Talmannen. − Nästa punkt är uttalandet om situationen i Medelhavsområdet, framför allt i Tunisien och Egypten, från kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

  Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. − (EN) Herr talman! Vi har alla noggrant följt den senaste tidens händelser i Tunisien och, under de senaste dagarna, i Egypten.

Människorna i de två länderna har uttryckt sitt legitima missnöje och sina ambitioner och de förväntar sig ett svar – inte bara från sina egna länder, utan också från ländernas partner, däribland EU. De har ett tydligt budskap: deras politiska system har nått en yttersta punkt och en förändring måste ske nu.

Jag vill använda det här tillfället till att uttrycka min beundran för deras värdighet och mod och, mot bakgrund av det vi nu ser på våra TV-skärmar från framför allt Egypten, uppmanar jag till lugn, återhållsamhet och dialog.

Jag ska börja med att tala om Tunisien. De förändringar som skett har varit anmärkningsvärda och har banat väg för en mer demokratisk utveckling i landet. Trots många utmaningar kan vi redan se den positiva utvecklingen i Tunisien, där ansträngningar gjorts för att möta befolkningens krav. Övergångsregeringen har vidtagit en del viktiga åtgärder, framför allt genom att frisläppa politiska fångar och tillåta yttrandefrihet och kommer att ställa medlemmar av den tidigare president Ben Alis familj inför rätta för korruption.

Dessutom har tre oberoende kommissioner inrättats och börjat sitt arbete: kommissionen för undersökning av korruption och missbruk av offentliga medel, kommissionen för undersökning av överdrivet våld under den senaste tidens händelser och den höga kommissionen för politisk reformering.

Jag har också noterat den senaste omorganisationen av regeringen på begäran från folket. Regeringen har fått de största oppositionspartiernas och den viktigaste fackföreningens (den allmänna tunisiska fackföreningen) stöd. Fred och stabilitet är viktigt så att Tunisien kan genomföra demokratiska och öppna val och viktiga politiska, ekonomiska och sociala förändringar. EU är där för att ge landet och dess folk stöd under denna svåra övergångsperiod och vi har svarat direkt – inte för att påtvinga dem våra uppfattningar eller idéer, utan för att erbjuda vår hjälp och vårt samarbete.

I förra veckan talade jag med den nye utrikesministern, Ahmed Ounaies, efter hans utnämning och vi träffades i dag i Bryssel. Vi förde ett innehållsrikt samtal här – den första plats han besökt sedan han utnämndes – om vilket som är det bästa sättet för EU att stödja övergången och bistå det tunisiska folket. Han bekräftade i dag begäran om stöd från EU under förberedelsefasen inför valet och vid övervakningen av framtida val. Vi kommer att sända ut en expertgrupp till Tunisien för att bedöma vallagarna och tillhandahålla rättsliga råd till övergångsmyndigheterna, och i förra veckan fanns EEAS:s chef Hugues Mingarelli på plats i Tunisien, där han diskuterade med människor för att se vilka behov de har.

När det gäller andra former av hjälp har vi utökat anslagen till samarbete med civilsamhället. Detta kommer att kombineras med en omorientering av våra hjälpprogram för att hjälpa människor på ett mer direkt sätt. En liberal politik kan inte på egen hand skapa den ekonomiska och sociala välfärd och fördelning av välståndet som behövs för hela det tunisiska folket. Vi kommer därför att tillsammans med Tunisien gå igenom våra prioriteringar, ta hänsyn till den nya situationen och anpassa vår hjälp till deras sociala behov.

I dag beskrev utrikesministern ingående de problem och planer de har så att vi ska kunna ställa upp, tillsammans med andra internationella partner.

Jag erbjöd konkret stöd, inledningsvis inom följande områden: stöd inför valet, stöd till förvaltning och övergång till demokrati, stöd till civilsamhället och icke-statliga organisationer, stöd till rättsstaten och en reformering av rättssystemet, stöd till ekonomisk styrning och kampen mot korruption samt stöd till ekonomisk och social utveckling (inklusive stöd till fattiga områden i centrala och södra Tunisien).

Vi är också redo att tillsammans med medlemsstaterna överväga rörlighetsrelaterade åtgärder och ökat marknadstillträde. Kontakter på arbetsnivå håller på att skapas inom alla de här områdena och vi kommer att fortsätta dialogen. Jag planerar att resa till Tunisien efter nästa vecka.

När det gäller de tunisiska myndigheternas begäran att Zine El Abidine Ben Alis tillgångar och tillgångarna för personer med nära band till hans regim ska frysas har vi redan vidtagit de första åtgärderna. Vi påskyndade förfarandet för att göra det möjligt för rådet för utrikes frågor att på måndag fatta beslut om begränsande åtgärder i syfte att införa en frysning av tillgångar för personer som förhörs med anledning av att de kan ha förskingrat offentliga medel i Tunisien. De tunisiska myndigheterna har förmedlat en lista till oss över personer som ska omfattas av dessa åtgärder.

Som jag nämnde reste Hugues Mingarelli till regionen i förra veckan. Han förde samtal med interimsregeringen och ordförandena för de tre nyligen inrättade kommissionerna och träffade företrädare för civilsamhället.

Jag vill även välkomna parlamentets initiativ att skicka en delegation till Tunisien. Jag anser att det är viktigt att det tunisiska folket ser EU:s starka stöd och framför allt stödet från parlamentets sida vid ett avgörande tillfälle under övergången till demokrati. Vi behöver stärka alla möjliga kontakter mellan människor och nå ut till civilsamhället, och i det ingår att stödja icke-statliga organisationer, yrkesorganisationer och studentutbyten.

Vi har nu en möjlighet att stärka partnerskapet mellan Tunisien och EU för att bekräfta demokratin och ekonomiska och sociala reformer. Jag hoppas att vi kan bygga vidare på den ömsesidiga respekten och tilltron mellan våra respektive folk för att garantera stabilitet och en demokratisk och blomstrande framtid för Tunisien. Mot bakgrund av detta ser jag fram emot det kommande fria och demokratiska valet och inrättandet av en ny regering. Jag har kommit överens med den tunisiske utrikesministern om att återuppta förhandlingar om avancerad status inom kort, med målet att detta ska vara beslutat så snart en ny, demokratiskt vald regering finns på plats.

Slutligen beskrev utrikesministern stämningen som en stämning av försoning. Jag hoppas att vi kommer att kunna arbeta med Tunisien för att den stämningen ska kunna omvandlas till en ny, friare demokrati.

Jag vill nu ta upp situationen i Egypten. För drygt en vecka sedan bevittnade jag inledningen på en extraordinär rörelse där. Protesterna mot regeringen – uppenbart inspirerade av händelserna i Tunisien och på andra platser och främst organiserade via sociala medier och mun-mot-mun-metoden – tror jag har överraskat hela världen.

Detta folkuppror har en oerhörd kraft eftersom det pågår i hela Egypten. Hundratusentals människor, unga och gamla, män och kvinnor, går ut på gatorna och kräver sina legitima politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Protesterna har spridit sig från Kairo till Alexandria och Suez och över hela Egypten och folkmassorna har fortsatt att växa i storlek och mångfald, med demonstranter som förenas i sina krav på en regimförändring och på att de grundläggande mänskliga rättigheterna ska respekteras.

De till en början relativt fredliga protesterna har blivit allt våldsammare med polis som avfyrar tårgas och gummikulor och använder vattenkanoner. Vi är oroade över att riktig ammunition också har använts. I likhet med ledamöterna här i parlamentet beklagar jag de många förlusterna av liv under demonstrationerna och mina tankar går till dem som har förlorat sina anhöriga. Det stora antalet skadade och arresterade är också en källa till stor oro, och alla parter måste visa återhållsamhet och upphöra med våldet.

Inför mötet inom utrikesrådet på måndag har vi förberett våra slutsatser där vi uppmanar de egyptiska myndigheterna att omedelbart frisläppa alla fredliga demonstranter som har fängslats. Yttrandefrihet och mötesfrihet är grundläggande mänskliga rättigheter för alla, som staten är skyldig att skydda. De restriktioner som införts för medierna, inklusive Internet, är oacceptabla och jag uppmanar de egyptiska myndigheterna att snarast återställa alla kommunikationsnät.

Genom landsomfattande demonstrationer har det egyptiska folket uttryckt sin vilja att få till stånd en förändring. Hundratusentals har samlats vid varje möte runt om i landet. Det är mycket viktigt att man nu lyssnar på de här rösterna och att situationen kan lösas genom omedelbara, konkreta och beslutsamma åtgärder. Det är dags för en välordnad övergång och en fredlig och långtgående omvandling.

Myndigheterna måste på allvar söka en öppen dialog med de politiska krafterna. Det är viktigt att civilsamhället spelar en avgörande roll i denna dialog. De egyptiska myndigheterna måste snabbt gå vidare med hjälp av en brett förankrad regering som leder vidare till en verklig process av omfattande demokratiska reformer och banar väg för fria och rättvisa val.

Vi kommer att erbjuda vårt fullständiga stöd till ett Egypten som eftersträvar omvandling för att bli ett mer demokratiskt och pluralistiskt land. Vi har ett gemensamt intresse av fred och välstånd i Medelhavsregionen och i Mellanöstern.

Nu måste vi anpassa och förstärka de medel vi förfogar över för att ge vårt stöd för de nödvändiga politiska, ekonomiska och sociala reformerna. Vårt samarbete har redan demokrati, mänskliga rättigheter och rättsprinciper som grundläggande komponenter och vi måste på nytt fokusera på och förstärka det arbetet.

För mig handlar politik om att förändra saker: om att hjälpa människor att forma sina egna liv. I hela arabvärlden ser vi stor, potentiellt positiv förändring som drivs fram av folkets krav.

EU erbjuder regionen och folket solidaritet och stöd för att genomföra reformerna. Vi är en union av demokratier – vi har ett demokratis uppdrag och kommer därför att ge vårt stöd till denna förändringsprocess med kreativitet och engagemang.

ORDFÖRANDESKAP: LAMBRINIDIS
Vice talman

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-gruppen. – (ES) Herr talman, Catherine Ashton, mina damer och herrar! Oavsett vad situationen i Egypten leder till tror jag att vi med säkerhet kan säga att det kommer att finnas ett före och ett efter de händelser som nu äger rum i Tunisien.

Jag anser att vi inte ska leta efter de skyldiga här i parlamentet, eftersom den här krisen har tagit EU på sängen, men jag tycker att vi borde dra en del slutsatser i frågan.

För det första måste EU vara mer synligt. EU måste tala med en röst och undvika kakofoni. Det är därför vi har inrättat Europeiska utrikestjänsten och ämbetet som hög representant.

För det andra måste vi dra lärdom av den överslätande politik vi för gentemot frihetens fiender, från Vitryssland till Kuba och med länderna kring Medelhavet däremellan. Vi måste fråga oss om det verkligen finns mer stabilitet, mer välstånd och mer demokrati som Barcelonaprocessen avsåg.

För det tredje anser jag att vi måste skilja på vad EU måste göra på medellång sikt och vad man måste göra på kort sikt. På kort sikt – jag tror att Catherine Ashton har tagit fram en färdplan – måste EU erbjuda resolut stöd för dessa övergångsprocesser så att vi inte omintetgör dessa vänskapligt sinnade länders hopp om frihet. Det är också vår skyldighet att varna dem för de risker som finns i dessa processer, så att de inte tas som gisslan av det fria samhällets fiender.

På medellång sikt är det viktigt att EU funderar noga över ett strategiskt sätt att reformera vår grannskapspolitik, som Štefan Füle begärde i går i utskottet för utrikesfrågor.

Allt detta måste göras, samtidigt som man måste komma ihåg att det ofta är svårare att upprätthålla frihetens balans än att skaka av sig tyranniets ok.

  Adrian Severin, för S&D-gruppen. – (EN) Herr talman! Den senaste tidens händelser i Tunisien, Egypten och andra länder i regionen måste påminna oss om att stabilitet utan frihet är, om inte en illusion, så åtminstone en ohållbar verklighet.

Vi måste också komma ihåg att en revolution eller en social omvälvning visserligen är en garanti för förändring, men det är inte någon garanti för en förändring till det bättre. Jag hoppas att vi kommer att hitta inspirationen för att hjälpa till i den här processen och göra det till en process som medför förändring till det bättre och inte till det sämre.

En djupanalys av situationen i både Tunisien och Egypten (och inte bara där) krävs, eftersom vi måste förstå om vi gjorde rätt tidigare när vi försökt undvika sådana här kriser. Vilka åtgärder bör vi vidta i framtiden för att förutse och undvika liknande kriser? Och slutligen, vad kan vi göra för att se till att den aktuella krisen innebär en övergång till frihet för de berörda folken och stabilitet för regionen, samtidigt som man kan undvika alla övergångar mot mer, eller ett annat slags, instabilitet och en annan typ av totalitarism eller förtryck.

Vi måste ha en förebyggande och proaktiv inställning i det här avseendet och det kräver en strategi. Förvisso var vårt budskap korrekt i den betydelsen att vi hittade en balans mellan nyckelordet ”reformer” och nyckelorden ”ordning” eller ”stabilitet”. Men djävulen finns förstås i detaljerna och den känsla många av oss har är att vi ännu inte har granskat detaljerna att vi inte har visat tillräckligt av visioner eller styrka för att kunna ta itu med utmaningarna. En annan viktig faktor är vår förmåga att tala med alla relevanta aktörer, vilket inkluderar de islamistiska krafterna, på ett sådant sätt att vi kan integrera alla i en positiv process.

Vi hoppas att kommissionen och rådet ska kunna forma en sådan strategi i framtiden och vi skulle uppskatta om de kunde berätta mer om det.

  Guy Verhofstadt, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag anser att de händelser som äger rum just nu i Tunisien, och inte minst under de senaste timmarna i Egypten, är både historiska och tragiska.

Vi hör nu att hundratals personer har skadats under de senaste timmarna. Jag säger detta, eftersom jag ser en likhet mellan det som just nu händer i Mellanöstern, i Nordafrika och det som hände i Europa 1989. Det är just därför som jag är överraskad, häpen och besviken på hur Europa för närvarande begår exakt samma misstag som man gjorde 1989 och det vill jag lyfta fram.

Det är otroligt att vi, den så kallade demokratiska kontinenten, fortfarande inte har lyckats erbjuda vårt oreserverade stöd till folkmassorna på gatan – folkmassor som inget annat vill än ha vårt stöd.

(Applåder)

Mina damer och herrar! Jag har ännu inte hört Catherine Ashton erbjuda sitt stöd, varken i går eller i dag.

Catherine Ashton, varför har Europa reagerat så kraftlöst? Vi har faktiskt knappt reagerat alls. Ni reagerade, sedan skickade Tyskland, Frankrike och Storbritannien också ut uttalanden utan att samråda med varandra, som om EU inte fanns. Jag måste säga att det enda tillfredsställande europeiska uttalandet kom inte från ett land inom EU, utan från den turkiske premiärministern, Recep Tayyip Erdogan, som sade till president Mubarak att han borde lyssna på folkets krav och att han därför borde avgå. Det var det enda anständiga svaret på europeisk nivå.

(Applåder)

Jag menar att det tal ni håller i dag är mycket viktigt för folket på gatan, som kanske till och med slåss för sina liv. Jag menar att EU har begått två misstag under de senaste dagarna.

För det första inser vi inte vilket historiskt ögonblick detta är och för det andra, och än viktigare, har vi missbedömt situationen. Vi är rädda – och det är därför som kommunikationen har missbedömts – för att en islamistisk regim ska komma till makten efter ett val. Jag vill bara säga att jag är inte rädd. Jag har förtroende för Tunisiens folk och för Egyptens folk.

(Applåder)

Det finns de som vill ha demokrati, och det faktum att kopter och muslimer nu marscherar sida vid sida är ett tillräckligt bevis för att de vill ha en verkligt öppen demokrati.

Jag ska ge ett andra exempel för att visa varför vi inte ska vara rädda för att kräva en öppen demokrati i de här länderna. Ni känner alla till Mohammed Bouazizi, mannen som utlöste revolutionen i Tunisien genom att tända eld på sig själv. På Mohammed Bouazizis kista fanns inte islams gröna flagga. Där fanns Tunisiens röda flagga. Därför är det inte islamistiska revolutioner vi bevittnar just nu. Tvärtom, detta är frihetsrevolutioner.

(Applåder)

Tusentals människor har samlats i Kairo under nästan en vecka och nu pågår demonstrationer i Jordanien, Jemen, Syrien och Algeriet. Därför uppmanar jag Catherine Ashton att ändra EU:s hållning. Jag vill tala för oss i dag och tydligt säga att EU till 100 procent ställer sig bakom Egyptens folk och deras krav. Vi vill att president Mubarak äntligen ska lyssna på sitt folk och genom att avgå befria sitt land så att folket kan åtnjuta demokrati och frihet i dag. Det är det budskap jag vill höra i er replik.

(Applåder)

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, Catherine Ashton! Catherine Ashton manar till lugn. Men man måste kalla en spade en spade! Det är president Mubaraks trupper som har fört in skräck på torget i dag i Egypten, inte demonstranterna! Mana därför inte alla att vara lugna. Be president Mubarak att sluta angripa demonstranterna, eftersom han gör det för att kunna säga: ”Jag kommer att återställa ordningen i detta kaos”. Det är den fälla han har gillrat för oss och det enda vi kan göra är att säga till båda sidor: ”Lugna er!” Nej, absolut inte. Vi måste be president Mubarak att lugna ner sig och det bästa sättet att göra det är att han avgår och ger sig av. Då blir det lugnt i Kairo.

Såg ni att de människor som kom med knivar var president Mubaraks poliser? Det var fattiga människor, som samma morgon transporterats med buss från det inre av Egypten, som skapade oro. Det här måste sägas, Catherine Ashton, och vi får inte blunda. Det finns något som förvånar mig: i dag förstår du allt som hände, allt som hände i Tunisien för tre veckor sedan. Men för tre veckor sedan när vi i parlamentet uppmanade dig att avbryta förhandlingarna om att uppgradera Tunisien på grund av diktaturen sade du att det inte gick. I dag går det. Du kämpar till sista minuten. Det gör det hela tydligt. Jag vill därför be om en sak,: berätta var i Tunisien Europa har investerat pengar. Berätta vilka företag som fått pengar från EU. Berätta vilka av Zine El Abidine Ben Alis och hans frus företag som fick stöd i form av pengar från EU. Du kan berätta. Parlamentet har rätt att veta.

För det andra, eftersom du säger att du nu kommer att ge det tunisiska folket stöd vill jag be dig att säkerställa en sak: att det finns lika möjligheter i den demokratiska processen under övergången. Om det blir nyval – som alla vet har RCD pengar, men det har inte oppositionspartierna, som har varit förbjudna i många år – måste EU spela sin roll för att ge stöd för demokratisk rättvisa och jämlikhet. När det gäller Egypten står en sak klar i dag: Om vi inte lyckas ge egyptierna stöd i befrielseprocessen kommer folken i Mellanöstern, arabfolken, än en gång att vända oss ryggen, vid en tidpunkt då vi står inför en extraordinär situation, en situation som Guy Verhofstadt också glömde att nämna: i Gaza har en demonstration hållits för att ge egyptierna stöd och Hamas har förbjudit den demonstrationen. Det är ett bevis för att frihetens vindar nu också blåser mot teokratierna i Mellanöstern och arabländerna och det är vår uppgift att hjälpa dem. Vi har ägnat många år åt att gnälla när det enda val som fanns var mellan diktaturer och teokratier. Inshallah! Det finns en tredje möjlighet som är frihet och kampen för friheten mot diktaturer och teokratier och det är vår roll som européer att stödja dem som leder denna kamp.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Niki Tzavela (EFD). - (EN) Herr talman! Med all respekt för Guy Verhofstadt och Daniel Cohn-Bendit, vill jag säga till den höga representanten att jag har mycket starka invändningar mot det de två herrarna har sagt. Hela situationen påminner mig om Iran. Var försiktiga när ni hanterar Nordafrika. Den här delen av världen är inte Europa.

Frågan är: minns ni inte vad som hände i Iran? Ser ni inga likheter? Håller ni inte med om att vi måste se till att övergången blir välordnad?

(Talmannen avbröt talaren)

  Daniel Cohn-Bendit (Verts/ALE). – (FR) Niki Tzavela! Jag vågar inte ge er en historielektion, men jag vill ändå påpeka att i Iran var det väst, Förenta staterna, som stödde shahen av Iran och att vi ända till sista minuten stod på fel sida, också under Bakhtiar-regeringen, och vi bidrog med alla vapen för att hjälpa den iranska teokratin att vinna.

Det är precis detta jag vill lyfta fram för er: om vi inte lyckas ge dem som kämpar för frihet vårt stöd kommer de att hamna i en återvändsgränd och den andra sidan kommer att vinna. Det är precis den lärdom vi drog av Iran. Den lärdom vi drog av Iran sammanfattades av Michail Gorbatjov: ”Historien straffar dem som kommer för sent.”

Det jag ber om är att Europa för en gångs skull inte ska komma för sent till den här regionen.

(Applåder)

  Charles Tannock, för ECR-gruppen. – (EN) Herr talman! Frankrike stödde förstås ayatolla Khomeini och flög tillbaka honom till Teheran.

Men för att återgå till ämnet har Egypten varit en republik sedan 1956, men Mubarak är bara landets tredje president. I Tunisien var Ben Ali bara den andra ledaren sedan självständigheten för 53 år sedan. När det politiska landskapet erbjuder lite hopp om förändring kokar frustrationerna oundvikligen över – vilket vi nu ser med den förändringens orkan som blåser över regionen.

Min grupp, ECR-gruppen, manar till en verkligt demokratisk och fredlig övergång i Egypten. I dag ser vi en oroväckande tendens till våld. Det är svårt att se hur Mubarak på ett trovärdigt sätt ska kunna spela en roll i denna övergång på något annat sätt än genom sin avgång.

Tunisien befinner sig också fortfarande i ett oroligt tillstånd och ju längre det varar desto större risk för att islamister tar det politiska initiativet. Tunisien må ha varit ett auktoritärt och korrupt land, men det var i grunden ett sekulärt och västvänligt land, vilket vi inte får glömma.

Detta är också faran i Egypten, där det muslimska brödraskapet försöker fylla det politisk vakuumet i detta nu. En radikalisering av egyptisk politik skulle vara en katastrof för landet och för grannlandet Israel. Men det kan också få allvarliga konsekvenser för driften av Suez-kanalen.

EU:s diplomatiska insatser i Tunisien och Egypten måste fokuseras helt på att säkerställa stabilitet och ordning och på att motarbeta dem som vill sprida våld och skräck på det sätt som vi ser i dag. För att bygga upp en liberal demokrati i de här länderna som saknar sådana traditioner måste EU, USA och våra politiska tankesmedjor i Europa nu satsa betydande resurser på moderata, demokratiska politiker. Nya partier måste ställa sig bakom demokratisk pluralism och fria och rättvisa val och, till skillnad från det muslimska brödraskapet, vara beredda att ge upp alla maktanspråk om de besegras i valet. Detta är en jättelik utmaning, och självfallet kan vi nu bevittna ett historiskt ögonblick i den muslimska världen som påminner om Berlinmurens fall.

Det finns redan goda demokratiska förebilder i länder med en muslimsk majoritet, t.ex. Indonesien, Turkiet och Bangladesh, som Egypten och Tunisien kan försöka efterlikna. Förhoppningsvis kommer valet i den muslimska världen i framtiden inte att stå mellan sekulär tyranni och islamistiska teokratier, utan man kan i stället välja hållbar demokrati.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)

  Marc Tarabella (S&D). – (FR) Herr talman! Jag vill helt enkelt vända mig till Charles Tannock och ta avstånd från hans syn på dem som demonstrerar i dag. Jag vill även vidareutveckla det som Guy Verhofstadt och Daniel Cohn-Bendit sade.

Detta är en folklig revolt, eftersom folket lever i yttersta fattigdom. Därmed utövar de ledare vi har ställt oss bakom ett terrorvälde och håller folket i fattigdom, om än för att säkra en viss nivå av stabilitet och avleda islamismens faror. Jag vill därför fråga Charles Tannock om han instämmer i att folket har rätt att revoltera när de hålls i fattigdom.

(Applåder)

  Charles Tannock (ECR). - (EN) Herr talman! Jag tycker att jag gjorde det tydligt i mitt anförande att jag inte vill att en sekulär tyrann eller islamistisk teokrat ska styra något land i vår närhet. Jag vill självfallet se en liberal demokrat som är redo att delta i fria och rättvisa val. Jag menar att den ekonomiska situationen och den höga arbetslösheten i Tunisien och Egypten är allvarliga problem och att vi måste göra allt för att ta itu med dem. Men det är inte frågan här. Frågan nu handlar i grunden om att få till stånd en välordnad och fredlig övergång i de här länderna i stället för ett sammanbrott för rättssystemet. Vi vill ha stabilitet, fred och självfallet demokrati i vår närhet.

  Talmannen. − Charles Tannock, jag vill bara notera att din positiva hänvisning till liberala demokrater gav upphov till stor glädje mitt i salen. Du kan eventuellt behöva förklara en del senare.

(Skratt)

  Marie-Christine Vergiat, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag hade ingen särskild önskan att gå tillbaka till det förflutna, men jag har hört en del överraskande anföranden. Jag tror att på senare tid, de senaste månaderna, är vi praktiskt taget de enda som begär en debatt om situationen i Tunisien, tillsammans med några parlamentsledamöter från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen. Som Daniel Cohn-Bendit korrekt påpekade finns det många som kämpar till sista minuten. Det finns mycket vi kan säga om det förflutna, men det sade vi i vår resolution och vi anser att vi först och främst ska fokusera på framtiden.

Först måste vi undvika att på något sätt ingripa i de här ländernas inre angelägenheter. Det är inte upp till oss européer att säga hur sammansättningen av de här ländernas regeringar ska se ut. Det tunisiska folket agerade på egen hand för att befria sig från en diktatur. Vi måste låta folket uttrycka sig själva och ge dem stöd på vägen mot demokrati. Alla som följer situationen i Tunisien vet att det förflutna ännu inte är dött och begravt och att människor drar i olika trådar och smider ränker bakom scenen.

I dag visar våldet i Egypten också att situationen är svår. Så ja, fördöm kraftfullt allt våld och begär inte enbart att våldet ska trappas ned som ni gjorde när det gäller Tunisien. Polisvåld är alltid oacceptabelt. Det är lika oacceptabelt i dag som det var tidigare. Det är oacceptabelt i Tunisien och Egypten och på andra håll. Låt oss fråga de tunisiska myndigheterna och det tunisiska folket vad de förväntar sig utan att tvinga på dem något.

Catherine Ashton, du återgav dina diskussioner med utrikesministern, men du tillade utan att direkt vara tillfrågad att du ville utöka tillträdet till marknaden i Tunisien. Det är enligt min uppfattning ganska olämpligt och det har inte rått någon brist på hjälp från EU på det området.

Alla verkar nu vakna upp och se korruptionen hos Zine El Abidine Ben Alis regim. Ja, den ekonomiska liberaliseringen i Tunisien har gynnat Ben Ali- och Trabelsi-familjerna tack vare EU:s hjälp. Ja, EU måste vara tydligt när det gäller kränkningar av de mänskliga rättigheterna. EU har förlorat mycket trovärdighet i de här länderna. Ja, slutligen, vi måste ge demokraterna stöd och fördöma alla diktaturer.

  Fiorello Provera, för EFD-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den gamla ordningen förändras i de nordafrikanska länderna och den här krisen ger upphov till ett stort antal problem som inte kommer att vara enkla att lösa.

Det finns både risker och hopp. Det finns en risk att sekulära enväldiga regimer kan ersättas av aggressiva, destabiliserande islamistiska teokratier. Vi får inte glömma vad som hände i Iran: det är svårt att förena demokratisk utveckling med revolution. Det finns tveklöst lärdomar att ta med sig från Iran.

En annan fara är att den ekonomiska krisen i området sannolikt kommer att förändras, vilket kommer att leda till ännu större ungdomsarbetslöshet och större inflöden av immigranter som Europa inte längre kan hantera.

De här händelserna är ett tecken på att vår politik i Medelhavsområdet är otillräcklig och visar att den samarbetspolitik som hittills genomförts inte klarar uppgiften att skapa förutsättningar för utveckling och demokrati. Det som inträffat beror inte bara på den ekonomiska krisen, även om den varit allvarlig, utan på bristen på stabilitet – med andra ord bristen på institutioner som företräder folkets intressen, som fackföreningar, en fri press, politisk pluralism, en frivilligsektor, rättsprinciper och lika möjligheter för alla.

Att ge länderna i den här regionen stöd på deras resa bör vara grunden för EU:s politik i kombination med ekonomiskt stöd och handelsstöd. Så kan man skapa verklig stabilitet – inte den stabilitet som enväldiga regimer skapar, utan en stabilitet som har sin grund i social konsensus, delaktighet och demokratiska institutioner.

  Nicole Sinclaire (NI). - (EN) Herr talman! Det jag tänker på främst just nu när jag förbereder mig för ad hoc-delegationen till Tunisien i morgon – som jag är glad att få vara medlem i – är det tunisiska folkets välbefinnande och att vi alla måste komma ihåg hur viktigt det är och varför vi respekterar deras kulturella värderingar och deras identitet när vi hjälper dem att bygga upp en ny framtid som bygger på rättsprinciper och demokratiska ideal.

Människor förväntar sig förändring och de förväntar sig ovillkorat bistånd. Jag är så glad att Daniel Cohn-Bendit har följt upp den punkt jag lade fram i delegationsutskottet i morse om exakt vad som hänt med EU-medlen under alla dessa år. EAS-företrädaren där sade att de hade gått till reformer. Vilka reformer? Om det hade funnits adekvata reformer skulle folket inte ha revolterat på det sätt de gjorde. Kan vi få sanningsenliga svar? Vi måste uppmana den provisoriska regeringen att undersöka vart medlen gick och se till att eventuella EU-medel i framtiden spenderas på ett korrekt sätt.

  Ioannis Kasoulides (PPE). - (EN) Herr talman! Arabvärlden är vår partner i unionen för Medelhavsområdet. I alla våra mellanhavanden med dem har vi alltid lyft fram principerna om en pluralistisk demokrati, pressfrihet, yttrandefrihet och mötesfrihet, respekt för mänskliga rättigheter, oberoende domstolar och god styrning. Men vi har alltid hävdat att de här principerna ska förverkligas inifrån, inte införas utifrån.

Tunisiens folk lyckades att inifrån trotsa förtryck, en polisstat och tortyr och att vinna frihet och demokrati. De tunisiska myndigheterna måste respektera folkets vilja och snarast fortsätta med demokratiseringsprocessen. De måste utkräva ansvar för den korruption och det förtryck som Ben Alis kumpaner gjort sig skyldiga till.

Av liknande skäl har Egyptens folk trotsat dödande, arresteringar, tårgas och kulor och krävt bröd och frihet, värdighet och frigörelse.

Observera att demokrati inte bara är val. Det innebär mycket, mycket mer än så. Vi ställer oss otvetydigt bakom Egyptens folk och uppmanar deras nuvarande ledare att lyssna på folkets visdom och inte ställa sig i vägen för att förverkliga deras ambitioner.

Till våra företrädare inom EU, rådet och den vice ordföranden/höga representanten har jag följande att säga: det är tråkigt att höra president Obama eller Hillary Clinton göra tydliga uttalande i rätt tid, medan ni som vanligt spelar andrafiolen och knappast hörs.

  Véronique De Keyser (S&D). – (FR) Herr talman! Det finns absolut tillfällen när det gäller att veta vilken sida man ska välja. Det har jag fått höra många gånger inom EU. I dag är det tydligt vilken sida man ska välja: som mina kolleger har sagt är det frihetens sida och folkets röst.

Medan jag talar står museet i Kairo i lågor, strider bryter ut på gatorna och jag menar vi inte har varit tillräckligt tydliga, åtminstone inte i fallet Egypten. President Mubarak måste avgå, det måste stå klart. President Mubarak, som han är i dag – och jag respekterar hans långa kamp – klarar inte att leda den politiska övergången. Det vore fullständigt galet att be honom göra det och att låta Mubarak-klanen möta ElBaradei-klanen i dag på Kairos gator. Vi måste ta vårt ansvar på det här området.

Jag vill också säga att under de senaste dagarna och nätterna har jag inte kunnat sluta tänka på det misstag vi begått. Vi begick ett oerhört misstag: vi stödde korrupta regimer i stabilitetens namn, utan någon tanke på social rättvisa eller folkets frihetslängtan.

(Applåder)

Detta är ett misstag vi måste åtgärda och nu är det dags att göra det.

Det andra misstaget – det måste jag medge – är att vi misslyckats med att förstå politisk islam. Jag sade inte att ”vi misslyckats med att acceptera politisk islam”! Det finns en skillnad mellan terrorister, fundamentalister och en del muslimska bröder. Det är upp till oss att förstå skillnaden, att inleda en dialog, att nonchalera dem vi inte vill ha, men i dag har vi banat väg för dessa fundamentalister. Vi har banat vägen för vissa terrorister!

Det är dags att revidera dessa ställningstaganden och slutligen måste vi hålla fast vid det som dessa länder – Tunisien, Egypten och så vidare – har uppnått. Jag talar om ländernas sekulära strukturer och om kvinnors rättigheter, som var omfattande i de här länderna, om sekulära strukturer och konstitutioner utan koppling till Sharia-lag. Demokratier kan byggas upp av oerhört olika parter. Låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Låt oss hålla fast vid den här idén om en sekulär stat och om respekt för olika religioner och trosuppfattningar och om politisk mångfald.

(Applåder)

  Edward McMillan-Scott (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag tror att den mest angelägna frågan i dag är situationen i Egypten. 2005 var jag ordförande för en liten grupp valobservatörer i samband med valet där. Vi ombads åka vid den första valomgången och därefter för den andra valomgången, men den första omgången var så kaotisk och oerhört illa skött, så korrupt, att vi beslutade att inte återvända för den andra valomgången.

Egypten är ett land där under cirka 30 år en diktator i form av Mubarak har haft absolut makt genom en ovanligt brutal, tyrannisk och godtycklig regim och även om vi ser den oerhörda utvecklingen på Egyptens gator, så ser vi också i Mubaraks reaktion någon som känner att han har stöd och inte bara i Egypten utan också från andra håll.

Nu ser vi också att EU inte har inte särskilt stora påtryckningsmöjligheter. Vi kan bara utstråla moralisk makt. När Catherine Ashton talade, mycket försiktigt, i början av den här debatten var hon inte heller särskilt väl beväpnad. Så vi måste tala försiktigt, men också med en enda röst och jag tror att problemet för Europa just nu är att man inte talar med en röst på Cathy Ashtons och andra ledares nivå.

Det har tagits upp tidigare – Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands premiärministrar som gör separata uttalanden. Låt oss tala tillsammans. Låt oss vara tydliga med var vi står – med stöd för demokrati och mänskliga rättigheter, inte bara i EU, utan runt om i världen och just nu framför allt i Medelhavsområdet.

  Franziska Katharina Brantner (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, Catherine Ashton! Jag vill upprepa uppmaningen till er att förse oss med en lista över de som mottagit EU-medel i de här länderna. Det finns en välgrundad oro för att Ben Ali-klanen och hans företag också gynnas av EU-medel.

Jag anser att vi måste granska vårt eget arbete i den här regionen. Vi behöver ett förtydligande av hur våra pengar används och självfallet en tydlig förändring. Denna tydliga förändring kräver främst en ny uppdragschef i Tunisien. Jag skulle vilja att ni läser vad han skrev till oss i dag i ett e-postmeddelande:

(FR) EU:s strategi i Tunisien behöver inte granskas. Vi kommer att ha ett större urval av motparter och partner, men sektorerna där vi ingriper och våra avtal med landet visar sig vara än mer relevanta i dag.

(EN) Jag anser att det är otroligt att uppdragschefen skriver att vi inte behöver granska vår politik gentemot Tunisien. Jag uppmanar er att ta ansvar för att byta ut uppdragschefen.

Om jag kan få tillägga en punkt när det gäller det som Véronique De Keyser tog upp. Jag anser också att det är dags att ge kvinnorna stöd under övergången. Varför t.ex. inte hålla en stor konferens med ert stöd där ni åker och stöder kvinnorna under övergången, lyfter fram deras roll och ger dem stöd för att stärka och betona den sekulära processen i de här länderna. Det skulle kunna vara en feministisk agenda för er.

(Applåder)

  Mirosław Piotrowski (ECR). - (PL) Herr talman! Politiska krafter runt om i världen är fängslade av massprotesterna i Tunisien och framför allt i det strategiskt viktiga Egypten. Olika scenarier är möjliga och varierar från att de prodemokratiska krafterna fredligt tar över makten till ekonomiskt kaos och att en väpnad konflikt bryter ut. Inte ens användning av kärnvapen kan uteslutas.

Situationen befinner sig i ständig förändring och är svår att förutsäga. Arabsamfunden, som i åratal saknat grundläggande rättigheter som yttrandefrihet eller rätten att delta i fria val, är fast beslutna att få till stånd en maktförändring till alla kostnader. Parlamentet bör komma fram till en gemensam ståndpunkt och vidta åtgärder för att säkerställa att hela regionen inte destabiliseras. Vi får inte glömma den resolution som parlamentet nyligen antog om förföljelsen av kristna, där även Egypten nämndes. Vi bör överväga att vidta mer konkreta åtgärder och skicka en observatörsgrupp till Egypten.

  Willy Meyer (GUE/NGL). – (ES) Herr talman, Catherine Ashton! EU behöver revidera sin grannskapspolitik, eftersom det är uppenbart att vi har gett intryck av att vara mer angelägna om att få till stånd frihandelsavtal än vi är engagerade i olika folks utveckling och deras mänskliga rättigheter. Problemet är inte EU:s inställning i dag till Ben Ali- eller Mubarak-regimerna, utan den ståndpunkt som EU intog i förrgår, där man inte visade minsta stöd för de förändringar som människor har krävt ute på gatorna.

Det är det här problemet som EU måste lösa: att vi inte visar något stöd för de förändringar som människor kräver – inte bara i Tunisien, utan i Marocko, Egypten, Jordanien och Jemen. Ett stort antal människor som inte längre står ut med ett envälde eller en kris som drabbar de svagaste. Det är denna revision som EU måste göra. Man måste ligga i framkant av dessa omständigheter genom att förändra inriktningen på sin grannskapspolitik.

  Bastiaan Belder (EFD). - (NL) Herr talman Det är inte överraskande att den spännande politiska utvecklingen i Tunisien och Egypten noga följs i den islamiska republiken Iran. Både den iranska regeringen och oppositionen stöder rösterna på gatan. Intressant nog tar båda parter åt sig äran för detta arabiska folkuppror. Den iranska regimen hyllar revolutionsvågen som startade i deras eget land 1979 och som de nu anser håller på att sprida sig runt om i arabvärlden, medan den iranska oppositionen anser att man anstiftat de folkliga massprotesterna i Tunis och Kairo.

Medan det pragmatiska arablägret i Mellanöstern närmar sig en kollaps har det iranska ledarskapet större anledning till optimism än oppositionen. EU ska inte blunda för det här hotet. En radikalisering av arabvärlden är definitivt inte förenligt med ett värdigt liv, vilket är vad de tunisiska och egyptiska demonstranterna säger är vad de längtar efter. Den islamiska republiken Iran ska inte på något sätt betraktas som en förebild, utan som ett varnande exempel.

  Philip Claeys (NI). - (NL) Herr talman! Det som händer nu i länder som Tunisien och Egypten är en oerhört viktig utveckling. Folket reser sig mot diktatoriska despoter och det är bra.

Den stora frågan är förstås vad som kommer att följa i kölvattnet av de här händelserna. Det är något av en paradox när det handlar om demokratisering i den islamiska världen, där mer demokrati ofta leder till mer islamism, vilket i sin tur leder till mindre demokrati. Självfallet ska vi från Europa stödja den demokratiska processen. Detta stöd ska dock ges till verkligt demokratiska krafter och vi ska aldrig avsiktligt hjälpa en organisation som det muslimska brödraskapet med att etablera en teokratisk diktatur i Egypten genom att ge den EU:s stöd. I så fall kommer vi att få situationer som den vi nu ser i Iran utspela sig i hela regionen.

Låt oss därför vara försiktiga i vårt val av partner. Ben Ali och hans parti var trots allt fortfarande medlemmar av Socialistinternationalen till för bara ett par veckor sedan. Nu när vinden har vänt har han omgående uteslutits från organisationen. Var försiktiga i framtiden, var noggranna i ert val av partner och gör det inte lätt för islamisterna.

  Hans-Gert Pöttering (PPE). – (DE) Herr talman, Catherine Ashton, mina damer och herrar! Vårt svar på händelserna i arabvärlden måste bygga på vår uppfattning om mänsklighet. Alla människor, oavsett om de är muslimer, judar, kristna eller saknar särskild trostillhörighet, har samma värde och samma rätt att leva i värdighet. Om så är fallet innebär det också att människor i arabländerna har rätt att leva i frihet, i en demokrati och med en livsstil som respekterar människors värdighet.

Därför är det i dag vår skyldighet, vårt ansvar och en viktig uppgift för framtiden att vi säger till folken i arabvärlden, som fredligt reser sig för frihet och demokrati, att vi står i solidaritet vid deras sida. Vi uttrycker vår solidaritet med de fredliga muslimerna i arabvärlden.

(Applåder)

Vi begick det här misstaget en gång tidigare innan vi slöt våra ögon för den totalitära kommunismen, eftersom vi sade att vi behövde stabilitet. Vi får inte begå det här misstaget på nytt, eftersom stabilitet inbegriper frihet och demokrati, och det är något vi ska stöda.

Om det vi hör just nu är sant – jag kände inte till att skott avlossats i Kairo och att armén tidigare också hållits tillbaka i Tunisien och Egypten – att armén gått in med våld, då kan detta bara pågå en kort tid. I Europa hade vi upproren i Östtyskland 1953, i Ungern 1956, i Tjeckien 1968 och sedan Solidarność.

Friheten kommer att segra i slutändan och därför måste vi säga till alla som använder våld i dag: sluta skjuta och ge människor frihet genom fria val. Vi måste lägga alla våra insatser på att stödja detta i ord och handling, inklusive här i parlamentet.

  Hannes Swoboda (S&D). - (FR) Herr talman, Catherine Ashton! Det finns de som säger att man inte kan lära av historien. Vi måste ändå försöka göra det. När det gäller häcklandet angående Iran – och Daniel Cohn-Bendit har redan svarat på det – vill jag än en gång ta upp det som hände i Iran då. Vi stödde en smutsig regim. Vi ställde oss mer eller mindre bakom den hemliga polisen, som då arbetade emot människor och torterade människor. USA, i samarbete med Storbritannien, störtade Mohammad Mossadegh, som ville ha en fredlig revolution.

Vi har gjort en del framsteg i det här avseendet nu, men vi har fortfarande inte kommit tillräckligt långt. Jag anser att vi måste vara mycket tydliga med – och i det här avseendet instämmer jag med min parlamentskollega som redan nämnt detta – att vi måste stå på folkets sida, som startade och trappade upp den här revolutionen, och det var inte islamisterna. Låt oss glädjas över den stora möjlighet det ger att revolutionen inte startades av islamisterna, utan av människor på gatan, av vanliga medborgare, som var missnöjda med den sociala orättvisan, den ekonomiska situationen och bristen på demokrati. Det är det som hände här.

Låt oss betrakta oss själva med självkritisk blick, eftersom en del av vår grannskapspolitik har fallit samman på grund av detta. Dessutom byggde vår grannskapspolitik på att det fanns stabilitet. Vi behöver fred i Mellanöstern. Vi förväntade oss att fred i Mellanöstern låg hos diktaturerna och diktatorerna och det är varken möjligt eller acceptabelt.

Vi måste därför tala och uttrycka vår åsikt på ett tydligt sätt. En fred i Mellanöstern kommer bara att vara varaktig om den bygger på demokrati och inte på diktatur. Därför måste vi uttrycka vår åsikt högt och tydligt. Jag vet att ni är känd för ert mjuka sätt, men i det här avseendet håller jag med mina parlamentskolleger om att vi måste tala högt och tydligt. Ni måste tala så högt att ni överröstar många av våra utrikesministrars röster, ibland till och med så högt att vi inte hör Hillary Clintons röst, utan i stället Catherine Ashtons röst. Det är vad parlamentet förväntar sig. Uppfatta också det som ett bevis på vårt förtroende för er att vi förväntar oss att ni ska vara mycket tydlig i det ni säger.

  Metin Kazak (ALDE). – (BG) Herr talman! Protesterna i Tunisien och Egypten som utlöstes av ilska och intolerans mot stigande ungdomsarbetslöshet, brutala polismetoder, korruption och auktoritärt styre samt förakt för de mänskliga rättigheterna, yttrandefrihet och demokratiska principer, är utmaningar som även de övriga arabländerna, som redan vill ha förändring, står inför.

Tunisien betraktades som en fristad av stabilitet och ekonomisk trygghet, men händelserna där påminner mycket om de händelser som var inledningen till Sovjetblockets fall i Östeuropa. De utgör den gnista som förebådar sammanbrottet för den arabiska pseudomodellen av stabilitet och kommer att utlösa demokratiska förändringar i regionen.

Kraven är tydliga och de tunisiska och egyptiska folken nöjer sig inte med några halvmesyrer. Många av förutsättningarna för övergången till demokrati vinner redan mark, t.ex. ett aktivt, välorganiserat civilsamhälle, en fri press, respekterade oppositionsföreträdare och befintliga politiska partier. Vi måste dock helt revidera vår nuvarande utrikespolitik.

EU bör göra ett strategiskt val, hitta en balans mellan sina politiska och ekonomiska intressen och de demokratiska värden som förenar oss. Europa måste visa att vi helt och hållet står för demokrati och inte bara stöder stabilitet i regionen. Anledningen till detta är att när förändringen sker kommer människor att minnas vilka som var på deras sida och vilka som upprätthöll det redan omöjliga status quo.

  Heidi Hautala (Verts/ALE). - (EN) Herr talman! För 60 år sedan innebar revolutionen i arabvärlden slutet på det europeiska kolonialväldet. Den andra revolutionen i arabvärlden inträffar just nu framför våra ögon. Detta är det ögonblick då EU måste välja om vi står på fel eller rätt sida i historien.

Uppgiften är att hjälpa till att utveckla ett oberoende civilsamhälle i arabvärlden. EU:s budget måste revideras så att den kan uppfylla Tunisiens brådskande behov – ett land som lidit under ett envälde i 23 år.

En majoritet av det tunisiska folket har inget förtroende för denna temporära, icke-valda regering. En sanningsprocess i Tunisien har redan inletts, men EU behöver också en sanningsprocess – så omfattande har EU:s försumlighet vad gäller mänskliga rättigheter och demokratiska värden i arabvärlden varit under många år. Det är verkligen dags för mänskliga rättigheter.

  Ivo Strejček (ECR). - (EN) Herr talman! Jag delar inte uppfattningen att det pågående upproret i Egypten främst drivs av krafter som längtar efter demokrati av europeisk modell. Jag ser de aktuella upploppen och det kaos som råder som en revolution för att åstadkomma förändring, där drivkraften är en längtan efter ett bättre liv.

Men den centrala frågan för oss européer är risken för att den dramatiska situationen skulle kunna missbrukas av radikala islamister. Om det blev en sådan dramatisk politisk förändring skulle både EU och Förenta staterna förlora en sansad arabisk bundsförvant och fredsavtalet med Egypten skulle äventyras. Egypten kan snabbt och lätt bli en regim som är fientligt inställd mot EU, Israel och Förenta staterna och kan komma att bli nära knutet till Hamas. EU bör fortsätta att bestämt ta ställning för dem som kämpar för frihet och som ståndaktigt stöder fria val.

  Takis Hadjigeorgiou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Självklart stöder en överväldigande majoritet i parlamentet upproret i Egypten och det är naturligtvis helt riktigt, även om det finns några undantag, som vi hörde just nu. Jag anser emellertid, och ni lär nog hålla med mig, att politik innebär att handla snabbt och i rätt tid, och jag tror att vi alla här måste acceptera att vi inte har sett vad som har hänt i Egypten under de senaste decennierna.

Var befann vi oss när miljarder dollar från Förenta staterna strömmade in i Egypten för att stödja denna regim? Vi stöder folket i Egypten som protesterar för sin rätt till välstånd, hälsa och utbildning. Därför bör parlamentet fortsätta att ge sitt enhälliga stöd. Jag bör nämna att vi måste tänka på palestinierna under denna process så att inte det palestinska folket blir lidande. De av oss här som företräder Cypern, en av Egyptens grannar, bevakar utvecklingen mycket noggrant, och jag upprepar att vi stöder det egyptiska folkets rättigheter i detta uppror.

  Lorenzo Fontana (EFD). – (IT) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Som många har sagt är det naturligtvis angeläget att demokrati införs i Nordafrika, precis som vi har demokrati här i Europa.

Det finns emellertid också risker som vi måste ta itu med. Vi minns alla det angrepp mot koptiska kristna som skedde just i Egypten under julen. Det vi är rädda för, Catherine Ashton, är att vi en dag kanske kommer att stå där med en islamisk diktatur i Nordafrika.

I det perspektivet är det viktigt att EU är på sin vakt, så att vi inte hamnar i en situation med fientligt inställda länder i Nordafrika som har många handelsförbindelser med EU, vilket vi måste komma ihåg. Det råder inget tvivel om att våra ekonomier i den aktuella ekonomiska krisen kommer att reagera negativt på denna destabilisering. Vi bör också komma ihåg att destabiliseringen säkert kommer att få återverkningar på invandringen, särskilt till de sydeuropeiska länderna.

Jag uppmanar därför kommissionen och den höga representanten att vara vaksamma när det gäller dessa frågor.

  Barry Madlener (NI). - (NL) Herr talman, fru Ashton! Var inte så naiv. Också du, Guy Verhofstadt, måste sluta att var så naiv. När allt kommer omkring vill Muslimska brödraskapet ha sharia och sharia är inte demokrati.

Det viktigaste oppositionspartiet, det muslimska brödraskapet, vill ha krig med Israel. Catherine Ashton, du har inte sagt ett ord om det. Du spelar naiv i detta sammanhang när du kräver en bättre framtid för Egypten, men samtidigt vägrar att erkänna de risker som är förknippade med islam. För islam och demokrati kan inte finnas samtidigt.

Jag vill att du säger det högt och klart, för jag vill inte se en naiv Catherine Ashton åka till Egypten med fel budskap. Catherine Ashton, var uppmärksam på de faror som väntar Egypten och oss och berätta om dem. Gör det egyptiska folket uppmärksamma på att sharia innebär katastrof, katastrof för oss alla.

(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)

  Nirj Deva (ECR). - (EN) Herr talman! Den fråga jag vill ställa till ledamoten är: hur kan demokrati blomstra i samhällen där det inte finns några institutioner och ingen demokratisk tradition?

Demokrati kan inte bara plötsligt börja spira i en näringsfattig miljö. Vi talar hela tiden om att skapa demokratiska stater utan att ha arbetat på att bygga upp demokratiska institutioner där demokratin kan utvecklas.

  Barry Madlener (NI). - (NL) Herr talman! Jag kan bara hålla med Nirj Deva. Naturligtvis kommer inte demokrati att bara uppstå ur tomma intet, men jag ser inget annat alternativ för Egypten. Jag kan faktiskt inte peka ut någon i Egypten som skulle kunna ta över ledarskapet. Det är när allt kommer omkring upp till egyptierna själva att välja sina ledare.

Vad vi kan göra är att uppmana egyptierna att inte välja Muslimska brödraskapet utan sekulära ledare.

  Mario Mauro (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar, fru Ashton! Jag har kanske varit hård mot dig tidigare, men jag måste medge att denna situation säkert gör livet mycket besvärligt för dig, så jag hoppas att det jag har att säga kan vara till hjälp.

Det första jag vill säga mycket tydligt är att en stats roll är att skydda sina invånare och inte att styra deras liv. När en regering styr människors liv istället för att skydda dem slutar den att vara en regering och blir en regim. Det är vad som hände i Tunisien och Egypten, där politiska förhållanden som började med en djup idealism och självständighetssträvan hade varit regimer i flera år. Vår uppgift är att försvara friheten och demokratin i hjärtat på dem som i dag försvarar dessa värden på gatorna.

Den andra punkten jag vill ta upp gäller oss i EU. Vi måste erkänna att vi inte har någon politisk strategi för Europa–Medelhavsregionen, vilket innebär att erkänna att Barcelonaprocessen och unionen för Medelhavsområdet har misslyckats. Det är bara ett sken, ett politiskt spel som inte tjänar någonting till och inte har lett till någonting. Vi måste agera kraftfullt i denna fråga. Vi måste börja utveckla denna strategi. Vi måste utarbeta den och vi måste genomföra den, som vi gjorde för Östeuropa och för länderna på Balkan även om de måste tvingas till det. Om vi saknar strategi kommer det inte att göra någon skillnad om vi uppträder enat eller ej, för det vi säger kommer att vara meningslöst.

  Pier Antonio Panzeri (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar, fru Ashton! Jag får intrycket av att ni ännu inte är tillräckligt medvetna om vad som pågår i Medelhavsregionen. Jag måste säga att EU-institutionernas tröghet när det gäller att ta itu med Medelhavsproblematiken bara kan förklaras med en bristande medvetenhet om situationen och en bristande förmåga att uppfatta de förändringar som är på gång.

Vi har kommit till slutet på en politisk och historisk epok där EU:s politik i förhållande till södra halvklotet har varit förvirrad och kontraproduktiv. Den ekonomiska krisen, svårigheter när det gäller migrationen samt bristande förmåga till omställning bland de styrande klasserna har skapat en explosiv kombination som drabbar Tunisien och Egypten nu, men som troligen kommer att spridas till andra länder.

Jag vill vända mig till några av mina kolleger också och säga att vi inte kommer undan med att tänka att allt vi behöver göra är att helt enkelt ge vårt stöd till de demonstrationer som äger rum just nu. EU måste visa prov på större politisk mognad. För att göra det måste vi på nytt ställa in Europas politiska antenn. EU:s utrikespolitik måste fram i ljuset och vi måste inta en ledande roll på den internationella scenen för att stödja de demokratiseringsprocesser som pågår just nu.

Vi behöver i synnerhet en tydlig politik på ett antal områden: en ny partnerskaps- och grannskapspolitik och en ny säkerhetspolitik för Medelhavsregionen, en större villighet från hela EU:s sida att ta itu med Medelhavsproblematiken samt en politik för gemensamma åtgärder så att EU kommer att agera jämsides med andra aktörer som Förenta staterna och Turkiet i regionen.

Vi behöver en radikal kursändring, och det krävs att kommissionen med stor ödmjukhet återupptar debatten om utrikespolitiken i förhållande till Medelhavsregionen och på nytt ser över unionen för Medelhavsområdet, samtidigt som man ser till att EU har en roll att fylla i den. Detta är mycket viktigt för EU och vi måste vara fullt medvetna om det.

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

  Marielle De Sarnez (ALDE) . – (FR) Fru talman! Världen håller på att förändras och förvandlas, och mer än någon annanstans gäller detta arabvärlden, där man måste minnas att 40 procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket och arbetslösheten bland unga människor är högst i världen.

Människorna i arabländerna längtar efter utveckling och demokrati. Dessa två går hand i hand, och både i Tunisien och i Egypten har människor tagit ödet i egna händer för att få till stånd den förändring som de har rätt till. Trots alla provokationer – som vi har sett i dag igen i Kairo – och alla svårigheter kommer ingenting och ingen att kunna stoppa denna rörelse.

När det gäller Tunisien i går och Egypten i dag har vi hört en röst, Förenta staternas, som bestämt har tagit ställning för demokratikämparna. Jag tror på EU, men jag anser också att unionen är meningslös om inte vi också vid alla tillfällen bestämt ställer oss på demokratikämparnas sida. Jag skulle ha önskat att EU hade tagit detta tillfälle i akt. Det skulle verkligen ha glatt mig. Vi gjorde inte det. Det beror inte bara på dig utan också på överdriven försiktighet från de styrandes sida, vilka alltför ofta föredrar att passivt se på istället för att handla.

Över 20 år efter murens fall bevittnar vi en historisk förändring. Jag uppmanar er att ge er i kast med den så att vi inte missar denna möjlighet att skapa världshistoria.

  Derk Jan Eppink (ECR). – (EN) Fru talman! Allt jag hade tänkt säga har faktiskt redan blivit sagt, så jag ska begränsa mig till en fråga till den höga representanten.

Tony Blair, den före detta brittiske premiärministern som du förmodligen känner, strödde i dag en mängd lovord över den egyptiske presidenten, Hosni Mubarak. I dag sade han på CNN: ”Mubarak är oerhört modig och en god kraft.” Blair varnar också för att genomföra förhastade val i Egypten.

För närvarande är Blair sändebud i fredsprocessen mellan Israel och Palestina som stöds av EU. Vad anser du om Tony Blairs uttalanden?

  Gerard Batten (EFD). – (EN) Fru talman! Den stora faran för Egypten och de andra nordafrikanska länderna är naturligtvis att även om regeringarna störtas kommer det inte att leda till liberala demokratier av västerländsk modell, utan snarare till islamiskt fundamentalistiskt styre och en ny mörk period, liksom vi har sett i Iran.

Möjligheten att förtryckta människor kan störta odemokratiska regeringar som inte representerar folket ger emellertid en viss tillfredsställelse. Alla regeringar, till och med tyrannier, bygger i sista hand sin makt på folkets samtycke. Det går att förtrycka människor länge och mycket, men det finns alltid en möjlighet att de kommer att göra uppror.

Det finns en parallell här med Storbritannien, där på varandra följande regeringar av alla politiska inriktningar konsekvent har svikit vårt land och lämnat ifrån sig vår rätt till demokratiskt självbestämmande till EU. Enligt Magna Charta har engelsmännen rätt att göra uppror. Jag undrar hur långt det måste gå innan de drivs ut på gatorna som egyptierna.

  Andrew Henry William Brons (NI). – (EN) Fru talman! Vi bör alla glädja oss över att repressiva regimer faller eller snart kommer att falla, men kanske först när vi vet – eller är ganska säkra på – vem eller vad som troligen kommer att ersätta dem.

Tunisien, liksom Irak och Egypten, var en politiskt repressiv regim, till och med om man ser till Mellanöstern som helhet, men i detta perspektiv var den också en sekulär och till och med en socialt liberal regim. Det finns risk för att ett socialt liberalt envälde kan komma att ersättas av ett socialt repressivt envälde eller till och med en socialt repressiv demokrati.

De som förväntar sig ett smidigt och civiliserat maktskifte i alla eller några av dessa länder måste kanske tänka om. Om vi får uppleva inbördeskrig, grymhet och ekonomiskt sammanbrott i dessa länder skulle vi kanske kunna ge goda råd och människor kan skicka bistånd, men jag hoppas att vi inte anser att det är vår uppgift att skicka dit soldater som kommer att dödas. Det är verkligen inte vår uppgift att rädda befolkningen i dessa länder och ta dem hit till Europa.

  Mário David (PPE). – (PT) Fru talman! Världen, och särskilt EU, kan inte förhålla sig likgiltig till styrkan i den kraftfulla rörelse av folkligt uppror som äger rum i flera länder i Nordafrika och Mellanöstern, eller låta bli att erkänna att dessa demonstrationer är betydelsefulla och berättigade. Vi måste vara fullständigt solidariska med alla människor som längtar efter demokrati och frihet, vilket vi faktiskt var när det gäller våra vänner i Östeuropa för inte så länge sedan.

Vi upplever just nu ett sällsynt ögonblick i historien, ett av de ögonblick då historiens förlopp ändras och en ny verklighet formas. Det måste påpekas att islamisk extremism objektivt sett har utvecklats som ett politiskt – inte religiöst – svar på en del av dessa problem, underblåst av och som en rektion på social utestängning. För att ha en framtid behöver denna region stabila, toleranta demokratier som respekterar minoriteter och där staten kommer alla till del och inte missbrukas av ett fåtal.

Alldeles intill oss har vi en del av världen som måste utnyttja detta ögonblick av pånyttfödelse för att fortsätta på vägen mot fred och sociala framsteg. De måste bevisa att alla i denna grannregion kan leva tillsammans i fred och ömsesidig respekt, oavsett religion, politisk övertygelse eller etnicitet.

Fru talman! Jag ska avsluta. Fru Ashton! Istället för att bara några få ledare agerar tillsammans eller var för sig – på portugisiska säger vi att ”det är svårt att vara präst i sin egen församling” – måste EU som helhet ta på sig en ledande roll för att hjälpa dessa reformer att utvecklas och för att man ska hitta en ny världsbild i Mellanöstern där radikalism undviks och mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors rättigheter, respekteras.

  Saïd El Khadraoui (S&D). - (NL) Fru talman! Just nu pågår våldsamma sammanstötningar mellan Mubarakanhängare och -motståndare. Vi måste ge Hosni Mubarak tydliga signaler och uppmana hans anhängare att dra sig tillbaka omedelbart och förhindra onödiga blodsutgjutelser.

Det som händer i Egypten har kommit som en överraskning för oss alla. Vi bör betrakta detta som en fantastisk möjlighet och en möjlighet att hjälpa denna region att efter åratal av politisk och ekonomisk stagnation utvecklas till en verklig demokrati med möjligheter för alla. I detta sammanhang tänker jag framför allt på de miljontals unga människor som längtar efter mer frihet och möjligheten att få utvecklas. Följderna av detta kan inte underskattas. En del talar om ett 1989 för arabvärlden, men om det är så eller inte återstår att se.

EU skulle kunna visa lite större beredvillighet att ge betydande stöd till övergångsprocessen, och naturligtvis skulle jag – precis som andra ledamöter redan har sagt – ha velat höra dig yttra dig i denna fråga. Vi bör mycket snart fastslå att övergångsprocessen måste inledas omedelbart och att det är tydligt att Hosni Mubarak inte längre har några befogenheter att leda eller styra processen.

Vi måste därför så snart som möjligt utarbeta en tidsplan, en tydlig dagordning för de åtgärder och reformer som bör leda till de första fria och öppna valen i september i år. Det innebär till exempel att göra ändringar i författningen och i vallagarna samt förändra det sätt på vilket medierna rapporterar om politiska frågor så att alla kandidater får möjlighet att presentera sina kampanjer för folket.

Alla demokratiska krafter bör förmås att sätta sig vid förhandlingsbordet så snart som möjligt för att styra utvecklingen i rätt riktning, och EU bör spela en positiv och konstruktiv roll i detta sammanhang.

Samtidigt måste vi vara medvetna om situationens komplexitet. Armén lovordas till exempel för sin ledande och beslutsamma roll. De har fått mycket beröm för det, men de är också en mycket viktig ekonomisk aktör. Om vi vill genomföra verkligt demokratiska reformer kommer det också att bli nödvändigt med ekonomiska reformer, och det kommer inte att bli lätt.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE). - (NL) Fru talman! Jag har med stort intresse lyssnat på vad den höga representanten och mina kolleger har haft att säga. Många av er har sagt att ni är fullständigt överraskade av det som händer i Tunisien och Egypten. Jag tar mig friheten att säga att jag är förvånad över sådana uttalanden, för vi har faktiskt vetat länge att det här inte precis var några demokratiska regimer utan auktoritära eller mycket auktoritära regimer som höll folket i ledband.

Vi valde att inte ta itu med situationen direkt, eftersom vi ansåg att detta skulle vara det bästa sättet att garantera stabiliteten i regionen och runtom Medelhavet. Vi har dock än en gång fått bevis för att om vi stöder auktoritära och korrupta regeringar för stabilitetens skull och för att förhindra kaos, så slutar det vanligtvis med instabilitet och kaos och leder till att stora möjligheter för framtiden går förlorade.

Jag hoppas att vi kommer att vara förnuftiga och att vi kommer att stödja den demokratiska processen på ett klokt sätt. I detta sammanhang vill jag be dig att speciellt ägna uppmärksamhet åt att stöd ges till en rad politiska partier, både i Tunisien och i Egypten. Det är svaga partier. Under de senaste åren har de nästan inte haft någon möjlighet att organisera sig. De kommer därför att behöva all hjälp för att kunna spela sin roll i de förhoppningsvis rättvisa och nära förestående valen.

  Geoffrey Van Orden (ECR). – (EN) Fru talman! Det jag framför allt vill säga är att vi vid alltför många tillfällen har fått se hur den fristad som våra fria samhällen i västvärlden erbjuder missbrukas av extremister, som så småningom återvänder till sina hemländer, fientligt inställda mot våra värderingar och med revolution i sikte. I går var det 32 år sedan ayatolla Khomeini återvände till Iran från Paris. Vi vet vad det har lett till.

Rachid Ghannouchi, som har förordat att staten Israel ska utplånas, har just återvänt till Tunisien efter två decennier i London. Han betraktar den palestinska myndighetens ledarskap som orättmätigt och han stöder Hamas. Hamas är naturligtvis en utlöpare till Muslimska brödraskapet, den enda välorganiserade politiska gruppen i Egypten. Sådana organisationer bygger upp sin maktbas genom att möta människors vardagliga behov och därefter befäster de sin makt genom terror.

Vi måste vidta kraftfullare åtgärder för att förhindra att extremismen får möjlighet att utvecklas i våra egna huvudstäder, och göra mer för att nå fram till det legitima civila samhället på platser som Egypten och Tunisien med välriktat bistånd, bl.a. väl kontrollerat ekonomiskt bistånd.

  Vito Bonsignore (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag instämmer i det mina kolleger från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) redan har sagt. Jag vill emellertid framhålla att de händelser som nyligen har inträffat i Medelhavsområdet har slagit oss alla med häpnad, eftersom de bara tills för ett par veckor sedan var helt oförutsedda.

Europeiska utrikestjänsten under ledning av Catherine Ashton verkar ha överrumplats, och enligt min uppfattning uppvisar de nu en dålig insatskapacitet. Just nu undrar jag om det är värt att avsätta så mycket pengar till en avdelning som är organiserad på det sätt som den är i dag. Än en gång ser vi en total avsaknad av europeisk närvaro i Europa–Medelhavsregionen.

Vi hävdar alla människors rätt att välja sin egen regering och sin egen styrande klass genom fria, demokratiska val utan att utsättas för brutalt våld och extremism. Det är dags att stabilitet och demokrati går hand i hand, vilket redan har sagts. Därför använder vi nu alla lämpliga medel för att stärka demokratin och den politiska pluralismen, med respekt för rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och medborgarnas säkerhet.

Hela världen, och framför allt vi européer, behöver ett Medelhavsområde där det råder fred. EU måste förändra sin egen politik och utan dröjsmål försöka tillhandahålla tillräckligt bistånd samt samarbeta för att få till stånd den socioekonomiska utveckling som är nödvändig i alla Medelhavsländer.

  Carmen Romero López (S&D). – (ES) Fru talman, mina damer och herrar! Demokratikämparna i Tunisien har gett oss en föredömlig lektion i mognad under senare tid. Därför skulle vi i de tider av spänning som vi lever i och mot bakgrund av den massaker som sker i Egypten vilja att EU uppträdde enat, så att vi verkligen kan sätta stopp för detta blodbad och frihetens vindar verkligen kan föra med sig en genomgripande förändring mot demokrati också i Egypten.

När det gäller Tunisien har vi emellertid fortfarande tid. Här i parlamentet röstar vi i morgon om en resolution – en delegation ska skickas till landet – och vårt stöd, vår demokratiska garanti, är också avgörande i denna tid, särskilt i Tunisien, därefter i Egypten och alla de länder som kräver mer frihet.

Det finns fortfarande en hel del vi kan göra, eftersom priset för ett ekonomiskt sammanbrott orsakat av ett uppbrott och en revolution av detta slag måste begränsas till ett minimum. Det finns alltför många fiender som vill göra Tunisien till en förebild som är helt annorlunda än den vi vill ha. Tunisien har blivit en förebild, och det vi ser är i själva verket slutet på en postkolonial tid och början på verklig självständighet.

Därför är Tunisiens ekonomiska situation en möjlighet för Europeiska centralbanken att – förutom det bistånd som Catherine Ashton har nämnt – anta en ståndpunkt för att inte försumma en händelse som skulle kunna vara mycket viktig för Medelhavsområdets framtid. Det är viktigt att detta beslut fattas med viss skyndsamhet.

  Marietje Schaake (ALDE). – (EN) Fru talman! Just nu när vi står här blir egyptiska medborgare infångade och attackerade på Tahrirtorget, och enligt rapporter angriper armén och polisen demonstranterna istället för att skydda dem. Genom fredliga protester kräver egyptier med olika bakgrund respekt för mänskliga rättigheter och demokrati, politiska reformer och gott styre samt socioekonomisk utveckling.

Dessa krav låter kanske bekanta för er och det är exakt de mål som ställs upp i EU-programmen för Mellanöstern, särskilt för Egypten. Enbart kommissionen har avsatt sammanlagt nästan 3 miljarder euro för dessa ändamål under de senaste femton åren. När nu folkets krav redan ligger helt i linje med våra politiska mål varför är det då så svårt att snabbt göra ett kraftfullt uttalande från EU:s sida?

Behovet av ett starkt och proaktivt EU är mer angeläget än någonsin. Medan frihetens och demokratins sol går upp över Mellanöstern skymmer splittringens moln den europeiska enheten och förmågan att ta ansvar. Jag uppmanar er att se på vad som händer medan vi talar och ingripa för att ge folket ett entydigt stöd. Deras rättigheter och EU:s trovärdighet hänger samman med varandra.

En annan företeelse som ständigt finns med i förhållandet mellan människor och diktaturer är kommunikation och informationsteknik. Den tunisiska regeringen var en av de strängaste regimerna när det gäller användning av censur, övervakning och filterteknik för att förtrycka medborgarna. Europeiska företag som Vodafone och franska Telecom har haft en stark närvaro i Egypten och bidragit till att klippa förbindelserna genom att slå av strömbrytaren och stänga ned Egypten. Jag vill att man utreder den roll som europeiska företag har haft när det gäller kränkningar av de mänskliga rättigheterna genom att hindra yttrandefriheten, den fria pressen och tillgången till information, samt genom att skapa en miljö där kränkningar av de mänskliga rättigheterna har kunnat pågå utan att dokumenteras.

  Tomasz Piotr Poręba (ECR). – (PL) Fru talman, fru Ashton! Enligt min åsikt har EU begått flera misstag i sina förbindelser med Tunisien och Egypten i det förflutna. Vi begick ett misstag i fråga om Tunisien när vi lät bli att säga vår mening när Ben Ali vann presidentvalet 2009. Man bör komma ihåg att han fick 90 procent av rösterna men att valet varken var fritt eller demokratiskt. Samma sak gäller när strafflagen ändrades i Tunisien och man satte stopp för den verksamhet som bedrevs av icke-statliga organisationer och människorättsorganisationer. Vi har inte råd med en sådan inaktiv och passiv politik när det gäller de åtgärder som EU bör vidta i den nordafrikanska regionen i dag. Det kommer att vara mycket svårt att återställa stabiliteten i området om vi inte spelar en aktiv roll och visar vår fasta föresats att uppnå detta mål. Vi måste ta itu med händelserna i dessa länder på ett aktivt och bestämt sätt. Först då kommer regeringar som respekterar de mänskliga rättigheterna, yttrandefriheten och medierna att återfå makten i Nordafrika. Tack så mycket.

  Cristian Dan Preda (PPE). – (FR) Fru talman, fru Ashton, mina damer och herrar! För ett år sedan debatterade vi här i kammaren EU:s förbindelser med Tunisien, och jag sade då att de sociala landvinningar som tunisierna var så stolta över borde åtföljas av politiska framsteg.

Vi har under de senaste veckorna sett att det finns politiska framsteg, åtminstone såtillvida att det spirande upproret är ett oerhört tydligt och klart uttryck för en längtan efter frihet. Situationen i Egypten är likartad även om saker och ting går fort. Vi vet inte vad det kommer att leda till, och i framtiden kommer det utan tvivel att finnas andra platser där man kommer att visa sin längtan efter frihet lika tydligt.

Samtidigt, vilket vi har sett i kväll, är en del av oss rädda för att förändringens vindar inte ovillkorligen kommer att leda till sekularism eller till att en sekulär stat bibehålls, till måttfullhet eller till stabilitet. Jag anser att vi måste vara medvetna om att det faktiskt är möjligt att denna region under de närmaste veckorna och åren inte kommer att få uppleva politiska regimer som både är stabila och bygger på frihet och måttfullhet. Det är fullt tänkbart, och jag anser att vi måste vara beredda på den möjligheten också.

Jag vill därför uppmuntra Catherine Ashton att kanske styra tillbaka unionens strategi i den riktning som kommissionen drog upp riktlinjerna för 2005 i sin rapport inför toppmötet i Barcelona.

  Kader Arif (S&D). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Fram till nu har jag misstänkt att folket alltid ligger före den politiska eliten. I dag är jag helt säker på det. Allra först vill jag hylla folket i Tunisien och Egypten för det mod och den beslutsamhet de visar. De har påmint oss om att de värderingar som vi står för i världen – mänskliga rättigheter och demokrati – inte är värderingar som enbart gäller västvärlden, som vissa hävdar, utan att de är universella och delas av alla.

EU kan, enligt min mening, inte längre fortsätta att begå misstag i denna del av världen och vackla som man gör från felaktiga analyser till missriktade projekt. Dessa människor förväntar sig en reaktion från oss som kan mäta sig med deras mod och strävanden. De ber inte om välgörenhet, men de ber definitivt om solidaritet och ännu mer om att vi ska ta ansvar. I dessa osäkra tider vill ingen ha kaos, men ingen ska heller behöva acceptera status quo längre.

Vi måste stödja det hopp som fötts genom händelserna i Tunisien och Egypten för att hjälpa till att bekräfta och införa demokratier som kommer att gagna dessa länder och befolkningar, men som också kommer att gagna oss, och jag anser att du har uttryckt detta på ett kraftfullt sätt, Catherine Ashton.

Jag ska sluta med att citera vad en diktare en gång sade: ”Världen slumrar i brist på mod.” Dessa människor har helt riktigt varit orädda när de har krävt sin frihet, men jag hoppas att de framför allt har väckt våra samveten.

  Alexander Graf Lambsdorff (ALDE). – (DE) Fru talman, baronessan Ashton! Jag vill be dig vara djärvare. Res till Kairo före mötet med utrikesministrarna i rådet. Tala med regeringens företrädare och med oppositionen där. Kom tillbaka till Bryssel och berätta för dina kolleger vad du har sett och hört. Bestäm dagordningen och lyssna inte till 27 olika åsikter, som det sedan faktiskt är mycket svårt att faktiskt få någonting uträttat med.

När Hugues Mingarelli reser till Tunisien – något som jag är mycket positiv till – informera oss så att vi vet och så att allmänheten vet att EU finns på plats där. Jag fick först veta att amerikanen var där och först då fick jag höra att Hugues Mingarelli också var där. Du är EU:s utrikesminister och jag vill uppriktigt ge dig rådet att för det första vara vår utrikesminister. För det andra får du som EU:s utrikesminister inte hoppa genom varje tunnband som andra håller upp framför dig.

Jämförelser med 1989 har gjorts här i dag, och det tycker jag stämmer. Enligt min mening motsvarar Tahrirtorget i Kairo 2011 Alexanderplatz i Berlin 1989. En revolution pågår där. Om vi dock för ett ögonblick erinrar oss revolutionen 1989 kommer vi ihåg att vi hade samma dilemma då. Vi ville ha frihet, stabilitet och demokrati och vi förbisåg att den processen – övergången från en stabil diktatur till en demokrati – sällan är fredlig, välordnad och stabil. Därför är det även på plats med diplomati, organisation och försiktighet.

Detta bör dock inte avhålla oss från att konstatera att vi är synnerligen belåtna med den här revolutionen. Det är ett uppror mot diktatur och för frihet. Jag anser att EU kan diktera läget i dessa länder. Vår glädje måste vara uppenbar, men en sak är också klar och det är att även med begränsat inflytande kommer det säkerligen inte att vara möjligt att bygga upp en stat med Hoshni Mubarek. Med våldet i dag på Tahrirtorget har de sista resterna av legitimitet för denne härskare i Egypten gått förlorade.

  Sajjad Karim (ECR). - (EN) Fru talman! Tiden har länge varit mogen. Händelserna leds både av de gamla och av dem som inte har varit med om någonting annat än Mubarak i Egypten. Vår reaktion har varit att säga att Egypten inte borde destabiliseras mer än det redan är, att befolkningen i Egypten borde få en regering av eget val, av sin egen fria vilja.

Ja, det stämmer men det är inte nog. Och sedan hör jag talare i kammaren i dag som varnar för att en islamsk tsunami är i faggorna och hotar att förgöra oss alla.

Allt ni åstadkommer genom att lägga fram dessa argument är tyvärr att tala för en totalitär regim som ytligt kamoufleras av en mycket tunn demokratisk fernissa, och ni sätter inget värde på alla dessa människor som har betalat med blod och betalat med sina liv i både Tunisien och Egypten. De får sätta livet till i kampen för sina landsmäns frihet och de kommer inte att värdera er frihet lägre. Trots att det är många som är ute på gatorna utgör de en högljudd minoritet som faktiskt representerar en ännu större tyst majoritet.

Höga representant! Detta är inte rätt tidpunkt för vädjande gester. Ta bestämda steg och ge ett klart budskap: Mubarak måste avgå nu.

  Simon Busuttil (PPE). - (MT) Fru talman! Det råder ingen tvekan om att EU kunde ha gjort betydligt mer för att hjälpa arabvärlden och dess länder på deras väg mot demokrati. Men om de dramatiska händelser som vi har bevittnat ska leda till något positivt, då måste det förvisso vara att araberna tar kontroll över sitt öde för att förbättra sin egen situation.

Trots allt upprepar sig historien med exempel på ingripanden från västvärldens länder som gjort mer skada än nytta. Vi måste därför avliva idén att vi måste komma till undsättning varje gång något behöver lösas, och diktera och predika för andra hur de ska sköta sina affärer. I dag bör vi fråga oss själva vad vi från och med nu och i fortsättningen kan göra mot bakgrund av de händelser som har ägt rum.

Enligt min mening finns det två saker som behöver göras. För det första måste vi alla ingripa med all den kraft vi kan uppbringa och med all den hjälp vi kan erbjuda för att förbättra det demokratiska klimatet i dessa länder och i synnerhet förstärka de demokratiska institutionerna. Då kan institutionerna blomstra och samtidigt jaga bort nya extremister och diktatorer.

För det andra måste vi fråga oss själva vad det var som gick snett. Vi måste fråga oss om vår Europa-Medelhavspolitik bara var ord och ingen handling. Var fanns Medelhavsunionen i allt detta? Kommer EU någonsin att sluta reagera och bestämma sig för att agera i stället?

  Rosario Crocetta (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Det är dags att EU anstränger sig att ge den tunisiska befolkningen och deras övergångsregering konkret stöd och på nytt inleda en Europa–Medelhavsdialog, vilket i hög grad har försummats på de senaste åren.

Orsaken till vredesutbrottet bland de unga och de fattiga i Maghreb och Egypten är den orättfärdiga fördelningen av välstånd och restriktionerna för människor som utövar sina grundläggande friheter. Nordafrika har ilsknat till och kräver mer demokrati, bättre ekonomi, ökat deltagande och fler arbeten samtidigt som dess invånare med misstro betraktar den gamla kontinenten Europa, som är passiv och oförmögen att förstå den sociala omvälvning som har skett i regionen eller utveckla en verklig politik för fred och framsteg.

EU behöver ägna mer uppmärksamhet åt mänskliga rättigheter och demokrati och måste främja ökad dialog, mer samarbete och mer verkligt bistånd. EU måste öppna sina dörrar och sitt hjärta för Nordafrika så att Medelhavet kan bli ett fredens hav. Det får inte bli några fler avvisanden av migranter genom våldstyngt samarbete med länder som Libyen. Det som vi behöver är mer investeringar, mer öppenhet, mer bistånd och mer av en Europa–Medelhavspolitik. Historien kräver det av oss.

  Zbigniew Ziobro (ECR). – (PL) Fru talman! Vi kan inte jämföra Tunisiens inrikespolitiska situation med Egyptens. Den underliggande orsaken till massdemonstrationerna var desamma men de har helt olika konsekvenser för det internationella läget.

Förändringarna på gräsrotsnivå i Tunisien, som uppkom av att allmänhetens stöd för Ben Ali ebbade ut, kan innebära en chans till en bättre framtid för det landet. Däremot bör en viss försiktighet iakttas vid bedömningen av läget i Egypten. Trots sitt feodala styre fungerade Hosni Mubarak som en garant för stabiliteten i Egypten. Eftersom det saknats gynnsamma förutsättningar finns det ingen demokratisk opposition i landet. Om Mubarak störtas nu – och detta är en punkt som jag vill betona – förefaller det därför som om Egypten kan komma att kastas i armarna på de extrema politiska grupper som är knutna till Muslimska brödraskapet. De internationella konsekvenserna av en sådan händelseutveckling bör beaktas. En möjlig allians med Hamas, en hårdför politik mot Israel, intensifierad förföljelse av kristna och ett förvärrat läge i regionen – är dessa eventualiteter bättre än stabiliteten under Mubarak? Samtidigt som vi erkänner hans fundamentala brister, liksom det berättigade i protesterna mot det som sker under hans regim, bör vi tänka på vad den optimala lösningen skulle kunna vara i den rådande situationen och på vilken strategi EU bör välja.

  Francisco José Millán Mon (PPE). – (ES) Fru talman! De händelser som utspelar sig i Tunisien och Egypten är mycket viktiga och det är möjligt att förändringsprocesserna kommer att spridas till andra länder i Medelhavsregionen, som är en region av stor betydelse för EU. Dessa länder finns alldeles bakom vår husknut, och vi har många och starka vänskapsband med dem.

Under det senaste decenniet har EU inte kunnat övertala deras regeringar att genomföra de nödvändiga reformerna. Jag har själv under den senaste parlamentsperioden betonat att stabiliteten inte fick fortsätta att användas som ursäkt för avsaknaden av förändring, utan att dessa länder snarare behövde djupgående politiska, ekonomiska och sociala reformer. Nu är folket ute på gatorna och kräver förändring och reform.

Mina damer och herrar! Jag välkomnar att rådet slutligen ägnade uppmärksamhet åt dessa händelser i måndags och har antagit en ståndpunkt. Även jag har intrycket att övergångsprocessen i Tunisien rör sig i rätt riktning. Det bredare perspektivet är tyvärr att EU under de senaste veckorna praktiskt taget lyst med sin frånvaro från dessa processer. Vi har hört flera tal av president Barack Obama, vi har hört uttalanden från utrikesminister Hillary Clinton och vi har hört talas om kontakter mellan den tunisiska armén och företrädare för den amerikanska armén osv.

EU:s närvaro har inte alls varit jämförbar. Lissabonfördragets nya mekanismer borde ha varit mer aktiva och synliga, inbegripet Europeiska rådets ordförande.

Det gläder mig att baronessan Ashton reser till Tunisien om två veckor, men jag anser också att vi måste förbättra vår förmåga att förutse och reagera. Vill vi vara en stor global aktör? Vi behöver börja med att vara relevanta åtminstone på regional nivå.

  Vasilica Viorica Dăncilă (S&D). – (RO) Fru talman! EU följer mycket nära situationen i Tunisien och stöder den tunisiska befolkningens ansträngningar att uppnå en fredlig övergång till demokrati. De första åtgärder som vidtagits av övergångsregeringen i Tunisien går i rätt riktning. Vi uppmanar de nya myndigheterna att fullt ut genomföra sina åtaganden i fråga om samhällsstyrning, respekt för rättsstatsprincipen och grundläggande friheter samt ekonomiska och sociala reformer. Enligt min mening är alla dessa reformer ett av de bästa sätten att investera i Tunisiens framtid och bidra till att upprätta en stabil demokrati.

EU eftersträvar ett stabilt partnerskap med Tunisien som en del av Europa–Medelhavspartnerskapet och måste uppbåda alla medel som står till dess förfogande för att underlätta övergångsprocessen, skapa starka demokratiska institutioner och främja uppkomsten av ett aktivt civilt samhälle som medverkar i genomförandet av reformerna. Det är i vårt eget intresse att ha ett stabilt, välmående och demokratiskt Tunisien med vilket vi kan utveckla ett samarbete till ömsesidig nytta grundat på gemensamma intressen och värden.

  Michael Gahler (PPE). – (DE) Fru talman, baronessan Ashton, mina damer och herrar! Det som behöver göras nu har redan sagts många gånger – i det avseendet finns det ett brett samförstånd. Vår resolution är tydlig i fråga om Tunisien, men när det gäller Egypten måste vi om så krävs bredda resolutionen genom muntliga ändringsförslag.

Jag anser att det finns anledning till självkritik. Våra verkställande organ i Bryssel och i medlemsstaterna höll fast vid status quo alltför länge. Om vi hade tagit våra principer på allvar i den dagliga politiken om de mänskliga rättigheternas och demokratins universella natur skulle vi ha varit tvungna att tala klarspråk med Tunisien och Egypten om deras uppenbara tillkortakommanden. Vi vet att de åtgärder som vidtagits mot islamister och fundamentalister inte var riktade enbart mot dessa grupper utan även att mot all kritik mot den rådande regeringspolitiken. Än är det inte för sent. Att efterlysa demokrati och de mänskliga rättigheterna är varken inblandning i ett lands inre angelägenheter eller något som kan fördömas därför att det bidrar till att destabilisera situationen. Ingen diktatur, ingen auktoritär regim är stabil i sig själv. Med vår nuvarande politik har vi därför bara vunnit tid, inte stabilitet.

Tunisien och Egypten tjänar som förebild för andra. Alla känner till andra i regionen. Många är rädda för att nämna dem vid namn. Enligt min mening är exempelvis Saudiarabien en tänkbar kandidat. Denna situation kräver politiskt ledarskap av den höga representanten. De 27 medlemsstaterna har dock inte skilda intressen. Om din bedömning är rätt ska du inte vänta tills den sista diplomatiskeptikern har gjort en ny föredragning för sin utrikesminister. Det som senator John Kerry sade i förrgår och Barack Obama sade i kväll i fråga om Egypten borde också ha kommit från dig. Frigör dig i unionens intresse så att EU och ingen annan utformar politiken för framtiden i sitt eget grannskap. Kanske du till och med borde resa till Tunisien och Egypten nästa vecka och sedan rapportera tillbaka till oss veckan därefter i Strasbourg.

  Richard Howitt (S&D). - (EN) Fru talman! Precis som alla andra här i debatten känner jag stor oro för de fredliga demonstranterna i Egypten, särskilt mot bakgrund av det ytterligare våld som förekommit i dag.

I denna debatt vill jag få fört till handlingarna att jag är bekymrad över den fortsatta stängningen av Al Jazira, som EU har tigit om alltför länge, och gripandet av sex Al Jazira-journalister, samt att vi behöver inleda samtal med IT-företag, Internettjänster och mobiltelefonleverantörer, bland annat Vodafone i mitt eget land, om de val som de har gjort i Egypten under loppet av de senaste veckorna.

Jag önskar också att EU-ledarna tidigare hade sagt det som de säger i dag. President Nicolas Sarkozy sade i december 2007: ”Jag vill tala om för president Mubarak hur mycket jag uppskattar hans erfarenhet, visdom och moderata perspektiv. … President Mubarak är en vän till oss.” I dag efterlyser han en övergång.

Eller Storbritanniens utrikesminister Alistair Burt, som säger att han ville ha stabilitet i Egypten mer än någonting annat. William Hague, som avböjde att uttala sig om hur han ville att val skulle ske, efterlyser nu en övergång.

Slutligen instämmer jag med vår höga representant baronessan Ashton. EU är bra på övergångsrättvisa, på val och demokratiuppbyggnad, på utveckling av det civila samhället. Vilka fel som än har begåtts i det förflutna och vad vi än släpar med oss i bagaget bör hon och vi betrakta detta som en kris i regionen men också som en möjlighet för EU att satsa våra resurser på att bygga upp respekt för demokrati och de mänskliga rättigheterna. Detta är inte värden som vi påtvingar från Europa. De utkrävs på gatorna i Tunisien och Kairo och det är vår skyldighet att lyssna.

  Bogusław Sonik (PPE). – (PL) Varje revolution medför en risk att folkets krav på bröd och demokrati annekteras av fiender till rättsstatsprincipen utifrån lagliga och reella demokratiska grundvalar. Vi har ingen garanti att revolten i Tunisien, Egypten och andra länder i området inte kommer att bli en förevändning för nästa maktövertagande av islamska extremister, så som har skett i Iran. Sanningens ögonblick närmar sig också för EU-institutionerna. EU har varje möjlighet att till sist spela den roll för vilken unionen bildades. EU bör ge effektivt stöd till politiska krafter som är för pluralism. EU bör också se över sin grannskapspolitik. Det är mycket uppenbart att grannskapspolitiken hittills har bedrivits på ett sätt som har lett till att den utnyttjats till att upprätthålla korrupta ledares regeringar. En betydande del av de pengar som är öronmärkta för utvecklingen av grannskapsområden, frihet, demokrati och välstånd bör nå ut till medborgarna i dessa länder genom ett nära samarbete med icke-statliga organisationer samt forskar- och kultursamhället. Stöd till projekt som är riktade till ungdoms- och kvinnoorganisationer bör prioriteras.

Catherine Ashton! EU:s hittillsvarande politik i denna del av världen har slutat med ett fiasko. Vi bör ta en risk och stödja ett Egypten utan Mubarak, på väg mot ett pluralistiskt, sekulärt Egypten som respekterar sina minoriteter. Det är dags för Mubarak att avgå, hans tid är förbi. Han har förslösat den tid han hade.

  Nicole Sinclaire (NI). - (EN) (talaren ställde en fråga till Richard Howitt (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) Du hade vissa synpunkter om president Nicolas Sarkozy och Alistair Burt. Jag vet inte om du var i kammaren tidigare när en kollega hänvisade till Tony Blairs uttalanden om Hosni Mubarak. Kan du bekräfta om du är enig eller oenig med Tony Blair?

  Richard Howitt (S&D). - (EN) Fru talman! Jag upprepar det som jag sade i mitt anförande, nämligen att det finns mycket i bagage från det förflutna, som vi alla bör fundera över och dra lärdom av.

Men detta bör inte hindra oss att som Europeisk union inleda samtal med Egypten och arabvärlden för att stödja demokrati och de mänskliga rättigheterna, och jag förväntar mig att min kollega, trots hennes skilda uppfattningar om EU delar denna uppfattning med mig.

  Dominique Vlasto (PPE). – (FR) Fru talman! Mycket har redan sagts men jag vill ändå upprepa alla ord av sympati och stöd som redan har riktats till befolkningarna i Tunisien och Egypten. De är hoppets symbol för alla som försvarar friheten. Mina tankar går också till offren.

Som andra redan har påpekat har EU utmärkt sig genom sin uteblivna reaktion och måste nu verkligen stödja befolkningarna i Tunisien och Egypten för att hjälp dem att öppna sina länder för reform och införa demokrati.

EU har beslutat att stödja Tunisiens ledare i deras ansträngningar att inleda en fredlig övergång, organisera det kommande valet för att vinna frihet och hjälpa det tunisiska folket att få det välstånd som följer av utveckling och social fred och av en ekonomi som ger arbete åt de unga.

Avslutningsvis vill jag säga att Medelhavsunionen har en viktig utmaning att möta, eftersom Jasminrevolutionen har utlöst en svallvåg genom alla nordafrikanska stater, Främre Orienten och Mellanöstern. Unionen måste genomföra en stark strategi gentemot dessa länder. Ett varningens ord är dock på sin plats: inför denna legitima demokratirörelse måste EU hitta en balans mellan att inte ingripa i andra länders inre angelägenheter, stöd till befolkningarnas rättmätiga strävan och stabilitet.

  Alf Svensson (PPE). - Fru talman! I Europaparlamentet har vi ofta talat om respekten för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, men sanningen är ju faktiskt den, och det kan vi väl tillstå ikväll, att vi ofta har prioriterat något annat, nämligen politisk stabilitet och goda affärsförbindelser. Nu kom det ju nästan över oss som en tjuv om natten att också i arabvärlden traktar och trängtar människor efter frihet. Nu talar vi här väldigt mycket om övergångsriskerna. Det är klart att de finns. Det finns väl ingen här som står upp och hurrar för muslimska brödraskapet. Men vi vet att i det långa loppet är det ändå frihet och respekt för mänskliga fri- och rättigheter som varje individ åstundar och också har rätt att uppnå.

Nu måste vi se till att vi i EU inte längre finns på åskådarplats och låter det gå som det går, utan att vi tar initiativ och försöker, precis som Catherine Ashton strök under här, vara med om att bygga upp demokratier. Det är imponerande att ungdomarna har satt igång de här revolterna, delvis kanske också tack vare de kommunikationsmöjligheter som nu står till buds. Därför tror jag inte att vi ska lasta för mycket ideologiskt eller religiöst stoff i de här rörelserna i nuläget. Men vad de än står för är det i det långa loppet frihet och respekt för mänskliga och rättigheter som måste få prioriteras från oss här i kammaren och från Europaparlamentet överhuvudtaget.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Fru talman! Över två års bevakning har visat oss att demokrati, yttrandefrihet, församlingsfrihet och religionsfrihet successivt urholkas i de länder som är under diskussion. Valresultaten i dessa länder är ett tydligt bevis.

Totalitära regimer dyker inte upp över en natt. Trots de tydliga signalerna har EU underlåtit att ta tydlig ställning för respekt för de mänskliga rättigheterna. Tyvärr är vi bland de sista att anta en gemensam ståndpunkt.

Varför inrättade vi Medelhavsunionen under det franska ordförandeskapet? Saknade vi de diplomatiska resurserna att förhandla om stabilitet i denna del av världen?

Länderna i Europeiska unionen har stött dessa regeringar i decennier, särskilt finansiellt. Samma länder börjar nu fundera över hur de ska frysa banktillgodohavanden och hur de ska stödja motståndarna till dessa regeringar. Är detta inte samma slags hyckleri? Läget i Medelhavsområdet är en läxa för oss i fråga om underlåtenhet att respektera de mänskliga rättigheterna. Exempelvis respekteras inte religionsfriheten och kan bli ett vapen för extremister och terrorister, vilket markerar en begynnande totalitär regim.

Jag säger detta eftersom det finns många andra länder som har samma kännetecken.

  Ernst Strasser (PPE). – (DE) Fru talman, baronessan Ashton! Debatten här i kammaren som du har följt med intresse har en särskild gemensam nämnare: det krav som ställs på baronessan Ashton. Höj din röst. Ta initiativ, var lite djärvare och även lite mer högljudd. Stå upp för dem som i ett modernt civiliserat samhälle stöder demokrati och yttrande- och pressfrihet.

Tunisien, Egypten och kanske ett par länder till är på väg att genomgå en svår förändring. De behöver vårt stöd i detta och därför är det fel av din främsta företrädare i detta land att säga att det inte behövs någon strategiförändring. Tvärtom! Vi behöver Medelhavsstrategin och kanske Mellanösternstrategin, eller kanske en omprövning av samlevnaden bortom Medelhavsområdet. Den främsta prioriteringen är anpassning, förberedelse av och stöd till demokratiska val, vilket vi behöver göra mycket snabbt.

Det torde inte ha undgått EU:s främste företrädare i landet att övergångsregeringen i Tunisien nu siktar på att ingå fyra internationella avtal om skydd av de mänskliga rättigheterna, att alla politiska fångar har frigetts, att dissidenter har återvänt och att demokratiska val förbereds och genomförs. Vi måste stödja den processen och parlamentet väntar på att höra dig uttala dig mer kraftfullt i denna fråga.

  Marco Scurria (PPE). – (IT) Fru talman, baronessan Ashton, mina damer och herrar! Krisen bör ge oss anledning att ta reda på om EU verkligen vill spela en utrikespolitisk roll.

Utrikespolitik är en allvarlig sak: det kräver strategier, bestämda mål och tydliga allianser. Vi kan inte fortsätta att resa runt i världen och klappa alla på axeln och låtsas som att allting ständigt står bra till. Val ägde rum i Egypten för ett par veckor sedan och vi satte oss inte på tvären eftersom vi insåg att det var fråga om en diktatur som bedrog oss alla. Nu när miljoner människor har gått ut på gatorna talar vi alla om demokrati och de mänskliga rättigheterna. Det är vad vi vill ha och vi kommer att försöka se till att det blir så, men vi bör vara försiktiga med att följa massan. Jag kommer ihåg att det iranska folket reste sig för att bli av med shahen och vi vet hur det slutade, med en regim som hänger dussintals människor till och med i dag.

Jag hoppas t.ex. att den egyptiska regeringen kommer att kunna hålla stånd mot extremisterna och spela en stabiliserande roll i den israelisk-palestinska krisen. Catherine Ashton! Det krävs säkerligen mer demokrati i denna del av världen men det behövs också mer EU-politik.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Fru talman! Vi bevittnar enorma spänningar och konflikter mellan regeringen och det civila samhället i Tunisien och Egypten, som har uppkommit som en oundviklig följd av allvarliga och långvariga problem i ekonomin och samhället i dessa länder som de statliga myndigheterna har nonchalerat.

Det fysiska våldet under sammandrabbningarna är minst sagt beklagligt och bekräftar endast det överhängande behovet av en fredlig övergång till demokrati. EU bör därför vara berett att satsa alla sina resurser på att förstärka rättsläget och de mänskliga rättigheterna i dessa länder, inbegripet religiösa rättigheter. Vi vill inte att intoleranta och militanta islamister ska få makten.

Inom ramen för bevarandet av goda grannförbindelser och regional säkerhet är det nödvändigt att vi inriktar oss på verksamheter som syftar till att bygga upp det civila samhället, skapa en sund opposition och garantera demokratiska val, för att förhindra att radikala extremistgrupper tillskansar sig makten.

  Ioan Mircea Paşcu (S&D). - (EN) Fru talman! Själva det faktum att vi diskuterar Tunisien – vårt inledande ämne – vid en tidpunkt då Egypten har nått kokpunkten vittnar om hur långt vi ligger efter realiteterna, trots att rubriken för vår debatt med lätthet kan ändras.

Våra offentliga reaktioner har varit försagda. Att mitt i en revolution uttrycka oro och framföra skenheliga vädjanden om återhållsamhet och dialog visar brist på sunt förnuft. Även förväntningarna att revolutioner ska leda till samhällen som bygger på vår värdeuppsättning är att bortse från de kulturella och religiösa olikheter som skiljer dessa samhällen från våra.

Hur ska vi reagera då? För det första bör vi inse att detta är en utmaning som kräver en gemensam samordnad reaktion, inte en tävling i vem som först uttrycker mest medkänsla. Baronessan Ashtons ord kommer att ha den nödvändiga auktoriteten för mottagarna bara om de till fullo stöds offentligt av rådet i dess helhet.

För det andra bör vi börja bekymra oss om slutresultatet av dessa revolutionära rörelser. Vilka slags regimer blir resultatet? Och till sist bör vi respektera deras rätt att själva bestämma.

  Ivo Vajgl (ALDE). - (SL) Fru talman! När den revolution som för närvarande utspelar sig på gatorna i Kairo är över kommer det egyptiska folket att välja ett politiskt system och sina ledare. Risken är också att det kommer att finnas somliga som ger president Mubarak äran för den positiva roll han har spelat i upprätthållandet av en viss stabilitet i Mellanöstern. Detta är dock inte den synpunkt som jag vill framföra just nu.

Utvecklingarna i Tunisien och Egypten visar vilken marginell roll som EU spelade i Medelhavsområdet och alla de regioner som omfattas av vår grannskapspolitik. Vi behöver reformera den europeiska grannskapspolitiken. Vi behöver en dynamisk strategi som handlar om att lösa aktuella frågor alltifrån Vitryssland, Ossetien, Abchazien, Nagorno–Karabach, Transnistrien, Cypern, till Palestina och Västsahara. Vi behöver en strategi för länderna i f.d. Sovjetunionen i Centralasien och Transkaukasien. Även där kommer demokratiseringsvinden att svepa fram. Man behöver inte vara profet för att se det komma. Det finns en hel del arbete för baronessan Ashton här. Var ambitiös så kommer vi att stödja dig.

  Malika Benarab-Attou (Verts/ALE). – (FR) Fru talman, baronessan Ashton! Efter att av misstag ha stött diktaturregimer utmed Medelhavets södra kust, efter vad man får förmoda som ett bålverk mot islamsk fundamentalism, måste vi nu ta itu med den utmaning som dessa historiska händelser utgör.

EU behöver se över sin nuvarande politik för auktoritära regimer och diktaturer. President Mubarak måste avgå nu. Det är vår plikt att stödja demokratierna och de demokratiska processer som befolkningarna i dessa länder väljer, i stället för att bara att påtvinga dem vårt eget perspektiv. Låt oss lyssna till deras röster, låt oss vara ödmjuka, låt oss inte förväxla sekularism och säkerhet. Förändringen pågår redan i dessa länder. Våra finansiella instrument behöver anpassas så att vi kan tillhandahålla tillförlitligt stöd till demokratins förkämpar…

(Talmannen avbröt talaren.)

  Marisa Matias (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Dessa båda länder och andra i regionen visar enligt min mening hur Europas ledare vid flera tillfällen på senare år lyckats att stå mer på affärsintressenas sida än på demokratins, och mer på diktatorernas sida än på de fattigas.

Jag är uppriktigt sagt oroad över den rådande situationen i Egypten och över dagens utveckling. Jag anser att vi hellre bör visa vår solidaritet än mana till lugn. Vi måste visa solidaritet med miljontals egyptier i Kairo och i hela landet som är trötta på hunger, trötta på förtryck och trötta på arbetslöshet. Därför måste vi säga att vi ska stå sida vid sida med dessa människor efter president Mubaraks tal i dag, sedan regimen släppt lös sina fähundar efter att berett vägen för våld. Vi får inte tillåta att en skrämseltaktik används för att få människor att gå hem.

Om vi hade hört sådana råd för 36 år sedan i Portugal, skulle vi ha gått hem. Det är bra att vi inte gick hem, eftersom det innebar att vi fick en demokratisk revolution.

  Jaroslav Paška (EFD). – (SK) Fru höga representant! Europeiska utrikestjänsten har ett stort antal anställda, specialister och analytiker. Våra experter borde därför vara i stånd att bedöma samhällsomvälvningarna både i Tunisien och i Egypten på ett sakkunnigt sätt, och rekommendera dig lämpliga EU-åtgärder för att hjälpa invånarna i dessa länder att lösa problemen med oönskade ledare. Den strutspolitik som vi hittills visat inför de interna oroligheterna i afrikanska länder har dock gett anledning att betvivla vår utrikestjänst handlingsförmåga.

Höga representant! Om det blir ytterligare fördröjningar i iscensättandet av en professionell reaktion på de aktuella händelserna i Tunisien och Egypten kommer våra skattebetalare med fog undra varför de betalar dessa skaror av olika byråkrater i EU:s utrikestjänst om de inte klarar att utforma en omedelbar och sakkunnig reaktion åt dig på de stormiga händelserna i Europa.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman, baronessan Ashton! Optimister anser att de revolutionära händelserna i Tunisien och Egypten kunde bli början till någonting liknande en arabisk revolutionens år – händelser av det slag som vi t.ex. såg i Östeuropa 1989. Som européer bör vi självfallet alltid stå på frihetens och demokratins sida och vi skulle vara mycket glada om så blev fallet. Vi får dock inte glömma att vi européer och västvärlden som helhet också i viss utsträckning har ingått avtal med de mest motbjudande och brutala diktaturerna i arabvärlden.

Vi bör inte göra oss några illusioner. Även om Facebook, Internet och Twitter är de moderna medlen att bedriva en revolution, ersätter de inte de demokratiska strukturer och den rättsstatsprincip som behöver finnas bakom kulisserna för att en revolution ska kunna klara övergången till ett demokratiskt system. Det som vi européer kan och bör göra är att säga vår mening och hjälpa till att bygga upp dessa demokratiska strukturer så att rättsstatsprincipen och en fri marknadsekonomi till sist kan införas i dessa regioner, vilket är nödvändigt för en demokrati.

  Catherine Ashton, vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. − (EN) Fru talman! Låt mig börja med att vara fullständigt tydlig. Jag accepterar inte principen att EU på något sätt har varit långsamt eller sent. Vi var först med att göra uttalanden om både Tunisien och Egypten. Vi började tala om Tunisien den 10 januari och jag gick ut med uttalanden om Egypten i förra veckan. Vi var före alla andra. Det är inte en tävling och inte en kapplöpning och jag accepterar inte den kritiken.

Jag instämmer inte heller i att vi var sena med att reagera. Vi har stått i kontakt med folk som är i Tunisien och med folk i Egypten, med våra delegationer, som jag lovordar för det som de tvingats klara av under de senaste veckorna. Vi har också haft direkt kontakt med regeringen och dess avdelningar. Ni bör också vara medvetna om de andra frågor som vi har hanterat under samma tid, och jag godkänner därför inte påståendet att vi har varit för tysta. Jag godkänner inte beskrivningen att vi inte har gjort tillräckligt.

Jag håller med om att det finns mer som vi kan göra. Gav ni mig alla verktyg som jag behöver i Lissabonfördraget? Troligen inte. Gav ni mig alla resurser som jag behöver? Troligen inte, men vi kommer att göra vårt bästa under de omständigheter inom vilka vi har utrikestjänsten och den roll som jag själv har. Jag är inte någon som kan gå ut och tala om mina egna uppfattningar. Jag talar för Europeiska unionen. Jag lyssnar på er och jag lyssnar på medlemsstaterna och jag lyssnar på kommissionen. Det är den roll som ni bestämde i Lissabonfördraget och det är detta som jag kommer att göra.

För en del av er som inte var här tidigare berättar jag att den tunisiska utrikesministern besökte mitt kontor i dag. Det var hans första resa utanför Tunisien och den gick till Europeiska unionen, eftersom jag hade bjudit in honom och eftersom han vet hur viktiga vi är, inte bara i dag utan nästa vecka och nästa månad och nästa år. När jag talar till honom talar jag på EU:s vägnar. Han vet att det jag säger kommer att backas upp av 27 länder, förhoppningsvis med Europaparlaments stöd och även med stöd av kommissionen.

Detta innebär något för dessa personer. Det innebär något att när vi talar är det ett budskap, inte nödvändigtvis en röst – som folk brukar säga. Det är samma budskap oavsett om det levereras av Tysklands rikskansler, Storbritanniens premiärminister, presidenten i något annat av de 27 länderna i Europeiska unionen. Vi säger samma sak. Det är därför som utrikesministrarna, som sammanträder på måndag, de slutsatser som de drar och de presskonferenser som de gav om alla de frågor som vi brottas med bortom vårt grannskap är så viktiga för människor ute på fältet. Vi får inte förlora detta ur sikte i någonting annat som vi gör.

Jag instämmer med er i att vi behöver vara mer aktiva på fältet för att uträtta mer och jag håller helt med om att vi behöver se över grannskapspolitiken. Jag har sagt detta under lång tid. Vi behöver se till att vi har en mer diversifierad strategi, att vi tar varje land för sig och arbetar oss fram till vad vi vill uppnå tillsammans med människorna i det landet. Ja till att göra mer tillsammans med det civila samhället, ja till att fokusera på de mänskliga rättigheterna och demokrati och ja till att ta itu med de gemensamma utrikespolitiska frågor som vi har med dem. Jag instämmer. Jag försöker göra det. Om ni tittar på det arbete vi har utfört under de senaste två–tre månaderna kommer ni att se ett gemensamt tema i det som jag har sagt, vilket är behovet av att vara mer aktiv i vårt grannskap. Det bör vara vår första prioritet efter att ha inrättat tjänsten och den behöver vara bättre, smartare och mer relaterad till deras behov.

Jag kan inte ta ansvar för vad som har skett före min tid, men jag tar ansvar för att omvandla det som jag ärvde till en strategi för framtiden som ni kan vara stolta över, så som jag själv tänker vara. Det börjar med det vi gör nu och hur mycket vi kan ta ansvar för och sedan går vi vidare.

Jag underskattar inte hur svår situationen är och hur snabbt den förändras. Jag instämmer med dem som också har påpekat att demokrati inte är ett ögonblick i tiden. Det är en process. Man bygger upp demokrati och man tillför de organisationer som kan arbeta med människor för att hjälpa dem att förstå deras mänskliga rättigheter, vad demokrati kan betyda och vad den kan göra – omvandlingen av samhället. Vi använder medvetet det ordet i rådets slutsatser eftersom jag tror på omvandling, inte bara för i dag och i morgon utan på lång sikt. Detta är vad EU erbjuder. Det är detta som vi i Europa erbjuder till våra grannar som blev våra partner och det är detta som vi erbjöd till våra egna medlemsstater. Det medförde en omvandling som kommer att vara i generationer. Det är detta som vi ägnar oss åt. Vi ägnar oss inte åt reflexmässiga reaktioner och automatiska svar. Vi ägnar oss åt att göra något som vi ger till människor för hela deras livstid, för deras barns livstid och längre än då.

Och självklart i allt detta har jag inte glömt de andra frågorna. Jag bevakar det som sker i Jordanien. Jag håller kontakten där. Jag är självklart engagerad i det som händer i Iran. Förrförra veckoslutet ägnade jag åt samtal med iranierna och ni vet hur starkt engagerad jag är i de mänskliga rättigheterna i Iran på grund av alla uttalanden som jag har gjort, på grund av alla frågor som vi har väckt.

Jag har verkligen inte glömt fredsprocessen i Mellanöstern. Jag talade med George Mitchell i går. Vi kommer att träffa premiärminister Salam Fayyad i morgon. Vi samtalar med Mellanösternkvartetten. De möts på lördag vid säkerhetskonferensen i München, där jag kommer att vara ordförande för kvartetten under mötet.

Jag har inte glömt någon av de andra frågorna. Inte heller har jag glömt Albanien, där Miroslav Lajčák åker tillbaka på mina vägnar nästa vecka för att fortsätta dialogen. Vi har inte glömt någonting annat som behöver åtgärdas, inte heller de frågor som vi kommer att debattera i parlamentet i kväll.

Och jag ansvarar inte för vad Tony Blair säger. Jag kanske har samma språk. Jag kommer från samma politiska parti, men jag ansvarar inte för honom och jag ska inte hållas ansvarig för honom heller.

Nästa vecka reser jag till säkerhetsrådet, också på era vägnar. Vid säkerhetsrådet har vi återigen tillfälle att visa vad EU har att erbjuda dessa människor i dag och i morgon. Det är verkligen viktigt att jag får ert stöd till detta – inte tyst, jag kan vara mycket högljudd – men ordentligt med sammanhållning, vägledning, med avsikt, med en strategi och en plan så att jag kan ge den tunisiska utrikesministern en plan när han kommer till mitt kontor. Jag säger inte att det är väldigt trevligt att träffa dig, kom och prata med mig framför TV-kamerorna i fem minuter. Nej. Jag sade till honom att vi ska sitta ned i en timme och vi ska gå igenom din plan, det som jag anser att vi kan erbjuda dig. Hur mycket pengar? Vad kan jag göra? Vad behöver jag ändra? Vilka instrument behöver vi sammanställa? Hur mycket flexibilitet har jag fått nu? Hur mycket behöver jag få? Vad behöver ni från oss, Europeiska investeringsbanken, Afrikanska unionens bank, Förenta staterna, era övriga partner? Hur bygger vi upp planen?

Sedan träffade jag Jemens utrikesminister och vi gjorde samma sak: vad gör den grupp av länder som är vänner till Jemen för att inrätta en ny utvecklingsfond? Gör vi detta med de arabländer som jag har talat med? Vad gör vi?

Enligt min mening är det så som EU bör arbeta och detta är vad jag varje dag gör och kommer att fortsätta att göra på era vägnar.

Nu hoppas jag att jag strax kan lämna denna debatt och be en annan kommissionsledamot ta över. Jag ber om ursäkt för det, men händelserna i Egypten utvecklas som ni helt riktigt har påpekat och jag kan tala om för er vad vi också har gjort medan vi har pratat härinne. Vi har skickat budskap, vi har talat med biträdande utrikesministern på mina vägnar. Budskapen har nu gått direkt in. Säkerhetsstyrkorna måste ingripa direkt för att stoppa våldsupptrappningen. Det budskapet kom från mig medan jag också satt här och talade till er. De måste ta ansvar. Regeringen är skyldig att ta ansvar för att skicka in armén för att hjälpa människor och se till att medborgarna får skydd nu. Ambulanser måste släppas in och ut från torget. Vi har nämligen fått höra att de inte släpps in. Jag kommer att tala med vice president Omar Suleiman så snart som jag har lämnat kammaren. Samtalet kopplas upp nu och det är därför som jag ber er ursäkta mig och låta mig gå.

Det pågår ett möte där man försöker utarbeta en färdplan tillsammans med opposition, nu då europeiska ledare är upptagna på våra vägnar med att tala med andra ledare i regionen och få dem att också ringa upp. Detta måste vara en telefonkedja av ett slag som ni aldrig har sett förut, med ledare som talar med ledare och för fram budskapet till Egypten. Medan allt detta pågår, har vi ett krismöte på mitt kontor för att utarbeta exakt vad vi ska göra i vilken eventualitet vi än hamnar i.

Detta är det som jag har gjort varenda dag sedan krisen började, med det som hände i Albanien, med det som hände i Vitryssland, med det som vi gjorde i Sudan, där vår särskilda företrädare ledde en arbetsgrupp och där Véronique De Keyser såg med egna ögon ute på fältet vad EU gjorde.

Det är detta som vi gör. Skulle vi kunna göra mer? Självklart. Önskar jag att jag kunde fyrdubbla mig? Ja, det gör jag. Anser jag att verktygen är de rätta? Nej. Anser jag att vi har gjort framsteg? Ja. Anser jag att vi kan göra mycket mer? Självfallet.

Om allt som ni vill att jag ska göra är att dyka upp och ses tillsammans med alla och envar, kommer jag inte att göra det. Det som jag kommer att göra för er är att leverera det som jag anser att EU skapades för att göra, nämligen att sätta demokrati och de mänskliga rättigheterna i centrum för varenda åtgärd som vi vidtar och stödja människor i Egypten och Tunisien i dag.

(Applåder)

  Talmannen. − Jag har mottagit sex resolutionsförslag(1) som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen om resolutionsförslagen om Tunisien kommer att äga rum på torsdag.

Omröstningen om resolutionsförslagen om Egypten kommer att äga rum under den andra sammanträdesperioden i februari.

Skriftliga förklaringar (artikel 149)

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) Under de senaste dagarna har läget i Tunisien och andra länder i södra Medelhavsområdet ställts på sin spets. Dussintals människor som deltog i de våldsamma demonstrationerna mot de höga levnadskostnaderna och avsaknaden av en fri marknad i landet har mist livet. Jag vill också passa på att påminna om att EU 1995 inledde ett partnerskapsprogram för Medelhavsområdet i Barcelona, med målet att få till stånd ekonomiskt, politiskt, militärt och socialt samarbete. För närvarande är dessa mål långt ifrån uppnådda. Den dramatiska situationen i Tunisien visar det omedelbara behovet av en europeisk vision för Medelhavsområdet, eller att engagera de södra länderna i den nuvarande partnerskaps- och grannskapspolitiken. Läget i Egypten har förvärrats bara under de senaste timmarna. Det har kommit rapporter om att flera personer har skadats och dödats i de sammandrabbningar som har ägt rum i hela landet mellan polisen och människor som demonstrerat mot president Mubaraks regering. Jag anser att den väg vi måste ta i dessa länders intresse, men särskilt i EU:s, är att stödja ekonomiska och sociala reformer som kan tillgodose en stor del av befolkningens förväntningar och som måste föra med sig fred och en successiv förbättring av levnadsvillkoren i länderna i Nordafrika.

  Richard Falbr (S&D), skriftlig. – (CS) År 1995 presenterade EU det ambitiösa målet att skapa fred, stabilitet och välstånd i Medelhavsregionen. Medelhavsländerna fick finansiering på villkor att de skulle genomföra de nödvändiga ekonomiska och politiska reformerna. Ingenting av detta har dock skett. I de flesta fall leddes EU:s försök att hjälpa sina grannar i söder snarare av rädslan att radikala islamister skulle få makten och därmed hota stabiliteten i regionen. Som historien har visat lönar sig inte stöd till auktoritära regimer. Det lönade sig inte för Förenta staterna i Syd- och Centralamerika, och det lönar sig inte för EU heller. En del kritiker kallar oss med rätta för hycklare. Vi talar om mänskliga rättigheter, om behovet av social dialog och om ekonomisk utveckling och ändå har vi i årtionden struntat i att Tunisien och andra nordafrikanska länder har styrts av grymma och odemokratiska regimer. Det måste sägas att detta inte är något mindre än ett dramatiskt fiasko för dem som har stött en sådan politik. Den pinsamma uppmaningen från EU:s företrädare till Mubarak att arrangera demokratiska val är just det trista resultatet av denna misslyckade politik.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Upprorsvågen i länderna i Afrika och befolkningarnas kamp, i synnerhet i Tunisien och Egypten, kräver största möjliga uppmärksamhet och solidaritet av oss. När det gäller Egypten, vars befolkning fortsätter att kämpa för sina sociala och arbetsrelaterade rättigheter, för social rättvisa, för demokrati och frihet, fördömer vi skarpt det förtryck som på order av president Mubaraks regering har och fortsätter att riktas mot de kämpande arbetstagarna och befolkningen och vi hyllar de nästan 100 egyptier som dödats av statens våld.

Precis som i Tunisien och flera andra länder i arabvärlden och i Afrika är läget i Egypten oupplösligt förknippat med kapitalismens fördjupade kris och den våldsamma antisociala offensiven som kännetecknar den, inte minst vad gäller den exponentiella arbetslösheten bland de unga och den exponentiella prisstegringen på livsmedel.

Händelserna nyligen i Egypten och den breda samhällsrörelse som präglar dem är också oupplösligt förknippad med modet, ståndaktigheten och beslutsamheten hos de organisationer som företräder arbetstagarna, och andra progressiva folkrörelser som har vidtagit viktiga åtgärder i kampen under många år och under mycket svåra omständigheter. Vi fortsätter att argumentera för en politisk lösning inom ramen för en strikt respekt för det egyptiska folkets suveränitet, fritt från alla ingripanden, manipulationer eller påtryckningar utifrån.

  Filip Kaczmarek (PPE), skriftlig. – (PL) Aktuella händelser i Tunisien och Egypten kan vara nyckeln till framtiden för hela regionen. Samhällena i regionen har inte haft möjlighet att uttrycka sina ambitioner, drömmar eller farhågor öppet under mycket lång tid. Vi vet ännu inte vad händelserna i Nordafrika kommer att leda till. Det som är säkert är att vi bör försöka att utöva större inflytande över hur situationen utvecklas. Trots allt äger dessa händelser rum i länder i vårt omedelbara grannskap. Europa har faktiskt haft en hel del inflytande i den region vi diskuterar. Vi har länge känt till att lokala regeringar inte alltid motsvarar alla förväntningar i deras samhällen. Den gnista som startade protesterna var de problem som oftast underblåser samhälleligt missnöje – fattigdom, hopplöshet och myndigheternas arrogans. Jag tror inte att Tunisien och Egypten drömmer om demokrati så som vi uppfattar det i västvärlden. Människor drömmer helt enkelt om ett bättre liv och ett bättre liv betyder inte nödvändigtvis demokrati. Förtjänar de ett bättre liv? Ja, de gör de verkligen. Alla har rätt till ett bättre liv och rätt till respekt för sin mänskliga värdighet, rätt till frihet och utveckling. Må deras förhoppningar infrias snabbt och utan blodspillan. Tack så mycket.

  Tunne Kelam (PPE), skriftlig. – (EN) Den första slutsats som kan dras i fråga om de genomgripande förändringar som äger rum i Tunisien, Egypten och på annat håll är att den demokratiska världen var helt oförberedd på dem. Både EU och Förenta staterna togs på sängen och måste fortfarande improvisera i sina reaktioner och ställa in sig på dessa revolutionära utvecklingar.

Samma sak hände för 20 år sedan vid Sovjetunionens sammanbrott. Det visade sig att tusentals kremlologer i sin analys hade avfärdat den latent mäktiga kraft som slutligen störtade Sovjetdiktaturen – det förslavade folkets frihetslängtan.

Det rådande läget har exponerat en inneboende svaghet i den nyss inledda europeiska gemensamma utrikespolitiken. Det har blottat en kronisk kris i de värden som EU officiellt bygger på. I realpolitiken har dessa värden konsekvent nonchalerats eller nedvärderats till förmån för stabilitet eller pragmatiska och kortsiktiga förbindelser.

Detta är tillfället att förstå att om man bortser från förtryck av frihet med motiveringen att man skyddar stabiliteten och ekonomiska intressen är dömt att leda till förödande politiska misstag. Endast verklig demokrati kan ge långsiktig stabilitet. Att förlita sig på demokratiska regimer innebär att blåsa mer luft i ballongen av självbedrägeri som kommer att explodera förr eller senare, vilket leder till allvarliga moralförluster för deras demokratiska partner.

  Krzysztof Lisek (PPE), skriftlig. – (PL) Experter anser att upploppen i Tunisien har orsakat en dominoeffekt. Det är mycket troligt att nästa land i regionen efter Tunisien och Egypten att erfara förändringar kommer att bli Jemen. Libyen, Algeriet, Jordanien, Syrien och Marocko har också nämnts. Globalisering och det åtföljande fria informationsflödet öppnar ögonen på medborgarna i dessa regimer. De vill ha förändring, ett anständigt liv i en modern demokratisk stat och lagstiftning som antagits enligt öppna principer. I situationer av detta slag bör EU främja dessa värden och göra allt vad det kan för att se till att arabländerna undviker inbördeskrig eller att extremister tar makten. Jag vill framhålla att vårt stöd måste begränsas till politiska åtgärder och inte får innefatta militära åtgärder. Som Europeiska unionen bör vi stödja arabländerna i deras fredliga strävan efter reformer. Det finns ett klart behov av dialog, både med företrädarna för de avgående myndigheterna och med oppositionen, även islamiska rörelser. EU behöver vara mer närvarande i regionen och hela den europeiska grannskapspolitiken behöver ses över. Då kommer det att bli möjligt att främja demokrati mer effektivt, inte bara i arabländerna utan även i länder som är våra grannar i öster, exempelvis Vitryssland. Vi behöver effektiva strategiska planer som inbegriper lämpligt ekonomiskt EU-bistånd för att främja demokrati, det civila samhället och de mänskliga rättigheterna. Jag anser att EU bör agera gemensamt och entydigt fördöma antidemokratiska regimer.

  Nuno Teixeira (PPE), skriftlig. – (PT) De händelser som äger rum i oräkneliga arabländer, särskilt i Tunisien och Egypten, är demonstrationer som kommer att skrivas in i historien om befolkningars frigörelse från auktoritära regimer som inte respekterar grundreglerna för ett demokratiskt samhälle: rättsstatsprincipen och försvaret av de mänskliga rättigheterna.

Nu är det viktigt att ompröva de kort- och långsiktiga strategierna för Tunisien och Egypten i den långa processen för övergång till demokrati, för att förhindra att extremistgrupper kommer till makten. Jag välkomnar EU-uppdraget i Tunisien för att utvärdera det rättsliga läget i stadiet före valet och observatörsuppdraget för detta val: samma åtgärder måste vidtas så snart som stabilitet har uppnåtts i Egypten.

Trots detta anser jag det oerhört viktigt att se över den grannskapspolitik som vi har sett varit oförmögen att ta ställning för ett av sina mål: främjandet av demokrati och de mänskliga rättigheterna. Det bör enligt min mening finnas en större mångfald i uppläggningen av avtalen mellan EU och Medelhavsländerna, som bör ha en direkt effekt på det civila samhället. I dialog med Tunisien, Egypten och deras grannländer bör vi eftersträva målet att garantera demokratisk stabilitet. För att uppnå detta måste strategier utformas och resurserna för de nödvändiga socioekonomiska och politiska reformerna behöver ökas.

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig. – (EN) Samtidigt som demokratiska framsteg i arabvärlden bör främjas får EU:s strategiska intressen inte äventyras. Händelserna i Tunisien och Egypten har visat att envälde inte är en lösning. Trots detta garanterar inte dessa händelser en demokratisk utgång. Den senaste utvecklingen har visat att demokratiska revolutioner kan kapas av välorganiserad, militant islamism. Den iranska revolutionen 1979 är ett omtalat exempel på en demokratisk resning som förvandlades till envälde. Vi bör slå an en fin balans mellan president Mubaraks socialpolitik och Egyptens strategiska linje. Egypten är en seglivad allierad, landet anslöt sig till de styrkor som befriade Kuwait och tryggade över 30 års fred med Israel. Det finns hopp och det finns risker i de händelser som utspelar sig i Egypten. Demonstranterna och deras legitima krav är ett äkta uttryck för behovet av öppen debatt. Men det finns en stor risk för förtryckande beteende, metoder och politik i det egyptiska samhället. Kvinnlig omskärelse, godkännande av offentliga avrättningar, tortyr och strikt tolkning av islamsk lag är utbredda företeelser. Muslimska brödraskapet förespråkar öppet denna agenda och tillskrivs 20 procent av väljarsympatierna. Nu krävs det försiktighet om demokratin ska ha en framtid i Egypten.

  Antonio Masip Hidalgo (S&D), skriftlig. – (ES) Instabiliteten i Medelhavsområdet och Suez ökar tyngden av våra argument om vikten av kol.

Låt oss stödja energi som produceras inom EU, vilket är en säker resurs.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) De upplopp som utlöstes i arabvärlden av den unge Mohamed Bouazizi som tände eld på sig själv uppvisar inte några som helst uttalade religiösa eller ideologiska drag. Socioekonomiska krav var naturligtvis den främsta angelägenheten vid en tidpunkt då prisstegringarna på livsmedel i Egypten hade förvärrat de hårda villkoren för den hälft av landets 80 miljoner invånare som kämpar för att överleva under fattigdomslinjen på två dollar per dag. I vår inställning till de händelser som utspelar sig i arabvärlden måste vi för det första beakta det naturliga stödet för frihetslängtan. För det andra får vi inte ignorera hoten mot den globala stabilitet som kan bli följden av en kollaps i regionen, som blir allt mer oförutsebar, kaotisk eller står under islamistiskt inflytande. Det finns alarmerande signaler om att många av demonstranterna inte alls strävar efter den västerländska modellen av demokrati, snarare motsatsen. Jag kan inte avsluta utan att tänka på den ryska invasionen av Georgien för två år sedan när den överrumplade västerländska världen tyst tittade på och helt enkelt ignorerade den. Ännu en gång pågår avgörande utvecklingar utmed EU:s gränser och vi står oförberedda. Ännu en gång är vi inte med i händelserna trots att de i många avseenden direkt berör den europeiska stabiliteten.

  John Attard-Montalto (S&D), skriftlig.– (EN) Det första utländska besöket som den nye tunisiske premiärministern gjorde var till Europeiska unionen. Baronessan Catherine Ashton välkomnade premiärministern och det uppskattades tydligt att EU var målet för hans första utländska besök. Valet i sig är viktigt eftersom den tunisiske premiärministern ville ge ett klart budskap om den väg han önskade att hans land skulle ta. EU står för demokrati, rättsstatsprincipen, respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande principer. EU står för stabilitet och säkerhet, i det här fallet i Medelhavsregionen. Tunisien är en av Maltas närmaste nordafrikanska grannar. Vad som sker under denna övergångsperiod är inte bara viktigt för mitt land utan också för regionen. Jag är optimistisk om att Tunisien, som anses vara en moderat stat, kommer att fortsätta sin utrikespolitik i samma riktning. Jag är också hoppfull om att den inhemska situationen kommer att förbättras. Det är viktigt att EU syns i olika bistånds- och utvecklingsprogram för Tunisien. Länder som bekänner sig till demokratiska värden och bidrar till stabilitet och säkerhet i en region måste få uppskattning för sina strävanden. Därför är det viktigt att EU visar denna uppskattning både tydligt och konkret.

  Rafał Trzaskowski (PPE), skriftlig. – (PL) FN tillkännagav i går att över 200 personer har dött till följd av oroligheterna i samband med revolutionen i Tunisien. Detta är den tragiska sidan av händelserna i söder som kom som en överraskning. Det borde övertyga alla av oss att göra desto större ansträngningar för att uppnå en demokratisering av både detta land och regionen som helhet, särskilt sedan den gamla ordningen kollapsar framför våra ögon även i Egypten. Tyvärr, kunde det inte bli frågan om att EU sjunger från samma notblad. Låt oss inte lura oss själva att den nyinrättade EU-diplomatin kommer att spela en ledande roll från allra första början när de enskilda medlemsstaterna har så starkt skilda intressen. När det gäller Tunisien är dock de instrument som står till vårt förfogande kanske mindre imponerande, men de klarar att ge mycket konkreta resultat. De inbegriper EU:s grannskapspolitik, som för närvarande genomgår en översyn och som bör anpassas på lämpligt sätt med hänsyn till de aktuella händelserna. De inbegriper också möjligheten att skicka en EU-observatörsstyrka, och det finns troligen inte längre någon som behöver övertygas om behovet av att göra det. Detta är konkreta uppgifter som Europaparlamentet nu måste ägna sin uppmärksamhet åt.

  Kristiina Ojuland (ALDE), skriftlig. – (EN) Även jag vill uttrycka min beundran för modet hos det tunisiska och egyptiska folket som visat sitt missnöje och sin besvikelse över de båda ländernas respektive regimer. Vid det här laget har oron eskalerat och det finns ingen återvändo. EU måste bidra till den övergångsprocess som har satts igång. Det finns de som manar till försiktighet och bibehållande av status quo, framför allt i Egypten. Dessa påstår att ett störtande av regimen kan leda till inbördeskrig, vilket i sin tur kan resultera i att religiösa fundamentalister tar makten. Jag anser inte att det är vår sak att spekulera i vad som eventuellt kan ske i dessa länder. Jag vill påminna er om att det när östblocket var på väg att kollapsa fortfarande fanns de som inte ville rubba jämvikten av rädsla för framtida instabilitet i regionen. Låt oss inte göra samma misstag, utan låt oss i stället göra vårt bästa för att hjälpa människorna i Tunisien och Egypten att lägga grunden för verkliga demokratier. Jag är övertygad om att islam och demokrati inte är oförenliga – Indonesien, som är en demokrati, har den största muslimska befolkningen i världen.