Talmannen. – Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om Kuba.

  Diego López Garrido, rådets ordförande. – (ES) Fru talman! Orlando Zapatas död var en oerhört negativ händelse som aldrig borde ha ägt rum, och vi vill inte att något liknande ska hända igen, vare sig på Kuba eller någon annanstans.

EU och dess institutioner måste förbinda sig att fördöma händelser som utgör kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och arbeta för att se till att något sådant här aldrig händer igen. Det måste vara EU:s utfästelse.

Mänskliga rättigheter är en grundläggande symbol för EU:s identitet, för vi tror på värden som frihet, tolerans och pluralism. Det ingår därför i vår personlighet, vår allra sannaste personlighet. När dessa universella rättigheter kränks fördömer EU det offentligt, och det har vi gjort i fallet med Kuba. Vi gjorde det när vi gav uttryck för vår pessimism och oro i fråga om avsaknaden av framsteg i fråga om mänskliga rättigheter på Kuba, och vi gjorde det när vi krävde att samvetsfångarna i de kubanska fängelserna skulle friges. Det finns i dag omkring 200 samvetsfångar. Vissa av dem befinner sig i en mycket besvärlig hälsosituation, t.ex. Guillermo Fariñas, som är mycket illa däran och dessutom hungerstrejkar.

Vi gjorde det också när vi sade att människorättsförsvarare på Kuba behövde skyddas, och vi gjorde det när vi sade att den kubanska regeringen, som hade ett antal fångar under sin jurisdiktion, borde ställas till svars för Orlando Zapatas död.

EU:s Kubapolitik sträcker sig dock längre. EU:s Kubapolitik är uppbyggd kring vissa aspekter, och jag skulle vilja belysa några av dem.

För det första är det politisk dialog. Politisk dialog med de kubanska institutionerna, med myndigheterna och med hela det civila samhället, vilket naturligtvis även innefattar mänskliga rättigheter. För det andra är det utvecklingssamarbetet med Kuba, som handlar om solidaritet med det kubanska folket, varken mer eller mindre. Det handlar också om att främja framsteg i kulturellt och demokratiskt hänseende på Kuba.

Dessa är de grundläggande inslagen i en politik som i grund och botten har ett enda mål: det kubanska folket, deras välfärd, deras framsteg, deras levnadsförhållanden och respekt för deras mänskliga rättigheter.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Kommissionen beklagar djupt Orlando Zapatas död och omständigheterna kring den. Jag vill också uttrycka min djupa oro för de övriga politiska fångarna på Kuba. Alla här känner samma vrede och frustration över Orlando Zapatas död, och vi måste göra vårt allra bästa för att se till att sådana händelser aldrig mer inträffar på Kuba eller i något annat land.

EU har sina rötter i värden som demokrati, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, som vi strävar efter att skydda och främja efter att fram till alldeles nyligen ha upplevt kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter i vår egen världsdel. Mänskliga rättigheter är universella och känner inga gränser. Denna princip är en integrerad del av vår dialog med alla partner i och utanför Europa.

Konstruktivt engagemang, inte en politik baserad på tvång och sanktioner, är fortfarande grunden för vår politik gentemot Kuba, såsom betonades i den gemensamma ståndpunkt som antogs 1996. Det är denna utgångspunkt som fick rådet att i juni 2008 besluta att häva de diplomatiska åtgärderna från 2003, för att underlätta den politiska dialogen och göra det möjligt att till fullo utnyttja de instrument som avses i den gemensamma ståndpunkten från 1996. Det är också den utgångspunkt som fått ett antal medlemsstater att återuppta utvecklingssamarbetet med Kuba de senaste månaderna. Här är en mångfald politiska partier i Europaparlamentet representerade, och det speglar därför vår gemensamma syn på den viktiga roll som utvecklingssamarbetet bör spela på Kuba.

I de tider som råder på Kuba skulle passivitet vara det sämsta möjliga alternativet för EU:s trovärdighet som global aktör. Det är inte bara vår trovärdighet som står på spel utan även vår förmåga att vara närvarande på Kuba. Jag är därför övertygad om att vägen framåt är att gå vidare med och fördjupa den pågående politiska dialogen och att fortsätta samarbetet med Kuba som ett verktyg för att förbättra det kubanska folkets liv.

EU har aldrig hävt samarbetet med Kuba, för utveckling handlar inte om att stödja regeringen utan om att stödja folket. Vår hållning har alltid varit att utvecklingssamarbete är ett viktigt inslag i våra förbindelser med Kuba. De projekt som pågår på Kuba gynnar befolkningen direkt genom inriktning på deras grundläggande behov, genom stöd till rehabilitering och återuppbyggnad efter orkanerna, livsmedelstrygghet och anpassning till klimatförändringarna. Dessutom drivs projekt till stöd för verksamhet som bedrivs av icke-statliga aktörer.

Jag vill mycket tydligt påpeka att ingen gemenskapsfinansiering går via statliga eller offentliga organ. Pengarna går via FN-organ och europeiska icke-statliga organisationer, som välkomnar kommissionens och EU:s närvaro på Kuba.

Det är viktigt att EU fortsätter att inrikta sig på den kubanska befolkningens grundläggande behov och att ingripa i strategiska sektorer genom de tematiska eller geografiska instrument som står till buds. EU måste beslutsamt finna den rätta balansen mellan att visa öppenhet för dialog, stödja den kubanska befolkningen genom utvecklingssamarbete och på nytt bekräfta våra principer.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-gruppen. – (ES) Fru talman! När min grupp bad om att denna fråga skulle tas med på föredragningslistan var det inte för att belysa de ibland irreparabla misstagen i samband med en politik som ger efter för frihetens fiender. Det var inte heller för att göra politiska vinster på detta fördömande.

Det var för att parlamentet, som är den institution som utgör EU:s demokratiska hjärta, skulle kunna säga sin mening och fördöma en oskyldig persons död och, framför allt, uttrycka sin solidaritet med de kubaner som kämpar, lever och dör för sin frihet och värdighet, som Orlando Zapata.

Som Europeiska kommissionen sade står rådets gemensamma ståndpunkt fast, och det är en hedervärd ståndpunkt eftersom den innehåller krav på ett omedelbart och ovillkorligt frigivande av politiska fångar. Det är också en konsekvent ståndpunkt, för den innehåller krav på att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter ska respekteras så att Kuba kan förankras i vårt värdesystem och inte i utländska system som Kinas eller Vietnams.

Oswaldo Payas ord genljuder fortfarande här i kammaren. Han var den modige man som tilldelades Sacharovpriset 2002. Han sade att den första seger som borde förkunnas var att det inte fanns något hat i hans hjärta. Han sade att de som förtryckte honom var hans bröder, att han inte hatade dem, men att de inte skulle få driva sin vilja igenom med fruktans hjälp.

Han sade att Andrej Sacharov lämnat ett arv av värdighet och av arbete mot folkens fredliga samlevnad, och att de röster som räknas mest ofta är de som inte hörs.

Här i kammaren har vi inte kunnat höra ”Kvinnor i vitt”, som också tilldelats parlamentets Sacharovpris. Tyvärr kommer vi nu inte heller att få höra Orlando Zapata, men vi kommer snart att få höra många andra kubaners röster.

Fram till dess måste parlamentet, med den legitimitet det får genom att representera 500 miljoner medborgare från EU:s 27 medlemsstater, högt och tydligt upprepa det rop på frihet som inte går att tysta och som vi hör från den älskade ön Kuba.

(Applåder)

  Luis Yáñez-Barnuevo García, för S&D-gruppen. – (ES) Fru talman, herr López Garrido, herr kommissionsledamot! Låt oss aldrig mer tillåta att vår tystnad leder till att vi står i maskopi med frihetsförgörare. Låt oss aldrig mer tillåta att en person som kämpat för sina och alla andras rättigheter dör i fängelse i Kuba, eller någon annanstans, utan att vi högt och tydligt kräver att han räddas.

Orlando Zapata Tamayo, en 42-årig svart byggnadsarbetare som bara bad att få bättre förhållanden i fängelset, dog efter 86 dagars hungerstrejk och sju år i fängelse för att ha krävt respekt för mänskliga rättigheter. Under denna sjuårsperiod misshandlades, kränktes och trakasserades han av sina väktare, och under den tiden teg det internationella samfundet – det får vi inte glömma.

Andra fångar och människorättsaktivister på Kuba hungerstrejkar för närvarande, t.ex. psykologen och journalisten Guillermo Fariñas. I den resolution som vi lägger fram och debatterar i dag och ska rösta om i morgon, och som jag står bakom för gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, krävs att alla samvetsfångar på Kuba ska friges. Den stöder, återigen, övergång till demokrati samt strikt respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.

Låt oss inte just nu gå in på en fråga som delar oss: huruvida den gemensamma ståndpunkten ska vidmakthållas eller inte. Låt oss nu inrikta oss på att rädda liv och på mänskliga rättigheter. Låt oss också inleda en period av lugn reflexion där vi försöker hitta det som förenar oss i den framtida Kubapolitiken.

Den här texten har dock ett viktigt mervärde. Det faktum att den läggs fram av sex politiska grupper är signifikativt för en ny tid av brett samförstånd här i parlamentet när det gäller mänskliga rättigheter.

Låt det aldrig mer sägas att EU:s demokratiska lagstiftning ger efter för USA-imperialismens order, inom citattecken. Men låt det heller aldrig mer sägas att socialdemokraterna och demokraterna är tillfreds med eller medverkar till kommunistdiktaturer. Detta säger jag helt enkelt därför att båda påståendena är fel, och offren för frihetsförgörare, var de än kan finnas, måste få veta att vi står enade i vårt ovillkorliga försvar för deras sak.

Till sist vill jag tacka José Ignacio Salafranca, som förhandlat fram denna text för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), Renate Weber från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, Raül Romeva i Rueda för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, Edvard Kožušník från Europeiska konservativa och reformister och andra kolleger i parlamentet som medverkat i detta arbete, som har varit besvärligt och komplicerat men som jag hoppas blir framgångsrikt i morgon.

Slutligen vill jag också tacka den spanske premiärministern och rådets tjänstgörande ordförande Rodríguez Zapatero för hans uppmuntran och stöd för arbetet med den resolution vi debatterar i dag.

  Renate Weber, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Först och främst vill jag på min politiska grupps vägnar framföra mitt deltagande till Orlando Zapata Tamayos familj – han har betalat det högsta priset för sina övertygelser.

Genom åren har hans arbete till skydd för de mänskliga rättigheterna varit en inspiration för många andra människorättsförespråkare, på Kuba och på andra håll.

I den resolution som föreslås av flera politiska grupper ges uttryck för vår djupa oro för människorättsförhållandena på Kuba. Låt oss vara mycket uppriktiga. Situationen har inte förbättrats och många oberoende journalister, fredliga dissidenter och människorättsförsvarare fängslas fortfarande bara för att de vill utöva sin rätt till yttrandefrihet, frihet att delta i fredliga sammankomster och mötesfrihet.

Samtidigt hindras kubanska oberoende icke-statliga organisationer att arbeta eftersom regeringen utövar en drakonisk kontroll över dem.

Vid tiden för denna debatt hungerstrejkar flera människorättsförsvarare. Det är bekymmersamt eftersom det finns tecken på att åtminstone Guillermo Fariñas hälsa snabbt försämras.

Det är synd att de kubanska myndigheterna hittills har bortsett från EU:s upprepade krav på ovillkorlig frigivning av alla politiska fångar. Det är därför jag verkligen anser att parlamentet bör uppmana EU att fortsätta använda sig av alla tänkbara mekanismer för att se till att de som strävar efter ett pluralistiskt och demokratiskt Kuba får arbeta och leva i fred.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman! Även jag vill, personligen och på min grupps vägnar, ansluta mig till kondoleanserna för Orlando Zapatas död.

Oavsett vad man har för personlig åsikt i Kubafrågan är det här givetvis i sig en beklaglig händelse, som förtjänar vårt fördömande och definitivt mer än bara eftertanke och hågkomst. Denna händelse motiverar den konsekventa formuleringen i det krav som vi ställer i resolutionen, nämligen att de som sitter fängslade av politiska skäl på Kuba eller på andra håll i världen ska friges.

Jag menar att vi agerar konsekvent, att det vi gör är nödvändigt och att det är viktigt att vi också gör det oavsett vilka motiv som kan ligga bakom – det vill jag framhålla. Det är en del av överenskommelsen.

Vi måste också, i fallet med Kuba, kräva att dessa personer ska friges omedelbart och framför allt – såsom redan nämnts – erinra om det utsatta läget för dem som i likhet med Orlando Zapata inlett en hungerstrejk, särskilt Guillermo Fariñas.

Men jag vill också varna för riskerna med att utnyttja och exploatera detta fall politiskt för andra frågor – det skulle, som Luis Yáñez-Barnuevo García sagt, kunna vara farligt. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att många av de processer som pågår gör nytta och fungerar och att vi inte under några omständigheter får frestas att – som somliga tycks vilja – återkomma till tidigare händelser och gångna tider, till det politiska misslyckande som embargot utgjorde, för vi vet vad det får för konsekvenser.

Vi håller därför visserligen med om att vi inte vill att fall som Orlando Zapatas ska upprepas, men jag menar att det är viktigt att vi vet hur vi kan gå framåt tillsammans för att undvika att så sker, och vi bör inleda med att underlätta öns demokratiserings- och normaliseringsprocess.

  Edvard Kožušník, för ECR-gruppen. – (CS) Jag blev personligen mycket upprörd över Orlando Zapatas död, och jag vill därför, på hela ECR-gruppens vägnar, framföra mitt deltagande till hela hans familj. Jag är själv född 1971, just när den så kallade kommunistiska normaliseringen pågick som bäst i mitt land – en av de hårdaste perioder av kommunistisk terror som mitt land genomled. Mitt lands erfarenheter av kommunismens kriminella ideologi är skälet till de tjeckiska medborgarnas stora solidaritet med det kubanska folket, och vi berördes därför djupt av de senaste sorgliga nyheterna från Kuba.

Med tanke på att den totalitära regimen på Kuba fortfarande använder parollen ”socialism eller död”, 40 år efter den kubanska revolutionen, förtjänar den ingen fördragsamhet över huvud taget. Jag tror inte att Orlando Zapata dog förgäves utan att hans död kommer att väcka en massmotståndsrörelse mot kommunistregimen bland det kubanska folket. När Pavel Wonka dog i ett kommunistiskt fängelse som det sista offret för den kommunistiska terrorn i mitt land, dröjde det ett och ett halvt år innan regimen föll. Jag hoppas att Orlando Zapata blir den kubanske Pavel Wonka, dvs. det sista offret för den kommunistiska despotismen. Kanske kan Kuba snart frigöra sig från det revolutionära gamla gardets grepp och bli en verklig frihetens ö.

Jag vädjar därför till er. Det är omöjligt att överväga nya samtal om en omprövning av EU:s gemensamma ståndpunkt innan det sker grundläggande och oåterkalleliga framsteg i fråga om frigivning av politiska fångar, framsteg som leder till att det kubanska samhället blir demokratiskt och till att fria val kan hållas, samt till att en strukturreformprocess kan inledas som bl.a. leder till en bättre levnadsstandard för alla kubanska medborgare.

  Willy Meyer, för GUE/NGL-gruppen. – (ES) Fru talman! Min grupp beklagar djupt den fängslade Orlando Zapatas död. Precis som när det gäller vilken fånge som helst ansvarade staten för hans säkerhet och liv. I det här fallet är det Kuba som bär ansvaret, och vi beklagar därför djupt hans död.

Vi vänder oss emot parlamentets sätt att manipulera frågan om mänskliga rättigheter. I dag debatterar vi den här frågan och i morgon ska vi rösta om den. Det gjorde vi inte i samband med militärkuppen i Honduras. Det här parlamentet är kanske det enda i världen som inte fördömde eller röstade mot militärkuppen i Honduras, med sina mord och sin tortyr.

Vi ställer oss därför inte bakom filosofin att det beror på var det händer, vilken mänsklig rättighet som kränks och hur situationen ser ut om vi behöver yttra oss eller inte.

För en vecka sedan upptäcktes Latinamerikas största massgrav i Colombia. Myndigheterna talar själva om omkring 2 500 kroppar, och siffran kan komma att stiga till 50 000. Fördömer vi detta? Diskuterar vi det, håller en omröstning och fördömer det? Hur är det med de civila offren i Afghanistan? Hur är det med förföljelsen i Västsahara? Nej! Vi tänker inte delta i detta hyckleri.

Jag anser att det grundläggande är att upprätta ett jämbördigt förhållande med Kuba för att hantera alla frågor – politiska frågor, människorättsfrågor, kriminalvårdsfrågor. Men det måste ske på jämlik fot, för EU har fortfarande en gemensam ståndpunkt gentemot Kuba, vilket utgör ett undantag från regeln. Man har inte en gemensam ståndpunkt gentemot något annat land i världen. Man har det inte gentemot Kina, som har nämnts, eller gentemot Vietnam. Vad beror det här på? Varför har man en gemensam ståndpunkt gentemot Kuba och inte gentemot Kina?

Jag uppmanar rådet, rådets ordförande, att tydligt ta upp följande fråga: Ska den gemensamma ståndpunkten upphävas? Den är enligt min mening ett av de största hindren för att gå vidare med en uppriktig dialog mellan EU och Kuba, med gemensamma frågor av ömsesidigt intresse.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Dissidenten Orlando Zapatas död till följd av en hungerstrejk och gripandet av bloggaren Yoani Sánchez, som berättade för världen om det dagliga livet på det socialistiska Kuba, visar tydligt att vi måste gå vidare med den förbindelse som upprättades i vår Kubapolitik 1996 med framsteg i fråga om demokratisering och mänskliga rättigheter. Förhoppningarna om framsteg under Raúl Castro har givetvis för länge sedan gått upp i rök.

Situationen för de politiska fångarna, exempelvis, har inte förbättrats nämnvärt. De åtnjuter fortfarande inte alls samma slags friheter som bröderna Castro själva gavs när de satt fängslade under Batistadiktaturen. Till följd av sitt envisa fasthållande vid planekonomin är Kuba inte längre förmöget att ens tillgodose befolkningens mest grundläggande behov. På Kuba ses välstånd och egna initiativ uppenbarligen som kritik mot regimen. I det avseendet har till och med människorna i det kommunistiska Kina det lättare eftersom de åtminstone kan förbättra sina liv genom egna insatser.

Lindringen av Förenta staternas ekonomiska embargo med avseende på datorer och serviceprogram kommer inte att vara tillräcklig för att tillgodose allmänhetens förväntningar till följd av president Barack Obamas löften, men den kommer kanske att göra det möjligt för oppositionen att organisera sig bättre. Det ökade utbudet kommer dessutom inte minst att göra det svårare för den kubanska regimen att slå ned yttrandefriheten. Enbart av det skälet bör vi stödja EU:s initiativ så gott vi kan och yrka på ytterligare avspänning i det kommunistiska systemet.

ORDFÖRANDESKAP: DURANT
Vice talman

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE). – (PL) Den kubanske samvetsfången Orlando Zapatas tragiska död är ytterligare ett bevis för att bröderna Castros regim nonchalerar det internationella samfundets vädjanden om att kränkningarna av de mänskliga rättigheterna ska upphöra. I stället gör man sig i tysthet av med dem som kräver frihet och demokrati. I dag har denna tragedi, detta tragiska dödsfall, fått symbolisk betydelse. Det är ett desperat rop på hjälp och på effektiva åtgärder, främst av internationella politiker och beslutsfattare, som bygger upp förbindelser med de kubanska myndigheterna men vägrar att tala med personer från oppositionen och inte vill lyssna till företrädarna för det civila samhället på Kuba.

Vi måste snarast möjligt vidta samordnade åtgärder för att sätta press på Castroregimen och kräva att de som dömts till många års fängelse för sina åsikter omedelbart friges.

På senare år har EU försökt inta en mjukare hållning och har till och med hävt de diplomatiska sanktionerna mot Kuba, i förhoppningen att denna gest ska få myndigheterna att respektera demokratiska normer. Tyvärr visar Orlando Zapatas tragiska död att denna politik är naiv, ineffektiv och helt uppenbart bör upphöra.

I morgon ska vi rösta om den resolution som sammanfattar dagens debatt. Det bör bli en tydlig signal om vårt motstånd mot kränkningarna av mänskliga rättigheter, den omänskliga behandlingen av politiska fångar och den bristande respekten för grundläggande civila friheter på Kuba. Vi måste visa att vi är solidariska med det kubanska folket. Vi måste vara en röst för dem som i dag inte har någon röst på Kuba.

(Applåder)

  Emine Bozkurt (S&D). – (NL) Fru talman! Orlando Zapatas tragiska öde har väckt djup indignation världen över. I sin hopplösa situation ansåg Zapata att det enda alternativ han hade var att ta livet av sig genom hungerstrejk. Han fick betala med sitt liv för protesterna mot sin fängsling och de förfärliga förhållandena i det kubanska fängelset. Och varför? Vilket brott hade Zapata begått som ledde till att han över huvud taget befann sig i det där fängelset? Att fredligt ge uttryck för och förespråka en annan åsikt än regeringens är inget brott. Det gör en inte till brottsling eller förrädare.

Zapatas död är ingen isolerad händelse. Psykologen och journalisten Guillermo Fariñas har också inlett en hungerstrejk för att få till stånd en frigivning av 26 sjuka politiska fångar. Vilket öde väntar honom? Kommer han också snart att få betala med sitt liv för sin kampanj för respekt för mänskliga rättigheter? När tänker den kubanska regeringen ändra ståndpunkt? Det finns uppskattningsvis ytterligare 200 politiska fångar på Kuba. Att internera människor för deras ideal står helt i strid med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

Vi kräver att Kuba direkt och ovillkorligt friger dessa samvetsfångar och sätter stopp för denna grova kränkning av mänskliga rättigheter. Ingen regering kan kontrollera eller styra sitt folks tänkande. Även om man sätter människor bakom lås och bom kommer deras idéer att överleva. Alla försök att krossa dessa tankar och idéer kommer alltid att misslyckas. Har inte Kuba redan haft många års erfarenhet av detta?

Regeringen kommer helt enkelt att vara tvungen att inleda dialog med människor som har avvikande mening. Politisk dialog är det enda sättet att gå framåt. Det är Kuba skyldigt sina medborgare, för det kubanska folket förtjänar demokrati och respekt för sina grundläggande friheter. Zapatas död får inte gå till historien som meningslös, utan den måste markera slutet på den rådande människorättssituationen på Kuba.

EU måste göra allt som står i dess makt för att bidra till att förbättra människorättssituationen på Kuba. Det handlar inte bara om politiska fångar som Zapata utan också om att människorättsförsvarare fritt ska kunna bedriva sitt arbete. Den kubanska regeringen måste ta hand om det kubanska folket. Den får inte bara av ren rädsla internera människor eller behandla dem som brottslingar. Det är ett brott att beröva medborgare deras frihet.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Fru talman! Att försvara mänskliga rättigheter innebär att fördöma Orlando Zapatas grymma och orättvisa död, som hade kunnat undvikas, och att kräva att de som fortfarande sitter fängslade friges. Jag hoppas att detta stämmer de kubanska myndigheterna till eftertanke, eftersom deras regim måste göra framsteg så att medborgarna får åtnjuta verklig demokrati.

På Kuba råder diktatur därför att det finns samvetsfångar, därför att det finns en rädsla för debatt, fritt utbyte av åsikter och planer, därför att det finns en rädsla för frihet. Det är inget brott att ha idéer – de kan provocera, överraska och chockera, men de måste alltid dryftas och debatteras. De motiverar aldrig fängsling.

Samhällen tycker och känner, och det gör även fångar, och det är omöjligt att förbjuda människor att tycka och känna. Det innebär att de idéer och känslor som man vill trycka ned till slut sipprar genom hela samhällets samvete, som vatten. Det här gäller även det kubanska samhället, och förkämparna för den revolution som innebar slutet på Fulgencio Batistas regim borde veta detta bättre än någon annan.

Jag hoppas att den här resolutionen hjälper dem att göra den övergång de måste göra! Mänskliga rättigheter är emellertid inte förhandlingsbara. Parlamentets trovärdighet ökar när det reagerar lika starkt på alla människorättskränkningar i alla länder: i Afghanistan, i Palestina, i mitt lilla land Baskien, i Honduras och i Colombia. Det bör vara vår utfästelse, och den är givetvis alltid densamma.

  Tomasz Piotr Poręba (ECR). – (PL) Jag tror att vi alla här i kammaren håller med om att den korrupta kommunistdiktaturen omöjliggör alla slags positiva förändringar på Kuba. Bröderna Castros polisstat håller på att ruinera ön ekonomiskt, ödelägga de medborgerliga friheterna och frånta många kubaner hoppet om ett liv värt att leva.

Kubas framtid ligger givetvis i kubanernas egna händer, men EU kan spela en aktiv roll här. Vi måste kräva att alla politiska fångar friges. Det bör i själva verket vara det första villkoret för all slags dialog med Kuba. Vi måste stödja icke-statliga organisationers arbete, främja respekt för mänskliga rättigheter och tillgång till oberoende medier, inklusive Internet.

När det gäller att främja demokratiska förändringar kan transatlantiska förbindelser spela en mycket viktig roll. Därför bör vi samarbeta nära med Washington. Med förenade insatser kan vi utveckla en långsiktig strategi för Kuba, vars utgångspunkt inte är ett blint accepterande av status quo utan en långtgående vision om demokratisk och ekonomisk återuppbyggnad.

(Applåder)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Den här debatten visar återigen att en majoritet i parlamentet är hycklare. Samma majoritet som inte ville fördöma militärkuppen i Honduras och bortsåg från att den ledde till att oräkneliga människor fängslades och dödades är nu beredd att förhandla om associeringsavtal med en regering som är resultatet av ett val som manipulerats av dem som låg bakom kuppen.

Vi beklagar naturligtvis alla den kubanske medborgaren Orlando Zapata Tamayos död på ett kubanskt sjukhus efter en hungerstrejk. Men vi tar kraftigt avstånd från villkoren för denna debatt och den oacceptabla hållningen gentemot Kuba, där man bortser från de allvarliga konsekvenserna av det ekonomiska, handelsmässiga och finansiella embargo som Förenta staterna infört mot Kuba och interneringen i amerikanska fängelser av fem kubanska medborgare som bara ville försvara sitt land.

Vi kan inte behålla en oacceptabel gemensam ståndpunkt som hindrar EU från att upprätthålla öppna och fullständiga förbindelser med den kubanska regeringen på grundval av bilaterala intressen. Det är dags att upphäva den gemensamma ståndpunkten och börja normalisera förbindelserna mellan EU och Kuba. Detta förväntar vi oss av det spanska ordförandeskapet.

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Fru talman! Vi minns Fidel Castros berömda rop på ”socialism eller död”. I dag kan vi med säkerhet säga att det bara är död som återstår av detta rop. Det bevisas av de omständigheter som ledde till döden för den kubanske fången och patrioten Orlando Zapata. Castros diktatoriska styre är en skam för tanken på demokratisk socialism.

Det som händer på Kuba drar skam över alla som deltar i politiken under dessa vänsterbanderoller. Jag skämdes också för EU när den dåvarande kommissionsledamoten Louis Michel besökte Kuba med ett förslag om utvecklingssamarbete men omsorgsfullt undvek kontakt med den demokratiska oppositionen.

Vi måste sätta stopp för den här typen av politik, detta blundande för verkligheten i ett land där det aldrig hållits fria val och där samvetsfångar avtjänar mångåriga fängelsestraff under skandalösa förhållanden. Det spanska ordförandeskapet föreslår i dag att en öppen politik ska drivas gentemot Havanna, men grundläggande villkor för denna politik måste vara en demokratisering av den kubanska regimen, frigivning av politiska fångar, inledande av dialog med samhället, hävande av censur och återupprättande av medborgerliga friheter. Detta bör sägas tydligt, öppet och bestämt till regeringen på Kuba. Det ligger för övrigt i deras eget intresse.

Vi vet att det finns olika vägar till frihet för folk som förtrycks av diktatorer. Det finns den väg som valts av Polen och Sydafrika, som går ut på dialog och förståelse. Men det finns också den väg som Rumänien valde när regimen störtades under våldsamma former. Det ligger i allas intresse att undvika ett sådant scenario. Vilken väg kommer Havanna att välja? Nyckeln till det finns på Kuba. EU bör med sin politik aktivt bidra till att leda Kuba mot frihet och demokrati. Det bör också vara Europaparlamentets ståndpunkt.

  Richard Howitt (S&D). – (EN) Fru talman! Först och främst vill jag uttrycka mitt personliga djupa deltagande i samband med Orlando Zapata Tamayos död och min djupa oro för de ytterligare fyra kubanska fångar och en oppositionsaktivist som själva inlett hungerstrejker i protest.

Europaparlamentet bör upprepa vårt krav på omedelbar och ovillkorlig frigivning av samvetsfångarna på Kuba – de är 55 enligt Amnesty International och 200 enligt den kubanska kommittén för mänskliga rättigheter. I dag bör vi också uttrycka vår särskilda oro för fängslandet och misshandeln nyligen av Daris Ferrer, chef för ett centrum för hälsa och mänskliga rättigheter i Havanna. Amnesty International har inte inbjudits att besöka Kuba på 19 år och bör tillåtas att göra det. Vi bör uppmana den kubanska regeringen att besluta om konkreta datum för det föreslagna besöket av Manfred Nowak, FN:s särskilde rapportör i frågor om tortyr, som vi ska träffa i Genève nästa vecka.

Eftersom jag är en av de parlamentsledamöter som alltid motsatt sig det amerikanska handelsembargo som infördes 1962 har jag välkomnat att det under president Barack Obama har godkänts åtgärder för att låta Kubaamerikaner resa friare och skicka mer pengar hem. Jag välkomnade översynen 2008 av vår gemensamma EU-ståndpunkt som ledde till att en politisk dialog mellan Kuba och EU inrättades och att gemenskapens utvecklingssamarbete återupprättades, och jag välkomnar att BBC nyligen har getts fritt tillträde till Kuba. Men jag vill uttrycka min besvikelse över att Kuba inte har godkänt rekommendationerna i FN:s råd för mänskliga rättigheter om att ratificera de två centrala människorättskonventionerna – internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter – och om att tillåta oberoende fängelseinspektion.

Jag vill i eftermiddag säga till kommissionen och ordförandeskapet att ni – och alla vi som besöker Kuba – måste vara bestämda när det gäller att se till att vi får träffa medlemmar av det kubanska civila samhället. USA:s vice biträdande utrikesminister Bisa Williams fick möjlighet att göra ett sådant oinskränkt besök förra året, och de av oss som reser till Kuba bör insistera på att få göra detsamma.

  Louis Michel (ALDE). – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr minister! Orlando Zapata Tamayos död är ett tragiskt bevis för den förtvivlan som brist på eller avsaknad av frihet kan leda till.

Som ministern sade borde detta givetvis inte ha hänt. Vi måste fördöma interneringen av samvetsfångar och kräva att de friges. Vi får inte stödja godtycket hos en regim som envist vägrar att erkänna utövandet av de mest grundläggande friheterna, men jag menar att vi inte får beröva oss själva fördelarna av, och utsikterna till, en politisk dialog, som nu mer än någonsin framstår som det mest konkreta uttrycket för våra europeiska värden.

Förbindelserna mellan Kuba och EU har varit komplexa under mycket lång tid. Ofta grundas de på bristande medvetenhet och förståelse, och det har lett till allvarliga spänningar och undergräver regelbundet den politiska dialogens framsteg och utsikter. Vi vet alla att Kuba i dag befinner sig i ett kritiskt skede i sin historia. Jag är mer övertygad än någonsin om att det skulle vara fel att inte ta tillvara de fördelar och framsteg – om än blygsamma – som kan komma av en dialog som bärs upp av särskilda historiska, kulturella och språkliga band.

EU är utan tvekan den enda politiska makt som har förmågan att övertyga kubanerna om att den isolering de befinner sig i är livsfarlig och förr eller senare bara kan leda dem till ett tragiskt öde. Vi får inte dra oss undan ansvaret att gå vidare med dialogen utan att utesluta någon av de besvärliga frågorna men också utan att tillämpa dubbelmoral, vilket jag menar sker alldeles för ofta.

  Marek Henryk Migalski (ECR). – (PL) Friheten kommer att segra på Kuba. Man kommer att få demokrati och en fri marknadsekonomi.

EU kan inte – och vill inte heller, antar jag – bidra till att störta regimen, men vi måste vilja och bör kunna hjälpa kubanerna när systemet väl förändrats. Erfarenheterna från länder som Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern visar att detta kan göras och att det kan göras med framgång. Vi kan bidra med vår erfarenhet, och när Raúl Castro störtats bör EU ställa upp med sin erfarenhet och sina pengar, så att Kuba aldrig hamnar i den situation som beskrivs av den polske kommentatorn Marek Magierowski, där ättlingar till Orlando Zapata, som nämnts så många gånger här i kammaren, i framtiden serverar Castros ättlingar rom på Havannas promenader och boulevarder.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL). – (CS) Jag är från början läkare till yrket och jag vet hur svårt det är att rädda människoliv. Jag beklagar uppriktigt allt förslösande av människoliv, och jag delar er sorg över Orlando Zapatas död. Jag har omsorgsfullt granskat alla resolutioner som lagts fram av de politiska grupperna. Tyvärr måste jag upprepa vad jag sade när vi nyligen debatterade betänkandet om situationen för de mänskliga rättigheterna i de centralasiatiska republikerna. Jag sade då att vi gjorde ett misstag när vi utsåg oss själva till mentorer utan att ha något vettigt att säga och utan att visa respekt för de specifika historiska och kulturella traditionerna i dessa länder, inte ens för de positiva resultat som de har uppnått. Detsamma gäller Kuba. Jag är helt övertygad om att det enda sättet att förbättra situationen på Kuba är genom en dialog mellan jämlikar, vilket de kubanska tjänstemännen är redo för. På det sättet kan vi också bidra till att förbättra sociala och ekonomiska rättigheter på Kuba. Vi får inte glömma att Kuba, trots sin besvärliga ekonomiska situation, alltid befinner sig i första ledet bland de länder som ger bistånd till andra, som t.ex. vid katastrofen i Haiti. Det är sant att den som är snabb att fördöma gillar att fördöma. Vi bör definitivt inte slå in på den vägen.

  Mario Mauro (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tror verkligen jag kan tillkännage att vi kommer att skriva en värdig sida i parlamentets historia i dag och ännu mer i morgon när vi röstar. Det gör vi eftersom vi för en gångs skull lägger åt sidan de ömsesidiga fördomar som kommer sig av att vi tillhör olika grupper. I stället böjer vi oss för den högre gåta som en människas död utgör och erkänner sanningen.

Vad ska vi egentligen skriva i den här resolutionen? Vi ska skriva saker som kan verka enkla och självklara men som faktiskt är oerhört viktiga. Vi ska skriva att det inte finns någon frihet på Kuba; vi ska skriva att det inte finns någon demokrati på Kuba; vi ska skriva att ett liv är ett liv och att människor inte får dödas. Det här kanske vi nästan tar för givet, men det har tagit oss många år att övervinna våra ömsesidiga fördomar och inse ett faktum som inte kränker vars och ens politiska övertygelse utan bara får oss att erkänna det grundläggande korn av sanning som är den enda utgångspunkten för en diskussion.

Vi får inte undvika diskussioner med Kuba utan måste i stället insistera på att en sann diskussion utgår från sanningen, dvs. Kubas underlåtelse att erkänna individens centrala betydelse. Vad vi behöver, mer än handskakningar eller vänskapliga gester, är lämpliga åtgärder som får Raúl Castros regering att ge upp hoppet om att nå kompromisser där ingen eller åtminstone bara sekundär vikt fästs vid frågan om mänskliga rättigheter.

Parlamentet har med rätta utnyttjat denna möjlighet, till skillnad från den höga representanten, som jag på nytt vill påminna, precis som jag gjorde i förmiddags, om att Cuba libre inte är namnet på en cocktail – det är det krigsrop som vi bär i våra hjärtan, för vi vill ha demokrati och vi vill att Kuba ska bli fritt.

  María Muñiz De Urquiza (S&D). – (ES) Fru talman! De spanska ledamöterna i gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet beklagar djupt Orlando Zapatas död samt situationen för samvetsfångarna. Vi yrkar på det bestämdaste att de ska friges.

Orlando Zapatas död är beklaglig, men den skulle kunna få oss att sluta prata om de mänskliga rättigheterna på Kuba och börja verka för mänskliga rättigheter tillsammans med de kubanska myndigheterna, för att främja de mänskliga rättigheterna på Kuba. I detta syfte bör vi överväga att ändra den gemensamma ståndpunkt som hindrar oss från att föra en dialog med de kubanska myndigheterna, som har möjlighet att förändra situationen när det gäller mänskliga rättigheter på ön.

Den gemensamma ståndpunkten – som för övrigt inte är så gemensam, eftersom många av EU:s medlemsstater har bilaterala förbindelser med Kuba – är ett hinder som står i vägen för varje möjlighet till politisk dialog. Den hindrar EU från att tillämpa principerna bakom unionens yttre åtgärder, som främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i världen.

Den gemensamma ståndpunkten är ett urmodigt, förlegat instrument som antogs förra århundradet av 15 av EU:s medlemsstater. Nu har vi 27 medlemsstater. Situationen i världen har förändrats. Förenta staterna för en dialog med Kuba i känsliga frågor som immigration. Amerikanska samarbetsorganisationen har låtit Kuba gå med under förutsättning av dialog på basis av respekt för organisationens principer.

I denna nya epok för EU behöver vi ett bilateralt framförhandlat instrument som gör det möjligt för oss att vara effektiva i det som EU är effektivt på, det vill säga att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Det är underligt att EU blockerar en dialog med Kuba, eftersom unionen i sina yttre förbindelser har förhandlat fram och håller på att genomföra avtal med länder som inte uppfyller minimistandarderna för medborgerliga och politiska rättigheter och naturligtvis inte heller sociala rättigheter, vilket Kuba gör.

Endast genom dialog och mekanismerna för samarbete och kompromiss genom ett internationellt fördrag kan EU kräva något av Kuba. De som vägrar föra en dialog hindrar sökandet efter en värdig utväg för dem de säger sig försvara.

Däremot har den spanska regeringens utrikespolitik föregått med gott exempel, eftersom ett betydande antal samvetsfångar har frigetts som ett resultat av konstruktiv dialog med stränga krav.

Don Quijote sade att den som straffas genom handling inte behöver straffas genom ord. Vi ska därför sluta prata och börja verka för de mänskliga rättigheterna på Kuba, i samarbete med de kubanska myndigheterna. Detta är vad samvetsfångarna behöver, snarare än Europaparlamentets fördömanden.

  Ramon Tremosa i Balcells (ALDE). – (ES) Fru talman, mina damer och herrar! Vid razziorna på Kuba under den ”svarta våren” 2003 fängslades 75 dissidenter, anklagade för att spionera för Förenta staterna. Samtidigt greps Orlando Zapata för bristande respekt, störande av den allmänna ordningen och civil olydnad.

De 75 dissidenternas hustrur bildade gruppen ”Kvinnor i vitt”, som belönades med Sacharovpriset för tankefrihet av parlamentet 2005. För övrigt vill jag påpeka att Castroregimen inte beviljade visum till ”Kvinnor i vitt” för att de skulle kunna komma hit till parlamentet och ta emot priset.

Enligt den kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter finns det ungefär 200 politiska fångar på Kuba, av vilka 22 är journalister. Kuba ligger på tredje plats i den sorgliga topplistan över fängslade journalister, efter Iran med 52 och Kina med 24.

Amnesty International förklarade den 42-årige Orlando Zapata för samvetsfånge. Han inledde en hungerstrejk den 3 december 2009 på grund av den upprepade misshandel och övriga dåliga behandling som han utsattes för. Han avled den 23 februari, 85 dagar efter att han inledde hungerstrejken.

Parlamentet bör uttrycka sitt stöd för Orlando Zapatas familj och vänner och sin stora oro över tillståndet för de mänskliga rättigheterna på Kuba. Parlamentet bör sända en tydlig signal till Castroregimen, särskilt inom ramen för det spanska ordförandeskapet. Det spanska ordförandeskapet bör för övrigt försvara de grundläggande rättigheterna på Kuba på ett mer aktivt sätt.

Slutligen vill jag ta tillfället i akt och kräva ett omedelbart frigivande av alla politiska fångar på Kuba.

  Francisco José Millán Mon (PPE). – (ES) Fru talman! Demokrati och försvar av mänskliga rättigheter har en viktig plats bland unionens principer och mål för yttre åtgärder – jag tänker på artikel 21 i EU-fördraget. Artikeln gäller även förbindelserna med Kuba och det kubanska folket, som vi bryr oss mycket om.

Tyvärr tycks rådets agerande under de senaste fem åren väsentligen ha styrts av en önskan att korrigera linjen från föregående år, särskilt från 2003 då en ytterst hård våg av förtryck ägde rum på Kuba. År 2005 upphävde rådet tills vidare åtgärderna från 2003.

Därefter reste utrikesministrar och kommissionsledamöter till ön. I juni 2008 hävdes åtgärderna från 2003. Som Diego López Garrido nämnde inleddes en övergripande politisk dialog, samt regelbundna högnivåmöten. Nyligen besökte en statschef i en medlemsstat till och med Havanna. Tyvärr hade de europeiska politiska ledare som besökte ön inte tid att träffa dissidenternas företrädare, som därför kände sig åsidosatta.

Under hela denna tid har förtrycket på Kuba fortsatt. Det har inte genomförts några förändringar eller reformer. Ändå har den politiska dialogen fortsatt. Nu är vi alla bestörta över den politiske fången Orlando Zapatas grymma död.

Det är välkänt att vissa regeringar, som den spanska regeringen, upprepade gånger har sagt att de vill upphäva den gemensamma ståndpunkten. Dess budskap är mycket logiskt: stöd till en demokratisk övergång, i grunden samma sak som krävs genom principerna och målen i artikel 21 i fördraget.

Jag ska avsluta med två saker. Den gemensamma ståndpunkten har inte hindrat en dialog. Det är uppenbart. Dessutom bekräftades den nyligen – i juni 2009 – av EU:s 27 ministrar. För det andra kan prioriteringen inte vara att ändra den gemensamma ståndpunkten – det skulle vara droppen! Den nuvarande prioriteringen är att kräva ett omedelbart, fullständigt och ovillkorligt frigivande av alla politiska fångar.

Jag betraktar Kuba och Latinamerika som Väst, och det som kännetecknar Väst är den mänskliga värdigheten och respekten för mänskliga rättigheter. En sista tanke: Jag vill påminna rådet om att det i sina egna slutsatser i juni 2009 slog fast att framtiden för den politiska dialogen med Kuba var avhängig av framstegen, särskilt i fråga om mänskliga rättigheter. Kan någon hävda att det görs framsteg i dag? Kan någon verkligen påstå det?

  Antonio Masip Hidalgo (S&D). – (ES) ”Historien ska frikänna mig” löd det kända uttalandet av en ung jurist som satte sitt folk i rörelse. Historien frikänner honom för hans revolt mot tyranniet och därefter mot Förenta staternas embargo.

Parlamentet, som representerar det största området av frihet och demokrati i världen, fördömer dock med samma eftertryck den diktatur som förtrycker Kubas folk, kränkningen av mänskliga rättigheter på ön, grymheten mot politiska fångar och föraktet för dess medborgare i exil. Historiens dom är tydlig.

Genom denna resolution står ledamöter från alla ideologier sida vid sida med det kubanska folket i dess kamp. Vi måste göra allt som står i vår makt för att förhindra det brutala förtryck de utsätts för. Detta innefattar att upphäva den paralyserande gemensamma ståndpunkten.

Jag ska ge Raúl Rivero min hyllning med de sista verserna som han skrev i sin hemstad Havanna: ”De beskattar inte ömhet, tomhet, kvävning eller bitterhet. Hemlandets ruiner är säkra. Lugn, kamrater. Nu är vi på väg.”

  Fiorello Provera (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den kubanska kommunistregimens val och agerande skapar ett dilemma för vårt parlament: går det att fortsätta diskutera med denna regim? Europaparlamentet har under åratal uppmanat de kubanska myndigheterna att genomföra demokratiska reformer som respekterar de mänskliga rättigheterna. Men att Fidel Castro har överlämnat makten till sin bror Raúl har varken lett till demokratiska reformer eller frigivande av politiska fångar.

Orlando Zapatas död i fängelse, efter 85 dagars hungerstrejk, visar regimens ideologiska och förtryckande karaktär. EU har under tio år betalat 145 miljoner euro i hjälpåtgärder till Kuba, men resultaten är långt ifrån övertygande. Denna finansiering har i själva verket bidragit till att hålla tyranniet vid liv. Om vi vill vara trovärdiga måste vi kräva att förbindelserna med Havanna, inklusive utvecklingsstödet, knyts till bestämda och kontrollerbara förbättringar av situationen för alla kubanska medborgares mänskliga rättigheter, till att börja med genom det omedelbara frigivandet av politiska fångar och samvetsfångar.

Vi bör inte ställa något ultimatum utan kräva förändring av en av planetens största förtryckarregimer, en blek imitation av en ideologi som historien har lämnat bakom sig och som snabbt håller på att dö ut.

  Michael Gahler (PPE). – (DE) Fru talman! Vi bör ge både Kubas folk och öns regim ett konkret erbjudande: i stället för dagens politiska situation ska vi finansiera en övergång till demokrati på Kuba. Första steget måste vara ett frigivande av alla politiska fångar. Samtidigt bör Förenta staterna upphöra med sina sanktioner, som har bidragit till att befästa regimen snarare än att besegra den. Nästa steg bör vara att företrädare för regimen och medborgarrättsrörelsen på Kuba i rundabordssamtal utarbetar en plan för övergången till demokrati och för demokratiska val.

Centraleuropa är för övrigt ett bevis på att det fortfarande finns en framtid för det tidigare statliga partiet – även för detta parti finns det därför utsikter efter den gamla ordningens undergång. EU och medlemsstaterna bör stödja denna process på ett liknande sätt som vi gjorde i Centraleuropa. Detta skulle hjälpa det kubanska folket, stabilisera regionen och även bereda väg för en ny typ av förbindelser med Förenta staterna, vilka inte skulle vara en upprepning av tiden före Castro.

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Oavsett de bakomliggande orsakerna är Orlando Zapata Tamayos död beklaglig. Det är beklagligt att han drog de yttersta konsekvenserna av sin protest. Vi kan dock inte godta någon intensifiering av oacceptabla politiska och ideologiska kampanjer mot Kuba och dess folk med denna sorgliga och beklagliga händelse som förevändning.

Oavsett hur man ser på det kubanska folkets val måste man respektera deras suveräna rätt att besluta om sitt öde och sin stats politiska organisationsform.

Av dessa skäl fördömer vi alla former av intervention eller angrepp, inklusive den kriminella blockad som Kuba har utsatts för under nästan ett halvt århundrade.

Av dessa skäl anser vi även att EU:s följdriktiga ståndpunkt och den rätta vägen framåt måste vara en fullständig normalisering av förbindelserna med Kuba genom att den gemensamma ståndpunkten som är riktad mot Kuba avlägsnas. Denna ståndpunkt utgör en oacceptabel form av diskriminering av Kuba och dess folk.

Framför allt godtar vi inte det oerhörda hyckleri som många i parlamentet ger prov på, och vi fördömer EU:s politiska dubbelspel.

  Antonio López-Istúriz White (PPE). – (ES) Fru talman! Jag riktar mig till Orlando Zapatas mor och dem som lider tillsammans med honom i kampen för frihet på Kuba. De är inte ensamma.

I egenskap av generalsekretare i mitt parti vill jag tacka författarna till resolutionen och särskilt alla partier som har undertecknat den. Genom resolutionen protesterar ett enat parlament mot denna isolerade och fallfärdiga diktatur. I dag undertecknar vi inledningen till en internationell dödsdom för denna regim.

Med utgångspunkt från de flesta anföranden jag har hört är jag övertygad om att vi alla bestämt och otvetydigt fördömer er sons död. Många av oss går dock längre än detta uttalande. Ni kan vara säker på att vi kommer att fortsätta försöka se till att alla politiska fångar på ön ovillkorligt friges.

Vi kommer att fortsätta vara vaksamma när det gäller kränkningar av de mänskliga rättigheterna på ön. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) kommer naturligtvis att kämpa för att behålla EU:s gemensamma ståndpunkt. På grundval av vad jag har hört är jag säker på att många andra kommer att göra det samma.

Vi kommer inte att ge motstridiga signaler, utan en tydlig vägledning till hur vår dröm om ett demokratiskt Kuba kan förverkligas. Att Orlando offrade sitt liv har gjort intryck på människors samveten i hela världen. Låt oss se till att tusentals kubaners offer i det tysta kan högtidlighållas på ett fritt Kuba inom en nära framtid.

  Gesine Meissner (ALDE). – (DE) Fru talman! För oss är det förhållandevis lätt att prata när kränkningarna av de mänskliga rättigheterna äger rum någon annanstans och människor dör på grund av sin övertygelse. Det är viktigt att man gör detta klart för sig. Orlando Zapata har mist livet som en följd av sin hungerstrejk. Även andra fångar har nu drivits till hungerstrejk.

Vi måste därför tänka över hur vi kan gå vidare på ett målinriktat sätt. Somliga har anfört att vi absolut inte ska tala med Kuba eftersom regimen där inte är godtagbar för oss. Andra har uttryckt åsikten att vi är hycklare och att Kubas folk fritt bör fatta sina egna politiska beslut. Jag tycker inte att denna ståndpunkt är bra alls, herr Ferreira! Jag anser att friheten att fatta politiska beslut upphör då de mänskliga rättigheterna kränks och folk dör. I en sådan situation måste vi i Europaparlamentet agera.

Mot denna bakgrund är det helt rätt att ingående diskutera de konkreta förslag som har lagts fram, inte minst de nya förslagen av Michael Gahler, och överväga vad vi kan göra för att ingripa mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna överallt i världen och hjälpa världens folk.

  Franz Obermayr (NI). – (DE) Fru talman! I diskussionen om våra förbindelser med Kuba i dag, mot bakgrund av Orlando Zapatas tragiska död, måste vi erkänna att den bild vi har haft av Kuba härrör från en tid då våra föreställningar formades av en uppdelning i goda och onda. Vi hade å ena sidan de onda kubanerna, Sovjetunionens vasaller inriktade på en internationell revolution, och å andra sidan de goda kubanerna, som frälste landet från sockerbaronerna, maffian, CIA och den amerikanska imperialismen. Å ena sidan hade vi de onda kubanerna, folkets kommunistiska förtryckare, och å andra sidan de som gav befolkningen utbildning, läkarvård och tillräckligt med mat. Om Orlando Zapatas död ska ha någon mening – om död någonsin kan ha någon mening – bör vi i dag ta detta arv på största allvar. Denna död får inte vara förgäves.

Det andra som måste inträffa är att EU måste gå sin tydliga väg, en målmedveten politisk väg, och inte i USA:s ledband. Vi måste frigöra oss från den gamla ideologiska belastningen och stå på jämlik fot i den politiska dialogen, där vi kräver tydliga förbättringar i situationen för de mänskliga rättigheterna så att vi inom kort kan tala om ett fritt Kuba där öns befolkning lever i demokrati.

  Alf Svensson (PPE). - Fru talman! I närmare 50 år har USA:s handelsembargo varit gällande. Det har drabbat Kubas befolkning med fattigdom och förtryck och detta har betonats från många håll här.

Många känner säkert till att Human Rights Watch, i en rapport från november 2009 som heter ”New Castro, Same Cuba”, föreslog att embargot skulle slopas och att Kubas diktatorer skulle få sex månader på sig att frige de politiska fångarna och om man inte klarade det, så skulle man använda sig av ett smartare embargo. Det skulle vara den typ av embargo som faktiskt har nyttjats en del på sistone, dvs. att frysa tillgångar och frysa utländska investeringar och se till att reseförbud också existerade. Detta skulle naturligtvis de stora demokratiska staterna och EU stå för. Det skulle vara intressant att höra vad ministern anser om just detta förslag som kom från Human Rights Watch.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Det måste under alla omständigheter vara en prioritet för EU att engagera sig mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Orlando Zapata, en kubansk politisk fånge, avled till följd av sin hungerstrejk. En annan kubansk fånge hungerstrejkar som protest för 25 fångar som är i väldigt dåligt hälsotillstånd och vilkas liv är hotade. Det är inte någon lösning att göra som den spanska regeringen föreslog när den erbjöd asyl för den svältande fången. Jag förvånas över den spanska regeringen, som står ordförande för EU för närvarande, eftersom dess förslag inte löser problemet. Ett omedelbart frigivande av de politiska fångarna är ingen lätt sak. Därför uppmanar jag kommissionsledamot Andris Piebalgs att se till att kommissionen inleder förhandlingar med den kubanska regeringen om att låta Röda korset besöka de kubanska politiska fångarna. Detta skulle göra det möjligt att på ett objektivt sätt bedöma deras tillstånd och underlätta fortsatta förhandlingar. Röda korset gavs tillträde till Guantánamofängelset i detta syfte.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Även jag förespråkar att de mänskliga rättigheterna respekteras, både i Europa och övriga delar av världen. Orlando Zapatas död är ett rop på hjälp från en person som på ett mycket tragiskt sätt ville fästa uppmärksamheten på något som – åtminstone för honom – var en fullständigt olidlig situation. Jag vill att vi som européer, oberoende av den politiska situationen, intar en fast hållning för att de mänskliga rättigheterna i FN-stadgan ska respekteras.

  Diego López Garrido, rådets tjänstgörande ordförande. – (ES) Fru talman! Debatten om samvetsfångarnas situation på Kuba, som föranleddes av samvetsfången Orlando Zapatas död, visar att det finns stor enighet bland ledamöterna och de politiska grupperna. Jag är säker på att detta kommer att speglas i morgondagens omröstning om resolutionsförslagen från denna debatt, som i stort sett är i linje med rådets, kommissionens och alla EU-institutioners ståndpunkter. Detta stärker onekligen EU i denna viktiga dialog med Kuba och i syftet att främja och förbättra det kubanska folkets situation.

Jag tror att vi kan vara eniga om att vi måste göra vår röst hörd så fort det sker en kränkning av de mänskliga rättigheterna, var det än är. Jag anser att det är en grundläggande princip som har lyfts fram, och den bör alltid mätas med samma måttstock.

EU måste träda i förgrunden så fort det sker en kränkning av de mänskliga rättigheterna, därför att det är en del av unionens karaktär. I detta fall agerar vi i förhållande till Kuba genom att säga och kräva att alla kvarvarande samvetsfångar på Kuba bör friges och att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i landet.

Det är dock inte allt. Vi måste arbeta effektivt och vara effektiva, uppnå resultat som förbättrar välbefinnandet och levnadsförhållandena för samvetsfångar eller till och med göra det möjligt för dem att friges.

I vissa fall har detta uppnåtts och i vissa fall har framsteg gjorts. Skälet är bland annat att det i EU:s politik gentemot Kuba finns ett grundläggande element, nämligen politisk dialog. Denna dialog återupptogs nyligen, vilket jag anser vara positivt. Genom att upphöra med de obegripliga sanktioner som var en del av EU:s ståndpunkt och genom att återuppta denna politiska dialog blev det möjligt att göra något som inte hade varit möjligt sedan 2003: att tala med de kubanska myndigheterna om samvetsfångarna.

Självfallet måste den utvärdering som några av er har nämnt, utvärderingen av dialogens resultat, äga rum med jämna mellanrum, och det måste genomföras en utvärdering av processen i år. Många av er – jag tänker bland annat på anförandena av Mario Mauro, Luis Yáñez-Barnuevo García eller Louis Michel – har betonat betydelsen av denna dialog, av detta samarbete, och av den moraliska auktoritet som ger EU rätt att tala med Kuba och uppnå framsteg, vilket är slutmålet.

Vi välkomnar därför den breda enigheten i parlamentet om situationen för mänskliga rättigheter på Kuba, som jag anser kan sammanfattas i ett budskap: även om vi fortsätter att vara öppna för dialog med Kuba kommer EU att fortsätta kräva att alla politiska fångar på Kuba friges och att de kubanska medborgarnas medborgerliga och politiska rättigheter respekteras.

  Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Denna debatt har återigen bevisat att parlamentet är en fyrbåk i fråga om mänskliga rättigheter och demokrati.

Inte heller kommissionen kommer någonsin att tolerera kränkningar av de mänskliga rättigheterna och demokratin. Det innebär att dessa frågor även fortsättningsvis kommer att vara en hörnsten i vår politik, inte bara på grund av att det är en styrka. Vi känner att den som har starka åsikter även bör hävda dem.

Som ni även vet kommer grunden för vårt arbete med Kuba även fortsättningsvis att vara den gemensamma ståndpunkten från 1996. Detta utgör grunden. Det står klart att grundläggande förändringar i situationen för de mänskliga rättigheterna på Kuba bör äga rum.

Samtidigt visar den konstruktiva dialog som inleddes 2008 positiva tecken. Jag vill inte påstå att vi har uppnått något större genombrott, men i en rad frågor har det skett framsteg.

Detta är vägen framåt. Och vi bör fortsätta träffa civilsamhället. Kommissionen kommer att följa rådets slutsats, enligt vilken möten med den demokratiska oppositionen när så är lämpligt ska vara en del av högnivåbesöken, och vi kommer aktivt att eftersträva dem.

  Talmannen. – Jag har mottagit sju resolutionsförslag, som ingetts i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Krzysztof Lisek (PPE), skriftlig. – (PL) Orlando Zapata Tamayo, som greps 2003 tillsammans med 75 andra dissidenter vid ett myndighetstillslag mot oppositionsgrupper, avled efter två månaders hungerstrejk i ett kubanskt fängelse. Jag hoppas att en av Kubas mest välkända politiska fångars död har påmint alla om att frågan om de mänskliga rättigheterna på Kuba inte är löst.

Jag instämmer helt med kraven från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och många människorättsorganisationer på att EU-staternas regeringar bör utöva påtryckningar på de kubanska myndigheterna för att de politiska fångarna ovillkorligt ska friges, under hot om blockering av varje försök att förbättra förbindelserna mellan EU och Kuba. Jag anser att det var för tidigt för EU att helt häva sanktionerna mot Kuba, utan att först förhandla fram ett faktiskt frigivande av alla politiska fångar. Samtidigt vill jag betona att Kubas medborgare inte bör lida för misstagen av dem som fattar sådana beslut. Det är hög tid att landet vidtar bestämda åtgärder i riktning mot demokratisering, uppbyggnad av det civila samhället och respekt för de mänskliga rättigheterna, särskilt yttrande- och föreningsfriheten.

Jag vill upprepa vad Spaniens tidigare premiärminister José María Aznar sade, att det är oacceptabelt att europeiska politiker vid besök på Kuba vägrar träffa företrädare för oppositionen. Vi måste hitta sätt att stödja utvecklingen av en demokratisk ordning på Kuba och till det kubanska folket vidarebefordra de universella värderingarna kopplade till utvecklingen av en demokrati och ett demokratiskt samhälle.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Orlando Zapata Tamayos för tidiga död, efter sju års olaglig fängelsevistelse som han bara hade ett sätt att protestera emot, måste betraktas som den repressiva kubanska regimens ansvar. Det är vår plikt att komma ihåg vad Orlando Zapatas mor sade, när hon hoppades att vi inte ska behöva gå igenom vad hennes son var tvungen att uppleva. Under de senaste fyra åren med Raúl Castro vid makten har förhoppningarna om att kommunistdiktaturen på Kuba skulle kunna bli mer human helt klart kommit på skam. Människor på Kuba riskerar även fortsättningsvis livet när de yttrar sina åsikter. Det finns fortfarande omkring 200 politiska fångar på Kuba. Både USA och EU:s medlemsstater har fördömt Orlando Zapatas död, men protesten har inte varit tillräckligt stark och har inte kommit i tid. I fall som detta kan man inte som det spanska ordförandeskapet slösa tid när man reagerar. Sensmoralen i Zapatas fall är att den kubanska diktaturens bistra verklighet inte kan ignoreras. Vår politik gentemot Kuba måste vara beroende av verkliga förändringar i landet. EU måste ställa sig på det kubanska folkets sida hellre än att hoppas på att man kan lita på Zapatas mördare.

(Sammanträdet avbröts kl. 17.25 och återupptogs kl. 18.00.)

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman