Talmannen. – Nästa punkt är uttalanden från rådet och kommissionen om förberedelser inför klimatkonferensen i Cancún (den 29 november till den 10 december).

  Joke Schauvliege, rådets tjänstgörande ordförande. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Efter Köpenhamnskonferensen beslutade Europeiska unionen ganska snabbt att gå vidare med ett successivt, pragmatiskt synsätt i framtiden. Att inrikta sig på en strategi med ”allt eller inget” är inte längre möjligt. Successivt måste vi bygga up en ram efter 2012. Vi inser att framstegen i förhandlingarna om att inrätta ett ambitiöst system för att bekämpa klimatförändringarna efter 2012 har varit mycket långsamma. Deltagarna har högst olika perspektiv, vilket var uppenbart nyligen under den senaste officiella förhandlingsrundan i Tianjin då mycket begränsade framsteg gjordes.

Det var, mina damer och herrar, mot denna bakgrund som rådet (miljö) och Europeiska rådet satte den slutliga touchen på Europeiska unionens ståndpunkt för konferensen i Cancún. Övrigas ståndpunkter samt naturligtvis ert förslag till resolution noterades i processen. Det har redan slagits fast att Cancún inte kommer att åstadkomma någon juridiskt bindande ram för perioden efter 2012. Med tanke på att innehållet i åtgärdspaketet för Cancún ännu inte är tydligt innehåller Europeiska unionens ståndpunkt olika beståndsdelar, vilket också ger de europeiska förhandlarna nödvändig flexibilitet. Det är i vilket fall som helst klart att åtgärdspaketet för Cancún måste vara balanserat, vilket innebär att det måste innehålla beståndsdelar som gör det möjligt att tillgodose både utvecklingsländer och utvecklade länder. Vilka är då de viktigaste beståndsdelarna i EU:s ståndpunkt?

Först och främst behöver vi uppnå ett balanserat resultat. Vi behöver balansera förhandlingsrättigheterna mot bakgrund av Kyotoprotokollet och konventionen å ena sidan och inom själva ramverken å andra sidan.

För det andra finns det villkor för en andra åtagandeperiod inom Kyotoprotokollet.

För det tredje har vi konturerna av huvudinslagen i handlingsplanen från Bali, nämligen ett gemensamt synsätt, begränsning, anpassning, teknik och finansiering. EU vidhåller sin uppfattning att ett enda rättsligt bindande instrument är det bästa sättet att ge form åt ramen efter 2012. Med tanke på att denna ståndpunkt förra året gav upphov till en mängd missförstånd, och att detta också är mycket viktigt i de internationella förhandlingarna, avser EU att anta en flexibel ståndpunkt: flexibel när det gäller en andra åtagandeperiod, under förutsättning att vissa villkor uppfylls. Vilka är då dessa villkor? Alla stora ekonomier måste vara delaktiga i denna ram efter 2012. Ramen måste vara ambitiös och effektiv, miljöintegritet måste garanteras och framsteg måste göras när det gäller att reformera de nuvarande marknadsmekanismerna och införa nya mekanismer. De utvecklade länderna måste dessutom visa att de verkligen uppfyller sina ekonomiska åtaganden, särskilt vad gäller snabbstartsfinansieringen. Europeiska unionen och dess medlemsstater har lagt fram den första fördjupade öppna rapporten om genomförandet av dessa ekonomiska åtaganden och kommer att ha bidragit med 2,2 miljarder euro under 2010. Jag hoppas att betänkandet kommer att bidra till att återupprätta förtroendet bland parterna.

Det belgiska ordförandeskapet anser att påtagliga, specifika åtgärder behövs för att uppfylla parternas förväntningar och även trygga förtroendet för den multilaterala processen inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring. Vi ska göra allt vi kan för att bidra till att Europeiska unionens målsättningar uppnås. I det sammanhanget räknar vi också med er, som alltid, ärade ledamöter, för att bidra till att sprida och naturligtvis förstärka budskapet.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag instämmer självfallet i mycket av det som vi just hört från det belgiska ordförandeskapet. Jag ser också fram emot att samarbeta med er i Cancún. Det är helt uppenbart att den juridiskt bindande överenskommelse som EU var redo för förra året och som vi fortfarande är redo för i år tyvärr inte blir resultatet i Cancún – inte på grund av oss utan för att andra inte är redo för det. Vi är på väg mot ett paket som är balanserat men jag skulle också vilja säga att det är sakligt och ambitiöst.

Vi var faktiskt först med att i våras, i februari/mars, lägga fram idén med att fortsätta stegvis för att bygga vidare på Köpenhamnsöverenskommelsen och säkra det momentum som nu fortsätter i Cancún. Men även om det ser ut som om vi är överens om att detta är vad vi bör få med oss från Cancún – ett balanserat paket – är det enkelt att säga att det är vad alla skulle vilja men det är svårare att komma överens om vad det egentligen innebär.

Vad är då ett sakligt balanserat paket? Här skulle jag vilja säga att ur ett europeiskt perspektiv är det tydligt att vi kommer att betona behovet av att förankra förpliktelser om begränsning, upprätta ett förbättrat system för mätning, rapportering och verifiering och främja kolmarknaderna. Vi bör självfallet också ha beslut om REDD+, anpassningar, teknik, finans och kapacitetsuppbyggnad. Alla dessa beståndsdelar måste återspeglas i ett paket som vi anser är balanserat.

En sak jag skulle vilja betona är att vi i Europeiska unionen måste vara fortsatt tydliga om våra villkor för en andra åtagandeperiod inom Kyotoprotokollet. Vi måste använda dessa villkor för att höja ambitionsnivån och få fart på andra. Villkoren i anslutning till en möjlig andra åtagandeperiod är mycket viktiga för miljöintegriteten och ambitionen kring det framtida klimatsystemet. Enbart EU under en andra åtagandeperiod är varken tillräckligt eller trovärdigt. Vi behöver därför hålla oss till våra villkor för att få positiv respons från våra partner. Jag måste säga att det är mitt tydliga intryck – även från tiden före Köpenhamn – att våra argument för detta erkänns alltmer.

Förslaget till resolution som vi har framför oss tar upp alla de områden jag just nämnde. Kommissionen välkomnar verkligen den ledning som parlamentet erbjuder, även om inte allt kan accepteras.

Bara för att nämna ett exempel: några av er antyder att vi har ett annat mål än tvåstegsmålet. En huvudprioritet för oss i Cancún blir att inte öppna upp Köpenhamnsöverenskommelsen på nytt och att inte börja ta tillbaka sådant som vi redan har bestämt.

Jag vill också passa på att betona att EU måste uppfylla snabbstartsförpliktelserna från Köpenhamn. Jag kan uppriktigt säga i dag: vi är nästan där. Men vi behöver fortfarande 200 miljoner euro från medlemsstaterna för att vara exakt där vi lovade i Köpenhamn. Jag utgår från att ni hör skillnaden mellan att i Cancún för Europeiska unionens räkning kunna säga ”Vi har levererat” och ”Vi har nästan levererat”. Jag tycker verkligen att vi borde använda de dagar som återstår före Cancún för att försöka åstadkomma allt vi lovade i Köpenhamn.

Jag har inte nämnt målen: Inte på grund av att de inte är viktiga, för det är de absolut, och EU skulle i år liksom förra året säga att vi fortfarande är beredda att gå till 30 procent under förutsättning att även andra levererar. Ingen förändring där. Om målen inte diskuteras så mycket nu tror jag det beror på att många av de andra parterna inte är lika beredda att diskutera mål i Cancún – av skäl som ni känner till. Jag tycker det är viktigt att förankra löftena från Köpenhamnsavtalet i den formella texten. Därifrån kan vi förbättra saker och ting.

Men jag måste också säga att oavsett vad Cancún leder till är det mycket viktigt för oss att efter Cancún fortsätta med en intelligent klimatpolitik med ambitiösa mål, samtidigt som vi hanterar våra energiutmaningar vilket ni just har diskuterat. Vi kan pressa på för innovation och arbetstillfällen och vi kan sätta upp ambitiösa mål.

Min sista punkt är att vi arbetar på att trygga genomförandet av Lissabonfördraget – självklart – och jag kan försäkra er att vi kommer att informera parlamentets delegation i varje stadium av framstegen i förhandlingarna. Självfallet kommer det att bli dagliga genomgångar med parlamentets delegation och vi ska försöka ha ett mycket nära samarbete.

Vi välkomnar verkligen stödet som antyds i förslaget till resolution för att säkerställa att EU talar med en röst. Jag tror att det här är en av huvudutmaningarna i Cancún: Oavsett vem som talar för Europeiska unionens räkning kan våra partner utanför Europa vara säkra på att de kommer att bemötas med samma slags prioriteringar och samma slags budskap. Det är på det sättet våra prioriteringar blir bäst uppfattade.

  Karl-Heinz Florenz, för PPE-gruppen. – (DE) Herr talman, Joke Schauvliege, herr kommissionsledamot! Om vi ska lära oss något från Köpenhamn där du, Günther Oettinger, naturligtvis var ordförande, borde det vara att Europeiska unionen måste tala med en röst vid sådana konferenser i framtiden. Vi kan ha olika uppfattningar på en eller flera punkter, men om vi som EU-medborgare säger olika saker där kommer vi inte att uppfattas som trovärdiga och om vi inte är trovärdiga kommer de andra inte att följa efter oss. Och varför skulle de göra det? Det är därför riktigt att de siffror vi beslutade om under förbundskansler Angela Merkel huvudsakligen bibehålls och utgör grunden för denna förhandling. Jag instämmer i er uppfattning att de ambitiösa tvåstegsmålen inte nu bör ifrågasättas och en betydligt lägre siffra övervägas, för det kommer att göra det betydligt svårare att uppfylla dessa mål och människorna kommer att dra sig undan från oss.

Jag är väldigt orolig för att vi riskerar vår immateriella egendom. Våra industrier investerar pengar och arbetskraft i utveckling. Om vi nu försvagar staketet runt denna immateriella egendom och lämnar kvar hålen i staketet, då kommer vi att förlora de värdefulla beståndsdelarna, nämligen vår immateriella egendom. Jag är fullständigt för tekniköverföring, men våra företag måste också se meningen med att investera i det, och därför får immaterialegendomen inte urvattnas.

När det gäller åtaganden är jag också benägen att kräva allvarliga åtaganden från våra partner i hela världen. De måste emellertid vara trovärdiga och det måste vara möjligt för dessa länder att uppfylla dem. I annat fall kommer de att göra precis motsatsen till det vi vill, nämligen distansera sig från oss. Det är därför viktigt att framställa oss på ett trovärdigt sätt i Cancún. De största besluten kommer sedan att fattas i Johannesburg, men vi behöver bereda marken i Cancún. Jag är jordbrukare till yrket. Om marken inte är väl beredd blir det inte skörd. Låt oss koncentrera oss på att förbereda en god grund.

  Marita Ulvskog, för S&D-gruppen. – Herr talman! Inför Köpenhamnstoppmötet hade vi väldigt stora förväntningar. Resultaten blev inte så goda. Den dag då vi åkte från Köpenhamn vräkte snön ner, och det var väldigt kallt i möteslokalen. Inte bara Köpenhamn blev nedkylt utan hela miljödebatten. Man kan säga att klimatfrågan befinner sig längre ner på den politiska dagordningen i dag än vad den gjorde inför Köpenhamn. Det är tråkigt, men faktum är att det är vår uppgift att se till att Cancúnmötet når bättre resultat, tar hand om och uppgraderar resultatet från Köpenhamn. Hur gör vi det då? Vi gör det genom att som representanter för Europa inta en ledande roll. Det var också precis vad FN:s klimatchef Christina Figueres efterfrågade när hon vid en videokonferens samtalade med oss som ska åka till Cancún från Europaparlamentet. Vi måste visa ledarskap, och det gör vi bland annat genom att faktiskt genomföra allt det vi lovade i Köpenhamn – inte bara nästan allt utan precis allt.

Sedan måste vi se till att vi får fler med oss naturligtvis. Tillsammans med andra konkreta beslut i Cancún om avskogning, om tekniköverföring och om en väg framåt för en andra åtagandeperiod under Kyoto, skulle detta kunna bereda vägen för ett internationellt klimatavtal 2011. Jag tycker inte att vi ska ha för låga förväntningar inför Cancún.

  Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Entusiasmen är inte så stor för tillfället för att tackla den globala uppvärmningen, vi ser snarare en utspridd offentlig skepticism. I början av året hade vi snö på marken men om ni tittar på siffrorna ser ni att årets första sex månader var de varmaste som noterats på jorden. Det är ett faktum.

Jag vill ha en internationell överenskommelse så snart som möjligt men jag är oroad över typen av överenskommelse. Distinktionen mellan utvecklade länder och utvecklingsländer förefaller mig underlig. Jag undrar hur lång tid det tar innan några av utvecklingsländerna går förbi de fattigaste europeiska länderna. Jag tittar på klimatförändringskonferensen, den entusiasm med vilken Saudiarabien stöder idén att avskiljning och lagring av koldioxid hanteras inom mekanismen för ren utveckling. Saudiarabien kan definitivt investera en del av sina egna pengar i detta. Varför skulle vi bidra till det?

Jag är orolig över att Europeiska unionen hamnar på efterkälken på grund av förändringstakten och jag anser att klimatförändringsinitiativ och vår förmåga att hantera den globala uppvärmningen erbjuder stora möjligheter. Kina planerar att minska sin koldioxidintensitet med 45 procent under den närmaste tioårsperioden. Det innebär investeringar i nya kraftverk som ersätter de gamla och det innebär förbättrad energieffektivitet. Det svåra här är att om vi inte kan konkurrera med kineserna nu, hur ska vi då kunna konkurrera med ett mer energieffektivt Kina under de kommande åren?

Jag vill höja vår övre gräns. Jag vill att vi ökar från 20 till 30 procent. Jag vill att koldioxidpriset ska öka så att koldioxidinvesteringarna minskar i framtiden. Jag önskar att jag var mer övertygad om att man inom kommissionen var överens om att detta verkligen borde övervägas och genomföras. Men jag har ingen känsla av att det sker för närvarande. Jag känner till kommissionsledamotens entusiasm i frågan. Jag är inte säker på att hon har kollegiets fulla stöd. Men vi kanske behöver en reservståndpunkt?

Vi behöver verkligen en reservståndpunkt och i grunden måste det vara att gå vidare med vår energieffektivitet. För bara någa minuter sedan hörde vi kommissionsledamot Günther Oettingers planer att få fram ny lagstiftning under nyåret. Lagstiftningen måste vara ambitiös. Vi måste spara på våra resurser. Och vi måste bli mer konkurrenskraftiga.

  Yannick Jadot, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle ha kunnat begränsa mitt inlägg till att enbart erinra om sommarens bilder från Ryssland eller södra Asien, för att påminna er om hur bråttom det är att bekämpa klimatförändringarna och, eftersom vi talar om Europa, att omedelbart eller så snart vi kan öka till ett mål på 30 procent senast 2020 för utsläpp av växthusgaser. Om vi inte gör några förändringar, kommer vi att i dag nå 19 procent. Vi har praktiskt taget redan nått målet som vi satt upp så vi kan inte längre tala om europeisk ambition om vi talar om 20 procent.

För min del är jag ingen uppenbar beundrare av koldioxidmarknaden, men om vi stannar på 20 procent kan vi vara säkra på att vi kommer att behandla koldioxidmarknaden som en utrotningshotad art och inte som en hävstång i kampen mot klimatförändringarna. Att öka till 30 procent skulle kunna öka vår europeiska budget på 8 miljarder genom att sälja kvoter. Vi vet att 30 procent är genomförbart. Ett bindande mål på 20 procents energieffektivitet skulle framför allt innebära en miljon europeiska arbetstillfällen. Det motsvarar besparingar på 1000 euro per hushåll i Europa och, eftersom Günther Oettinger nämnde Nabucco, motsvarar det 15 Nabuccos.

Kommer vi då att utrota europeiskt näringsliv om vi ökar till 30 procent? Uppenbarligen inte. Varje undersökning visar det. Vissa sektorer som eventuellt är utsatta påverkas, men medlen finns och hittills är det de sektorer som hotar Europa med utrotning som dragit nytta av europeisk energipolitik. De har tjänat miljarder euro tack vare Europas klimatpolitik.

Att öka till 30 procent skulle innebära att tydligt ta parti för dem som inför förändring, för dem som utformar morgondagens värld. Jag skulle också vilja nämna några siffror. Enligt Ernst & Youngs Barometer för 2010 är Kina och Förenta staterna de mest attraktiva länderna för att utveckla förnybar energi. Enligt en studie nyligen finns endast tre av de 50 verksamheter som identifierats som världsledande inom grön teknik i Europa, de övriga finns i Asien och Förenta staterna.

Det är därför absolut nödvändigt att öka till 30 procent, och jag ska avsluta med att återge Barack Obamas ord när han sade att vi kan överlåta framtidens arbetstillfällen till våra konkurrenter eller ta århundradets tillfälle i akt, som de redan har börjat göra. Det land som är föregångare inom framtidens energi blir föregångare under nästa århundrade sade han. Han förlorade omröstningen. Låt oss tillämpa hans ledarskap inom energiöverföring och den nya ekonomin.

  Miroslav Ouzký, för ECR-gruppen. – (CS) Herr talman! Även om jag har undertecknat resolutionen om den kommande klimatkonferensen har jag också några kritiska kommentarer och reservationer när det gäller resolutionen. Jag är glad att den optimism som vi alltid tidigare har spritt till världen före varje konferens, och som sedan omvandlades till enorm skepticism, inte är så framträdande denna gång. Jag är mycket glad att vi förstår att denna konferens inte kommer att åstadkomma en global överenskommelse och alla här i kammaren vet att utan en global överenskommelse skulle Europa ensamt, även om vi ambitiöst ökar våra egna planer med 100 procent, inte ha den minsta inverkan på de globala klimatförändringarna.

Den blinda skärpningen av våra normer kan leda till att Europa utsätts för risker och jag erkänner att jag absolut inte instämmer i det dolda införandet av europeiska skatter under förevändning av att bekämpa klimatförändringarna.

För att inte bli fullständigt negativ ser jag stora löften i att stödja samarbetet med utvecklingsländerna, och särskilt skydda dricksvatten, liksom i våra satsningar på att säkerställa tillgång till dricksvatten för alla medborgare, framför allt i utvecklingsländerna. Även om jag har kritiska reservationer avser jag inte att dra tillbaka min underskrift och jag hoppas att den kommande konferensen trots allt kommer att resultera i vissa ytterligare framsteg.

  Bairbre de Brún, för GUE/NGL-gruppen. – (GA) Herr talman! Vi kan inte göra om misstagen vi gjorde i Köpenhamn förra året igen. Verkligt ledarskap och politisk vilja behövs för att behålla temperaturgränsen på 1,5 oC. Det är ett viktigt mål.

EU bör agera enhälligt för att höja målet för utsläppsminskning till 2020, och övertyga andra utvecklade länder om att komma överens om ett övergripande mål för att minska utsläppen på 80 till 95 procent senast 2020. Det kommer inte bara att bidra till förhandlingarna i Cancún utan vi behöver också göra det för vårt eget bästa.

Utvecklade länder behöver också tillhandahålla lämplig klimatfinansiering. Det, och att skaffa snabbstartsfinansiering tillsammans med starka politiska åtaganden och fullständig öppenhet. Det finns också ett behov av långfristiga finansieringskällor. Bland dessa möjligheter bör det finnas internationella skatte- och finansieringsåtgärder och finansiering från internationellt flyg och internationell sjöfart.

Jag ber er att rösta emot ändringsförslagen som innebär att parlamentet lämnar ett svagare budskap. Det behövs ett starkt budskap. Den globala ekonomiska krisen kan inte användas som ursäkt för att inte göra någonting eller förneka klimaträttvisa. Klimatförändringarna är ett problem som behöver hanteras på global nivå och då krävs att vi bygger upp förtroendet mellan oss.

  Oreste Rossi, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Trots det faktum att jag både i utskottet och här i kammaren hade förutspått att klimatkonferensen i Köpenhamn och det dokument som lagts fram av kammaren skulle misslyckas har vi inte lärt oss något av den här erfarenheten.

Om vi framhärdar i att ställa ensidiga krav på att EU ska minska sina utsläpp i mycket större utsträckning än vad som fastställdes i Kyotoprotokollet kommer även nästa toppmöte i Cancún – COP 16 – att bli ett misslyckande och parlamentet kommer återigen att framstå i dålig dager.

Den resolution som antogs i utskottet betonar inte bara att bidragen till nya länder inte ska vara lägre än 30 miljarder euro per år före 2020, utan den uppmuntrar även EU att främja inrättandet av en grön klimatfond som ska avsätta 100 miljarder amerikanska dollar per år från och med 2020.

I dokumentet anges också hur man ska hitta medlen, nämligen genom att beskatta alla tillgängliga källor såsom finansiella transaktioner, handelsutbyte och flygbiljetter, och huvudsakligen ta pengarna direkt ur medborgarnas och företagens fickor.

Sedan ger man sig i betänkandet in på utopiska krav. Man ber oss till och med att minska koldioxidutsläppen i luften med 30 procent, i stället för 20 procent senast 2020, och uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag så att EU ställer upp dessa målsättningar ensidigt för sig själv.

Att be våra människor och företag att göra dessa uppoffringar i en tid av ekonomisk kris som denna är det senaste i en lång rad av europeiska galenskaper. Vi har samma inställning som rådet, nämligen att Europeiska unionen endast kan överväga en andra åtagandeperiod enligt Kyotoprotokollet om det sker i en övergripande ram som innefattar alla stora ekonomier, före ett globalt, juridiskt bindande avtal.

  Nick Griffin (NI). – (EN) Herr talman! Att välja soliga Mexiko för COP 16 var ett bra drag. Vi bör besparas en upprepning av förra årets pinsamhet när globaluppvärmarna huttrade i den kallaste december Köpenhamn hade upplevt på årtionden. Att använda den tvetydigt vilseledande termen ”klimatförändringar” i stället för ”global uppvärmning” kanske dessutom gör några brittiska skattebetalare blinda för ironin att hålla konferensen, precis som en ovanligt kall sommar resulterar i en tidig och kall vinter. Ett ännu bättre trick skulle vara att ha dessa evenemang endast på våren: titta, det blir varmare för varje dag.

Hur mycket längre kan det fascistiska EU fortsätta med ännu mer straffbetonade skatter och kontroller för vanliga medborgare under förevändning av en global uppvärmning som människan åstadkommit, när en allt större del riktiga forskare avvisar teorin som ogrundad och skrotad? Den globala uppvärmningen är grundlös propaganda, en stor lögn på Josef Goebbelsnivå från de gröna industrikomplexen, eftersom de är positiva till massiva överföringar av välstånd från de små människorna till koldioxidhandlande bovar som Al Gore och Goldman Sachs. Och det utnyttjas av en politisk elit på vänsterkanten för att fullgöra avindustrialiseringen av väst eftersom ryggradslösa konservativa är alltför hunsade av hysterin med den globala uppvärmningen för att ställa sig upp och säga den obekväma sanningen: klimatförändringar orsakade av människan är historiens mest lönsamma förbrytartrick.

Årets Bilderbergkonferens som hölls i Spanien i juni innehöll ett avsnitt om farorna med den globala uppvärmningen. När kommer den nya realismen hos människor som verkligen utformar den globala politiken att ta sig in här, bland människor som helt och hållet tror att det är de som gör det?

  Richard Seeber (PPE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är uppriktigt chockerad över de tankar som människor som Nick Griffin för fram här apropå klimatförändringar. Vad fascism har med klimatförändringar att göra är ett fullständigt mysterium för mig. Jag anser också att det han kommer med här är skandalöst och att sådana uttalanden inte har här i kammaren att göra, för problemet är faktiskt för allvarligt för det.

Det bekymrar mig också att vi faktiskt har ökade växthusgasutsläpp i atmosfären. Titta på siffrorna från Meteorologiska världsorganisationen. Jag är också förbluffad över den låga acceptansen bland befolkningen. Nick Griffin rider också på den vågen, och ytterligare en chockerande sak är att de stora utsläppsländerna som Förenta staterna och Kina inte är beredda att sluta ett internationellt avtal av denna typ.

Försök att erinra er debatten vi hade här förra året inför Köpenhamn. Om vi inte är alltför ambitiösa utan ger oss in i dessa förhandlingar med realism kan vi i EU – som inte släpper ut lika mycket – fortfarande åstadkomma något.

Hur kan vi göra det? Fru kommissionsledamot, jag uppskattar din entusiasm, men jag anser att det är oerhört viktigt att kommunicera med medborgarna. Folk förstår inte problemet. Varför? Därför att siffrorna från Meteorologiska världsorganisationen är tydliga – det är genomsnittliga siffror. Det stämmer att det just nu är kallare i Europa än det var för några år sedan, men överlag har vi ändå stigande temperaturer världen över. Det måste kommuniceras, och om vi inte lyckas med det kommer vi inte att få våra medborgares stöd, och då får människor som Nick Griffin möjlighet att föra in fascism i klimatförändringsfrågan. Det är det som är problemet. Därför vill jag be er att försöka göra förbättringar i det här avseendet.

För det andra måste vi åstadkomma övergången till hållbara energikällor med de incitament som vi värdesätter. Min ledamotskollega presenterade siffrorna. De bästa företagen finns i Kina, och här i Europa är vi inte så duktiga. Vi måste därför komma med bra idéer för att få våra företag att verkligen göra övergången. Är de bindande målen verkligen det fantastiska botemedel de alltid hyllas som här?

Vi behöver också hederliga marknader. Det som händer i samband med mekanismen för en ren utveckling – 60 procent av pengarna går till Kina – bör inte tillåtas. I det här avseendet duger det inte att gömma sig bakom rent juridiska argument. Låt oss vara uppriktiga i debatten, för den här frågan är alltför viktig. Du har vårt stöd, fru kommissionsledamot.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Lucas Hartong (NI). – (NL) Herr talman! Richard Seeber sade att allmänheten inte förstår klimatdebatten. Jag vill fråga honom följande: Kan det vara så att allmänheten faktiskt visst förstår den men bara har en annan åsikt än min ledamotskollega?

  Richard Seeber (PPE). – (DE) Herr talman! Jag är inte säker på att jag uppfattar det där rätt. Det viktiga är bara att vi har en öppen debatt med våra medborgare – på grundval av siffrorna från Meteorologiska världsorganisationen, som sagt. Det är helt enkelt genomsnittliga siffror för hela världen som visar att temperaturen stiger med 0,63 grader, men för Europa gäller andra värden. Det beror på att vädret är en lokal företeelse, men vi talar om klimatet, som är ett långsiktigt globalt fenomen. Låt oss därför fatta detta beslut. Om vi säger att det blir allt kallare och att vintern kommer tidigare måste vi också kommunicera det på rätt sätt. Min vädjan om ökad kommunikation är därför viktig.

  Jo Leinen (S&D). – (DE) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Jag är rädd för att vi går från en ytterlighet till en annan. Före Köpenhamn var vi kanske för ambitiösa och nu, inför Cancún, är jag rädd att vi inte är tillräckligt ambitiösa. Jag tycker därför att det är bra att parlamentet i sin resolution tar upp alla de frågor som enligt vår mening är nödvändiga för att framsteg ska komma till stånd och för att vi ska nå resultat redan i Cancún.

Vi har ett viktigt krav, och det är att EU ändrar strategi. Före Köpenhamn gjorde vi oss beroende av vad som skedde i Förenta staterna och kanske också vad som skedde i Kina. Det fungerade inte där och det kommer inte att fungera i Cancún heller. Vi bör därför vidta klimatskyddsåtgärder för att värna om våra egna intressen. Kravet från majoriteten i utskottet, och förhoppningsvis också vid plenarsammanträdet i morgon, är således att vi ska öka våra mål från 20 procent till 30 procent. Det kommer under alla omständigheter att bli nödvändigt under resans gång. Vi måste nå det målet åtminstone innan vi åker till Sydafrika. Jag anser också att vi fortfarande är på fel spår när det gäller Kyoto. Även här förlitar vi oss på alla andra. Jag menar att vårt bud bör vara att inrätta Kyoto II. Det kommer inte att innebära några svårigheter för oss – vi kommer att klara det.

Slutligen, när det gäller samstämmigheten inom EU – jag såg hur det fungerade i Nagoya. Vi hade en mikrofon för EU. Olika personer kunde tala, men de måste förmedla samma budskap. Det skulle jag vilja se från rådet och kommissionen även i Cancún.

  Corinne Lepage (ALDE). – (FR) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! En sak är i alla fall säker efter Köpenhamn, och det är att den desinformationskampanj som iscensattes inför Köpenhamn har misslyckats och att de uppgifter vi fått från FN:s klimatpanel (IPCC) till fullo har bekräftats av alla experter som står till FN:s förfogande. Det är det första jag vill framhålla.

Det här visar hur viktig och angelägen vår uppgift är. Vi måste ta konsekvenserna av bakslaget i Köpenhamn, och det är därför helt nödvändigt att EU sätter upp sina mål med utgångspunkt i sin egen fria vilja. Det är därför det är så viktigt, både för klimatets och för industrins och ekonomins skull, att det mål på 30 procent som nämns i resolutionen röstas igenom i morgon.

Som en ledamotskollega nyss framhöll har målet på 20 procent i praktiken redan nåtts. Om vi vill ge våra industrier ett lyft, om vi vill behålla eller ta ledningen i nya sektorer, oavsett om det rör sig om energieffektivitet eller förnybar energi, är det grundläggande att vi i EU sätter upp det här målet.

Den andra punkten gäller trovärdighet. Vi måste stå för våra åtaganden gentemot länderna i syd samtidigt som vi skiljer mellan olika kategorier av länder, för Kina och Afrika kan faktiskt inte betraktas som likvärdiga här. Därför är det enligt min mening väsentligt att vi får en skatt på finansiella transaktioner som gör att vi kan få in de 100 miljarder US-dollar som behövs till 2020 – men det är min personliga åsikt och inte nödvändigtvis hela min grupps ståndpunkt.

Slutligen hoppas jag åtminstone att skogsavtalet, avtalet om minskade utsläpp från avskogning och skogsförstörelse i utvecklingsländerna (Redd), kan ingås i Cancún, för bara det skulle vara ett stort framsteg. Låt oss minnas att avskogning står för 20 procent av växthusgasutsläppen.

  Satu Hassi (Verts/ALE). – (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller med alla som har visat sitt stöd för en skärpt utsläppsminskning i EU till 30 procent. Det här gäller inte bara mänsklighetens framtid – det ligger i vårt eget intresse att behålla vår konkurrenskraft i den energitekniska revolution som inletts.

För att EU ska vara en trovärdig ledare i klimatfrågan bör unionen i Cancún stödja en gedigen klimatskyddsstrategi utan att skapa nya kryphål. EU tycks tyvärr agera på ett annat sätt när det gäller redovisningsreglerna för skogssänkor. Det verkar som om EU ger sitt godkännande till framtida prognoser som riktmärke för skogssänkor, trots att de oundvikligen är godtyckliga. Det betyder mer bekymmer för industriländerna, och inte i någon liten omfattning. De problem jag talar om skulle kunna motsvara mellan 3 och 5 procent av alla deras utsläpp, dvs. samma siffra som för det sammanlagda utsläppsminskningskravet för alla industriländer till 2012 enligt Kyotoprotokollet.

En annan nackdel med EU:s politik är utkontrakteringen av utsläppsminskningar till utvecklingsländer genom mekanismen för en ren utveckling. Det är kortsynt, men också oklokt sett ur perspektivet sund konkurrens, om vi använder mekanismen för en ren utveckling för att t.ex. stödja de industrisektorer i Kina som i det här sammanhanget klagar på risken för koldioxidläckage. Projektbaserade krediter bör endast ges till de fattigaste utvecklingsländerna.

  Zbigniew Ziobro (ECR). – (PL) Herr talman! Kampen mot global uppvärmning har utan tvekan blivit ett av EU:s viktigaste mål. En viktig faktor i det sammanhanget är enligt min mening en rationell politik för att minska utsläppen av koldioxid och växthusgaser i atmosfären. I parlamentets resolutionsförslag, som utarbetats inför konferensen i Cancún, finns ett avsnitt där man nämner en avsevärd minskning – med mer än 20 procent – av medlemsstaternas koldioxidutsläpp. När unionen föreslår en strategi av det slaget tycks man blunda för de allvarliga konsekvenserna för medlemsstaternas ekonomier.

Samtidigt som man talar om en så stor minskning från EU:s sida sägs det mycket lite om unionens ståndpunkt när det gäller en utsläppsminskning i Förenta staterna eller de asiatiska länderna. Det är ett stort misstag. I dag när EU upplever en ekonomisk nedgång bör vi koncentrera oss mer på åtgärder för att stärka unionens ekonomi, i stället för att tynga den med ytterligare kostnader. Det är inte EU:s medlemsstater som är de största utsläppskällorna utan de snabbväxande ekonomierna i utvecklingsländer som Kina och Indien, och de tänker inte minska sina utsläpp. Industriproduktion, och därmed arbetstillfällen, kan därför komma att flyttas till länder utanför EU. Vår ekonomi kommer att försvagas och utsläppen kommer att öka i stället för att minska. Den politiken leder ingenvart. Den politiska riktningen när det gäller kampen mot global uppvärmning bör därför omprövas.

  Sabine Wils (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Vid klimatkonferensen i Cancún måste positiva påtryckningar utövas på våra stater så att vi gör framsteg i fråga om internationellt samarbete och nationell klimatskyddslagstiftning. EU ingår i en ansvarsallians och måste därför visa prov på politiskt ledarskap, oavsett vad Förenta staterna gör, och låta sig dömas enligt principen om klimaträttvisa. Det betyder att det måste införas en andra åtagandeperiod för industriländerna enligt Kyotoprotokollet. Ytterligare medel måste avsättas för finansiering av klimatåtgärder. När det gäller den långsiktiga finansieringen måste EU lägga korten på bordet i förhandlingarna. EU måste presentera ambitiösa mål för minskningen av växthusgaser. Den globala temperaturen får under inga omständigheter stiga med mer än 1,5 °C. Det målet kommer att resultera i tekniska innovationer och nya arbetstillfällen i ekonomiska kristider.

  Anna Rosbach (EFD). – (DA) Herr talman! I december beger sig alla – tjänstemän, politiker, journalister, aktivister och många fler – till toppmötet i Mexiko. Europaparlamentet kommer också att delta, även om det alltid råder kaos i frågan om hur många ledamöter som har rätt att åka.

När vi åker till klimattoppmötet är det en viktig sak vi måste komma ihåg att ta med oss: realism. Jag är väl medveten om att det inte är så populärt att säga det, men det är viktigt för att människor världen över ska se oss som trovärdiga. EU bör vara en föregångare, som det så vackert heter, och bör alltså gå i täten och föregå med gott exempel. Det är gott och väl, men vi måste se till att vi inte går så långt i förväg att ingen följer efter. Det är ingen idé att driva en politik som bara ett fåtal länder vill, eller kan, följa. Det enda vi uppnår på det sättet är att våra egna arbetsintensiva industrier flyttar från Europa till länder där lagstiftningen inte alls är lika sträng, lönerna är lägre och arbetsförhållandena sämre. Vi förlorar arbetstillfällen, och det skadar våra europeiska ekonomier. Därför bör vi sträva efter lösningar som snabbväxande ekonomier som Kina, Indien och den sydamerikanska kontinenten kan gå med på. Jag hoppas att vi kommer att dra lärdom av förra årets möte i Köpenhamn och i år sträva efter mål som kan uppnås, i stället för att sikta på det omöjliga.

  Lucas Hartong (NI). – (NL) Herr talman! Nästa vecka går FN:s klimatförändringskonferens i Cancún av stapeln. Det är en fullständig parodi att EU deltar där, eftersom det i själva verket inte är något fel på vårt klimat. Det vi upplever är normala temperaturvariationer. Får jag uppehålla mig en stund vid de verkliga sakförhållandena kring denna överflödiga konferens? Nästa vecka kommer hundratals deltagare att sätta sig på flygplan till Mexiko, vilket kommer att ge upphov till koldioxidutsläpp. Vad var syftet med klimatförändringskonferensen nu igen? Ja just det, det var att minska koldioxidutsläppen. Just nu håller 11 000 hektar mangroveskog på att avverkas i Cancún. Vad var nu syftet med klimatkonferensen? Javisst ja, det var att skydda skogarna. Får jag lov att ge EU ett blygsamt råd? Låt helt oberoende specialister sköta klimatpolitiken, eftersom den bara kostar skattebetalarna enorma penningsummor. De senaste årtiondena har den inte resulterat i någonting alls, förutom partiska rapporter från FN:s klimatpanel (IPCC) och dess bluffordförande Rajendra Pachauri.

  Pilar del Castillo Vera (PPE). – (ES) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Jag vill till att börja med säga att jag tycker att de båda anförandena av rådets ordförande och kommissionsledamoten gav helt andra utsikter inför konferensen i Cancún jämfört med hur det såg ut inför konferensen i Köpenhamn. Perspektivet är mer realistiskt och hållbart, och därför är möjligheterna till en effektiv konferens mycket större.

Om det var allt eller inget som gällde vid toppmötet i Köpenhamn – som rådets ordförande sade – måste Cancún bli ett toppmöte där man kommer fram till en rad olika gångbara och ändamålsenliga alternativ.

Det finns två grundläggande inslag i kampen mot klimatförändringar: För det första måste den vara global och omfatta alla stora förorenare, från Förenta staterna till Brasilien, Kina och Indien. För det andra måste det handla om en rad åtgärder med verklig effekt på klimatförändringarna. Vi måste kunna mäta effekten, och åtgärderna får inte stå i vägen för ekonomisk tillväxt.

I det här avseendet måste vi också vara ödmjuka nog att inse att den globala utmaningen att ta itu med klimatförändringarna erbjuder en rad tekniska och politiska alternativ.

Det finns och kan komma att finnas bindande avtal, det finns sektorsavtal, det finns tekniköverföring och det finns forskningsstöd. Alla alternativ måste utnyttjas, och en radikal ökning av energieffektiviteten måste komma till stånd inom alla sektorer av ekonomin och samhället. Bara på det sättet kommer vi att kunna hantera klimatförändringsproblemen på ett effektivt sätt. Om Cancún blir det toppmöte som ger oss en rad livskraftiga och effektiva avtal kommer det i det avseendet att ha varit en stor framgång.

  Kriton Arsenis (S&D). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag håller med Jo Leinen om att vi faktiskt har gått från en ytterlighet till en annan. Vi hade mycket höga förväntningar på Köpenhamn, och kanske bör vi ha mycket låga förväntningar på Cancún.

Våra krav gäller i princip två frågor: Redd-avtalet och finansieringen. Om vi inte når framsteg i de två frågorna finns det risk för att framstegen uteblir i förhandlingarna, som därmed kan komma att äventyras. Om inga framsteg nås i Cancún kommer hela förhandlingsprocessen att vara i fara. Därför förlitar vi oss på era insatser, EU:s insatser, för att nå framsteg, om det så bara blir i de här två frågorna, och för att se till att förhandlingarna som helhet inte äventyras.

Många ledamöter har sagt att vi faktiskt uppnådde en utsläppsminskning på 17,3 procent 2009. Målet på 20 procent till 2020 är inom räckhåll; vi skulle kunna nå det inom de närmaste åren. Det finns inget skäl till att vi inte skulle gå upp till 30 procent eller mer, om vi vill modernisera vår ekonomi, skapa nya arbetstillfällen och på nytt bli konkurrenskraftiga.

Satu Hassi talade också om LULUCF. Hon har helt rätt. EU:s ståndpunkt att vi inte ska jämföra minskningar av de LULUCF-relaterade utsläppen med 1990 utan fortsätta som vanligt med alltför stora utsläpp och framhålla hur mycket mindre vi släpper ut jämfört med vad målen skulle ha varit, är helt absurd.

Vi litar på att ni kommer att nå resultat i de här två avgörande frågorna under förhandlingarna i Cancún.

  Bas Eickhout (Verts/ALE). – (NL) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten och den belgiska ordföranden så mycket för deras inledningsanföranden, samtidigt som jag vill påminna parlamentet om att Köpenhamnsöverenskommelsen var oerhört svag och att till och med det som står där ibland glöms bort. Målet med 2 °C, eller till och med 1,5 °C, nämns i Köpenhamnsöverenskommelsen, och om vi vill nå det måste vi nu verkligen börja minska våra egna utsläpp – med mer än 20 procent – och också tillhandahålla medel för de första tre åren. Det står mycket tydligt i Köpenhamnsöverenskommelsen att dessa medel måste komma från nya, kompletterande källor. Connie Hedegaard! Du säger att vi nästan är där, men det rör sig inte om nya och kompletterande medel, så vi är alltså långt från målet. Låt oss vara uppriktiga. Sedan har vi frågan om EU:s roll, om ledarskap. Det här är faktiskt en fråga för den belgiska ordföranden: Hur ska vi göra det här i Cancún? Vi har nu fått ett mandat av rådet, men det kommer att krävas förhandlingar i Cancún. Om vi gör justeringar, kommer alla medlemsstaters samtycke återigen att krävas eller kommer ändringen att göras med kvalificerad majoritet? Det är ju bara på det sättet vår ledande roll kan bli en realitet. Högre ambitioner, mer medel och bättre förhandlingar är vad som behövs.

  Peter van Dalen (ECR). – (NL) Herr talman! Utmaningen i Cancún är komplex och det är bråttom, men jag ser möjligheter eftersom jag tycker att resultaten från Nagoya var hoppingivande och uppmuntrande. Frågan om hur EU ska positionera sig i den här debatten har varit föremål för omfattande diskussion. Strävar vi efter en 20-procentig minskning av koldioxidutsläppen, eller rentav en 30-procentig minskning? Som jag ser det är mindre koldioxid inte liktydigt med mindre ekonomisk verksamhet, och vi kan därför inrikta oss på ett utsläppsmål på över 20 procent eftersom det kommer att ge möjlighet till fler gröna arbetstillfällen och till innovation och hållbar ekonomisk tillväxt. Samtidigt vill jag uppmana FN:s klimatpanel (IPCC) att verkligen ta kritiken mot sina rapporter på allvar och skapa en öppen plattform för vetenskaplig diskussion, så att all relevant information tas i beaktande och inte försvinner under bordet. Om så inte sker kommer IPCC:s rapporter även i fortsättningen att omges av misstro, vilket vore onödigt och ovälkommet.

  Marisa Matias (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! Jag vill komma tillbaka till några saker som sagts här. Det har nämnts att Cancún förväntas bli ett viktigt steg på vägen i kampen mot klimatförändringar, och också att Cancún inte kan gå längre eller vara ambitiösare än Köpenhamn eller godta resultatet av Köpenhamnstoppmötet. Vi vet att det var magert. Ändå tycker jag – om de vetenskapliga belägg och uppgifter som står till vårt förfogande inte har ändrats – att det verkar finnas en förändrad politisk vilja och en brist på mod här, och att det är med oro vi åker till Cancún.

Att bortse från en av de allvarligaste kriserna någonsin kan enligt min mening inte vara något alternativ. Jag vill också säga att vi i Cancún har möjlighet att testa oss själva i olika frågor som tagits upp här, och även att testa vår förmåga att omfördela och ge stöd till fattigare länder och de fattigaste människorna. Att ta itu med miljökrisen innebär som jag ser det också att på ett enat och rättvist sätt ta itu med den ekonomiska och sociala kris vi upplever i dag. Det är att vara realistisk.

  Derek Roland Clark (EFD). – (EN) Herr talman! Jag har nöjet att hålla detta anförande på Godfrey Blooms vägnar eftersom han – enligt min mening – orättvist har utestängts från kammaren i eftermiddag.

Vi upplevde ett fiasko för ett år sedan i Köpenhamn, när 15 000 okvalificerade människor, inklusive ledamöter av Europaparlamentet och hela följet, intog stället för att dubbla dess koldioxidavtryck under fjorton dagar och blev hopplöst intrasslade i ”climategate”, som kom mycket lägligt för att låsa diskussionerna.

Ja, vi minns alla hur University of East Anglia avslöjades för vad det är: ett centrum för bluffvetenskap som spottas fram av köpta och betalade forskare som förlitar sig på EU:s GD Forskning och FN:s ”superorgan” för att få tillgång till forskningsanslag och laboratorier, och på de brittiska skattebetalarna för att få sina löner. Det avslöjades att de förfalskat data och klimatdatamodeller, undanhållit obekväma uppgifter och konspirerat med Barrack Obamas gröna hejdukar.

Det uppdagades med all önskvärd tydlighet för skattebetalarna att EU och den globala gröna agendan bara handlar om att höja våra koldioxidskatter och skrämma oss till lydnad.

Cancún borde inte alls bli lika illa. Det är ju mycket varmare. Det är en finfin vinter, och konspiratörerna kommer att dölja sin agenda för det globala styret mycket noggrannare i år. Men jag varnar er: vi, folket, är er på spåren.

  Francisco Sosa Wagner (NI). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag delar parlamentets ambitioner. Jag hoppas att den europeiska delegationens förslag ska få det stöd de förtjänar i Cancún.

I samband med den här debatten måste städernas betydelse när det gäller att bevara miljön framhållas. Det finns en överenskommelse mellan mer än 1 000 borgmästare i EU som visar att problemet erkänns av dessa myndigheter, som måste agera för att vi ska lyckas. Våra vackra ord är värdelösa om inte städernas borgmästare samarbetar med oss.

För att säkra det samarbetet är det mycket viktigt att utsläppen redovisas, eftersom 80 procent av växthusgaserna kommer från städerna. I dag redovisas inte utsläppen, och ännu värre är att det inte finns någon gemensam norm för att mäta dem.

Det finns en ideell organisation som kallas ”CO2 disclosure project”, som samlar in uppgifter från tusentals företag och som enligt min mening också skulle kunna utnyttjas av lokala myndigheter. Om inte lokala myndigheter och borgmästare samarbetar kommer miljöarbetet att bli resultatlöst, och det är just det vi vill undvika.

  Theodoros Skylakakis (PPE). – (EL) Herr talman! En stor miljöskandal är under uppsegling som måste tas upp vid konferensen i Cancún. Av de CDM-rätter som sålts inom EU:s utsläppshandelssystem avser 60 procent destruering av en industriell växthusgas, HFC-23, till en kostnad på över 70 gånger den verkliga kostnaden, vilket till större delen betalas av europeiska elkonsumenter.

Hittills har vi slösat bort omkring 1,5 miljarder euro, och om detta fortsätter kommer vi 2013 att ha slösat bort ytterligare 3,5 miljarder euro, jämfört med den verkliga kostnaden för att göra sig av med gasen, som bara är 80 miljoner euro. Det här ger upphov till enorma omotiverade vinster för några företag runtom i världen, utan någon miljövinst eftersom mängden HFC-23 i atmosfären har ökat de senaste åren.

Det här är en oacceptabel situation som innebär att uppriktigheten i vår miljöpolitik och Kyotomekanismen kan ifrågasättas. EU måste ta upp det här problemet under klimatmötet i Cancún, för en förändrad internationell politik i den här frågan innebär en viktig möjlighet att omedelbart minska växthusgasutsläppen drastiskt, till mycket låg kostnad. Länder som Kina, som i dag pumpar ut enorma mängder HFC-23 i atmosfären – vilket skulle kunna minskas till noll om Kina använde en del av de pengar man tjänar på skatter på dessa omotiverade vinster – skulle också kunna uppmanas att delta mer aktivt i insatser för att bekämpa klimatförändringar.

Att över 4 miljarder euro av de europeiska skattebetalarnas pengar slösas bort är oacceptabelt. Det är vår uppgift i Europaparlamentet att försvara allmänhetens och konsumenternas intressen.

  Edite Estrela (S&D). – (PT) Herr talman! Den här konferensens internationella bakgrund är inte gynnsam: vi har den globala ekonomiska krisen, den politiska och administrativa osäkerheten i USA och dödläget i förhandlingarna mellan USA och Kina. Förväntningarna är därför låga, men trots det bör toppmötet i Cancún ses som en möjlighet att återupprätta förtroendet för den multilaterala processen när det gäller klimatförändringar och att konsolidera Köpenhamnsöverenskommelsen. Det är det allra minsta som kan göras, och redan det kräver beslutsamhet och politiskt ledarskap under förhandlingarna, och ett ambitiöst beslutsfattande. Framför allt måste framsteg göras på områden av betydelse för utvecklingsländerna: finansiering, tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad. När det gäller att begränsa klimatförändringen väntas dock framsteg, särskilt i fastställandet av ambitiösa och bindande mål för utsläppsminskningar och överföringsprocesser, framför allt övervakning, tillhandahållande av information och kontroll.

Oavsett vad som blir resultatet av de internationella överenskommelserna bör EU driva målet att minska koldioxidutsläppen med över 20 procent, för att skapa ”gröna” arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt. Sammanfattningsvis bör resultaten från Cancún bidra till det som kommer efter 2012, så att vi 2011 kan få till stånd en internationell överenskommelse som är rättsligt bindande och uppfyller det globala målet att begränsa den globala temperaturökningen till två grader.

  Roger Helmer (ECR). – (EN) Herr talman! Jag vill för min egen personliga del påminna kollegerna om att allmänheten inte längre tror på global uppvärmning orsakad av människan. Väljarna är trötta på att få skulden för klimatförändringarna, och de är inte längre beredda att betala för dem.

Allt fler forskare ifrågasätter nu offentligt klimatortodoxin. IPCC:s trovärdighet har skjutits i sank. Den senaste tidens smärre klimatförändringar stämmer helt och hållet överens med vedertagna, naturliga klimatcykler över lång tid. Köpenhamn misslyckades av samma skäl som Cancún kommer att misslyckas. USA, med den nya republikanska majoriteten i representanthuset, kommer inte att köpa systemet med utsläppstak och handel med utsläppsrätter. Indien och Kina kommer inte att avstå från framsteg i klimatpanikens namn. Vår gröna politik är antagligen onödig, definitivt ineffektiv och förödande dyr.

Om EU agerar på egen hand kommer vi att förstöra våra ekonomier och utarma våra barnbarn, utan att det får någon effekt på klimatet. Vi väljer fattigdom för en omtvistad vetenskaplig teoris skull. Det är dags att byta riktning.

  Catherine Soullie (PPE). – (FR) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Det blir en uppvisning i enighet och realism i morgon när vi röstar om vår resolution om den sextonde partskonferensen om klimatförändringar – åtminstone hoppas jag det. Därför hoppas jag att vår ansvariga kommissionsledamot kommer att kunna behålla de pragmatiska mål som vi kollektivt måste uppfylla, men också försvara de icke förhandlingsbara villkor som EU har ställt i det här sammanhanget.

Under förhandlingarna får vi inte heller förlora våra medborgares och industriers förväntningar på en rättvis balans ur sikte. Det är världen som måste bekämpa klimatförändringar, inte EU på egen hand.

Det kommer därför att vara väsentligt att erkänna betydelsen av otillräckligt skyddad immateriell äganderätt. Miljövänlig teknik måste komma så många som möjligt till del, men det betyder inte att vi måste sälja ut vår aktuella och framtida kunskap för billigt, inte ens av hänsyn till den livsviktiga kampen mot klimatförändringar.

Att efterlysa gemensamma metoder för beräkning av utsläpp och kontroll och offentliggörande av data, så att alla industrier som bidrar till utsläppen hamnar på samma skala, framstår också som ett högst legitimt krav och inte en förhandlingstaktik.

En mer kontroversiell fråga slutligen, som min kollega tog upp alldeles nyss, är de kryphål i den nuvarande mekanismen för en ren utveckling som också måste tas upp. Vi är alla, tyvärr, väl medvetna om att den verkliga förhandlingsmakten inte ligger hos Europaparlamentet. Viljan hos ett antal ledamöter, däribland jag själv, att arbeta och bidra till ett positivt resultat av denna konferens måste dock uppmuntras och inte nonchaleras, vilket vi har haft en känsla av de senaste dagarna. Om EU vill stå starkt i centrum för internationella dialoger måste alla dess lagstiftare också göra det.

  Rovana Plumb (S&D). – (EN) Herr talman! Eftersom jag är optimist tror jag att det nu ska vara möjligt att ta ett steg framåt i Cancún genom ett balanserat paket som gör det möjligt för länderna att vidta snabbare, kraftfullare åtgärder på alla områden med anknytning till klimatförändring. Det är därför av stor vikt att EU tar tillbaka sin ledande ställning i de internationella klimatförhandlingarna genom att införa principen om klimatdiplomati, och att EU och dess medlemsstater utformar och genomför en princip om klimaträttvisa och därför förespråkar en rättviseklausul i framtida internationella klimatförhandlingar.

Jag betonar vikten av att inrätta den mekanism som reglerar finansieringen av de ekonomiska aspekterna av klimatförändringarna. Nya innovativa inkomstkällor, som en skatt på finansiella transaktioner, gröna fonder eller privata källor, kommer att behövas för att få fram de pengar som krävs för att genomföra projekt för anpassning till och begränsning av klimatförändringar, och för att åstadkomma grön tillväxt, som ger medborgarna ett bra liv och samtidigt rättvis tillväxt. Vi får inte heller glömma jämställdhetsaspekterna av klimatförändringspolitiken.

  Romana Jordan Cizelj (PPE). – (SL) (EN) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Klyftan mellan förväntningar och resultat vid Köpenhamnskonferensen var oacceptabelt stor, och det var därför nödvändigt att göra vissa förändringar. Den här gången är våra mål mycket mer realistiska, men ändå ambitiösa, när vi åker till Cancún. Fru kommissionsledamot! Du ska ha ett erkännande för att du den här gången har sett till att EU åker mycket bättre förberett till en klimatkonferens, och det vill jag tacka dig för.

Jag vill dock kommentera några av ändringsförslagen. Den överenskommelse vi nådde i Köpenhamn har gett en del betydelsefulla resultat, och ett av dem är definitivt beslutet om att vi måste vidta åtgärder för att begränsa den globala temperaturökningen till under 2 °C. Vi måste hålla fast vid det målet och nu är inte rätta tiden att ändra det, även om det betydde att vi siktade mot ett lägre mål. Vi måste behålla vår trovärdighet. Vi får inte ändra ett så viktigt beslut från ett år till nästa.

Jag vill också kommentera förslagen om att unionen ensidigt ska minska växthusgasutsläppen med 30 procent. Jag anser att vi inte återigen bör distansera oss från tredjeländer. Vi måste höja målet och vi kommer att höja det, men först när förutsättningarna är de rätta. Vi måste dock se till att vi i förväg fastställer förfarandet för att komma fram till det beslutet och, givetvis, att Europaparlamentet deltar i beslutsfattandet på lämpligt sätt.

Vi måste också främja utveckling och användning av miljövänlig teknik på global nivå. Överenskommelsen om tekniköverföring är visserligen oerhört viktig, men vi måste också ha lämpliga lösningar för skyddet av immateriell äganderätt. Det är bara på det sättet som klimatförändringarna kan bli en möjlighet i stället för en börda.

När det gäller frågan om finansieringsinsatser för att minska klimatförändringarnas effekter i utvecklingsländer vill jag slutligen understryka att EU redan har en finansieringsmekanism för det syftet, nämligen EU:s utsläppshandelssystem eller ETS. Vi måste se till att systemet fungerar som det ska och är effektivt, och att medlen betalas ut på ett öppet och målinriktat sätt. Jag anser att det vore olämpligt att skapa nya finansiella bördor i en tid av finansiell och ekonomisk kris.

  Justas Vincas Paleckis (S&D). – (LT) Herr talman! Snart kommer världen återigen att få ta emot goda, eller som det varit på senare tid, dåliga nyheter om klimatförändringarna, den här gången från Cancún. De allra flesta forskare säger att människan snart inte längre kan stoppa klimatförändringarna, men antalet människor som förnekar alltihop eller vägrar att göra någonting alls har inte minskat. EU har varit och bör fortsätta att vara en drivkraft för framsteg i förhandlingarna. I Cancún bör EU samordna medlemsstaternas ståndpunkter bättre. Det är viktigt att vi gör läxan, att vi bevisar att en hållbar ekonomisk utveckling kan kombineras med en miljövänlig livsstil. Det är bara om vi själva gör förändringar som vi kan uppmana andra att följa vårt exempel.

Jag skulle definitivt stödja en ensidig åtgärd från EU:s sida för att minska växthusgasutsläppen med 30 procent till 2020. Det är synnerligen viktigt att den nyligen formulerade principen om klimaträttvisa beaktas i Cancún. Om klimatförändringarna inte stoppas eller åtminstone begränsas kommer de fattigaste länderna och de fattigaste människorna att vara de första som blir brända av vår snabbt allt varmare planet.

Vissa människor, företag och länder tycks gå efter ett gammalt men moderniserat ordspråk: Efter mig – efter det att jag har gjort en enorm vinst – syndafloden. Den inställningen får inte segra i Cancún.

  Elisabetta Gardini (PPE). – (IT) Fru talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU:s önskan att fastställa ambitiösa mål inför nästa klimatförändringskonferens är definitivt ett åtagande som måste eftersträvas med orubblighet, och vars resultat kommer att avgöra vår planets framtid.

Men det är just därför vi måste vara realistiska och mer försiktiga i våra förväntningar. Såvitt vi vet har de förberedande internationella förhandlingarna inför konferensen i Cancún inte bara misslyckats med att nå några betydande framsteg mot en global överenskommelse, utan de har också bekräftat att de åtaganden som gjordes i Köpenhamn ses med vaksamhet och motstånd.

Kina har redan nämnts, men jag skulle vilja tala om det landet nu. Kina tillåter sig exempelvis att öka sina koldioxidutsläpp med 5 miljarder ton till 2020, med konsekvenser som bara kan kompenseras genom att EU:s industriutsläpp minskar med 100 procent till samma år, 2020 – och det kanske inte ens är tillräckligt.

Det här innebär inte bara att förslaget om en ovillkorlig minskning med 30 procent – som vi starkt motsätter oss – blir orealistiskt, utan det får också många oberoende observatörer att räkna med en ökning, kanske en stor ökning, av de globala utsläppen till dess. I denna motsägelsefulla situation vore det som minst riskabelt och till och med demagogiskt att lägga fram siffror och skissera attraktiva men orealistiska scenarier där de okända mängderna oundvikligen återspeglas i kostnadernas omfattning.

Förhoppningen är att EU tar med sig ett gemensamt, realistiskt och hållbart förslag till Cancún. En överenskommelse som ger verkliga, påtagliga resultat är nämligen alltid och under alla omständigheter att föredra framför förväntningar som inte har någon chans att infrias, vilket gör regeringarnas insatser i viktiga miljöfrågor ännu mindre trovärdiga i den internationella opinionens ögon, något som skulle bli synnerligen svårt att reparera.

  Jolanta Emilia Hibner (PPE). – (PL) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Antagandet av en resolution inför den sextonde partskonferensen i Mexiko är det första steget i en global diskussion. Det är en mycket besvärlig kompromiss för alla länder. Vi får inte lura oss själva att tro att vi ska nå omedelbar framgång. Vi måste lägga fram ett förslag som är så långtgående som möjligt men som också samlar så många som möjligt av de länder som deltar i konferensen.

Det främsta syftet med resolutionen är att nå en kompromiss om kampen mot klimatförändringar och global uppvärmning. Om vi vill nå det målet måste vi vinna de största ländernas och de viktigaste utsläppsländernas stöd. Hit hör Förenta staterna och Kina. Vi måste debattera detta tillsammans med dem och be dem att överväga sina ekonomiska möjligheter. Vi bör också koncentrera oss på att nå de mål som redan finns med i EU:s miljöpaket. Vissa ledamotskolleger säger att det är ett blygsamt paket, eftersom det gäller en 20-procentig minskning av växthusgaserna. Låt oss först ta det steget så kan vi därefter tala om nästa.

Det är också viktigt att ha åtaganden som alla länder kan godta. Om vi återigen tar med åtaganden som ingen kommer att fullgöra får de ingen effekt och kommer bara att finnas på papper. Vi måste dessutom rikta vår uppmärksamhet mot de länder som är mycket svaga när det gäller ekonomisk utveckling och har dåligt utvecklade ekonomier. Vår strävan är dock att de fattigaste länderna definitivt ska få pengar. De bör få tillgång till pengar från EU. På alla mina kollegers vägnar vill jag säga att jag tror att vi alla kommer att hålla tummarna för kommissionsledamoten. Jag vill också tala om att jag är beredd att ge ett omfattande stöd i förhandlingarna.

  Sirpa Pietikäinen (PPE). – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka kommissionsledamot Connie Hedegaard för hennes utmärkta och engagerade arbete i klimatfrågorna, i EU och på global nivå.

Med tanke på att förhandlingar inom FN:s ramar i alla internationella frågor är mycket besvärliga just nu, anser jag att vi i möjligaste mån måste rikta in oss på handling. Vi vet att vi i alla länder står inför en global utmaning, så åtgärder för att förhindra klimatförändringar är alltid lönsamma, i miljö- och även i näringslivshänseende.

Det finns en rad undersökningar som visar att EU skulle kunna minska sina koldioxidutsläpp med 30 procent eller till och med 40 procent till 2020 på ett sätt som skulle vara ekonomiskt hållbart och lönsamt. Det skulle för det första kräva ett stopp för skadliga subventioner som de 6 miljarder euro som varje år går till fossila bränslen i Europa och ett mer bindande lagstiftningsstöd för EU:s utsläppshandelssystem, resurseffektivitet och energieffektivitet och verktyg som ett strängare direktiv om ekodesign.

Jag menar att vi bara genom att själva visa vägen kan övertyga de andra om att a) vi menar allvar, b) det här är lönsamt och c) vi gör det för miljön och för att den europeiska ekonomin ska bli framgångsrik.

  Seán Kelly (PPE). – (GA) Herr talman! Jag tackar min grupp för att jag får möjlighet att säga några ord om det här ämnet, som intresserar mig mycket.

(EN) Utgången av konferensen i Cancún är viktig för EU när det gäller både hur vi uppfattas och vilka resultaten blir. Vi måste uppfattas som realistiska och vi måste visa upp en enad front. Det måste mycket tydligt klargöras att global uppvärmning är ett globalt problem som kräver en global lösning med globalt bindande mål.

Vi bör därför hålla oss till målen på 20 procent till 2020. Allt annat vore kontraproduktivt. Det skulle kunna decimera vår ekonomi och förstöra vår konkurrenskraft samtidigt som utvecklingsländerna jagar vidare.

Om vi kring 2015 har nått målet på 20 procent kan vi ändra det till 25 procent eller 30 procent – det skulle då ses som en pr-framgång. Allt annat – att sträva efter 30 procent och inte uppnå det – skulle ses som en pr-katastrof, som den vi hade med Lissabonstrategin. Vi har haft nog av sådant. Det är dags att agera smart, att göra vår del men se till att övriga världen gör detsamma.

Slutligen har jag hört sägas att vissa ledamöter av Europaparlamentet kan komma att åka till Cancún för att protestera. De är i sin fulla rätt att göra det, men jag hoppas att de gör det privat och personligen och inte som ackrediterade delegater.

  Danuta Jazłowiecka (PPE). – (PL) Herr talman! Mina ledamotskolleger har många gånger framhållit behovet av en enhetlig intern ståndpunkt i klimatfrågan. Jag vill dock fästa uppmärksamheten på att vi vid den kommande klimatkonferensen även bör utnyttja vår största tillgång, som också, vilket visade sig förra året, är vår största svaghet. Jag tänker på flernivåförhandlingarna och försöket att förstå våra partners argument, och även på det skickliga sökandet efter en tillfredsställande kompromiss. Låt oss utnyttja vårt EU-kunnande i klimatpolitiken. Den isolering som kommissionsledamoten talade om är beroende av Förenta staternas, Kinas, Brasiliens, Rysslands och Indiens medverkan. Utan den blir de åtgärder som vidtas av unionen meningslösa. Det bör också tydligt sägas att ekonomiska makter på uppgång måste acceptera större åtaganden eftersom de vill spela en större internationell roll. Brik-länderna kan inte alltid hänvisa till behovet av att komma i fatt utvecklingsmässigt för att rättfärdiga sin ovilja att gå med på radikala åtgärder för att skydda klimatet. Med mer makt följer större ansvar.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE). – (PT) Herr talman! Klimatförändringskonferensen i Cancún måste bli framgångsrik för att förhandlingsprocessen i FN:s regi ska bli trovärdig. Det är därför avgörande att konkreta åtaganden görs och realistiska mål ställs upp. En överenskommelse måste nås om frågor som skogsskydd, tekniköverföring till utvecklingsländer och finansiering.

Om det inte går att åstadkomma en global överenskommelse bör EU ändå vara öppet för att överväga en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet. Villkor bör dock införas, särskilt i fråga om protokollets miljöintegritet, omarbetningen av mekanismen för en ren utveckling och åtaganden från de största utsläppsländerna i världen, t.ex. Kina och USA.

  Csaba Sándor Tabajdi (S&D). – (HU) Herr talman! Inför klimatkonferensen i Cancún bör EU och dess medlemsstater slutligen inse att fastställande av fler och fler nya ensidiga mål inte kommer att göra det lättare att påverka Förenta staterna, Kina eller Indien, eller att få med tillväxtekonomier i kampen mot klimatförändringar. Mot den bakgrunden framstår det åtagande om en ensidig 40-procentig minskning av koldioxidutsläppen som föreslagits av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen som överdrivet. Inte ens ett ensidigt åtagande om en 30-procentig minskning är meningsfullt om det inte bygger på konkreta åtgärder. Jag håller med Connie Hedegaard: unionen kan ta tillbaka sin ledande roll bara om den uppvisar konkreta resultat, genom att investera i forskning och utveckling, skapa gröna jobb, utveckla ett smart energinät och driva en politik för hållbar grön tillväxt.

  Karin Kadenbach (S&D). – (DE) Herr talman, Joke Schauvliege, fru kommissionsledamot! Parlamentet har redan vid många tillfällen gjort ett tydligt åtagande när det gäller klimatskyddsåtgärder. Tyvärr får jag intrycket att det ställningstagandet är mindre vanligt bland beslutsfattarna i medlemsstaterna. Miljöministrarna, som ofta är mycket ambitiösa, får i många fall klara sig själva. Finans- och ekonomiministrar och de ekonomiskt ansvariga tänker förhoppningsvis också mer långsiktigt. De åtgärder som vidtas gäller dock ofta en mycket klart definierad tidsrymd, nämligen tiden fram till nästa val. Men naturen kan inte ta hänsyn till dagliga politiska nödvändigheter. Den reagerar på klimatförändringarna, med alla de negativa konsekvenser de får för människor – ja, för hela mänskligheten. Om vi inte lyckas förmedla hur brådskande den här frågan är, och framför allt att vi måste agera snarast, kommer en stor del av våra resurser att behöva gå till katastrofhjälp inom en inte alltför avlägsen framtid.

Fru kommissionsledamot! Med mottot ”en planet, en röst” önskar jag dig all framgång i Cancún för kommande generationers skull.

  Sonia Alfano (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag uppskattar mycket Connie Hedegaards närvaro och hennes ståndpunkt. Jag vill tacka dig för ditt engagemang för att ständigt hålla parlamentet uppdaterat om vad som händer inför Cancún.

Kampen mot klimatförändringar måste föras på global nivå och med allas medverkan, men tanken att vår ståndpunkt måste vara beroende av andra länders ståndpunkter är oansvarig och inte värdig den roll som EU tagit på sig, nämligen en ledande roll när det gäller att styra kulturrevolutioner på global nivå, främst kampen mot klimatförändringar.

Vi måste sätta upp allt ambitiösare mål för oss själva och se till att de uppnås av de olika medlemsstaterna. Jag vill därför tacka kommissionsledamoten för att hon för några dagar sedan påminde Italien om att hålla sina finansiella löften om 200 miljoner euro för att bekämpa klimatförändringar. Tyvärr måste jag meddela kommissionen att den italienska regeringens budget inte tycks ge utrymme för dessa medel i nuläget.

Jag vill därför be kommissionen att utnyttja alla medel den har tillgång till för att få medlemsstaterna att hålla sina löften, särskilt när det handlar om en kamp som är så viktig för den närmaste framtiden för världens folk …

(Talmannen avbröt talaren.)

  João Ferreira (GUE/NGL). – (PT) Herr talman! EU hade del i misslyckandet i Köpenhamn och i att framstegen i de internationella förhandlingarna avstannade. Det räcker inte att förklara att man är ambitiös och att fastställa mål för andra industriländer, även om de inte når upp till rekommendationerna från FN:s klimatpanel, om man inte bryr sig om på vilket sätt detta kan åstadkommas. Sättet att nå målen är viktigare än de mål som diskussionen varit inriktad på, och det är en central fråga.

EU insisterar på en marknadsstrategi och vill använda marknadsinstrument som hittills visat sig vara både ineffektiva och fördärvliga. Det här är manna för finansspekulanter – nu är det inte bara livsmedel och utlandsskulder utan själva atmosfären, luften vi andas, som ska användas för en ny miljardärsplan för att skapa fiktiva finansiella tillgångar.

Fru kommissionsledamot! Orsakerna till klimatförändringarna finns i det här ekonomiska och sociala systemets orimlighet. Lösningen får vi om vi bryter med det systemet.

  Iosif Matula (PPE). – (RO) Herr talman! Klimatförändringen är definitivt den största utmaning som mänskligheten står inför i dag.

Tyvärr är förväntningarna inför konferensen i Cancún rätt så låga på grund av misslyckandet i Köpenhamn. I Köpenhamn förväntades industriländerna på olika sätt stödja utvecklingsländernas handlingsplaner för att bekämpa klimatförändringarnas effekter. Men konsekvenserna av den ekonomiska krisen, som märks särskilt tydligt i EU:s medlemsstater, tvingar oss att även betona andra prioriteringar.

Det är av avgörande betydelse att en överenskommelse om minskade koldioxidutsläpp kan nås. I Cancún måste EU framföra sin gemensamma ståndpunkt i fråga om de mål som måste nås och komma ihåg att Europa 2020-strategin endast kan bli framgångsrik om klimatförändringsmålet uppnås. I det här avseendet vill jag framhålla rollen för partnerskap som syftar till att utveckla potentialen för hållbar energi på regional nivå och till att uppmuntra regioner att använda sig av förnybar energi.

  Gilles Pargneaux (S&D). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi vet hur stridslysten du är, och vi vet att du vill att EU äntligen ska uppträda enat i Cancún. Jag skulle därför vilja höra din åsikt i två frågor, om två åtgärder som nämns i vår resolution, som vi ska rösta om i morgon. Jag skulle vilja att du offentligt talade om hur du ser på dessa två förslag före morgondagens omröstning.

För det första, inrättandet av en grön fond så att vi från 2020 äntligen skulle ha 100 miljoner US-dollar per år att lägga på stöd till de fattigaste länderna.

För det andra, införandet av en skatt på 0,01 procent på finansiella transaktioner, som skulle ge en fond på 20 miljarder euro, även det för stöd till de fattigaste länderna. Jag anser att det här är en viktig finansiell fråga som skulle göra det möjligt för oss att gå framåt snabbare och komma längre.

  Angelika Werthmann (NI). – (DE) Herr talman! Syftet med klimatkonferensen är att få till stånd en efterträdare till Kyotoprotokollet, som löper ut 2012. Vi måste snarast göra framsteg i kampen mot klimatförändringar. På det hela taget är EU på god väg, relativt sett, mot att nå sina klimatmål. Men det är av avgörande betydelse att vi i EU, tillsammans med Förenta staterna och Kina, försöker få till stånd de juridiska förutsättningarna för ett globalt klimatskyddsavtal. Just i dessa svåra tider kommer en förstärkt miljöpolitik också att medföra viktiga möjligheter för den ekonomiska politiken, t.ex. genom investeringar i förnybar energi och energieffektivitet.

  Monika Flašíková Beňová (S&D). – (SK) Herr talman! Klimatsamtalen har nu pågått i två decennier i internationella forum. Trots den allt större medvetenheten om detta verkligt globala problem kan man i politiskt avseende säga att det är två bortkastade decennier.

Kyotoprotokollet upphör att gälla 2012, och fiaskot vid förra årets klimatkonferens i Köpenhamn ger inga utsikter om en snar förändring till det bättre. Klimatsamtalen i oktober bekräftade bara schismen mellan den så kallade utvecklade världen och den så kallade utvecklingsvärlden, och därför finns det mycket att göra i Cancún. Om vi vill att konferensen i Cancún ska bli en framgång måste de rika ländernas ståndpunkt förändras i grunden. För det första krävs en dramatisk minskning av de inhemska utsläppen. Så kallad utsläppskompensation är inte någon lösning i det här sammanhanget. Om de rika länderna köper utsläppsrätter av de fattiga länderna för att kunna fortsätta med utsläppen är det inte till någon som helst hjälp för klimatet.

  Kyriakos Mavronikolas (S&D). – (EL) Herr talman! Den fråga vi står inför är följande: Kommer vi att kunna gå framåt i klimatförändringsfrågan i Cancún? Jag tror att vår ståndpunkt och våra mål verkligen anger takten för de förändringar som krävs för att undvika en miljökatastrof.

Unionens ståndpunkter är fortfarande de rätta, och vid den här konferensen måste vi inte bara förtydliga dem – vi måste kämpa för att nå mycket bättre resultat än i Köpenhamn.

Tyvärr, fru kommissionsledamot, måste vi fortfarande förvänta oss att det blir upp till oss att övertyga de stora staterna, framför allt Förenta staterna och Kina, om att ansluta sig till de generella insatserna för att bekämpa klimatförändringar. Jag hoppas att insatserna kommer att ge resultat.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag trodde att jag skulle kunna nöja mig med tre grundläggande kommentarer efter denna livliga debatt, men jag inser att jag först bör besvara en mycket direkt fråga från Gilles Pargneaux: jag tror att vi kan göra goda framsteg när det gäller att bygga upp en grön fond. Men många parter kommer nog att vilja titta lite närmare på en del av de mycket specifika finansieringskällorna – det är ju bara två veckor sedan FN:s högnivågrupp lade fram sina bidrag.

Realistiskt sett bör vi göra väsentliga framsteg. Vi bör veta vad vi ska göra med den här fonden och hur den ska inrättas. Sedan är jag säker på att vi strax därefter också kommer att kunna tillgodose de krav som fonden ställer. Jag menar att vi måste ta ett steg i taget, men vi vill definitivt se framsteg när det gäller den gröna fonden.

Nu till mina tre kommentarer. För det första sade Marita Ulvskog tidigt i debatten att klimatfrågan har halkat ned på den internationella agendan i år. Det stämmer förstås, men om vi jämför vår nuvarande ståndpunkt med den vi hade för två år sedan – eller för fem eller tio år sedan – kan vi samtidigt se att klimatet verkligen är högt upp på agendan i dag.

Kan ni föreställa er att frågorna om klimatförändring, energieffektivitet och främjande av grön tillväxt skulle ha överlevt den ekonomiska krisen utan det arbete som föregick Köpenhamnsöverenskommelsen? Jag tror inte det. Det här är något som fortfarande definitivt finns på agendan för oss i EU, och så måste det också förbli.

Miroslav Ouzký sade att EU alltid är ”för optimistiskt” – fast det kanske inte alltid är förgäves. Det är inte pessimisterna som åstadkommer storverk. Genom att sätta upp mål visade EU vägen 2008, och inför Köpenhamn var det många ekonomier som följde efter.

För två år sedan var vi i stort sett ensamma om att sätta upp mål. Inför Köpenhamn fastställde stora ekonomier som Indonesien, Mexiko, Sydkorea, Indien, Sydafrika och andra – listan är mycket längre – nationella mål. Allt annat lika är det här också mycket viktigt sett ur ett europeiskt näringslivsperspektiv. Det var något vi faktiskt lyckades med. I många länder kommer nu de här nationella målen att leda till något slags paradigmskifte. Ja, det går för långsamt på många sätt, men vi har faktiskt kommit ganska långt.

Någon nämnde tillväxtekonomierna. Tidigare var inte det här något som tillväxtekonomier brydde sig om; för två år sedan skulle tillväxtekonomierna ha sagt att klimatförändringen inte var deras problem. De rika länderna fick ta itu med den – industriländerna. I dag erkänner de, tack vare Köpenhamn, att de också har ett ansvar. Vi måste försöka bygga vidare på det i Cancún, och det kommer vi att göra.

Det var några frågor om mekanismen för en ren utveckling. Ja, det är ett problem. Vi står inför en del utmaningar i det avseendet, och det finns med på vår lista över saker att göra i Cancún: att försöka gå framåt med de nödvändiga reformerna av mekanismen för en ren utveckling.

Till Theodoros Skylakakis vill jag säga att jag är glad över att kunna tillkännage att kommissionen i morgon kommer att lägga fram vårt förslag om vissa restriktioner för användningen av industrigaser. Parlamentet har samarbetat och medverkat på ett utmärkt sätt, och det behövs för att vi ska kunna nå en överenskommelse med medlemsstaterna. Vi kommer att lägga fram vårt förslag i morgon, och jag tror att det kommer att ge svar på många av de frågor som väckts här i parlamentet.

Min sista kommentar är riktad till Jo Leinen och Kriton Arsenis, som båda sade att de är rädda för att Cancún tonas ned för mycket. Att säga att vi vill ha ett ambitiöst, substantiellt och balanserat resultat – med alla de inslag som jag och det belgiska ordförandeskapet har nämnt – tycker inte jag är att tona ned saker för mycket. Om vi verkligen får ett beslut om skogsbruk, om anpassning, om teknik, om snabbstartsfinansiering, om hur koldioxidmarknader ska mätas, rapporteras och kontrolleras, och om de olika saker vi har nämnt här, då tycker jag att vi har gjort stora framsteg.

Vi vet alla varför vi inte kan få en av de saker vi vill ha – den internationellt bindande överenskommelsen. En av orsakerna är bristen på framsteg i den amerikanska senaten. Vi vet alla att det är skälet. Men om vi håller farten uppe tror jag att vi fortfarande kan nå det europeiska målet så snart som möjligt, nämligen den internationellt bindande överenskommelsen.

Vi kommer att göra allt vi kan för att nå framsteg av det slaget i Cancún. Alternativet är mycket dåligt och mycket dystert. Det här måste vi åstadkomma, och jag kan försäkra er om att den europeiska delegationen tillsammans kommer att göra allt vi kan för att komma dit, och det kommer vi att göra på ett sådant sätt att världen kan höra att vi står eniga, som det talats så mycket om. Jag hoppas att det kommer att betyda att vi alla säger samma sak och gör samma prioriteringar, oavsett om vi är ministrar, kommer från kommissionen eller är experter eller ledamöter av Europaparlamentet.

Jag ser också fram emot att samarbeta med er delegation när vi kommer till Cancún.

  Joke Schauvliege, rådets tjänstgörande ordförande. – (NL) Herr talman, kära ledamöter! Naturligtvis instämmer jag i kommissionsledamotens ord och jag vill också tacka alla er parlamentsledamöter för era många inlägg och den oro ni har uttryckt. Vi har i alla fall noterat detta och ska beakta vad ni har sagt. Jag vill också tacka kommissionen och kommissionens avdelningar för det konstruktiva samarbete som hittills har genomförts. Jag anser att vi ska fortsätta på denna väg och att det också kommer att vara avgörande de kommande dagarna och veckorna, både i Cancún och vid själva klimatkonferensen. Kommissionsledamoten har besvarat många av frågorna, men jag skulle själv vilja nämna några aspekter.

Jag har hört många kommentarer om trovärdighet om att ”tala med en röst” och det måste vi naturligtvis göra. Jag vet av egen erfarenhet, då jag deltog i det tionde mötet för partskonferensen (COP 10) för konventionen om biologisk mångfald i Nagoya, att Europeiska unionen verkligen kan göra det och att det också är det enda möjliga sättet att nå ett bra resultat. Vi måste beakta erfarenheterna från Nagoya, och dessutom beakta förra årets dåliga erfarenheter från Köpenhamn och dra lärdom av dem. Rådet har verkligen gjort det och vi har själva antagit en tydlig ståndpunkt. Vi har rådets slutsatser och på grundval av dem kan vi sprida EU:s otvetydiga budskap, och det också på internationell nivå.

Bas Eickhout, det är självklart att Europeiska unionen måste återgå till rådets slutsatser, att EU-samarbetet ska tillämpas, vilket alltid har varit allmän praxis och att man även i fortsättningen ska enas om ett tydligt budskap i denna fråga. Jag har också hört flera kommentarer om framstegen för minskningen på 30 procent. I detta betänkande – och det har godkänts av rådet – begärde vi att kommissionen skulle undersöka påverkan på medlemsstaternas nivåer ytterligare. I detta hänseende gavs också löften om att en diskussion skulle hållas till våren – vid vårens rådsmöte, på grundval av kommissionens fortsatta undersökning av framstegen mot minskningen på 20 procent.

Kära ledamöter! Flera av er har helt riktigt påpekat vilken betydelse konferensen i Nagoya hade. Det är inte fråga om att ändra på våra ambitioner. Vi måste vara realistiska, men vi måste också göra allt vi kan för att se till att det också blir ett bra resultat i Cancún – ett balanserat åtgärdspaket. Vi, det belgiska ordförandeskapet, ska göra allt i vår makt för att nå det målet. Vi ska göra det tillsammans med alla medlemsstater, med Europeiska kommissionen och med ert stöd. Vi måste på detta sätt se till att vi kan fortsätta i denna anda i Cancún och att vi också kan återskapa hoppet för klimatet genom den styrka och det förtroende som ingavs i Nagoya – då vi återigen lyckades nå en överenskommelse om åtgärder på multilateral nivå.

ORDFÖRANDESKAP: ANGELILLI
Vice talman

  Talmannen. – (EN) Jag har fått ett förslag till resolution(1) som har lagts fram i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 25 november 2010.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  János Áder (PPE), skriftlig. – (HU) Ni kanske redan har hört talas om skandalen HFC-23 som togs upp vid gårdagens presskonferens för PPE-gruppen. Jag anser också att det är fullständigt skandalöst att de europeiska skattebetalarna ska behöva betala nästan 70 gånger så mycket för att förstöra en växthusgas som frigörs vid produktion av en freongas som redan håller på att fasas ut och som skapar enorma extra vinster för några få, mest kinesiska och indiska företag. Skandalen har dessutom ställt till ytterligare skada genom att Europeiska kommissionen med hänvisning till förtroendet bland investerare inte planerar att omedelbart stoppa handeln med dessa utsläpp före 2013 och att ändra den ohållbara situationen.

Detta är ännu mer skandalöst med tanke på att kommissionen vid de internationella klimatförhandlingarna gör allt i sin makt för att förhindra att nya medlemsstater håller fast vid kvoterna enligt Kyotoavtalet vilka är en del av deras nationella välstånd. Kommissionen gör detta trots att det finns faktiska utsläppsminskningar bakom kvoterna som de före detta socialistiska länderna, däribland Ungern, har rätt till, och för vilka de östeuropeiska länderna har betalt ett högt pris sedan systemet ändrades. Huvudfrågan i den skandal som avslöjades i går är dock att medan de europeiska konsumenterna hittills har betalat 1,5 miljarder euro för att förstöra HFC-23, så har koncentrationen i atmosfären, vilken är 12 000 gånger mer aggressiv än koldioxid, ökat avsevärt de senaste två decennierna. Det är därför inte någon överraskning, mina damer och herrar, att EU med sådana dubbla standarder inte kommer att inta någon enhetlig hållning i Cancún, och det var likadant i Köpenhamn.

  José Manuel Fernandes (PPE) , skriftlig. – (PT) Jag förordar ett bindande avtal om ett internationellt sanktionssystem för klimatmötet i Cancún som börjar på måndag. Det är tydligt att ett sådant avtal bara kommer att fungera om det är bindande för de länder som bidrar till de stora globala utsläppen: Förenta staterna, Kina och Indien. EU har varit ledande i kampen mot klimatförändringarna och bör vara positiv till att fortsätta detta ledarskap, men bör inte glömma de stora insatser som Europas företag redan har gjort för att tillmötesgå de obligatoriska utsläppsminskningarna i Europa. Det bör noteras att EU ansvarar för omkring 15 procent av världens utsläpp, och denna procentandel beräknas falla till 10 procent 2030, medan Förenta staterna, Kina och Indien står för hälften av världens utsläpp, en omfattning som väntas öka. Jag kan därför inte gå med på att EU ensidigt ska begränsa sina koldioxidutsläpp till 30 procent i stället för målet på 20 procent om detta inte ställs emot vad andra länder gör, särskilt Förenta staterna. Det innebär inte att EU:s ambition ska minska. Tvärtom anser jag att även om andra inte följer med i det vi gör bör vi fortsätta att rikta in våra insatser på vetenskaplig forskning, teknisk innovation om icke-kolhaltiga energikällor, energieffektivitet och skapande av grön sysselsättning för att öka vår konkurrenskraft.

  Alajos Mészáros (PPE), skriftlig. – (HU) Mot ett protokoll efter Kyoto... Den 16:e partskonferensen för FN:s ramkonvention om klimatförändringarna, vilken ska hållas i december i Mexiko, har ännu större betydelse än det misslyckade toppmötet i Köpenhamn. Även om toppmötet i Köpenhamn kan ses som ett framsteg på internationell nivå uppfyllde det inte våra förväntningar. Kyotoprotokollet löper ut 2012, och det är därför ytterst viktigt att vi på ett tydligt sätt har definierat våra övergripande mål, vilka är uppenbara för alla. Det är inte tillräckligt att det finns ett avtal i denna fråga inom EU. Det är viktigt att Förenta staterna och stormakterna i Asien också antar våra mål. Även om inget avtal om siffror och procentandelar kan uppnås i Cancún är det absolut nödvändigt att de stater som är parter i konventionen kommer överens om konkreta planer och åtaganden, och därmed bereder vägen för att ett protokoll efter Kyoto ingås i Sydafrika 2011. Ett avtal måste uppnås om ämnen som finansiering, övervakning och kontrollmekanismer. Europeiska unionen måste vara en god förebild genom att inta en enad ståndpunkt.

  Katarína Neveďalová (S&D), skriftlig. – (SK) Jag skulle vilja börja med att påpeka att klimatkonferensen i Cancún är ännu en stor möjlighet att göra något för kommande generationer och att åtminstone delvis kompensera för det vi misslyckades med att göra i Köpenhamn. Det är inte längre möjligt att förneka de globala klimatförändringarna. Plantering av vingårdar i bergsområden och odling av grödor där de aldrig har vuxit tidigare är exempel på detta, liksom de allt mer frekvent förekommande naturkatastroferna. Vi måste komma fram till en ansvarsfull och långsiktig lösning. Jag är inte en miljöexpert och teorierna skiljer sig åt, men jag anser att det verkligen är nödvändigt att göra något. Vi måste sluta diskutera om klimatförändringarna är ett faktum eller inte och i stället diskutera hur vi kan bekämpa dem. Vi måste sluta diskutera om klimatförändringarna kan stoppas och i stället göra något åt dem. EU måste vara ledande i dessa diskussioner, liksom alla medlemsstater i EU. Vi har ansvar för hela världens framtid. Vi måste stödja omfattande utsläppsminskningar, vi måste sammanföra regionerna, städerna och landsbygden för att skydda miljön, vi måste försöka skapa fler gröna arbetstillfällen och vi måste stödja investeringar i forskning och innovation. Jag anser att vi alla fortfarande kan rädda denna planet. Vi måste dock kraftfullt ställa oss enade bakom detta.

  Bogusław Sonik (PPE), skriftlig. – (PL) Klimatförhandlingarna i Cancún börjar om bara en vecka. EU har antagit ambitiösa planer om utsläppsminskningar, finansiering, skogsbruk och tekniköverföring. Å ena sidan är det viktigt med uthållighet i klimatförhandlingarna, men det får inte överskugga betydelsen av de beslut som faktiskt fattas vid konferensen. Slutsatser bör också dras från de magra resultaten av konferensen i Köpenhamn om klimatförändringarna då inga viktiga specifika beslut fattades. Under den 16:e partskonferensen bör därför Europeiska unionen bidra till att återupprätta förtroendet för internationella förhandlingar om klimatförändringarna. Diskussionerna har redan pågått tillräckligt länge. Nu i Cancún måste specifika, relevanta åtgärder utarbetas utifrån vilka det ska vara möjligt att upprätta ett omfattande internationellt avtal i Sydafrika 2011.