid rekryteringen av personal till avdelningen för yttre åtgärder.

Fru Ashton! Det står klart att er roll utformades för att kontinuerligt undergräva medlemsstaternas inflytande över utrikespolitiken, inte bara individuellt, utan även gemensamt över rådet. Ni och era efterträdare kommer bara att styras av rådet på pappret. Den verkliga drivkraften bakom EU:s utrikespolitik kommer att vara kommissionen, och medlemsstaterna och rådet kommer ständigt att marginaliseras.

 
  
MPphoto
 

  Andrzej Grzyb (PPE).(PL) En samstämd och effektiv politik är huvudbudskapet i Gabriele Albertinis betänkande. Jag gratulerar honom till betänkandet, och gratulerar även Arnaud Danjean.

Jag vill påpeka att vi måste tänka på personalaspekten när det gäller att utföra arbetet. Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (EEAS) finns med i betänkandet, och trots att betänkandet rör år 2008 – det är synd att det inte redan handlar om 2009 – är detta ett slags riktmärke som kommer att bli måttet på hur vi faktiskt utför det arbete som nu faller inom den avdelning som leds av Catherine Ashton. Den geografiska balans som vi kräver och Europaparlamentets och de nationella parlamentens roll i den här processen är ytterst viktiga aspekter i detta avseende. Tydliga rekryteringskriterier och Europaparlamentets roll i arbetet för att utforma EEAS är frågor som kommer att granskas noggrant här i kammaren.

Vi efterlyser en tydlig och enkel process, så att den blir förståelig för oss som företrädare för de enskilda väljarna, eftersom det trots allt är väljarna som utgör EU.

 
  
MPphoto
 

  Jelko Kacin (ALDE).(SL) Jag gratulerar uppriktigt båda föredragandena, Gabriele Albertini och Arnaud Danjean.

Jag vill påminna er om den tragiska händelse som skedde i Belgrad den 12 mars för sju år sedan. Jag talar om mordet på Zoran Djindjic, Serbiens före detta premiärminister. De dödade honom för att sätta stopp för normaliseringen, demokratiseringen och europeiseringen av Serbien. Men de lyckades inte stoppa den. Allt de gjorde var att försena den. Denna händelse har också inverkat negativt på grannländerna och regionen i stort.

Fru Ashton! Jag vill be er att hjälpa och stödja de EU-vänliga krafterna överallt i vårt närmaste grannskap. Ni måste agera på ett lämpligt och förebyggande sätt. Ni har valt en ny institution och en ny roll, som i själva verket utgörs av två roller i två institutioner, och ni blir en dubbel ledarfigur. Det finns ingen återvändo, varken för er eller för oss. Eftersom ni bara kan gå framåt, vill jag att ni lever upp till det förtroende som vi hyser för er.

 
  
MPphoto
 

  Franz Obermayr (NI).(DE) Herr talman! Vittomspännande betänkanden kräver oftast differentierade bedömningar, och det stämmer även i det här fallet. Jag är alltså för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för att hantera olaglig invandring, visumbedrägerier, brottsturism och falska asylansökningar. Jag är även för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som bidrar till att säkra Schengenområdets gränser och skärper kampen mot organiserad brottslighet. Jag är dock kritisk till, och motsätter mig, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som är utformad för att ge EU en aktiv roll i militära frågor, där vi redan har FN och Nato. Denna fördubbling bör avvisas – och jag talar naturligtvis som en företrädare för en neutral stat. Jag vänder mig även mot upphävandet av viseringskravet, det obetänksamma upphävandet av kravet för Balkanstaterna, vilket bara efter några månader redan har lett till att cirka 150 000 makedonier är på väg till EU, varav två tredjedelar redan har försvunnit in i olaglighet.

Detta är verkligen inte rätta sättet att främja EU-medborgarnas säkerhetsbehov – det bidrar inte till säkerheten och bidrar naturligtvis över huvud taget inte till att stärka våra medborgares önskan om mer Europa.

 
  
MPphoto
 

  Miroslav Mikolášik (PPE). (SK) Jag är oroad över att de tidigare konferenserna inte har gett några konkreta resultat på området för icke-spridning av kärnvapen. Sådana vapen och tekniker har spritts. Det finns en ökande risk för att kärnteknik faller i händerna på brottsliga organisationer och terroristorganisationer.

Unionen bör agera gemensamt på det här området och ta ställning i frågan som en världsaktör, stärka samtliga tre pelare i fördraget om icke-spridning av kärnvapen och se till att reglerna och instrumenten för icke-spridning tillämpas och genomdrivs. Jag anser vidare att det är nödvändigt att ta med icke-spridningsfrågan bland EU:s prioriteringar och inleda en konstruktiv dialog med alla kärnvapenmakter, inte bara USA och Ryssland. Det är inte bara de fem medlemmarna i FN:s säkerhetsråd som har kärnvapen. Unionen bör därför, i den globala säkerhetens intresse, göra en politisk och diplomatisk insats för att försäkra sig om att länder som Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea undertecknar fördraget om icke-spridning av kärnvapen.

 
  
MPphoto
 

  Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.(EN) Herr talman! Först av allt vill jag tacka för inläggen i debatten och säga att detta var en mycket viktig och värdefull debatt om vår strategiska inriktning.

Jag vill redan från början säga att jag fullständigt håller med alla ledamöter som talade om värdet och betydelsen av parlamentets kontroll och roll, inte bara när det gäller kontrollen, utan även den sakkunskap som jag vet att parlamentet besitter. Jag har för avsikt att utnyttja den sakkunskapen och jag hoppas att vi får så många tillfällen som möjligt att kunna diskutera många, om inte alla, av de viktiga frågor som har tagits upp i dag.

Jag kommer att fatta mig ganska kort just nu, men jag vill bara nämna några av de centrala områden som jag tror är viktigast för er ledamöter. Till en början vill jag påpeka att jag inte sade nej till Barnierrapporten. Det jag sade var att vi, på grundval av de lärdomar vi har dragit från Haiti och det stöd vi nu erbjuder i Chile, ville titta på hur mycket mer vi kan göra, hur vi kan arbeta mer effektivt, vad vi kan lägga åt sidan just nu, om vi över huvud taget kan lägga något åt sidan, och Barnierrapporten ger bakgrunden till detta. Jag är mycket tacksam mot Michel Barnier för hans bidrag i det här avseendet – hans rapport utgör bakgrunden.

När det gäller fördraget om icke-spridning av kärnvapen har flera ledamöter lyft fram betydelsen av den konferens som ska hållas i maj, och jag håller med dem om att den är viktig. Det är mycket viktigt att vi nu gör framsteg när det gäller de möjligheter som konferensen i maj kommer att ge oss.

Jag håller även med om att grunden för säkerhet är starka politiska förbindelser. Vår strategi i omvärlden måste konsekvent handla om att utveckla dessa starka politiska förbindelser för att främja säkerhet, inte bara för oss själva, utan även för tredjeländer, för stater som vi vill ha sådana förbindelser med eller som vi för en dialog med på grund av våra intressen.

Flera ledamöter tog helt korrekt upp betydelsen av Balkan. I mina prioriteringar har jag angett att detta är ett ytterst viktigt arbetsområde. Under förberedelserna inför valet i Bosnien och Hercegovina är det mycket viktigt att vi lyfter fram EU:s betydelse och försäkrar oss om att de nationella politikerna informerar folket om sina planer för att skapa närmare band till EU, vilket i slutändan bör leda till EU-medlemskap.

Jag håller med om att Valentin Inzko är mycket viktig och hans arbete vid den höga representantens kansli är värdefullt. Han och jag arbetar tillsammans för att överväga den strategiska inriktningen – återigen med tanke på en framtid långt efter valet, där vi måste finnas under de kommande månaderna och åren för att upprätthålla säkerheten. Jag förstår vad ni menar angående betydelsen av stabilitet. Det måste inte bara råda säkerhet där, utan vi måste även upprätthålla den. Det är viktigt för regionen att vi går framåt, och ibland tycker jag att vi har fastnat lite i besluten om vad som måste göras härnäst. Vi måste komma vidare med det här.

Precis som ett antal ledamöter har påpekat gäller detta särskilt i Kosovo, där jag har sammanträffat med regeringen. Jag har fört samtal med regeringen och särskilt med premiärministern, för att se vad vi kan göra tillsammans i framtiden. Sedan har vi Serbien, som anstränger sig mycket hårt för att bli medlem i EU. När jag träffade president Boris Tadić och regeringsmedlemmarna framgick det även här mycket tydligt att det är något som de ser som sin framtid, och även de har förståelse för de frågor som är angelägna för oss under den resan.

När det gäller debatten om Kuba skulle jag ha rest dit. Det var helt enkelt så att tiderna inte passade ihop. Vi har ministerrådets möte för att diskutera avdelningen för yttre åtgärder, och jag kan inte vara på två ställen samtidigt. Det var vad Europaparlamentet beslutade när det gäller tidtabellen. Jag måste följa den och delta i det mötet. Men jag anser självklart att Kuba är en viktig fråga och jag tvivlar inte på att vi kommer att återvända till den.

I fråga om den separata avdelningen för fredsskapande är mitt svar att den måste finnas med i allt vi gör och jag är alltid orolig över att dela upp saker och ting, som om det på något sätt avskiljs från hela vårt arbete. Om ni ser på hur vi kommer att driva avdelningen för yttre åtgärder, fungerar den som en paraplyorganisation som tydligt omfattas av ansvarsområdena enligt fördraget, men som även tjänar er och kommissionen.

När kommissionen vill agera när det gäller handel, klimatförändringar eller energisäkerheten i världen kan även avdelningen för yttre åtgärder vara ett verktyg för att göra detta, som kopplar kommissionens arbete direkt till det som sker ute på fältet. Jag vill framhålla att allt detta handlar om att skapa en säkrare, mer stabil värld. För mig handlar alltså allt om hur vi bygger in tanken att vi finns där för att stödja insatserna för att garantera fred och för att upprätthålla freden.

När det gäller operation Atalanta anser jag att de åsikter som framförts här är mycket positiva. Det är ett mycket viktigt uppdrag, men det måste kopplas till allt annat vi gör i den regionen. Jag tar även till mig era påpekanden om att vi måste tänka på fisket och en strategi för detta. Det har vi fullständigt klart för oss.

Arbetsgrupper: Jag anser att det är en mycket god idé att parlamentet har arbetsgrupper. Jag anser att de högre tjänstemännen har bra kontakter med dem för närvarande och så måste det förbli.

I fråga om det operativa högkvarteret har jag inte ändrat ståndpunkt. Det jag sade i januari var att jag fortfarande måste övertygas om detta. Vi har nu diskuterat frågan, och eftersom jag har hunnit arbeta lite mer i min tjänst är jag mer insatt i det arbete vi gör med våra uppdrag utomlands, vare sig det är i Kosovo eller Bosnien, eller om vi diskuterar vad vi gör inom operation Atalanta, eller självklart, vad vi just har gjort i Haiti och så vidare.

I mitt uttalande sade jag att vi måste se på vad som är nödvändigt och sedan besluta oss för hur vi bäst kan åstadkomma det. Åsikterna skiljer sig åt, men jag tror ändå att de kommer att inriktas på ett gemensamt tema, och det är vad vi borde göra. Det handlar alltså om att vi på det ena sättet eller det andra är övertygade om hur vi bör gå till väga.

När det gäller mänskliga rättigheter vill jag beskriva den frågan som en silvertråd. Att förmedla våra värden och de mänskliga rättigheterna är grundläggande för allt vi gör i Europeiska unionen och i omvärlden. Det handlar om att vi måste försäkra oss om att den tråden löper hela vägen igenom våra åtgärder för att stödja våra insatser att främja EU:s värden runtom i världen. Jag kommer att följa vårt arbete i det här avseendet mycket nära, så det är inget som bara blir ett extra tillägg till dialogen. Det kommer att vara centralt för allt vi gör.

Jag håller också med om det som sagts om de starka transatlantiska förbindelserna med Förenta staterna. De är en stark partner till oss på en hel rad olika områden, särskilt krishantering, och det är mycket viktigt att vi bygger vidare på detta. Jag är också mycket angelägen om att bygga vidare på vårt arbete med USA på utvecklingsområdet, särskilt i Afrika, där det finns en potential – anser jag i alla fall – att göra mycket mer, särskilt mot bakgrund av min erfarenhet av Aid for Trade som kommissionsledamot med ansvar för handel.

Vi måste även tänka på andra viktiga partnerskap. Jag har talat med den brasilianske utrikesministern om möjligheterna att återuppta vårt samarbete på utvecklingsområdet igen, där stordriftsfördelar och samarbetsförmåga innebär att vi kan frigöra resurser på ett mycket effektivare sätt till vissa delar av världen som har verkliga behov.

Jag instämmer även i det som sagts om IT-hot. Det är en mycket viktig fråga. Problemet finns redan. Det är en fråga som vi måste fortsätta att titta på eftersom hoten oundvikligen ständigt förändras.

Bara ett par ord om avdelningen för yttre åtgärder. EU:s geografiska bredd måste återspeglas inom EEAS. Jag håller fullständigt med om det, men det kommer att ta mig tid att åstadkomma detta. En av de saker jag har sagt till alla utrikesministrar, och som jag även säger till er här i parlamentet, är att jag verkligen vill be er att motstå frestelsen: Om de fyra eller fem personer som jag utser först inte kommer från den medlemsstat som ni kanske känner till bäst, så innebär inte det att jag inte kommer att utse några personer från de medlemsstaterna i framtiden. Vi måste helt enkelt bygga upp avdelningen steg för steg. Vi måste komma ihåg, och ni ledamöter vet det, att avdelningen inte existerar för tillfället. Jag har ingen arbetsgrupp eller personal för EEAS. Innan den rättsliga grunden har fastställts har vi ingenting. Läget är detsamma som förut, dvs. att vi måste försöka sätta ihop avdelningen på ett mer konsekvent sätt.

Jag kommer att utse personer på meriter och inget annat. Det finns inga favoriter här. Utnämningarna sker på meriter. Jag vill ha de allra bästa och främsta och det är vad jag har sagt till medlemsstaterna och institutionerna. Jag vill att delegationerna ute på fältet ska fungera som ett paraply, som kan stödja EU:s arbete i alla olika aspekter, när EU företräds i tredjeländer, i vårt arbete med tredjeländer.

Det är viktigt att vi gör detta eftersom vi annars kommer att bli splittrade igen. Frågan är hur det ska göras, och det är därför vi för en dialog med rådet och kommissionen för närvarande. Om det var mycket enkelt skulle vi ha gjort det vid det här laget. Vi måste bara försäkra oss om att vi gör det ordentligt och effektivt. Vi kommer att lösa det under de närmaste veckorna.

När det gäller resurser kommer jag att förorda flexibilitet. Jag kommer att hävda att om man har en kris i ett visst land eller om man inser att man måste kunna omfördela resurser måste vi lösa det, men det bör vi göra inom ramen för den parlamentariska kontrollen. Återigen, vi måste fundera på hur vi kan få det att fungera, inte bara nu, utan även i framtiden.

Vi måste absolut undvika dubbelarbete, annars kommer vi inte att ha vunnit något utom mer byråkrati, och det vill vi inte ha. Vi måste se till att det blir en samstämd avdelning som fungerar väl, som arbetar som en enhet inom EU, och stöder och stöds av de andra institutionerna. Och som sagt, vi måste komma ihåg att avdelningen inte finns ännu. Vi får hoppas att vi kan få det arbetet gjort inom de närmaste veckorna. Med parlamentets stöd är jag säker på att vi kommer att lyckas med det, så att vi kan förverkliga detta. Vi kan lägga grundstenarna, men det kommer att ta tid att bygga upp avdelningen, och det är så viktigt att jag hoppas att ni alla förstår det.

Jag har några sista kommentarer. När det gäller toppmöten har vi många olika sådana. Det vi alltid måste väga in är värdet och betydelsen av varje toppmöte. Jag kan inte delta i alla toppmöten. De är helt enkelt för många. Jag kommer att delta i en del av dem. Vi var väl företrädda vid Marocko-toppmötet eftersom båda ordförandena var där. Uppriktigt sagt, om både rådets ordförande och kommissionens ordförande deltog, måste vi kunna säga att det fanns en stark EU-representation vid toppmötet. Det krävs inte alltid att jag är där också, och de håller med om det.

Avslutningsvis talade ni ledamöter om förbindelserna med länder som Japan, om förbindelserna med länder som vi har viktiga strategiska partnerskap med, t.ex. Ryssland, och om betydelsen och värdet av Mellanöstern, dit jag kommer att resa från söndag och framåt, och även om hur viktig och värdefull kvartetten är, eftersom jag kommer att resa igenom Mellanöstern. Jag tror att jag kommer att besöka fem länder, och sedan kommer jag att avsluta i Moskva för kvartettens möte för att diskutera vad vi ska göra härnäst.

Ärade ledamöter! Avslutningsvis vill jag tacka er för att ni uppmärksammade att jag är på rådets sida och inte på kommissionens. Jag kommer att byta sida från gång till gång. Så länge det inte finns någon plats i mitten, kommer jag att fortsätta att röra mig fram och tillbaka. Det kommer att vara ert ansvar att komma ihåg vilken sida jag är på när jag kommer in.

Jag vill inte sluta utan att än en gång varmt tacka Gabriele Albertini och Arnaud Danjean för deras utmärkta betänkanden, som har gett mig möjlighet att framföra mina åsikter här i dag.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Gabriele Albertini, föredragande.(IT) Jag tackar mina ledamotskolleger och alla som har talat, speciellt dem som instämde i de centrala delarna av betänkandet och berömde och stödde innehållet, men även dem som uttryckte kritik och dem som framför allt gjorde detta i en önskan att komma till rätta med de beklagligt tragiska fall där våld har brukats, och drömma om en fredlig värld. Den framstående grekiske filosofen Platon sade att bara de döda har sett krigets slut. Trots vår vägran att böja oss för denna filosofi och våra försök att förhindra att så sker, tvingar verkligheten oss att bruka våld även under fredsuppdrag.

Jag gratulerar fru Ashton och tackar henne för att hon nämnde mitt betänkande. En aspekt av hennes synsätt som jag särskilt tycker om är den dubbla karaktären, att hon försöker skapa synergi mellan rådets och kommissionens uppgifter. Hon kommer att i hög grad fysiskt närvara och växla mellan rådets, parlamentets och kommissionens bänk – vilket visar på hennes önskan att fylla två funktioner.

Från parlamentets sida anser jag emellertid att vi måste stödja och främja detta samverkande engagemang. Europeiska kommissionen ansvarar för utvecklingspolitiken, grannskapspolitiken och politik för stabilitet och främjande av de mänskliga rättigheterna och demokratin, medan rådet för sin del genomför fredsuppdrag och rättsstatsuppdrag. Denna uppsättning av olika teman måste få sitt definitiva uttryck i den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (EEAS), som måste vara effektiv, verkningsfull och utrustad med den nödvändiga kompetensen och de nödvändiga resurserna för att spela den roll som den är tänkt att göra, och vi kommer att arbeta hårt för att åstadkomma detta.

Jag tackar även den höga representanten – och vi kommer att diskutera detta ytterligare den 23 april – för att hon har samtyckt till att närvara vid den utfrågning som utskottet för utrikesfrågor ska hålla om EEAS, då vi kommer att få möjlighet att diskutera detta mer ingående. I dag markerar början på vårt samarbete, men sannerligen inte slutet.

 
  
MPphoto
 

  Arnaud Danjean, föredragande.(FR) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Tack för alla inlägg, som återigen har bidragit till att berika debatten och detta betänkande.

Jag vill lugna dem som har gett uttryck åt sina tvivel, och ibland, sina misstankar om att detta betänkande kan öppna dörren för mer konkurrens, särskilt med Nato, och till och med för isolering. Så är absolut inte fallet, det anser jag verkligen inte, och jag vill även tillägga att det inte finns med i fördraget, snarare tvärtom. Ni kan lita på en fransk ledamot av Europaparlamentet som har kämpat outtröttligt för att hans land ska återinsättas inom Natos integrerade strukturer.

När vi talar om strategisk självständighet, vad har tanken varit, vilken politik har vi byggt upp i tio års tid? Svaret är Europeiska unionens förmåga att ingripa via civila och militära uppdrag i områden där andra organisationer, inklusive Nato, inte kan ingripa. Nato skulle inte ha kunna ingripa för att få slut på konflikten i Georgien, där varken Förenta nationerna eller Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) är närvarande. Nato ingrep inte tidigare än vi gjorde på Afrikas horn för att sätta stopp för händelser som utgjorde ett hot mot våra säkerhetsintressen.

Strategisk självständighet innebär även möjligheten att ingripa med hjälp av en rad olika instrument som bara vi förfogar över: civila och militära instrument, rättsliga instrument, finansiella instrument och utvecklingsinstrument. EU är bäst lämpat för att genomföra denna globala strategi i krisområden.

Vår strategiska självständighet handlar dessutom om att vi, vid behov, kan välja att inte ingripa, att inte blanda oss i ensidiga militära kampanjer, även – och det har flera österrikiska ledamöter påpekat – på grund av att det finns neutrala länder bland oss och att vi respekterar deras status.

Det är det som menas med EU:s försvar och säkerhet. Det är det som den strategiska självständighet som vi utformar genom denna politik handlar om. Vi får aldrig glömma ursprunget till den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Den härstammar från ett tragiskt, blodigt misslyckande, på Balkan på 1990-talet, då EU var oförmöget att hantera en stor säkerhetsutmaning på vår egen kontinent. Vi får inte glömma det. Våra EU-medborgare har inte glömt det, och de skulle inte förlåta oss om vi övergav ambitionen att EU ska spela en roll på den internationella arenan.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Talmannen – Punkten är härmed avslutad. Debatten är avslutad. Jag har mottagit sex resolutionsförslag(1), som ingetts i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.

Omröstningen kommer att äga rum i dag.

 
  
MPphoto
 
 

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig.(RO) Jag vill först och främst gratulera Gabriele Albertini till hans arbete med det här betänkandet. Jag är nöjd över att de ändringsförslag som jag lade fram har antagits. Förra veckan meddelade kommissionen att 43 stora energiprojekt kommer att finansieras, bland annat fyra projekt som omfattar Rumänien. I framtiden måste kommissionen lägga vederbörlig vikt vid den Europatäckande oljeledningen Constanţa–Trieste, och även utveckla förbindelserna med länderna i det östra partnerskapet. Insatserna att genomföra projekt som ett led i Svartahavssynergin måste också intensifieras för att säkra ett effektivare samarbete på detta område. Moldavien kan spela en viktig roll, både i det östra partnerskapet och i Svartahavssynergin. EU måste särskilt inrikta sig på förbindelserna med Moldavien och stödja landets resa mot EU-anslutning. EU måste engagera sig starkare för att bidra till att lösa de pågående konflikterna i Svartahavsregionen, bland annat konflikten i Transnistrien. Utvecklingen av det transatlantiska partnerskapet måste vara en prioritering i EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Förbindelserna med Förenta staterna är ytterst viktiga för att befästa den globala säkerheten och stabiliteten. Installationen av en del av det amerikanska antimissilsystemet på rumänskt territorium är ett bevis på det stora förtroende som USA hyser för mitt land.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig.(PT) Det är beklagligt att den multilaterala nedrustningsprocessen har avbrutits och att det har saknats politisk vilja att genomföra den i flera år. Därför är den kommande konferensen för översyn av fördraget om icke-spridning av kärnvapen mellan parterna till fördraget särskilt viktig.

Som det förklaras i det resolutionsförslag som vi har undertecknat är vi djupt oroade över riskerna med en ny kärnvapenkapprustning. Därför krävs ett omedelbart upphörande av utveckling, framställning och lagring av kärnvapen.

USA måste sluta utveckla de nya generationerna av taktiska kärnvapen och gå i helt motsatt riktning, genom att underteckna och ratificera fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar (CTBT).

Vi förespråkar även en fredlig lösning på tvisten om Irans kärnprogram och kräver att förhandlingarna återupptas. Vi upprepar att vi motsätter oss alla militära aktioner eller hot om att bruka våld. Vi varnar likaså för att alla militära aktioner kan leda till att krisen i regionen förvärras ännu mer.

 
  
MPphoto
 
 

  Edit Herczog (S&D), skriftlig. (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Konferensen om översyn av fördraget om icke-spridning av kärnvapen kommer att hållas i april–maj 2010. Det är viktigt att EU-medlemsstaterna framför en enad ståndpunkt vid konferensen och att de på nytt bekräftar icke-spridningsavtalets samtliga tre pelare: icke-spridning, nedrustning och samarbete kring den civila användningen av kärnkraft. Medlemsstaterna måste ge uttryck för sitt åtagande att eliminera handeln med kärnvapen, gradvis minska det befintliga kärnvapenlagret och noggrant övervaka tillverkningen av material som krävs för framställning av kärnvapen samt innehav av produkter som krävs för att framställa kärnvapen. Medlemsstaterna måste även spela en huvudroll i tillämpningen av resolution 1887 från FN:s säkerhetsråd, som antogs under hösten 2009 (den 24 september). Enligt resolutionen ska FN-medlemsländerna öka insatserna för att ta fram ett heltäckande internationellt avtal för att reglera elimineringen av kärnvapen, under strikt internationell övervakning. Dessutom ska de arbeta för att införa två konkreta åtgärder inom de förutnämnda områdena, så att de föregår med gott exempel för resten av världen. EU-medlemsstaterna måste främja fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar och ett förnyande av fördraget om minskning av strategiska vapen (Start I) mellan Förenta staterna och Ryssland. EU måste behandla insatserna när det gäller kärnbränsle som ett prioriterat område och inrikta sig på att harmonisera, skärpa och skapa insyn i bestämmelserna om lagring, transport och handel med kärnbränsle.

 
  
MPphoto
 
 

  Filip Kaczmarek (PPE), skriftlig. (PL) Mina damer och herrar! Jag måste säga att jag misstänker att årsrapporten om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för 2008 inte kommer att väcka sådana känslor som vår debatt om denna fråga nästa år. Jag hoppas nämligen att vi om ett år kommer att veta hur den europeiska avdelningen för yttre åtgärder ser ut, och att den nya avdelningen i sin tur kommer att ha ett mycket stort inflytande över EU:s yttre politik.

EU har ambitionen att vara en global aktör. Det är bra, men det kommer inte att bli lätt att infria den ambitionen. Vi har en hel del hårt arbete framför oss. EU-institutionerna måste enas om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Det kommer inte att bli lätt, men om vi inte gör det kommer vi inte att kunna förbättra den yttre politiken. Vi bör gå tillbaka till EU:s grundläggande värden, och låta dem utgöra grunden för att bygga upp vår yttre politik.

Vi måste alltid ha solidaritet, jämlikhet, enhetliga normer och mänskliga och medborgerliga rättigheter i åtanke. Vi måste alltid tänka på att upprätthålla den interna balansen, och på att vi måste försvara alla EU-medlemsstaters intressen som inte är ömsesidigt utestängande. En central fråga är absolut behovet av att förbättra samordningen mellan EU-institutionerna och medlemsstaterna. Särskilda nationella intressen får inte strida mot sammanhållningen i vår gemenskap. Paradoxalt nog agerar även de länder som vill ses som en drivkraft för den europeiska integrationen ibland mot unionens gemensamma intressen. Det måste vi ändra på.

 
  
MPphoto
 
 

  Kristiina Ojuland (ALDE), skriftlig.(ET) Herr talman! Några av de föregående talarna har lyft fram problemen med sammansättningen hos den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, som har inrättats i och med Lissabonfördragets ikraftträdande. Jag anser att det är ytterst viktigt att vi står fast vid principen om geografisk jämlikhet när vi sätter ihop EEAS och att vi, precis som med andra EU-organ, tillämpar positiv diskriminering för företrädare för de nya medlemsstaterna, vilket avspeglas under övergångsperioden och snabbar på karriärutvecklingen. Företrädarna för de nya medlemsstaterna saknar den nödvändiga årtiondelånga arbetserfarenheten vid EU-institutionerna, vilken är en nödvändig förutsättning för att inneha de högsta ämbetena. Det skulle vara orättvist om alla de viktigaste tjänsterna innehades av tjänstemän från de gamla medlemsstaterna, och om tjänstemännen från de nya medlemsstaterna skulle förbigås av dessa skäl i många år framöver. Detta skulle uppenbarligen vara ett slöseri med resurser, eftersom Maltas företrädare t.ex. kan ha mycket mer sakkunskap om länderna i Nordafrika, Cyperns företrädare om Mellanöstern, Bulgariens om Turkiet, Polens om Vitryssland och Ukraina, Östersjöstaternas om Ryssland och så vidare. Jag hoppas att EU inte kommer att göra misstaget att bara låta de gamla medlemsstaterna utgöra ansiktet utåt för EEAS, utan att man i stället finner en optimal lösning som tillfredsställer samtliga medlemsstater.

 
  
MPphoto
 
 

  Czesław Adam Siekierski (PPE), skriftlig. (PL) Världssituationen skapar nya utmaningar för EU:s yttre politik, vilket kräver en bredare förståelse av säkerhetsproblemen. Nya makter har uppstått, som håller på att bli aktivt involverade i den globala politiken på olika områden. Därför krävs en dialog på global nivå och nya principer för samarbete och rollfördelning. Vi måste komplettera den viktiga roll för världssäkerheten som Nato och USA spelar genom att inrätta speciella rörliga styrkor, som en del av EU, som kan hantera alla slag av naturkatastrofer och andra katastrofer. Då kommer unionen inte bara att uppfattas som en institution som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, utan även som en institution som hjälper människor i svåra tider. Farorna och hoten ökar tydligt, vilket innebär att energi- och livsmedelssäkerhetsfrågorna blir allt viktigare. Jag anser att vi måste ändra uppfattning om funktionssättet för EU:s avdelning för yttre åtgärder, där vi fastställer avdelningens arbetsområden och principerna för inrättandet, samt principer för rollfördelningen och för samarbetet med medlemsstaternas diplomatiska tjänster, så att det blir möjligt att klargöra vilka roller som de enskilda EU-institutionerna bör spela. Om vi inte redan från första början lyckas fastställa rollfördelningen och befogenheterna kan det uppstå missförstånd mellan olika institutioner och ledare inom unionen, och även mellan EU och medlemsstaterna. Den inledande erfarenheten av den funktion som den vice ordföranden och höga representanten kommer att fylla och de allmänna förväntningarna att hon ska vara aktiv och närvarande på olika platser samtidigt, kräver att vi överväger att utse ställföreträdare och involvera andra kommissionsledamöter i hennes arbetsområden i större utsträckning, eftersom de är så många.

 
  
MPphoto
 
 

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig.(RO) Jag välkomnar Albertinibetänkandet, där de viktigaste aspekterna av den gemensamma säkerhets- och utrikespolitiken beskrivs, särskilt punkterna om utveckling av det östra partnerskapet och EU:s politik i Svartahavsregionen. Det östra partnerskapet och den parlamentariska församlingen Euronest utgör en lämplig ram för att föra EU:s östra grannar närmare de europeiska normerna, och klargöra vissa staters utsikter till EU-anslutning, t.ex. Moldavien. Jag vill särskilt betona att det är viktigt att ge snabbt, riktat stöd till Moldaviens EU-vänliga regering. I detta avseende bör två EU-åtgärder ökas: Processen för att bevilja makrofinansiellt stöd från EU och viseringsfria resor till EU för moldaviska medborgare. I Svartahavsregionen är det viktigt att fortsätta arbetet med att nå EU:s mål att garantera energisäkerhet. Jag stöder punkt 21 i betänkandet, där parlamentet uppmanar EU att genomföra Nabucco-projektet fullt ut och så snabbt som möjligt. En annan fråga under denna debatt, som är minst lika viktig, är att det görs en lämplig utvärdering av utvecklingen av USA:s antimissilförsvarsprojekt och dess betydelse för Europas säkerhet. Rumäniens deltagande i detta projekt visar att landet har blivit en konkret part i EU:s säkerhetsarbete och att det är fullständigt kapabelt att uppfylla säkerhetsåtagandena gentemot våra allierade.

 
  
MPphoto
 
 

  Janusz Władysław Zemke (S&D), skriftlig. (PL) Jag har flera kommentarer om den europeiska säkerhetsstrategin och den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.

De största hot och utmaningar som EU står inför beskrivs väl i Europaparlamentets resolutionsförslag. Problemet är att vi inte kan bemöta dem i tillräcklig grad, åtminstone inte alltid snabbt nog. Det finns tre viktiga brister, och om vi kan komma till rätta med dem skulle vi radikalt kunna förbättra den gemensamma säkerhets- och försvarspolitikens effektivitet. Den första bristen är att det saknas beslutsamhet bland alla EU-medlemsstater om att vi bör ha en gemensam politik och inte bara en muntlig förklaring om att det är nödvändigt att ha en sådan politik. Den andra bristen är det svaga samarbetet mellan ett antal EU-institutioners arbete. Det finns fortfarande ingen insatscentral på EU-nivå för kritiska situationer. Den tredje och sista bristen är att den militära och civila potential som unionen förfogar över i praktiken, och som inte bara står till enskilda medlemsstaters förfogande, är för liten.

Till exempel är problemen med lufttransporten allmänt kända, och lufttransporten är ytterst viktig för att man ska kunna agera snabbt vid krissituationer. Det krävs framsteg på dessa tre områden, annars kan vi inte göra den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken mer effektiv.

 
  
 

(Sammanträdet avbröts i avvaktan på omröstningen.)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

 
  

(1) Se protokollet.

Senaste uppdatering: 4 juni 2010Rättsligt meddelande