Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

O-0056/2010 (B7-0303/2010)

Debatter :

PV 16/06/2010 - 13
CRE 16/06/2010 - 13

Omröstningar :

OJ 17/06/2010 - 101

Antagna texter :


Debatter
Onsdagen den 16 juni 2010 - Strasbourg EUT-utgåva

13. Årsrapport om de mänskliga rättigheterna (2008) – EU:s politik till stöd för människorättsförsvarare – Handel med tortyrredskap - (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– uttalandet av kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik: Årsrapport om de mänskliga rättigheterna (2008),

– betänkandet från Heidi Hautala för utskottet för utrikesfrågor om EU:s politik till stöd för människorättsförsvarare [2009/2199 (INI)] (A7-0157/2010),

– den muntliga frågan till rådet från Gabriele Albertini för utskottet för utrikesfrågor och från Vital Moreira för utskottet för internationell handel om införandet av rådets förordning (EG) nr 1236/2005 (O-0056/2010 – B7-0303/2010) och

– den muntliga frågan till kommissionen från Gabriele Albertini för utskottet för utrikesfrågor och från Vital Moreira för utskottet för internationell handel om införandet av rådets förordning (EG) nr 1236/2005 (O-0057/2010 – B7-0304/2010).

 
  
MPphoto
 

  Heidi Hautala, föredragande. – (FI) Herr talman! Jag vill tala om hur nöjd jag är med den här debatten, som ger oss tillfälle att diskutera Europeiska unionens strategi för mänskliga rättigheter på djupet. Det gläder mig verkligen att Catherine Ashton är här för att delta i diskussionen och lägga fram sin årsrapport.

Innan hon gör det vill jag presentera betänkandet från utskottet för utrikesfrågor som syftar till att förbättra skyddet av människorättsförsvarare. Varje dag tar vi här i Europaparlamentet emot framställningar från hela världen om hur vi kan skydda människor som ofta riskerar sina egna liv för att de står upp för de mänskliga rättigheterna. Framställningarna kommer från alla världsdelar. Vi kan ofta inte ens exakt säga vem människorättsförsvararen är, och det är viktigt att inse att dessa personer i hög grad skiljer sig åt: det kan handla om journalister, advokater, vanliga modiga män och kvinnor som åsidosätter sina egna intressen och står upp för de mänskliga rättigheterna, oftast andras mänskliga rättigheter.

Det var ett verkligt privilegium för mig att få utarbeta utskottets initiativbetänkande, eftersom skyddet av människorättsförsvarare till att börja med är ett mycket centralt inslag i människorättspolitiken. Utan människorättsförsvarare finns det ingen människorättspolitik.

För det andra är jag säker på att Europeiska unionen kan göra mycket mer än den gör nu. Parlamentet, den höga representanten, EU:s nya utrikestjänst – vi kan alla samarbeta mer effektivt och utbyta information sinsemellan. Europeiska unionen kan också bedriva ett effektivare och närmare samarbete med andra internationella aktörer. Då menar jag till exempel Europarådet och FN, och naturligtvis de oräkneliga icke-statliga organisationer som vi har kontinuerlig kontakt med.

Det måste också sägas att Lissabonfördraget innebär att denna nya situation kommer att ge oss fler tillfällen och innebära nya skyldigheter för oss att arbeta hårdare för att se till att de mänskliga rättigheterna upprätthålls världen över. I det här betänkandet presenteras ett antal idéer. Alla är inte nya, men jag vill påpeka att vissa utmärkta idéer har presenterats som dock ännu inte har tillämpats ordentligt i praktiken.

När Tjeckien innehade unionsordförandeskapet föreslogs det till exempel att vi skulle kunna stödja inrättandet av ett nätverk med fristäder (”Shelter cities”). Jag tror att vi på det sättet verkligen skulle kunna hjälpa människorättsförsvarare som befinner sig i extrema situationer. När jag utarbetade detta betänkande insåg jag att idén hade väckt stort gensvar hos olika icke-statliga organisationer. Vissa har nu redan inlett arbeta med fristäder. Jag anser dock att Europeiska unionen borde titta mycket närmare på och göra mycket större investeringar i detta arbete.

För det andra vill jag betona vikten av att människorättsförsvarare i allvarliga situationer kan ta sig ut ur ett land snabbt. Även om de personer som arbetar med mänskliga rättigheter i medlemsstaterna och våra utrikesministerier är mycket villiga att hjälpa till, måste de alltid tala med inrikesministeriet eller dess motsvarighet. Jag hoppas att detta betänkande kommer att leda till en situation som gör att de medlemsstater som beslutar om viseringar i högre grad kommer att överväga att anta mer flexibla och snabbare förfaranden för utfärdande av viseringar.

För det tredje föreslås det i betänkandet att Europaparlamentet, EU:s nya utrikestjänst och EU:s delegationer utomlands borde ha sambandsmän som ansvarar för skyddet av människorättsförsvarare. För att betona vikten av detta föreslås också i betänkandet att den höga representanten, kommissionsledamöterna med ansvar för yttre förbindelser och de särskilda representanterna borde göra allt de kan på sina resor för att få träffa människorättsförsvarare. Syftet med allt detta är att vi verkligen borde försöka infria de löften och åtaganden som vi redan är bundna av genom EU:s riktlinjer för människorättsförsvarare.

 
  
MPphoto
 

  Gabriele Albertini, författare.(IT) Herr talman, mina damer och herrar! I artikel 5 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna anges att: ”Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”. Förbudet gäller alla situationer och är en allt överskuggande regel i den internationella rätten och gäller som sådan alla stater. Detta skydd av de mänskliga rättigheterna mot tortyr fastställs inte bara genom den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, utan även genom FN-konventionen och den europeiska konventionen.

Europeiska unionen och dess medlemsstater tar dessa skyldigheter på mycket stort allvar. Med tanke på att vi också högtidlighöll internationella dagen mot tortyr förra veckan anser vi att bekämpning av tortyr är en absolut prioritet för Europeiska unionen. För att respektera dessa oerhört viktiga rättsliga och moraliska skyldigheter måste vi därför införa en noggrann kontroll av handeln med utrustning för att utöva tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Förordningens antagande utgjorde ett stort steg framåt, vilket också bekräftades av FN:s särskilda rapportör om tortyr. Denna förordning utgör också en förebild när det gäller internationell lagstiftning på detta område. Förordningens genomförande har tyvärr inte varit lika exemplariskt som dess antagande: endast sju medlemsstater har lagt fram en eller fler av de allmänna årliga rapporter som föreskrivs i artikel 13 i förordningen, med detaljerad information om vilka tillstånd som beviljats för import och export av varor som kan användas till tortyr. Dessa rapporter är nödvändiga för att kunna bedöma om förordningen följs helt och hållet.

Det finns flera frågetecken i fråga om varornas slutliga användning och destination när vi granskar de beviljade tillstånden. De myndigheter som ansvarar för att bevilja tillstånd för export måste därför utföra en mer detaljerad politisk bedömning innan tillstånden beviljas. Många medlemsstater har inte heller lämnat information om vilka sanktioner som är tillämpliga vid överträdelse av bestämmelserna i rådsförordningen, vilket krävs enligt artikel 17 i förordningen.

Nästan fem år efter att förordningen antagits måste förteckningen över varor i bilagorna till förordningen uppdateras. Människan kan vara mycket grym och ibland verkar det nästan som om människans fantasi när det gäller att utsätta andra för lidande är obegränsad. Det är därför av grundläggande vikt att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen på detta dystra område.

Av alla dessa skäl är tiden inne att lägga fram denna fråga för Europaparlamentet och uppmana EU och dess medlemsstater att visa att de kan hålla sina löften. Det är vår plikt som Europaparlamentsledamöter att mot bakgrund av vårt demokratiska mandat se till att institutionerna fungerar på ett ansvarstagande sätt. Vi vill därför ha detaljerad information om vad som har gjorts hittills för att helt och fullt följa förordningen och också om vilka åtgärder som kommer att göra det möjligt att förbättra situationen i framtiden.

Som ett första steg välkomnar vi utskottets beslut att granska genomförandet av denna förordning i slutet av den här månaden. Låt oss inte glömma att rådets förordning (EG) nr 1236/2005 inte bara innehåller fina ord, utan är ett grundläggande och viktigt instrument som nu måste genomföras fullt ut.

 
  
MPphoto
 

  Vital Moreira, författare.(PT) Fru Ashton, mina damer och herrar! På parlamentets utskott för internationell handels vägnar har jag fått i uppdrag att motivera den muntliga fråga som vi ställer tillsammans med utskottet för utrikesfrågor om genomförandet av förordningen om förbud mot eller kontroll av internationell handel med varor eller instrument som är avsedda att eller kan användas till dödsstraff, tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Faktum är att 2001 antog parlamentet en resolution som svar på regeringarnas och de icke-statliga organisationernas farhågor om användningen av polis- och säkerhetsutrustning för tortyr. Resolutionen innehöll krav på att kommissionen skulle lägga fram ett förslag till en EU-lag för att reglera handeln med sådan utrustning.

Kommissionen lade fram sitt förslag nästföljande år, vilket antogs 2005 som förordning (EG) nr 1236/2005 av den 27 juni 2005. Genom förordningen införs för första gången bindande kontroller för olika typer av utrustning som vanligtvis används vid allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, men som inte har förts upp på förteckningarna över medlemsstaternas militära utrustning med dubbla användningsområden eller strategiska export.

Genom förordningen förbjuds export och import av produkter avsedda för detta syfte som endast kan användas på detta sätt, och tillstånd krävs för export och import av produkter som kan användas på detta sätt. Enligt förordningen måste medlemsstaterna lämna information och lägga fram rapporter om tillämpningen av förordningens regler. 2005 års förordning utgör som sagt ett betydande framsteg för försvaret av de viktigaste mänskliga rättigheterna, nämligen rätten till liv och till personlig integritet, vilka ligger till grund för Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt de internationella människorättsinstrumenten och konventionerna om mänskliga rättigheter, däribland från FN och Europarådet.

Förordningens ikraftträdande hyllades av människorättsorganisationerna, och FN:s särskilda rapportör om tortyr välkomnade som redan har nämnts förordningen som en viktig vändpunkt i kampen mot tortyr och som en förebild för länder i andra regioner.

Men till vilken nytta är en förordning av det här slaget om den inte genomförs korrekt? Hur kan vi dessutom ens ta reda på om den genomförs korrekt om medlemsstaterna, som ansvarar för dess genomförande, inte rapporterar sina resultat i enlighet med kraven i förordningen?

Det är faktiskt mycket frustrerande att få veta att endast sju länder har lämnat information om sina beslut att bevilja tillstånd för de varor som omfattas av förordningen. Vissa av rapporterna innehåller till och med otillräcklig information vilket gör att situationen inte kan granskas ordentligt. Vi kan i fortsättningen inte acceptera att EU:s medlemsstater fortsätter att samtycka till eller blunda för att det tillverkas och handlas internationellt med varor som är förbjudna eller kontrolleras genom förordningen.

Medlemsstaterna måste för det första uttryckligen uppmanas att respektera sina skyldigheter enligt förordningen fullt ut och att omgående lägga fram årliga rapporter om den offentliga verksamheten med detaljerad information som möjliggör en lämplig offentlig granskning. Dessa rapporter måste åtminstone innehålla följande detaljer: antalet ansökningar om export- eller importtillstånd som mottagits, vilka varor som avses och mottagarländerna för varje ansökan, samt vilka beslut som fattats i varje fall, eller en rapport om att inga åtgärder vidtagits om så är fallet.

Det vore också intressant att få veta mer om vilka åtgärder som har vidtagits eller som gäller för ekonomiska aktörers överträdelse av förordningen, eftersom förordningen naturligtvis inte kommer att följas om det saknas lämpliga straff. Till sist finns det skäl att uppdatera och införa mer regelbundna förfaranden för att se över själva förordningen och särskilt dess bilagor.

Denna förordning är ett bevis för att skyddet av de mänskliga rättigheterna kanske kräver ett förbud eller en restriktion av handeln med vissa produkter. Frihandel är sannerligen inte acceptabelt för instrument avsedda att döda eller tortera. Vi måste därför verkligen genomföra denna förordning så att den kan bli den förebild som den var avsedd att vara för unionen och också för andra länder utanför EU.

 
  
MPphoto
 

  Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.(EN) Herr talman! Jag är oerhört glad över att få tillfälle att diskutera mänskliga rättigheter här i parlamentet. Parlamentet har vid många tillfällen deklarerat sitt engagemang i denna fråga. Det är ett engagemang som jag delar fullt ut.

För EU är mänskliga rättigheter viktiga. De ligger till grund för vår identitet och utgör kärnan för vår verksamhet världen över. Våra egna resultat när det gäller att befästa mänskliga rättigheter, demokrati och rättssäkerhet i 27 medlemsstater är en framgångshistoria och utgör en inspirationskälla för andra. Så det är bara logiskt att vi har utarbetat en stark uppsättning mekanismer för att främja dessa värderingar i olika sammanhang, såsom anges i betänkandet om mänskliga rättigheter och demokrati i världen.

För att bara ge ett exempel har vi under de senaste 18 månaderna avsatt 235 miljoner euro för finansiering av 900 projekt som drivs av icke-statliga organisationer i 100 länder. Detta arbete är oerhört viktigt och måste fortsätta.

Men vi är inte den enda aktören och vår ekonomiska och politiska framgångshistoria är inte den enda. När nu världen ändras måste vi därför också verkligen fråga oss själva vad vi kan göra bättre.

Trots att de mänskliga rättigheterna är allmängiltiga fungerar inte en och samma strategi i alla sammanhang. Det innebär inte att vi borde ändra budskapet om vikten av mänskliga rättigheter, utan att det finns utrymme att framföra detta budskap på ett smartare sätt. Vi kommer att göra störst framsteg om vi närmar oss människorättsagendan på ett fokuserat och realistiskt sätt. Vi måste också rikta våra insatser och hantera varje fall utifrån en ingående förståelse för det aktuella landet.

Vi behöver också ett tydligare fokus på resultat. I parlamentets tidigare resolutioner har man krävt mer information för att bättre kunna bedöma om vår politik är effektiv. Jag delar er oro. Vi måste bedöma våra insatser utifrån resultatet, även om vårt bidrag till att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna är en långsiktig investering.

Arbetet i underutskottet för de mänskliga rättigheterna och dess ordförande Heidi Hautalas arbete i fråga om människorättsförsvarare är ett oerhört bra exempel på detta, och jag välkomnar verkligen betänkandet och dess resultat och hyllar dem som har arbetat så hårt med texten.

Låt mig ta upp några specifika aspekter och samtidigt klargöra att jag kommer att fortsätta att träffa det civila samhällets aktörer och människorättsförsvarare, såväl i Bryssel som utomlands, liksom jag har gjort i Gaza, Kina och nu senast i Bryssel. Jag förväntar mig att kollegerna i delegationerna och här i Bryssel ska göra detsamma.

Ett bra exempel på hur man kan vara smart och välorganiserad har varit vårt arbete med att främja ratificeringen av Romstadgan inför konferensen i Kampala i år. Vi har arbetat med specifika länder där vi gett EU-stöd på delegations- och högkvartersnivå, och vi har samarbetat med medlemsstaterna och med EU:s ordförandeskap.

För att bara nämna en framgångshistoria diskuterade jag när jag besökte Seychellerna förra månaden en rad områden på vilka samarbetet mellan Seychellerna och EU skulle kunna stärkas, med sjöröveri som främsta prioritet. Jag tog också upp frågan om Internationella brottmålsdomstolen och uppmanade president James Michel att lägga fram ratificeringslagen för parlamentet. Vid min återkomst till Bryssel mottog jag glädjande nog en skrivelse som bekräftade att regeringen nu hade inlett denna process.

Om vi ser framåt vill jag ta reda på vad vi mer kan göra för att stödja avskaffandet av dödsstraffet världen över. Jag vill försäkra parlamentet om att arbetet med att avskaffa dödsstraffet är en personlig prioritet för mig. Jag kommer att se till att arbetet framskrider, såväl bilateralt som i multilaterala fora, med utgångspunkt i FN i september.

Som ni vet här i parlamentet utlovas i Lissabonfördraget en mer sammanhängande, mer konsekvent och därmed mer effektiv utrikespolitik för EU. Detta innebär också en möjlighet för vårt arbete med mänskliga rättigheter, demokrati och rättssäkerhet. Dessa frågor kommer att löpa som en röd tråd genom alla våra yttre åtgärder. När väl EU:s utrikestjänst har inrättats kommer den att ge oss möjligheten att förverkliga vår potential och stärka vår förmåga att framträda enat. Genom sin integrerade struktur torde den nya tjänsten bidra till att se till att människorättsfrågorna återspeglas i alla aspekter av våra yttre åtgärder, däribland den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, utveckling och handel.

Låt mig i detta hänseende hänvisa till den muntliga frågan om varor som kan användas till tortyr. EU tar sitt åtagande att bekämpa tortyr på mycket stort allvar. Eventuella brister i genomförandet av förordning (EG) nr 1236/2005 måste – och kommer att – åtgärdas. I samma anda har vi bjudit in Amnesty International och Omega Research Foundation att presentera sina resultat vid ett möte senare den här månaden i den föreskrivande kommittén tillsammans med våra medlemsstater.

När det gäller mänskliga rättigheter, liksom andra områden, måste vi samarbeta. Vi behöver medlemsstaternas, parlamentets och de andra EU-institutionernas fortsatta engagemang. Vi måste se över vårt regelbundna arbete och se till att vi använder alla tillgängliga instrument på bästa sätt – från människorättsdialoger till EU-riktlinjer, från det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter till vårt bilaterala stöd och våra insatser i multilaterala forum.

Att se över EU:s övergripande människorättsstrategi skulle kunna vara till nytta, och jag avser att inleda en samrådsprocess för att informera om utarbetandet av en ny människorättsstrategi i år.

Ärade ledamöter, kära vänner, Eleanor Roosevelt brukade säga att det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Det gäller också vår människorättspolitik. Inom EU har vi många verktyg som kan bidra till att göra världen till en bättre plats. Vi måste utnyttja och sammankoppla dem bättre. Det är vad jag vill göra genom att maximera potentialen hos den nya Lissabonstrukturen samtidigt som jag fortsätter att räkna med ert mycket viktiga stöd.

 
  
MPphoto
 

  László Tőkés, för PPE-gruppen. – (EN) Herr talman! Som skuggföredragande för PPE-gruppen samt som PPE-gruppens samordnare för underutskottet för mänskliga rättigheter vill jag börja med att tacka Heidi Hautala för hennes utmärkta arbete med detta betänkande. Som framgick av omröstningen i underutskottet för mänskliga rättigheter i april har betänkandet stort stöd från olika grupper, eftersom frågan om skyddet av de mänskliga rättigheterna fortfarande är av gemensamt intresse för oss alla. Vi har nått goda kompromisser genom att beakta de olika synpunkterna.

EU har redan utarbetat mekanismer och verktyg av hög kvalitet, så vi måste som jag redan har betonat i tidigare diskussioner se till att tillämpningen av de befintliga riktlinjerna förbättras och att utvärderingen av den befintliga politiken leder till ett mer effektivt skydd.

Slutligen uppmanar jag bestämt medlemsstaterna att visa en starkare politisk vilja när det gäller att stödja människorättsförsvararnas insatser, vilket betonas i betänkandet. Nu när Lissabonfördraget antagits är det viktigt att skyddet av och säkerheten för människorättsförsvararna görs till en prioriterad fråga i EU:s förbindelser med tredjeländer och att detta integreras på alla nivåer av EU:s utrikespolitik, för att öka samstämmigheten, effektiviteten och trovärdigheten hos EU:s stöd för de mänskliga rättigheterna.

 
  
MPphoto
 

  Véronique De Keyser, för S&D-gruppen. – (FR) Herr talman! Europeiska unionen inger en hel del förhoppningar till länderna omkring oss, eftersom unionen fortsätter att lyfta fram de mänskliga rättigheterna. Alltför ofta sviker vi dock dessa förhoppningar eftersom våra ädla anföranden leder till få konkreta resultat. Vi vet att mänskliga rättigheter inte kan införas med tvång och att vi endast gradvis och genom konsekventa politiska insatser som utgår från de civila samhällena och nya demokratiska krafter kan förändra de mänskliga rättigheterna i världen, i synnerhet när det gäller korrupta eller diktatoriska politiska regimer.

EU har fått ett fantastiskt instrument, nämligen valövervakningsinstrumentet inom ramen för Byrån för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter. De av oss som deltar i valövervakning kan dock konstatera att i alltför många fall förklaras valen vara allvarligt bristfälliga eller bedrägliga utan att detta nödvändigtvis leder till en samordnad och hörbar reaktion från rådet eller i form av EU-politik.

När politiker gör sig skyldiga till bedrägeri ligger de lågt under perioden efter valet och håller befolkningen hårt kuvad. Det går så småningom över och paradoxalt nog slutar det tids nog med att vi tröttas ut och legitimerar regimer som är korrupta, vilket faktiskt är en snedvriden effekt av våra instrument.

Så, fru Ashton, jag upprepar att vi stöder detta instrument, men tänker ni tillämpa en svarsstrategi som är aningen tydligare när vi faktiskt stöter på fall som detta? Jag vill inte ge något exempel, men tyvärr finns det många.

 
  
MPphoto
 

  Metin Kazak, för ALDE-gruppen. – (BG) Hur man begränsar och reglerar handeln med varor som kan användas till tortyr och omänsklig bestraffning är ett problem som oroar flera parlamentsutskott. Som liberal anser jag bestämt att verkliga handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser baserade på partnerskap inte kan upprättas utan respekt för mänskliga rättigheterna och friheterna.

Varför oroar sig dessa båda utskott? Förteckningen över redskap som används för tortyr är inte detaljerad. Den behöver inte enbart uppdateras, utan en detaljerad förteckning måste också sammanställas som bygger på tydliga kriterier och som visar vika varor som definitivt borde förbjudas och vars spridning måste kontrolleras av utskotten. Ett antal medlemsstater har underlåtit att lämna årliga rapporter om hur de uppfyller sina skyldigheter i enlighet med förordningen. Andra länder har inte lämnat någon information om genomförandet av sanktioner vid överträdelse av bestämmelserna i förordningen.

Även om det hittills har saknats en politisk vilja finns det fortfarande ingen ursäkt för att inte uppfylla skyldigheterna i fråga om denna handel. Därför använder vi den resolution som vi har utarbetat för att uppmana kommissionen att offentliggöra en detaljerad rapport om handeln med varor som kan användas till tortyr. Europaparlamentet förväntar sig att strängare åtgärder ska vidtas för att kontrollera produktionen och spridningen av dessa varor, samt för att reglera den internationella handeln med dem, vilket ingår i vårt åtagande om att respektera de mänskliga rättigheterna.

 
  
MPphoto
 

  Barbara Lochbihler, för Verts/ALE-gruppen.(DE) Herr talman, fru Ashton! Det är EU:s uttalade politik att bekämpa tortyr världen över och mycket görs i det hänseendet genom tillämpningen av EU:s riktlinjer för tortyrbekämpning och EU:s exportförbud för tortyrredskap.

Det krävdes dock en rapport från en icke-statlig organisation för att uppmärksamma kommissionen och parlamentet på kryphålen i detta exportförbud, som måste täppas till omedelbart. Hur kan vi göra det? Det finns tillräckligt med förslag i den resolution som vi ska rösta om i morgon. Det är dock fullständigt oförståeligt att man i resolutionen inte namnger de enskilda EU-medlemsstater som antingen inte har lämnat in någon rapport eller som har visat sig bryta mot exportförbudet.

I sin aktuella EU-rapport om de mänskliga rättigheterna säger Catherine Ashton att länderna utanför EU i allt högre grad iakttar EU:s egen tillämpning av normerna för skyddet av de mänskliga rättigheterna. Det gör de helt rätt i och det är också helt förståeligt. Vi måste driva en konsekvent och självkritisk människorättspolitik, och om vi vill behålla vår trovärdighet får politikens främsta mål inte vara att framställa vår egen region i gynnsam dager.

 
  
MPphoto
 

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Av historien lär vi oss att de länder som har de strängaste människorättsnormerna oftast också är de mest blomstrande och fredliga. Vi borde därför vara stolta över vad EU har uppnått i detta hänseende, men dessa bedrifter gör att vi måste fördubbla våra ansträngningar för att främja de mänskliga rättigheterna världen över.

Det finns för närvarande många gräsliga exempel på ett hänsynslöst åsidosättande av de mänskliga rättigheterna. Ta fallet med Iran, där äktenskapsbrytare, homosexuella, religiösa minoriteter, politiska dissidenter och till och med minderåriga regelbundet avrättas. Se på Nordkorea, där isoleringen innebär att vi bara kan gissa oss till vilka fasansfulla övergrepp som faktiskt äger rum där i deras koncentrationsläger, särskilt för de personer som försöker fly undan denna brutala stalinistiska mardröm. Se på Burma, där militärjuntan terroriserar befolkningen, och på Venezuela, vars ledare Hugo Chávez systematiskt har undertryckt politiskt avvikande och lagt ned medierna.

Närmare oss visar tilldelningen förra året av parlamentets Sacharovpris till de ryska människorättsförsvararna våra farhågor om Ryssland, där straffrihet fortfarande råder, särskilt när det gäller utredningen av mördade journalister. Och vad exakt håller deras armé på med i Nordkaukasien? Det vet vi egentligen inte.

De mänskliga rättigheterna kan och får naturligtvis inte vara det enda kriteriet för EU:s förbindelser med tredjeländer. Folkrepubliken Kinas ekonomiska och strategiska förbindelser med unionen fördjupas till exempel alltmer, trots att landet fortsätter att brutalt undertrycka grundläggande friheter och till och med censurerar Internet. Vi har liknande förbindelser med Saudiarabien, där alkoholister halshuggs, och Pakistan, där Ahmadimuslimer bannlyses.

Vi måste vara realistiska när det gäller vad vi faktiskt kan uppnå, men vi får aldrig upphöra att försöka övertyga andra om dygderna med våra demokratiska värderingar som har tjänat oss så väl och som är det allmänna erkända tecknet på ett civiliserat samhälle. Att förbjuda handeln med redskap som endast kan användas till tortyr är en verkligt ändamålsenlig åtgärd som EU kan vidta för att visa att vi verkligen tar mycket allvarligt på denna fråga.

 
  
MPphoto
 

  Marie-Christine Vergiat, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Människorättsförsvarare känns framför allt igen på sina handlingar. Dessa män och kvinnor kämpar världen över, ofta med stor risk för sina egna liv, för att genomföra, tjäna och försvara alla de rättigheter som fastställts i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och i liknande texter.

Jag identifierar mig fullt ut med den meningen i betänkandet. Det är sant att vår syn på de mänskliga rättigheterna måste överensstämma med FN:s, vilket innebär att vi måste försvara en universell och odelbar syn på de mänskliga rättigheterna. Med universell menas att de gäller världen över och med odelbar menas att alla mänskliga rättigheter måste försvaras på samma sätt, utan att ställas mot varandra, oavsett om det rör medborgerliga och politiska rättigheter, ekonomiska och sociala rättigheter, eller miljörelaterade och kulturella rättigheter.

Europeiska unionen har tillämpat ett antal instrument på detta område, och det gläder mig att de granskas noga i betänkandet, bland annat mot bakgrund av parlamentets nya befogenheter på detta område. Jag vill därför tacka Heidi Hautala för kvaliteten i hennes betänkande och för att hon samtyckt till att arbeta med oss på detta sätt.

Betänkandet är ganska kritiskt mot EU-politiken. Vi vet alla att skillnaden mellan att tala och att handla fortfarande är mycket stor. Alltför ofta går ekonomiska och diplomatiska intressen före de mänskliga rättigheterna, och människorättsförsvararna är de första offren för dessa dubbeltydigheter. EU:s politik varierar ofta beroende på omständigheterna, precis som medlemsstaternas politik. För en människorättsaktivist som jag förblir det oacceptabelt.

Genom detta betänkande fördömer vi inte bara alla former av våld som utövas mot människorättsförsvarare, utan fastställer också ett antal handlingsalternativ som vi måste genomföra steg för steg så att Europeiska unionen kan stärka sin trovärdighet utan att utnyttja saker och ting på ett eller annat sätt.

Ja, fru Ashton, vi har en hel del kvar att göra på detta område. Det framgick vid den tidigare debatten, precis som det kommer att framgå vid debatten om Libyen i morgon eftermiddag, och genom den politik som kommer att antas om försäljningen av tortyrredskap i vissa europeiska länder.

 
  
MPphoto
 

  David Campbell Bannerman, för EFD-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag tvivlar inte på att vi alla här är för de mänskliga rättigheterna. Många av dessa rättigheter har faktiskt sina rötter i de finaste engelska lagstiftningstraditionerna, som exempelvis Magna Carta från 1215, där godtyckligt fängslande förbjöds, och det arbete som utfördes av de brittiska advokater som skrev en stor del av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna efter kriget.

Det verkar dock som om en värdig människorättsagenda nu har kapats av giriga advokater och politiska opportunister. På andra sidan vattnet från Storbritannien sett, här i Strasbourg, sitter Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Dess ministerkommitté har nu beslutat att Storbritannien måste avskaffa sitt förbud mot att låta fångar rösta, eftersom det är ett brott mot fångars mänskliga rättigheter.

Men är inte mänskliga rättigheter avsedda att skydda hyggliga, laglydiga medborgare, och inte terrorister, kapare, mördare och lagbrytare? Är det verkligen någon domstols uppgift att be oss politiker att fiska röster hos personer som Ian Huntley, den pedofil som mördade två småflickor i Soham i min valkrets? Är det rättvisa att söka hans godkännande? Är det rätt att knacka på celldörren till seriemördaren Rose West för att få hennes stöd? Och hur är det med Abu Qatada, Bin Ladens högra hand i Europa? Vilka ska han rösta för? Kanske liberaldemokraterna, eftersom de stöder detta nonsens!

Men allvarligt talat skulle dessa stora grupper fängslade personer kunna påverka marginalrösterna, särskilt på lokal nivå. Så rättigheter för hyggliga, laglydiga medborgare borde inte likställas med rättigheter för mördare och brottslingar. Dessa personer förbrukade sin rätt att delta i den politiska processen när de tog andra människors liv, andra människors rättigheter och andra människors egendom. Och hur är det med offrens rättigheter? Varför talar vi inte om mänskliga skyldigheter istället för bara om rättigheter? Precis som när det gäller euron anser jag att de mänskliga rättigheternas värde snabbt håller på att urholkas. Vi måste återgå till vanligt sunt förnuft.

 
  
MPphoto
 

  Nicole Sinclaire (NI).(EN) Herr talman! Liksom föredraganden påpekar har varje medlemsstat enligt bestämmelserna i FN-stadgan en skyldighet att se till att respekten för de mänskliga rättigheterna är allmängiltig. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna tycks dock inte följa detta, eftersom konventionen innehåller särskilda rättigheter för vissa personer på andras bekostnad. De särskilda rättigheterna för exempelvis resande har i Storbritannien inneburit att lokalbefolkningen i min egen valkrets i West Midlands har fått se sina rättigheter urholkas.

Med konventionens skydd kan så kallade resande bygga på land som vår befolkning har skött och avsatt till förmån för framtida generationer. Detta land är ett så kallat grönt bälte. Med konventionens skydd åtnjuter resande särskilda privilegier i fråga om hälsa och sjukvård samt utbildning, vilka är tjänster som byggts upp till stora kostnader av successiva generationer.

I mitt lokalsamhälle vakar medborgarna 24 timmar om dygnet i regn och rusk för att se till att de resande följer sina rättsliga skyldigheter. De är beredda att ta en stor personlig risk och att lägga sig mitt i vägen för att stoppa konvojer med lastbilar från att leverera betong och asfalt. Dessa personer är hårt arbetande laglydiga medborgare som bara vill skydda sina egna och sina familjers rättigheter. Tack vare konventionen måste vi nu kämpa för dessa rättigheter på fälten och vägarna på den engelska landsbygden.

Jag håller med föredraganden. Vi måste hylla människorättsförsvarare var de än må befinna sig, i Iran, Gaza, Cypern, eller tack vare konventionen, på den engelska landsbygden. Detta kanske verkar trivialt jämfört med så många andra människors svåra situation i världen, men min poäng är att de mänskliga rättigheterna är i fara överallt. Vi har kämpat så hårt för dessa rättigheter i vårt land och de är lika dyrbara för oss som för alla andra.

 
  
MPphoto
 

  Andrzej Grzyb (PPE).(PL) Herr talman! Europaparlamentet, och vi som ledamöter, fäster stor vikt vid de mänskliga rättigheterna och behovet av att upprätthålla dem. De är också ett viktigt inslag i den internationella politiken, särskilt nu i och med de nya befogenheterna och bestämmelserna i Lissabonfördraget. De betänkanden som föredragandena har lagt fram är viktiga dokument. Det är dock inte möjligt att kommentera dem alla i ett kort anförande. Vi har många partner i unionen, Europarådet och FN, och bland dem som arbetar för och försvarar de mänskliga rättigheterna.

Jag vill till att börja med välkomna att en dialog förs om mänskliga rättigheter. Det ger inte alltid snabba och goda resultat. Det stämmer särskilt om vi talar om grannskapspolitiken eller länderna inom det östliga partnerskapet. Enligt min åsikt borde vi skapa så många incitament och åtgärder för att främja de mänskliga rättigheterna som möjligt, och den vädjan riktar sig också till Catherine Ashton och Štefan Füle.

Jag håller med om vad den höga representanten har sagt, nämligen att vi borde föra fram vårt budskap på ett smartare sätt, och att alla brott mot de mänskliga rättigheterna bör mötas av en reaktion, en politisk reaktion eller en ekonomisk. Vi borde stödja människorättsförsvararna. Bland annat detta sägs i Heidi Hautalas betänkande. Jag vill framföra min förhoppning om att Sacharovpriset, som Europaparlamentet tilldelar människorättsförsvarare, kommer att leda till att dessa personer får stöd av alla EU-institutioner, så att detta nätverk av pristagare kan användas på ett mycket bättre sätt. Ett toppmöte mellan EU och Ryssland hölls nyligen. Samtidigt protesterade demonstranter i Ryssland – i Sankt Petersburg och Moskva – mot kränkningarna av mötesfriheten. Unionen reagerade inte under demonstrationerna, och bland dem som vädjade till oss om detta fanns en Sacharovpristagare.

Vi håller på att inrätta en ny utrikestjänst inom EU. Låt oss så här precis i början införliva allt som rör de mänskliga rättigheterna i dess ansvarsområde. Det kommer säkerligen att bidra till en mycket bättre användning av alla de instrument som EU kan tillämpa på detta område.

 
  
MPphoto
 

  Vittorio Prodi (S&D).(IT) Herr talman, mina damer och herrar, fru Ashton! De personer som försvarar de mänskliga rättigheterna spelar en avgörande roll världen över och riskerar ofta sina egna liv. Respekten för de mänskliga rättigheterna är en av EU:s grundläggande värderingar och har alltid legat till grund för unionen. Därför är det nu viktigt att vi fortsätter att uppmärksamma respekten för dessa rättigheter i sin helhet.

Parlamentets arbete på detta område är avgörande för att garantera detta och jag tackar därför föredragande Heidi Hautala för hennes utmärkta betänkande som gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet har lämnat ett viktigt och konstruktivt bidrag till. Vi måste nämligen försöka att se längre. Jag anser att tiden är inne att ta tydligt ansvar, med andra ord att börja behandla respekten för de mänskliga rättigheterna som ett komplext fenomen, och vi måste nu försöka se till att dessa rättigheter accepteras i högre grad och på ett mer omfattande sätt. Jag är fast övertygad om att de grundläggande rättigheterna borde omfatta rätten till lika tillgång till naturresurser, vatten och också livsmedel, rätten till hälso- och sjukvård, rätten till utbildning och rätten till tillgång till information.

I och med Lissabonfördragets ikraftträdande anser jag att vi också är skyldiga att göra mesta möjliga av EU:s nya utrikestjänst genom att se till att den omfattar organisationer och personer som utmärkt sig genom sin respekt för de mänskliga rättigheterna. Catherine Ashton nämnde faktiskt i morse Ryssland och våra förbindelser med detta land i det här sammanhanget. Sådana utmaningar som vi står inför dagligen underskattas ofta. Europeiska unionen kan och måste fortsätta att spela en ledande roll på den internationella arenan när det gäller att möta dessa utmaningar.

 
  
MPphoto
 

  Kristiina Ojuland (ALDE) . – (ET) Jag vill också börja med att tacka fru Ashton, som har stått upp för skyddet av de mänskliga rättigheterna, och som också intog en mycket tydligt ståndpunkt i sitt inledningsanförande. I det betänkande som utarbetats av vår kollega Heidi Hautala uppmärksammas en mycket viktig aspekt. I betänkandet konstateras att de handelsavtal som innehåller människorättsklausuler skulle ge EU möjlighet att kräva att de mänskliga rättigheterna respekteras som ett handelsvillkor.

För att se till att frågan om de mänskliga rättigheterna inte bara blir tomma ord måste EU göra sin politik avsevärt mer samstämmig och också hjälpa medlemsstaterna att samordna sin egen politik gentemot tredjeländer. Vi måste utnyttja de ekonomiska och handelsmässiga påtryckningsmedel som vi förfogar över och tillämpa villkorlighet för att förbättra människorättssituationen globalt. Utan en harmoniserad politik kan länder som inte respekterar de mänskliga rättigheterna, genom bilaterala förbindelser med enskilda medlemsstater, agera i sina egna intressen – oavsett det överstatliga åtagandet att skydda de mänskliga rättigheterna – och undergräva våra gemensamma insatser.

Inget särskilt nationellt ekonomiskt intresse kan vara viktigare än de värderingar som Europeiska unionen som helhet företräder. Jag vill därför be den höga representanten att nu och i framtiden ge parlamentet en sammanfattning över vilka slags åtgärder hon avser att vidta för EU-medlemsstaternas olika politik …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Ryszard Czarnecki (ECR).(PL) Fru Ashton, att framföra vårt budskap på ett smart sätt som ni uttryckte det betyder inte att man kan tillämpa dubbelmoral.

Det är oroande att vi ofta behandlar samma problem på olika sätt, och då hänvisar jag till Europeiska unionen, men kanske inte så mycket till Europaparlamentet som till rådet och kommissionen. När de mänskliga rättigheterna kränks i länder som är mindre intressanta för de största EU-medlemsstaterna med hänsyn till handeln eller ekonomin, är de mänskliga rättigheterna i dessa länder en absolut prioritet för oss. När de mänskliga rättigheterna kränks i länder som är av intresse med hänsyn till storfinansen och industrin i unionens största länder, så blir unionens röst plötsligt mycket tystare och mindre tydlig. Denna dubbelmoral borde undvikas helt och hållet.

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Laima Liucija Andrikienė (PPE).(EN) Herr talman! Låt mig först betona att betänkandet om mänskliga rättigheter och demokrati i världen är mycket viktigt och efterlängtat. Det täcker de viktigaste människorättsfrågorna. Det stora problemet är dock fortfarande att man i betänkandet endast beskriver EU:s åtgärder. Europaparlamentet har mer än en gång framfört rekommendationen att rådet borde utarbeta indikatorer och tydliga riktmärken för att mäta effektiviteten hos EU:s människorättspolitik, vilket har nämnts av kommissionens vice ordförande.

En annan fråga som jag vill ta upp i dag är Europaparlamentets tillgång till rådets och kommissionens information och relevanta dokument, som hittills har begränsats. Trots flera rekommendationer från parlamentet i denna fråga har situationen inte förbättrats. Låt mig som exempel nämna de människorättsdialoger som förs med myndigheterna i de aktuella länderna. Rådet genomförde nyligen en runda med samtal om de mänskliga rättigheterna med Ryssland. Vi är väl medvetna om situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland: det fortsatta dödandet av journalister, det laglösa klimatet, regeringens hårdhet i hanteringen av de så kallade terroristerna i Nordkaukasien och så vidare, men vad vi vill veta är hur de ryssar som deltog i människorättsdialogen såg på saken, och om de kommer att vidta några åtgärder på detta område. Jag vet att jag har förbrukat min talartid, men låt mig bara säga att jag helt och hållet förstår att de mänskliga rättigheterna faller under den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken, men människorättsfrågorna kan trots det inte omfattas av sekretess …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Richard Howitt (S&D).(EN) Herr talman! Jag vill börja med att hylla min vän och kollega Heidi Hautala för hennes betänkande om människorättsförsvarare och också för hennes utmärkta arbete som ordförande för vår underkommitté för mänskliga rättigheter.

Jag vill i debatten också välkomna årsrapporten om mänskliga rättigheter och det flitiga arbete som i god tro utförs på olika nivåer för att EU ska kunna uppfylla sina skyldigheter i fråga om de mänskliga rättigheterna.

Jag välkomnar de allt fler och allt viktigare människorättsdialogerna med tredjeländer som nämns i betänkandet, men dessa dialoger kan liksom betänkandet självt inte vara ett ändamål i sig.

Därför vill jag lyfta fram våra diskussioner med den höga representanten Catherine Ashton om hur de mänskliga rättigheterna ska integreras och införlivas i EU:s nya utrikestjänst. Detta kommer att bli ett avgörande test när det gäller att ta reda på om vi menar vad vi säger.

Jag konstaterar att vi diskuterar idéer som att bevara ett övergripande direktorat för mänskliga rättigheter, vilket skulle innebära att ansvaret för mänskliga rättigheter läggs på den biträdande generalsekreteraren samtidigt som människorättskontoren skulle finnas kvar vid varje geografiskt direktorat och vid varje EU-delegation världen över.

Några av dessa idéer kan införlivas i det rättsliga beslutet och i uttalandet, andra kan läggas fram senare. Jag vill inte bidra till ytterligare förseningar, men, som parlamentet insåg när den avvecklade sitt underutskott för mänskliga rättigheter bara för att åter tvingas tillsätta, det är det lättare sagt än gjort att integrera frågan om de mänskliga rättigheterna.

Så när den höga representanten åtar sig att integrera de mänskliga rättigheterna är jag helt säker på att hennes åtagande är uppriktigt, men genom att kalla det en röd tråd som löper genom hennes nya tjänst vill parlamentet arbeta med henne för att se till att vi inte tappar denna tråd.

 
  
MPphoto
 

  Marietje Schaake (ALDE).(EN) Herr talman! Jag vill också hylla de kolleger som vi samarbetar med när det gäller de mänskliga rättigheterna. Det är ett verkligt angenämt samarbete om en så viktig fråga.

Det kan knappast finnas någon mer brådskande tidpunkt att ta itu med EU:s ansvar när det gäller mänskliga rättigheter i världen. Jag vill bara betona att vi, i egenskap av ledamöter från alla politiska grupper i Europaparlamentet, just har lagt fram ett skriftligt uttalande på EU-medborgarnas vägnar för att stödja det iranska folket och deras krav på mänskliga rättigheter. Vi har just träffat Nazanin Afshin-Jam, som är en människorättsledare som arbetar för att stoppa avrättningar av barn. Detta är bara en påminnelse om vilka brutala saker människor gör mot varandra och vilka metoder vi verkligen måste stoppa.

Utrikestjänsten kommer att leda till en mer effektiv och bättre samordnad utrikespolitik inom EU, och de mänskliga rättigheterna förtjänar att kontinuerligt uppmärksammas på ett integrerat och allomfattande sätt. Det pågår tyvärr en beklaglig tävling mellan geografiska områden där brott mot de mänskliga rättigheterna äger rum, och mellan övergripande frågor – som exempelvis kvinnors rättigheter och yttrandefrihet – som måste uppmärksammas eftersom de inte respekteras.

Irans regim tjänar som ett exempel på alla dessa kränkningar. Iran står på våra politiska agendor, men det internationella samfundet oroar sig främst över kärnvapenfrågan. Hur stort det problemet än är kan vi inte tillåta detta att bli ett nollsummespel på bekostnad av de mänskliga rättigheterna. FN och Europeiska unionen kommer att införa sanktioner, men jag är inte helt optimistisk när det gäller deras eventuella konkreta resultat. Att ge befolkningen egenmakt och stå upp för deras rättigheter såsom autonomt legitima kan också leda till reformer genom påverkan underifrån. Den inhemska oppositionen tycks hittills påverka den iranska regimen mer än internationella sanktioner, så det är en tydlig indikator.

Den här veckan har det gått ett år sedan presidentvalen ägde rum i Iran, och dessa val utgjorde början på ett förnyat och brutalt nedslag av regimen på sitt eget folk. Under det gångna året har regimen dragit in de minimala friheter som befolkningen fortfarande hade och har praktiskt taget tystat oppositionen. Många har flytt och dessa personer skulle kunna få en chans om de släpptes in i EU som människorättsförsvarare och dissidenter. De skulle kunna ses som en tillgång för utvecklingen av vår politik, och inte bara som ett hot eller en börda. Så jag vill uppmuntra er, fru Ashton …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Marek Henryk Migalski (ECR).(PL) Det gläder mig verkligen att Catherine Ashton har stannat kvar här i kammaren och att hon är här med oss, eftersom jag uppfattar det som ett uttryck för hennes intresse för människorättsfrågan. Det är sant att vi inom EU skiljer oss från varandra när det gäller geopolitiska, sociala och politiska frågor, men i frågor som rör de mänskliga rättigheterna borde vi tala med en röst, trots de skillnader som kommer av vår nationalitet eller partitillhörighet. De mänskliga rättigheterna är något som borde förena oss.

Det är dock aningen bisarrt att vi inte kan försvara eller ens skydda dem som vi tilldelar priser. Vinnaren av Sacharovpriset år 2006 – Alexander Milinkiewicz – angrips och förtrycks i dag i sitt land. Förra årets Sacharovpristagare – Oleg Orlov och Ludmila Alexejeva – angrips och förtrycks också av myndigheterna i sitt land.

Jag vädjar till Catherine Ashton och till oss alla, men främst till Catherine Ashton att skydda alla människorättsförsvarare och framför allt dem som vi har tilldelat priser.

 
  
MPphoto
 

  Filip Kaczmarek (PPE).(PL) Vi agerar ofta för att försvara de mänskliga rättigheterna, eftersom de är allmängiltiga och något som alla människor har rätt till. På samma sätt kan vi inte upphöra att främja de mänskliga rättigheterna världen över. Vi borde dock komma ihåg att när vi kräver åtgärder i fråga om de mänskliga rättigheterna i länder där dessa rättigheter kränks tar vi också ett visst ansvar – ett ansvar för hur det går för de modiga och goda människor som vi kallar människorättsförsvarare.

Människorättsförsvararna själva faller ibland offer för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och det händer också medan de utför sina plikter. Dessa kränkningar kan omfatta mord, dödshot, bortföranden, kidnappningar, godtyckliga arresteringar, förvar och tortyr. Det är vår plikt att hjälpa alla dem som riskerar sin hälsa, frihet och sitt liv för att försvara de värderingar som vi vill göra allmänt bindande. Vi kan inte överge dessa personer.

Vi måste agera symboliskt, känslomässigt och moraliskt, men också genom specifika rättsliga, politiska och diplomatiska åtgärder. Dessa frågor är brådskande, eftersom människorättsförsvararna dödas. I morgon ska vi till exempel diskutera den dödade kongolesiska aktivisten Floribert Chebeya Bahizire, som dog för flera dagar sedan den 2 juni. Detta sker rakt framför våra ögon.

 
  
MPphoto
 

  María Muñiz De Urquiza (S&D).(ES) Herr talman! I denna gemensamma debatt kommer jag att tala om resolutionsförslaget om handel med varor som kan användas till tortyr, som vi kommer att anta i morgon. Detta är ett tillfälle att skärpa rådets förordning (EG) nr 1236/2005, och även om det är ett internationellt exempel borde vi sträva efter att förbättra såväl förordningens genomförande som dess ordalydelse.

När det gäller genomförandet borde vi gratulera de sju medlemsstater som följer kravet att lägga fram årsrapporter om tillstånd för dessa produkter, och de 12 medlemsstater som antagit den motsvarande strafflagstiftningen före den fastställda tidsfristen. De resterande medlemsstaterna borde följa deras exempel och vara mer öppna på detta område.

Beträffande ordalydelsen är det dags att uppdatera förteckningen över de produkter i bilaga II som omfattas av ett handelsförbud, så att produkter vars användningsområde liknar de för närvarande förbjudna produkternas användningsområde förs upp på förteckningen över förbjudna produkter, liksom det spanska ordförandeskapet kommer att föreslå i slutet av månaden. Det skulle sätta stopp för den nuvarande situationen, som innebär att det är möjligt att handla med produkter med liknande användningsområde, eftersom det strängt taget är lagligt.

Det borde bli ett kännetecken för EU:s internationella identitet att ingen europeisk försvarsutrustning eller utrustning med dubbla användningsområden kan användas för handlingar som stör freden, stabiliteten eller säkerheten, och framför allt att sådan utrustning inte kan användas för förtryck eller i situationer där de mänskliga rättigheterna kränks, och vi har ett bra instrument för att garantera detta.

 
  
MPphoto
 

  Janusz Wojciechowski (ECR).(PL) Herr talman! Liksom föregående talare vill jag kort tala om förordningen om förbud mot handel med varor som kan användas till tortyr. I dag finns sådana tortyrinstrument på medeltidsmuseer. Man får rysningar utmed ryggraden när man tittar på dessa instrument, men de hör när allt kommer omkring inte bara till det förflutna utan används också nuförtiden, eftersom tortyr utövas också i dagens värld. Tyvärr sker sådana incidenter också i EU-länderna. I samband med detta är problemet med förbudet mot handel med varor som kan användas till tortyr särskilt viktigt. EU borde bekämpa tortyr i alla former. Förbudet mot handel med varor som kan användas till tortyr borde tillämpas så restriktivt som möjligt.

Försöken att berättiga tortyr som till exempel en metod i kampen mot terrorismen är oroande. Det är definitivt fel väg att gå, eftersom människor under tortyr erkänner saker som de inte är skyldiga till, medan de verkliga förövarna mycket ofta förblir ostraffade. Jag vill därför vädja om och kräva att förordningen och förbudet mot tortyr verkligen ska följas mycket noga i EU.

 
  
MPphoto
 

  Kinga Gál (PPE).(HU) Människorättsförsvarare måste uppmärksammas särskilt, och de behöver förutom denna uppmärksamhet vår praktiska hjälp så att respekten och uppmärksamheten inte kommer för sent. Jag anser att det är viktigt att parlamentet yttrar sig om dessa frågor och jag gratulerar Heidi Hautala till initiativet och till hennes utmärkta arbete. Eftersom man i betänkandet i detalj sammanfattar de nödvändiga åtgärderna vill jag bara ta upp frågan om vad EU måste göra för att kunna erbjuda effektivt och mycket snabbt stöd till de människorättsförsvarare som behöver det. Det är just snabbheten och effektiviteten som i många fall är det viktigaste, om vi ska kunna skydda deras personliga hälsa eller till och med rädda deras liv. Stöd för människorättsförsvararnas arbete är bara en aspekt av skyddet av de mänskliga rättigheterna. Därför är det viktigt när EU:s utrikestjänst byggs upp att de mänskliga rättigheterna spelar en betydelsefull roll och att detta arbete genomsyras av ett särskilt fokus på mänskliga rättigheter, vilket är något som Lissabonfördraget har möjliggjort, liksom Catherine Ashton också påpekade. Det är nu er tur och upp till er att skapa de praktiska förutsättningarna för att detta ska kunna ske.

 
  
MPphoto
 

  Janusz Władysław Zemke (S&D).(PL) Herr talman! När människor talar om mänskliga rättigheter används vanligtvis många fina ord. Detsamma gäller inte alltid när det är dags att agera. Därför vill jag framföra mitt starka stöd för de uttalanden och de handlingar från parlamentet som verkligen uppmärksammar behovet av pragmatiska åtgärder inom unionen. Det är särskilt viktigt att vi stöder människorättsförsvarare på ett mer effektivt sätt än hittills. Vi har särskilda skyldigheter mot dessa modiga personer. I detta sammanhang vill jag ställa två specifika frågor till Catherine Ashton, eftersom jag anser att det här är ett särskilt viktigt ämne.

Arbete har nu inletts inom EU för att utarbeta en viseringskodex för EU. Denna kodex är nu under utarbetande. I det sammanhanget vill jag fråga om kodexen kommer att reglera frågan om viseringar för människorättsförsvarare i situationer som innebär att deras liv är i fara.

Representationskontor för unionen håller för närvarande på att inrättas. Finns det redan sambandsmän vid dessa nya representationer som kommer att delta i …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Jacek Protasiewicz (PPE).(PL) Jag skulle vilja börja med att tacka Heidi Hautala och gratulera henne till betänkandet. Jag välkomnar också Catherine Ashtons uttalande här i debatten om att problemet med att respektera de mänskliga rättigheterna är och kommer att fortsätta att vara i centrum för EU:s utrikespolitik.

Jag oroas dock över EU:s passivitet när dessa rättigheter faktiskt kränks, särskilt när det sker i länder nära oss, liksom var fallet nyligen i till exempel Ryssland eller Vitryssland. Låt mig påminna er om att dödsstraff fortfarande tillämpas i Vitryssland. De politiska motståndarna döms till långa fängelsestraff och medborgare som utför samhällsarbete för oberoende icke-statliga organisationer utsätts för trakasserier från myndigheterna. Detta sker trots den formella dialog som de vitryska myndigheterna och Europeiska kommissionen fört i över ett år om just detta ämne – att respektera de mänskliga rättigheterna.

Vår politik måste vara mer effektiv – vilket lätt kan konstateras. I synnerhet Catherine Ashton måste reagera snabbt och beslutsamt, särskilt när andra EU-institutioner misslyckas, vilket skett under det nuvarande spanska ordförandeskapet som tyvärr har varit mycket passivt på människorättsområdet.

I morgon ska vi rösta om resolutionen om toppmötet mellan EU och Ryssland, och jag hoppas att resolutionen kommer att innehålla en tydligare hänvisning till de aktuella obehagliga händelserna i Ryssland, samtidigt som ord för tillfället inte är tillräckligt när det gäller Vitryssland. Vi måste använda de instrument vi förfogar över inom ramen för det östliga partnerskapet, men också andra finansiella och ekonomiska instrument …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE).(PL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Heidi Hautala för hennes betänkande, som är både detaljerat och allomfattande. Jag håller med om att EU:s ståndpunkt som beskyddare av människorättsförsvararna i världen hänger nära samman med dess egen interna princip om respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Därför stöder jag vad som sägs i betänkandet om att utse lokala sambandsmän från personalen för EU:s uppdrag. Dessutom instämmer jag i rekommendationerna om bedömningen av människorättssituationen i tredjeländer. En bedömning av de mänskliga rättigheterna är grundläggande för de länder som har handelsförbindelser med EU. Betydelsen av att tillämpa sanktioner för tredjeländer som begår allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna borde hanteras med större beslutsamhet.

 
  
MPphoto
 

  Monika Flašíková Beňová (S&D). (SK) Europeiska unionen är utan tvivel världsledande när det gäller skyddet av de mänskliga rättigheterna, som är en integrerad del av demokratin. Det innebär dock att vi har många förpliktelser och skyldigheter mot världen.

Människorättsförsvarare utsätts för förföljelse, tyranni och ofta även fysiskt våld, och det gläder mig därför att Heidi Hautala har lagt fram betänkandet i denna utformning. Vi borde ha spelat en central roll på detta område efter Lissabonfördragets antagande, särskilt genom EU:s företrädare i tredjeländerna. Hittills har vi helt och hållet misslyckats med detta, och vi borde därför tillämpa alla instrument inom ramen för våra nya befogenheter för att övervaka människorättssituationen och stödja människorättsförsvararna. I varje land där kommissionen har ett kontor borde kvalificerade politiska företrädare utses vars prioriterade agenda borde vara mänskliga rättigheter och demokrati. Jag vill återigen gratulera föredraganden.

 
  
MPphoto
 

  Charles Goerens (ALDE).(FR) Herr talman! Om vi vill bli hörda utanför EU när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna borde vi först försöka uppföra oss klanderfritt på hemmaplan.

Europeiska unionen har beslutat att ansluta sig till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna som union. Jag hoppas att denna mäktiga och symboliska gest återspeglar de 27 medlemsstaternas vilja att sträva mot samma mål när det gäller att respektera de skyldigheter som följer av medlemskapet i Europarådet.

Ur min synvinkel innebär det att de 27 medlemsstaterna borde förplikta sig att respektera alla domar från Europadomstolen i Strasbourg. Fru Ashton, skulle ni vara beredd att få alla EU-medlemsstater att samtycka till att hädanefter respektera alla domar från Europadomstolen och att samråda med parlamentet om dessa? Det skulle bidra till att stoppa det märkliga beteende som får oss att predika för resten av världen samtidigt som vi struntar i våra egna skyldigheter, samtidigt som resten av världen i synnerhet består av de drygt 20 länder som inte är medlemmar av Europeiska unionen …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Catherine Grèze (Verts/ALE).(FR) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Heidi Hautala för hennes utmärkta betänkande. I betänkandet betonar hon vilka verktyg EU har när det gäller att skydda de mänskliga rättigheterna och i synnerhet ett verktyg som jag uppfattar som grundläggande, nämligen den människorättsklausul som finns med i alla handelsavtal.

Jag vill i dag tala om den 28 juni. Det är det datum om ett par dagar då en ceremoni kommer att äga rum för att högtidlighålla den första årsdagen av statskuppen i Honduras. Denna ceremoni kommer att äga rum samtidigt som befolkningen i Honduras har det mycket svårt, eftersom våldet har fortsatt efter det val som förde Porfirio Lobo till makten. Det handlar om våld mot kvinnor, våld mot människorättsförsvarare och våld mot journalister, varav flera har dödats.

Trots protester går Sydamerikanska nationernas union (Unasur) i dag emot Europeiska unionen och USA, som har tänkt återuppta handeln som om inget hade hänt. Jag vill uppmana EU att vara vaksam och att använda instrument …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Gerard Batten (EFD).(EN) Herr talman, fru Ashton! I EU sker det brott mot de mänskliga rättigheterna som vi förhoppningsvis kan göra något åt eftersom de är tämligen specifika.

Jag vill uppmärksamma er på förhållandena i det grekiska fängelset i Korydallos. Det är det enda fängelse i Grekland där utländska medborgare hålls häktade. Brittiska medborgare som utlämnas till Grekland hamnar nästan oundvikligen i Korydallos.

En av mina väljare, Andrew Symeou, tillbringade 11 månader i Korydallos i väntan på rättegång. Han har nu frigivits mot borgen, men ytterligare sex brittiska medborgare som jag känner till väntar på att utlämnas och kommer nästan oundvikligen att fängslas där.

Ni kanske känner till att Korydallos har fördömts universellt av organisationer som Amnesty International och Fair Trials Abroad eftersom förhållandena i detta fängelse är några av de värsta av alla fängelser i världen. Detta strider tydligt mot artikel 3 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

Håller ni med mig om att …

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 

  Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.(EN) Herr talman! Till de ledamöter som inte har fått tala till punkt vill jag säga att jag naturligtvis alltid är glad om Europaparlamentets ledamöter kontaktar mig för att ta upp särskilda frågor.

Jag vill bara säga för att sammanfatta åtminstone en del av detta att jag verkligen välkomnar den möjlighet vi fått att föra denna diskussion. De viktiga delarna av vårt arbete får ibland stå tillbaka för de brådskande och jag anser verkligen att parlamentet har en avgörande roll att spela när det gäller att se till att vi förblir trogna de grundläggande värderingarna i Lissabonfördraget, och jag citerar: ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter”. Dessa värderingar utgör på ett sätt ett motto för EU:s utrikestjänst, och borde även vara ett motto för allt vi gör i Europeiska unionen och medlemsstaterna.

Ett antal ledamöter har talat om människorättsförsvarare och vikten och betydelsen av att dialogen med dem fortsätter. Jag har redan klargjort att när vi kan arbetar vi för att träffa människorättsförsvarare på alla våra besök världen över och för att bjuda in och träffa människorättsförsvarare på mitt kontor i Bryssel. Jag träffade nyligen några kvinnor från Afghanistan för att tala om deras särskilda problem. Vi kommer att fortsätta med detta eftersom det är en ingående del av hur EU:s utrikestjänst bör fungera.

Jag vet att Véronique De Keyser inte kunde närvara här i dag, men jag tar verkligen till mig hennes synpunkter om att tänka långsiktigt i fråga om valövervakning. Vi måste också återigen överväga att införa en mer sammanhängande strategi, såväl när det gäller att förbereda valövervakningsuppdrag som att garantera en bättre övervakning under uppföljningen efteråt. Hennes övervakningsarbete i Sudan är helt i linje med hur jag vill gå vidare med detta när utrikestjänstens arbete har inletts, så att vi blir bättre på vad vi gör och så att vi använder informationen och kunskapen mer effektivt.

Jag har också beskrivit hur mänskliga rättigheter måste vara den tråd som binder oss alla samman i våra förbindelser. Dessa värderingar är viktiga och måste ständigt tillämpas för människor överallt och under alla omständigheter, men vi måste vara säkra på att vi förstår vad de innebär och hur vi borde förhålla oss till deras tillämpning. Det handlar inte om särskilda rättigheter utan om att göra det möjligt för människor att kunna utnyttja de rättigheter som de har rätt till. Det innebär ibland att vi måste granska hur vi bäst kan stödja människor. De ledamöter som liksom jag har arbetat med personer med funktionshinder vet att när det gäller att verkligen utnyttja de mänskliga rättigheterna för personer med funktionshinder måste vi göra positiva förändringar. Så kan det ibland också vara i andra delar av världen och i andra samfund, men vi måste också tillämpa den fasthet som ett antal ledamöter har talat om.

I uttalandet om politisk ansvarsskyldighet, som kommer att vara ett inslag i vårt arbete när vi för arbetet med EU:s utrikestjänst framåt, har jag nämnt ett utökat informationsutbyte och en bättre tillgång till handlingar, vilket jag hoppas kommer att hjälpa ledamöterna när det gäller vissa av de kommentarer som gjorts om detta.

Beträffande strukturer diskuterar jag detta, men jag vill inte behöva införa strukturer som faktiskt hindrar oss från att hantera de mänskliga rättigheterna så effektivt som jag skulle vilja. Vi ser till att de mänskliga rättigheterna är ett inslag i allt arbete som utförs i delegationerna, men jag anser att det ingår i vad alla borde göra. Dessa rättigheter blir ingen röd tråd om vi bara placerar dem i en låda märkt mänskliga rättigheter som vi sedan ställer i ett hörn. Alltför ofta är det vad jag ser organisationer göra och jag kommer inte att göra det med EU:s utrikestjänst. Detta måste vara en tydlig del i allt jag gör och i allt som de delaktiga aktörerna gör.

Herr Zemke, jag vill bara anknyta till er kommentar om viseringskodexen. Kommissionen lade faktiskt fram ett förslag som skulle leda till vad jag tror att ni ville. Tyvärr har vi inte fått stöd för detta från alla medlemsstater. Allt eventuellt lobbyarbete som Europaparlamentet kan göra i medlemsstaterna skulle tacksamt tas emot. Vi arbetar med att hitta ett sätt att komma runt detta, men vi måste få alla medlemsstaters samtycke, så jag hoppas att ni uppfattar det som ett erbjudande att försöka hjälpa oss med det.

När det gäller anslutningen till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna är det ett viktigt mål som helt klart ligger inom ramen för Lissabonfördraget, och vi är glada att vi har fått i uppdrag att arbeta för att slutföra detta. Men detta arbete kommer att ske vid sidan av de enskilda medlemsstaternas medlemskap när det gäller våra förpliktelser.

Slutligen vill jag återigen tacka för denna viktiga debatt. Jag har särskilt noterat de viktiga kommentarer som har framförts och som kommer att bidra till att vägleda mig i framtiden och vill än en gång hylla utskottet för mänskliga rättigheter för deras arbete.

 
  
MPphoto
 

  Heidi Hautala, föredragande. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla för denna oerhört intressanta diskussion som jag tror också har lagt en god grund för samarbetet mellan den höga representanten och för vårt arbete med mänskliga rättigheter i parlamentet.

Många viktiga saker har sagts. För att vara trovärdiga tror jag att vi till att börja med måste använda samma måttstock för att bedöma liknande situationer världen över, och att vi naturligtvis måste förstå att situationerna kan skilja sig åt på olika sätt, men vi får inte hamna i en situation där vi hanterar människorättsproblem i vissa länder och ignorerar dem i andra.

Jag anser också bestämt att för att vi ska ha något att säga till om när det gäller mänskliga rättigheter i världen måste vi kunna titta på problemen inom EU. Det finns ofattbara fängelseförhållanden inom EU. Exemplet med tortyrredskap visar att vi är långt ifrån perfekta. Vi lever inte upp till förväntningarna och till våra egna åtaganden.

Jag anser också att vi inom en nära framtid borde ha modet att se på några av våra medlemsstaters bidrag till och delaktighet i CIA:s utlämningar i kampen mot terrorismen. Jag vet att det är ett mycket känsligt ämne, man jag anser att vi borde ha modet att titta på den frågan igen.

Charles Goerens framförde den utmärkta idén att när vi ansluter oss till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna bör de 27 medlemsstaterna åta sig att verkställa Europadomstolens domar. Det anser jag är det minsta vi kan göra för att bidra på ett positivt sätt.

Till sist vill jag säga att Europaparlamentet har fått nya befogenheter. Vi har använt dem på ett klokt sätt för att främja de mänskliga rättigheterna. Handelspolitiken är naturligtvis något som vi borde titta närmare på för att se vad vi kan göra, så tack herr Moreira för ert bidrag till debatten.

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. – Jag har mottagit sex resolutionsförslag(1) i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

Skriftliga uttalanden (artikel 149)

 
  
MPphoto
 
 

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig.(RO) Europeiska unionen fäster särskild vikt vid respekten för de mänskliga rättigheterna, såväl inom som utanför sina gränser.

Europeiska unionens tionde årsrapport om de mänskliga rättigheterna i världen 2008, som utarbetats av rådet och kommissionen, ger en överblick över EU-institutionernas verksamhet i fråga om mänskliga rättigheter såväl inom som utanför EU.

Jag anser att kommissionen och rådet måste göra större ansträngningar för att förbättra EU:s förmåga att snabbt reagera på kränkningar av de mänskliga rättigheterna i tredjeländer. Främjandet av mänskliga rättigheter, som är ett av de centrala målen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), enligt artikel 11 i fördraget om Europeiska unionen, måste tillämpas rigoröst inom ramen för EU-institutionernas dialoger och förbindelser med alla världens länder.

Kommissionen måste uppmana EU-medlemsstaterna och de tredjeländer med vilka de för närvarande förhandlar om anslutning att underteckna och ratificera alla FN:s och Europarådets grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter och de frivilliga protokoll som bifogats dessa konventioner, samt att samarbeta när det gäller att utarbeta internationella förfaranden och mekanismer för mänskliga rättigheter.

 
  
MPphoto
 
 

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D), skriftlig.(PL) Skyddet och främjandet av mänskliga rättigheter är en prioritet för Europeiska unionen. Situationen är fortfarande långt ifrån perfekt, men EU har inte gett upp kampen för att tillämpa de mänskliga rättigheterna världen över. Vitryssland, Jemen, Namibia, Guatemala – listan över länder som EU diskuterar människorättsfrågor med är tyvärr imponerande.

Under 2007 inrättades det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, vilket finansierar projekt som drivs av det civila samhället för att främja rättssäkerhet och demokrati. Reformen av valsystemet i Tchad fick exempelvis stöd som en del av instrumentets arbete med ett belopp på fem miljoner euro.

EU:s arbete på detta område är som man kan tänka sig mest effektivt när det gäller kandidatländerna för EU-medlemskap. Många positiva förändringar har exempelvis konstaterats i Kroatien och Turkiet. Kroatien har ratificerat de viktigaste internationella konventionerna och samarbetar med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien. Under tiden har Turkiet börjat fästa större vikt vid att bekämpa sina egna traditionella problem, som exempelvis barnarbete.

Dessa åtgärder bör inte fördunkla det faktum att ännu större insatser för att främja de mänskliga rättigheterna är nödvändigt. Den nuvarande dramatiska situationen i Kirgizistan bevisar tråkigt nog detta.

 
  
MPphoto
 
 

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig.(PL) Europeiska unionen och dess institutioner påminner oss ständigt om hur mycket unionen bryr sig om respekten för de mänskliga rättigheterna världen över. Lagstiftningen på detta område består av alla fördrag och andra strategiska dokument. Jag stöder helt och hållet samtliga initiativ i Hautalabetänkandet. Jag vill dock ta detta tillfälle i akt att tala om att jag bestämt motsätter mig att Europaparlamentet inte vidtagit några åtgärder i fråga om den nuvarande situationen för den polska minoriteten i Litauen. För det första har vi frågan om huvudkommittén för etiska frågor i Litauen, som har inlett en utredning om den litauiska Europaparlamentsledamoten Valdemar Tomaševski, som har försvarat polska medborgare som bor i Litauen och som har uppmärksammat att Litauen inte respekterar de internationella konventionerna om skydd för nationella minoriteters rättigheter, särskilt när det gäller språkrättigheter. Hur länge kommer parlamentet att tillåta att dess ledamöter tystas ned? En annan fråga rör de åtgärder som för närvarande vidtas av det litauiska parlamentet när det gäller en utbildningslag som är avsedd att begränsa undervisningen av polska i polska skolor i Litauen. Kommer parlamentet att vänta med att agera tills dess att dessa skolor har stängts?

 
  
MPphoto
 
 

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig.(EN) Det finns många fall där familjemedlemmar till människorättsförsvarare (makar, barn, föräldrar) själva utsätts för människorättskränkningar, bland annat mord, dödshot, bortföranden och kidnappning, godtycklig arrestering, förtal, avsked från jobbet och andra typer av trakasserier och hotelser. Dessa åtgärder skapar ett terrorklimat i dessa grupper och hindrar dessa personers legitima arbete. Stödet till människorättsförsvararnas familjer måste sträcka sig utöver utfärdandet av viseringar i nödsituationer. Varken de kort- eller långsiktiga behoven hos deras familjer har iakttagits tillräckligt. Ibland får människorättsförsvarare betala ett mycket högt pris. Förvar, och till och med mord, gör att dessa personer och deras familjer utsätts för lidande och får svårt att klara sin överlevnad. Vår plikt är att hjälpa dem. EU borde genom sin politik och sina instrument på allvar ta itu med de svårigheter som dessa familjer upplever i sina egna länder. Effektiva strategier bör användas som ett verkligt stöd för att hjälpa dessa familjer att ta itu med sina problem, genom effektiva lösningar, däribland moraliskt stöd, husrum, hjälp med att återintegreras i samhället, arbetssökande och ekonomiska bidrag i nödsituationer. Detta tillvägagångssätt kommer att avskräcka från de grymma metoder som familjer utsätts för i syfte att hindra människorättsförsvarare från att fortsätta att utföra sitt jobb och kommer att göra människorättskampanjerna mer effektiva.

 
  
MPphoto
 
 

  Siiri Oviir (ALDE), skriftlig.(ET) Bortsett från det faktum att lika rättigheter för kvinnor och män handlar om mänskliga rättigheter och är en del av EU:s värderingar finns det fortfarande stora ojämlikheter inom den politiska verksamheten och i kvinnors dagliga liv. Utbildning inverkar i hög grad på kvinnors och mäns möjligheter och val och öppnar dörren till arbetsmarknaden samt visar sig avgörande för inkomst- och karriärutvecklingen. Trots att nästan 60 procent av EU:s kvinnor har genomgått högre utbildning är de för närvarande dömda att utföra lägre värderade jobb och tjänster än män.

Under de senaste fem åren har vi faktiskt nått de framgångar i fråga om ekonomiskt oberoende för kvinnor och män som har nämnts, och sysselsättningsgraden bland kvinnor har nått nästan 60 procent. Samtidigt har det dock inte skett några förbättringar när det har gällt att utjämna skillnaderna mellan kvinnors och mäns löner. Enligt uppgifter från 2007 tjänade kvinnor i genomsnitt 17 procent mindre än män (i vissa länder var siffran så hög som 30 procent). 2007 var ett år med ekonomisk tillväxt. Vi kommer i sinom tid att få veta hur mycket löneskillnaderna har ökat till följd av krisen. Med tanke på situationens allvar måste vi öka ansträngningarna inom EU, använda mindre tomma ord när det gäller att minska löneskillnaden mellan kvinnor och män och utarbeta effektiva åtgärder för att bekämpa lönerelaterad diskriminering. Jag förespråkar också att dessa åtgärder ska tillämpas i medlemsstaterna. Jag instämmer i föredragandens förslag om att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män till 0-5 procent senast 2020. Jag anser att vi borde tillämpa en nolltolerans inom EU för löneskillnader mellan kvinnor och män.

 
  
MPphoto
 
 

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig.(PL) Människorättsförsvarare världen över spelar en mycket viktig roll när det gäller att skydda och stödja de grundläggande rättigheterna genom att dagligen bidra till detta arbete, ofta med risk för eget liv.

Att stödja människorättsförsvarare har under lång tid varit ett inslag i människorättspolitiken inom ramen för EU:s yttre förbindelser. Denna fråga har nu fått större betydelse mot bakgrund av artiklarna 3 och 21 i Lissbonfördraget, där främjande och skydd av de mänskliga rättigheterna fastställs som ett centralt inslag i EU:s yttre åtgärder. I detta sammanhang måste vi prioritera att främja de mänskliga rättigheterna som en grundläggande värdering och som ett mål för unionens utrikespolitik. Strukturen och personalresurserna för EU:s utrikestjänst, som för närvarande håller på att inrättas, borde i tillräckligt hög grad återspegla behoven av övervakning, främjande och stödåtgärder i fråga om skyddet av de mänskliga rättigheterna.

Jag anser att ett mycket betydelsefullt inslag i EU:s strategi för mänskliga rättigheter är stöd, skydd och säkerhet för människorättsförsvarare. Dessa områden bör hanteras som prioriteringar i EU:s förbindelser med tredjeländer och borde ingå på alla nivåer och i alla instrument i unionens utrikespolitik, för att öka effektiviteten och trovärdigheten hos EU:s människorättsåtgärder. Därför vill jag be unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik att garantera att en människorättsklausul verkligen införs i internationella avtal och partnerskap och att en verklig mekanism inrättas för tillämpningen av denna klausul.

 
  
MPphoto
 
 

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig.(PT) Brott mot de mänskliga rättigheterna sker tyvärr kontinuerligt världen över. Det är därför viktigt att öka skyddet för människorättsförsvarare och att förbättra deras arbetsförhållanden så att de kan nå de önskade resultaten. De personer världen över som jag tänker på strävar efter att skydda människor mot alla slags kränkningar som de kan utsättas för dagligen. De riskerar sina egna liv och formar de initiativ och den lagstiftning som vi utarbetar här.

Eftersom deras arbete inte upphör vid unionens territoriella och geografiska gränser utan sträcker sig över hela världen, borde vi notera den avgörande roll som inrättandet av EU:s utrikestjänst och dess ”centrala kontaktpunkt” kan spela när det gäller att öka skyddet för dessa personer. Jag anser därför att införandet av stränga åtgärder liksom de som föreslås här kan skapa ett verkligt positivt samband mellan dialoger och den övergripande och transnationella politiken, genom att verkligen bidra till den banbrytande och mycket realistiska vision som har legat till grund för EU:s åtgärder på området för mänskliga rättigheter.

 
  

(1) Se protokollet.

Senaste uppdatering: 16 september 2010Rättsligt meddelande