Talmannen. – Nästa punkt är debatten om:

– den muntliga frågan till kommissionen från Sophia in ’t Veld och Alexander Alvaro, för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, och Birgit Sippel för gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet, om överföring av uppgifter från medlemsstaterna till USA enligt samförståndsavtalen (O-0149/2010 – B7-0555/2010),

– den muntliga frågan till kommissionen från Rui Tavares och Marie-Christine Vergiat, för gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, om överföring av uppgifter från medlemsstaterna till USA enligt samförståndsavtalen (O-0160/2010 – B7 0558/2010), och

– den muntliga frågan till kommissionen från Jan Philipp Albrecht, för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, om överföring av uppgifter från medlemsstaterna till USA enligt samförståndsavtalen (O-0168/2010 – B7-0561/2010).

  Sophia in 't Veld, frågeställare. – (EN) Fru talman! Jag ska fatta mig relativt kort. Jag anser att den muntliga frågan är mycket tydlig. Vi arbetar för närvarande på ett paket som rör passageraruppgifter. Kommissionen har utarbetat tre förhandlingsmandat för förhandlingar med USA, Kanada och Australien. Under tiden för emellertid vissa medlemsstater bilaterala förhandlingar med USA om överföring av personuppgifter, eller snarare om att ge USA tillgång till europeiska databaser, inklusive passageraruppgifter.

Innan parlamentet kan ta ställning till eventuella förslag eller avtal om överföring av passageraruppgifter måste vi få veta hur läget ser ut. Om medlemsstaterna gör bilaterala överenskommelser med USA om att överöra passageraruppgifter undrar jag vad vi gör här i parlamentet.

Jag har även fått veta – även om detta inte kan bekräftas eftersom de bilaterala avtalen och de bilaterala förhandlingarna är hemliga – att det kan röra sig om passageraruppgifter om tredjelandsmedborgare eller EU-medborgare på flygningar som inte går till USA, och som därför inte omfattas av ett eventuellt avtal mellan EU och USA. Detta måste klargöras innan vi kan fortsätta samtalen om passageraruppgifter.

Avslutningsvis upptäckte jag förra veckan av en slump en annan sak som vi inte har underrättats om och som kan vara relevant för debatten. Det rör sig om ett program som kallas ”One-Stop Security” som kommissionen tydligen för närvarande förhandlar om med den amerikanska transportsäkerhetsmyndigheten. Programmet handlar om att ta bort säkerhetskontrollerna för amerikanska resenärer som reser till EU och vice versa.

Det verkar ganska märkligt att säkerhetskontrollerna för europeiska medborgare som reser till USA blir hårdare och hårdare – vi måste t.o.m. betala för vår Esta-ansökan (det elektroniska systemet för resetillstånd) – samtidigt som Europeiska kommissionen förhandlar om att ta bort säkerhetskontrollerna för amerikaner som kommer hit.

Det är dags för Europeiska kommissionen att ge oss fullständig information om detta program och om läget i förhandlingarna. Avslutningsvis vill jag veta om det verkligen stämmer att USA tvingade igenom de säkerhetsstandarder som skulle göra det möjligt att införa ett sådant program.

ORDFÖRANDESKAP: LAMBRINIDIS
Vice talman

  Birgit Sippel , frågeställare. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Lissabonfördraget har nämnts flera gånger i dag. För en gångs skull vill jag säga något positivt om detta fördrag. De flesta EU-medborgare tycker att det är bra att vi kan resa i ett Europa utan gränser, att vi kan röra oss fritt i Europa för att studera, arbeta eller för fritidsändamål. Givetvis lämnar våra resor ett spår av uppgifter efter sig. Sedan länge har våra uppgifter inte bara lagrats i en enda medlemsstat, utan är spridda i hela EU. Det är just därför som det är så bra att vi har organ med större befogenheter på EU-nivå på detta område – som rör skydd av EU-medborgares uppgifter – eftersom våra medborgare med rätta förväntar sig att deras uppgifter ska vara väl skyddade överallt i EU och inte förväntar sig att stora mängder uppgifter i onödan ska föras vidare, eventuellt till och med till tredjeländer.

Hur ska vi i EU – för att vara extra tydlig, hur ska vi i Europaparlamentet och rådet, med andra ord medlemsstaterna – kunna garantera skyddet av dessa uppgifter om medlemsstaterna förhandlar med tredjeländer om överföring av uppgifter samtidigt som vi, för EU:s räkning, förhandlar med tredjeländer om att vidarebefordra uppgifter – om vilka uppgifter som faktiskt krävs, i vilket syfte de ska användas och de skyddsmekanismer som är nödvändiga för att skydda uppgifterna? Detta gäller framför allt eftersom vi inte ens vet vilka uppgifter de talar om, vilka säkerhetsstandarder som upprätthålls, om uppgifter som förekommer på flera ställen vidarebefordras eller t.o.m. om uppgifter vidarebefordras som inte skulle få lov att överföras på EU-nivå.

Det finns även en annan aspekt som det kanske inte tas tillräcklig hänsyn till. Om en medlemsstat förhandlar med ett tredjeland, hur kan de garantera – hur kan och kommer den enskilda medlemsstaten att se till – att uppgifter om dess egna medborgare verkligen vidarebefordras, om det överhuvudtaget vidarebefordras några uppgifter? Vi har nu centrala databaser i EU som samlar in uppgifter om alla möjliga medborgare och som många av EU-ländernas myndigheter har tillgång till. Med andra ord, om uppgifter lagras någonstans i land A och land A bestämmer sig för att vidarebefordra uppgifter, kommer mina uppgifter även att vidarebefordras till ett tredjeland? Detta kan inte vara det mervärde i EU som var avsikten när vi, på goda grunder, förhandlade fram Lissabonfördraget. Medlemsstaterna måste också ta hänsyn till den nya maktbalansen mellan institutionerna. De måste agera i överensstämmelse och följa de regler som anger att uppgiftsskyddet hör hemma på EU-nivå. Vi måste på EU-nivå se till att så få uppgifter som möjligt vidarebefordras, att detta endast sker för avgränsade och tydligt definierade syften och att detta inte undergrävs av bilaterala initiativ.

  Rui Tavares, frågeställare. – (PT) Fru talman, mina damer och herrar! Det senaste året har vi vid flera tillfällen diskuterat olika frågor i samband med uppgiftsskydd och skydd för EU-medborgarnas privatliv. Vi har sagt att för att kunna garantera den fysiska säkerheten för personer som reser, exempelvis med flygplan, bör vi skydda EU-medborgarnas personuppgifter. Detta är ett uppgiftsutbyte vars rättsliga och politiska konsekvenser parlamentet noga bör överväga.

Vi vet att detta är som att bygga ett hus uppifrån och ned. Varje gång vi får problem försöker vi lösa det problemet. Först hade vi Swiftavtalet och nu har vi avtalet om passageraruppgifter. Trots det lyckas vi inte bygga huset från grunden och uppåt. Vi slår med andra ord inte först fast vad EU:s allmänna syn på uppgiftsskydd är, så att vi sedan kan tillämpa denna i varje fråga och gentemot varje internationell partner, oavsett om det rör sig om USA i dag eller Kina, Sydkorea och Saudiarabien i framtiden, varje internationell partner som begär denna typ av uppgifter.

Samtidigt som vi arbetar på detta fragmenterade sätt och gör en sak i taget ställs vi naturligtvis även inför ett extremt svårt regelverk, och parlamentet har försökt reda ut detta. Vi vet alla att saker borde se annorlunda ut. Om situationen redan nu är dålig kommer den emellertid att bli ännu värre om de rapporter bekräftas enligt vilka vissa medlemsstater har förhandlat om samförståndsavtal med USA som tillåter direkt överföring av uppgifter om passagerare som reser från dessa medlemsstater till USA.

Jag vill göra klart att jag inte i första hand kritiserar USA. USA är en av våra internationella partner. Det är ett land där det finns mycket att beundra och som vi delar gemensamma intressen med. Jag kritiserar emellertid de medlemsstater som har brutit sig loss från de förhandlingar som vi borde föra på EU-nivå. Dessa medlemsstater visar prov på bristande lojalitet och undergräver inte bara de pågående förhandlingarna med USA utan även den interinstitutionella förståelsen inom själva EU. Det undergräver även möjligheten att längre fram nå ett avtal med USA – det ramavtal om uppgiftsskydd, som Jan Philipp Albrecht är föredragande för.

Detta är också den typ av attityd som kan få oväntade effekter. Om USA nu förhandlar med enskilda medlemsstater, vad stoppar USA från att senare utbyta uppgifter om medborgarna med enskilda flygbolag, eller t.o.m. direkt med medborgarna när dessa köper en biljett?

Någon måste stå upp och försvara de mer än 500 miljoner EU-medborgares rättigheter. Parlamentet har gjort det på den här nivån. Det är viktigt att kommissionen, medlemsstaterna och USA är medvetna om att när det gäller passageraruppgifter sitter parlamentet med fingret på knappen. Som redan har visats i fråga om Swift är parlamentet inte rädd att använda sina befogenheter, varken för att avbryta ett interimsavtal eller för att förkasta ett permanent avtal som inte uppfyller garantierna för skydd av personuppgifter och säkerhet för EU-medborgarna.

  Jan Philipp Albrecht , frågeställare. – (DE) Herr talman, kära kommissionsföreträdare! Jag uppmanar er att ta denna fråga som vi har ställt till er på största allvar. Det som bekymrar oss är nämligen den grundläggande frågan – som precis har nämnts – om det överhuvudtaget är meningsfullt att arbeta med regler för uppgiftsskydd om det samtidigt förhandlas fram avtal bakom Europaparlamentets rygg, och kanske bakom ryggen på nationella parlament, som undergräver dessa standarder.

Nära transatlantiskt samarbete i säkerhetsfrågor – ja allt transatlantiskt samarbete – är oerhört viktigt, särskilt när det gäller att skapa ett område med frihet och rättvisa. Vi får emellertid inte låta detta resultera i att man hävdar gemensamma säkerhetsintressen på bekostnad av enskilda friheter och grundläggande rättigheter. Detta gäller särskilt uppgiftsskydd inom internationellt samarbete.

Här i parlamentet har vi under årens lopp vid många tillfällen klargjort att vi när det gäller alla dessa åtgärder – oavsett om det rör sig om vidarebefordran av passageraruppgifter eller tillgång till bankuppgifter via Swift – anser att det är viktigt att det finns allmänt tillämpliga uppgiftsskyddsprinciper som även kan genomföras på individuell nivå. Detta glöms ständigt bort. Parlamentet har därför också klargjort att vi vill ha allmänna standarder som gäller i hela EU och som vi sedan kan komma överens med USA om. Jag var föredragande för EU:s ramavtal med USA och jag måste säga att det är oerhört viktigt att detta inte bara gäller medlemsstaternas EU-avtal utan även medlemsstaternas egna avtal. Det är tydligt att detta är ett område med delad behörighet. Parallellt med EU-avtalen kommer det med andra ord alltid att finnas bilaterala avtal mellan medlemsstater och USA. Det är inget fel med det, så länge som avtalen för det första inte leder till att de standarder man tillsammans har kommit överens om på EU-nivå inte undergrävs – vilket är vad denna debatt handlar om – och för det andra att de följer det gällande regelverket.

Efter Lissabonfördragets ikraftträdande har vi inte bara en situation där Europaparlamentet med rätta är delaktig i dessa frågor, utan också ett regelverk på området. Om det har antagits förordningar på EU-nivå – som för passageraruppgifter – på ett område med delad behörighet har medlemsstaterna enligt regelverket inget att säga till om på detta område. Som jag ser det kan medlemsstaterna därför inte tillåtas att inleda egna förhandlingar med USA på detta område, eftersom detta undergräver vår förhandlingsposition om uppgiftsskydd.

Jag uppmanar därför Europeiska kommissionen att gripa in och göra det klart för rådets ordförandeskap att dessa förhandlingar måste stoppas och framför allt att den rättsliga grund som gäller efter Lissabonfördraget måste klargöras. För parlamentet står det klart att EU måste visa upp en enad front vid förhandlingarna och kommissionen – vars förslag jag i många fall anser vara korrekta – måste också få veta att följande tydliga princip ska gälla: Vi måste visa upp en enad front vid förhandlingarna, och inte hela tiden föra nya bilaterala förhandlingar.

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Jag välkomnar verkligen parlamentsledamöternas frågor. Jag kan tala om att kommissionen delar deras oro när det gäller skyddet av våra medborgares personuppgifter.

Låt mig ta er tillbaka till början av denna fråga. Ni vet kanske att detta inte är någon ny fråga. I augusti 2007 moderniserade USA sitt program för viseringsundantag genom att lägga till vissa villkor för att ytterligare öka säkerheten. Dessa villkor påverkar alla EU-medlemsstater, oavsett om de ingår i det amerikanska programmet för viseringsundantag eller inte. Enligt dessa villkor måste ett land som vill börja ingå i, eller fortsätta ingå i, programmet för viseringsundantag gå med på att samarbeta med USA i frågor som rör brottsbekämpning. I synnerhet måste det utbyta uppgifter på brottsbekämpningsområdet

Som ni har påpekat tvingade denna nya lag EU att tillämpa en tvådelad strategi. I EU-delen inleddes förhandlingar mellan EU och USA om vissa villkor för tillgång till det amerikanska programmet för viseringsundantag som omfattas av EU:s behörighet. I EU-delen ingick policyn för återsändande av medborgare, säkra reshandlingar och flygplatssäkerhet. Dessa frågor omfattas av vår behörighet.

Den bilaterala del som fortfarande finns kvar mellan USA och enskilda medlemsstater användes för att tillfredsställa USA:s krav på samarbete i frågor som rörde initiativ för att bekämpa terrorism och utbyte av uppgifter. För de medlemsstater som ännu inte ingår i programmet för viseringsundantag är ingåendet av avtal om dessa frågor en förutsättning för att landet ska kunna komma i fråga för programmet för viseringsundantag. Det måste vi ta hänsyn till.

För de medlemsstater som redan ingår i programmet för viseringsundantag äger sådana förhandlingar rum i ett mycket senare skede, vilket gör det lättare för dem. Enligt den information som kommissionen har samlat in från medlemsstaterna är detta enda sättet att hantera frågan. Åtta medlemsstater har undertecknat samförståndsavtal med USA där de går med på att samarbeta med USA i sådana frågor. Det rör sig om Tjeckien, Estland, Grekland, Lettland, Litauen, Ungern, Malta och Slovakien. Detta var det problem som de försökte lösa. Tack vare samförståndsavtalen kunde dessa åtta medlemsstater gå med i programmet för viseringsundantag. Det är anledningen till varför de ingick dessa avtal.

Kommissionen förstår att samförståndsavtalen i sig själva inte var avsedda som en rättslig grund för utbyte av uppgifter mellan USA och de berörda medlemsstaterna. De ger bara uttryck för båda parters avsikt att låta specifika arrangemang och avtal reglera utbytet av uppgifter. Det är detta dessa avtal handlar om.

Jag måste understryka att det bara är medlemsstaterna själva som känner till det exakta innehållet i samförståndsavtalen. Detta inbegriper de kategorier uppgifter som omfattas. Om Europaparlamentet vill ha ytterligare information måste det därför vända sig till de berörda medlemsstaterna.

Kommissionen – och nu kommer jag till vårt ansvarsområde – har emellertid sett till att USA inte begär bilaterala avtal med medlemsstaterna om överföring av passageraruppgifter, eftersom detta enligt avtalet mellan EU och USA om passageraruppgifter omfattas av EU:s behörighet. Det är vad vi har gjort.

I förhandlingarna om avtalet mellan EU och USA fanns avslutningsvis en skriftväxling för att slå fast att frågor som omfattas av EU:s behörighet uppfyllde de amerikanska rättsliga villkoren för att ingå i programmet för viseringsundantag. Kommissionen klargjorde därför att denna skriftväxling, som är en del av de pågående förhandlingarna, inte kan ge tillgång till EU:s databas.

  Carlos Coelho, för PPE-gruppen. – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har lyssnat till vad ni har haft att säga och jag måste erkänna att jag är förundrad. Å ena sidan säger kommissionen att vi måste knacka på hos medlemsstaterna om vi vill ha mer information. Det kan bara tolkas på ett sätt. Kommissionen säger att den inte kan utsätta medlemsstaterna för tryck eller ingripa i denna fråga. Å andra sidan säger kommissionen sedan att den har bett den amerikanska regeringen att inte begära uppgifter som undergräver tillgång till europeiska databaser. Jag vet inte varför kommissionen tycker att det är lättare att vända sig till den amerikanska regeringen än att kontakta medlemsstaterna och deras regeringar.

Jag måste medge att det bara verkar finnas en förklaring till detta. Kommissionen befinner sig i en svag position och det finns skäl för parlamentets oro på området. Vad som framför allt oroar oss är att USA har använt sig av en söndra –och härska-strategi, tydligen med straffrihet. För det andra är vi bekymrade över att flera medlemsstater har beslutat sig för att sträva efter bilaterala förbindelser och förhandlingar och därigenom visar bristande lojalitet mot EU. Dessutom är vi bekymrade över att EU-institutionernas attityd präglas av uppgivenhet och att de försöker undandra sig ansvar, vilket inte precis stärker vår förhandlingsposition.

EU måste visa upp en enad front i denna fråga. Vi måste se till att det inte ges tillgång till databaser via bilaterala avtal. Det hemlighetsmakeri som omgärdar dessa förhandlingar, det faktum att vissa företrädare för medlemsstaterna eller nationella parlament har avslöjat innehållet i samförståndsavtalen och det faktum att Europaparlamentet fortfarande saknar information i frågan ger oss dessutom stark anledning till oro. Det svar som kommissionen precis gav gjorde inte direkt att denna oro försvann.

  Alexander Alvaro, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill rikta ett stort tack till kommissionsledamot Maria Damanaki, som besvarar denna fråga i kommissionsledamots Cecilia Malmströms ställe. Vi värdesätter verkligen detta. Jag tror emellertid inte att vi utgår från samma fakta. Frågan gäller inte bara användning av DNA-databaser. Mina kolleger har uttryckligen undvikit att nämna detta. När vi talar om att begära DNA-uppgifter, fingeravtryck och uppgifter om tidigare brottsdomar via det system som vi skapade med hjälp av Prümkonventionen, då talar vi om en grundläggande del av EU:s politik.

I ärlighetens namn är det inte detta som bekymrar mig. Det är något vi kan tala om, som vi kan diskutera, och som vi kan hitta och debattera medel och metoder för att åtgärda om vi anser att det behövs. Vad som stör mig är att varken rådet eller kommissionen vågar tala om för USA att dess beteende är oacceptabelt. Man kan inte använda programmet för viseringsundantag för att utpressa medlemsstaterna – i detta fall Österrike, som knappast är en ny medlemsstat – genom att säga att man ska ta bort viseringsundantaget om man inte får tillgång till de begärda uppgifterna. Det är intressant att notera att en EU-medlemsstat som reaktion på detta inte ensidigt kan dra sig ur programmet för viseringsundantag, eftersom det i avtalet anges att det är EU i dess helhet som beviljar viseringsundantaget. Jag stör mig på tonen, och på att ingen vågar ställa sig upp och säga att även om vi vill samarbeta med er och ha ett transatlantiskt partnerskap är det som i varje bra förhållande – precis som i varje bra äktenskap – viktigt med bra uppförande och respekt om förhållandet ska fungera. Det är precis vad vi förväntar oss av vårt partnerskap med det amerikanska folket och av den amerikanska politiken. Därför vill vi att kommissionen och rådet i högre grad ska betona detta.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Så snart som Swiftavtalet hade förhandlats fram blev det tydligt att det som hade presenterats för oss som uppgiftsskydd i själva verket var ett pinsamt exempel på hur vi européer hade stuckit huvudet i sanden. Nu har min uppfattning blivit officiell policy. EU:s eget övervakningssystem har visat sig vara ett placebo för att lugna kritiker, och det inte redan efter några år – som jag misstänkte – utan efter bara några månader.

Det är tydligt att USA fullständigt struntar i avtal. Än en gång har USA visat att det inte är intresserat av partner utan på sin höjd av stater som säger ja och amen till allt som det allsmäktiga USA säger. Vi har varit tvungna att bita ihop och inse att USA i åratal har försett sig själv med europeiska bankuppgifter. När vi i ett avtal insisterade på europeiska dataskyddsstandarder och införde ett övervakningssystem på EU-nivå gick USA glatt med på detta eftersom det fortfarande hade oinskränkt tillgång till uppgifter via den bilaterala bakvägen.

Jag anser att vi inte bör vänta på nästa transatlantiska samtal utan redan nu bör göra slut på denna mardröm.

  Ernst Strasser (PPE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag ställer mig bakom vad en av de tidigare talarna sade. Maria Damanaki, vi uppskattar verkligen att du personligen kommer hit för att göra ett uttalande. Jag inser att detta inte är ditt specialområde. Tyvärr måste jag säga att kommissionens uttalande är extremt otillfredsställande. Jag måste uppmärksamma dig på något som har hänt på detta område.

Alla de stora politiska grupperna här i parlamentet vill diskutera principen. Vi är milt sagt bestörta över att kommissionen inte agerar. Det var samma sak med Swiftavtalet. Förra sammanträdesperioden var vi tvungna att uppmärksamma kommissionen på den avgift på 14 US-dollar som det kostar att resa in i USA. I dag har en kollega med rätta frågat sig vad kommissionen och medlemsstaterna egentligen gör. Nu får jag höra att man t.o.m. diskuterar att ge amerikaner förmånligare behandling än européer!

Vi måste göra klart att vi vill föra seriösa diskussioner med kommissionen om frågans grundläggande aspekter. Detta omfattar åtminstone ömsesidighet. Det innebär att i stället för att tillåta allmän tillgång till europeiska uppgifter ska varje enskilt inhämtande av uppgifter motiveras. Dessa principer är nu viktigare än någonsin. Detsamma gäller medborgarnas rättigheter, dvs. att medborgarna har rätt att veta vilka uppgifter om dem som används, var de används och hur de används. Naturligtvis bör detta baseras på ett europeiskt koncept. Nu får vi reda på att kommissionen i själva verket har försvagat sin förhandlingsposition gentemot USA, dels genom att inte vända sig till medlemsstaterna för att samordna arbetet, dels genom att inte själv agera.

När kommer förhandlingarna att inledas? När kommer kommissionen att agera? När det gäller Swift innebar påtryckningar från parlamentet att detta skedde inom en månad. Vi behöver ett lika snabbt agerande när det gäller passageraruppgifter och andra uppgifter.

  Zuzana Roithová (PPE). – (CS) Även om det är nödvändigt att kraftfullt och med alla tillgängliga medel bekämpa terrorism är det inte möjligt att inom ramen för internationellt samarbete kringgå demokratiska standarder i de länder som ingår i det transatlantiska området. Därför är jag mycket besviken på att kommissionen och medlemsstaterna i senaste fallet av bilaterala avtal mellan EU och USA inte har dragit några lärdomar av tidigare misstag, och gör uppgörelser bakom ryggen på Europaparlamentet och de nationella parlamenten. Den snabba överenskommelsen, som verkar mer anpassad till den amerikanska valkampanjen, gör att man kan ifrågasätta legitimiteten, insynen och den demokratiska kontrollen. Dessutom sker allt detta vid en tidpunkt då USA har infört en avgift för EU:s deltagande i programmet för viseringsundantag, som undertecknades med den europeiska allmänhetens stöd. Personligen ser jag inte något problem med att överföra utvalda personuppgifter om EU-medborgare, exempelvis flygpassagerare, till demokratiska industriländer. Det måste emellertid ske i överensstämmelse med gällande rättsbestämmelser och på ett sätt som kan granskas av ett oberoende organ bestående av exempelvis parlamentsledamöter eller domare.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Överföring av medborgares personuppgifter är alltid en känslig fråga, oavsett om man betraktar frågan ur ett medborgar- eller ur ett människorättsperspektiv.

Överföring av EU-medborgares uppgifter till USA motiveras framför allt av kampen mot terrorism och vårt gemensamma intresse av våra medborgares säkerhet. Visst är detta ett ädelt mål men i bland får jag en känsla av att vi i terrorismbekämpningens namn respekterar medborgarnas privatliv allt mindre. Jag vill inte nedvärdera förhandlingarna mellan EU och USA, och jag är fortfarande övertygad om att USA är vår närmaste allierade. Å andra sidan talar redan blotta faktumet att USA förhandlar både enskilt och bilateralt med medlemsstaterna, och inte enbart med hela EU, sitt tydliga språk.

Avslutningsvis stöder jag de medlemsstater som redan har ingått ett samförståndsavtal. De gjorde detta för att just dessa länder hade ett viseringsbaserat förhållande till USA, och eftersom EU inte agerade samfällt hade dessa länder inget annat val än att underteckna bilaterala samförståndsavtal. I framtiden tror jag emellertid att EU kommer att spela en mer framträdande roll än de enskilda medlemsstaterna.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Jag är helt övertygad om att vi måste fortsätta vår kamp mot terrorismen eftersom terrorism fortsätter att utgöra ett allvarligt hot mot den civiliserade världen.

Hanteringen av europeiska resenärers personuppgifter med motiveringen att man vill förhindra terrorism verkar emellertid sakna all form av samordning och organisation. Det är framför allt USA som samlar in personuppgifter och uppgifter om EU-medborgarna, både på grundval av avtal med EU och på grundval av bilaterala avtal med enskilda länder. Jag anser att vi inte längre bör tolerera denna tvådelade strategi. Vi bör ändra hanteringen av EU-medborgares personuppgifter så att vi förhindrar att rätten till skydd av personuppgifter kränks av medlemsstaternas halvlagliga förfaranden. Vårt förhållande till USA måste präglas av ömsesidighet. Vi måste vara noga med att se till att reglerna även kan accepteras av oss européer och att europeiska uppgifter eller uppgifter om EU-medborgare utbyts i överensstämmelse med de regler som gäller i Europa.

  Talmannen. – Krisztina Morvai, förlåt att jag bryter in precis innan ni ska tala. Kolleger! Det går inte att begära enminutsanföranden i sista minuten. Om ni vill delta i debatten ber jag er räcka upp handen i förväg. Jag gör ett undantag eftersom det inte finns så många talare på talarlistan just nu.

  Krisztina Morvai (NI). – (EN) Herr talman! Tack så mycket. Se det som en förmildrande omständighet att detta viktiga ämne inte verkar vara så upphetsande och inte verkar röna särskilt stort intresse. Därför slösar jag inte bort så många personers tid.

Varje process i samband med uppgiftsskydd eller varje förfarande som kränker grundläggande uppgiftsskyddsintressen måste ha ett tydligt definierat mål och bör ha förmågan att nå detta berättigade mål. Exakt vad anser USA är det berättigade målet i detta fall, och hur kommer överföringen av personuppgifter att kunna nå detta mål? Med andra ord, hur tänker de använda uppgifterna? Det är min första fråga till kommissionen.

Dessutom vill jag fråga varför de använder två olika granskningsnivåer – en för ”gamla” medlemsstater och en för ”nyare” medlemsstater, inklusive mitt hemland Ungern. Varför skulle en ungersk medborgare från terrorismsynpunkt vara farligare än en medborgare från någon av de ”gamla” medlemsstaterna? Togs denna fråga upp under förhandlingarna, eller kommer den att tas upp.

  Sophia in 't Veld, frågeställare – (EN) Herr talman! Tack för att jag får tillfälle att be om kommissionens klargörande på två punkter.

Jag blev mycket förvånad när jag hörde kommissionens ledamot säga att frågan om programmet för viseringsundantag bara påverkar medlemsstaterna. Var det inte så du sade Maria Damanaki? År 2007 sade Europeiska kommissionen till att börja med att den hade exklusiv behörighet på detta område, och att den till sist var tvungen att ge upp behörighet till förmån för medlemsstaterna. Gör jag rätt som nu misstänker att kommissionen har ändrat uppfattning om sin egen behörighet?

Fru kommissionsledamot! För det andra säger du att det inte finns någon hänvisning till överföring av passageraruppgifter i något av samförståndsavtalen. Jag kan emellertid ge dig en kopia av ett av samförståndsavtalen som nämner personuppgifter. Tyder det på att kommissionen inte själv vet vad som pågår?

Nu tänker jag klargöra en sak för dig Maria Damanaki. Europaparlamentet har beslutat att skjuta upp omröstningen om två avtal om passageraruppgifter eftersom vi trodde att vi kunde lita på att kommissionen skulle vara en lika ansvarsfull EU-institution som Europaparlamentet. Jag börjar undra om kommissionen verkligen förtjänar denna tillit. Jag hoppas du inte gör oss besvikna.

(Applåder)

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag tycker detta är en intressant diskussion och att jag har kommit hit för att ge er förklaringar. Däremot kan jag inte acceptera påståendena om att kommissionen inte bryr sig om att skydda EU-medborgarnas personuppgifter. Jag kan inte heller acceptera påståendena om att jag bara är här som ersättare för min kollega, utan att veta något om frågan eller vad som pågår. Alla i kommissionen är mycket väl medvetna om vad som sker. Jag kan tala om för er att vi verkligen bryr oss om att skydda våra medborgares personuppgifter.

Låt oss titta på fakta. Måste vi respektera Lissabonfördraget eller inte? Vad föreslår ni? Ska vi ignorera rådet? På ett mycket lättvindigt sätt har jag hört er säga att ni vill att EU ska visa upp en enad front i denna fråga. Jag håller med er. Det skulle jag också vilja.

Vad föredrar ni? Att kommissionen helt ska ignorera rådet? Ni ska veta – och nu talar jag om fakta, inte om drömmar – att vi redan har uppmanat rådet. Som ni känner till är ju detta ingen ny fråga. I maj förra året föreslog vi för rådet att om det framtida avtalet mellan EU och USA innehåller hänvisningar till personuppgifter borde detta även gälla medlemsstaterna. Vi föreslog det som ni har tagit upp här.

Om vi kommer överens med rådet kör vi på den linjen och det kommer att bli det som gäller. Men om vi inte kommer överens med rådet, vad föreslår ni då att vi ska göra? Ska vi vända oss till medlemsstaterna och säga att vi inte kommer längre? Som jag förstod saken är detta vad ni föreslår. Jag har ett väldigt enkelt svar på det. Vi måste respektera Lissabonfördraget.

För att övergå till några andra intressanta frågor. Jag har hört mycket om EU-databasen och Prümdatabasen. Mitt svar är att om medlemsstaterna har samförståndsavtal och bilaterala avtal kan de lämna ut uppgifter om sina egna medborgare. De kan inte lämna ut uppgifter från EU-databasen eller Prümdatabasen. Jag var mycket tydlig på den punkten. Jag var också mycket tydlig med att vi har uppmanat USA – vi har haft skriftväxling i frågan och förhandlingar pågår fortfarande – att gå med på att de bilaterala avtalen inte får hänvisa till passageraruppgifter. Det betyder inte att vissa medlemsstater inte har försökt förhandla med USA. Detta är emellertid kommissionens ståndpunkt.

Jag förstår mycket väl er oro men vi måste gå vidare och förhandla på ett bättre sätt – på det bästa sättet – med USA och försöka få till stånd bindande regler för medlemsstaterna inom ramen för detta avtal. Det är enda sättet för oss att uppnå precis det som ni vill uppnå. Det är vad vi kan göra och kommissionen rör sig i den riktningen. Vi förhandlar med USA och vi försöker få till stånd ett avtal som är bindande för medlemsstaterna.

Därför har vi vänt oss till rådet och sagt: Om vi kommer överens om detta, och om vi kan skydda uppgifterna i vår del av strategin – dvs. den del som rör EU och USA – måste ni se till att göra samma sak. Har ni några andra förslag som baseras på det regelverk som vi måste respektera? I så fall tar jag gärna del av det. Om ett sådant förslag inte existerar hoppas jag emellertid att ni inser att även vi bryr oss mycket om medborgarnas personuppgifter och försöker skydda dem. Vi försöker emellertid även respektera medlemsstaterna och rådet.

Frågan har inte lösts. Jag har tagit del av all er oro och ska försöka ta hänsyn till den. Det enda kommissionen kan göra är att vända sig till rådet och be dem sluta tala med något annat land. Vi kan säga att vi ska försöka förhandla och sedan försöka binda dem till vår del av strategin. Det är vad vi kan göra.

  Talmannen – Fru kommissionsledamot! Eftersom jag har kunskap i frågan vill jag bara understryka att som ni har hört är i stort sett varje politisk grupp i parlamentet mycket bekymrad. Vi har ett avtal om passageraruppgifter som håller på att omförhandlas och som snart är färdigt. För parlamentet är det oerhört viktigt att kommissionen tar denna oro på största allvar och att vi inte får den känsla av att vara bortkopplade som vi exempelvis hade i samband med Swiftavtalet.

För inte allt för länge sedan uppmärksammade vi inom ramen för dessa diskussioner dessutom de mycket farliga gråzonerna. Om varje medlemsstat t.ex. skulle lämna ut de uppgifter till ett tredjeland som den för in i europeiska databaser – låt oss säga Schengendatabasen – kan resultatet bli att ett tredjeland samlar in alla uppgifter i Schengendatabasen. Även om den inte får uppgifterna från Schengendatabasen får den uppgifterna från varje enskild medlemsstat.

Som du mycket riktigt påpekade är vi därför tacksamma för att kommissionen så kraftfullt betonar frågans gemenskapsaspekt. Jag ber dig att se till att detta sker på bästa möjliga sätt.

  Maria Damanaki, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag håller med om att vi måste ta hänsyn till all oro och jag håller med om att det finns anledning till oro.

Det klargjorde jag tydligt redan från början och det vill jag att alla ska förstå.

I kommissionen försöker vi hitta rättsliga metoder som respekterar fördragen för att lösa detta problem, för att samla in uppgifter och för att försöka stärka frågans gemenskapsaspekt.

Det är emellertid inte den enda aspekten av frågan. Kom ihåg att jag har förståelse för all oro som finns på detta område. Vi har bett om ett åtagande från rådets sida. Om vi verkligen lyckas få in skydd för personuppgifter i avtalet har vi bett rådet att åta sig att följa detta.

Detta är den enda rättsliga väg vi kan ta.

  Talmannen. – Debatten är därmed avslutad.