Talmannen. Nästa punkt är en debatt om

– en muntlig fråga till kommissionen från Nikolaos Chountis och Jürgen Klute, om kreditvärderingsinstitut (O-0051/2010 – B7-0302/2010),

– en muntlig fråga till kommissionen från Udo Bullmann för S&D-gruppen, om kreditvärderingsinstitut (O-0072/2010 – B7-0309/2010),

– en muntlig fråga till kommissionen från Jean-Paul Gauzès för PPE-gruppen, om kreditvärderingsinstitut (O-0077/2010 – B7-0312/2010), och

– en muntlig fråga till kommissionen från Sylvie Goulard för ALDE-gruppen, om kreditvärderingsinstitut (O-0078/2010 – B7-0313/2010).

  Nikolaos Chountis, frågeställare. – (EL) Herr talman! Dagens debatt i Europaparlamentet gäller den verksamhet som bedrivs av kreditvärderingsinstitut och den inverkan dessa institut har på den globala ekonomin och på EU-ekonomin. EU och Europeiska centralbanken har utfärdat förordningar där man beviljar kreditvärderingsinstitut, till exempel Moody’s, SnP och Fitch, rätten att värdera inte bara företag utan också EU:s medlemsstater.

När krisen bröt ut erkände samma EU-institutioner den mycket negativa roll som spelas av kreditvärderingsinstitut. Medan man kunde ha väntat sig att Europeiska kommissionen skulle begränsa rollen för dessa institut uppgraderades i stället deras roll och formaliserades genom en ny förordning i november 2009.

Kreditvärderingsinstitut hade redan börjat nedgradera Greklands kreditvärdering i början av 2009, vilket ledde till att Grekland betalar dubbelt så mycket ränta som tidigare och har kommit in i en ond cirkel med nedskrivningar och spekulativa lån. Vi känner alla till slutresultatet. Så sent som i går försökte Moody’s åter att skapa ett negativt klimat för den grekiska ekonomin och euron med ett påfallande spekulativt ingripande genom att nedgradera tillståndet för den grekiska ekonomin med 4 punkter, utan någon vettig anledning.

Moody’s är en av de tre privata amerikanska företag som EU officiellt erkänner i syfte att värdera medlemsstaternas ekonomier, trots att varje ekonom, politiker och institutionell aktör i EU och Förenta staterna anklagas för att ha ett mycket stort ansvar för den senaste krisen.

För att vara exakt var det detta institut som anklagades av före detta analytiker i den amerikanska kongressen för att av sina överordnade tvingas ge giftiga värdepapper en positiv värdering. Det är detta institut som av dussintals företag anklagas för att genom värderingar ha tvingats betala avgifter. Det var detta institut som, tillsammans med resten av den ”heliga treenigheten”, nämligen SnP och Fitch, tog emot en mängd klagomål från kommuner, regioner och stater i Förenta staterna som hade lurats att göra investeringar och förlorat miljontals US-dollar. Det är detta institut som anklagas av ett stort antal försäkringsfonder som förlorade sina investeringar på grund av felaktiga värderingar. Staten Ohios försäkringsfond förlorade ensam 450 miljoner US-dollar.

Eftersom vi vet allt detta, eftersom det är oacceptabelt för EU-ekonomier att värderas av egennyttiga privata amerikanska institut, borde denna arbetsuppgift utföras av ett offentligt, demokratiskt kontrollerat institut som inte har någon anknytning till privata intressen. I stället, herr Barnier, ser vi att kommissionen till och med i dag förhalar frågan, vilket leder till att spekulationsmaffian fortsätter att tvinga och styra den ekonomiska politiken på bekostnad av arbetstagarna och EU-medlemsstaternas medborgare.

Jag anser att Europaparlamentet äntligen bör axla sitt ansvar, ingripa och kräva att Europeiska kommissionen och rådet, efter att ha rådfrågat Europaparlamentet, genast ska lagstifta för att göra slut på denna oacceptabla situation.

  Gianni Pittella, ställföreträdare för frågeställaren. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet försöker med denna muntliga fråga uppmärksamma de problem som gäller kreditvärderingsinstitut. Vårt syfte är att av Europeiska kommissionen få veta vilka de kommande åtgärderna kommer att bli, till att börja med möjligheten att skapa ett europeiskt kreditvärderingsinstitut, som vi stöder och som enligt vår uppfattning börjar ta form, delvis mot bakgrund av vad ordförande Barroso själv sade om denna fråga.

Vi måste ge beröm när det är berättigat och erkänna att kreditvärderingsinstitut har uppnått det som är så gott som omöjligt. De har lyckats spela en avgörande roll både under de allra första skedena av finanskrisen 2008, när Lehman Brothers gick i konkurs, och nu i det andra skedet som inleddes med skuldkrisen i Grekland.

År 2008 nonchalerade de – och i vissa fall till och med främjade – riskerna med giftiga produkter och nu har de beslutat göra en insats för stabiliteten på marknaderna genom att nedgradera värderingarna av Grekland, Portugal och Spanien, just när förhandlingarna mellan EU, Internationella valutafonden och den grekiska regeringen var på gång. Talman Buzek! Det är inget tvivel om saken: Dessa människor är onda!

Jag vill inte skylla allt som har hänt i världen och i EU på kreditvärderingsinstituten. Men att de alltid befinner sig på brottsplatsen – jag hänvisar till det som hände med Parmalat, Enron, Lehman Brothers – bör få oss att reagera på ett mer passande och praktiskt sätt än vi reagerar för närvarande, eftersom vi inte gör någonting.

Herr kommissionsledamot! När kommer man att göra en utredning av denna verksamhet och av denna sektor? Vi samarbetade för en tid sedan med Jean-Paul Gauzès om detta när vi lade fram ett förslag till förordningen om kreditvärderingsinstitut. Nu behövs det en sektoriell utredning för att få någon klarhet i den skandalösa, oacceptabla situation då en koncentration och ett oligopol skapas inom denna sektor.

Låt oss få ett grepp om situationen innan den förvärras och låt oss omsätta våra ord i handling. Förutom att man behöver inrätta ett offentligt EU-institut bör vi också reflektera över den roll som oberoende revisionsdomstolar kan spela när det gäller att göra en bedömning av statsskuld och därigenom befria de privata instituten från ansvaret för dem.

Avslutningsvis har president Sarkozy och förbundskansler Merkel officiellt bett Europeiska kommissionen att utarbeta några förslag för att stärka konkurrensen på kreditvärderingsmarknaden. Det är synd att det i Europeiska rådet, där president Sarkozy och förbundskansler Merkel sitter, i själva verket är regeringarna som försenar godkännandet av det finansiella tillsynspaketet och därigenom hindrar inrättandet av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma), den EU-myndighet som ska ansvara för tillsynen.

Därför, president Sarkozy och förbundskansler Merkel, bör ni sopa rent framför egen dörr innan ni talar om för ordförande Barroso vad han ska göra.

  Jean-Paul Gauzès, frågeställare. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kreditvärderingsinstitut var en viktig fråga för parlamentet i slutet av föregående valperiod och jag vill i detta hänseende betona både kommissionens och parlamentets sätt att reagera genom att anta en förordning om kreditvärderingsinstitut.

I dag tar vi åter upp denna fråga på grund av de iakttagelser som det har varit möjligt att göra om kreditvärderingsinstitutens roll under krisen. De kan kritiseras för att de inte såg krisen komma, de kan kritiseras för sina osäkra värderingar och för sina olägliga beslut, när de tillkännager sina värderingar, framför allt när de gäller statsskuld.

Trots detta anser jag att vi måste undersöka denna fråga på ett objektivt sätt. För det första är det inte i sig självt chockerande att kreditvärderingsinstituten värderar produkter som de har lämnat till investerare. Investerare som investerar, som tillhandahåller fonder, har rätt att försöka upptäcka de risker eller svårigheter som kan uppkomma, precis som de har rätt att upptäcka vilka värderingar som är bra.

Situationen blir något mer tvetydig när dessa värderingar, i bankernas bestämmelser, används för att bestämma vilka belopp av egna fonder bankerna måste ha i utbyte mot vissa av sina investeringar. Från denna synpunkt innebär förordningen från 2009 ingen verklig lösning eftersom tanken var att tillhandahålla både godkännande och tillsyn av kreditvärderingsinstituten. Därför kan en värdering vara berättigad, men är det berättigat att utfärda värderingar på det sätt instituten gör?

Jag anser att de texter ni kommer att föreslå – jag betonar att ni just har lagt fram texten om införande av EU-tillsyn av kreditvärderingsinstitut inom ramen för den nya budgetförordningen – måste göra att det blir möjligt att hitta en lösning på dessa frågor, framför allt den som gäller konkurrens inom området för kreditvärderingsinstitut. Jag anser inte att man löser problemen genom att helt enkelt bekräfta inrättandet av ett EU-institut, även om det är offentligt. Om tanken är att skapa ett institut som utfärdar värderingar på ett vänligare, mer generöst sätt än de andra kommer det inte att bli till stor nytta.

Jag anser att ytterligare frågor måste ställas om villkoren för institutens sätt att utfärda sina värderingar. Det finns värderingar av privata företag och det finns värderingar av statsskuld. Jag vill betona värderingarna av statsskuld. Den myndighet som, på parlamentets begäran, kommer att ansvara för övervakning och tillsyn av de institut som kommer att verka i EU är Esma, den nya europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten. Jag anser också att de befogenheter som överförs till Esma bör inbegripa möjligheten att inte bara övervaka instituten på ett effektivt sätt, utan också, när det gäller statsskuld, att tillhandahålla en möjlighet att övervaka, men inte misstro, kreditvärderingsinstitutens sätt att utfärda värderingar av statsskuld.

Vi kan inte tillåta att en situation uppkommer – sådana situationer har verkligen uppkommit – då ett institut 15 minuter innan marknaderna stänger nedgraderar ett land, och på detta sätt ger upphov till helt oönskade följder. Det som måste göras är att genomföra ett preventivt system genom vilket kreditvärderingsinstituten, om nödvändigt med mycket kort varsel, tvingas informera tillsynsmannen om villkoren för deras avsikter att utfärda värderingar så att tillsynsmannen kan kontrollera både att standardförfarandena har följts och framför allt att villkoren för utfärdandet av värderingarna inte på ett negativt sätt kommer att påverka situationen, framför allt när det gäller statsskuld. Företagsskulder är inte detsamma som statsskuld. Den måste behandlas på ett annat sätt. Dessutom har vissa människor nämnt revisionsrätten, men sådana domstolar existerar inte i alla EU-länder, och alla är inte oberoende.

Detta är syftet med våra frågor. Hur kan vi förbättra kreditvärderingsinstitutens verksamhetsmetoder och, framför allt, informationsspridningen och hur kan vi förbättra konkurrensen?

ORDFÖRANDESKAP: ROUČEK
Vice talman

  Sylvie Goulard (ALDE), frågeställare. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Ni kommer från ett land där rankningar alltid har en tendens att sätta känslor i svallning – jag tänker på Guide Michelins betygsättning av restauranger. Därför ska vi inte säga att vi är emot rankningar. När allt kommer omkring leder de också till sund konkurrens och gör det möjligt att belöna olika prestationer.

Således håller jag med om allt det som Jean-Paul Gauzès nyss sade. Det handlar inte om att demonisera kreditvärderingsinstituten. Däremot handlar det om att granska villkoren för deras verksamhet. I just det här fallet rör det sig om institut som faktiskt har betydande befogenheter, och därför måste vi noga syna deras sätt att arbeta.

Jean-Paul Gauzès förekom mig nyss när han sade att det finns en skillnad mellan att värdera privata företag och att värdera statsskulder. Problemet är dock i båda fallen om metoden är den rätta. Använder man rätt kriterier för att bedöma vad företag gör eller hur stater hanterar sina skulder? Och är för det andra de potentiella kopplingarna mellan kreditvärderingsinstitutet och föremålet för värderingen tillräckligt insynsvänliga?

Allt detta förtjänar att granskas och övervakas noga, och vi är tacksamma för att ni går vidare med de förslag som parlamentet lade fram under förra valperioden, i samband med Jean-Paul Gauzès betänkande.

Jag tycker att det är mycket viktigt att vi fortsätter med det arbete som parlamentet redan har satt i gång här. Jag delar inställningen att ett europeiskt kreditvärderingsinstitut inte nödvändigtvis har högsta prioritet i dag. Det viktiga är att vi ser till att övervakningen – som den är utformad och utförs i dag – granskas.

På den punkten vill jag säga några ord om Esma, den myndighet som snart kommer att inrättas. Jag är en av föredragandena för paketet om finansiell tillsyn, i likhet med Sven Giegold, som finns här i plenisalen och som är föredragande för Esma. Jag vill rikta en uppmaning till medlemsstaterna – ordförandeskapet är inte här, men jag vet hur bra ni är på att vidarebefordra meddelanden till det, herr kommissionsledamot, och vi uppskattar era bemödanden att göra framsteg i den här frågan. Jag anser att medlemsstaterna måste ha en seriös linje.

Man kan inte å ena sidan göra storstilade uttalanden i media för att man med all rätt är upprörd över konsekvenserna av vissa beslut som instituten fattar, och å andra sidan sätta käppar i hjulen när det gäller att inrätta denna nya myndighet, Esma. Vi vill verkligen att den här myndigheten ska ha en tydlig profil, att den ska ha stora befogenheter på europeisk nivå och i synnerhet att den ska kunna övervaka kreditvärderingsinstituten. Det blir en av dess uppgifter, och det är en viktig uppgift.

Detta återspeglar också vår önskan att till exempel marknadsinfrastrukturen och avvecklingsorganisationerna ska övervakas av en europeisk myndighet. Det finns en brist på öppenhet på marknaden, och detta oroar oss. Vi är inte negativa till konkurrens, långt därifrån. Vi är inte negativa till konkurrens mellan intressenter, långt därifrån. Enkelt uttryckt måste sättet på vilket deras tjänster granskas följa de regler för insyn och seriöst uppträdande som kännetecknar alla marknader värda namnet.

Därför uppmanar vi er än en gång att gå vidare, och vi uppmanar staterna att inte sätta hinder i vägen för inrättandet av Esma och att inte tömma tillsynspaketet på allt innehåll, för om vetorätten utnyttjas kan resultatet bli att vi till sist inte kan övervaka det som varenda en av oss, här i parlamentet och i huvudstäderna, vill ska övervakas bättre.

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! För det första vill jag verkligen tacka de politiska grupper som har ställt dessa frågor om ett oerhört viktigt ämne. Jag är tacksam mot Nikolaos Chountis, Giovanni Pittella, Jean-Paul Gauzès och Sylvie Goulard – som talade alldeles nyss – och mot andra ledamöter som kommer att ta till orda här.

Jag vill att ni ska höra min uppriktiga mening och att ni verkligen ska förstå hur beslutsam jag är på den här punkten, liksom i andra frågor som har att göra med lärdomarna av krisen och den insyn som medborgare och företag har rätt till. Jag hade också möjlighet att tala med er om kreditvärderingsinstituten och deras betydelse för ekonomins och finansmarknadernas funktionssätt den 20 april.

När det gäller att kontrollera om en produkt, ett företag och vid behov en stat – då tänker jag på statens riskprofil, och jag ska komma tillbaka till det – har god hälsa eller feber, så håller ni säkert med mig om att man inte kan bota febern genom att slå sönder termometern, fru Goulard, mina damer och herrar. Frågan är om termometern fungerar som den ska och om vi vid behov kan använda flera termometrar för att genomföra värderingarna och kontrollerna.

Jag anser att det finns mycket man kan säga om termometerns funktionssätt och därmed om kreditvärderingsinstitutens funktionssätt. De har en viktig roll när det gäller att bedöma de risker som är förknippade med både företag och stater. Krisen har visat, och fortsätter att visa, herr Chountis – det har ni rätt i – att de inte alltid har fungerat på ett exemplariskt sätt, och det har ibland fått mycket allvarliga konsekvenser.

Det här är ett – av flera – områden där G20 har fattat kraftfulla beslut, och i det här fallet handlade besluten om att införa tillsyn och regler för styrning. Jag vill påminna er om att kommissionen snabbt tog sitt ansvar under krisen – vilket många av er har nämnt, däribland Jean-Paul Gauzès och Sylvie Goulard – och den har prioriterat regleringen av kreditvärderingsinstitutens verksamhet under de senaste två åren.

I september 2009 – med andra ord ett år efter Lehman Brothers kollaps – antogs förordningen om kreditvärderingsinstitut med mycket starkt stöd, hjälp och förbättringar från parlamentets sida – och jag är som sagt tacksam mot Jean-Paul Gauzès – i syfte att tackla de problem som dessa instituts arbetsmetoder orsakade och som på sätt och vis bidrog till finanskrisen.

Genom förordningen infördes ett system med obligatorisk registrering av alla institut som är etablerade i unionen och stränga krav ställdes upp för att så långt möjligt se till att det inte uppstår några fler potentiella intressekonflikter, för att förbättra värderingarnas kvalitet och de metoder som används och slutligen för att se till att instituten verkar på ett öppnare sätt.

Jag är säker på att dessa nya regler kommer att göra att värderingarna kan genomföras med betydligt större oberoende och integritet, att värderingsverksamheten blir mer öppen och att kvaliteten på värderingarna som sådana, också värderingarna av EU-ländernas utlandsskulder och finansinstitutens i unionen skulder, ökar.

För två veckor sedan, den 2 juni – detta är det andra steget – antog kommissionen på mitt initiativ en ändring av förordningen om kreditvärderingsinstitut i syfte att ge den framtida Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) hela ansvaret för den löpande registreringen och tillsynen av kreditvärderingsinstituten.

Esma är dock inte inrättad ännu, och jag håller helt med om det som Sylvie Goulard sade nyss och som ni alla står bakom: såsom vi nyligen kom fram till tillsammans med föredragandena för tillsynspaketet, de Larosière-paketet, måste det till en dynamisk, trovärdig kompromiss mellan parlamentet och rådet för att det som har föreslagits ska genomföras, nämligen att dessa tre självständiga myndigheter inrättas den 1 januari. Vi är inte där än.

Vi måste anstränga oss, och jag uppmanar än en gång parlamentet, rådet och parlamentet, att närma sig en överenskommelse. Jag upprepar att kommissionen, och särskilt jag själv, är beredda att hjälpa till för att få till stånd denna dynamiska kompromiss.

Dessutom har vi för att öka de fördelar som öppenheten ger och främja konkurrensen mellan kreditvärderingsinstituten infört en bestämmelse som ska underlätta tillgången till information om strukturerade finansiella produkter från kreditvärderingsinstitut som vill utfärda kreditbetyg på eget initiativ.

När ett institut erhåller uppgifter som underlag för en kreditvärdering av strukturerade produkter kommer med andra ord de övriga instituten att ha rätt att använda denna information för att utarbeta egna värderingar.

Det är det skedet vi befinner oss i. Det räcker inte. Det blir mer och mer accepterat, i Europa och i hela världen, att dagens brister i kreditvärderingsförfarandena – vilka har kommit fram i ljuset på grund av krisen – inte har åtgärdats i tillräcklig omfattning. Jag håller med Nikolaos Chountis på den punkten.

Därför har jag bett min personal att göra en ny bedömning av kreditvärderingsinstitutens hela uppbyggnad och funktion. Det är inom den ramen som vi kommer att genomföra det som ni kallade en undersökning under de närmaste månaderna, herr Pittella. Det blir hur som helst en objektiv, mycket precis analys och en granskning av dessa instituts arbetsmetoder mot bakgrund av och i enlighet med den nya lagstiftningen, trots att denna ännu inte är helt genomförd. Det blir den inte förrän i början av december.

I likhet med er alla anser jag att det finns ett problem, som helt enkelt har med mångfalden på denna marknad att göra. Marknaden är för koncentrerad, det finns för få aktörer. Det finns inte tillräckligt med konkurrens i den här sektorn, och det bekymrar oss. Jag vill inte peka ut något visst alternativ just nu, herr Pittella, men kommissionen håller på att undersöka strukturella åtgärder, däribland att inrätta ett oberoende europeiskt kreditvärderingsinstitut. En del av oss – som jag – tycker att det vore välkommet när det gäller värderingarna av kreditrisk på stat, som Jean-Paul Gauzès, Sylvie Goulard och Gianni Pittella nämnde nyss.

En annan strukturell åtgärd som vi överväger är att öka oberoende offentliga organs deltagande i kreditvärderingsprocessen. Utlandsskulderna måste uppmärksammas särskilt – det är ju dem vi talar om när vi talar om Grekland och kanske också om andra stater – för att se till att de metoder som används faktiskt är de rätta och att de är lämpliga.

Bristen på ”due diligence” från bankernas och de andra finansiella organens sida och bristen på alternativa kriterier för att bedöma investeringars tillförlitlighet måste också uppmärksammas särskilt. Dagens finansiella förordningar, som uttryckligen påbjuder att kreditvärderingar ska användas, måste också ses över från grunden.

Det var alla punkterna, och vi kommer inte att försöka slingra oss ur några av de svåra frågor som kommissionen arbetar med. Vi kommer att lägga fram våra första riktlinjer i september och samtidigt kommer vi att ta upp andra viktiga frågor som har med öppenhet och övervakning att göra i samband med regleringen av derivatinstrument och blankning.

Dessutom kommer vi att lägga fram en del lagstiftningsförslag i slutet av året eller alldeles i början av 2011, inte bara för att fortsätta med det som min föregångare påbörjade – jag upprepar det ni sade, fru Goulard – med ert stöd. Det håller på att genomföras men är inte tillräckligt. Vi måste också uppnå större öppenhet för att förhindra intressekonflikter och se till att dessa värderingar blir större till antalet, mer skilda och – när det gäller utlandsskulder – oklanderliga.

  Antolín Sánchez Presedo, för S&D-gruppen. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Kreditvärderingsinstituten kunde inte förutse krisen på bolånemarknaden, risken för strukturerade finansiella produkter eller Lehman Brothers kollaps.

Den förordning som antogs i april 2009 ökar insynen i instituten, underställer dem tillsyn på EU-nivå och är ett första steg för att komma till rätta med frågor som har med deras ansvar och kvalitet att göra och lösa en del av intressekonflikterna i deras verksamhet. I kommissionens nya förslag bygger man vidare på detta.

Jag är övertygad om att vi i parlamentet kommer att bidra till att tillsyn införs från och med den 1 januari 2011, liksom att vi kommer att samarbeta om tillsynsprojekt i syfte att införa en striktare rättslig ram.

Den roll som kreditvärderingsinstituten spelar i krisen på kreditmarknaden och för statsfinanserna visar vilka godtyckliga metoder de använder vid sina värderingar, hur värderingarna tas fram och hur de kommuniceras. Institutens värderingar har oerhört procykliska effekter och de har ofta beskrivits som pyromaner till brandmän som underblåser elden ännu mer. Deras ståndpunkter skiljer sig så mycket från de stora internationella och europeiska finansinstitutens att Europeiska centralbanken har beslutat att bortse från deras värderingar av utlandsskulderna. Alla dessa faktorer gör att deras roll måste ses över mer ingående och att de måste ligga i linje med allmänintresset.

Nu ställs det öppet frågor om huruvida kreditvärderingsinstituten klarar att göra objektiva och ansvarsfulla värderingar, särskilt av utlandsskulder. De frågor som ställs har en djupare natur – en strukturell natur som ni sade – och har att göra med deras förenlighet med demokratiska principer, för de har en inverkan på det som pensionärer, arbetstagare och utsatta befolkningsgrupper gör och som dessa inte vill ska vara förgäves och omintetgöras genom att marknaderna fungerar på ett oansvarigt sätt.

Det är frågor som har att göra med deras självständighet. Är offentliga kreditvärderingsinstitut förenliga med privat ägande? Är det möjligt att vara både domare och berörd part? Kan man ha en affärsmodell där kreditvärderingar bygger på betalningar från samma aktörer som ska granskas? Kan aktörerna själva välja vilka som ska granska dem?

Förenta staternas senat arbetar redan med dessa frågor och vi måste ta itu med dem här också. Det är frågor som har att göra med ansvarstagande och hållbarhet.

Kan man säkerställa en ansvarsfull styrning, som leder till stabilitet utan kortsiktiga perspektiv? Kan instituten fortsätta att förhålla sig likgiltiga till de europeiska myndigheternas åtaganden och de stora internationella offentliga aktörernas bemödanden? Kommer de att svara för sina effekter på marknaden, framför allt de konsekvenser som – som ni har sagt – kan klassificeras som skadliga? Kommer regleringsprivilegierna att bibehållas? Kommer tillsynsmyndigheten att vara bunden av regler som kräver att deras värderingar ska användas? Kommer bristen på konkurrens att bestå?

När det gäller legitimiteten undrar man om instituten kan behålla ett så stort inflytande på våra ekonomier med så lite kontroll? Är det nödvändigt att inte nöja sig med tillsyn utan att införa intern kontroll av själva lednings- och verksamhetsstrukturen?

Ett offentligt europeiskt kreditvärderingssystem bör införas och de befintliga europeiska instituten ges en ny roll. Uppkomsten av nya institut bör främjas och införandet av ett globalt värderingssystem som bygger på nya principer övervägas.

Det är dessa frågor vi behöver svar på, herr kommissionsledamot.

  Sharon Bowles, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! För inte så länge sedan höjdes röster för att kreditvärderingsinstituten inte borde ha nedvärderat grekiska och andra obligationer. ”Titta vilken effekt det hade på euron”, sade de.

Nu hade jag tänkt tala om huruvida någonting mer behöver sägas för att bevisa att en enorm intressekonflikt skulle uppstå om länderna verkligen skulle värdera sina egna statsskulder. Sedan sade kommissionsledamot Olli Rehn i förmiddags, i statistikdebatten, att Moody’s nedgradering i går inte kom vid rätt tidpunkt och att detta skulle påverka kommissionens resonemang om förordningen om kreditvärderingsinstitut.

Jag är ledsen. Jag förstår att man kan bli frustrerad, men det jag tänkte var: har ni blivit tokig? Jag vill inte ha värderingar som passar investeringsbanker eller centralbanker. Värderingarna har faktiskt varit lite för anpassade för att tillsynsmyndigheterna ska kunna lita på dem, och någon ordentlig ”due diligence” görs mer sällan.

Det finns en viss lockelse med ett offentligt institut för icke-statliga tillgångar, men hur kommer vi förbi den implicerade garantin? Hur kommer vi förbi politisk inblandning om bankkapital riskeras, med de makroekonomiska konsekvenser det har?

Vi har en bit kvar i sökandet efter kapacitet, oberoende och integritet, men en sak är jag säker på: principerna för företagsledning spelar en roll, både i den offentliga och i den privata sektorn, och det måste gälla Esma och de övriga europeiska tillsynsmyndigheterna också.

  Sven Giegold, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Barnier! Tack för att ni talade tyska.

För det första vill jag säga att de kriser som vi än en gång har genomlevt också den här gången väckte vissa viktiga frågor. Som komplement till det som redan har sagts vill jag särskilt betona några aspekter. En är att det har visat sig att kreditvärderingsinstituten ofta ägnar sig åt gissningslekar. De var med andra ord inte mer kapabla att bedöma riskerna än någon annan. Således måste vi betydligt reducera den vikt som läggs vid de värderingar som dessa kreditvärderingsinstitut gör i förhållande till andra bedömningar på marknaden.

Ett annat stort problem som har uppstått är att denna marknad håller på att oligopoliseras. Det finns bara ett fåtal seriösa leverantörer. Följaktligen vore det vettigt att öka antalet leverantörer och ge dem bättre förutsättningar. Så långt, herr Barnier, är era kommentarer kloka om att få in fler aktörer på marknaden, vilket också andra har nämnt här.

För det tredje har vi den centrala frågan om incitament, som inte har berörts så mycket i debatten hittills. För hur står det till i kreditvärderingsinstituten? Vi har en situation där de som gör värderingarna väljs ut av sina kunder bland det fåtal institut som finns och får betalt för detta. Det är som om universitetsstuderande skulle gå till sina professorer och förhandla om priset före tentamina och att alla sedan skulle undra varför betygen systematiskt var så höga. Vi måste granska det här incitamentsproblemet.

Jag vet att kommissionen också funderar på hur vi ska kunna se till att de som tillhandahåller finansiella produkter inte längre kan välja kreditvärderingsinstitut. Därmed kommer vi till kärnan i de reformer som krävs i de sektorer där det finns privata leverantörer – de som är föremål för värdering. Med andra ord på andra områden än när det gäller statsobligationer. Vi måste få bort detta falska incitamentssystem. I stället för att ersätta ett privat oligopol med ett offentligt monopol, som ibland har föreslagits från vänsterkanten, bör vi se till att ett offentligt organ garanterar att olika aktörer hela tiden väljs ut för att tillhandahålla värderingarna och att kvaliteten på dessa värderingar offentliggörs och kontrolleras systematiskt.

Jag ser fram emot era förslag, herr Barnier. Jag hoppas att de kommer att leda till att vi på ett systematiskt sätt kan lösa de problem som återstår på det här området efter de tidigare bemödandena, bland annat från Jean-Paul Gauzès och den föregående kommissionens och rådets sida – vilka vi är tacksamma för – och att vi ska kunna göra detta utan att skapa något nytt monopol, utan snarare genom att ta itu med problemen med incitament och tillsyn på ett konsekvent sätt.

  Kay Swinburne, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Det stod mycket tidigt klart under den finansiella krisen att kreditvärderingsinstituten hade begått enorma misstag. Därför var det en av de första saker som EU tog itu med förra året. En uppdatering av direktivet för att de huvudsakligen USA-baserade instituten ska hållas ansvariga för sin verksamhet i EU bör välkomnas som ett steg i riktning mot en noggrannare övervakning av deras verksamhet här i Europa.

Kreditvärderingsinstitut är ytterst mäktiga organisationer som kan utöva inflytande på marknaden genom ändring av kreditbetygen. Deras oberoende måste därför alltid fastställas och upprätthållas. Kreditvärderingsbeslut som sätter i gång ett flöde av miljarder euro bör dock inte komma som en överraskning för marknaden. Kreditvärderingsinstituten bör exempelvis offentliggöra sina pågående stresstest och scenarioanalyser för att förbättra insynen på marknaden och minimera häftiga överraskningar.

Vi måste dock hålla i minnet vad kreditvärderingsinstituten har för syfte: att bedöma kreditrisken för en enhet, vare sig det är en produkt eller ett företag, särskilt börsnoterade bolag, inklusive finansinstitut eller till och med suveräna stater. På samma sätt som vi inte bör klandra kreditvärderingsinstituten för att de reagerar på välgrundad information om våra bankers tillstånd, bör vi inte använda dem som en ursäkt för marknadens reaktion på våra offentliga finansers katastrofala tillstånd.

Även om en stärkt övervakning av deras verksamhet bör stödjas måste ett mer kritiskt förslag utformas kring en annan fråga, nämligen varför marknaderna, investerarna, företagen och de suveräna staterna i så hög grad har litat på kreditvärderingsinstituten hellre än att själva genomföra lämplig företagsbesiktning och informationsinsamling. Varför domineras kreditvärderingsmarknaden av tre namn, när det finns många fler tillgängliga för marknaden? När vi har besvarat dessa större frågor kommer det att bli meningsfullare att ägna sig åt hur kreditvärderingsinstituten ska hållas ansvariga. Med deras stora makt och inflytande på marknaden bör det även följa ett stort ansvar.

  Jürgen Klute, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill endast påminna om att kreditvärderingsinstitutet Moody’s på nytt nedgraderade Grekland i går kväll. Vi känner alla till att den grekiska regeringen har satt enorm press på sin befolkning under de senaste veckorna för att få krisen under kontroll. Vi känner alla till att EU har satt ihop ett paket för 750 miljarder euro för att stödja de länder som har hamnat i kris och hjälpa dem ur krisen. Ändå har Grekland nedgraderats. Samma öde har i själva verket även drabbat Spanien, eftersom även Spanien har nedgraderats efter antagandet av ett sparpaket.

Herr Barnier! Ni använde metaforen med en termometer och sade att den inte får gå sönder. Jag är dock inte säker på om en termometer verkligen är en lämplig metafor för kreditvärderingsinstitut. En termometer förbättrar naturligtvis inte på något sätt klientens eller patientens situation. Det är omöjligt. Termometern är ju inget läkemedel och försämrar uppenbarligen patientens tillstånd. Det är dock oacceptabelt att länder som vidtar dessa åtgärder nedgraderas ytterligare, trots allt de har gjort.

Det leder till frågan om vad dessa kreditvärderingsinstitut faktiskt gör. Det har redan nämnts att de inte lyckades upptäcka den kommande krisen. Kreditvärderingsinstituten bidrog därför inte till att förutsäga eller diagnostisera krisen. Precis innan Lehman Brothers kollapsade fick företaget ett rätt bra kreditbetyg. Så med de metoder de använde kunde eller ville de inte se vad som höll på att ske. I det avseendet har detta instrument varit ett fiasko.

Inte heller har de hjälpt oss att hantera krisen. Jag har just gett er ett tidningsklipp om det: kreditbetygen har trots alla insatser inte bidragit till att förbättra krissituationen och det finns oro för att vi inte kommer att kunna ro i land de utarbetade paketen. Det innebär att de kommer att dra ned oss och nedgradera oss ytterligare.

Avslutningsvis vill jag påpeka att länder och företag helt enkelt inte är jämförbara. Vi måste granska dessa kreditbetyg närmare. Det räcker inte endast med lite frisering. Vad vi behöver är en genomgripande reform av kreditvärderingssystemen.

  Godfrey Bloom, för EFD-gruppen. – (EN) Kreditvärderingsinstituten sålde sin själ till djävulen för några år sedan, när de började förlita sig på de företag vars obligationer behövde kreditvärderas mot betalning. Den som betalar bestämmer.

Det ledde oundvikligen till felaktig kreditvärdering. De flesta kreditvärderingsinstitut anställer barnungar som knappt kan tyda en balansräkning. De ändrar endast sina kreditbetyg när katastrofen är uppenbar. Paradoxalt nog är det ofta hedgefonderna som tar reda på sanningen bakom siffrorna. De avslöjade exempelvis Enron. Men sanningen om siffrorna kan vara impopulär, särskilt här, vilket är skälet till att vi avskyr dem.

Men till och med de kokainsniffande barnungarna i kreditvärderingsinstituten vet att Irland, Grekland, Spanien, Italien, Storbritannien och Portugal är barskrapade. Kaputt betyder kaputt på alla språk!

Så vad föreslår parlamentet? Ett eget kreditvärderingsinstitut som betalas av oss och som garanterat dansar efter vår pipa. Det kan sätta AAA-betyg på skräpobligationer som utfärdas av euroområdets bankrutta ekonomier. Frågan är vem som låter sig luras av sånt? Med undantag av några engelska grevskapsråd och BBC:s ekonomijournalister, praktiskt taget ingen. När EU:s invånare upptäcker att de har varit försökskaniner i ett gigantiskt misslyckat valutaexperiment kommer de att bränna ned den här kammaren och giljotinera hela bunten här. Vem kan förebrå dem?

  Marine Le Pen (NI). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den skada som orsakats av kreditvärderingsinstituten är nu uppenbar. Statsskuldskrisen har endast bekräftat deras procykliska karaktär. Kreditvärderingsinstituten var blinda innan branden bröt ut och agerar nu som verkliga mordbrännare när de underblåser krisens flammor. Kommissionens förordning från september 2009 har som alltid gått obeaktad förbi. På grund av sin inneboende brist på framförhållning tvingas EU-organen än en gång vidta nödåtgärder.

De förslag som lämnas in till oss sträcker sig från att upprätthålla marknadens lagar, som förvrids av uppenbara intressekonflikter, till överdriven reglering i sovjetstil, vilket kommissionen gillar. Vi kastar oss ur askan i elden. Den önskan som José Manuel Barroso uttryckte nyligen, att sätta kreditvärderingsinstituten under tillsyn av Europeiska centralbanken och kommissionen är helt enkelt orealistisk, särskilt efter Jean-Claude Trichets häpnadsväckande uttalande i februari 2010, att insatserna för att konsolidera bankernas balansräkningar kräver en hög grad av sekretess. Med andra ord kräver de dunkel och hemlighetsmakeri.

Det är tydligt att vi har tagit itu med verkningarna av problemet, inte orsakerna. Att känna till om det är investerare eller emittenter som ska betala instituten och om dessa ska vara privata eller offentliga, självständiga eller under tillsyn, löser inget. Som Maurice Allais säger kommer kapitalismen, fram till dess att det inte längre är möjligt att använda kredit ur intet för att köpa utan att få och sälja utan att äga, gå upp och ned med allt mer förödande konsekvenser för nationer och ekonomier.

Framför allt måste vi förbjuda utfärdandet av pengar eller obligationer utan verklig och materiell ersättning. På det sättet gör vi slut på marknadernas vilda och irrationella spekulation, vilket innebär att det inte längre kommer att finnas något behov av kreditvärderingsinstitut.

  Edward Scicluna (S&D). – (EN) Herr talman! De europeiska ledarnas angrepp på kreditvärderingsinstituten på grund av vid vilken tidpunkt och hur mycket de nedgraderar länders statsskulder, kan av somliga betraktas som något överdrivna.

Kreditvärderingsinstitutens misslyckanden är nu välkända. Jag tror att alla i parlamentet är överens om detta. De har gett höga kreditbetyg åt obligationer som senare föll. Nu när vinden har vänt och det ser dystert ut ekonomiskt i hela EU gör de sig skyldiga till en överreaktion i motsatta riktningen. Inte ens ett imponerande och aldrig tidigare skådat paket på 750 miljarder euro tycktes övertyga dem. Men å andra sidan måste vi vara försiktiga när vi reagerar på detta, så att det inte framstår som att vi skjuter budbäraren bara för att han kommer med dåliga nyheter.

Vare sig kreditvärderingsinstituten övervärderar eller undervärderar en finansiell produkt är en sak säker: de har ett enormt inflytande på de globala finansmarknaderna. De kan hålla och håller praktiskt taget länder och deras befolkningar som gisslan, inklusive arbetstagare och pensionärer. Detta får oundvikligen politiska konsekvenser, som man måste ta itu med.

Vi måste sätta oss in i hur kreditvärderingsinstituten fastställer och säljer sina kreditbetyg. Uppgörelsen mellan värdepappersemittenten och instituten är ett uppenbart problem. För det andra gäller frågan antalet institut i sig och graden av effektiv konkurrens mellan dem. Om banker och finansinstitut ska regleras, vilket är nödvändigt, förstår jag inte varför kreditvärderingsinstituten skulle behandlas annorlunda, särskilt med tanke på kreditvärderingsmarknadens oligopolstruktur.

Problemets och intressekonflikternas orsaker är därför tydliga. Lösningarna tycks dock inte vara lika enkla, så låt oss vara sansade och hitta rätt lösning och ta oss i akt för att överreagera, vilket kan få allvarliga konsekvenser.

  Wolf Klinz (ALDE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Kreditvärderingsinstituten har spelat en förfärlig roll i den globala finanskrisen och i problemen med euron och är långt ifrån berömvärda. Brist på insyn, intressekonflikter, finansiering genom upphandlande enheter och offentliggörande av kreditbetyg vid tvivelaktiga tidpunkter med procyklisk effekt samt att de kastar in jästen i ugnen när brödet är bakat, talar för sig självt. Kreditvärderingsinstituten har varit och fortsätter vara omedvetna om detta och ser inte problemen.

Jag personligen har föreslagit att EU bör agera nu. Jag är glad över att ni är av samma åsikt. Vi bör inrätta ett europeiskt kreditvärderingsinstitut på grundval av en stiftelsemodell. Självfallet måste stiftelsemodellen vara finansiellt oberoende. Den får inte vara utsatt för någon politisk inblandning, varken från Europeiska centralbanken, kommissionen eller några medlemsstater. Som en oberoende stiftelse skulle detta europeiska institut kunna bli en allvarlig konkurrent till oligopolet, eller snarare monopolet, av de tre kreditvärderingsinstitut som vi diskuterar nu. Alla produkter som erbjuds i EU och alla emittenter med verksamhet i EU bör ha två kreditbetyg, varav ett måste komma från detta europeiska institut.

För att vara oberoende måste denna stiftelse även vara finansiellt oberoende. Det innebär att vi behöver startfinansiering från Europeiska investeringsbanken eller kanske kommissionen. Därefter skulle denna europeiska stiftelse få finansiera sig själv. Frågan om sådan finansiering bör komma från upphandlande myndigheter eller från användarna återstår att se. Detta togs tidigare upp av Sven Giegold. Vi måste fatta beslut även om detta.

Rent allmänt bör vi även överväga om vi skulle kunna begränsa vår användning av kreditvärderingsinstitut, eftersom det verkar som om vi är alldeles för beroende av dem för närvarande.

  Vicky Ford (ECR). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar debatten om kreditvärderingsinstitut. Vi måste granska användningen av kreditbetyg och hur vi kan uppmuntra fler institut så att det blir större konkurrens, samt frågan om intressekonflikter när det gäller kreditbetyg som betalas av låntagarna. Jag skulle dock vilja påstå att det alltid har varit välkänt för alla investerare att denna risk för konflikter fanns och att kreditbetygen i sig inte utgör en rekommendation för att köpa eller sälja.

Vi måste även komma ihåg att EU för att kunna uppnå sina 2020-mål behöver investeringar, vilket i sin tur bygger på marknadens förtroende. Kreditvärderingsinstituten är en central del av marknadens förtroende. När betygen fungerar ökar de emittenternas tillgång till kapitalmarknaden, sänker räntesatserna och sparar därigenom skattepengar för de statliga emittenterna. De tjänar även till att ge investerare vägledning, men som jag sade, avgör inte beslut om att köpa och sälja.

Kom ihåg att ingen AAA-värderad statlig emittent eller företagsemittent någonsin har gjort bankrutt i EU. Även under krisen är nivån av AAA-fallissemang när det gäller strukturerade krediter i EU lägre än 0,3 procent, vilket innebär att 99,9 procent av alla AAA-enheter inte har gjort bankrutt. Vi behöver verkligen detta förtroende från investerarna. Vi behöver granska våra kreditvärderingsinstitut, men kom ihåg att de inte har fått allt om bakfoten.

  Claudio Morganti (EFD). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är övertygad om att kreditvärderingsinstituten bör bli mer öppna och ansvariga, men jag håller inte med dem som vill begränsa deras verksamhetsområde och funktioner. Kreditvärderingsinstitutens misslyckanden när det gäller att förutse risker och varna marknaden för dem är helt enkelt en spegling av de mycket tydligare misslyckandena hos befintliga offentliga finansinstitut och myndigheter samt i banksystemet som helhet.

Jag tror på den öppna marknaden och anser att en större grad av öppenhet och konkurrens är önskvärd även i kreditvärderingssektorn. Inrättandet av ett europeiskt offentligt kreditvärderingsinstitut skulle dock vara ett oxymoron, en skamlig och auktoritär satsning utformad för att utvidga den offentliga kontrollen över marknaden.

Kort sagt skulle det vara alltför förenklat att begränsa vår analys till frågan om kreditvärderingsinstitutens ansvar för den nuvarande finansiella krisen, när krisen framför allt är av ekonomisk karaktär. De data och den politik som man har ställt sig bakom visar hur det i EU och i många länder fanns en tro att vi kunde ersätta den reala ekonomin med finansväsen och på det sättet praktiskt taget överge hela tillverkningssektorn.

  Anni Podimata (S&D). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Dagens debatt om en ram för tillsynen och driftskontrollen av kreditvärderingsinstitut är tyvärr ännu aktuellare efter gårdagens beslut av Moody’s att nedgradera Greklands kreditbetyg med hela fyra steg. Detta är naturligtvis inte första gången under de senaste månaderna som Greklands kreditbetyg allvarligt har nedgraderats. Gårdagens nedgradering är dock uppenbart provokativ och obefogad, med tanke på att Moody’s varken tar hänsyn till framstegen med det finansiella omstruktureringsprogrammet, vilka välkomnades av trojkans företrädare som har varit i Aten sedan i går, eller inrättandet av en finansiell stabiliseringsfond, eller att 110 miljarder euro har avsatts för att finansiera den grekiska ekonomins behov.

Hur kommer det sig att Moody’s, vid en tidpunkt då Europeiska centralbankens ordförande, chefen för Deutsche Bank och företrädaren för Europeiska kommissionen gratulerar den grekiska regeringen till genomförandet av dessa åtgärder och därigenom hjälper euron att återhämta sig mot dollarn och hjälper de europeiska penningmarknaderna att återhämta sig, nedgraderar Grekland ytterligare genom att göra direkt motsatt bedömning? Detta steg bevisar tydligt att det finns en intressekonflikt, med tanke på att det inte endast undergräver Greklands arbete för finansiell omstrukturering, utan även underblåser marknadernas fortsatta spekulationsangrepp mot den grekiska ekonomin och euroområdet som helhet.

Detta bekräftar återigen att dessa institut utfärdar kreditbetyg utan att se till att de är pålitliga och utan kontroller av motivationen för eller resultaten av dessa betyg, vilket ger upphov till allvarliga problem när det gäller demokrati samt nationell och europeisk suveränitet, med tanke på att vi talar om värdering av ekonomier i euroområdet.

Detta är endast ett av många exempel. Vad vi dock måste få veta är vad som görs för att skydda de europeiska ekonomierna från den spekulation som orsakas av dessa tvivelaktiga och icke-transparenta kreditbetyg. Det krävs omedelbara åtgärder på två nivåer: den första är att vidta åtgärder för att inrätta ett konkurrenskraftigt europeiskt kreditvärderingsinstitut och den andra är att upprätta stränga och pålitliga rambestämmelser för dessa institut, rambestämmelser med öppna och enhetliga standarder för kreditvärdering, för när kreditbetygen offentliggörs, i anslutning till den resulterande marknadsreaktionen och slutligen för utvärdering över tid av hur exakta och pålitliga kreditbetygen är.

  Juozas Imbrasas (EFD). – (LT) Mot den allmänna bakgrunden av krisen avslöjar den kris som har uppstått på kreditvärderingsområdet farorna i systemet. Det värsta är att ingen känner sig ansvarig för riskbedömningens slutliga resultat, trots att dessa instituts verksamhet har en betydande inverkan på finansmarknadens stabilitet, och mycket viktiga kreditmöjligheter och kreditkostnaden beror på dem. Å andra sidan är det bra att kommissionen, som inser att vi måste återställa förtroendet för marknaden och stärka skyddet för investerarna, lägger fram nya EU-regler med allmänna förfaranden för reglering av kreditvärderingsinstituten. Ändringen av reglerna för kreditvärderingsinstituten innebär stärkt tillsyn på EU-nivå och större insyn i sektorn, men det är nödvändigt att ytterligare och mer ingående analysera denna sektor.

Det är nödvändigt med tillräckliga kontroller av kreditvärderingsinstituten och lämpliga sanktioner vid överträdelse. Lånen i kreditvärderingsinstitutens verksamhet måste bli mer öppna så att investerarna och användarna bättre skyddas och framför allt så att kreditvärderingssektorn blir konkurrenskraftigare.

  Othmar Karas (PPE). – (DE) Herr talman! Gårdagens obegripliga beslut av Moody’s visar tydligt kreditvärderingsinstitutens dominans och makt samt bristen på insyn i beslutsfattandet. Alla kreditvärderingsinstitut måste registreras och deras verksamhet och beslutsunderlag noga undersökas. Vi måste garantera kreditvärderingsinstitutens oberoende. Det innebär att vi inte får låta kreditvärderingsinstituten finansieras av dem vilkas kreditvärdighet kontrolleras.

Oförenligheterna och intressekonflikterna måste avlägsnas: vi kan inte låta kreditvärderingsinstituten tillhandahålla konsulttjänster till företag och samtidigt värdera dem. Insyn är nödvändigt, vilket innebär att modellerna och grunderna för värderingarna måste avslöjas. Vi måste motverka den monopolistiska dominansen genom en andra åsikt och ökad konkurrens, vilket är skälet till att vi även behöver EU-baserade institut. En stiftelsemodell har föreslagits, men aktiebolagsmodellen skulle kunna vara ett annat alternativ. I höst kommer Kangaroo Group att kunna lägga fram kommissionens förslag tillsammans med Wolf Klinz.

  George Sabin Cutaş (S&D). – (RO) Problemet är att kreditvärderingsinstitutens verksamhet inte bara ledde till den nuvarande finansiella krisen, utan även har bidragit till att förvärra den. Europaparlamentets och rådets förordning om kreditvärderingsinstitut från 2009 utarbetades som svar för att reglera deras verksamhet. Genom denna förordning infördes obligatorisk registrering för alla kreditvärderingsinstitut med verksamhet i EU. Den är inriktad på tre huvudfrågor: tillsyn, insyn och intressekonflikter.

Vi är dock långt ifrån en lösning på insynsfrågan och frågan om kreditvärderingsmarknadens oligopolstruktur. Det är inte normalt att medlemsstaternas ekonomier och i förlängningen deras företag ska förlita sig på kreditbetygen från endast tre institut. Spekulation i ett lands kreditbetyg kan driva stater som befinner sig i en svår situation till ruinens brant. Under sådana omständigheter anser jag att ett särskilt europeiskt kreditvärderingsinstitut måste inrättas, vilket kommer att skapa verklig konkurrens och ett alternativt instrument för befintliga företag.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi vet alla att det är helt absurt att två privata amerikanska företag och ett från Storbritannien fattar beslut om bankrutter i EU-medlemsstaterna. Enligt mig är detta oligopol av kreditvärderingsinstitut högst oberäkneligt. Något annat som är häpnadsväckande är vid vilka tidpunkter dessa institut vaknar till. Euron har knappt börjat återhämta sig och så blir någon nedgraderad. Allt snack om dessa instituts ansvarsmedvetenhet kan sättas i perspektiv när man tänker på att arbetslösa amerikanska medborgares lån, som paketeras som värdepapper, ofta gavs betyget AAA och därmed förklarades fullständigt säkra.

Vid närmare granskning har kreditvärderingsinstitutens till synes opartiska hållning avslöjats som en vanföreställning, eftersom de får betalt av värdepappersemittenterna. Även kvaliteten på värderingarna är osäker. Före den internationella finanskrisen gav de när allt kommer omkring högsta betyg till banker som senare kraschade.

Det är därför hög tid att kreditvärderingsinstituten tyglas. Den stärkta tillsynen av kreditvärderingsinstituten bör dock inte endast begränsas till EU-nivå.

  Elena Băsescu (PPE). – (RO) Mot bakgrund av den nuvarande krisen blir kreditvärderingsinstitutens verksamhet föremål för allt skarpare kritik på grund av att de inte har varit objektiva i värderingen av kreditrisken för företag och till och med stater. Dessa institut tillhandahöll inte några tidiga värderingar som pekade på någon krisrisk, utan har faktiskt nedgraderat flera europeiska stater och därigenom förvärrat krisen.

Det största problemet är bristen på konkurrens på kreditvärderingsmarknaden, eftersom den behärskas av endast tre amerikanska företag. I detta hänseende stöder jag José Manuel Barrosos förslag att inrätta ett europeiskt kreditvärderingsinstitut. Som ni är medvetna om ändrade ett av de tre instituten i förra veckan Tysklands kreditbetyg på grund av ett oacceptabelt misstag.

Avslutningsvis vill jag säga att EU måste se till att kreditvärderingsinstitutens verksamhet regleras bättre i framtiden.

  Ivo Strejček (ECR). – (CS) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag har lyssnat mycket noga på eftermiddagens debatt om kreditvärderingsinstitut. Jag är verkligen inte någon anhängare av dessa institut. Inte heller är jag deras förespråkare.

Å andra sidan är jag inte alls orolig över att någon form av monopol eller oligopol skulle uppstå bland kreditvärderingsinstituten. Jag har inte hört ett enda anförande om hur det är möjligt att så enormt skuldsatta stater kunde hamna i en sådan finansiell röra att det inte fanns någon väg ut. Det skulle vara mycket bra att överväga ett system av statliga ingripanden på den öppna marknaden. Om vi vidareutvecklade våra idéer i den riktningen kanske vi skulle ha färre problem med kreditvärderingsinstituten.

  Lara Comi (PPE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack igen för att jag fick tillfälle att tala i denna debatt, som äger rum några dagar efter ytterligare en nedgradering av den grekiska skulden av ett kreditvärderingsinstitut.

De frågor som är förknippade med karaktären på och styrningen av dessa institut, som nu har blivit nästan institutionaliserade på grund av sin betydelse i vårt ekonomiska system, dominerar för närvarande den politiska debatten på grund av sin roll i den globala finansiella krisen och i den nuvarande krisen i euroområdet.

Ett ekonomiskt system som vårt kan inte fungera utan oberoende organ som analyserar de offentliga finanserna och finanserna i privata företag. Utmaningen består i att se till att verksamheten i dessa kreditvärderingsinstitut är öppen och följer gemensamma standarder, eftersom ett misstag från deras sida faktiskt kan leda till att företag gör konkurs eller kan vara en avgörande faktor för att sätta i gång en ny kris.

Vi får absolut inte nationalisera kreditvärderingsinstituten, utan snarare försöka finna en balans mellan deras oberoende och behovet av att garantera tillräcklig ansvarighet gentemot staterna. Att hitta en balanserad lösning är därför enligt mig rätta sättet att säkra en bättre framtid, även i EU.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Att Moody’s i går nedgraderade Greklands kreditvärdighet ger som sagt verkligen upphov till ett antal frågor.

Jag vill nämna en faktor som kan sprida ljus över om rambestämmelserna för dessa institut är felfria, öppna och formaliserade. De flesta rättsliga åtgärder som vidtas av enskilda personer mot dessa bestämda institut i Förenta staterna är ogrundade, på grund av en lag från 1933 som stadgar att kreditvärderingsinstitut inte är ansvariga för pengar som förloras genom felaktiga värderingar.

Dessa bestämda instituts verksamhet tenderar därför att vara okontrollerad. Spekulanternas spel har inga begränsningar och känner inga gränser. Bristen på EU-lagstiftning orsakar allvarliga slitningar i EU och i varje enskilt land.

Vi måste inse att en öppen ekonomi inte innebär att djungelns lag gäller, det innebär inte oansvarighet. När detta inte fungerar måste vi svara med lagstiftning, vi måste använda rättsliga medel. Ni talade om fler och konkurrenskraftigare institut. Vi förväntar oss en hel del av kommissionen under den närmaste tiden.

  Michel Barnier, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman! Jag är tacksam mot var och en av er för kvaliteten och frispråkigheten i era anföranden. Jag tänker inte gå tillbaka till institutens roll eller betydelsen av de kreditbetyg som de utfärdar. Lara Comi redogjorde mycket väl för det.

Min andra preliminära anmärkning, för att upprepa Georgios Papanikolaous och Ivo Strejčeks synpunkter, är att vi måste förbättra det sätt på vilket dessa institut fungerar. Det måste finnas insyn – jag återkommer till detta – och kreditvärderingarna måste vara så säkra och objektiva som möjligt. Vi ska åstadkomma detta, vi måste åstadkomma detta, men det innebär inte att företag, särskilt finansiella företag, inte behöver ledas väl, inte behöver både interna och externa system för tillsyn samt krishanteringsinstrument, vilket även ingår i de förslag som kommissionen har utarbetat. Det innebär inte heller att medlemsstaterna inte behöver styras på rätt sätt, inte behöver sköta sina offentliga finanser ordentligt och inte behöver kontrollera sina utgifter.

Jag ska nu ta upp kreditvärderingsinstituten. Vi hoppas att det nya ändringsförslaget till förordningen om dessa institut kommer att antas utan dröjsmål så att de effektivare ska kunna övervakas av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma). Marine Le Pen är inte längre närvarande, men hon bör korrigera sina uppgifter. Varken Europeiska centralbanken eller kommissionen kommer att övervaka dessa institut. Vi ville ha mer tillsyn och insyn på marknaden. Det är endast logiskt att den nya oberoende myndigheten Esma tar på sig den rollen. Som Wolf Klinz så väl formulerade det behöver vi denna insyn mot bakgrund av vad som har hänt under de senaste åren.

Som jag sade i början av mitt inlägg tar dock dessa förslag och den befintliga lagstiftningen inte itu med alla problem. George Sabin Cutaş nämnde lagstiftningen om kreditvärderingsinstitut som bör omsättas i praktiken fram till slutet av året, men den kommer inte att vara helt tillämplig förrän i december 2010.

Vissa frågor har exempelvis inte tagits itu med ordentligt. Diversifiering, större konkurrens – Kay Swinburne och Edward Scicluna tog upp behovet av att kreditvärderingsmarknaden inte ska ligga i händerna på några få aktörer. Sven Giegold talade även i tydliga ordalag om den nu utbredda modellen där emittenten betalar. Är det en sund modell? Är den hållbar? Även Othmar Karas tog upp denna fråga.

Vi måste inrikta oss på denna fråga samtidigt som vi utvärderar reglerna i den nya lagstiftningen, som ska träda i kraft i december, eftersom vi särskilt har inriktat oss på intressekonflikter i ett försök att minska dem. Kommer denna lagstiftning att vara tillräcklig? Vi måste i alla händelser fundera över den modell där emittenten betalar, vilket nämndes av Sven Giegold.

Den tredje frågan vi måste ta itu med i arbetet är EU-lagstiftning och nationell lagstiftning. Är det inte så att denna lagstiftning är för beroende av kreditvärderingsinstitutens kreditbetyg? Till sist tog Elena Băsescu upp frågan om hur man ska handskas med statsskulder. Även här måste vi göra ett ingående arbete.

Jag tackar Antolín Sánchez Presedo för att han stödde en snabb överenskommelse om tillsynspaketet. Detta är i själva verket en av de centrala aspekterna, eftersom Esma bland annat måste övervaka dessa institut.

Ja, vi behöver ett mer strukturerat svar. Det är skälet till att vi noggrant undersöker alla de frågor som jag just har tagit upp, närmare bestämt oberoendet, som Sharon Bowles efterlyste. Även jag vill att dessa institut ska vara oberoende, det vill säga trovärdiga. Vi granskar alla aktörer som inte presterar tillräckligt väl, marknadsstrukturerna och konkurrensen, inklusive den i mina ögon berättigade idén om ett europeiskt institut, särskilt för att ta itu med frågan om statsskulder och kanske även andra frågor.

Jag har inte nämnt institutets ställning. Ska det vara offentligt, privat, ett offentligt-privat partnerskap eller en stiftelse, den intressanta idé som nämndes av Wolf Klinz? Även dessa frågor kommer vi att behandla under de kommande veckorna.

Många av er, inklusive Sharon Bowles, Nikolaos Chountis och Anni Podimata för en liten stund sedan, nämnde den senaste nedgraderingen av Greklands kreditbetyg. Jag som kommissionsledamot tänker inte börja kommentera vartenda kreditbetyg från ett visst kreditvärderingsinstitut i detalj. Det skulle ta mycket tid och det är inte vår uppgift. Vi bör inte överdramatisera när det gäller trovärdigheten hos de betyg som har utfärdats eller utfärdas.

Det hindrar inte mig eller min kollega och vän Olli Rehn, som höll ett anförande här i förmiddags, från att på samma sätt som Andreas Mölzer uttrycka förvåning över tidpunkten för denna senaste kreditvärdering av Grekland i går av ett av instituten. Vi måste göra klart att vi är högst medvetna om att Grekland, som Jürgen Klute nämnde, för närvarande gör en enorm insats för att stabilisera sin offentliga finanser och åter uppnå en stark, hälsosam tillväxt.

Kommissionen har fullt förtroende för denna process, som inte är lätt men som är nödvändig och som måste lyckas. Det är även viktigt att påpeka att Grekland inte står ensamt. Landet har fördel av solidariteten i EU. Denna solidaritet visades för några veckor sedan på högsta nivå av stats- eller regeringscheferna, av kommissionen, av centralbanken och av Internationella valutafonden. Denna solidaritet kommer att fortsätta finnas där och bevisa sitt värde.

De olika kreditbetygen och all den uppmärksamhet som ägnas dem samt tvisterna över metoder och val av tidpunkt: allt detta sporrar mig i vårt arbete för att reformera instituten. Som jag angav i vårt meddelande av den 2 juni har detta arbete inletts. Vi kommer att lägga fram lagstiftningsförslag i dessa frågor senast i slutet av året eller i början av nästa år.

Slutligen nämnde Jürgen Klute att vi, när vi debatterar dessa frågor, talar om mer än endast kreditvärderingsinstituten. Vi måste integrera denna faktor, detta instrument som absolut måste förbättras – större insyn, kontroll, trovärdighet och mångfald – i en övergripande struktur med intelligent reglering och effektiv tillsyn. Dessa är lärdomarna av den ännu pågående krisen. Vi ska lära oss en läxa av detta. Jag upprepar att inte en enda aktör, produkt, marknad eller region får slippa undan effektiv tillsyn och intelligent reglering.

Kommissionen föreslog just denna dagordning den 2 juni. För några dagar sedan gav ministerrådet i Luxemburg den sitt stöd. Jag hoppas, och som ordförande José Manuel Barroso vill, att även Europeiska rådet ger sitt stöd. Dessutom kan ni lita på att jag och vi kommer att lägga fram förslag till er, ett efter ett, steg för steg, fram till början av nästa år, om alla de åtaganden vi har gjort. På det sättet kan vi på EU-nivå och i nära samarbete med andra regioner i världen och särskilt med Förenta staterna dra varenda liten lärdom av denna kris, som påverkar medborgare, konsumenter och företag.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.