Talmannen . – Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Elizabeth Lynne och Pervenche Berès, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om långvård för äldre (O-0102/2010 – B7-0457/2010).

  Elizabeth Lynne, frågeställare. – (EN) Fru talman! Skälet till att denna muntliga fråga och resolution hamnade på föredragningslistan är att vi vill försöka få till stånd en EU-omfattande uppförandekod om långvård för äldre. Det är inte lagstiftning jag talar om, utan ett utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna.

Behandlingen av äldre har alltför länge varit bristfällig på många områden. Vi måste först och främst få veta vilka uppgifter kommissionen redan har om vårdutbudet i medlemsstaterna. Kan kommissionen tänka sig att spela en roll i spridningen av bästa praxis?

Ett centralt område som har engagerat mig under ett antal år är misshandel av äldre. Det kan röra sig om fysisk, psykisk, emotionell och ekonomisk misshandel. Ta fallet med en 93-årig kvinna som togs in på ett vårdhem för avlastningsvård under en vecka – bara en vecka – och återvände hem helt uttorkad. Det hade uppenbarligen inte gjorts något försök över huvud taget att hjälpa henne att dricka.

Detta är inte ett isolerat fall. Fallen av undernäring och uttorkning är många, men det vore bra om vi kunde få fakta och siffror. Har kommissionen några uppgifter om antalet dödsfall till följd av uttorkning eller undernäring?

Lika oroande är givetvis att order att avstå från återupplivningsåtgärder blir allt vanligare. Det bör vara läkaren som i samråd med patienten avgör om en sådan order ska finnas i någons journal. Jag känner till fall där antingen vårdhemmet självt beslutar vem som ska återupplivas och inte, eller där de anhöriga får veta att de måste skriva under dokumentet, vilket fullständigt kränker individens rätt att välja.

Vad gör kommissionen för att undersöka så kallade order att avstå från återupplivningsåtgärder? Det är inte testamenten jag talar om, utan order att avstå från återupplivningsåtgärder. Håller kommissionen med om att sådant bryter mot den rätt till liv som finns inskriven i artikel 2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna?

Det gläder mig att Världshälsoorganisationen har antagit en bred definition av misshandel av äldre. Nu måste vi på EU-nivå förtydliga vad sådan misshandel omfattar. Jag hoppas att kommissionen lägger fram en grönbok om misshandel av äldre. Jag vet att kommissionsledamoten själv har talat om det.

Överförskrivning av läkemedel, särskilt antipsykotiska läkemedel, är också misshandel. Sådana läkemedel används rätt ofta för personalens skull, inte för den person som bor på vårdhemmet. Omvänt nekas äldre också medicinsk behandling enbart av åldersskäl. Det är ett annat skäl till att jag anser att det krävs påtryckningar på rådet för att få till stånd ett beslut om att diskriminering i fråga om tillgång till varor och tjänster, inklusive hälso- och sjukvård, ska förbjudas i direktivet om likabehandling.

Varje medlemsstat måste också göra större insatser för att se till att äldre kan få stöd i sina egna hem om det är vad de önskar, och för att införa kvalitetskrav för människor som arbetar med vård av äldre, med tillräckliga utbildningsmekanismer.

Många medlemsstater har dragit ned på den geriatriska specialistvården, och vi måste få veta vilka konkreta följder det fått för äldre människor. Vi får inte heller glömma det stöd och erkännande som anhörigvårdare behöver. Ganska ofta är det de som tar hand om sina anhöriga dag ut och dag in, utan att få mycket hjälp.

Långvård för äldre är ett område som överlag ignorerats i många år. Jag hoppas att denna muntliga fråga och resolution ska leda till att vi alla tillsammans verkligen kan börja ge frågan den uppmärksamhet den förtjänar. Äldre som behöver långvård har ofta svårt att tala för sig själva. Det är vi som arbetar med dem som måste se till att de får komma till tals och inte glöms bort.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! I och med att EU:s samhällen blir allt äldre under de kommande årtiondena måste vi finna sätt att se till att äldre människor får den kvalitetsvård de behöver.

Det är det mål som medlemsstaterna satt upp för sig själva inom ramen för de målsättningar man enats om på EU-nivå i fråga om hälso- och sjukvård och långvård. I rådets slutsatser av den 30 november 2009 uppmanades dessutom kommissionen att utarbeta ”en handlingsplan för ytterligare insatser under 2011 som kommer att främja de äldres värdighet, hälsa och livskvalitet”. Det gläder mig att de kommande ordförandeskapen, bl.a. det ungerska och det polska, tänker gå vidare med detta arbete.

Kommissionen har redan tagit ett antal initiativ för att intensifiera arbetet med långvårdstjänsternas kvalitet, öka kunskaperna på området och främja debatt på EU-nivå. Den har länge stött arbetet med tillhandahållande av långvård inom ramen för den öppna samordningsmetoden på området för socialt skydd.

I 2009 års gemensamma rapport om socialt skydd och social integration bekräftades vikten av att ta itu med frågan om arbetskraftsbrist inom långvårdssektorn. Ett av våra främsta mål är att identifiera och sprida bästa praxis. Kommissionen kan stimulera förändring och stödja nationella insatser.

Ett arbetsdokument från kommissionens avdelningar om långvård och insatser för att främja ett aktivt, hälsosamt och värdigt åldrande är under utarbetande, och ett meddelande från kommissionen planeras till 2011.

I går antog kommissionen förslaget om att utropa 2012 till Europaåret för aktivt åldrande. Året kommer att fungera som en ram för insatser för att öka medvetenheten, identifiera och sprida god praxis och, ännu viktigare, uppmana beslutsfattare och intressenter på alla nivåer att underlätta ett aktivt åldrande.

Syftet är att uppmuntra dessa aktörer att förbinda sig för särskilda åtgärder och mål under upptaktsåret 2011, så att konkreta resultat kan presenteras under Europaåret 2012.

Nu vill jag tala mer konkret om människor. Ni har med rätta påpekat att det i de flesta medlemsstater är familj och vänner som står för större delen av det stöd och den vård som deras anhöriga behöver, och så kommer det att fortsätta att vara under de närmaste årtiondena. I alla länder är kvinnor mycket mer benägna att vara vårdare än män. Ett otillräckligt erkännande av rollen som anhörigvårdare och otillräckligt stöd för deras insatser kan medföra risk för social utestängning.

För att hjälpa till att åtgärda denna situation skulle medlemsstaterna, tillsammans med EU-institutionerna, kunna överväga insatser för att bedöma och certifiera vårdkompetens, även sådan som förvärvats vid vård av anhöriga och vid hushållsarbete, som är verksamhet som främst kvinnor ägnar sig åt.

Framstegen kommer att vara beroende av många intressenters insatser. Kommissionen välkomnar varmt det arbete med vårdfrågor som bedrivs av parlamentets intressegrupper för åldrande och för vårdare och av det civila samhällets organisationer, t.ex. AGE och Eurocarers.

Kommissionen har inga planer på att inrätta ett observationsorgan för aktivt åldrande, men ömsesidigt lärande i frågor som rör aktivt åldrande är ett av syftena med Europaåret för aktivt åldrande, som kommer att få en särskild webbplats.

Jag vill också nämna bidragen från Grundtvigprogrammet för vuxenutbildning, folkhälsoprogrammet och Europeiska året för volontärarbete 2011.

Elizabeth Lynne gjorde rätt i att betona vikten av etiska frågor som så kallade order att avstå från återupplivningsåtgärder. Kommissionen inser vikten av denna fråga – och jag håller helt och hållet med om den moraliska aspekten av er fråga – men ibland måste vi uttrycka oss i formalistiska termer och måste därför i det här fallet säga att sådana frågor uteslutande faller inom medlemsstaternas behörighet. Vi har därför inte möjlighet att med hänvisning till stadgan om de grundläggande rättigheterna ingripa i denna behörighet.

Kommissionen har tagit ett antal initiativ – bl.a. den stora konferens som hölls den 17 mars 2008 – för att öka kunskaperna om misshandel av äldre och främja debatt på EU-nivå om hur sådan kan förhindras.

Kommissionen genomförde 2009 ett pilotprojekt som ledde till att två projekt valdes ut. Det ena handlar om hur misshandel av äldre kan övervakas genom offentliga hälso- och sjukvårds- och långvårdssystem. Det andra syftar till att kartlägga befintliga policyansatser och policyramar i EU. Båda projekten inleddes i december 2009 och resultaten kommer att presenteras nästa höst.

Kommissionen fortsätter också att delfinansiera ett antal åtgärder inom Daphneprogrammet och folkhälsoprogrammet.

Kommissionen stöder aktivt det pågående arbetet inom kommittén för socialt skydd med ett frivilligt kvalitetssystem för sociala tjänster. Systemet måste vara tillräckligt flexibelt för att kunna tillämpas i alla medlemsstater på nationell, regional och lokal nivå och för en rad olika sociala tjänster.

En viktig sektor där systemet skulle kunna tillämpas är långvården. Men att tillhandahålla långvård på daglig basis är ingen enkel uppgift, och den sorgliga sanningen är att människor med ett tungt vårdansvar ofta måste sluta med, eller dra ned på, sitt avlönade arbete på grund av sina åtaganden. Det påverkar i sin tur i vilken utsträckning de är attraktiva på arbetsmarknaden, deras aktuella inkomst och deras framtida pensionsrättigheter.

Vårt mångåriga arbete med medlemsstaterna för att förena familje- och arbetsliv har visat vikten av att anpassa arbetsvillkoren för människor som är anhörigvårdare.

Andra sätt att uppmuntra och möjliggöra för fler att bli anhörigvårdare är att inrätta sociala tjänster som möjliggör avlastningsvård och ledighet för vård, och att ge anhörigvårdare särskilda rättigheter i sociala trygghetssystem, särskilt i fråga om rätt till pension.

Som ni antyder kan det finnas samband mellan fattigdom, tillgång till vård och livslängd. Vi har nyligen tittat på sådana samband i ett meddelande om ojämlikhet i hälsa. Det finns tydliga belägg för att olikheter i fråga om inkomst och arbets- och levnadsförhållanden återspeglas i människors hälsotillstånd i alla åldrar.

Vi befinner oss dock ännu i ett inledningsskede när det gäller politik som effektivt kan bryta eller ändra sambanden mellan den sociala hierarkin och hälsohierarkin.

Vi efterlyser därför ökad medvetenhet och mer forskning, och en mer innovativ utveckling av politiken. Dessutom måste vi främja ”hälsa i all politik”, vilket är ett viktigt inslag för en framgångsrik strategi.

  Csaba Sógor, för PPE-gruppen. – (HU) De åldrande europeiska samhällena är en viktig utmaning för var och en av medlemsstaterna. Vi måste lägga allt större tonvikt vid vård för de allt fler äldre människorna. Traditioner och kultur i fråga om äldrevård skiljer sig åt mellan regioner. I de södra medlemsstaterna, där flera generationer bor tillsammans, löser man problemet inom familjen, medan institutionaliserad vård är vanligare i de norra medlemsstaterna.

Men kostnaderna för den senare vårdformen blir allt högre, och hållbarheten sätts på prov i allt större utsträckning på grund av den ekonomiska situationen och det ökade antalet äldre. I Central- och Östeuropa kan icke-statliga organisationer och kyrkor mycket ofta genomföra en viss typ av institutionaliserat förfarande på ett effektivt sätt. Detta är dock fortfarande sällsynt, och staten stöder inte denna utvecklingsväg för äldrevårdssystemet.

I Storbritannien har sysselsättningsproblemet för tidigare arbetslösa kvinnor kunnat lösas inom äldrevården, med hjälp av det utbildningssystem för invandrare som införts. Detta kan givetvis göras även i andra medlemsstater. Jag välkomnar Pervenche Berès och Elizabeth Lynnes resolutionsförslag. Jag vill framhålla den del av texten där kommissionen uppmanas att sammanställa en grönbok med utgångspunkt i medlemsstaternas bästa praxis och modeller, så att varje medlemsstat sätts i stånd att genomföra de lämpligaste åtgärder man har resurser för. På så sätt kan vanvård och misshandel av äldre uteslutas.

  Kinga Göncz, för S&D-gruppen. – (HU) En ökande medellivslängd är inte bara ett gott resultat; det är också en möjlighet. Även om vi verkligen kan vara stolta över att den förväntade livslängden stiger i Europa, är det också en utmaning. Det beror delvis på att vi inte vet hur vi ska garantera möjligheten till aktivt åldrande i ett samhälle som blir allt äldre. Det är också okänt i vilken utsträckning vi kan garantera möjligheten till aktivt deltagande i samhället och icke-diskriminerande behandling av äldre. Vi är medvetna om att det finns mycket att göra på det här området. Kan vi åstadkomma en ökning av antalet friska år? I hur hög grad kan vi säkra en trygg inkomst för de äldre, eller livslångt lärande?

Kanske kan det Europaår som kommer att kallas Europaåret för aktivt åldrande bidra till att denna fråga uppmärksammas mer. Det är dock oundvikligt att äldre människor går igenom en period när de behöver sociala tjänster och hälso- och sjukvårdstjänster och har mindre förmåga att tala för sig själva, och det innebär ett ökat ansvar för oss att se till att de har tillgång till kvalitetstjänster. Framför allt är det viktigt att lämpliga tjänster är tillgängliga för fattiga äldre människor med låg inkomst och för äldre som behöver ständig omsorg och vård, oavsett om de behöver omsorg i hemmet eller tas om hand på institutioner. Dessutom finns det några specifika uppgifter som vi ber kommissionen om hjälp med. För det första behöver vi en del viktiga uppgifter om vilka behoven är och om dem som behöver vård. Särskild uppmärksamhet bör ägnas de mest utsatta. Vi behöver övervakningsmekanismer, och sammanställandet av bästa praxis ingår också i miniminormerna.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka Elizabeth Lynne så mycket för att vi fått chansen att debattera detta i kväll, och jag gläds över stora delar av vad kommissionsledamoten har sagt. Mycket av det är på sätt och vis riktigt uppmuntrande.

Ni har naturligtvis lagt märke till att många av våra frågor handlar om de äldres sårbarhet – vi känner och anser att det är av yttersta vikt att människor kan känna sig trygga med dem som tillhandahåller vården.

Visst kan man diskutera vilken behörighet en medlemsstat har, men syftet med den öppna samordningsmetoden är ju att få medlemsstaterna att samarbeta i frågor som är viktiga för alla, även om de inte faller inom unionens behörighetsområde.

Jag anser att vissa av frågorna, även de om grundläggande vård, näringslära, osv., är mycket viktiga i sammanhanget. Jag undrar också vilka ytterligare steg kommissionen kan komma att ta för att övertyga medlemsstaterna om hur kostnadseffektivt det är att ge stöd åt anhörigvårdare. Siffror från Storbritannien visar tydligt att det finns miljardbelopp att spara på detta eftersom det inte är staten som står för vården utan nära vänner eller familjemedlemmar. Likaså kan man se att satsningar på vårdbidrag och stödmekanismer för vårdgivare verkligen lönar sig och är att föredra framför fullständigt utslitna människor som blir isolerade och själva drabbas av ohälsa – även mental sådan – efter att ha vårdat andra i timtal utan stöd och hjälp.

Jag finner också det ni säger om möjligheterna att förbättra vårdgivarnas kompetens intressant. Problemet här är förstås att det inte bara först och främst handlar om kvinnor utan om invandrade kvinnor, vilket gör att särskilda insatser krävs. Men vår resolution handlar också om behovet av kontrakt som fastställer en minimiinkomst, en minimilön. Jag skulle gärna ta del av era synpunkter på detta.

  Dimitar Stoyanov (NI). – (BG) Tack. Min gammelmormor är 69 år gammal, och jag har bott tillsammans med henne under en längre tid. Därför vet jag av erfarenhet att det bästa sättet att ta hand om våra äldre är att se till att de kan ta hand om sig själva i möjligaste mån. Detta kan dock vara krävande även för dem som fortfarande åtnjuter god psykisk och fysisk hälsa. Det bulgariska partiet Attack tog upp frågan under föregående mandatperiod och kommer att göra det även i framtiden.

Den genomsnittliga pensionen i Bulgarien är inte mer än 100 euro. 100 euro i månaden alltså. För pensionärerna ska denna summa räcka till att köpa mediciner, betala räkningar och, vanligtvis i sista hand, handla mat. Orsaken till missförhållandena är våra senaste tre regeringar, vilka har utsatt landet för ”grov stöld” – det vill säga massprivatisering. Jag måste tillägga att detta skedde med EU-institutionernas och Internationella valutafondens goda minne. Tillgångar till ett värde av flera miljarder euro stals från Bulgarien, så det är inte att undra på att mitt land har de lägsta pensionerna i EU. Den här tragiska situationen bör kunna tjäna som exempel när ni frågar er hur de äldre ska tas om hand.

  Thomas Mann (PPE). – (DE) Fru talman! Kommissionen har nyligen utsett 2012 till Europaåret för aktivt åldrande. Därmed uppfyllde man kravet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och dess betänkande om rättvisa mellan generationerna. Gratulerar! Detta viktiga budskap kommer just i rättan tid.

Antalet personer över 80 år som har hälsan och är vid god vigör ökar stadigt. Man räknar med att de kommer att öka med nästan 60 procent mellan 2010 och 2030. I vår utskottsfråga uppmanar vi kommissionen att analysera såväl positiva som negativa effekter inom äldrevården – och att dra slutsatser av dessa.

Vi vet att allt fler familjer inte klarar av att på egen hand vårda sina äldre. Det är svårt att få tag på vårdpersonal. Det duger emellertid inte att ersätta välutbildad och kompetent personal med lågavlönade anställda som endast har grundläggande kunskaper, kunskaper som dessutom förvärvats i en alltför hastig process. På många ställen är detta den enda tillgängliga vården.

I egenskap av föredragande för befolkningsförändringar och rättvisa mellan generationerna har jag uppmanat medlemsstaterna att inrätta insynsvänliga och hållbara kontrollsystem. Vårdtagarnas värdighet måste skyddas. Vi behöver en EU-omfattande uppförandekod i vilken minimivillkor och -prestationer när det gäller tillhandahållande av långtidsvård fastställs. Människor måste få högkvalitativ vård och omsorg till ett rimligt pris oberoende av inkomst, ålder, social status eller hälsorisker.

Äldre människor är inte heller att betrakta som en börda. Det är deras erfarenheter och insatser som har format vårt samhälle. Vi får inte lämna dem ensamma med sina bekymmer. Låt oss använda tiden fram till 2012 till att skapa goda förutsättningar för politiker, massmedier och allmänhet att med kraft ägna sig åt frågan om aktivt åldrande. Och de som berörs mest måste få komma till tals! Alla måste vi ändra våra tankemönster och arbeta för en hållbar vård som har människan i fokus, inte bara kostnaderna.

  Sylvana Rapti (S&D). – (EL) Fru talman! När vi i dag diskuterar äldre människor glömmer vi kanske att ta med i beräkningen att även vi, förr eller senare, kan komma att befinna oss i samma situation och kanske leva till dess att vi är 80, 90 eller till och med 100 år gamla. Har vi någonsin funderat över hur vi skulle vilja bli behandlade då? Dagens äldre medborgare är de som satte oss till världen, gav oss civilisationen och nu utgör vår ”personliga egendom”.

Långtidsvård för äldre har inte bara en moralisk och social dimension, utan är också viktig ur ett ekonomiskt perspektiv: den vård som en äldre person behöver innebär en minskad produktivitet hos hans eller hennes arbetsföra familjemedlemmar. Men om vi samtidigt inför ett vårdprogram skulle vi till och med kunna skapa arbetstillfällen. Detta är något som vi alla måste fundera över för att få in medlemsstaterna på rätt spår.

Avslutningsvis skulle jag vilja tacka de tolkar och översättare som gör det möjligt för oss att framföra våra åsikter även vid denna sena timme.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D). – (RO) Enligt färsk statistik förväntas antalet EU-medborgare som är 65 år eller äldre att öka med 70 procent fram till 2050, och de som är över 80 år kommer att öka med 170 procent.

Detta innebär att andelen EU-medborgare över 65 år kommer att vara 30 procent 2060.

Man måste inom EU hitta lösningar för att tillgodose det ständigt ökande behovet av vårdinsatser, anpassa vårdsystemen till den åldrande befolkningens behov och behålla systemens lönsamhet mot bakgrund av den minskande tillgången till arbetskraft.

Kommissionen, medlemsstaterna och i synnerhet de lokala myndigheterna måste hitta lösningar för anpassning av boenden, allmänna kommunikationsmedel – ja, till och med olika sektorer som exempelvis turismindustrin – för att kunna tillgodose de äldres särskilda behov.

Jag välkomnar antagandet av EU-förordningar om resenärers rättigheter, i synnerhet för personer med nedsatt rörlighet, vilket många äldre båt-, flyg- och tågresenärer lider av.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) En av de frågor som man nu måste ta itu med inom EU är den om de demografiska förändringar som stadigt ökar trycket på statsfinanserna. Lösningen kan vara att införa en progressiv och hållbar politik när det gäller tillhandahållandet av fullgod långtidsvård – präglad av solidaritet mellan generationerna –, att avskaffa åldersdiskrimineringen och att bereda även personer som har nått en hög ålder möjligheter till full social delaktighet.

Jag anser också att det är viktigt att de som vårdar våra äldre beviljas vissa lagstadgade förmåner eller, när så är tillämpligt, ekonomisk ersättning – i solidarisk anda och som uppskattning för deras självuppoffrande insatser. Därför vill jag betona vikten av utbyte av bästa praxis och erfarenheter mellan medlemsstaterna i den här frågan.

Avslutningsvis vill jag tillägga att jag, i egenskap av läkare, är starkt kritisk till så kallade order att avstå från återupplivningsåtgärder, då dessa beslut fattas på grundval av att en person har uppnått hög ålder. Jag anser att ett sådant synsätt innebär en grov kränkning av en människas grundläggande rätt till liv.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Förslagsställarna har sammanställt tio frågor till kommissionen. Solidaritet mellan generationerna nämns dock bara i en av dem – den näst sista. Jag skulle, i syfte att få var och en att förstå problemet till fullo, vilja lägga till ytterligare frågor.

För en liten stund sedan talade vi om hur kommissionen kan påverka medlemsstaterna. Varför påtalar inte kommissionen för medlemsstaterna att dessa borde värdesätta den vård som familjemedlemmar ger äldre personer som inte klarar sig själva? Varför får inte en familjemedlem som tar hand om en släkting ekonomisk ersättning, tillgång till systemet för hälso- och sjukvård och social trygghet och möjlighet att gå tillbaka till arbetet efter det att vårdperioden är över – den möjlighet som kvinnor har efter det att de varit mammalediga? Varför blir män och kvinnor som visar solidaritet mellan generationerna diskriminerade i samhället?

Om vi slutar upp med att diskriminera människor av den här orsaken inom unionen så skulle vi få en betydligt större andel glada och nöjda invånare.

  Seán Kelly (PPE). – (EN) Fru talman! Den här diskussionen hade inte kunnat komma mer lägligt eftersom detta är ett stort problem som vi står inför här och nu. Jag skulle vilja tacka Elizabeth Lynne för att hon har synliggjort de övergrepp och den kränkande behandling som våra äldre utsätts för i vårt så kallade civiliserade samhälle. Även kommissionen har bidragit i hög grad genom att sammanställa mål, frågeställningar och lösningar.

Jag menar att vi bör se detta som en möjlighet, en möjlighet att hädanefter låta människor dels arbeta utanför normala tidsramar och efter en viss ålder, dels resa och bidra till turistnäringen under lågsäsong. Sedan har vi naturligtvis frågan om hur vi kan vårda människor i deras hem så länge som möjligt, och därefter på vårdinrättningar. Än så länge har dock inte de ekonomiska faktorerna vägts in över huvud taget, och mycket hårt arbete krävs för att vi ska uppnå en situation där de äldre tas om hand ordentligt i framtiden.

  László Andor, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman, ärade ledamöter! Jag skulle vilja börja med att upprepa vad som sades om EU:s mångfald i början av diskussionen.

Vi har 27 medlemsstater med olika sociala och materiella förutsättningar, och det är den viktigaste anledningen till att kommissionen nu arbetar på ett ramverk för kvalitet och inget kraftfullare än så, exempelvis lagstiftning. Vi tror att detta är rätta vägen att gå, och vi får se hur det fungerar tillsammans med parlamentet, med vilket vi har diskuterat dessa frågor upprepade gånger under den senaste perioden.

En viktig faktor som jag tror är av avgörande betydelse är att långvård kan kopplas till våra sysselsättningsmål, att vi ser fina möjligheter till att skapa arbetstillfällen, men då måste vi också inkludera detta i våra kompetensmål och ta reda på vad vi mer kan göra för att utbilda och få fram fler vårdgivare som kan erbjuda professionella tjänster på det här området.

Frågan om i vilken utsträckning vi måste formalisera dessa tjänster är helt klart en öppen sådan eftersom mycket av detta arbete, vilket redan har nämnts här, utförs helt informellt. Det utförs, eller kan utföras, av släktingar och inom familjer. Att reglera förhållanden, öka kraven eller ställa vissa villkor inom ramen för en familjesammansättning skulle uppenbarligen bli mycket problematiskt. Samtidigt skulle en formalisering av dessa tjänster och detta arbete innebära ökade kostnader och problem på beskattningsområdet, och vi skulle lätt kunna hamna i en återvändsgränd.

Vi har alltså inte några givna svar, men det finns all anledning att förbättra villkoren för dem som har behov av dessa tjänster och är beroende av långtidsvård, liksom att uppmärksamma dem som utför arbetet. Vad vi däremot kan göra är att samla in och sprida bästa praxis genom till exempel den öppna samarbetsmetoden.

Det har hunnit bli sent nu, och jag kan berätta att jag om bara några timmar ska sammanträffa med några ministrar från den belgiska regeringen på en konferens i Liège om pensioner. Det erbjuder en bra möjlighet att framföra parlamentets åsikter i frågan och sätta dem i samband med vårt arbete med pensionsfrågan eftersom dessa ämnen är tydligt sammanlänkade när det handlar om social trygghet i allmänhet och en tillräcklig inkomst för de äldre.

Vi har en mer långsiktig plan för att följa upp vårt arbete med pensionerna med kraftfulla insatser på det demografiska området. De kommande ungerska respektive polska ordförandeskapen är precis lika intresserade av den här frågan, och vi håller på att utarbeta ett lämpligt ramverk för de aktuella förväntade resultaten. Dessa insatser kommer att följas av Europaåret för aktivt åldrande, som inte enbart handlar om sysselsättning – och definitivt inte bara om en höjning av pensionsåldern – utan också om fler satsningar på bättre hälsa och en uppvärdering av livslångt lärande, livslång undervisning, kompetens och inrättningar i syfte att förbättra människors livskvalitet.

Detta är alltså ramverket inom vilket jag tror att vi kan fortsätta vårt arbete. Det är inte någon enkel uppgift, men eftersom vi alla känner ett etiskt ansvar så tror jag att vi kan åstadkomma en förändring.

  Elizabeth Lynne, frågeställare. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka alla som har tagit till orda och kommissionsledamoten för det han har sagt i kväll. Allt detta har varit till stor nytta. Det som också framkommit under diskussionen är vikten av en uppförandekod. Detta är något som jag efterlyste i den muntliga frågan och i resolutionen och som Thomas Mann och flera andra har tagit upp.

Som jag sade förut så är det inte lagstiftning vi talar om. Det belysande exemplet från Bulgarien, om en person som lever på 100 euro i månaden och måste betala för långtidsvård, är bara en av orsakerna till att vi behöver en uppförandekod. Den kan hjälpa medlemsstaterna att uppfylla minimistandarder.

Detsamma gäller för så kallade order att avstå från återupplivningsåtgärder. Jag menar inte att vi måste ha samma slags lagstiftning i samtliga medlemsstater men att det bör finnas riktlinjer i syfte att försöka uppnå bästa praxis. Här kan kommissionen göra mycket nytta genom att hjälpa oss att sprida de olika medlemsstaternas rapporterade bästa praxis.

Jag vill tacka kommissionsledamoten än en gång, liksom tolkarna för att ni fortfarande är här trots att vi har passerat midnattsgränsen.

  Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 9 september 2010.

Även jag vill rikta ett tack till tolkarna.