Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2010/2120(BUD)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A7-0250/2010

Ingivna texter :

A7-0250/2010

Debatter :

PV 21/09/2010 - 12
CRE 21/09/2010 - 12

Omröstningar :

PV 22/09/2010 - 5.2
Röstförklaringar
Röstförklaringar

Antagna texter :

P7_TA(2010)0329

Debatter
Tisdagen den 21 september 2010 - Strasbourg EUT-utgåva

12. Förslag till ändringsbudget nr 7/2010: garanti utfärdad av Europeiska unionen i enlighet med artikel 122 i EUF-fördraget - ekonomiskt bistånd till medlemsstaterna (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 

  Talmannen. – Nästa punkt är betänkandet av László Surján, för budgetutskottet, om rådets ståndpunkt om förslaget till Europeiska unionens ändringsbudget nr 7/2010 för budgetåret 2010, avsnitt III – kommissionen (13476/2010 – C7-0261/2010 - 2010/2120(BUD)) (A7-0250/2010).

 
  
MPphoto
 

  László Surján, föredragande. (HU) Företrädare för rådet, kommissionsledamot Lewandowski, mina damer och herrar! Kommissionen föreslog och rådet antog den sjunde ändringen av 2010 års budget. Vilken är innebörden av denna ändring?

Ja, om vi skulle vilja skämta lite så skulle det här vara ett bra ämne. Vi har skapat en tom post, en ny post i budgeten, som vi inte kommer att fylla med ett enda cent, än mindre med några miljarder. Samtidigt rapporterar journalister hänfört att det här handlar om 60 miljarder euro. Dessa 60 miljarder euro som rubriken syftar på är inget annat än en garanti, och kommissionen tror att risken för att den ska behöva användas, för att summan faktiskt ska behöva betalas ut, är noll.

Det värsta tänkbara scenariot är kanske inget vi gillar, men det som är viktigt här är att sannolikheten är mycket liten för att vi ska behöva använda den här raden för faktiska belopp. Men varför har vi den då? Och varför redan nu, i 2010 års budget? Därför att det vi talar om är en del av den plan som har utformats av Europeiska unionen för att lösa den ekonomiska krisen i länder som hamnar i svårigheter i framtiden.

Detta är den post som främst gäller parlamentet och Europeiska unionens budget, och som inte får överstiga 60 miljarder euro för perioden som slutar 2014. Dessa 60 miljarder är en definitiv övre gräns. Varför måste vi göra detta nu? Vi måste göra det eftersom det är ett budskap. Ett budskap till marknaden. Ett budskap till dem som tvivlar på att vi vill rädda länder som kan komma att hamna i svårigheter i framtiden. Just nu behövs inte detta, så inga belopp behöver föras in i posten, men det är lämpligt att lägga till posten så att vi kan handla snabbt om det behövs i framtiden.

Denna tomma post är också ett lugnande besked till de medlemsstater som är oroliga för att vi ska ta mer pengar från dem, en försäkran om att detta inte är fallet här. Detta handlar inte om Grekland. Det handlar först och främst om framtiden. Det är därför det inte är rätt av en medlemsstat att försöka undslippa sin solidariska plikt genom att hänvisa till grekernas förmodade eller faktiska fel. Det förslag vi har framför oss är en plan för solidaritet mellan medlemsstaterna, och utan solidaritet, mina damer och herrar, finns det ingen europeisk union.

 
  
MPphoto
 

  Janusz Lewandowski, ledamot av kommissionen.(EN) Fru talman! Förslag till ändringsbudget nr 7 är en uppföljning av beslutet att inrätta den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen, som i sin tur är en reaktion på de dramatiska händelserna i mars, april och maj på finansmarknaderna. Därför har den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen – upp till 60 miljarder euro – inrättats som ett tillägg till den redan befintliga betalningsbalansresursen, med i stort sett samma filosofi.

Som svar på frågan från László Surján ska detta under normala önskvärda omständigheter, även om en europeisk finansiell stabiliseringsmekanism tas i bruk, inte inverka på EU:s budget. Under normala omständigheter, det vill säga då den stat som tar emot lånen återbetalar dem, aktiveras den som en garanti men utan att påverka budgeten finansiellt.

Vid det högst osannolika scenario – för vilket sannolikheten tyvärr inte är noll, men som är mycket osannolikt – att en medlemsstat inte uppfyller sina förpliktelser, måste vi se till att Europeiska unionen står redo att uppfylla sina rättsliga förpliktelser mot långivarna.

Så vi bör vara beredda på detta osannolika negativa scenario. Detta är enkelt uttryckt det som på ett sätt ligger bakom ändringsbudget nr 7. Därför, liksom för betalningsbalansresursen, föreslog vi att man skulle skapa en struktur för den nya budgetposten på budgetens kostnadssida och en motsvarande ny budgetpost på budgetens intäktssida. Dessa anslag är symboliska – på samma sätt som i betalningsbalansresurserna – och följer samma logik. Filosofin bakom detta är att vi bör stå beredda om något händer.

Därför är jag glad att förslaget till ändringsbudget nr 7 har diskuterats och redan formellt har antagits av rådet den 13 september. Nu hoppas vi på samma beslut från parlamentet.

 
  
MPphoto
 

  Francesca Balzani, för S&D-gruppen.(IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den ändringsbudget vi diskuterar i dag och kommer att rösta om under de kommande dagarna är ett viktigt dokument. Den utgör sista steget i tillämpningen av den europeiska finansiella stabiliseringsmekanism som i högsta grad skulle ha behövts i maj för att dämpa den allvarliga storm som drabbade euron och därmed också EU.

Denna storm visade en sak tydligt: Det finns inte längre några problem som endast gäller enskilda medlemsstater, eftersom de enskilda problemen oundvikligen blir allas problem och därmed kräver gemensamma åtgärder. EU har funnit modet och styrkan att genomföra sådana gemensamma åtgärder som vi faktiskt diskuterar här i dag.

Denna nya budgetpost markerar en klar gränslinje. Den är första steget mot en ny gemensam hållning till finanspolitiken och även, i framtiden, till den ekonomiska politiken i respektive medlemsstat när det gäller den europeiska budgeten. Den är första steget mot den integrerade termin där budgetbesluten i de enskilda medlemsstaterna och EU-budgeten kommer att jämföras närmare.

Budgeten är därför återigen ett instrument – vilket alltid har stått för det grundläggande genomförandet av EU-politiken – som håller på att hamna i fokus och som visar sig vara ett grundläggande hjälpmedel för att bygga ett Europa efter Lissabonfördraget också. Framför allt visar det hur viktigt det är med en klok och ansvarsfull hantering av offentliga medel, som en förutsättning för verklig utveckling och en framtid med verklig europeisk tillväxt.

 
  
MPphoto
 

  Isabelle Durant, för Verts/ALE-gruppen.(FR) Fru talman! Det stämmer att vi här ganska stillsamt talar om en justering av 2010 års budget och om tillägget av en rad för formens skull, en ändringsbudget som sägs vara ”teknisk”. Vi vet dock alla att det stillsamma i denna debatt i jämförelse med den föregående – som inte var fullt så stillsam – beror på ett modigt och ömsesidigt stödjande beslut som fattades när anspänningen var som störst i euroområdet i maj.

Detta var dock en helg då stats- och regeringscheferna skapade den förstklassiga europeiska finansiella stabiliseringsmekanism som gör det möjligt för unionen att under vissa förutsättningar ta lån på kapitalmarknaderna för att ge lån till medlemsstater som befinner sig i svårigheter.

Det är denna anda av solidaritet som gör att garantier kan ges i hela Europas intresse, och som tillför ett verkligt mervärde till den europeiska budgeten. Detta är ett gott föredöme.

Dessvärre har det nuvarande taket för egna medel, som är satt till 1,23 procent av bruttonationalprodukten, inte räckt till för att skapa en självförsörjande mekanism. Budgetens andel är inte mer än 60 miljarder euro, och resten – 444 miljarder euro – tillhandahålls genom ett mellanstatligt system som kallas ”specialföretag” och garanteras av medlemsstaterna i euroområdet, ett system som förresten Slovakien nyligen har dragit sig ur.

Dagens lugn tillåter oss alltså därför att ha en diskussion, men det innebär framför allt en skyldighet för oss att gå vidare och göra mer inom ramen för den framtida budgetplanen. Det är därför jag anser att vi måste höja taket för egna medel så att vi kan ge den europeiska budgeten en verkligt makroekonomisk roll, vilket samtidigt skulle möjliggöra en buffert eller europeiska investeringsplaner och/eller fler garantimekanismer, beroende på tillståndet i den europeiska ekonomin.

Vi bör också utforma nya finansiella instrument. När det gäller detta skulle exempelvis euroobligationer i samarbete med Europeiska investeringsbanken vara ett mycket bra verktyg.

Slutligen måste vi snabbt skaffa nya egna resurser, t.ex. genom en skatt på finansiella transaktioner, en koldioxidskatt eller en företagsskatt, vilket på en och samma gång skulle göra det möjligt för oss att minska de BNP-baserade bidragen från medlemsstaterna och slippa den förskräckliga debatten om nettogivare.

Detta är alltså den enorma uppgift som väntar oss, särskilt i det särskilda utskottet, men, herr kommissionsledamot, detta är också frågor som vi alla måste vara redo att ta itu med.

 
  
MPphoto
 

  Marta Andreasen, för EFD-gruppen.(EN) Fru talman! I morgon kommer vi att rösta om förslaget till ändringsbudget nr 7, som innehåller den garanti som EU har ombetts att ge för den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen. Denna mekanism, som gör det möjligt för unionen att låna upp kapital på kapitalmarknaden och sedan låna ut det till medlemsstater som har ekonomiska svårigheter, innebär att EU-budgeten täcker skulden om en medlemsstat inte kan betala tillbaka lånet.

Jag vill göra mina kolleger uppmärksamma på att garanterna för detta finansiella stabiliseringspaket faktiskt är medlemsstaterna, av vilka många själva är mitt uppe i en ekonomisk kris. Vi talar om 60 miljarder euro. Detta är inte symboliskt. Var är det tänkt att vi ska hitta pengarna om garantin måste ges?

Hur kan vi rösta för en sådan ändringsbudget när kommissionen inte har fastställt prioriteringar för utgifter i budgeten om Europeiska unionen ombeds ge garantin? Om vi ansvarsfullt vill bevaka väljarnas intressen – även om man säger oss att riskerna är små – så ska vi rösta emot denna resolution.

 
  
MPphoto
 

  Franz Obermayr (NI).(DE) Fru talman! Hjälpen till Grekland såldes in till oss som ett undantag från förbudet mot stödkrediter, på grundval av artikel 136. Artikel 136 ger dock inget stöd för att ge lån till Grekland eftersom den bara tillåter åtgärder som står i överensstämmelse med de relevanta föreskrifterna i fördragen. Detta saknar inte bara stöd i EUF-fördraget, det är faktiskt uttryckligen förbjudet. Enligt föreskriften tillåts därför inte ytterligare åtgärder, och detta var också den slutsats Centre for European Politics, CEP, drog i sin rapport om frågan. Euroområdets finansministrar beslutade att hjälpa Grekland genom att ge ett lån till en genomsnittlig ränta på fem procent. CEP:s experter har dock visat att lån som ges till en politiskt motiverad ränta som är lägre än marknadsräntan utgör ett olagligt stöd. Hjälpen som gavs till Grekland var alltså extremt kontroversiell ur rättslig synvinkel, om inte fullständigt olaglig.

När det gäller de faktiska konsekvenserna, herr kommissionsledamot, skulle jag vilja vidarebefordra den bedömning som gjorts av den tyske ekonomiexperten Joachim Starbatty, och som jag dessvärre fruktar är korrekt: Om länderna i euroområdet ska fortsätta att ta ansvar för andra medlemsstaters skulder så kommer euron inte längre att finnas om tio år. Vi måste utrota sjukdomen i stället för att bara smörja salva på såret. Länder i euroområdet som inte längre klarar sina skulder måste bli konkurrenskraftiga igen genom att lämna den monetära unionen. Annars tror jag inte att euron har någon framtid.

 
  
MPphoto
 

  Reimer Böge (PPE).(DE) Fru talman! Rådet har redan tagit till flykten – kanske på grund av den obönhörliga kritik det fick i den förra frågan, även om innehållet i Surjánbetänkandet till viss del har reparerat det som beslutades av Europeiska rådet under denna långa och besvärliga kväll med stabiliseringspaketet. Nu har kommissionsledamoten talat om det osannolika i att dessa garantier kommer att ges ur EU-budgeten. Om vi är optimister så godtar vi för tillfället detta grundläggande antagande.

Ändå måste vi ha i åtanke att vi när det gäller garantier redan har tre osannolika fall i den europeiska budgeten: en lånefond för investeringsbanken med garantier på strax över 100 miljoner euro. Innan euron togs i bruk hade vi en situation där alla medlemsstater kunde få hjälp med att upprätthålla sin betalningsbalans, då med ett tak på 16 miljarder euro. Efter införandet av euron begränsades detta arrangemang till länder utanför eurosamarbetet, och i efterdyningarna av den ekonomiska krisen 2009 höjdes taket för medlemsstater utanför eurosamarbetet till 50 miljarder euro, av vilka runt 9–10 miljarder för närvarande används som garantier.

Nu, med Lissabonfördraget, är vi i situationen att artikel 143 uttryckligen hänvisar till länderna utanför eurosamarbetet. Utan tvekan skulle artikel 352 ha varit den lämpligaste rättsliga grunden, men det skulle ha betytt att parlamentet hade blandats in – liksom vissa nationella parlament – och därför var det förmodligen svårt att ta till den under de besvärliga omständigheter som rådde vid detta beslut. I detta avseende var alltså artikel 122 definitivt inte den mest korrekta rättsliga grunden, men den var den politiskt lägligaste rättsliga grunden och den som var lättast att använda utan att blanda in parlamentet.

Det är uppenbart att det fanns en lucka i våra förordningar här, men detta ledde inte till att Europeiska unionen inte kunde agera i en krissituation. Jag kan acceptera det. Ändå innebär rådets beslut om denna problematiska rättsliga grund att man – om så är nödvändigt – tillgriper marginalen mellan gränsen för unionens egna resurser och den högsta nivån i den fleråriga budgetramen.

I artikel 310 i fördraget anges tydligt att man inte får anta några lagstiftningsakter som överskrider gränsen för unionens egna medel eller den fleråriga budgetramen. Om det behövs krävs alltså en revidering. I detta avseende tog alltså rådet ett enormt steg utan att samråda med budgetmyndigheten i fråga om den framtida debatten om frågan: ”Vilken är den övre gränsen för en budgetplan?”. Jag vill alltså säga att den framtida övre gränsen för den fleråriga budgetramen kommer att vara gränsen för unionens egna medel, och ingenting annat.

Vi bör godkänna rapporten på grundval av gott politiskt omdöme, men vi bör arbeta för att se till att vi i framtiden grundligt debatterar de luckor som uppenbart finns i regelverket samt hur vi ska göra parlamentet delaktigt och fylla dessa luckor. Detta bör också ingå i det gemensamma interinstitutionella avtalet om budgeten på grundval av Lissabonfördraget.

 
  
MPphoto
 

  Jacek Włosowicz (ECR).(PL) Vi talar i dag om en mekanism för finansiell stabilisering i Europa, och vi talar om en ändringsbudget. Detta är åtgärder som utan tvekan syftar till att öka säkerheten och tillförlitligheten för det finansiella systemet i Europa. Dessa åtgärder är definitivt nödvändiga för tillfället, så att vi inte hamnar i ännu större finansiella svårigheter i framtiden. Jag hoppas att de åtgärder vi talar om i dag kommer att bli effektiva och kommer att bli ett slags medicin som behandlar symptomen. Medicinen kommer dock absolut inte att undanröja orsakerna, och det är dessa som har varit huvudproblemet de senaste månaderna. Utan grundläggande förändringar av det europeiska finansiella systemet kan de åtgärder vi nu överväger bara bli en tillfällig hjälp.

Därför måste vi börja med att göra grundläggande förändringar, så att Europas finanser blir mer stabila och öppna, och så att vi som parlament inte allt som oftast kallas in som den brandkår som ska släcka elden. Sådana aktioner kan bara vara en hjälp och inte tjäna som grund för permanenta framtida åtgärder.

 
  
MPphoto
 

  Angelika Werthmann (NI).(DE) Fru talman, mina damer och herrar! Euroområdets finansiella stabilitet ska nu säkras genom ett åtgärdspaket. Den fråga som bekymrar mig när det gäller den här raden är var dessa pengar ska tas i det som det anses osannolika fall att en medlemsstat skulle ansöka om dem.

Ni talar om försiktighet, herr kommissionsledamot. Om detta bara är en hypotetisk situation vill jag verkligen uppmana kommissionen att skapa ett tillräckligt avskräckande regelverk, så att medlemsstaterna verkligen gör allt de kan för att aldrig hamna i en sådan situation.

 
  
MPphoto
 

  Janusz Lewandowski, ledamot av kommissionen.(EN) Fru talman! Några små förtydliganden till Marta Andreasen om just denna fråga. Förslaget till ändringsbudget nr 7 innehåller inte medlemsstaternas garantier; det är för den andra parten. Det som garanteras av medlemsstaterna är mellanstatliga lån på 440 miljarder euro. När det gäller budgetens struktur är detta en kopia av en betalningsbalansresurs, och återigen är detta en fråga som redan har ställts.

Detta är ett typiskt arrangemang för budgetposter som avser lånetransaktioner utan någon särskild kvantifierad garantifond. Detta är därför en symbolisk post. Om det uppstår ett behov av nya pengar – hittills aktiverat i betalningsbalansresursen för Ungern, Lettland och Rumänien upp till ett belopp av 14,6 miljarder euro – så kommer kommissionen att lägga fram ett förslag om de anslag som behövs genom en överföring eller en ändringsbudget.

Detta är mekanismen, men det är inget nytt med den – bara en utökning av en befintlig betalningsbalansresurs till de länder som ingår i eurozonen – och jag håller med Reimer om att detta är en mycket fri tolkning av Lissabonfördraget.

 
  
MPphoto
 

  László Surján, föredragande. (HU) Först och främst vill jag tacka de politiska grupper som gett sitt stöd till detta betänkande, och jag tror att betänkandet verkligen är till nytta för säkerheten. Men de kritiska kommentarerna om att vi har ett paket på 800 miljarder euro varav parlamentet kan överväga eller hantera 60 miljarder är också berättigade.

I viss utsträckning ger detta intrycket att parlamentet inte handlar inom ramverket för Lissabonfördraget, eller att det inte ens finns ännu. Vår uppgift är dock att arbeta med dessa 60 miljarder euro, och i fråga om detta vill jag än en gång klargöra att åtagandena endast gäller medlemsstater i euroområdet. Därför, om orden från en talare som säger nej för att skydda sina väljares intressen kan antas betyda att Storbritannien snart kommer att gå med i euroområdet, förtjänar denna dag att firas stort och förtecknas med röd skrift i Europeiska unionens hävder.

För i motsats till många andra tror jag på euroområdet och skulle vilja se att även mitt hemland snart kommer att bli tvunget att ta ekonomiskt ansvar i denna räddningsplan. Jag hoppas verkligen att sannolikheten för att denna pant kommer att krävas in är noll eller nästan noll, eftersom medlemsstaten utsätts för en enorm risk om den inte uppfyller sina ekonomiska förpliktelser efter räddningsaktionen.

Om jag minns rätt så finns enligt Lissabonfördraget till och med möjlighet till uteslutning under vissa omständigheter. Att inte uppfylla sina ekonomiska förpliktelser skulle vara ett sådant allvarligt misstag att till och med denna sanktionsmöjlighet skulle få övervägas. Jag tror att detta är den garanti som en annan talare efterlyste. Avslutningsvis vill jag återigen tacka er för er uppmärksamhet, och jag ber mina kolleger att stödja detta betänkande i morgon. Låt detta bli ännu en källa till säkerhet för Europas medborgare!

 
  
MPphoto
 

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00 (onsdagen den 22 september 2010).

(Sammanträdet avbröts kl. 18.35 och återupptogs kl. 19.00.)

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

 
Senaste uppdatering: 27 januari 2011Rättsligt meddelande