Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Förfarande : 2010/2857(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

B7-0525/2010

Debatter :

PV 22/09/2010 - 9
CRE 22/09/2010 - 9

Omröstningar :

PV 07/10/2010 - 9.3

Antagna texter :

P7_TA(2010)0350

Debatter
Onsdagen den 22 september 2010 - Strasbourg EUT-utgåva

9. Brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och rättsskipningen i Demokratiska republiken Kongo (debatt)
Anföranden på video
PV
MPphoto
 

  Talmannen. – Nästa punkt är uttalandet om brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och rättsskipningen i Demokratiska republiken Kongo.

Som unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik är det kommissionens vice ordförande Catherine Ashton som ansvarar för denna fråga.

Eftersom Catherine Ashton inte själv kunde närvara i dag är det Olivier Chastel som talar på hennes vägnar.

 
  
MPphoto
 

  Olivier Chastel, för Catherine Ashton (vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik).(FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är alltså på vice ordföranden/den höga representanten Catherine Ashtons vägnar som jag har äran att tala här i dag.

Jag vill genast, naturligtvis på hennes vägnar, försäkra er om att Europeiska unionen är oroad över situationen för de mänskliga rättigheterna i Demokratiska republiken Kongo, och med skärpa fördömer att situationen för människorättsaktivisterna i landet försämrats, vilket framgår av den senaste tidens attacker och angrepp på dem. I detta sammanhang antar frågan om sexuellt våld en särskilt allvarlig dimension.

Demokratiska republiken Kongo har varit på gränsen till och är dessutom fortfarande inbegripen i konflikter som, även om de nu dämpas något, innebär mycket tragik för landets befolkning. Det krävs nu stora ansträngningar av dem för att bygga upp landet igen. Självklart kan alla de problem landet står inför finna sin förklaring i deras svåra situation, men det går ändå inte att rättfärdiga dem alla.

I sin rapport av den 8 mars fördömde FN:s sju oberoende experter bristen på framsteg när det gäller situationen för mänskliga rättigheter i landet. Mer specifikt påpekas att regeringen bör öka sina ansträngningar. Att skydda folkets rättigheter och säkerhet i dess vidaste bemärkelse är ett lands viktigaste ansvar. Detta måste därför vara de viktigaste prioriteringarna i arbetet för återuppbyggnad och befästande av rättsstatsprincipen i Demokratiska republiken Kongo.

För bara några veckor sedan, i Luvungi, blev folket från norra Kivu-provinsen i östra Demokratiska republiken Kongo än en gång vittnen eller offer för skamliga gruppvåldtäkter som begicks under flera dagar av kriminella gäng, Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse (FDLR) och deras lokala allierade, mai-mai-milisen. Enligt våra senaste uppgifter, som även bekräftats av Förenta nationerna, uppgår antalet offer till minst 500.

Denna tragedi, tyvärr bara en av många, måste få myndigheterna att öka sina ansträngningar för att skydda civilbefolkningen och nå politiska överenskommelser som kan skapa stabilitet i regionen, och därmed undanröja de skadliga element som terroriserar Kivu-provinsen. Tragedin belyser också på värsta tänkbara sätt hur mycket arbete som krävs innan man ens kan börja göra framsteg i grundläggande frågor som säkerhetsreformer, som är ett villkor för att kunna befästa rättsstaten.

Det är verkligen osannolikt att den kongolesiska regeringen ska kunna återta kontrollen över sitt territorium utan en armé eller en poliskår eller ett rättsväsende som fått utbildning, styrs av ett riktigt regelverk och har en rimlig lön. Om Demokratiska republiken Kongo måste ta sitt ansvar – och göra det på alla nivåer – så måste också det internationella samfundet göra samma sak. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har till fullo insett detta, och en undersökning har inletts för att utreda varför Monusco inte ingrep, med tanke på att dess mandat är inriktat på att skydda befolkningen. Vi får nu hoppas att Monusco stärks genom detta eftersom FN-styrkan fortfarande har en mycket viktig roll att spela i landet.

Dessutom måste frågan ställas – vad kan de europeiska och internationella domstolarna göra? Margot Wallström, som är FN:s särskilda sändebud för frågor som rör sexuella övergrepp i konflikter, har krävt att förövarna ska ställas inför rätta. Vi stöder till fullo detta krav i linje med det gemensamma uttalandet den 27 augusti från den höga representanten Catherine Ashton och EU:s kommissionsledamot med ansvar för utvecklingsbistånd, Andris Piebalgs.

Om det finns en övergripande fråga som tragedin i Luvungi har väckt så är det den om straffrihet. Rebellerna är inte de enda som begår brott. Vi har upptäckt lika klandervärt beteende bland de rättsvårdande myndigheterna. Den verkliga utmaningen i Demokratiska republiken Kongo är därför att få de rättsliga institutionerna att fungera. Det är uppenbart att de flesta av de insatser som behövs bara kan utformas inom ramen för långsiktiga åtgärder. Men vi får heller inte glömma att i kampen mot straffrihet, som i alla andra fall, förväntar sig folk i allmänhet att ledningen ska föregå med gott exempel.

På grundval av detta, och för att bara nämna ett fall, är den pågående utredningen av mordet på människorättsaktivisten Floribert Chebeya Bahizire utan tvivel ett pilotfall, som symboliserar de interna motsättningar som kan finnas i Demokratiska republiken Kongo.

Europeiska unionen följer självklart detta fall mycket noga, och i efterdyningarna av mordet på denna människorättsaktivist har EU genom sin höga representant Catherine Ashton uppmanat Demokratiska republiken Kongos myndigheter att sprida ljus över vad som hänt.

Avslutningsvis vill jag framhålla Europeiska unionens starka stöd, nu och i fortsättningen, till Demokratiska republiken Kongo i dess kamp för rättvisa och mot straffrihet. Stödet från det internationella samfundet – särskilt från Europeiska unionen och dess medlemsstater – till den valprocess som ska äga rum mellan 2011 och 2013 kommer i detta sammanhang att bli särskilt viktigt för att skapa en politisk miljö som bygger på demokratiska principer och på rättsstatsprincipen.

Dessutom har vi formellt, tillsammans med Förenta nationerna, utsett en oberoende expert från Rådet för mänskliga rättigheter som ska stötta den kongolesiska regeringens ansträngningar i denna riktning. Tyvärr har våra insatser ännu inte lett till något resultat. Vi hoppas kunna fortsätta samtalen med de kongolesiska myndigheterna för att kunna göra framsteg på denna front.

I synnerhet kommer Europeiska unionen att fortsätta delta i samarbetet på det rättsliga området, inom polisarbete, försvar, mänskliga rättigheter, och naturligtvis också när det gäller stöd till brottsoffer. Europeiska unionen är redo att trappa upp denna operation inom ramen för en verklig dialog med Demokratiska republiken Kongo.

 
  
MPphoto
 

  Filip Kaczmarek, för PPE-gruppen.(PL) En av de senaste årens allvarligaste humanitära kriser är den som nu pågår i Demokratiska republiken Kongo. De våldtäkter som begicks i slutet av juli och början av augusti är visserligen fruktansvärda i sig, men ändå bara en episod i en rad tragiska händelser. Varje månad våldtas över 1 000 kvinnor i Kongo, och tiotusentals barn är soldater. Sexuellt våld är en metod att terrorisera och straffa de människor i Kongo som inte stöder rätt sida i konflikten. Det sexuella våldet är så utbrett att organisationen Läkare utan gränser säger att 75 procent av alla våldtäkter i hela världen begås i östra Kongo.

Problemet gäller också det faktum att världens största fredsbevarande FN-styrka – Monusco – gör mycket lite för att kontrollera detta fenomen. Tvisterna om när Monusco fick reda på de senaste våldtäkterna – om det var fem dagar, två veckor eller en vecka efter att de begicks – är bedrövliga. Det fanns en Monusco-bas bara ett par mil från platsen för dessa våldtäkter, och FN:s huvudsakliga metod för att förhindra sexuellt våld är att sätta upp skyltar på byggnader med budskapet att våldtäkt är inhumant. Det är inte rätt metod för att sätta stopp på övergreppen. Saken förvärras av att FN soldater också varit inblandade i en sexrelaterad skandal för flera år sedan, där det exempelvis framfördes anklagelser om att de tvingat unga flickor till prostitution. Det kan vara så att problemet går djupare än så och att Monusco inte har den rätta viljan att bekämpa detta destruktiva fenomen.

Europeiska unionen måste agera resolut i denna fråga. Vi måste koncentrera oss på att hjälpa offren. Det brådskar, för i början av december kommer vi att ha möte i den gemensamma AVS–EU församlingen i Kinshasa, och denna märkliga kultur av straffrihet och hjälplöshet – jag håller med det belgiska ordförandeskapet om detta – måste upphöra, eftersom vi måste kunna se varandra i ansiktet.

 
  
MPphoto
 

  Véronique De Keyser, för S&D-gruppen.(FR) Herr talman! Det är omöjligt att här tala för de våldtagna kvinnor som har berövats sin värdighet, för de stympade barnen, för de gravida kvinnor som fått magarna uppskurna, för de äldre kvinnor som lemlästats med bajonetter som stuckits in i deras vaginor och för alla de kvinnor vilkas kroppar till deras skam – men framför allt till vår skam – har blivit ett förött slagfält.

Vi kan inte tala för de barn som rekryterats till milisen och tvingats klubba ihjäl vuxna och barn i sin egen ålder och som dessutom tvingas leva som sexslavar. Det sexuella folkmord, som fortfarande pågår bakom kulisserna i Kongo, med tiotusentals offer varje år, är i dag bortom alla ord. Det finns inte ord för att beskriva detta.

Vad som däremot står klart är dock att vi har alla instrument på plats – lagtexter, reformprojekt för de väpnade styrkorna, internationella uppdrag, ekonomiskt stöd och en mobilisering av hela gemenskapen. Men straffriheten fortsätter, en skrämmande straffrihet där en brottsling som Bosco Ntaganda istället för att straffas får en viktig post inom den kongolesiska förvaltningen. Vi kräver rättvisa. Denna straffrihetskultur kan inte få fortgå enbart på grund av eftergivenhet.

Vad exakt innebär det att döma dessa brott? Det innebär att genomföra utredningar, reformera rättsväsendet, ge soldaterna riktig lön och åtala de skyldiga, inklusive dem som har initierat massakrer, oavsett hur hög ställning de har. För våra egna länder innebär det också att inte förse rebellerna och deras legosoldater med vapen och inte delta i tveksamma illegala mineralaffärer med dem. Det är därför vi stöder Margot Wallström och uppmanar kommissionen att undersöka möjligheten att stifta en EU-lag som skulle baseras på den nya amerikanska lagen Congo Conflicts Mineral Act. Det skulle innebära att vi inte längre kommer att gå med på att våra mobiltelefoner, våra datorer och i framtiden våra hybridbilar tillverkas med mineraler som säljs illegalt och som härrör från konflikter. Dessa mineraler är blodsmineraler, på samma sätt som det finns blodsdiamanter. Dessutom kommer våra förbindelser med den kongolesiska regeringen att bero på hur den kommer att tillämpa nolltoleranspolitiken mot våld mot kvinnor – en politik, vill jag tillägga, som den kongolesiska regeringen själv har tagit initiativ till.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 

  Charles Goerens, för ALDE-gruppen.(FR) Tack, herr talman. Tyvärr måste jag säga att vi med tanke på de få framsteg som har gjorts i Demokratiska republiken Kongo måste fördöma de allvarliga bakslagen och misslyckandena. Allt, eller åtminstone nästan allt, återstår att göra i landet.

FN:s företrädare i Demokratiska republiken Kongo har inte varit i stånd att garantera stabiliteten i det stympade landet, utan i stället sett sig tvungna att rapportera mycket allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Här är det inte fråga om ett fåtal exceptionella våldsdåd som begås av ett fåtal exceptionella individer, vilket i sig skulle vara helt förkastligt. Nej, det som sker i Demokratiska republiken Kongo är inte begränsat till ett fåtal försvarslösa medborgare som undantagsvis utsätts för förövare av sexuellt våld. Tyvärr handlar det om ett fenomen som sträcker sig utanför individnivå.

I själva verket bekräftar samstämmiga uppgifter om det som skedde i Demokratiska republiken Kongo mellan den 30 juli och 4 augusti att dessa brott begås på en helt annan skala. Atul Khare, FN:s biträdande generalsekreterare för fredsbevarande operationer, har bekräftat att omkring 500 personer – kvinnor, barn och spädbarn – har utsatts för våldtäkt.

Det räcker inte längre att bara fördöma dessa fruktansvärda brott. Vi måste gå ännu längre och peka ut de ansvariga, ställa dem inför rätta, avskräcka potentiella brottslingar och dessutom angripa orsakerna och den bakgrund mot vilken många fler av de händelser som vi fördömer kan förekomma.

Att de bakomliggande orsakerna måste tas itu med kan inte under några omständigheter tolkas som en förmildrande omständighet för förövare av sexuellt våld. Ett militärt och polisiärt svar krävs förvisso för att hantera alla dessa utmaningar, åtminstone på kort sikt, men det behövs även andra lösningar. I själva verket handlar det om en statskris. Jag väljer mina ord noga – det rör sig om en kris i ett land som inte längre klarar av att utöva sina suveräna funktioner, bland annat och framför allt, den säkerhetsgaranti som alla länders medborgare har rätt att åtnjuta.

Svaret måste komma samtidigt från Demokratiska republiken Kongo, Afrikanska unionen, FN och det internationella samfundet. Bland alla element som kan utgöra lösningar på den kongolesiska befolkningens problem finns det ingenting som kan ersätta det ansvar som de kongolesiska myndigheterna har. Samtidigt måste vi stå vid deras sida och stötta dem.

 
  
MPphoto
 

  Isabelle Durant, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag kan bara instämma i vad som sagts, och särskilt i inlägget från Véronique De Keyser, som gav oss en mycket hård och rättfram beskrivning av det våld som begås mot kvinnor. Det är sant att alla rapporter säger detsamma. De är outhärdliga, oacceptabla såväl individuellt som sammantaget. Dessutom syftar alla dessa våldshandlingar uppenbart till att plåga, förödmjuka och ytterst utrota en befolkningsgrupp genom att beröva människor deras värdighet och anledning att leva.

Av alla dessa skäl måste vi få möjlighet att agera ännu mer kraftfullt. Situationen i Kongo är nu ännu svårare på alla fronter, inte bara när det gäller övergreppen mot kvinnor, men på andra fronter också. Olivier Chastel talade om vardagslivet för oräkneliga kongoleser, om kvinnors och alla människors rättigheter och om dem som försvarar de mänskliga rättigheterna. Jag ser en direkt och uppenbar koppling mellan detta våld mot kvinnor och en rad brott som också fortfarande förblir ostraffade.

Plundringen av naturtillgångar fortgår fortfarande till stor del ostraffad. Nyss nämndes den amerikanska lagstiftningen, som vi här i EU kan låta oss inspireras av. Men jag tror också att frågan om straffrihet för plundringen av naturtillgångar är helt avgörande. Den är avgörande eftersom till och med det åtagande som Demokratiska republiken Kongos president Joseph Kabila har gjort att förbjuda exporten av dem ytterst kan leda till stor skada, särskilt för alla de små gruvorna som inte har någon annan inkomst. Det är skadligt då det faktiskt inte heller tjänar något syfte. Det är en slags dimridå, eftersom vi mycket väl vet att de kongolesiska väpnade styrkorna, i alla fall delar av dem, kan kopplas inte bara till våldtäkter på kvinnor utan även till plundringen av naturtillgångar och den korruption som organiserats kring den.

Det viktiga är därför inte bara lagstiftning eller regeringsbeslut, utan också förmågan att tillämpa och genomföra lagen. Det är viktigt för en regering att den kan utöva sin makt.

Sammanfattningsvis anser jag därför – många av oss kommer ju snart att åka till Kinshasa för mötet med AVS-länderna – att vi för att kunna både hjälpa och stödja de nyttiga, positiva krafterna i Kongo, oavsett om det rör sig om statliga myndigheter, samhällskrafter, människorättskämpar eller andra, ska skicka ut två budskap. Ett budskap om stöd till dem som vill utveckla rättvisekulturen och bekämpa straffrihet och ett budskap som gäller de politiska krafterna och deras förmåga att skaffa sig de verktyg som krävs för verklig styrning på alla stadier. Det är verktyg som behövs för att upprätta säkerhet, tillämpa lagar, genomföra en rad beslut och, helt enkelt, i slutändan upprätta de folkvaldas trovärdighet. Faktum är att nu, fyra år efter valet som vi alla ville se, som vi finansierade och stödde, är det viktigt att inte bara fördöma, men också att uppmuntra alla åtgärder som möjliggör faktisk, konkret myndighetsutövning och demokrati i allmänhet. Jag anser dessutom att våld mot kvinnor och våld mot människorättsaktivister är två mycket viktiga aspekter.

Jag vill avsluta med att säga att rättegången mot de ansvariga för Floribert Chebeya Bahizires död är planerad att äga rum i september. Inte minst med tanke på det lidande hans familj utsatts för bör vi vara mycket uppmärksamma på att se till att rättegången verkligen speglar en önskan att lösa detta problem.

 
  
MPphoto
 

  Charles Tannock, för ECR-gruppen.(EN) Herr talman! Demokratiska republiken Kongo är varken särskilt demokratisk i den mening vi förstår termen här i Europeiska unionen, eller någon effektivt fungerande republik. Detta beror delvis på landets enorma storlek, svaga gränser och bristfälliga infrastruktur, vilket gör demokratisk samhällsstyrning till en stor utmaning.

Men att Demokratiska republiken Kongo är bräcklig som nationalstat beror också på decennier av korruption, politiskt förtryck och återkommande väpnade konflikter, både internt och med grannländerna, där avskyvärda brott som massvåldtäkter är ett inslag. Försämringen började under president Mobutu Sese Sekos korrupta och mordiska regim och har fortsatt fram till i dag. President Joseph Kabila har åtminstone hållit ett allmänt val för att ge omvärlden intryck av att han inrättar demokratiska reformer, men i verkligheten kontrollerar han all makt och i synnerhet tillgången till landets enorma naturresurser.

Det ökande intresset från vissa länder, särskilt Kina, för att utnyttja dessa resurser har uppmuntrat Kabilas regim att försumma sitt ansvar för mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. Kina har också en beklaglig historia när det kommer till mänskliga rättigheter och försvarar till och med i FN det som sker i länder som Demokratiska republiken Kongo som Kina gör affärer med. Det kommer därför inte som någon överraskning att alla de tre rättegångar som pågår i Internationella brottmålsdomstolen rör medborgare i Demokratiska republiken Kongo.

Trots denna alarmerande situation vägrar Afrikanska unionen att fördöma eller pressa Joseph Kabila att leva upp till sina konstitutionella skyldigheter. EU har tack och lov inga sådana betänkligheter, och jag välkomnar den tuffa hållning som EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton uppvisar.

Slutligen vill jag upprepa den uppmaning jag redan flera gånger upprepat här i kammaren om att Kimberleyprocessen bör utökas till att omfatta andra viktiga naturtillgångar i Afrika. Brott mot mänskliga rättigheter i Afrika är tyvärr är alltför vanligt, och är ofta kopplade till konkurrens om kontrollen över mineraltillgångar. Kimberleyprocessen har varit enormt framgångsrik i att inskränka handeln med konfliktdiamanter eller blodsdiamanter, och jag tror att en liknande strategi nu bör övervägas för annan utvinningsindustri.

 
  
MPphoto
 

  Marie-Christine Vergiat, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Än en gång diskuterar vi den svåra frågan om situationen i Demokratiska republiken Kongo, som bara tycks förvärras.

I juni antog vi en resolution för att fördöma mordet på Floribert Chebeya Bahizire och uttrycka vår oro över Fidèle Bazana Edadis försvinnande. Sedan dess har ytterligare en människorättsaktivist, Salvator Muhindo Vunoka, blivit mördad. Ni kan lägga till honom på listan, herr minister. I somras krävdes det gruppvåldtäkter på flera hundra personer innan FN beslutade sig för att vidta åtgärder.

Det måste också sägas att den fredsbevarande styrkan Monusco, som är i Kongo för att skydda civila, humanitär personal och människorättsförsvarare och för att bidra till att bekämpa straffrihet, befann sig bara några kilometer från den plats där våldtäkterna begicks, utan att vidta några åtgärder.

Ban Ki-moon själv tog avstånd från Monuscos passivitet. Äntligen har FN-tjänstemännen utmanat den kongolesiska regeringen. En ny rapport ska offentliggöras i början av oktober om de våldsdåd som begåtts, men den ska gälla våldet som pågått mellan 1996 och 2003. Vilket slöseri med tid! Hur många fler ska dödas, våldtas och torteras? Hur många fler barn måste tvångsrekryteras till milisen innan det internationella samfundet uppmärksammar situationen och agerar?

Jag vill veta vad EU gör. Enorma summor har investerats i Kongo. Eusec och Eupol har insatsstyrkor där. Utöver det humanitära biståndet är ett av Europeiska unionens viktigaste mål, åtminstone på pappret, att utbilda säkerhetsstyrkor där och hjälpa till att återuppbygga landets säkerhet.

Vad har då denna politik fått för resultat? Demokratiska republiken Kongo är ett stort land; befolkningsmässigt är det Afrikas tredje största land. Det är ett land med potential till enorma rikedomar, men 80 procent av landets befolkning lever under fattigdomsgränsen. Fattigdomen förvärras ytterligare av otyglad korruption.

Jag har bara en fråga att ställa: Hur länge ska vi tillåta att denna situation fortsätter ostraffat? Som ni sade, herr minister, vet vi att säkerhetsstyrkorna också är inblandade i våldet. Är det inte på tiden att vi intar en annan hållning?

Jag antar att man inte är så rakt på sak i ministerrådet, där ett fåtal stora EU-länder, eller åtminstone deras politiska företrädare vilkas engagemang för mänskliga rättigheter vi alla känner till, egentligen inte är så öppna för ett verkligt ingripande eftersom de kan rulla ut röda mattan för Joseph Kabila.

Därför kan ni räkna med att Europaparlamentet kommer att vidta de åtgärder som behövs, och vi ber er sluta upp med att låta fåtalets ekonomiska intressen råda utan en tanke på civilbefolkningen som inte klarar mer nu.

 
  
MPphoto
 

  Bastiaan Belder, för EFD-gruppen.(NL) Herr talman! År 2010 är det 50 år sedan Kongo blev självständigt. När vi ser tillbaka kan vi se att dessa 50 år varit skamligt blodbesudlade ända fram till våra dagar.

De fasansfulla händelserna i norra Kivu-regionen i sommar bekräftar bara detta. När vi läser att 25 soldater från FN:s uppdrag borde ha förhindrat våldsdåden, väcker det också en fråga om logistik. Tjugotusen FN-soldater, när professionella och experter menar att det skulle behövas minst 60 000 för att bevara någon slags ordning. Vilket problem!

Jag har följande fråga till rådet och kommissionen. Exakt vilka insatser har Eusecs och Eupols styrkor i norra och södra Kivu gjort för att öka säkerheten för lokalbefolkningen och för att ställa förövarna av sommarens grymheter inför rätta?

Oroligheterna förekommer exakt där Demokratiska republiken Kongos rikaste naturtillgångar finns. De kongolesiska gruvorna har enligt de senaste uppgifterna en potential på 24 miljarder dollar. Enligt ett pressmeddelande från den kongolesiska regeringen i början av september har gruvverksamhet i Kivu lagts ned med omedelbar verkan på grund av att väpnade grupper hade exploaterat gruvorna illegalt, ibland med stöd från statliga myndigheter. På ytan verkar detta vara en god början, men hur säkras efterlevnaden? Det förekommer också rykten om att den kongolesiska regeringen exproprierar utländska investerares gruvprojekt, för att sedan sälja dem till sina egna utländska affärspartner.

Jag vill därför fråga rådet vilken press EU-uppdragen på fältet kan utöva för att stävja illegal gruvdrift? Och kan ni bekräfta att den olagliga exploateringen av gruvor har stoppats, och berätta hur efterlevnaden av detta kontrolleras, eventuellt med hjälp av EU-uppdrag på fältet? Jag hoppas innerligt att EU kommer att arbeta med den viktiga förstärkningen av FN-insatsen där, eftersom det är något som verkligen behövs. Om jag inte misstar mig, och enligt vad man kan läsa i tidningarna, anstränger sig nu den kongolesiska regeringen för att få slut på detta, vilket skulle få dramatiska effekter för landet.

 
  
MPphoto
 

  Andrew Henry William Brons (NI).(EN) Herr talman! Dagens debatt verkar förutsätta att brott mot mänskliga rättigheter i Kongo är ett nytt fenomen, eller att det är något ovanligt i Afrika. Ingetdera stämmer – även om man skulle önska det.

Jag minns när Belgiska Kongo blev självständigt 1960, när jag fortfarande gick i skolan. Jag minns kidnappningen och arresteringen av Patrice Lumumba efter bara några månaders självständighet. Jag har fortfarande klara minnen av rapporteringen om hur han kastades in i en lastbil, för att sedan aldrig ses igen. Efter detta har årtionden av broderkrig, instabilitet, diktatur och inbördeskrig följt.

Kongo är inte något specialfall i Afrika. Det är svårare att hitta en fredlig demokrati. Om jag skulle följa den normativa förklaringsmodellen kanske jag skulle säga att det måste vara något i vattnet. Men det finns en annan förklaring.

I Afrika i stort, om än inte specifikt i Kongo, drog kolonialmakterna upp gränserna som raka streck på kartan, utan att ägna en tanke åt skillnaderna mellan olika stammar och folk. När länderna blev självständiga fanns enorma vertikala etniska, språkliga eller religiösa splittringar bland folket, något som alltid medför politisk instabilitet.

Detta är lika sant för Belgien som för det som tidigare var Belgiska Kongo. Den enda skillnaden är att Belgien har undgått det politiska våldet. Tyvärr kan inte detsamma sägas om Bosnien och Kroatien, där det också skett otaliga mord, även om de inte utförts med samma meningslösa sadism.

Om nu vertikala uppdelningar i politiska stater leder till instabilitet, och ibland till våld, varför fortsätter vi att skapa samma vertikala uppdelningar i EU genom okontrollerad invandring från tredje världen i allmänhet och Afrika i synnerhet? Vi nöjde oss inte med att lämna Afrika med politiska samhällen som omöjligt kan fungera. Nu anstränger vi oss att återskapa samma problem i hjärtat av Europa.

 
  
MPphoto
 

  Andrzej Grzyb (PPE).(PL) Vi håller ännu en debatt om situationen i Demokratiska republiken Kongo – en republik, som någon sade, som till stor del är demokratisk bara till namnet – där mänskliga rättigheter kränks dagligen. Vi talar i dag om våld mot de svagaste, särskilt mot kvinnor som våldtas och mot barn som bland annat tvingas gå med i en armé – en illegal armé. Vi talar om våldtäkt, tortyr och mord. Vi talar om våld vars gärningsmän, värst av allt, går ostraffade, och vi talar om våld som har blivit så vanligt att det är svårt att ens tala om någon form av kulturellt eller annat samtycke. Vi talar om våldtäkter som begås av partisaner, men också av soldater i armén och av civila. Vi talar om kvinnor som inte har någon som försvarar dem.

Vi får inte glömma det faktum att vi talar om en region som är en av de mest drabbade men som också – paradoxalt nog – är en av de rikaste i fråga om naturtillgångar i Afrika och i hela världen. Dessa resurser skulle mer än nog räcka till för att möta behoven hos alla de människor som bor där. Vi får inte glömma att detta är ytterligare en del av den tragik som enligt beräkningar har kostat tiotusentals människor livet under de senaste tio åren och där det har begåtts omkring tvåhundratusen våldtäkter. Vi kan bara gissa hur många våldtäkter som förblivit oanmälda.

Situationen är föremål för djup oro, inte minst vid möten i parlamentets underutskott för mänskliga rättigheter. Frågan är väckt om effektiviteten i FN:s arbete och om hur de brott som begåtts av partisaner och andra kan förbli ostraffade – dessa brott måste tas upp vid en domstol. Rättssystemet måste agera. Jag anser att mötet mellan AVS-länderna och Europaparlamentet också är ett perfekt tillfälle att få stopp på denna omänskliga situation. Eftersom det här gäller en kris i staten Kongo måste det internationella samfundet ta initiativet. Det är också vår – Europaparlamentets – uppgift att tala om detta.

 
  
MPphoto
 

  Monika Flašíková Beňová (S&D). (SK) Jag vill här passa på att tacka kommissionens och rådets företrädare för deras uttalande om bristerna i skyddet av mänskliga rättigheter och rättsskipningen i Kongo.

Situationen är verkligen dramatisk och drastisk, och min kollega Véronique De Keyser beskrev den mycket väl i sitt anförande. Trots det vill jag också i detta sammanhang uppmärksamma de mycket alarmerande rapporterna från internationella icke-statliga organisationer. I dessa berättas om systematiska organiserade attacker på samhällen under ledning av väpnade styrkor med avsikten att våldta kvinnor bland lokalbefolkningen. För någon månad sedan våldtogs över 150 civila kvinnor i 13 byar. Detta skedde bara några månader efter det att FN:s säkerhetsråd förnyade mandatet för sitt uppdrag i Kongo i syfte att hjälpa regeringen att skydda civila från kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

En annan paradox i denna situation är att det sexuella våldet utövas av alla sidor i konflikten, även regeringsstyrkorna, vilket är fullständigt oacceptabelt, och jag vill därför än en gång be företrädarna för EU-institutionerna att utöva alla möjliga diplomatiska och andra påtryckningar, inbegripet genom Förenta nationerna och dess uppdrag i Kongo, för att sätta stopp för dessa metoder. Det bör inte råda någon tvekan om att ni har Europaparlamentets fulla stöd i detta.

 
  
MPphoto
 

  Alexander Graf Lambsdorff (ALDE).(DE) Herr talman! Situationen i Demokratiska republiken Kongo är fortfarande mycket oroande. Det är särskilt alarmerande att våldet och beredskapen att ta till våld fortsätter att öka, trots EU:s och FN:s närvaro. Vi har varit engagerade i olika uppdrag i Kongo i många år. Vi har därför också en del av ansvaret, särskilt när det gäller handlingar som begåtts eller accepterats av grupper som vi formellt stöder. Det finns ett kongolesiskt talesätt som lyder: en katt kan komma in i klostret, men det ändå fortfarande en katt. Överfört till säkerhetsorganisationen innebär det att man kan klä brottslingar i uniform, men det betyder inte att de slutar begå brott – långt därifrån, faktiskt. Det är exakt det som är problemet. Vi måste göra det otvetydigt klart för den kongolesiska regeringen att vi inte tolererar detta beteende och inte heller att man mörklägger beteendet.

Alla i Europaparlamentet håller med om att situationen i Kongo förvärras. Jag vill framhålla att vi genomförde ett valobservatörsuppdrag där under 2006. Sedan dess kan man knappast säga att det skett några framsteg i landets demokratiseringsprocess. Rådet och kommissionen bör noggrant överväga om vi ska skicka ett nytt fullständigt uppdrag dit och övervaka valprocessen på ett annat sätt den här gången. Jag tror att förutsättningarna för ett fullständigt valobservatörsuppdrag är allt annat än gynnsamma. Det skulle också vara fel signal att skicka till en regering som systematiskt åsidosätter både regler och rekommendationer från EU.

 
  
MPphoto
 

  Judith Sargentini (Verts/ALE) . – (NL) Herr talman! Som européer bär vi själva en del av skulden för den nöd som vi nu ser i östra Kongo. Rebellerna kan fortfarande tjäna stora pengar på att sälja ädelmetaller som coltan till telefon- och datorindustrin tack vare att vi fortsätter att köpa dessa produkter urskillningslöst.

De europeiska länderna har aldrig haft något behov av, eller skapat något utrymme för, en lag som kräver ansvar inom leverantörskedjan. Det anmärkningsvärda just nu är att USA till sist har gjort just detta. Vi har inte gjort någonting alls – helt enkelt för att vi är rädda för konkurrens från Kina och USA. Men vad hände i somras? Jo, USA införde en lag som kräver transparens och som kräver att företagen ska informera om användningen av ädelmetaller från Kongo och intilliggande länder. Hewlett-Packard- och IBM-företagen världen över är tvungna att anpassa sig efter detta. Vi bör följa USA:s exempel och införa vår egen version av den lagen.

 
  
MPphoto
 

  Jan Zahradil (ECR) . – (CS) Herr talman! I år är det Afrikaåret, då vi drar oss till minnes en hel rad länder som för femtio år sedan blev fria från de tidigare kolonialmakterna och fick självständighet. Men när vi tittar på utvecklingen i vissa av dessa länder under de senaste femtio åren finns det tyvärr inte många anledningar till optimism. Samma sak gäller Demokratiska republiken Kongo. Om detta land vill bli EU-partner femtio år efter att det vunnit självständighet från den tidigare belgiska kolonialmakten, och vill bli en fullvärdig medlem av det internationella samfundet, måste landet aktivt engagera sig i att sätta stopp för de fruktansvärda brott som begåtts där under de senaste veckorna. Man måste upprätthålla mänskliga rättigheter och införa lagstyre i hela Demokratiska republiken Kongo.

Tillsammans med FN och Afrikanska unionen bör EU visa sin sympati för våldsoffren i Kongo. Det bör man göra genom att, som en av flera åtgärder, bidra till att avväpna militära grupper som genomför attacker på den kongolesiska befolkningen från grannländerna Rwanda, södra Sudan och Uganda. Vi bör också visa att vi är kapabla att agera, och här uppmanar jag unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Catherine Ashton, att presentera en konkret handlingsplan för EU vad gäller kampen för mänskliga rättigheter i Demokratiska republiken Kongo vid gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingens sammanträde i Kinshasa i december.

 
  
MPphoto
 

  Kinga Gál (PPE) . – (EN) Herr talman! Som ledamot i underutskottet för mänskliga rättigheter fördömer jag kraftfullt de händelser som inträffat i Kongo under de senaste månaderna.

Det är fullständigt oacceptabelt att mord, våldtäkter och övergrepp på barn i våra dagar används som ett krigsvapen samtidigt som FN-styrkor finns på plats i området. Under de senaste fem åren har enbart antalet dokumenterade fall i Kongo ökat med 20 gånger. Kvinnor och barn svävar i livsfara, deras mänskliga rättigheter ignoreras fullständigt och de berövas sin mänskliga värdighet. De kan inte heller längre vara en del av det traditionella samhället, vilket också leder till att den sociala infrastrukturen bryts ned.

Det internationella samfundet måste medge officiellt att massvåldtäkter i Kongo är ett krigsbrott mot mänskligheten. Det krävs en samstämmig respons för att sätta press på de förövare som begår våldtäkterna och ställa dem inför rätta antingen lokalt eller vid Internationella brottmålsdomstolen. Det gläder mig att Eusec RD Congo nyss har förlängts till den 30 september 2012 och att Eupol RD Congo förhoppningsvis också kommer att förnyas.

Personal med specialistkunskaper bör placeras ut för att ordna med brottsutredning. Ytterligare stöd bör garanteras av Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter. Ytterligare åtgärder bör vidtas, som att förse fredssoldater med mobiltelefoner, förbättra kommunikationen mellan den fredsbevarande styrkan Monusco och lokalbefolkningen samt stärka engagemanget för att ta itu med rebellgrupper. Hjälporganisationerna måste få stöd så att de kan nå ut till den behövande civilbefolkningen.

Samtidigt bör regeringen se till att den nyligen antagna nolltoleranspolicyn träder i kraft och att den nationella kommitté för de mänskliga rättigheterna som nämns i konstitutionen faktiskt upprättas. Sammantaget måste skyddet för kvinnor och barn prioriteras.

 
  
MPphoto
 

  Richard Howitt (S&D) . – (EN) Herr talman! Tidigare i år fick Europaparlamentet besök av Denis Mukwege, en gynekolog från Panzi i Kongo, som berättade att de minst 200 000 våldtäkter som ägt rum i hans land under de senaste femton åren är för brutala för att beskrivas som sådana utan istället bör benämnas sexuell massakrering, och att sex används som en terrorhandling.

Då anade vi inte att en stad på bara några mils avstånd från en fredsbevarande styrka i området Luvungi bara några veckor senare skulle komma att belägras och omkring 500 kvinnor och barn utsättas för upprepat och fasansfullt sexuellt våld.

Vi i Europaparlamentet, som har fördömt misslyckandet med att erbjuda skydd i Rwanda och Srebrenica, varken kan eller får hålla tyst. Vi bör berömma FN:s biträdande generalsekreterare som erkänner att FN har misslyckats och delvis bär ansvaret. Men vi måste också uppmana FN att undersöka varför de förvarningar som mottogs lokalt av motorcykeltaxiförare inte uppmärksammades, varför FN-basen inte hade tillgång till tolkning av lokalbefolkningens språk och hur insatsreglerna kontinuerligt begränsar den fredsbevarande styrkans effektivitet.

Jag skulle ärligt talat vilja fråga alla medlemsstater i FN och varje medlemsstat i vårt EU vad som hände med de fina orden som vi alla röstade för angående FN:s ansvar att ge skydd. Jag berömmer Olivier Chastels ord om att ställa förövarna inför rätta, men i den rapport som snart ska författas av FN behövs ett meningsfullt rättssystem för ett årtionde av brott i östra Kongo.

Jag instämmer också med de övriga i denna debatt som har fördömt den skadliga korruption som leder till plundring av Kongos rikliga mineraltillgångar. Men det vi främst bör slå fast i denna debatt är att det inte finns några förklaringar, ursäkter eller förmildrande omständigheter som på något sätt kan rättfärdiga sexuellt våld som ett vapen i krig, och att våra tankar i första hand ska gå till de 500 kvinnliga offer som vi alla misslyckades med att skydda. Vi bör alla åta oss att se till att det aldrig händer igen.

 
  
MPphoto
 

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE) . – (EN) Herr talman! EU måste ta på sig ansvaret för sin overksamhet medan försvarslösa kvinnor och barn fortsätter att plågas i händerna på beväpnade rebeller och soldater.

Det är dags att gå bortom retoriken. Vi måste vidta konkreta åtgärder för att erbjuda stöd på plats för de kongolesiska säkerhetsstyrkorna i samband med andra internationella uppdrag. Vi måste engagera oss aktivt och, när så är nödvändigt, sätta press på regeringen att skydda sitt eget folk. Vi måste också med en enad, stark och djärv röst uppmana regeringen att stoppa brotten mot mänskliga rättigheter. Kongo som land har enorma resurser. Vi vill höra goda nyheter från Afrika också.

 
  
MPphoto
 

  Barbara Lochbihler (Verts/ALE) . – (DE) Herr talman! Jag kan bara instämma i kritiken mot och fördömandet av denna brutala massaker, liksom i kritiken mot FN-styrkan, som misslyckades med att göra allt som står i dess makt för att förhindra massakern. Det är trots detta glädjande att Margot Wallström, som nyligen tillträtt tjänsten som särskild representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter, redan har gett uttryck för detta ansvar, och att vi fortfarande kan hoppas på att dessa brott ska komma att klaras upp på ett otvetydigt sätt.

Jag vill påminna er om att parlamentet i februari i år hade en utställning som presenterades av Medica Mondiale, ett nätverk av mobila gynekologiska kliniker i östra Kongo, och vi hade dessutom besök av en kvinna från östra Kongo som hade upplevt många fruktansvärda saker men som trots det har funnit styrka nog att organisera kvinnorna där. Senare uppmanade hon den lokala EU-ambassaden att resa till östra Kongo för att där samarbeta med de utomparlamentariska organisationerna och kvinnorna i vittnesskyddsprogrammen, för att få brotten åtalade, och hon berättade för oss att de är i desperat behov av stöd för inkomstprojekt, sjukvård och hjälp till traumaoffer. Hon uppmanade också EU att hjälpa till med att bygga fängelser, för när människor grips finns inga möjligheter att fängsla dem.

 
  
MPphoto
 

  Paweł Robert Kowal (ECR) . – (PL) Vi diskuterar detta eftersom vi är bestörta över situationen i Kongo, och eftersom människorna som bor i det landet inte garanteras grundläggande mänskliga rättigheter. Vi är därför mycket upprörda över att observatörsorganisationernas rapporter om respekten för mänskliga rättigheter är särskilt alarmerande i fallet Kongo. Men nu när Lissabonfördraget har trätt i kraft borde våra diskussioner riktas mot en specifik grupp. Jag tänker på de personer som har ansvaret för EU:s utrikespolitik.

Utrikespolitiken gentemot Afrika är inte ett kontroversiellt ämne. Det kan därför tyckas lättare för oss att formulera principer för ett gemensamt agerande. Därför måste vi i dag titta på orsakerna bakom det som händer i Kongo. Vi bör inte stoppa den humanitära hjälpen. Vi bör engagera oss i utbildningsprojekt och projekt för utveckling av infrastrukturen, och vi bör engagera oss i projekt som hjälper till att bygga en modern stat i Kongo. Vi förväntar oss faktiskt ett program av det här slaget.

 
  
MPphoto
 

  Peter Šťastný (PPE) . – (EN) Herr talman! Jag sällar mig till den långa rad av talare som skarpt fördömer de avskyvärda brott som begicks i början av augusti i år i Demokratiska republiken Kongo. Varje samhälle beskyddar sina svagaste och sårbaraste medlemmar, så att höra talas om så fruktansvärda händelser måste vara förödande för varje anständig människa. Våldtäkt på minst 179 kvinnor och barn är ett brott av oerhörda dimensioner och får aldrig någonsin upprepas – i synnerhet inte som ett vapen i krig, som var fallet i Kongo.

EU måste hjälpa till att ställa samtliga förövare inför rätta. Nyheter om stränga straff måste nå fram till varje samhälle i Kongo och utanför dess gränser. Dessa nyheter måste spridas globalt så att de fruktansvärda massvåldtäkterna, som används som krigsvapen, kan avskaffas en gång för alla.

Vi vet att industriländerna har färre brott, och att vissa avskyvärda brott helt enkelt inte förekommer där. Ett sätt för EU att hjälpa till är genom välfungerade ekonomiska partnerskapsavtal i regionen. Detta borde hjälpa Afrika att ta sin rättmätiga del av den globala handeln. Samtidigt kommer en påskyndad utveckling att inleda processen att utrota fattigdomen och utan tvekan även den typ av brott som i början av augusti drabbade minst 179 försvarslösa offer i Kongo.

 
  
MPphoto
 

  Thijs Berman (S&D) . – (NL) Herr talman! Våldtäkt har blivit ett krigsvapen som används dagligen i östra Kongo, med tusentals offer varje år. Det verkliga antalet är mycket högre än vi känner till, eftersom kvinnorna är oförmögna att hävda sina rättigheter och ofta inte rapporterar vad som hänt.

Våldtäkt är ett brott som skapar allvarliga trauman och leder till omfattande psykiska och ofta även fysiska men. Om våldtäkter inte bestraffas blir de ett fast inslag i ett våldsamt dagligt samhällsliv, även efter att kriget tagit slut. Massvåldtäkterna som ägde rum i norra Kivu mellan den 30 juli och 4 augusti 2010 visar att utvecklingen i Kongo står alltför långt ned på det internationella samfundets agenda. Vi kan inte tillåta att dessa brott förblir obestraffade. Det är vår skyldighet gentemot offren och även gentemot framtiden för Kongo som helhet. Den kongolesiska regeringen måste göra alla tänkbara ansträngningar för att ställa förövarna inför rätta, och ett visst mått av tvivel skulle heller inte skada. Straffrihet får dock inte bli normen.

Dessa händelser gör det också plågsamt tydligt att relationen mellan FN:s uppdrag och lokalbefolkningen lämnar en hel del övrigt att önska. Det är av yttersta vikt att Monuscos närvaro i regionen utvärderas. Styrkan har förhållit sig passiv under detta drama. En oberoende utredning efterfrågas nu för att undersöka fakta kring dessa massvåldtäkter. FN-styrkans närvaro är och förblir nödvändig, men det är av yttersta vikt att Monusco fullgör sitt mandat och erbjuder lokalbefolkningen det skydd den så oerhört väl behöver.

 
  
MPphoto
 

  Fiona Hall (ALDE) . – (EN) Herr talman! Dagens debatt är koncentrerad till de fruktansvärda händelser som har inträffat i östra Kongo, men medlemsstaterna fortsätter att hävda att det är säkert att skicka tillbaka kongolesiska asylsökande till Kinshasa eftersom huvudstaden ligger långt från de osäkra områdena i östra delen av landet.

Tyvärr finns det fakta som pekar på motsatsen. Till exempel har nio personer sedan 2007 utvisats från Teeside i nordöstra England och förflyttats till Kinshasa. Av dessa har sju stycken rapporterat att de har blivit förhörda, fängslade, utsatts för sexuella övergrepp eller torterats. De har antingen flytt landet igen eller gått under jorden.

Sedan valet 2006 har EU gjort stora investeringar i att stödja ett gott styre i Kongo. Det är obekvämt att behöva erkänna att det fortfarande förekommer våldsamheter i Kinshasa, men jag vädjar till rådet och kommissionen att se verkligheten i ögonen och bemöta den.

 
  
MPphoto
 

  Tomasz Piotr Poręba (ECR) . – (PL) Femtio år efter att Kongo fick sin självständighet befinner sig landet fortfarande djupt inne i ett tillstånd av krig och oavbruten konflikt, och nu har landet dessutom fått den makabra utnämningen som världens våldtäktscentrum. De chockerande händelserna under de senaste två månaderna och våldtäkterna på hundratals kvinnor och barn – både pojkar och flickor – visar att Kinshasa inte kan hantera de systematiskt organiserade attackerna från rebeller. Våldtäkt har blivit ett vanligt krigsvapen i Kongo. De våldtäkter som nyligen inträffade begicks av stridande inte långt från de internationella FN-styrkorna som är stationerade i området och som i realiteten är den enda effektiva stabiliserande kraften i landet.

Kinshasa måste sätta stopp för den rådande straffriheten och garantera säkerheten för civilbefolkningen, bekämpa den utspridda korruptionen och slutligen upprätta en riktig armé med utbildade soldater. Kongo är rikt på mineraltillgångar men har dessvärre fallit offer för sin egen rikedom. Landet har tio miljoner invånare, och tre fjärdedelar av befolkningen tjänar mindre än en dollar om dagen, samtidigt som Kongo har blivit en del av Afrika där naturtillgångarna plundras. Den illegala tävlingen om naturresurserna driver Kongo till fattigdom, kaos och humanitär katastrof. Det internationella samfundet måste få till stånd en dramatisk lösning på konflikten, och internationella intressen måste garantera att de naturresurser de använder kommer från lagliga källor. Ett stabilt Kongo är det enda som kan garantera fred i regionen.

 
  
MPphoto
 

  Barbara Matera (PPE) . – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I Demokratiska republiken Kongo råder en situation präglad av väpnad konflikt, utomrättsliga avrättningar, våld mot kvinnor, grova kränkningar av barns rättigheter, tvångsvärvning, misshandel, våld mot minderåriga, massevakueringar, vapenhandel och exploatering av omfattande naturtillgångar, tortyr och omänsklig och förnedrande behandling, tillämpning av dödsstraff, förtryckande av yttrandefriheten och av förkämpar för mänskliga rättigheter samt sist men inte minst straffrihet.

All denna kritik är känd av det internationella samfundet som, via FN:s säkerhetsråd och generalförsamling, redan har uttryckt sin djupa oro vid flera tillfällen. FN har, liksom hela det internationella samfundet, ett ansvar som är obestridligt. Det är motiverat att se över villkoren för både Monuc-, Eupol och Eusec-uppdragen, liksom för alla humanitära insatser.

Det är vår plikt att stödja länderna i Afrikanska unionen på deras väg mot fullständig, effektiv efterlevnad av de internationella överenskommelserna om skydd av mänskliga rättigheter. Detta landområde, som paradoxalt nog har fallit offer för enorma ekonomiska intressen, får inte bli ett exploaterat ingenmansland, utan måste i stället få möjlighet att befrias genom att upprätta och underställas ett respekterat, garanterat rättssystem.

Kongo är ett land där människor som Floribert Chebeya Bahizire dör under oklara omständigheter. Därför har EU en moralisk plikt att erbjuda meningsfulla och beslutsamma politiska insatser för att främja efterlevnad av internationella regler angående mänskliga rättigheter.

 
  
MPphoto
 

  Ana Gomes (S&D) . – (PT) Herr talman! I april 2008 utfärdade internationella brottmålsdomstolen en arresteringsorder av militärledaren Bosco Ntaganda för brott som massmord på civila och rekrytering av barnsoldater. I stället för att överlämna honom till domstolen gav Kabilas regering honom en toppbefattning i den kongolesiska armén.

De kongolesiska myndigheternas sätt att agera bryter mot deras skyldigheter enligt Cotonouavtalet, som de undertecknat. Vidare bidrar det till straffrihetskulturen, och ligger till grund för de grymheter som fortsatt äger rum i Demokratiska republiken Kongo. Grymheterna omfattar bland annat massvåldtäkter på 500 kvinnor och barn, inklusive spädbarn, i gruvdistriktet Norra Kivu i augusti i år. När detta skedde ingrep Monusco, Förenta nationernas stabiliseringsuppdrag i Demokratiska republiken Kongo, över huvud taget inte, vilket bekräftas av FN:s assisterande generalsekreterare Atul Khare.

Bakom det skrämmande uppträdande som rebellerna – som tjänstgör i närliggande regeringar – och regeringsmyndigheter och FN-styrkor uppvisar ligger korruptionen och straffriheten i Demokratiska republiken Kongo. Vi kommer inte att effektivt kunna bekämpa korruptionen och straffriheten i Demokratiska republiken Kongo så länge vi inte tar itu med den olagliga brytningen av och handeln med mineraler, som finansierar de beväpnade grupperna och späder på konflikten och brotten mot mänskliga rättigheter, vilket vi såg i samband med mordet på Floribert Chebeya.

Europeiska unionen och FN:s säkerhetsråd måste omedelbart vidta åtgärder liknande dem som föreslås i USA:s nyligen antagna lag mot konfliktmineraler, där man identifierar kongolesiska, europeiska, amerikanska, kinesiska och transnationella företag som lever på att exploatera rebellkontrollerade gruvor och sådana som regeringen har övergivit.

Men det räcker inte att bara offentliggöra namn. Man måste förbjuda och motarbeta att dessa mineraler marknadsförs och används i teknisk utrustning, smycken och andra produkter som används i stor utsträckning världen över.

Vi måste dessutom förstärka Europeiska unionens rådgivnings- och biståndsuppdrag för reform av säkerhetssektorn (Eusec) och Europeiska unionens polisuppdrag (Eupol) i Demokratiska republiken Kongo, och ge dem möjlighet att verkligen göra skillnad på säkerhetsområdet. För att lyckas med detta måste jämställdhetsperspektivet prioriteras både i utbildning och handling genom att kvinnliga medlemmar i det kongolesiska parlamentet och kongolesiska kvinnoorganisationer ges inflytande, inte bara när det handlar om att skydda och hjälpa offren, utan även som beslutande aktörer när det gäller att skapa fred, främja respekt för lagen och bekämpa korruption och brott mot mänskliga rättigheter.

 
  
MPphoto
 

  Marietje Schaake (ALDE) . – (EN) Herr talman! Det är ofattbart tragiskt att de grövsta brotten mot mänskligheten ägde rum inför ögonen på världssamfundet och FN. Vi inom EU måste öka våra ansträngningar och samarbeta mer effektivt för att se till att FN handlar i linje med de grundläggande värderingarna som vi inom EU har. Vi måste tänka mer strategiskt.

Hur ofattbart tragiska dessa brott än är kan vi inte bara tysta se på. Vi måste ta ett större ansvar och arbeta hårdare för att se till att det inte blir några fler offer att sörja. Vi måste hjälpa de afrikanska institutionerna att hitta egna lösningar och ta ansvar för att bekämpa korruptionen och få ett slut på straffriheten. Som redan har sagts har vi verktyg för att göra detta: Cotonouavtalet och även ICC.

Handeln med konfliktdiamanter och -mineraler måste få ett slut. Den gynnar det ofattbara våld som de olika miliserna i afrikanska länder gör sig skyldiga till. Våldtäkt som krigsförbrytelse är bara ett av många fruktansvärda brott som begås.

Vi måste agera kraftfullt och se till att vi inte bara tysta iakttar dessa fasansfulla brott.

 
  
MPphoto
 

  Mariya Nedelcheva (PPE) . – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Alla väpnade konflikter får förödande konsekvenser. Men en konflikt som har pågått så länge som konflikten i Kongo, en armé som delvis består av barn, och där våldtäkt används som ett av de främsta krigsvapnen visar att vi står inför en total avsaknad av rättsregler. Det senaste exemplet är från den 28 juli, då gängvåldtäkter begicks i Norra Kivu.

Under åratal har psykisk, fysisk och social nedbrytning av kvinnor varit en del av tusentals kongolesers vardag. Nu är det dags att slå larm, eftersom våldtäkt på civila breder ut sig och håller på att bli till norm även utanför konfliktområdena. Kampen mot straffrihetskulturen måste prioriteras. Kommunikationen med folket måste förbättras på både lokal och nationell nivå, för om inte det civila samhället verkligen deltar kommer alla beslut som tas och alla åtgärder som vidtas att mötas av misstro av befolkningen. Kongoleserna måste till varje pris känna att det är de som driver förändringen.

Samtidigt måste vi se till att de tidigare brottslingarna inte blir de nya domarna i säkerhetsstyrkorna och i de statliga myndigheterna. Valet år 2011 kommer att utgöra en möjlighet till att inleda nya projekt. Att inrätta ett parlamentsutskott för mänskliga rättigheter, att fortsätta att reformera rättsväsendet genom att lägga särskild vikt vid att skydda offren, att bekämpa korruption, samt att lägga särskild vikt vid de intäkter som utvinning av och handel med mineraler ger, är stora utmaningar.

På europeisk och internationell nivå och mot bakgrund av de senaste händelserna måste man se över och göra en förnyad bedömning av de personella, tekniska och finansiella resurserna inom ramen för Eusec och Eupol. En djuplodande granskning av instrumenten för att stödja omstruktureringen av de institutionella, juridiska och ekonomiska systemen, samt förbättrad samordning med Förenta nationernas instrument, kommer att bidra till att stabilisera landet på lång sikt. Om inte de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen försvaras finns ingen demokrati i en republik. Låt oss se till att situationen inte får fortgå, eftersom det i slutändan är demokratin själv som attackeras.

 
  
MPphoto
 

  Corina Creţu (S&D) . – (RO) Europaparlamentet antar för tredje året i rad en resolution om brotten mot mänskliga rättigheter i Demokratiska republiken Kongo. Det är ett bevis på att man tar frågan på största allvar, men vi måste även erkänna våra brister. År 2008 fördömde vi användningen av våldtäkt som krigsvapen. Nu beräknar FN att det genomsnittliga antal våldtäkter som rapporterades under första kvartalet i år var 14 per dag. I slutet av juli och början av augusti ökades detta ödesdigra antal under bara fem dagar, då över 500 kvinnor blev offer för massvåldtäkter.

Det faktum att FN:s trupper från världens dyraste fredsbevarande styrka fick veta först två veckor efter att dessa grymheter ägt rum, trots att det finns en militärbas bara 30 kilometer därifrån, säger mycket om hur FN-uppdraget har misslyckats med att få ett slut på den våldsamma konflikten, som har så enorma konsekvenser för området.

De förvärrade grymheterna föregick, som av ett ödets nyck, rapporten från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Sedan dess har miljontals kongoleser utsatts för grova brott mot sina grundläggande rättigheter, samtidigt som förövarnas straffrihet i allmänhet har fortsatt i allra högsta grad.

Jag tror att det krävs en omfattande utredning för att avgöra vem som bär ansvaret för massbrottsligheten, inklusive de brott som utförs av de grannländer som också är inblandade i konflikten, framför allt Rwanda. Ett folkmord ägde rum i regionen runt De stora sjöarna år 1994, och några av syndarna får nu svara för sina handlingar inför Internationella brottmålsdomstolen för Rwanda. Att tillämpa rättsstatsprincipen är en huvudfaktor för att konflikterna och massakrerna ska kunna stoppas. Fred är inte möjligt utan rättvisa. Det är något som även erfarenheterna i före detta Jugoslavien, Sierra Leone och Kambodja har visat oss. Därför anser jag att FN:s rapport måste vara en språngbräda för att inrätta en Internationell brottmålsdomstol för Demokratiska republiken Kongo.

 
  
MPphoto
 

  Antonyia Parvanova (ALDE) . – (EN) Herr talman! Vi kan inte undvika att idag fokusera på kvinnornas situation i Kongo. Vi vet alla att kvinnor och barn är de mest sårbara befolkningsgrupperna i konfliktområden, och att kvinnor är de som lider mest av de förödande konsekvenserna av det som händer just nu.

Som min kollega redan sagt håller våldtäkterna i Kongo på att bli helt okontrollerade. Våldtäkt används som krigsvapen för att terrorisera, attackera, förgöra och förödmjuka civilbefolkningen. Att bara blunda och ignorera situationen vore helt oacceptabelt och ett moraliskt misslyckande från vår sida. Vi har pratat för länge utan att något verkligen har hänt.

Jag hoppas verkligen att EU och medlemsstaterna kommer att kunna ta upp frågan specifikt i sina framtida insatser när det gäller situationen i Kongo. Vi måste prioritera hjälp och stöd på lokal nivå genom EU:s humanitära bistånd och utvecklingsbistånd. Tyvärr är våldtäkt som krigsvapen ett fruktansvärt brott som inte bara används i Kongo. Jag anser att kampen mot sexuellt våld mot kvinnor och flickor i konfliktområden måste prioriteras i EU:s politik för utrikes frågor och humanitär hjälp.

 
  
MPphoto
 

  Anne Delvaux (PPE) . – (FR) Herr talman! När jag ställde mig här i dag slog det mig i ärlighetens namn att mitt senaste anförande på ämnet, som jag gjorde för nästan ett år sedan, fortfarande är relevant. Jag talade om hur extremt brådskande ärendet var, om att bekämpa straffriheten och att göra en förnyad bedömning av Monucs uppdrag. Samma saker sägs och upprepas, och samma uppmaningar ges till världssamfundet och de kongolesiska myndigheterna om att agera. Under tiden har inget förändrats. Tragiskt nog blir våldet värre.

Är vi medvetna om att det finns rapporter om att hundratals oskyldiga offras, att folk förnedras, trakasseras och i vissa fall även stympas? Situationen förvärras och våra misslyckanden hopar sig: en stats misslyckande, vars primära ansvar är att skydda sina medborgare, Monucs och nu Monuscos misslyckande, som inte tycks ha vidtagit några förebyggande eller konkreta åtgärder för att hindra de massvåldtäkter som skedde i Norra och Södra Kivu i somras.

Hur länge till kommer världssamfundet att låta detta pågå? De gärningar som begås nu är resultatet av ett krig som har pågått alltför länge. Det stämmer att nästa kartläggningsrapport från Förenta nationernas högkommissarie om människorättssituationen mellan 1993 och 2003 kommer att bekräfta det vi redan vet: det enorma antalet brott som har begåtts i Demokratiska republiken Kongo genom åren. Just nu är det dock det som händer nu som är viktigt. Det är hög tid att vi tar itu med alla brott som sker i Demokratiska republiken Kongo, även det sexuella våld som har skett genom åren. Den nolltolerans som Joseph Kabila har utlovat måste gå hand i hand med nolltolerans mot straffrihet. Alla som är ansvariga för brott mot mänskliga rättigheter måste ställas till svars för dem och i vissa fall ställas inför Internationella brottmålsdomstolen. När det gäller tidigare händelser vill jag precis som Corina Creţu än en gång betona att en internationell brottmålsdomstol för Demokratiska republiken Kongo ska inrättas. Det är vårt och världssamfundets ansvar att se till att rättvisa skipas för de hundratusentals nuvarande och tidigare offer, vilka de än är, som har glömts bort under så många år i det sedan länge nödlidande landet.

 
  
MPphoto
 

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE) . – (ES) Herr talman! Enligt FN:s undergeneralsekreterare för fredsbevarande operationer sker 15 000 våldtäkter varje år i Kongo, varav majoriteten används som krigsvapen mot kvinnor och flickor. Sedan juli i år har fler än 500 våldtäkter rapporterats, och FN har inte vidtagit tillräckliga åtgärder. Organisationen har tagit på sig en del av ansvaret för att man har misslyckats med att skydda allmänheten.

Precis som ni har fastställt här idag fungerar Monusco inte. Jag vill därför fråga er om vi har några uppgifter som förklarar varför det inte fungerar. Någon måste ta ansvar för detta och för att nya åtgärder vidtas.

Europa måste genom samordning och internationellt tryck verka för att se till att straffriheten avskaffas i Demokratiska republiken Kongo, och att landet tar krafttag mot sådana grymheter.

Jag skulle vara tacksam om ni ville besvara frågan jag just ställde: vet vi varför Förenta nationernas operationer inte fungerar? Vad ska vi göra nu?

 
  
MPphoto
 

  Licia Ronzulli (PPE) . – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Demokratiska republiken Kongo är ett land som har genomgått årtionden av exploatering och våld, något som redan nämnts många gånger men som är värt att upprepa en gång till: våld som framför allt kvinnor, och tragiskt nog även barn, utsätts för just nu enligt en rad rapporter från internationella organisationer.

Sexuellt våld mot kvinnor används ofta som krigsvapen och skonar ingen. Siffrorna är oroväckande: varje månad rapporteras runt 1 100 våldtäkter. Vi har just påmints om att 500 kvinnor våldtogs under juli och augusti i somras, vilket bevisar att det arbete som FN:s fredsbevarande styrkor gör är bristfälligt, precis som min kollega Barbara Matera påpekade för en liten stund sedan.

Situationen måste få ett slut. Antalet offer ökar dag för dag. Straffrihetskulturen och ett fruktansvärt svagt, för att inte säga obefintligt, rättssystem är orsaken till att regeringen tar så lätt på problemet med sexuellt våld.

Vi vet att det finns fler tysta offer än de som har mod nog att berätta vad som hänt. Grymheterna som sker i samband med sexuellt våld gör att offren är obenägna att utföra många av de vardagliga sysslorna, och verktygen för social integrering saknas fortfarande.

Denna våldsspiral måste upphöra och vi måste alla göra mer för att se till att det blir så. Avslutningsvis vill jag påminna om ett talesätt: om det är sant att man utbildar en hel nation om man utbildar en kvinna, måste det även vara sant att man destabiliserar en hel nation om man våldtar en kvinna.

 
  
MPphoto
 

  Joanna Katarzyna Skrzydlewska (PPE) . – (PL) Dagens debatt om Demokratiska republiken Kongo visar obestridligt hur enorma problemen med mänskliga rättigheter är i landet. Under många år har världens medier löpande skickat rapporter om de brott som begås där. Demokratiska republiken Kongo är skådeplats för de värsta brotten mot grundläggande mänskliga rättigheter. Man beräknar att runt 4 miljoner människor redan nu har mist livet i konflikterna i Kongo. Runt 3,5 miljoner har tvingats lämna och överge sina hem.

Mord, våldtäkt och kidnappning av barn, som sedan tvingas gå med i väpnade styrkor, är den förskräckliga verklighet som folket i Kongo måste leva med. Det är därför hela världssamfundets, och i synnerhet Europeiska unionens, skyldighet att kämpa för att få de kongolesiska myndigheterna att verkligen göra något för att se till att morden och trakasserierna omedelbart upphör. Vi får inte överge offren. Det är hög tid att Europa vaknar upp och verkligen gör något.

 
  
MPphoto
 

  Alf Svensson (PPE) . Herr talman! Vi behöver inte gång på gång upprepa de djävulska illdåd som kongoleserna har utsatts och utsätts för, och det är klart att det är en skam att världssamfundet inte har kunnat få bukt med detta. Denna skam spiller också över på EU och Europaparlamentet samt på våra nationer - ett Europa som har haft och har så många relationer med just Afrika.

Nu har vi fått en särskild utrikesförvaltning som vi ståtar med. Låt oss nu se att denna utrikesförvaltning tar sig an just situationen i Kongo, vilket vi faktiskt har rätt att förvänta oss. När vi talar om vad vår utrikesförvaltning står för finns ju ordet action med, och då vill vi gärna se just action för att skapa fred och försoning i Kongo. Jag skulle också se det som väldigt självklart att man analyserar och kartlägger vem som står bakom de här illdåden, så att de verkligen får schavottera offentligt i hela den universala offentligheten, och det tycker jag knappast har skett hittills.

 
  
MPphoto
 

  Anna Záborská (PPE) . – (SK) I Europaparlamentets utskott och i plenarsammanträdena här i Strasbourg har vi många gånger talat om vad som händer i Kongo, och när vi beskriver situationen känner jag att den inte står i samklang med landets namn, som ju är Demokratiska republiken Kongo.

Våldtäkter mot kvinnor och barn är ett brott mot mänskligheten, och än mer om de används som krigsvapen. Situationen i Kongo går dock ännu längre då även män våldtas. Det handlar inte bara om attacker mot människornas värdighet. Det handlar om att förstöra de sociala relationerna i Kongo. Dessa män kan inte längre delta i det sociala livet, utan måste lämna sina hem och bosätta sig någonstans i vildmarken. Jag vill be Europeiska kommissionen att i första hand undersöka de åtgärder vi har vidtagit, och där så är lämpligt fråga FN om dessa åtgärder är effektiva och huruvida vi bör ändra våra rutiner eller inte.

 
  
MPphoto
 

  Marc Tarabella (S&D) . – (FR) Herr talman! En dag attackerades byn där Nadine och hennes familj bodde av soldater. De befallde hennes bror att våldta henne inför hela byns ögon. När han vägrade dödade de honom. Därefter tvingade soldaterna henne att dricka sin egen urin innan de mördade hennes tre barn i åldrarna fyra, två och ett. De våldtog henne sedan en efter en, vilket ledde till att området mellan hennes vagina och anus sprack. Slutligen mördade de en gravid kvinna, kokade fostret och tvingade byborna att äta det. Nadine flydde och fick behandling, men hur många unga kvinnor som Nadine lyckas inte fly?

Detta är ingen myt. Det är verklighet i ett land i skräckens högborg. Det är vad som har hänt i Kongo i 10 år nu. Vi har redan antagit resolutioner på ämnet, och jag talade om det redan förra december, men situationen har inte förändrats och straffrihet är fortfarande regel. Jag vill uppmana FN:s råd att agera effektivare och Monusco att verkligen skydda civilbefolkningen. Även jag vill, som Olivier Chastel och min kollega Véronique De Keyser redan har tagit upp, uppmana Europeiska unionen att anta en lag som liknar den som nyligen antogs i Förenta nationerna och som förbjuder import av varor tillverkade av smugglade mineraler för att på så sätt strypa rebellgruppernas inkomstkälla.

 
  
MPphoto
 

  Cristian Dan Preda (PPE) . – (RO) Margot Wallström, FN:s särskilda sändebud för våld mot kvinnor och barn i väpnade konflikter, har kallat Demokratiska republiken Kongo för ”världens våldtäktshuvudstad”. Det är sant att vi, om vi tittar på de siffror som vi får från olika organisationer, bara ser grymhet, skräck och oacceptabelt lidande. Under det första kvartalet våldtogs fjorton kvinnor per dag, flera hundra kvinnor och barn utsattes för tortyr mellan den 30 juli och den 2 augusti, och 200 000 personer har fallit offer för sexuellt våld mellan 1996 och idag.

Precis som jag redan sagt ligger det ett ofattbart lidande bakom dessa siffror, ett lidande som blir än värre mot bakgrund av att det är 10 år sedan FN:s säkerhetsråds resolution 1325 antogs. Jag anser att vi bör fundera på att införa sanktioner mot ledarna i Demokratiska fronten för Rwandas befrielse.

 
  
MPphoto
 

  Maroš Šefčovič, kommissionens vice ordförande. – (EN) Herr talman! Jag vill också tacka våra ärade ledamöter för deras inlägg, nya idéer och nya förslag. Vidare vill jag tacka dem för att de har beskrivit situationen i Kongo på ett så konkret sätt, eftersom vi måste påminna oss om hur besvärlig situationen fortfarande är i landet.

Budskapet till kommissionen har varit tydligt när det gäller att stabilisering, förstärkning och ytterligare förbättring av rättsstaten och hanteringen av människorättssituationen i Demokratiska republiken Kongo fortsatt måste vara av högsta prioritet för Europeiska unionen, EU:s utrikesrepresentant och kommissionen.

Kommissionen kommer att fortsätta ge sitt stöd till de kongolesiska myndigheterna och den kongolesiska befolkningen genom de olika instrument som står till vårt förfogande, inklusive utvecklingssamarbete och Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, för att nämna två.

I samband med detta kommer kommissionen att fortsätta sina insatser för att reformera rättssystemet, något vi har arbetat med sedan 2003 och till vilket 40 miljoner euro redan har avsatts. En rad olika andra program utvecklas också för att ytterligare stärka rättsväsendets kapacitet med syfte att skapa ett starkt och ansvarsfullt rättssystem som kan bidra till att straffriheten, som vi ju alla är överens om är helt oacceptabel i framtiden, upphör.

Med hjälp av experter på plats följer kommissionen noga situationen för försvarare av mänskliga rättigheter i landet, och vi kommer att fortsätta med detta. Vi stöder även olika civila samhällsorganisationer som arbetar inom området. För detta har vi utsett en speciell sambandsman i Kinshasa med uppgift att följa upp hur EU:s riktlinjer för försvarare av mänskliga rättigheter genomförs.

När det gäller de fruktansvärda brotten och det sexuella våldet kommer kommissionen att fortsätta sin kamp mot detta våld, och globalt stödja införandet av en kongolesisk nationell strategi mot sexuellt våld. Jag håller helt med er om att vi måste avgöra om denna strategi fungerar, och se hur vi kan hjälpa våra internationella samarbetspartner med att nå bättre resultat i framtiden.

Dagens debatt har visat att det fruktansvärda våldet i Demokratiska republiken Kongo fortsätter, trots Europeiska unionens enorma ansträngningar, och att vi alla är medvetna om att problemet är enormt. Därför måste vi arbeta mycket effektivare i framtiden. Vi måste hitta bättre sätt att uppmuntra afrikanska och internationella samarbetspartner att fokusera på frågan, så att vi inte behöver upprepa denna ytterst tragiska debatt i framtiden.

 
  
MPphoto
 

  Olivier Chastel, för Catherine Ashton (vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik).(FR) Herr talman, herr ordförande! Jag skulle vilja lägga till tre saker.

För det första har många av er hänvisat till Monuscos roll, eller snarare passivitet. Vi har vid flera tillfällen varnat för att dra tillbaka Monusco i förtid, för att på så sätt undvika ett vakuum och risken för att säkerheten blir ännu sämre i de områden som påverkas av konflikten. Generellt sett kan vi, bortom de grymheter som begås, bara välkomna hur FN har hanterat frågan om att förlänga FN-uppdragets mandat i Demokratiska republiken Kongo. Som ni vet insisterade den kongolesiska regeringen på ett delvis tillbakadragande samtidigt som det nya mandatet diskuterades i FN. Säkerhetsrådet beslöt därför att den 30 juni 2010 minska antalet personer i FN:s fredsbevarande styrkor med 2 000 personer, vilket ledde till att antalet soldater på plats minskade från 21 500 till 19 500 personer, men stod samtidigt emot trycket från Kinshasa om ytterligare minskningar.

När det gäller dagens debatt anser vi att vi måste fastställa ansvar, och vi välkomnar det faktum att FN nu tar en ordentlig och kritisk titt på sina egna misslyckanden. Samtidigt måste vi förstå i vilken svår situation Monusco arbetar och, med all sannolikhet, uppmana till bättre samordning mellan FN och myndigheterna i Demokratiska republiken Kongo. Vi anser att det skulle försvåra befolkningens situation avsevärt och äventyra stabiliseringsprocessen i regionen om man skulle avskaffa Monusco nu.

Nästa punkt handlar om vad Europeiska unionen faktiskt gör för att stödja reformeringen av rättssystemet och kampen mot straffrihet, i synnerhet för sexualbrott. Kommissionsledamot Maroš Šefčovič talade om detta för en liten stund sedan. Det är sant att Europeiska unionen arbetar på flera nivåer, inklusive genom Eupol och Eusec. Jag vill tillfoga en sak, nämligen att jag anser att de metoder som våra organ har utvecklat vare sig är torftiga eller minimala, även om det säkerligen finns utrymme för att utvärdera hur de används. Vidare kommer kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, Kusp, som leds av den belgiska ambassadören Walter Stevens, att under de kommande veckorna resa till Demokratiska republiken Kongo för att utvärdera dessa två uppdrag.

Den tredje och sista punkten är att Marc Tarabella och andra ledamöter helt riktigt har betonat hur viktigt det är att bekämpa den illegala utvinningen av naturresurser i Demokratiska republiken Kongo på grund av dess koppling till våldet där, eftersom den bidrar till att finansiera vissa rebellgrupper. EU följer denna fråga noga. Vidare ska vi, som några av er har föreslagit, analysera den lag som antogs i USA nyligen på ämnet och som har nämnts en hel del i denna debatt.

Det är fortfarande lite för tidigt att analysera det beslut som fattades av president Joseph Kabila om att stoppa utvinningen av mineralresurser i framför allt Kivu. Det enda vi kan säga nu är att vi välkomnar att dessa anläggningar stängs, eftersom det visar att Demokratiska republiken Kongos högsta ledare faktiskt vill bekämpa den illegala utvinningen av landets naturresurser. Det är dock tydligt att åtgärden bara kan analyseras utifrån vilken effekt den kommer att ha, inte bara på finansieringen av rebelltrupperna, utan även på hur väl myndigheterna kan återskapa en effektiv kontroll samt på befolkningens sociala välstånd.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: PITTELLA
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen . – Jag har mottagit sex resolutionsförslag(1) som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att ske vid den första sammanträdesperioden i oktober.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

 
  
MPphoto
 
 

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) I Europeiska rådets slutsatser, antagna den 16 september, fastställs att det är av yttersta vikt att EU arbetar för att stärka samarbetet med Afrika och strävar efter att minska brotten mot internationell människorätt och humanitär rätt. När det gäller brotten mot mänskliga rättigheter bör särskild uppmärksamhet ägnas Demokratiska republiken Kongo. Trupper från den kongolesiska armén ligger bakom många civilas död, och deras våldsamma handlingar och sexuella våld mot kvinnor och barn används som ett verktyg för att sätta skräck i samhället, samtidigt som våldtäkt används som krigsvapen. Därför syftar Europaparlamentets förslag till resolution om brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och rättskipningen i Demokratiska republiken Kongo till att vidta alla möjliga samordnade åtgärder för att få stopp på dessa fruktansvärda brott. Det är viktigt att främja fred och stabilitet i regionen och att nära och regelbundet samarbeta med medier och samhället på nationell nivå för att minska antalet brott och bidra till att få kännedom om fler brott. Jag vill betona att vi måste bekämpa straffrihet och se till att skydda civilbefolkningen, framför allt kvinnor och barn, mot brott mot internationell människorätt och humanitär rätt, inklusive alla former av sexuellt och könsbaserat våld. Jämställdhetsaspekten måste införlivas i allt samarbete mellan EU och samarbetsländerna.

 
  
MPphoto
 
 

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) De kommande mötena mellan EU och Sydafrika och mellan EU och Afrika måste bli en vändpunkt när det gäller att få ett slut på våldet i Demokratiska republiken Kongo. Det är absolut nödvändigt att snabbt verkställa internationella åtgärder för att motarbeta brotten mot mänskliga rättigheter. Blodbad, våldtäkt och mord har pågått i åratal i den här regionen. Kriget mellan stammarna blir allt värre. Just nu krigar alla mot alla.

Som vanligt är det civilbefolkningen som får betala det högsta priset, och detta omfattar miljoner barn. I Kongo dör ett barn varje minut. De flesta barn dör av sjukdom eller undernäring. Vi känner alla till problemet och måste skicka hjälp till folket som bor där. Men vi visar även upp en otrolig hjälplöshet och oduglighet. I Polen deltog över 650 skolor i kampanjen ”Save the Children in Congo” år 2008. De lyckades samla in 470 000 PLN, och detta belopp skickades till behövande barn i Demokratiska republiken Kongo.

En Eurobarometerundersökning som publicerades den 13 september visade att 89 procent av européerna är mycket positiva till att ge bistånd till utvecklingsländer. Trots vissa länders och världsorganisationers ansträngningar kan vi inte se att situationen förbättras. Vår resolution får inte bli ytterligare en manifestation av goda intentioner, utan en tydlig plan med nödvändiga och brådskande åtgärder som unionen ska vidta för att försvara mänskliga rättigheter och rättvisa, och som ska föra oss närmare våra millennieutvecklingsmål.

 
  
MPphoto
 
 

  Jarosław Leszek Wałęsa (PPE), skriftlig.(PL) Vi har idag att göra med bristen på respekt för grundläggande internationell människorätt i Demokratiska republiken Kongo – ett land som bara tycks vara demokratiskt till sitt namn. Jag vill å det starkaste fördöma de massvåldtäkter som kvinnor och barn nyligen utsattes för, och alla andra former av våld mot ett stort antal oskyldiga civila i östra Kongo. De 15 000 våldtäkter som rapporterades under 2008 och 2009, och de som utfördes i slutet av juli och början av augusti i år, är ett bevis på den straffrihetskultur mot brott av detta slag som är djupt rotad i landet. Sexuellt våld används som krigsvapen och måste följaktligen bestraffas som krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter. Jag vill uppmana alla parter i konflikten i regionen att få ett slut på alla former av sexuellt våld och andra brott mot mänskliga rättigheter, och att låta människorättsorganisationer komma fram till de civila som behöver hjälp. Jag kräver att regeringen i Demokratiska republiken Kongo i samarbete med internationella organ fortsätter sitt arbete med att bekämpa straffriheten, och att den omedelbart utreder de senaste attackerna och ser till att förövarna ställs inför rätta.

 
  
MPphoto
 
 

  Zbigniew Ziobro (ECR), skriftlig.(PL) Konflikten i Demokratiska republiken Kongo är utan tvekan en av det senaste årtiondets grymmaste. Trots starkt tryck från världssamfundet har situationen inte förbättrats något alls. Beviset på detta är de återkommande rapporter som innehåller information om brutala brott mot grundläggande mänskliga rättigheter som utförs av alla parter i konflikten. Mord, tortyr, sexuellt våld, förtryck av oppositionen och försvarare av mänskliga rättigheter, tillsammans med ett stort antal gripanden, trakasserier och fall av grym tortyr tillhör fortfarande vardagen. Inte ens barnsoldater – som i stort antal tvingas gå med i de stridande styrkorna – skonas. Extremt grymma fall av sexuellt våld, utförda utan åtskillnad mot små flickor, äldre personer och män, har blivit en integrerad och omfattande del av stridstaktiken. Världssamfundet, inklusive både FN och EU, har emellertid hittills inte kunnat få kontroll över situationen och få ett slut på massakrerna i Kongo. En sådan situation är helt oacceptabel. Vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att effektivt påverka de kongolesiska myndigheterna. Den kongolesiska regeringen måste straffa folk. Den måste se till att förövarna ställs till svars för sina gärningar, och måste garantera lämpliga säkerhetsåtgärder för sina medborgare. De som redan har fallit offer behöver få hjälp och ordningen återställd. En bra sjukvård är nödvändig. Det kommer att ta många år innan de kan återhämta sig från de många grymheter som de utsatts för, och några kommer för alltid att vara utestängda från ett normalt socialt liv. Deras välbefinnande måste vara en prioritet, både för de kongolesiska myndigheterna och för världssamfundet.

 
  

(1) Se protokollet

Senaste uppdatering: 13 januari 2012Rättsligt meddelande