Muntliga röstförklaringar

Betänkande: Christel Schaldemose (A7-0033/2011)

  Francesco De Angelis (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Christel Schaldemose för hennes betänkande som framför allt måste lovordas för sina förslag om konkreta åtgärder för att stärka övervakningssystemen för hanteringen inom den gemensamma inre marknaden av produkter som är säkra för EU:s konsumenter.

Det är ett initiativbetänkande men det är förtjänstfullt genom sin korrekta inriktning på att fullborda den inre marknaden och att skydda EU:s konsumenter. Att garantera säkerhet innebär att man skapar spårbarhetssystem som är pålitliga genom produktens hela livscykel. I detta avseende innehåller betänkandet effektiva förslag: skapandet av en informationsdatabas om produktsäkerhet, stärkandet av gemenskapens system för snabbt informationsutbyte (RAPEX) när det gäller osäkra produkter från tredjeländer och större möjligheter för övervakningsmyndigheterna att dra tillbaka produkter som innebär allvarliga risker från marknaden.

Avslutningsvis vill jag framhålla att det är vår uppgift att se till att de produkter som förekommer på den europeiska marknaden är säkra för de mest sårbara konsumenterna, särskilt barn, äldre och funktionshindrade.

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Fru talman! Det har förekommit mycket diskussion om konsumentsäkerhet när det gäller livsmedel, men ibland glömmer vi att normala vardagsvaror kan innebära lika allvarliga hot mot vår hälsa, ibland t.o.m. mot vårt liv, särskilt när det gäller små barn. Det viktigaste instrumentet för att övervaka varor som släpps ut på marknaden är kontinuerlig marknadsövervakning, och det är viktigt med lämplig lagstiftning, särskilt när det gäller övervakning av elektronisk handel.

Det är självklart viktigt med lämpligt samarbete mellan konsumentorganisationer, nationella myndigheter, tillverkare och säljare. Låt oss dock inte vara överdrivet nitiska, utan låt oss i stället föra en lugn diskussion om hur man definierar en riskabel produkt. Låt oss inte glömma att det inte bara är viktigt att bruksföremål har en lämplig utformning och att man använder säkra material för att tillverka dem. Det är lika viktigt att använda dem med sunt förnuft och att barn som har tillgång till dem står under ordentlig tillsyn. Tack så mycket.

  Lara Comi (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I dag har parlamentet antagit ett betänkande om allmän produktsäkerhet, vilket är ännu ett viktigt steg i riktning mot ett stärkande av konsumentskyddet i EU.

I betänkandet framhålls faktiskt vikten av spårbarhet under produktens hela livscykel, och kommissionen uppmanas att vidta åtgärder för att bedöma och utvärdera nya tekniker för att stärka konsumentsäkerheten till så fördelaktiga kostnader som möjligt. Genom att EU-konsumenterna får möjlighet att känna till alla aspekter av en produkt ökar deras medvetenhet och stärks deras skydd. Jag tror att nya tekniker kan bidra till att bekämpa förfalskningar, särskilt inom textilsektorn.

Syftet med betänkandet är att skydda konsumenterna men också att skydda de företag i Europa som inte har beslutat att utkontraktera sin verksamhet. Genom detta betänkande kan vi säkert finna en utmärkt lösning på den fortsatta tvistefrågan om full spårbarhet i beteckningarna på produkter av icke-europeiskt ursprung.

Betänkande: Michèle Rivasi (A7-0035/2011)

  Paolo Bartolozzi (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Antagandet av Michèle Rivasis betänkande är resultatet av en utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010, och syftet med utvärderingen är att fastställa generella normer för hur man bör agera i framtida akuta situationer på hälsoområdet.

Efter en lång och framgångsrik revideringsfas fastställs i betänkandet att de viktigaste principerna är samarbete, självständighet och öppenhet. Det ställs krav på mer omfattande och bättre samarbete mellan medlemsstaternas sjukvårdsmyndigheter och EU:s institutioner för att man ska kunna hantera riskerna på ett enhetligt och rimligt sätt.

I betänkandet syftar man till en förändrad strategi i medlemsstaterna när det gäller deras nationella planer för att hantera influensa, bland annat vaccinlager, publicering av namnen på alla de experter som rådfrågas av de europeiska sjukvårdsmyndigheterna och ett effektivt och förtroendefullt förhållande till de medier som ansvarar för att sprida budskap om folkhälsan. Därför har vi röstat för betänkandet.

  Marisa Matias (GUE/NGL). – (PT) Fru talman! Vi vet mycket väl vad som hände med influensa A, och detta bör tjäna som en läxa för oss alla. Jag vet inte om ni kommer ihåg hur allt detta började, men sanningen är att det började på ett sätt och att de efterföljande reaktionerna inte alls stod i proportion till problemets omfattning.

Därför är det betänkande vi röstar om här i dag så viktigt: vi måste dra lärdom av vad som gjordes så att det inte upprepas. Vi har rätt att veta vem som fattade besluten, hur allting hände och vem det var som beslutade att det skulle ske på detta sätt. Vi har också rätt att veta vilka länder som reagerade på ett visst sätt och varför de reagerade utan att visa öppenhet, och detta måste vi få veta utan att lämnas i minsta tvivelsmål. Vi har nämligen fortfarande våra tvivel om det var några affärer med i spelet. Vi behöver en garanti för att det inte finns några spår kvar, oavsett om det var några affärer med i spelet eller ej i samband med denna influensa.

Därför anser jag att man måste ta itu med allt som innebär risker för folkhälsan, men man måste också ta hänsyn till hur detta görs och vem det är som betalar.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Fru talman! En av de viktigaste slutsatserna i det betänkande om hanteringen av H1N1-influensan som vi har röstat igenom är avsaknaden av en oberoende utvärdering utförd av nationella och europeiska sjukvårdsorgan. Detta leder till dåligt underbyggda beslut på sjukvårdsområdet. Det är oroväckande att ett vaccin aldrig tidigare har fått marknadsauktorisation utifrån så få tillgängliga data om vaccinets effekter, vilket f.d. ECDC-chefen Zsuzsanna Jakab hävdade i ett svar på en fråga om säkerheten för adjuvantia i vaccinet mot H1N1-pandemin. Det krävs större insyn i beslut som gäller människors hälsa. I Polen har hälso- och sjukvårdsministern beslutat att inte köpa vacciner eller genomföra något vaccinationsprogram, trots påtryckningar från medierna och många andra grupper. Man kanske kan förlåtas för att man undrar över hur stressande det är för medborgarna att dagligen bombarderas med information om att de bör vaccineras. Man kanske också kan förlåtas för att man undrar om det är etiskt att uteslutande inrikta sig på profit, att försumma medborgarnas hälsa och att som en följd härav undergräva förtroendet för de officiella vaccinationsrekommendationer som är avsedda att skydda oss mot epidemier. Tack så mycket.

Betänkande: Crescenzio Rivellini (A7-0023/2011)

  Antonello Antinoro (PPE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! De rekommendationer som antagits av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) har tills vidare införlivats med EU-lagsitftningen på ett provisoriskt sätt, genom årliga regleringar av fiskemöjligheterna. Dessa regleringar avser åtgärder för konservering, förvaltning, utnyttjande, övervakning och försäljning av fisk- och akvakulturprodukter i Medelhavet.

Eftersom dessa rekommendationer har en permanent karaktär krävs det dock ett mer stabilt rättsligt instrument för att de ska kunna införlivas med EU-lagstiftningen. Därför är det lämpligt att införliva dessa rekommendationer via en enda lag som i framtiden kan kompletteras med ytterligare rekommendationer. Detta är vad vi har gjort i dag, och det kommer att ge lagen större stadga samtidigt som det innebär ett viktigt steg i riktning mot förenkling.

På denna punkt är AKFM:s avtalsslutande parter skyldiga att se till att de överenskomna åtgärderna genomförs fullt ut från och med överenskommet datum. Därför var det nödvändigt att i tid införliva denna lag med EU-lagstiftningen för att dessa internationella åtgärder ska vara direkt tillämpliga på fysiska och juridiska personer runtom i EU och för att det ska råda rättssäkerhet i detta avseende.

  Marek Józef Gróbarczyk (ECR). – (PL) Fru talman! Vår grupp stöder detta betänkande eftersom det är ett inslag av helt avgörande betydelse i planerna för en gemensam framtida fiskeripolitik. Med tanke på de förändringar vi står inför är regionaliseringen ytterst viktig, och det är lika viktigt att se till att denna politik bygger på just regionalisering.

Vi kommer att få en debatt om kasserad fisk, en skamlig debatt om en illa genomtänkt lagstiftning. Lagstiftningen bör bygga på åtgärder av detta slag eller, med andra ord, på regionalisering, och vi bör skapa en gemensam fiskeripolitik som tar hänsyn till detta. Tack så mycket.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Fru talman! Om vi tittar på utvecklingen för våra gemensamma avtal, den gemensamma fiskeripolitiken och den gemensamma jordbrukspolitiken, kan människor tydligt se resultatet.

Medan detta på vissa områden har lett oss till att öka produktionen till artificiella priser har vi också sett våra fiskbestånd tömmas och vi har sett problem med kasserad fisk. Det är alldeles uppenbart att systemet har misslyckats. Det är dags för oss att erkänna att det bästa sättet att gå vidare är ett system som bygger på äganderättigheter och äganderättigheter som går att överföra till framtida generationer som är intresserade av att säkerställa resurserna inte bara för sin egen generation utan också för framtida generationer.

Om vi bara kunde lära oss att följa lagen och om vi bara kunde tillämpa äganderättigheter på fiskeripolitiken skulle vi få en hållbar fiskeripolitik, inte bara när det gäller EU:s gemensamma fiskeripolitik utan också globalt, och då skulle vi inte behöva dessa avtal.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Fru talman! Varje dag dumpas tusentals ton död fisk från fartyg i havet. Fisken sjunker – fjällen och benen belastar havsbottnarna och de lider av ett havs förvandling till någonting rikt och främmande – så som Storbritanniens nationalskald uttrycker det. För en gångs skull är metaforen alltigenom träffande. Nu har kommissionen sent omsider vaknat, flera år efter att problemet med dumpning av fisk först uppstod, och har försökt göra någonting åt det.

Varje lösning som föreslås av kommissionen skulle dock i sig innebära perversa incitament – man kan begränsa antalet dagar en båt är ute till havs, man kan begränsa storleken på maskorna i nätet och man kan tvinga skepparna att landa varenda liten skarpsill de fångar. Allt detta bottnar i det existentiella problem som den gemensamma fiskeripolitiken rymmer, och problemet är just att det är en gemensam politik. Den definierar fiske som en gemensam resurs som alla nationer har lika stor tillgång till. Ingen har något ägande och därför är det ingen som är motiverad att betrakta fiske som en förnybar resurs.

Vi måste kopiera vad Island, Nya Zealand, Falklandsöarna och andra platser har gjort genom att motivera skepparna att konservera och genom att ge dem äganderättigheter. Det enda sätt man kan göra detta på är genom att återinföra nationell kontroll över territorialvatten.

ORDFÖRANDESKAP: STAVROS LAMBRINIDIS
Vice talman

Betänkande: Anni Podimata (A7-0036/2011)

  Jens Rohde (ALDE). – (DA) Herr talman! En stor majoritet i parlamentet har än en gång beslutat att vi här i kammaren ska stödja en skatt på finansiella translaktioner. Av alla de skatter som vi kan tänkas införa är den så kallade Tobinskatten den dummaste av alla. Det enda positiva man kan säga om denna skatt är att det aldrig har blivit något av den. Om den nu var ett uppenbarelseodjur, varför införde man den då inte för flera år sedan?

Första gången den togs i beaktande var i början av 1970-talet. Varje gång det är kris dras den här gamla åtgärden upp och efter en liten stund inser vi att den inte är någon bra idé. Det är helt enkelt ingen bra idé att införa en skatt endast i Europa eftersom vi har fristäder och kapitalet därmed kan flytta någon annanstans i Europa. Det är snarare en skatt på handel än en på vinster. Tobinskatten är ingen lösning på någonting, vilket James Tobin själv erkände för några år sedan.

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den senaste ekonomiska och finansiella krisen har blottat allvarliga brister i de rättsliga och tillsynsmässiga ramarna för det globala finanssystemet.

I EU följdes finanskrisen av en relativt stor statsfinansiell kris där en viktig faktor var det överdrivna och i flera fall omotiverade marknadstrycket på nationella obligationer. Ännu en gång var det kortsiktiga och höggradigt spekulativa transaktioner som stod i centrum för krisen, vilket understryker det tydliga sambandet mellan ineffektiv finansiell reglering å ena sidan och tillsyn och de offentliga finansernas hållbarhet å den andra.

Krisens ekonomiska kostnader återstår att utvärdera till fullo. Vad som dock är helt klart vid det här laget är att världen och EU inte har råd med och inte bör tillåta ännu en kris av motsvarande storlek.

För att vidta omfattande och integrerade åtgärder mot krisen behöver vi nya och innovativa finansieringsmekanismer som kan tygla spekulationen och återställa finanssektorns huvuduppgift. En förändring är därför nödvändig, och den bör ske i en extremt positiv riktning.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag är för att införa en global transaktionsavgift. Kommissionen bör göra en konsekvensanalys så snart som möjligt för att se om en sådan avgift kan införas på europeisk nivå i ett första steg, och det är EU som bör fatta besluten mot bakgrund av denna analys.

I London får man varje år in skatteintäkter på sju miljarder euro genom en extra börsskatt. Det är inte riktigt samma sak som den transaktionsavgift som vi diskuterar här, men resultaten från London och effekterna av dem är hoppingivande, så kommissionen bör genomföra en konsekvensanalys omgående, så att vi sedan kan fatta beslut på EU-nivå.

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den ekonomiska och finansiella krisen som har haft Europa i sitt grepp de senaste åren har avslöjat allvarliga brister i de rättsliga ramarna.

Vi måste utarbeta nya instrument som kan tygla spekulationen och återställa finanssektorns uppgift. Vi måste möta den reala ekonomins behov och stödja långsiktiga investeringar samtidigt som vi ser till att ansvaret blir jämnt fördelat mellan de största finansiella aktörerna. På så sätt kommer vi att kunna skapa nya resurser för att möta globala och europeiska utmaningar såsom klimatförändringarna och de mål som ställts upp i Europa 2020-strategin.

Jag hoppas dock att man lägger mer krut på åtgärderna för offentlig tillsyn av och transparens i innovativa finansieringssystem som ju är en nödvändig förutsättning för att de ska kunna införas.

  Salvatore Caronna (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att antagandet av Anni Podimatas betänkande utgör ett viktigt steg framåt mot en mer balanserad, progressiv och starkare ekonomisk och statsfinansiell politik i Europa.

Alla har nu insett att Europa, som samordnande myndighet för de 27 länderna, omedelbart måste skaffa ekonomiska och finansiella instrument som kan kontrollera ekonomin och inte bara foga sig efter den. Av den anledningen har den föreslagna beskattningen av finansiella transaktioner orsakat mycket ståhej, väckt stor uppmärksamhet och skapat många diskussioner. Det betyder mycket att majoriteten av parlamentet har röstat för förordningen eftersom man nu för första gången inte bara låter saken bero, och därmed har vi tagit ett steg framåt.

Jag hoppas verkligen att kommissionen och rådet fortsätter på den vägen.

  Mario Pirillo (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den senaste ekonomiska krisen har avslöjat allvarliga brister i systemet för att övervaka finanssektorn och ett behov av att åtgärda dem med nya instrument och en ny statsfinansiell politik.

Finanssystemet har börjat alstra vinster från spekulativa transaktioner och det är absurt att denna sektor inte beskattas på något sätt. Vi behöver ett botemedel, en skatt på finansiella transaktioner, och därför röstade jag för.

På andra områden, som till exempel energi och miljö, har EU lyckats bli världsledande i sin politik och har stått som exempel och inspirerat andra länder utanför EU. Jag anser att vi bör göra detsamma när det gäller finanssystemet. Jag hoppas att kommissionen agerar snart och lägger fram ett lagstiftningsförslag som uppfyller medborgarnas förväntningar då det är de som har fått ta smällen av krisen.

  Lara Comi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Om man vill införa en ny skatt ska man alltid ta den under noggrant övervägande. Den kan å ena sidan innebära att man får ett incitamentsystem som minskar risker och negativa externa effekter men den kan å andra sidan säkerligen skapa snedvridningar som kan straffa de europeiska finansmarknaderna.

Jag är övertygad om att inkomsterna från spekulativa verksamheter och finanstransaktioner bör beskattas. Men jag tycker även att man ska utvärdera för- och nackdelarna noggrant och att en sådan skatt ska utredas grundligt så att den ger den önskade effekten utan att tillgångarna uteblir.

Jag måste dock påpeka att om EU skulle vara ensamt om att införa den kan det rent logiskt innebära att EU förlorar konkurrenskraft och att man då inte skulle ha några praktiska verktyg för att förmå andra globala ekonomiska aktörer att följa EU:s exempel. Just därför är jag för en beskattning, förutsatt att den införs globalt och efter att ha diskuterats bland G20-länderna.

  Giommaria Uggias (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi var idag glada över att anta de åtgärder som Anni Podimata föreslog. För oss som ingår i den italienska delegationen från partiet Italia dei Valori inom gruppen Alliansen för liberaler och demokrater för Europa var det en mycket tillfredsställande stund eftersom det visar att parlamentet kan följa upp sina principförklaringar.

Redan vid debatten om Pervenche Berès betänkande om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen argumenterade vi för en beskattning av finanstransaktioner. Idag togs frågan upp och vi är glada över att meddela att vi röstade för förslaget eftersom denna skatt kommer att flytta finansiella resurser från den finansiella ekonomin – och därmed bort från finansiella spekulationer – till den reala ekonomin. Skatten kommer även att leva upp till millennieutvecklingsmålen och bidra till stora EU-projekt inom infrastruktur, forskning och ekologisk omstrukturering samt till vårt produktionssystem.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! När vi ser tillbaka på den här finanskrisen måste vi se till att lära oss vissa läxor. Vi måste till exempel lära oss att en olämplig reglering ibland kan skapa problem, vilket den statliga återinvesteringslagen Community Reinvestment Act i USA gjorde. Med den uppmuntrades bankerna att låna till kunder som inte var kreditvärdiga. När en av tio av dessa kunder inte kunde betala satte det igång en subprime-kris och vi har sedan sett vilka konsekvenser den fick.

Vi måste förstå konsekvenserna av att trycka pengar alltför billigt, av att hålla nere räntesatserna så att många fattar dåliga investeringsbeslut och av att inte inse att pengar har ett värde i sig. Den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises sade att om man fattar dåliga beslut och gör felinvesteringar, så förlorar alla och kreditcykeln brister när marknaden justerar sig själv. Det var precis det som hände. Vi måste också lära oss att banker aldrig någonsin igen får tillåtas bli för stora för att kunna misslyckas.

Vilket budskap sänder vi ut till bankerna om vi inför den här skatten för att skaffa pengar? Bankerna kommer att säga till sig själva att de kan fortsätta att bete sig som förut, utan tillbörlig aktsamhet, och att de kan kollapsa för då löser skattebetalarna ut dem.

Det är dags att vi lär oss läxorna från finanskrisen.

Betänkande: Edite Estrela (A7-0032/2011)

  Salvatore Iacolino (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De stora ojämlikheter som fortfarande finns mellan medlemsstaterna är ett tydligt bevis för att rätten till EU-medborgarskap ännu inte är garanterad. I Bulgarien eller Rumänien kan man inte hävda sin rätt till hälsa i samma utsträckning som på vissa andra platser, så det är uppenbart att denna resolution, med alla dess komplikationer, kan bli en användbar referenspunkt.

Idag firar vi Internationella kvinnodagen och det råder ingen tvekan om att det fortfarande är mycket svårare för kvinnor att få tillgång till behandling och stöd. Därför behöver vi mer information, fler förebyggande åtgärder, mer behandling och rehabilitering och en sundare livsstil.

Det som krävs är att vi gör sundare val i vår livsstil, så vi måste säga nej till missbruk, fetma, alkohol, rökning och infektionssjukdomar. För att kunna göra det behöver vi en reell sammanhållningspolitik som ser på rätten till hälsa som ett verkligt mål i EU.

  Christa Klaß (PPE). – (DE) Herr talman! Vår huvudsakliga uppgift måste alltid vara att bibehålla hälsan. I andra hand ska vi återställa hälsan. Utbildning är nyckeln till det i alla medlemsstater. Hälsosam näring och motion och en bra nivå av allmän utbildning är särskilt viktigt. Det här är i grund och botten medlemsstaternas sak. EU bör främja att man i de olika områdena delar med sig av kunskaper när det gäller utbildning inom hälsa. Trots de många goda idéerna i betänkandet röstade jag emot det. Jag är helt emot punkterna 25, 26 och 29. De viktiga etiska och moraliska beslut som medlemsstaterna fattar i frågor om reproduktionstekniker och abort har inget där att göra. Att nämna abort i samma mening som preventivmedel utan att ens nämna rätten till liv speglar inte det kristna Europas åsikt.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Det är helt riktigt att ojämlikheterna inom hälsa varierar ganska stort inom EU. Medlemsstaterna är mycket olika, liksom deras praxis och traditioner. Det är uppenbart att om vi ser framåt och vill minska dessa skillnader i hälsovård på EU-nivå behöver vi mer utbildning i och medvetenhet om vilka saker som påverkar hälsan.

Socioekonomisk status har förstås ägnats mycket uppmärksamhet i betänkandet, men jag anser att det är viktigt att fokusera på grundläggande saker såsom tillgång till hälsovård, motion, kost och så vidare. Om vi vill se framåt och skapa ett bättre och hälsosammare Europa måste vi belysa hur viktiga dessa frågor är. Jag anser att vi behöver utbyta bästa praxis.

Jag avstod från att rösta om det här betänkandet eftersom jag tycker att det innehåller mycket som är irrelevant. Jag hoppas att vi kan koncentrera oss på att minska ojämlikheterna i hälsa universellt och i EU.

– Betänkande: Joly (A7-0027/2011)

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! En av de saker som bekymrat mig mest i de senaste årens diskussion om beskattning på internationell nivå är angreppet på länder som Caymanöarna, när dessa inte gjort något annat än att lyda det råd vi har gett dem i utvecklingsfrågor. I många år har vi sagt till öarna i Karibien och till andra utvecklingsländer att de bör satsa på diversifiering och inte bara producera socker och bananer, börja klättra uppåt i värdekedjan och börja skaffa sig expertkunskaper om tjänster.

Det har Caymanöarna gjort, och 40–50 procent av deras ekonomi består nu av finansiella tjänster, detta tack vare deras skatteneutrala system. Det är inte skattesmitning utan skatteneutralitet. De medel som placeras där beskattas inte två- eller trefaldigt. Men vad gör EU:s hycklande imperialister när Caymanöarna börjar konkurrera med dem om beskattning? De beter sig som imperialisterna från förr i tiden och försöker anklaga Caymanöarna för att vilja konkurrera med EU. Vi borde skämmas för denna EU-imperialism!

  Nirj Deva (ECR). – (EN) Herr talman! Det bar mig emot att stödja betänkandet av min vän Eva Joly, eftersom hon började tala om europeisk och global skatt.

Medel till ett värde av 880 miljarder US-dollar förs ut från utvecklingsländerna på olika lagliga och olagliga sätt och sätts in på banker i Europa och i västvärlden. Vi satsar från vår sida 60–70 miljarder av de europeiska skattebetalarnas pengar på program för att utrota fattigdomen i utvecklingsländerna. Hur mycket bättre hade det inte varit om dessa pengar – de 880 miljarder US-dollar som försvinner ut ur utvecklingsländerna och sätts in på våra banker – hade stannat kvar i och utvecklat dessa utvecklingsländer så att de kunde växa fortare, få möjlighet att bygga upp kapital och utveckla äganderättigheter och handelspraxis?

– Betänkande: Papastamkos (A7-0030/2011)

  Clemente Mastella (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vid en tidpunkt när EU uppmanas att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken är det än viktigare att säkerställa samstämmighet mellan jordbrukspolitiken och utrikeshandelspolitiken.

Jordbruk och handel är faktiskt två politikområden som griper i varandra. Dynamiken inom dessa områden inverkar på och påverkas också i allt högre grad av de regelverk som antas på multilateral, interregional, regional och bilateral nivå. Dessa regelverk är inte statiska utan skapar hierarkier och utvecklas genom förhandlingar.

Mångfalden av regelverk, skilda handelsintressen, spända handelsförbindelser och handelstvister speglar komplexiteten inom ländernas interna jordbrukspolitik och den internationella handeln. Jordbruket är inte enbart en ekonomisk verksamhet, utan jordbruks- och livsmedelspolitiken ska uppfylla grundläggande mål, såsom en tryggad livsmedelsförsörjning och livsmedelssäkerhet. En effektiv avvägning mellan handelsrelaterade och icke handelsrelaterade aspekter blir därför den huvudsakliga utmaningen.

Vår handelspolitik kommer därför att få avgörande betydelse för om jordbruket ska fortsätta att bidra fullständigt och på ett positivt sätt till dessa mål utan att man påverkar dess dynamik.

  Jarosław Kalinowski (PPE). – (PL) Herr talman! Livsmedelsförsörjningen prioriteras inom den gemensamma jordbrukspolitiken. För att åstadkomma en ordentlig livsmedelsförsörjning bör den internationella handeln ske på korrekta villkor. Man bör slå fast att rättvis konkurrens har en mycket viktig roll i detta avseende. Jordbrukare och livsmedelsproducenter i EU måste uppfylla ytterst stränga EU-standarder och betala mycket pengar för att anpassa sina produkter efter dessa stränga standarder och regler.

Ändå har EU i praktiken inte någon kontroll över producenter och jordbrukare från tredjeländer som exporterar enorma mängder livsmedelsprodukter till oss. För det första är dessa avtal orättvisa mot våra egna producenter, och för det andra leder denna politik till att EU-medborgarnas hälsa äventyras, eftersom EU inte har någon egentlig kontroll över kvaliteten på dessa produkter, och detta måste omedelbart ändras.

  James Nicholson (ECR). – (EN) Herr talman! Först vill jag säga att jag röstade ja till betänkandet, eftersom jag anser att det ger en mycket tydlig beskrivning av de problem som EU:s jordbrukssektor och jordbrukare står inför, särskilt när det gäller handelspolitiken.

Jag säger rent ut att jordbruket i EU inte bör offras på något sätt för att säkra handelsavtal, t.ex. med Mercosurländerna. Men tyvärr verkar det vara just ditåt det bär i väg. Jordbruket i EU verkar betraktas som en bricka i förhandlingsspelet. Om det verkligen stämmer har vi stora problem framför oss i många jordbrukssektorer, särskilt inom boskapssektorn. Med likvärdiga standarder bör vår efterfrågan inte få negativa följder för någon, vilket innebär att importen till EU bör uppfylla samma standarder som gäller för våra egna producenter. Det är utan tvekan vårt ansvar inför konsumenterna att se till detta.

Jag är också mycket negativ till kommissionens inställning till parlamentet i detta avseende. Det är oacceptabelt att den försöker hålla oss utanför. I fortsättningen av förhandlingarna vill jag att man tar hänsyn till synpunkterna från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.

  Andrzej Grzyb (PPE). – (PL) Herr talman! Georgios Papastamkos betänkande innehåller några mycket bra förslag. EU deltar i åtskilliga multilaterala och bilaterala förhandlingar med olika grupper, såsom Världshandelsorganisationen. Handeln med jordbruksprodukter spelar en mycket viktig roll på detta område, särskilt när det gäller tillträde till EU-marknaderna.

EU är nettoimportör av jordbruksprodukter. Under de fyra åren efter reformen av sockermarknaden gick vi från att ha varit nettoexportör till att bli nettoimportör. Vi importerar 70 procent av jordbruksprodukterna, produkter som exporteras av utvecklingsländer. VI har ett handelsunderskott i förhållande till Mercosurländerna. Som Jarosław Kalinowski påpekade omfattar importen till EU-marknaderna jordbruksprodukter som producerats enligt andra standarder, medan de europeiska jordbrukarna åläggs stora kostnader i samband med djurens välbefinnande och miljöskydd.

Vi får inte förstöra det vi uppnått med den gemensamma jordbrukspolitiken, som finansieras ur EU:s budget, genom att fatta beslut som gör denna politik mindre effektiv. Vi måste se till att det finns synergieffekter mellan den gemensamma politiken och den handelspolitik som förs av EU.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag vill också säga några ord om Giorgios Papastamkos betänkande. Det är ett mycket gediget arbete, och det ger också en god och bred bild av hur EU:s jordbrukspolitik och handelspolitik är knutna till varandra och vilken typ av politiskt instrument som jordbrukspolitiken är i EU.

Det framgår tydligt av vår budget att jordbruket är en viktig del av den. Det är därför som ämnet jordbruk alltid tas upp när man talar om EU:s politik. Då bör man komma ihåg att eftersom vi också importerar mycket livsmedel till EU från olika håll, särskilt från tredjeländer, måste vi följa dessa etiska standarder. Renhet är en mycket viktig fråga i detta avseende.

Det är också viktigt att komma ihåg att ta hänsyn till jordbruksproduktionen i olika delar av vår egen kontinent, bland annat de geografiskt mer perifera länderna, även Finland, där det finns expertkunskaper på hög nivå, rena produkter och så vidare. När vi talar om jordbrukspolitik, och om vi ska fortsätta att investera i den i framtiden, måste vi bibehålla dessa höga etiska standarder.

  Janusz Wojciechowski (ECR). – (PL) Herr talman! Jag röstade för Giorgios Papastamkos betänkande, som jag uppskattar. Det gläder mig att parlamentet tydligt har tagit ställning för att försvara livsmedelsförsörjningen i EU, som äventyras till följd av orimliga undantag i de internationella handelsförhandlingarna om livsmedel.

Det finns en stark lobbygrupp i EU som verkar för att minska livsmedelsproduktionen i EU och öka livsmedelsimporten från tredjeländer, eftersom vår import är lönsam för denna grupp. Detta blev tydligt vid t.ex. reformen av sockermarknaden. EU bör inte vika sig för denna lobbygrupp utan erbjuda motstånd av hänsyn till sin egen livsmedelsförsörjning. En politik där man viker sig för lobbygruppen nu när efterfrågan på livsmedel ökar slår tillbaka mot oss själva på lång sikt.

  Inese Vaidere (PPE). – (LV) Herr talman! En av de viktigaste drivkrafterna i utvecklingsländernas ekonomiska utveckling är rättvis handel med jordbruksprodukter. Det är också synnerligen viktigt att bidra till att minska fattigdomen och förhindra livsmedelskriser. Många regioner och länder i Europa är beroende av jordbruket, särskilt i de nyaste medlemsstaterna. Dessutom måste dessa regioner också konkurrera med latinamerikanska producenter, som inte behöver följa lika stränga kvalitetsstandarder och som drar nytta av sänkta tullar. Denna situation leder till markant försämrad konkurrenskraft och lönsamhet för våra jordbrukare. Därför stöder jag betänkandet, i vilket man efterlyser en översyn av EU:s handelspolitik, regelbunden utvärdering, tillämpning av enhetliga standarder för jordbruksprodukter från tredjeländer samt tillträde till EU-marknaden för jordbruksprodukter från tredjeländer endast om våra jordbrukare kompenseras för de förluster som skulle drabba dem på grund av den ökade importen av jordbruksprodukter från tredjeländer. Tack.

  Syed Kamall (ECR). – (EN) Herr talman! När jag talar med mina vänner i många av de fattigare länderna i världen och frågar dem hur vi på bästa sätt skulle kunna hjälpa dem att åtgärda och minska fattigdomen i deras länder, säger de ofta att bistånd inte är svaret. Till hjälp för dem vore i stället om vi kunde hjälpa entreprenörerna i deras länder att skapa välstånd på plats och om de fick möjlighet att bedriva handel med oss i EU. Vi kan hjälpa till genom att öppna våra marknader.

Ett av de största problemen med detta är att vi har den gemensamma jordbrukspolitiken. Även Förenta staterna har alla möjliga subventioner. Vi förespråkar frihandel, men det är dubbelmoral när vi stänger våra marknader för den mycket goda produktionen från utvecklingsländerna. Till råga på allt använder vi oss av något som kallas sanitära och fytosanitära standarder. Naturligtvis vill vi alla ha säkrare livsmedel, men ganska ofta används dessa standarder som icke-tariffära hinder för import från utvecklingsländerna.

Det är dags att lita på konsumenterna. Så länge livsmedlen är säkra bör vi låta konsumenterna avgöra om de vill att livsmedlen ska odlas i Europa eller någon annanstans. Låt oss sluta subventionera olönsamma och icke-fungerande industrier i EU.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! EU:s gemensamma jordbrukspolitik saknar motstycke när det gäller slöseri, korruption, bysantinsk byråkrati, egosim, dubbelmoral och brist på moral.

I slutet av 1950-talet var den Argentinas ambassadör i EU utsedd till talesman för utvecklingsländerna. Han menade att de hade förståelse för om man var tvungen att subventionera jordbrukarna i EU, att de ogillade att vi inte släppte in deras produkter men hade förståelse även för detta. Däremot bad han oss att inte bestraffa dem dubbelt genom att sedan dumpa vårt överskott på deras marknader. EU lyssnade inte då och har inte heller lyssnat sedan dess.

De senaste WTO-förhandlingarna kallades i optimistisk anda för ”Everything but Arms” [allt utom vapen]. Naturligtvis ändrades mottot snabbt till ”everything but farms” [allt utom jordbruk], eftersom EU har bestämt sig för att just denna nischsektor ska få behålla sin skyddade och subventionerade ställning.

Betänk vad som har hänt. Den gemensamma jordbrukspolitiken har funnits sedan 1960. Det är vad EU har ägnat sig åt under längst tid. Om det här är vad vi har uppnått – ekologisk katastrof, fattigdom och inflation till följd av högre livsmedelspriser – hur tänker vi då om vi vill ge ytterligare makt åt dessa institutioner?

  Nirj Deva (ECR). – (EN) Herr talman! I vanliga fall håller jag helt och hållet med om vad min vän Syed Kamall säger, men i dag har jag en annan åsikt. Efter att ha funderat länge och väl har jag kommit fram till att livsmedelsförsörjningen är mycket viktig för vår globala befolkningstillväxt. EU bör trygga sin egen livsmedelsförsörjning. Det betyder självförsörjning, varken överproduktion och dumpning i utvecklingsländer eller underproduktion, som leder till att vi tar mat från människor som svälter.

Vi bör alltså satsa på självförsörjning i EU, självförsörjning i Asien, självförsörjning i Afrika och likaså i Förenta staterna. Om vi har självförsörjning som mål i våra program, kan allt annat bli föremål för internationell handel. Livsmedel är inget som får sättas på spel.

– Betänkande: Häusling (A7-0026/2011)

  Christa Klaß (PPE). – (DE) Herr talman! Jag röstade för Martin Häuslings betänkande. Protein är absolut nödvändigt för att djuren ska få i sig hälsosam föda. EU måste vidta åtgärder för att trygga sin proteinförsörjning. Vi måste överväga alla möjligheter i detta avseende, från stöd till forskning och odling till information och utbildning för jordbrukare när det gäller fördelarna med vedertagna metoder och växelbruk. Vi får inte förlora siktet på den godtagna principen om kretsloppsekonomin. Kommissionen måste se över förbudet mot animaliskt protein i foder för icke-idisslare, samtidigt som förbudet mot kannibalism respekteras. I synnerhet bör kommissionen överväga möjligheten att använda animaliskt protein till benmjöl för svin och fjäderfä. Beredningen av detta material måste följa nuvarande stränga regler för skydd av människors hälsa och miljön. Värdefulla proteinkällor blir för närvarande förstörda bara på grund av att vi inte kan organisera vår hantering av dessa produkter på rätt sätt.

  Janusz Wojciechowski (ECR). – (PL) Herr talman! Jag beklagar att Martin Häuslings betänkande, som är ett bra betänkande, inte fick stöd hos föredraganden själv på grund av obetänksamma ändringsförslag. Även jag röstade mot antagandet. Jag anser inte att det finns anledning att använda ändringsförslagen till betänkandet för att främja undantag för genetiskt modifierade organismer (GMO) i EU, och jag anser inte att vi bör främja GMO. EU bör försvara det traditionella och naturliga jordbruket. GMO-grödor utgör ett hot mot jordbruket i EU och mot livsmedelssäkerheten, och därför håller jag med föredraganden. Jag följde hans exempel i denna fråga. Tack så mycket.

– Betänkande: Nedelcheva (A7-0029/2011)

  Francesco De Angelis (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag tacka föredraganden Mariya Nedelcheva för hennes bidrag. Att tala om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet i dag är inte, och får inte vara, bara en övning i retorik.

Tvärtom är kvinnors sysselsättning en strategisk fråga för EU, både i kulturellt och ekonomiskt hänseende. De data som finns visar att BNP skulle öka med 30 procent om sysselsättningsnivån bland kvinnor skulle vara lika hög som bland män. Den pågående krisen får därför inte göra att vi går bakåt i utvecklingen utan vi måste i stället gå framåt mot aktiva åtgärder för kvinnors sysselsättning. Vi behöver därför riktade sysselsättningsåtgärder som gör det möjligt att bedöma krisens inverkan på kvinnor och att hitta lösningar som motverkar konjunkturens effekter.

En fördel med betänkandet är dessutom att det är inriktat på positiva åtgärder för att främja kvinnors sysselsättning, frågan om yrkesutbildning och kvinnligt företagande. Slutligen vill jag säga att det finns ett annan utmaning, nämligen det allvarliga problemet med våld mot kvinnor. Det behövs nu ett övergripande EU-direktiv om förebyggande och bekämpning av alla former av våld mot kvinnor.

  Jens Rohde (ALDE). – (DA) Herr talman! När man lyssnar till debatten om kvotering av kvinnor till styrelser för börsnoterade företag står det klart att det gång på gång förs ett skyttegravskrig här i parlamentet, och det är verkligen synd. Jag gör ingen hemlighet av att jag bestämt motsätter mig lagstiftad kvotering, dels eftersom jag anser att det är dåligt för företagen, dels eftersom det också är dåligt för de kvalificerade kvinnor som automatiskt kommer att marginaliseras i styrelserna. Jag säger därför nej till kvotering. Vi skulle dock kunna inta en pragmatisk hållning och diskutera om vi inte skulle kunna begära att börsnoterade företag utarbetar en jämställdhetspolicy och vissa egna mål, så att de själva bestämmer vilka dessa mål ska vara. Det skulle gynna både de kvinnor som lyckas komma in i styrelserna genom denna strategi och företagen, eftersom de då får inflytande över de mål som de ska uppnå. Enligt min mening bör vi försöka med lite pragmatik för företagens och de berörda kvinnornas skull.

  Debora Serracchiani (S&D). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för betänkandet om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2010 och betänkandet om fattigdom bland kvinnor i Europeiska unionen, och det gläder mig att detta har diskuterats samma dag som internationella kvinnodagen fyller hundra år.

Visserligen har vi direktiv 2002/73/EG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor, men det krävs ändå ytterligare åtgärder för att detta ska införlivas korrekt. Det räcker med att påpeka att kvinnors utbildningsnivå visserligen har höjts markant de senaste åren och att det nu är fler kvinnor än män som tar examen, men fortfarande är de flesta kvinnor kvar i traditionellt kvinnliga branscher, och de får ofta lägre lön och färre tjänster förenade med ledningsansvar inom alla samhällsområden i jämförelse med männen.

Bristen på stödtjänster för anhöriga som är beroende av dem, t.ex. barn, funktionshindrade och äldre, på rimliga tjänstledighetssystem och på flexibla arbetsförhållanden utgör hinder för kvinnors förvärvsarbete.

Avslutningsvis vill jag påminna om de kvinnor i världen som kämpar för de mest grundläggande rättigheterna, och jag önskar att parlamentet skulle uttrycka sin solidaritet med de iranska kvinnorättsorganisationer som i dag går ut på gatorna och uppmanar kvinnor att demonstrera utan slöjan hijab.

  Anna Záborská (PPE). – (SK) Herr talman! Jag vill i korta ordalag förklara varför jag inte stöder resolutionen om år 2010 i ett jämställdhetsperspektiv.

I resolutionstexten stöds jämställdhet mellan kvinnor och män på många områden, men på samma gång uttalas också stöd för abort – att avsluta ett nytt liv. Texten står i strid med FN:s resolution enligt vilken abort aldrig bör användas som en form av preventivmedel.

När parlamentet antar denna resolution blandar man sig inte bara i medlemsstaternas angelägenheter utan bortser framför allt också från rätten till liv som ingår i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Jag beklagar att en majoritet av parlamentet stöder denna text. Det är en varningssignal, och jag uppmanar de nationella organisationerna att framföra protester till de ledamöter som representerar dem i parlamentet.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag tycker att det är mycket viktigt att tala om jämställdhet mellan kvinnor och män i parlamentet, och inte bara i dag när vi firar en särskild dag utan ständigt. Det är verkligen viktigt att komma ihåg att vi är skapta till män och kvinnor. Det är en källa till välstånd, men det betyder inte att man är sämre eller svagare på grund av att man är man eller kvinna. Vi är också skapta med lika värde. Därför är det mycket viktigt att se till att vi nu äntligen på 2010-talet kan vara jämställda i Europa, vilket skulle innebära att män och kvinnor också skulle behandlas lika på arbetsmarknaden. I nuläget kan man konstatera att kvinnor ständigt har klarat sig sämre när det gäller lön och så vidare, och så får det inte vara i ett civiliserat samhälle. I stället måste vi se till att jämställdhet kan genomföras i ordets rätta bemärkelse.

Kvotering kommer att behövas så länge vi utgår från att alla är lika värda, och därefter är kompetensen på arbetsmarknaden i slutändan den avgörande faktorn.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Herr talman! I dag har vi godkänt ytterligare ett initiativ, men som kommissionsledamoten säger måste vi gå från ord till handling.

Trots åtgärderna uppnår vi inte jämställdhet. Kvinnor är välutbildade. Enligt de senaste uppgifterna från universiteten når kvinnor bättre resultat, men diskrimineringen fortsätter ändå. Det gäller särskilt kvinnor med funktionshinder, äldre kvinnor och invandrarkvinnor, som diskrimineras i dubbel bemärkelse.

I dag har vi utöver detta initiativ fått höra många ställningstaganden, men vi är inte redo att föregå med gott exempel. Det räcker att nämna att kommissionens ordförande är en man eller att titta på rådets medlemmar, de roterande ordförandeskapen, rådets ordförande, parlamentets talman och revisionsrättens ordförande. Bland Europeiska centralbankens ledamöter kommer det för första gången inte att finnas några kvinnor. Titta på ordförandena i denna institutions parlamentsgrupper eller på bristen på kvinnor i vissa länders delegationer.

Bilden av europeiska politiker förblir manlig. Vi har en mycket lång väg att gå. Därför röstade jag ja till detta initiativ. Jag tror på kvotering som ett sätt att göra framsteg på denna svåra väg och framför allt på det motto som jag nämnde i början: att gå från ord till handling.

  Inese Vaidere (PPE). – (LV) Herr talman! Även om situationen har förbättrats när det gäller kvinnors rättigheter vill jag uppmärksamma åtminstone tre saker. För det första är löneskillnaderna fortfarande stora, och under krisen har dessa skillnader ökat, eftersom vi har valt att stödja bankerna, inte skolor och förskolor, där främst kvinnor arbetar. För det andra är stödet till mödrar, blivande mödrar och nyblivna mödrar otillräckligt, särskilt i de nya medlemsstaterna. Det förekommer också diskriminering på arbetsmarknaden. För det tredje är kvinnors deltagande fortfarande avsevärt mindre i politiken, där idealet skulle vara hälften kvinnor och hälften män. Samma fenomen kan ses i ledande funktioner. Jag tror inte att vi med detta betänkande kommer att kunna ge någon ny stimulans till att lösa dessa problem.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag röstade ja till betänkandet och även till kvotering. I detta avseende vill jag tacka kommissionsledamot Viviane Reding för att hon föreslog – eller rättare sagt ställde ett ultimatum – att hon skulle vidta åtgärder om det inte fanns fler kvinnor i de börsnoterade företagen om ett år. Vad kommissionsledamoten gör är att tillämpa EU:s fördrag och direktiv, där det står att jämställdhet ska råda mellan kvinnor och män.

Jag vet att kvotering upprör, och att det egentligen inte hör till demokrati, men det gör heller inte den situation som vi nu befinner oss i. I Finland infördes kvotering på lokal myndighetsnivå för 10–15 år sedan. Kvoteringen kritiserades och sågs som något som skulle ge kvinnor sämre anseende och man trodde att det inte skulle finnas tillräckligt många kvinnor som kunde fylla dessa funktioner. Men det fanns kvinnor, och denna metod har åtminstone i Finland visat att kvotering på lokal myndighetsnivå fungerar mycket bra.

  Daniel Hannan (ECR). – (EN) Herr talman! Tack för att du gick in och ledde denna session. Jag vill också tacka din personal och tolkarna. Nyligen fälldes ett avgörande om att försäkringsgivare inte får diskriminera på grund av kön i syfte att ta hänsyn till skillnader i körförmåga eller skillnader i förväntad livslängd. Denna princip är felaktig på så många nivåer att det är svårt att veta var man ska börja. Ta för det första kostnaderna. Det kommer att kosta en miljard pund extra. Försäkringspremierna kommer att stiga och färre personer kommer att teckna försäkringar.

För det andra bör man beakta bristerna ur ett juridiskt perspektiv, att EU-domstolen avgör på grundval av prejudikat från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. För det tredje bör man tänka på det dåliga förtroendet. När direktiven om jämställdhet och icke-diskriminering godkändes framgick det klart och tydligt att det fortfarande skulle vara berättigat med försäkringstekniskt motiverade skillnader.

För det fjärde bör man ta upp aktivismen i rättsväsendet, alltså våra domares sätt att bortse från vad lagen säger till förmån för vad de tycker att lagen borde säga. För det femte strider detta mot rätten att ingå avtal. Om du vill försäkra mig och jag är redo att godta de villkor du erbjuder, är det inte statens sak att gå emellan och fastställa att vår överenskommelse är olaglig.

Det sjätte och mest slående argumentet är: vad har allt detta egentligen att göra med EU? Varje land skulle väl kunna utarbeta sina egna regler för jämställdhet i enlighet med sina egna korrekta demokratiska mekanismer och förfaranden. En domstol med ett uppdrag utgör ett hot. En högsta domstol med ett uppdrag är tyranni.

– Betänkande: Plumb (A7-0031/2011)

  Alfredo Antoniozzi (PPE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Fattigdom bland kvinnor är en gammal fråga som har historiska orsaker och verkligen inte är ett resultat av en ekonomisk kris.

Jag röstade för betänkandet av Rovana Plumb, eftersom jag är övertygad om vi både i EU och på nationell nivå måste upprätthålla ett starkt engagemang för att stödja ytterligare framsteg mot jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag anser att åtgärderna i detta betänkande kommer att ge ändamålsenligt stöd till strategierna för att genomföra den europeiska jämställdhetspakt som antagits av rådet samt till åtgärdsramen för jämställdhet. Stödet kanske inte är fulländat men det är i alla fall ett steg framåt.

Uppmaningen till medlemsstaterna att ta fram särskilda program för att främja aktiv inkludering eller återintegration av kvinnor på arbetsmarknaden är det bästa beslutet i detta sammanhang. Men det är viktigt att dessa program inte bara samordnas på lokal, nationell och europeisk nivå, utan att man även hittar sätt att samordna dem med partner utanför EU.

  Izaskun Bilbao Barandica (ALDE). – (ES) Herr talman! Kvinnor har alltid utfört osynligt arbete: skött hushållet och gett emotionellt stöd. Det är saker man inte kan köpa eller anlita någon till. Men detta har vi inte värdesatt.

Nu kommer kvinnorna in på arbetsmarknaden men löper fortfarande risk att drabbas av fattigdom, en situation som har förvärrats i samband med den ekonomiska krisen. Jag röstade för initiativet eftersom det är vår skyldighet att utrota fattigdom bland kvinnor. Det kan ske genom att vi stärker de rättsliga instrumenten och åtgärderna så att det går att minska löneklyftan mellan kvinnor och män.

Vi måste genomföra aktiva sysselsättningsåtgärder som gynnar kvinnor och se över socialförsäkringssystemen med särskild hänsyn till äldre kvinnor och kvinnor med funktionshinder.

Låt oss främja kvinnors inträde på arbetsmarknaden eftersom det ger ökad lönsamhet, och låt oss minska löneklyftan eftersom det kommer att öka BNP med 13 procent, vilket framgår av åtskilliga undersökningar.

Det handlar om rättvisa, men framför allt är det ett tillfälle att öka EU:s konkurrenskraft.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

– Betänkande: Speroni (A7-0047/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Enligt den tyska brottsbalken och skattelagen är brottet skatteundandragande endast straffbart om skattebetalaren kände till att det var ett skatteundandragande och gjorde det avsiktligt. I föreliggande fall står det klart att skattebetalaren inte hade för avsikt att undandra sig skatt, eftersom beloppet i fråga inbetalades helt öppet till ledamotens bankkonto efter det att skattebetalaren hade skickat en faktura till företaget Speakers’ Agency. När någon av misstag underlåtit att lämna information om små belopp, som i detta fall, är det ganska vanligt att detta i allmänhet hanteras enbart inom ramen för administrativa förfaranden.

Det sätt på vilket Elmar Broks underlåtelse hanterats – varvid han inte ens erhöll förstahandsinformation om de anklagelser som riktades mot honom – är fullständigt exceptionellt. Att den allmänna åklagaren inte ens angett det exakta belopp som ledamoten skulle ha betalat in i skatt, även i form av obetald ränta, talar ännu tydligare för att det förekommer s.k. fumus persecutionis, dvs. avsiktlig politisk skada. Under dessa omständigheter är det olämpligt att upphäva ledamotens immunitet.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Jag instämmer i betänkandet när det gäller det olämpliga i att upphäva ledamotens immunitet. Anklagelser om brott har framförts mot en välkänd politiker när det gäller ett belopp och omständigheter som, om det hade handlat om en vanlig medborgare, enbart hade medfört förvaltningsrättsliga förfaranden.

Det rör sig i detta fall om s.k. fumus persecutionis såtillvida att förfarandena tycks ha inletts med det enda syftet att skada den berörda ledamotens rykte.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade mot att upphäva Elmar Broks immunitet, eftersom anklagelser om brott har framförts mot denna välkända politiker när det gäller ett belopp och omständigheter som, om det hade handlat om en vanlig medborgare, enbart hade medfört förvaltningsrättsliga förfaranden. Den allmänna åklagaren försökte dessutom – av oriktiga skäl och på falska och högst tveksamma grunder – inte bara undanhålla ledamot Brok information om anklagelserna, utan såg även till att fallet fick stort uppslag i medierna, vilket åsamkade den berörda ledamoten maximal skada. Det rör sig i detta fall om s.k. fumus persecutionis såtillvida att förfarandet tycks ha inletts med det enda syftet att skada den berörda ledamotens rykte, och därför vore det under dessa förhållanden i högsta grad olämpligt att upphäva ledamotens immunitet.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag lade ned min röst om betänkandet. Å ena sidan beundrar jag verkligen det arbete som Elmar Brok har utfört, men å andra sidan hyser jag allvarliga tvivel när det gäller användning av parlamentarisk immunitet för att förhindra rättmätiga rättsliga förfaranden vid skatteundandragande.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Att betala skatt är en skyldighet som ingen medborgare bör slippa ifrån. Detta har påpekats för Elmar Brok. Syftet med immunitet är inte att erbjuda skydd mot anklagelser om brott utan att skydda yttrandefriheten. Därför gläder det mig att han har rättat till sitt misstag.

Betänkandet är hur som helst obehagligt på mer än en punkt. Francesco Enrico Speroni, 5 000 euro är inget oansenligt belopp, och ingen har tvingat Elmar Brok att försätta sig i detta läge. Därför har anklagelserna om att åtalet skulle gälla ett mindre belopp enligt min uppfattning ingen grund. Jag tänker rösta nej.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Det är parlamentets ansvar att försvara mandatinnehavarnas oberoende i detta parlament, och denna oberoende ställning får inte äventyras. När det gäller anklagelserna är ledamoten föremål för s.k. fumus persecutionis, med andra ord inleddes förfarandet med det enda syftet att skada den berörda ledamotens rykte. Jag ger därför inte mitt stöd till att upphäva hans immunitet.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Trots att jag personligen ogillar Elmar Brok på grund av hans olämpliga beteende och Ukraina-kritiska retorik, tycker jag att det bör finnas övertygande skäl för att upphäva immuniteten. Det är välkänt att begäran om upphävande framfördes i ett brev från den allmänna åklagaren i Bielefeld, i vilket han hävdade att Elmar Brok i sin självdeklaration för 2005 hade underlåtit att ta upp ett arvode på 5 000 euro för ett föredrag han hade hållit i München den 28 oktober 2005 vid ”Europa Forum” som anordnades av den tyska bankgruppen HypoVereinsbank. Skatten på detta belopp uppgick till 2 900 euro. Det är också känt att Elmar Brok inte betalade dessa pengar och att hans misstag upptäcktes. Nuförtiden används immunitet som en sorts redskap för att lösa egna problem eller som växelpengar för att manipulera parlamentets ledamöter.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Den tyska allmänna åklagaren begärde att den parlamentariska immuniteten skulle upphävas för ledamoten Elmar Brok. Förfarandet föranleddes av att ledamoten i sin självdeklaration inte hade lämnat information om ett arvode för ett föredrag som hållits i München. För detta arvode skulle han ha betalat 2 900 euro i skatt, vilket han nu också har gjort. I betänkandet framhålls emellertid att förfarandet i fråga inte skulle ha hanterats på samma sätt om det hade gällt en vanlig medborgare och att det finns starka indikationer på att det rör sig om politisk förföljelse. Mot denna särskilda bakgrund, och eftersom det rör sig om s.k. fumus persecutionis, röstade jag ja till att inte upphäva den parlamentariska immuniteten för Elmar Brok.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande innebär att parlamentet bestämmer sig för att inte upphäva Elmar Broks immunitet.

– Betänkande: Schaldemose (A7-0033/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet. För att den inre marknaden ska fungera krävs säkra produkter och trygga konsumenter. Den centrala frågan är att göra den säkrare, och detta bör inte vara ett hinder för att utvidga den. Antagandet av en gemensam strategi för att ange produktkrav innebär framsteg genom att den allmänna produktsäkerheten stärks. Det finns emellertid fortfarande utrymme för förbättringar eftersom det sker alltför många olyckor med tragiska följder på detta område, särskilt i samband med barn.

Direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet (DAPS), som reglerar de allmänna säkerhetskraven för produkter, antogs för nästan tio år sedan och behöver omarbetas för att man ska kunna avskaffa de två skikt av skilda regler för marknadskontroll som införts för och tillämpas för harmoniserade varor, beroende på om de är konsumentvaror eller inte. Den relevanta rättsliga ramen består av följande tre delar: den nya lagstiftningsramen (NLR), DAPS och de sektorsspecifika harmoniseringsdirektiven. Det är därför viktigt att harmonisera denna komplexa situation.

  Liam Aylward (ALDE), skriftlig. – (GA) Befolkningen i EU måste kunna lita på att alla varor som säljs på EU-marknaden är säkra, och höga hälso- och säkerhetsstandarder måste alltid gälla.

Det är ett viktigt betänkande som kommer vid rätt tidpunkt, och jag välkomnar innehållet, särskilt när det gäller att utbyta information om undersökningar i samband med produktsäkerhet i syfte att minska dubbelarbete och spara tid och resurser.

De europeiska konsumenterna måste veta säkert att de produkter som importeras till EU uppfyller samma standarder som de som tillverkas här och att den ökade handeln inte skulle påverka produktsäkerheten. Jag stöder uppmaningen i betänkandet till kommissionen om att göra mer inom området för International Consumer Product Safety Caucus för att förhindra att farliga produkter hamnar på den inre marknaden. Det är mycket viktigt att man på den inre marknaden kan hantera internethandeln och dess inverkan på produktsäkerhet och marknadskontroll.

Det rapporteras om att allt fler produkter som säljs från tredjeländer inte uppfyller EU:s standarder, vilket utgör en risk för konsumenterna i EU.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna viktiga text. Direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet (DAPS) som reglerar de allmänna säkerhetskraven för produkter, antogs för nästan tio år sedan och behöver omarbetas, även om det har skett många förändringar globalt och inom EU de senaste tio åren. Det finns fortfarande många frågor på detta område som behöver åtgärdas för att konsumenterna i EU ska känna sig trygga. Produkter för barn kräver särskilt noggranna bestämmelser. Varje år sker olyckor i EU i samband med att barn använder osäkra produkter, vilket ibland även orsakar dödsfall. Ett huvudsyfte med översynen av direktivet om allmän produktsäkerhet måste vara att stärka marknadskontrollen, för att se till att produkter och tillverkare är spårbara samt fastställa och tillämpa standardiseringsprinciper, vilket skulle göra det lättare att förbättra skyddet för våra konsumenter och skulle ge dem tydligare och tillförlitligare information om produkterna som de köpt.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Översynen av direktiv 2001/95/EG syftar till att säkerställa att hälso- och säkerhetsskyddet för konsumenter håller hög nivå, med särskild hänsyn till de mest utsatta konsumenterna, nämligen barn och äldre. Målet är att befästa öppenhet och effektivare marknadskontroll och likaså införa snabbare sätt att ingripa så att produkter som bedöms vara farliga kan återkallas från marknaden. För att den inre marknaden ska fungera korrekt krävs det att produkterna är säkra samt att konsumenterna får information och valfrihet. Därför stöder jag betänkandet.

  Sergio Berlato (PPE), skriftlig. – (IT) En välfungerande inre marknad handlar också om säkra produkter och konsumentförtroende.

Insatserna för den fria rörligheten för varor och ytterligare produktdiversifiering får faktiskt inte medföra att konsumentskyddet hamnar i bakgrunden. I samband med globaliseringen av marknaderna, där fler och fler produkter kommer från utlandet, särskilt från Kina, är det viktigt att prioritera det internationella samarbetet i frågor som rör produktsäkerhet.

Direktiv 2001/95/EG styr de allmänna säkerhetskrav som gäller för varor. Direktivet har emellertid inte införlivats på ett enhetligt sätt i medlemsstaterna, vilket har gett upphov till ett antal frågor när det gäller både tillämpningsområdet och de faktiska riskerna i samband med produkterna. Därför anser jag att det är synnerligen viktigt att se över det, så att vi kan upptäcka och stoppa osäkra produkter och på så vis se till att de europeiska medborgarnas intressen skyddas fullständigt.

Slutligen ger jag mitt fulla stöd till Christel Schaldermoses förslag om att vidta konkreta åtgärder på området produktspårbarhet. Jag anser att dessa åtgärder kommer att göra det möjligt för myndigheter, företag och konsumenter att få reda på vilka produkter som inte visar sig vara säkra efter införandet på EU-marknaden.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) På den inre marknaden krävs i dag mer än någonsin ett regelverk som omfattar enhetliga säkerhetskontroller av de varor som säljs i våra länder.

Behovet är överhängande eftersom vi måste skydda våra konsumenter från den våg av produkter, särskilt från länder som Kina, vilka mycket ofta har utarbetats och förpackats utan minsta hänsyn till slutanvändarens säkerhet. Vi måste kontrollera att de varor som kommer in på våra marknader håller den kvalitet som krävs och uppfyller våra krav på konsumentsäkerhet, och vi måste framför allt samordna de nationella metoderna för marknadskontroll, som ibland är mycket olika, till ett instrument.

För att förslagen i betänkandet ska kunna träda i kraft måste vi snarast möjligt åstadkomma en text som löser de nuvarande problemen i EU-lagstiftningen, där flera direktiv överlappar varandra, ibland utan att omfatta alla tillämpningsområden och alla eventuella fallstudier om de saluförda varornas säkerhet. I betänkandet rekommenderas med eftertryck att medlemsstaterna utbyter bästa praxis, och man kan förvänta sig att detta ger goda resultat i den slutliga översynen av förslagen i Christel Schaldemoses text. Därför kommer jag att rösta ja till Christel Schaldemoses betänkande.

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Antalet produkter på den inre marknaden har ständigt ökat och mångfaldigats de senaste tio åren. Det har skett ungefär i samband med ikraftträdandet av direktivet om allmän produktsäkerhet, som reglerar de allmänna krav som ska garantera att produkterna inte äventyrar människors säkerhet. Därför kommer förslaget om en översyn av detta direktiv i högsta grad vid rätt tillfälle. Det befintliga direktivet överlappar endast delvis den nya lagstiftningsram som antogs vid halvårsskiftet 2008. Genom att samordna bestämmelserna skulle vi få större möjlighet att uppfylla målet om en samstämmig inre marknad för både harmoniserade och icke-harmoniserade produkter samt åstadkomma ett allomfattande skydd av konsumentintresset. Samtidigt måste dessa bestämmelser vara helt transparenta, så att de är tillgängliga för tillverkarna. Följaktligen är det viktigt att vi avskaffar de två överlappande skikten av skilda regler för marknadskontroll av harmoniserade varor, beroende på om de är konsumentvaror eller inte.

Marknadskontroll är nära knuten till produktsäkerhet eftersom den är en viktig beståndsdel när det gäller att se till att produkterna är förenliga med de krav som upprättats i EU:s relevanta harmoniseringslagstiftning och att de inte är farliga.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för betänkandet om förslaget till översyn av direktivet om allmän produktsäkerhet. Jag är faktiskt djupt övertygad om att den gemensamma marknaden endast kan fungera om konsumenternas förtroende stärks och produkterna är säkra. Direktiv 2001/95/EG godkändes för tio år sedan och styr de allmänna säkerhetskraven för varor. Nu är det dags att omarbeta det mot bakgrund av att nya produkter kommer in på marknaden. Konsumentsäkerhet och konsumentskydd har alltid prioriterats i våra politiska åtgärder, och därför måste man se över direktivet genom att uppdatera reglerna om produktsäkerhetskrav samt anpassa lagstiftningen till den nya lagstiftningsramen.

Jag håller med om behovet av att genomföra vissa åtgärder, t.ex. behovet av att stärka marknadskontrollen, vidta konkreta åtgärder för produkternas spårbarhet, bland annat att med hjälp av modern teknik inrätta en databas för information till konsumenter om produktsäkerhet och ägna större uppmärksamhet åt produkter för barn. Kort sagt kommer konsumenternas förtroende att öka när det gäller att köpa produkter på EU-marknaden, om dessa åtgärder genomförs snart.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder initiativet om att förbättra och stärka EU-åtgärderna för att garantera säkra produkter på marknaden med det huvudsakliga syftet att värna om konsumenternas hälsa och säkerhet. Jag anser att de föreslagna åtgärderna på lokal nivå (tillverkare och företag), särskilt de som rör spårbarhet, produktsäkerhet och öppenhet inom e-handel, är relevanta och nödvändiga för att man ska komma till rätta med bristerna i EU:s strategi för denna fråga, så att man åstadkommer en välfungerande inre marknad. Jag vill också framhålla vikten av samarbete mellan medlemsstaterna, vilket syftar till att harmonisera säkerhetsnivåerna och stärka marknadskontrollen.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet, eftersom jag anser att det är en förutsättning för att man ska kunna garantera säkra produkter på den gemensamma marknaden och en hög konsumentskyddsnivå. Medlemsstaterna måste i samarbete med kommissionen införa samordnade påföljder, bland annat dryga böter, för de ekonomiska aktörer som avsiktligt släpper ut farliga produkter eller produkter som inte uppfyller kraven på den inre marknaden.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) För att säkerställa konsumenternas förtroende krävs stränga kvalitetsregler för de produkter som säljs på marknaden, och EU:s regler har med viss framgång inriktats mot detta mål. Enligt min åsikt måste emellertid dessa regler absolut uppfylla två villkor som egentligen är två sidor av samma mynt: i) å ena sidan får de inte innebära strängare villkor för de europeiska tillverkarna än för deras internationella konkurrenter; ii) å andra sidan får de inte vara så stränga att de äventyrar den ekonomiska konkurrenskraften. Med dessa två villkor i åtanke bör kommissionen därför se över direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll, detta med särskild uppmärksamhet på de mest utsatta konsumenterna, i synnerhet barn. Vi känner till att barn är inblandade i merparten av de många olyckor som inträffar på grund av osäkra produkter på marknaden, vilket kräver konkreta åtgärder inte bara för säkra slutprodukter utan även när det gäller produkternas lämplighet för den avsedda målgruppen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Betänkandet handlar om behovet av att se över direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll som antogs för nästan tio år sedan. De senaste tio åren har man gjort avsevärda framsteg i denna fråga inom EU, och därför är det allmänt vedertaget att det är både möjligt och önskvärt att göra förbättringar inom ramen för en lagstiftning som garanterar produktsäkerhet, samtidigt som konsumenter och företag gynnas. För det första måste direktiven anpassas till den nya lagstiftningsramen (NLR). För det andra måste man avskaffa både den överlappning som finns på vissa områden och de brister som finns på andra områden inom direktivet om allmän produktsäkerhet och NLF.

Jag håller med föredraganden om att man bör uppdatera och harmonisera reglerna för produktsäkerhet genom NLR för att åstadkomma bästa möjliga konsumentskydd – genom tillhandahållande av kvalitetsprodukter – samt för att garantera full insyn för tillverkarna.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Betänkandet innehåller en uppsättning riktlinjer inför den kommande översynen av direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll. Tonvikten ligger på målet om att nå en högre nivå av produktsäkerhet, framsteg som kräver mer kontroll och avsättning av tillräckliga resurser till tillsynsmyndigheterna, så att man bland annat kan säkerställa spårbarhet i hela leveranskedjan. Den viktiga frågan om produktens ursprungsland och ansvarig tillverkare tas också upp. Förutom att man på så vis försvarar konsumenternas rätt till information skyddar man även industrierna i EU. Vi har kritiserat följderna av att de ekonomiska och sociala skillnaderna på den gemensamma marknaden i EU har ökat och fördjupats. Vi stöder emellertid de konkreta förslag som läggs fram i detta betänkande och som är inriktade på konsumenternas intressen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Trots vårt motstånd mot utvecklingen på EU:s inre marknad, som ligger till grund för detta betänkande, går de konkreta förslagen och den övergripande frågan i betänkandet ut på att förbättra villkoren och säkerheten för konsumenterna.

Det konkreta syftet är att utarbeta riktlinjer inför den kommande översynen av direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll.

Föredraganden har lagt stor vikt vid behovet av ökad kontroll i syfte att höja nivån på produktsäkerheten. Man framhåller också behovet av tillräckliga resurser till tillsynsmyndigheterna i syfte att säkerställa spårbarhet i hela leveranskedjan, då detta har stor betydelse för att man ska kunna fastställa ursprungsland och ansvarig tillverkare, vilket när det gäller importprodukter även skyddar industrierna i EU.

Därför röstade vi ja.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Med tanke på det goda arbete som min danska kollega Christel Schaldemose utfört röstar jag för betänkandet om direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll. Jag stöder betänkandet eftersom det omfattar åtgärder för spårbarhet, vilka bidrar till att stoppa produkter som kan vara skadliga för konsumenterna, och även eftersom man framhåller en sträng kontroll av produkter från tredjeländer, i synnerhet från Kina.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE), skriftlig. – (GA) Alla varor och produkter som säljs på EU-marknaden måste uppfylla höga säkerhetsstandarder för att skydda konsumenterna i EU.

  Małgorzata Handzlik (PPE), skriftlig. – (PL) Produktsäkerhet är en de viktigaste frågorna för konsumenterna, som ju inte vill ha varor som utgör ett hot mot hälsan. Det är självklart att produktsäkerheten främst beror på tillverkare och importörer som saluför produkterna på marknaden. Marknadskontroll spelar också en oerhört stor roll för att se till att bara de produkter som uppfyller kraven når marknaden. Med det betänkande som har röstats igenom sänder parlamentet ut en stark signal då man efterlyser samstämdhet mellan direktiven om produktsäkerhet och övriga rättsakter, vilket garanterar att systemet för marknadskontroll fungerar bättre, att det finns tydliga och transparenta bestämmelser för entreprenörer och att konsumenterna garanteras att produkten de har i händerna uppfyller kraven i lagstiftningen.

Det har emellertid förekommit ett oroväckande antal Rapex-anmälningar som till övervägande delen gäller produkter av kinesiskt ursprung. I det yttrande från handelsutskottet som jag har utarbetat om detta betänkande handlar ett av mina krav om att samarbetet med våra största handelspartner måste öka när det gäller produktsäkerhet samt om att det krävs ytterligare ansträngningar för att systemet Rapex–Kina ska fungera bättre. Jag hoppas att det ökade samarbetet med Kina ska ge förbättrad kvalitet på de produkter som importeras till EU från Kina.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet (DAPS), som på gemenskapsnivå upprättar allmänna säkerhetskrav för konsumentvaror, måste ses över och så att det överensstämmer med den nya lagstiftningsram (NLR) som antogs 2008 genom integration, i synnerhet med förordningen om marknadskontroll. Lagstiftningsramen för produktsäkerhet och marknadskontroll består av tre skikt av rättsakter (DAPS, NLR och sektorsspecifika harmoniseringsdirektiv). Detta leder till osäkerhet och förvirring på den inre marknaden. Nivån på marknadskontrollen skiljer sig avsevärt åt mellan medlemsstaterna och en del av dem underlåter att anslå nödvändiga resurser för en effektiv marknadskontroll och tolkar ”produkter som innebär allvarliga risker” på olika sätt. Resultatet kan bli att det skapas hinder för den fria rörligheten för varor, att konkurrensen störs och att tryggheten för konsumenterna försämras på den inre marknaden. Den nuvarande lagstiftningsramen för marknadskontroll innebär inte tillräcklig samstämdhet och därför bör den ses över och samordnas ytterligare. Jag avstod från att rösta ja till betänkandet eftersom jag anser att vi genom att bara se till konsumentsäkerheten skulle minska den fria rörligheten för det breda utbudet av produkter. De åtgärder som antas måste vara lämpliga, men samtidigt måste vi ta hänsyn till såväl konsumentsäkerheten som den fria rörligheten för och utbudet av produkter. Det står också klart att det är svårt för många medlemsstater att genomföra marknadskontrollen, eftersom de inte kan avsätta de resurser som behövs för tillräcklig marknadskontroll.

  Edvard Kožušník (ECR), skriftlig. – (CS) Jag stöder betänkandet i dess slutliga form avseende översyn av direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll. Jag välkomnar att den slutliga versionen inte innehåller några förslag om att inrätta fler byråer, och att det därför inte krävs ytterligare resurser ur budgeten. Jag vill betona att man i betänkandet understryker frågan om standardisering som reglerande instrument, vilket i grunden utgör ett exempel på ”smart lagstiftning” och därmed bestämmelser som inte tillämpas uppifrån och ned utan kommer nedifrån, från intressenterna. Det är just av detta skäl som jag anser att organen för marknadskontroll bör vara mer delaktiga i att utarbeta säkerhetsstandarderna, eftersom det ger tillfälle att på lämpligt sätt se till att deras expertkunskaper tas till vara i standardiseringsprocessen. När det gäller åtgärder med större räckvidd på området utarbetande av produktsäkerhetsstandarder anser jag att man måste inrikta sig på att skapa stabilitet i EU:s standardiseringssystem, förenkla EU-standarderna och minska den tid det tar att utarbeta standarder.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Först vill jag gratulera Christel Schaldemose till hennes arbete. Det betänkande som parlamentet antar i dag handlar om den viktiga frågan om produktsäkerhet och följaktligen om konsumentskydd. EU:s djupa engagemang för att skydda konsumenterna från bristfälliga och farliga produkter har redan lett till goda standarder, men jag tycker ändå att det finns utrymme för förbättring, särskilt när det gäller så kallade utsatta konsumenter, såsom barn, äldre och funktionshindrade. På detta område anser jag att det är synnerligen viktigt att stärka systemet för marknadskontroll genom en åtgärd för effektivare gränskontroller samt för produkters fullständiga spårbarhet i hela leveranskedjan. Slutligen vill jag upprepa att det befintliga regelverket, som utgörs av direktivet om allmän produktsäkerhet, måste ses över i enlighet med de riktlinjer som fastställs i dag genom parlamentets omröstning.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Det finns fortfarande alltför många osäkra produkter på marknaden. Jag välkomnar betänkandet där man efterlyser ytterligare förbättringar av Rapex (EU:s system för snabbt informationsutbyte om farliga konsumentprodukter). I synnerhet måste medlemsstaterna göra tullbestämmelserna och tullmyndigheterna effektivare och synligare när det gäller att hantera bristande produktsäkerhet.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Även om man utan tvivel har gjort framsteg de senaste tio åren när det gäller produktkrav på den inre marknaden i EU, delvis tack vare en gemensam strategi, finns det mycket kvar att göra. Det är verkligen viktigt att se över den nuvarande EU-lagstiftningen på detta område. Det står klart att man nu behöver omarbeta direktivet om allmän produktsäkerhet (DAPS), som antogs för mer än tio år sedan. Detta skulle även skapa förutsättningar för att beakta den nya lagstiftningsram (NLR) som antogs 2008. Det behövs dessutom noggrannare övervakning av marknaden, vilket går hand i hand med produktsäkerheten. Den viktigaste frågan – som egentligen är det viktigaste i betänkandet – är att ta itu med de produkter som är avsedda för barn och som vänder sig till dem. Det vore också klokt av kommissionen att föreslå en ordentlig förordning om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll. Den bör innefatta viktiga delar såsom konkreta åtgärder på området spårbarhet, skyldighet för tillverkare att tillhandahålla en detaljerad riskanalys i utformningsskedet samt återigen stränga bestämmelser för internetförsäljning.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) För att EU:s ska få en tillfredsställande ekonomisk utveckling är det mycket viktigt att befästa den inre marknaden. Denna ambition förutsätter emellertid att produkterna på marknaden är säkra och att konsumenterna har förtroende. I vår strävan efter att säkra fri rörlighet och öka produktutbudet på marknaden får vi inte bortse från konsumentsäkerheten. Under de senaste åren har vi gjort stora framsteg när det gäller produktsäkerhet. Det behövs emellertid ytterligare förbättringar, särskilt i samband med produkter riktade till barn, som löper större risk att drabbas om säkerhetsreglerna inte beaktas.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Betänkandet antogs enhälligt av utskottet för inre marknaden och konsumentskydd. Det är en form av bidrag från parlamentet till översynen av direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet. En betydelsefull aspekt är att man i betänkandet framhåller vikten av att se över nuvarande EU-lagstiftning så att man kan hitta och stoppa osäkra produkter. Denna och andra åtgärder syftar till att skydda befolkningen i EU från förekomsten av farliga produkter på marknaden, och därför röstade jag ja.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Cirka 60 procent av de produkter som har anmälts via Rapex-systemet kommer från Kina. Majoriteten av farliga produkter kommer alltså från en marknad som är nästan omöjlig att kontrollera för EU. Jag hoppas att detta ska kunna avhjälpas med nya systemet Rapex–Kina. EU måste kraftfullt ta ställning för att skydda konsumenterna och deras hälsa. Återkallandet av farliga produkter måste ske snabbare och effektivare, och spårbarheten i leveranskedjan måste förbättras. Betänkandet går i denna riktning, och därför har jag röstat ja till det.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) På EU:s enorma marknad krävs effektiva och särskilda förordningar för att garantera produktsäkerhet för konsumenterna, och därför anser jag att EU behöver uppdatera sina egna förordningar för att säkra marknadskontrollen. Jag röstade för Christel Schaldemoses betänkande, som bekräftar behovet av att se över direktivet från 2001 eftersom medlemsstaterna har svårt att införliva det. Medlemsstaterna har inte tillämpat direktivet sedan 2004, och de har därför orsakat problem i samband med produktkontrollen och har inte garanterat certifieringen i den utsträckning som de hade kunnat. Jag stöder betänkandet när det gäller tonvikten på att bekämpa förfalskning genom bättre märkning av produkter med hjälp av ny teknik i syfte att skydda konsumenterna.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Betänkandet handlar om översynen av direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll. I samband med den fria rörligheten och det ständigt ökande utbudet av produkter på marknaden är det viktigt att vi inte bortser från konsumentsäkerheten. Det är både regeringarnas och företagens skyldighet att skapa bättre produktsäkerhet. EU-lagstiftningen har redan gett goda resultat genom att stärka de allmänna produktkraven på den inre marknaden. Det finns emellertid fortfarande utrymme för förbättringar eftersom det finns luckor på området som äventyrar konsumentsäkerheten och skulle kunna få skadliga följder. Jag röstade för betänkandet eftersom jag instämmer i föredragandens förslag att betona vikten av att se över nuvarande EU-lagstiftning om produktsäkerhet, så att farliga produkter kan upptäckas och återkallas från marknaden till förmån för slutkonsumenten. Jag vill särskilt framhålla ändringsförslagen om säkerhetsregler för produkter som riktar sig till de mest utsatta konsumenterna på den inre marknaden, nämligen barn, äldre och personer med funktionshinder.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill gratulera Christel Schaldemose till hennes utmärkta arbete.

Konsumenterna måste garanteras bättre skydd mot bristfälliga och potentiellt farliga produkter. Genom detta betänkande talar vi om för kommissionen att vi måste se över direktivet, stärka systemet för marknadskontroll och ha en enhetlig marknadskontroll på den inre marknaden.

För att effektivt bekämpa förekomsten av skadliga produkter på den gemensamma marknaden anser jag att det är mycket viktigt att förbättra gränskontrollerna, särskilt i hamnar. Jag uppmanar kommissionen och våra nationella regeringar att införa hårdare sanktioner för import från tredjeländer som bryter mot säkerhetsstandarderna.

Full spårbarhet av produkter i hela leveranskedjan är en annan viktig faktor för att garantera förmågan att återkalla bristfälliga produkter från marknaden, även under själva tillverkningen. Vi måste se till att myndigheterna för gränskontroll får tillräckliga resurser för detta ändamål. Jag efterlyser också större uppmärksamhet på den ständigt växande internetförsäljningen, särskilt försäljning av sådana produkter som kan vara direkt skadliga för konsumenten, t.ex. läkemedel och livsmedel.

  Robert Rochefort (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om en översyn av direktivet om allmän produktsäkerhet. Jag är positiv till att klargöra den nuvarande lagstiftningsramen för produktsäkerhet, som består av tre skikt av rättsakter. För att motverka osäkerhet hos myndigheterna för marknadskontroll bör vi inrätta en gemensam europeisk ram för alla produkter som finns eller kommer in på den inre marknaden. Dessutom får vi inte glömma bort att det är viktigt att vidta åtgärder både i form av påföljder mot dem som avsiktligt saluför farliga produkter eller produkter som inte uppfyller kraven på marknaden och i form av insyn: alla förbud för produkter bör offentliggöras. En annan viktig faktor som tas upp i betänkandet är produktsäkerheten i ett globalt perspektiv. I detta sammanhang måste EU självt sätta upp målet att förbättra informationsutbytet om farliga produkter från tredjeländer som Kina och Indien, så att man tar itu med frågan om produktsäkerhet och spårbarhet innan produkterna kommer ut på EU-marknaden.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) En välfungerande inre marknad innebär också säkra produkter och konsumentförtroende. Strävandet efter fri rörlighet och ett allt bredare utbud av varor på marknaden får inte leda till att vi bortser från konsumentsäkerheten. En allmän överblick över produktionssäkerhetsområdet visar att vi under det senaste årtiondet har kunnat notera framsteg när det gäller produktsäkerheten i EU. Såväl regeringarna som företagen tar ansvar för att fler säkra varor produceras, och till följd av EU-lagstiftningen har det framkommit en gemensam syn på produktkrav som har förbättrat produkternas allmänna säkerhet på den inre marknaden. Även om framsteg skett finns det fortfarande utrymme för förbättringar på detta område. Detta måste åtgärdas eftersom brister skulle kunna äventyra konsumenternas säkerhet och ibland till och med få ödesdigra konsekvenser.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Genom antagandet av denna resolution betonar parlamentet hur viktigt det är att förbättra gränskontrollerna, särskilt i hamnar, för att effektivt motverka att bristfälliga produkter hamnar på den gemensamma marknaden.

I den antagna texten uppmanas kommissionen och våra nationella regeringar att införa hårdare sanktioner för import från tredjeländer som bryter mot säkerhetsstandarderna. Dessutom bör man ägna större uppmärksamhet åt internetförsäljning, en företeelse som blir allt vanligare, och särskilt försäljning av sådana produkter som kan vara direkt skadliga för konsumenten, såsom läkemedel och livsmedel.

Full spårbarhet av produkter i hela leveranskedjan är en annan viktig faktor för att garantera att bristfälliga produkter kan återkallas från marknaden, även under själva tillverkningen. Vi måste se till att myndigheterna för gränskontroll får tillräckliga resurser för att utföra kontrollerna.

Det är viktigt att betona kravet på att tillverkningsföretag kontrollerar potentiella säkerhets- och hälsorisker även vid själva produktutformningen samt kravet på att inrätta en databas för information till konsumenter om produktsäkerhet.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Översynen av direktivet syftar till att skapa enhetliga och harmoniserade standarder för konsumentvaror, standarder som för närvarande överlappar varandra och skiljer sig åt när det gäller föremålet för marknadskontroll.

I denna globaliserade värld där vi bevittnar rörlighet för varor och personer finns ett växande behov av att införa systematiska kontroller av vilka produkter som är säljbara.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt produkter från tredjeländer, där hygien- och hälsostandarder, produktionsprocesser och användning av material som inte är tillåtet i EU innebär att man riskerar att förorena varor som hamnar på vårt bord eller i våra händer.

Vi måste särskilt kontrolla att barnleksaker inte innehåller giftiga ämnen, eftersom barn ofta stoppar dem i munnen. Detta blir allt viktigare eftersom leksakerna i princip alltid tillverkas i Kina, ett land som tyvärr har dåligt rykte på grund av sina låga produktionskostnader och bristfälliga kvalitetskontroll. Spårbarheten är särskilt viktig, eftersom den bidrar till att stoppa produkter som kan vara osäkra för konsumenterna.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet, som innehåller förslag om att ytterligare förbättra systemet för snabbt informationsutbyte om farliga konsumentprodukter i EU. Att göra tullbestämmelserna effektivare och synligare bidrar till att hantera bristfällig produktsäkerhet, vilket i slutändan gynnar konsumenterna.

  Róża Gräfin von Thun und Hohenstein (PPE), skriftlig. – (EN) En säker inre marknad prioriteras av våra medborgare, och detta betänkande belyser brister i lagstiftningen om produktsäkerhet och marknadskontroll och i sättet att genomföra dessa på både EU-nivå och nationell nivå. För närvarande råder bristande rättssäkerhet, då olika rättsinstrument gäller för olika produktkategorier, och dessutom finns det kryphål på andra områden. Detta är ett hinder för marknadssäkerheten och för att den gemensamma marknaden ska fungera korrekt. Direktivet om allmän produktsäkerhet och regler för marknadskontroll bör ersättas av en enhetlig förordning, som ska vara det rättsliga instrument som garanterar högsta nivå av klarhet och enhetlighet.

För detta ändamål har jag fastställt detta som en av de huvudprioriteringar som ska tas med i António Fernando Correia De Campos betänkande om en inre marknad för européer, till vilken jag är skuggföredragande. Mot bakgrund av att fler och fler handlar via internet måste nu dessutom lagstiftningen om produktsäkerhet och marknadskontroll uppdateras, så att den omfattar åtgärder om internetförsäljning samt stärker konsumentförtroendet på detta område.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EL) Jag röstade för förslaget till resolution av Christel Schaldemose, eftersom det är ett allvarligt och aktuellt ämne. De befintliga mekanismerna för den allmänna produktsäkerheten måste förbättras, och detta kommer att bidra till att garantera en hög skyddsnivå för konsumenternas hälsa och säkerhet.

Jag kommer från ett land som ligger vid en geografisk korsning och jag tycker att detta förslag är särskilt konstruktivt, eftersom många produkter som importeras från tredjeländer inte uppfyller de hälso- och kvalitetskrav som tydligt anges i EU-lagstiftningen. Det är bara genom att förebygga och kontrollera sådana produkter som vi kan vara verkligt effektiva, bidra till att rensa upp marknaden och verkligen gynna konsumenterna.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet om att se över direktivet om allmän produktsäkerhet och marknadskontroll, eftersom jag generellt sett är positiv till att stärka marknadskontrollen för att få ett verksammare konsumentskydd. Jag tycker att det är viktigt att skydda barn, äldre och personer med funktionshinder, eftersom unionen har särskilt ansvar för dessa grupper. Efter tio års uppehåll är det nu dags att noggrant se över detta direktiv för att ta med nya affärskanaler, såsom internethandel.

– Betänkande: Rivasi (A7-0035/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för betänkandet eftersom jag håller med om att det behövs bättre samarbete i hanteringen av pandemier, och jag håller med om att det krävs en översyn av de förebyggande planer som utarbetats av EU och medlemsstaterna. Världshälsoorganisationen (WHO) måste snarast omvärdera sin definition av pandemi och inte bara ta hänsyn till dess geografiska spridning utan även till hur allvarlig den är. Jag anser att denna fråga skulle hanteras bättre om man gjorde en bedömning av de vaccinationsstrategier som rekommenderas, men en förutsättning för detta är att Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar utövar sina befogenheter effektivare som oberoende organ och får tillräckliga medel för detta ändamål.

  Elena Oana Antonescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar initiativet, där man begär dels en garanti för ökad övervakning och fullständig insyn i bedömningen av rekommenderade läkemedel i händelse av en hälsokris, särskilt i händelse av en verklig pandemi, dels förbättrade vaccinations- och kommunikationsstrategier som syftar till beredskap inför och förebyggande av pandemier. Jag anser att EU måste öka anslagen till forskning och utveckling när det gäller förebyggande åtgärder på folkhälsoområdet i syfte att öka investeringarna för att bättre utvärdera och förutsäga vilka konsekvenser ett influensavirus kommer att få, både mellan pandemierna och i början av en pandemi. Därför röstade jag ja till betänkandet.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) EU måste lära av den kontroversiella hanteringen 2009–2010 av H1N1-influensan i Europa och vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fler orimliga åtgärder. Därför röstade jag ja till texten, där man uppmanar till mer samarbete, mer oberoende och mer insyn i syfte att hantera eventuella framtida influensor effektivt. Mer samarbete handlar om att man efterlyser en översyn av de beredskapsplaner som EU upprättat, en översyn av nyckelaktörernas roller och ansvarsområden samt införande av ett förfarande som ger medlemsstaterna möjlighet att göra gemensamma inköp av vacciner och läkemedel på frivillig basis. I texten uppmanas också WHO att ta hänsyn till kriteriet allvarlighetsgrad i sin definition av begreppet pandemi. Mer oberoende handlar om att man slår fast att Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar bör utöva sina befogenheter som oberoende organ med tillgång till vetenskapliga studier som är oberoende av läkemedelsföretagen. Mer insyn handlar slutligen om att efterlysa en utvärdering av hur effektiva vaccinationsstrategierna är. Följaktligen kommer betänkandet att ge medlemsstaterna bättre möjligheter att framföra ett samstämmigt budskap till medborgarna.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet. Influensa A(H1N1) orsakade 2 900 dödsfall i Europa under 2009, enligt siffror som Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) offentliggjorde i slutet av april 2010. Dessa siffror är låga jämfört med de officiella beräkningarna av antalet dödsfall till följd av säsongsinfluensa, som kommissionen beräknar till 40 000 under ett lindrigt år och 220 000 under särskilt allvarliga säsonger. De är också mycket lägre än de mest optimistiska prognoser som medlemsstaternas hälso- och sjukvårdsmyndigheter gjorde. Högsta varningsnivå utfärdades om detta virus, vilket i vissa medlemsstater utlöste en rad insatser som var mycket kostnadskrävande (t.ex. beräknade kostnader på 1,3 miljarder euro i Storbritannien och 990 miljoner euro i Frankrike – jämfört med 87 miljoner euro vid säsongsinfluensa) och som i dessa fall inte stod i rimlig proportion till virusets verkliga och kända allvarlighetsgrad. Jag håller med om att WHO omgående bör se över sin definition av begreppet pandemi, och att man inte bara beaktar virusets spridning utan även tar hänsyn till en sjukdoms allvarlighetsgrad. På så sätt kan vi vidta lämpligare åtgärder och skydda EU-medlemsstaternas medborgare från verklig fara. Jag anser att det på detta område behövs bättre samarbete mellan medlemsstaterna och de behöriga institutionerna och organisationerna. Det behövs också mer öppenhet vid ansvarsfördelningen mellan de huvudsakliga aktörerna.

  Regina Bastos (PPE), skriftlig. – (PT) Influensa A(H1N1), som orsakas av viruset A H1N1, upptäcktes först i Mexiko i slutet av mars 2009 och spred sig sedan till olika länder. I maj 2009 bedömde Världshälsoorganisationen (WHO) att H1N1-influensan var måttligt allvarlig, och i juni samma år utfärdade WHO en nivå 6-varning, vilket motsvarar ett pandemiutbrott. Denna högsta varningsnivå utlöste en rad insatser i EU. I vissa fall som var de mycket kostnadskrävande (t.ex. beräknades kostnaderna till 1,3 miljarder euro i Storbritannien och 990 miljoner euro i Frankrike – jämfört med 87 miljoner euro vid säsongsinfluensa). Åtgärderna stod inte i rimlig proportion till allvarlighetsgraden. Varje medlemsstat agerade på egen hand utan någon högre grad av samarbete eller solidaritet. I betänkandet, som jag stöder, drar man de rätta slutsatserna och rekommenderar bättre samarbete mellan medlemsstaterna och hälso- och sjukvårdsmyndigheterna i EU, och likaså ett förtydligande och vid behov en översyn av nyckelaktörernas roller och ansvarsområden samt av ledningsstrukturerna och av hälsoriskerna på EU-nivå. Slutligen erkänns behovet av studier om vaccin och antivirala läkemedel som är oberoende av läkemedelsindustrin, bland annat för övervakningen av vaccinationstäckningen.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Mot bakgrund av flera EU-länders åtgärder för att bekämpa en eventuell pandemi med H1N1-viruset håller jag med om att man måste bli bättre på att utarbeta åtgärder som bygger på tillgängliga vetenskapliga fakta i denna typ av situation. Jag stöder därför en översyn av handlings- och beredskapsplanerna i händelse av risk för pandemi. All översyn måste syfta till bättre samarbete och samordning mellan medlemsstaternas hälso- och sjukvårdsmyndigheter och EU-institutionerna. En annan mycket viktig aspekt är kravet på insyn, när det gäller både de läkemedel som används och hälso- och sjukvårdsmyndigheternas vetenskapliga rapporter. Detta i syfte att förhindra intressekonflikter och garantera säkerhet och information till medborgarna.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) EU var den region i världen som var bäst förberedd och hade den bästa handlingsberedskapen vid utbrottet, även om detta försvagades av de stora skillnaderna i medlemsstaternas beredskap och bristen på verkligt samarbete mellan dem. Förberedelser och åtgärder i samband med hälsorisker i EU hör till medlemsstaternas ansvarsområde. Därför är det mycket viktigt att förbättra samarbetet och samordningen mellan dem, institutionerna och de internationella och regionala organisationerna, särskilt under inledningsfasen av ett virusutbrott, så att man kan bedöma allvarlighetsgraden och fatta relevanta beslut om hanteringen samt anta ett samstämmigt tillvägagångssätt. Skillnaderna mellan de rekommendationer som gjordes i EU och medlemsstaterna när det gäller prioriterade målgrupper för vaccination tyder på att det fanns mycket stor osäkerhet och avvikande uppfattningar om vilka åtgärder som var lämpliga. Kostnaderna var avsevärda och kunde också ha minskats genom bättre samarbete mellan medlemsstaterna och likaså mellan dessa och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar. Jag håller med om att det behövs europeiska förhållningsregler för utövandet av funktionen som vetenskaplig expert i alla europeiska myndigheter med ansvar för säkerhet, riskhantering och riskberedskap, så att man undviker fler fall av korruption.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Hanteringen av H1N1-influensaepidemin, som man förvarnat om, var ett misslyckande. Vi bör därför lära oss av den krisen så att vi kan hantera eventuella framtida pandemihot effektivt. Det är uppenbart att medlemsstaterna måste samarbeta mer med varandra, men också med EU-institutionerna, så att de kan agera effektivare i händelse av en pandemi. Likaså måste vi på klarlägga rollen för de strukturer på EU-nivå som hanterar medicinska hot och se till att WHO ser över definitionen av kriterierna för att utlösa en global pandemivarning. Slutligen skulle det vara lämpligt att upprätta ett system för gemensam offentlig upphandling av vacciner för medlemsstaterna. Sist men inte minst krävs det fullständig öppenhet i fråga om de experter som fungerar som rådgivare till de europeiska folkhälsomyndigheterna, så att eventuella intressekonflikter kan undvikas.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar betänkandet, för vilket jag utsågs till skuggföredragande för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). Av hänsyn till de cirka 500 miljoner medborgare som vi företräder måste vi lära av denna kris så att vi kan hantera eventuella nya pandemihot effektivare. Den text som antogs igår är en mycket god kompromiss när det gäller samarbete på hälso- och sjukvårdsområdet, oberoende och öppenhet.

Mot bakgrund av att medlemsstaterna uppenbarligen misslyckades med samarbetet på hälso- och sjukvårdsområdet blev det nödvändigt att anta en konstruktiv och praktisk strategi som inbegriper följande åtgärder:

Stärkt samarbete mellan medlemsstaterna och bättre samordning mellan medlemsstaterna och EU-institutionerna så att man kan agera effektivare om det skulle inträffa en pandemi i framtiden.

Klarläggande av rollerna i de strukturer på EU-nivå som ansvarar för hanteringen av medicinska hot.

Uppmaning till WHO att se över definitionen av kriterierna för att utlösa en global pandemivarning.

Utvärdering av de vaccinations- och kommunikationsstrategier som tillämpas i medlemsstaterna i syfte att återfå medborgarnas förtroende.

Upprättande av ett system för gemensam offentlig upphandling av vacciner för medlemsstaterna i syfte att förebygga skillnader.

Offentliggörande av intressedeklarationerna från de experter som fungerar som rådgivare till de europeiska folkhälsomyndigheterna i syfte att undvika intressekonflikter.

  Ioan Enciu (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för betänkandet, eftersom jag tycker att det krävs bättre samordning på EU-nivå när det gäller hanteringen av epidemiologiska risker. H1N1-influensan visade på bristfällig riskhantering på global nivå, huvudsakligen på grund av otillräcklig överensstämmelse mellan varningsnivåerna och den verkliga faran, vilket ledde till omfattande resursslöseri. I detta sammanhang tycker jag att EU bör införa ett oberoende system för bedömning av pandemirisker och likaså bättre samordning av riskhanteringen. I detta avseende måste Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar få de resurser som krävs för att kunna spela en så aktiv roll som möjligt på detta område.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om hanteringen av H1N1-influensan eftersom det uppmärksammar vikten av stärkt samarbete, oberoende och öppenhet vid hanteringen av pandemikriser i framtiden, särskilt genom att Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar på ett bättre sätt tillämpar sina befogenheter som oberoende organ.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Under 2009 greps världen av skräck inför ett virus som riskerade att leda till pandemi och dödsfall, nämligen influensa A. Lyckligtvis bekräftades inte de värsta farhågorna när det gäller dödlighet och dödsfall i samband med H1N1-viruset. I Europa ledde viruset till 2 900 dödsfall, vilket är långt färre än de dödsfall som orsakas av säsongsinfluensa. Varningarna från Världshälsoorganisationen och rädslan ledde emellertid till extraordinära åtgärder i medlemsstaterna, exempelvis massvaccination, som innebar stora kostnader för hälso- och sjukvårdssystemen. Det är viktigt att dra slutsatser av hanteringen av influensa A i stället för att peka på fel. Den viktigaste slutsatsen är enligt min uppfattning att det trots detta är bättre att begå misstaget att agera överdrivet än att inte agera alls. För det andra bör vi dra lärdom inför hanteringen av framtida pandemier, som kan vara aggressivare och inse hur och när vi ska agera och genom vilka åtgärder.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Lyckligtvis ledde H1N1-influensan till färre dödsfall än man förutspått från början, enligt siffror som offentliggjorts av Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC), och sjukdomen betraktas nu som mindre allvarlig i EU. Den gav upphov till omfattande varningar i början av spridningen, vilket fick flera medlemsstater att göra stora investeringar i vaccinationsprogram som visade sig vara överdrivna, eftersom antalet dödsfall i länder som Polen, där inga extraordinära åtgärder vidtogs, stannade på samma nivå som i de länder där man satte igång nationella vaccinationskampanjer som beräknas ha kostat många miljoner euro.

Enligt detta betänkande hade ”vaccininköpen redan fastställts i förhandsavtal om upphandling av vacciner som träffats med läkemedelsbolagen under 2007”. Detta visar på bristande öppenhet i förfarandet på grund av att medlemsstaterna varit beroende av läkemedelsföretagen på ett oacceptabelt sätt. Därför måste jag hålla med föredraganden och hoppas att kommissionen och alla medlemsstater beaktar hennes rekommendationer, särskilt när det gäller informationssäkerhet och försiktighetsprincipen – som måste gynna patienterna i stället för företagen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Den bekymmersamma hanteringen av influensapandemin på grund av viruset A (H1N1) och de kända siffrorna (2 900 dödsfall till följd av H1N1-influensan jämfört med 40 000 till följd av säsongsinfluensa samma år) ligger till grund för den uppmaning till öppenhet som framförs i betänkandet och som välkomnas av oss. Detta handlar både om vad som hänt – med fullständigt klargörande av de antagna förfarandena och ansvarsområdena – och om strategin inför likartade situationer i framtiden. I synnerhet nämns följande frågor: upphandling av vacciner och antivirala läkemedel, information om registrerade fall och hur allvarliga de är, utlämning av handlingar om kliniska prövningar, forskningsprotokoll och oönskade biverkningar av läkemedlen (från Europeiska läkemedelsmyndigheten) samt intressekonflikter bland de experter som fungerade som rådgivare till de europeiska folkhälsomyndigheterna. I betänkandet begär parlamentet ”att de preventionsplaner som upprättats i EU och medlemsstaterna inför framtida influensapandemier ses över för att öka effektiviteten och samstämmigheten samt göra dem tillräckligt oberoende och flexibla”. Man rekommenderar också stärkt samarbete mellan medlemsstaterna på detta område, både när det gäller att fastställa hur allvarliga virusutbrotten är och när det gäller beslutsfattandet. Vi ser detta överlag som positivt och vi röstade därför ja.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi måste dra lärdom av utvärderingen av vad som hände vid hanteringen av H1N1-influensan, och vi måste erkänna att länderna behöver offentliga hälso- och sjukvårdssystem och ytterligare tjänster på folkhälsoområdet som kan fungera på olika områden, närmare bestämt för att

– utarbeta och utvärdera vetenskapliga studier som är oberoende av läkemedelsindustrin, om effekterna, säkerheten och nytto-/riskförhållandet för antivirala vacciner och läkemedel samt om rekommenderade målgrupper,

– utvärdera information om vilka läkemedel som rekommenderas vid hälsokriser, särskilt vid pandemier,

– stärka förmågan när det gäller riskhantering och riskberedskap, forskning och utveckling på dessa områden samt förebyggande folkhälsoåtgärder.

Det finns också ett behov av att förbättra samarbetet mellan olika nationella tjänster samt mellan dessa och relevanta internationella och regionala institutioner och organisationer.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Jag stöder Michèle Rivasis betänkande om utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010 i EU, eftersom det belyser den överdrivna varningsbenägenhet som präglade EU:s bedömning av problemet. Jag håller med om att man bör ägna särskild uppmärksamhet åt frågor som rör EU-medborgarnas hälsa, men anser inte att man bör anta en överdrivet varningsbenägen hållning, vilket leder till enorma offentliga utgifter på folkhälsoområdet. Därför röstade jag ja till betänkandet.

  Elisabetta Gardini (PPE), skriftlig. – (IT) Det förslag till resolution som vi har antagit lägger grunden för en välbehövlig reflektion om EU:s åtgärder i samband med svininfluensans spridning.

Som alla minns fastnade medlemsstaterna i individualistiska ställningstaganden i stället för att hitta gemensamma lösningar. De olika nationella regeringarnas åtgärder varierade i hög grad, från storskalig vaccination till ingen vaccination alls, som i Polen. Denna erfarenhet bör motivera oss att förbättra samordningen mellan de nationella folkhälsomyndigheterna och EU-institutionerna, se över strategierna för förebyggande och vaccination samt omdefiniera de kriterier som ligger till grund för en pandemivarning.

Jag vill påpeka att ett effektivare samarbete inte bara kan leda till minskade kostnader för denna typ av krishantering, inte minst genom att medlemsstaterna får möjlighet att gemensamt köpa in vacciner, utan framför allt kan det garantera att människor får bättre skydd, eftersom viruset naturligtvis inte stannar vid nationsgränserna.

Slutligen hoppas jag att Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar ska få det stöd som det förjänar, så att det kan fortsätta sitt oberoende arbete med att utvärdera och kontrollera hälsokriser.

  Robert Goebbels (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan. Ändå vill jag påpeka att denna hantering faktiskt var ännu en eftergift för försiktighetsprincipen, som kräver handling före grundlig eftertanke. WHO:s generaldirektör utfärdade en pandemivarning men valde att själv avstå från vaccination, vilket illustrerar diskrepansen mellan den personliga bedömningen av hur allvarligt utbrottet var och den offentliga diskussionen bland de ansvariga. Efter incidenten med smittat blod har ingen folkhälsoansvarig varit villig att ta något som helst ansvar.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) H1N1-influensan var oerhört lärorik. Först och främst lärde vi oss hur man kastar pengarna i sjön. Kostnaderna för denna ”svininfluensa” (900 miljoner euro enligt revisionsrätten!) beror inte på antalet drabbade. Antalet offer för H1N1-influensan är tio gånger mindre än antalet offer för den vanliga säsongsinfluensan. Det är visserligen sant att dessa 2 000 offer per år, varav de flesta är äldre eller sjuka, inte intresserar någon. De är mycket mindre spännande.

Därefter lärde vi oss hur man helt och hållet döljer sitt bristande omdöme genom att hålla varningstal och vifta med vapen. Tio miljoner doser skrevs ut i onödan. Det som var tänkt som ett massvaccinationsprogram organiserades utan något som helst sunt förnuft. Kommunikationen var så överdriven och motsägelsefull att Frankrikes befolkning blev misstänksam och med rätta vände ryggen mot de instruktioner som gavs.

Det uppstod misstankar om att de som fattade de politiska besluten och de som gynnades ekonomiskt av besluten hade ett gemenamt intresse. Slutligen lärde vi oss av H1N1-influensan att inget kan tvinga en minister i Frankrike att avgå, hur felaktigt, vårdslöst eller inkompetent han eller hon än har agerat. Och de dagliga händelserna i den franska regeringen bevisar att inget, absolut inget, har förändrats i denna fråga!

  Mathieu Grosch (PPE), skriftlig. – (DE) Det rådde brist på insyn under 2009 och 2010 i sättet att hantera H1N1-influensan, som Världshälsoorganisationen klassificerade som en pandemi. Detta behandlas i betänkandet om utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010 i EU. Jag välkomnar betänkandet särskilt eftersom det innehåller en uppmaning till fullständig öppenhet i fråga om de läkemedel som användes vid akut medicinskt ingripande och pandemi.

Medlemsstaterna agerade var för sig vid beställning och utveckling av vacciner. Den viktiga frågan i detta sammanhang är att utvärdera strategin för lagring av vacciner och att verka för att medlemsstaterna ska kunna upphandla vacciner gemensamt i framtiden. Bättre samordning mellan de behöriga myndigheter i medlemsstaterna och EU-organen är också viktigt.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Tack vare de ändringsförslag som lades fram av min politiska grupp (Europeiska folkpartiet grupp (Kristdemokrater)) innehåller betänkandet konstruktiva förslag till hur vi ska lära oss av den hälsokris som orsakades av H1N1-viruset, främst genom ökad EU-samordning.

Från början innehöll betänkandet faktiskt ett antal fel som hade kunnat få människor att avstå från vaccination. I det betänkande som antas i dag försöker man återvinna medborgarnas förtroende för hanteringen av hälsokriser. Hälso- och sjukvårdspersonal måste i högre grad medverka i utformningen och tillämpningen av strategier för att förebygga och bekämpa en pandemi. I fortsättningen får vi inte låta vaccinationskampanjer omgärdas av sådan förvirring och så många misstankar.

Man kommer att behöva förbättra kommunikationen genom att ta hänsyn till hur lätt det sprids rykten som saknar vetenskaplig grund i medierna och via internet. Lyckligtvis var influensan inte så allvarlig som man förutspått, men det skulle vara farligt att underskatta graden av oförutsägbarhet och potentiellt allvar i framtida pandemier.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom WHO utan dröjsmål bör se över definitionen av de olika faserna i en pandemi, så att man tar hänsyn till hur allvarlig en sjukdom är och kan vidta lämpligare åtgärder. Det behövs bättre samarbete i hanteringen av pandemier. Det krävs en översyn av beredskapsplanerna, ett klarläggande, och vid behov en översyn, av de huvudsakliga aktörernas roller och ansvarsområden, ett stärkt samarbete mellan medlemsstaterna för att säkerställa en samstämmig riskhantering som svar på en pandemi i enlighet med det internationella hälsoreglementet samt bättre samordning mellan medlemsstaterna och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar. Man måste inrätta ett förfarande som ger medlemsstaterna möjlighet till gemensamma inköp på frivillig basis. Producenterna måste bära hela ansvaret för föreskrifterna för sina produkter, och dessa bör tillämpas fullt ut av medlemsstaterna vid all upphandling av vacciner. Man bör se över de beredskapsplaner som upprättats i EU och medlemsstaterna inför framtida influensapandemier för att öka effektiviteten och samstämmigheten samt göra dem tillräckligt oberoende och flexibla för att snabbast möjligt kunna anpassa dem till den verkliga risken i varje enskilt fall, på grundval av aktuell och relevant information. Jag håller med om att följande tre aspekter bör beaktas för att vaccinationsstrategierna ska vara framgångsrika: vaccinets effektivitet, nytto-/riskförhållandet för vaccinet och fastställandet av riskgrupper.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag anser att resolutionen om utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010 i EU tydligt visar vilka misstag som begicks samtidigt som den lägger grunden för en ny och effektiv hantering av influensapandemier. Som de flesta känner till var reaktionerna på spridningen av H1N1-influensan överdrivna sett till problemets verkliga omfattning. Just därför anser jag att det behövs en översyn av EU:s beredskapsplaner för influensapandemier för att i framtiden skapa förutsättningar för snabba, konsekventa och effektiva åtgärder. I det avseendet är det nödvändigt att stärka samarbetet och samordningen mellan medlemsstaterna för att kunna enas om en genuint europeisk strategi för problemet. I enlighet med vad som nämns i resolutionstexten anser jag dessutom att det är lämpligt att oberoende vetenskapliga experter som inte har några intressen i läkemedelsindustrin deltar i denna process vid sidan av aktörer från läkemedelssektorn.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Mot bakgrund av allvaret i H1N1-influensan och betydelsen av medborgarnas hälsa anser jag att det här betänkandet är särskilt viktigt, eftersom det också belyser hur dessa situationer bäst ska hanteras. WHO bekräftade officiellt redan 2009 att H1N1-influensan var måttligt allvarlig och medlemsstaternas olika strategier resulterade i enorma kostnader, försäljning av snabbt framtagna vacciner och en översyn av definitionen av begreppet pandemi för att inte bara beakta kriteriet geografisk utbredning utan också ta hänsyn till virusets allvarlighetsgrad. Dessa faktorer visar att en annorlunda strategi är ett absolut måste. EU kräver mer samarbete, öppenhet och oberoende i den här typen av situationer.

  Elżbieta Katarzyna Łukacijewska (PPE), skriftlig. – (PL) Influensafrågan förekommer varje år på dagordningen inte bara i Europaparlamentet utan även i många nationella parlament. Jag anser att Michère Rivasi i sitt betänkande tar ett mycket brett grepp om problemet med H1N1-influensan och diskuterar det under flera rubriker såsom samarbete, oberoende och öppenhet, vilket är helt nödvändigt i händelse av en framtida pandemi. EU måste vidta handlingskraftiga och snabba åtgärder, och jag röstade därför för antagandet av betänkandet om hanteringen av H1N1-influensan.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag inte motsätter mig något av innehållet. Men med tanke på H1N1-influensans begränsade inverkan är jag dock inte säker på varför parlamentet beslutade sig för att lägga tid och resurser på det.

  Jiří Maštálka (GUE/NGL), skriftlig. – (CS) Jag vill tacka föredraganden för ett mycket detaljerat och uppriktigt betänkande som innehåller många alarmerande budskap. Det råder inget tvivel om att EU:s gemensamma tillvägagångssätt under pandemin visade på vilka möjligheter det innebär att vidta gemensamma åtgärder, samtidigt som det också avslöjade avsevärda svagheter, inte minst när det gäller förebyggande åtgärder, objektiv statistik och inköp av säkra och effektiva mediciner. Två gånger på senare tid har EU stött på problemet med en farlig virusinfektion, men man har inte lärt sig tillräckligt av den erfarenheten. Jag välkomnar förslagen om strängare tester av mediciners verkan och kraven på objektiv datainsamling, liksom intresset av att skydda alla EU-medborgare oavsett sjukvårdssystem. Jag anser att kravet på finansiering av forskning och utveckling är av grundläggande betydelse, liksom regeln om att läkemedelsföretag ska ha en rådgivande, och inte beslutande roll. Detsamma gäller strategier för studier och tester av vaccinationsprodukter och andra mediciner, som måste utformas oberoende av läkemedelsföretagen. Jag ställer mig också bakom kravet på strängare regler för hälso- och sjukvårdspersonal och rådgivare som arbetar för EU-institutionerna. Allmänheten måste få tydlig och öppen information som är kvalificerad och omfattande och inte leder till panik. I egenskap av kvestor med gemensamt ansvar för att skydda parlamentsledamöternas och parlamentsmedarbetarnas hälsa vill jag säga att våra åtgärder i parlamentet har varit effektiva, men inte billiga.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) På grundval av de statistiska data som presenteras i det här betänkandet kan man konstatera att insatserna vid spridningen av H1N1 i själva verket inte stod i rimlig proportion till influensans faktiska allvarlighetsgrad och att de medförde mycket kostsamma vaccinationskampanjer i många medlemsstater. Därför ansåg föredraganden att det var lämpligt att först och främst ta upp de oerhört viktiga frågorna om läkemedelsföretagens överväldigande inverkan. Hon kräver att studier om antivirala läkemedel ska vara oberoende av läkemedelsbolag då förfarandena för påskyndat godkännande visar på deras begränsningar. När det inte finns några vetenskapliga bevis tillgängliga använder man alltjämt den statistik som presenteras av branschen. Det behövs också ett bättre samarbete och en översyn av såväl preventionsplaner som nyckelaktörer. Dessutom måste det finnas möjligheter för medlemsstaterna att gemensamt köpa vacciner och läkemedel på frivillig basis. Världshälsoorganisationen (WHO) bör också så snart som möjligt se över sin definition av begreppet pandemi och då ta hänsyn till hur pass allvarligt viruset är. I det här avseendet är det nödvändigt att vaccinet är effektivt, att det har ett positivt nytto-/riskförhållande och att det inriktar sig på riskgrupper. Slutligen måste vi se till att undvika alla intressekonflikter som omedelbart kan leda till misstankar hos allmänheten om att det förekommit otillbörlig påverkan.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) En fördel med det här betänkandet är att det fördömer bristen på öppenhet i Europeiska läkemedelsmyndigheten, liksom kopplingarna mellan läkemedelsföretag och experter på vacciner och antivirala läkemedel. Därför är det synd att man i betänkandet inte begär att denna myndighets verksamhet stoppas i väntan på en ordentlig och omfattande reform. Jag deltar i omröstningen för att jag vill uppmuntra föredraganden att gå ännu längre nästa gång.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Hanteringen av H1N1-influensan i EU har visat på en rad svårigheter, i synnerhet när det gäller influensans faktiska allvarlighetgrad och omfattning. Medlemsstaternas insatser blev oproportionerligt stora och oerhört kostsamma om man sätter det i perspektiv till hur många som dör varje år i vanlig influensa och hur mycket pengar medlemsstaterna lägger på att försöka bekämpa det. Utvärderingen av hur H1N1-influensan hanterats i Europa belyser ett första grundläggande problem: bristen på en oberoende utvärdering från våra nationella och/eller europeiska hälsomyndigheter och följaktligen oförmågan att, i bästa möjliga mån och i realtid, anpassa folkhälsoåtgärderna till den faktiska kliniska och epidemiologiska statistik som finns. Därför måste framtida pandemier hanteras annorlunda för att undvika allmän panik bland medborgarna liksom onödiga kostnader.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) I det här betänkandet utvärderar man hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010 i EU och belyser vilka faktorer som bör förbättras. I hanteringen av framtida pandemikriser måste man stärka samarbete, oberoende och öppenhet. Ett led i det är att Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) ska använda sina befogenheter bättre.

Det räcker dock inte med en utvärdering, och jag kan inte se att det har skett några ytterligare framsteg när det gäller snabba och effektiva insatser i händelse av sjukdomsutbrott. Jag har inte heller hört ett ord om förebyggande åtgärder. Som alltid är betänkandet vagt och ospecificerat, men jag röstade ändå för eftersom det inte finns något annat betänkande.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) A/H1N1-influensan 2009 orsakade färre dödsfall än den vanliga säsongsinfluensan. WHO klassificerade H1N1-influensan som måttligt allvarlig, men utfärdade samtidigt en pandemivarning (nivå 6), vilket är den högsta möjliga graden. För att uppfylla sina förpliktelser gentemot befolkningen spenderade EU:s medlemsstater således flera miljarder på att bekämpa ett influensautbrott vars potentiella risker var betydligt mindre än de som är förknippade med en normal säsongsinfluensa. Dessutom bidrog massmedierna ytterligare till den panik som utlöstes. När en pandemi som utropas som farlig bara visar sig vara en storm i ett vattenglas finns det en risk att framtida varningar inte tas på allvar. Därför måste WHO se över sina kriterier för pandemi.

Ett gott samarbete och gemensamma upphandlingar för att uppnå lägre priser är givetvis en fördel i händelse av en pandemi. Om godkännandet av nya mediciner påskyndas för att hantera falska pandemier kommer vi dock att ställas inför enorma problem. Massmediernas och läkemedelsföretagens delaktighet i att underblåsa paniken har inte beaktats här. Därför avstod jag från att rösta.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här resolutionsförslaget eftersom det är så svårt att förutse allvarlighetsgraden på en pandemi och hur den kommer att utvecklas, och när pandemin väl bryter ut fattas många oproportionerliga beslut. Därför är det nödvändigt att lägga stor vikt vid samarbete, oberoende och öppenhet. Framför allt måste man konsekvent se över de preventionsplaner som upprättats för eventuellt framtida pandemier såväl i EU som i medlemsstaterna, för att se till att de är flexibla och så snabbt som möjligt kan anpassas när det uppstår en risk för influensapandemi. Dessutom måste vi uppmuntra till samarbete och samordning av insatser på internationell och regional nivå för att skapa förutsättningar för lämpliga beslut om hanteringen av situationen och snabbt kunna vidta åtgärder när det uppstår en pandemirisk. Jag anser att man måste öka anslagen till forskning och utveckling och satsa mer på att bättre kunna utvärdera och förutsäga vilka konsekvenser ett influensavirus kommer att få. Det är viktigt att se till att förhandsavtalen om inköp och leverans upprättas öppet och att korruptionen minskar i dessa sammanhang. Vi måste begränsa läkemedelsbolagens påverkan, inte bara när det gäller distribution utan även i fråga om genomförandet av studier om vacciner och antivirala läkemedel. Dessutom ska vetenskapliga experter offentligt deklarera att de inte har några ekonomiska eller andra intressen i läkemedelsindustrin.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för betänkandet om utvärdering av hanteringen av H1N1-influensan 2009–2010 i EU. I många fall, bland annat i Grekland, minskade såväl institutionernas som statens engagemang i frågan när publiciteten avtog. Influensadebatten har upphört, men viruset finns kvar och har dessutom visat sig vara mer dödligt än tidigare. I Grekland ökade antalet sjukdomsfall nyligen, och dödssiffran uppgick till över hundra. Den främsta orsaken uppges vara bristen på information till bland annat de mest utsatta grupperna, såsom människor med kroniska sjukdomar som borde ha begärt att bli vaccinerade men inte gjorde det eftersom de trodde att faran var över.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Betänkandet om hanteringen av H1N1-influensan i EU 2009–2010 belyser hur lindrig, i statistiska termer, sjukdomen var i EU (i mänskliga termer är varje människoliv givetvis en oersättlig förlust). Influensa A(H1N1) orsakade 2 900 dödsfall i Europa under 2009, enligt siffror som Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) offentliggjort. Dessa siffror är lägre än de officiella beräkningarna av antalet dödsfall till följd av säsongsinfluensa. De är också mycket lägre än de mest optimistiska prognoser som EU-medlemsstaternas hälso- och sjukvårdsmyndigheter gjorde. Att medlemsstaterna och EU-institutionerna accepterade den högsta varningsnivån som utfärdades av Världshälsoorganisationen (WHO) ledde till en rad kostsamma insatser som inte stod i rimlig proportion till H1N1-influensans verkliga allvarlighetsgrad. Men med tanke på WHO:s rekommendation kan jag inte se hur utvecklingen skulle ha kunnat bli en annan. Vi måste dock reflektera över detta och jag håller med föredraganden om att det krävs ett bättre samarbete mellan EU:s medlemsstater, ett ökat oberoende och en större öppenhet, i synnerhet när det gäller bedömningen av kostnaderna kontra fördelarna i fråga om åtgärder som har en så betydande ekonomisk inverkan.

  Rovana Plumb (S&D), skriftlig. – (EN) I betänkandet framhålls att det behövs ett bättre samarbete när det gäller pandemier och man begär att de preventionsplaner som upprättats i EU och medlemsstaterna inför framtida influensapandemier ska ses över. Dessutom efterlyser man ett ökat samarbete mellan medlemsstaterna och en bättre samordning mellan medlemsstaterna och Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC). I betänkandet uppmanas också WHO att se över definitionen av begreppet pandemi på grundval av geografisk utbredning och virusets allvarlighetsgrad. I betänkandet belyses vikten av att ECDC utövar sina befogenheter som oberoende organ för att bedöma och informera EU-medborgarna om hur allvarliga infektionsriskerna är och att centrumet utfärdar rekommendationer om bästa praxis inom exempelvis krishanteringsteknik samt vaccinations- och kommunikationsstrategier. I betänkandet framhåller man också vikten av en bedömning av de vaccinationsstrategier som rekommenderas vid influensa i EU och som tillämpas i medlemsstaterna, inbegripet vaccinernas effektivitet, deras nytto-/riskförhållande och de olika rekommenderade målgrupperna, i syfte att uppnå en säker och effektiv användning. Dessutom uppmanas medlemsstaterna att förse kommissionen med uppgifter om bland annat antalet inköpta doser och hur många av dem som faktiskt använts samt antalet H1N1-infektioner och antalet dödsfall på grund av dessa infektioner. EU måste stärka sitt samarbete liksom oberoendet och öppenheten i hanteringen av framtida pandemikriser.

  Crescenzio Rivellini (PPE), skriftlig. – (IT) Jag vill först gratulera Michèle Rivasi till ett utmärkt arbete. Det här betänkandet är ett viktigt försök att sätta ljuset på de tvivel som uppstått kring oproportionerliga insatser mot svininfluensan i EU och vilket inflytande läkemedelsföretagen hade över de åtgärder som vidtogs.

Jag är kritisk till EU:s insatser mot svininfluensan, H1N1-viruset, 2009–2010. I framtiden föreslår jag gemensamma inköp av vaccin för att spara pengar samt effektivare regler för att förhindra intressekonflikter, till exempel genom att publicera intressedeklarationerna från alla experter som fungerar som rådgivare till de europeiska folkhälsomyndigheterna. I det här sammanhanget vill jag notera att ansvaret för vaccin enligt gällande unionslagstiftning tillfaller producenten och inte de nationella regeringarna.

Jag uppmanar också WHO att se över definitionen av begreppet pandemi och då inte bara beakta kriteriet geografisk utbredning utan även ta hänsyn till hur pass allvarligt viruset är. För att EU på egen hand ska kunna förebygga risken för en pandemi måste Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) få det stöd som krävs för att helt oberoende kunna utföra sitt arbete.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Parlamentet har i dag riktat strålkastarna mot den oproportionerliga reaktionen vid svininfluensautbrottet i EU. Medlemsstaterna satsade många miljarder euro på vacciner som godkändes i all hast trots virusets måttliga karaktär. Sjukvårdsbudgetarna överskreds, som alla vet, och det finns betydligt viktigare hälsofrågor att ta itu med än att ge de stora läkemedelsföretagen den här typen av stöd. Parlamentsledamöterna har i dag efterlyst en översyn av EU:s hälsovårdsstrategier. Preventionsplanerna måste bli tillräckligt oberoende och flexibla för att snabbast möjligt kunna anpassas till den verkliga risken. Utvärderingen av mediciner måste ske under full insyn och alla intressedeklarationer ska offentliggöras så att allmänheten kan granska dem och upptäcka eventuella intressekonflikter. EU följde blint WHO i sin respons på svininfluensautbrottet, vilket tydligt visar att det behövs en förändring. Parlamentet har efterlyst en väl fungerande riskutvärdering och att Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) ska få tillräckliga medel för att kunna utföra alla sina uppgifter, inte minst när det gäller bedömningen av hur allvarliga infektionsriskerna faktiskt är.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Även om H1N1-viruset i Europa inte varit särskilt aggressivt har det hittills orsakat inte mindre än 4 700 dödsfall.

I den rapport som publicerats av ECDC konstateras det att EU i sin hantering av viruset inte haft förmågan att snabbt anpassa folkhälsoåtgärderna för att begränsa infektionen. Detta har i hög grad att göra med de preventionsplaner som de olika medlemsstaterna upprättat i samråd med Världshälsoorganisationen (WHO) för många år sedan och utan att några större uppdateringar gjorts sedan dess.

För att förhindra att sådana situationer uppstår igen måste vi i ljuset av den hårda kritik som riktats mot distributionen av vaccin koncentrera våra insatser på godkännandeförfaranden som möjliggör utsläppandet på marknaden av läkemedel som tagits fram i syfte att hantera en hälsokris.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Vi stöder detta initiativbetänkande. Bakgrunden är som vi alla känner till att den omfattande panik som utbröt i samband med den så kallade fågelinfluensan kostade EU omkring tio gånger mer än en normal influensakampanj.

Att Världshälsoorganisationen (WHO) utfärdade larmet utan att genomföra sådana oberoende analyser av kostnader och risker som EU-organen, Europeiska centrumet för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) och Europeiska läkemedelsmyndigheten gjorde, ledde till kostsamma och onödiga vaccinationskampanjer samt till att medborgarna uppmanades att köpa orimliga mängder sterila engångsprodukter och desinfektionsmedel. Resultatet sett till antalet döda, vilket är det som främst måste beaktas av lagstiftaren, var till och med lindrigare än vid en normal säsongsinfluensa.

Därför måste kommissionen inom sex månader överlämna en rapport till parlamentet som innehåller en analys av kostnaderna kontra fördelarna och en beskrivning av hur man tänker agera i liknande situationer i framtiden. Dessutom måste WHO se över sin definition av pandemi och då inte bara beakta kriteriet geografisk utbredning utan också ta hänsyn till hur pass allvarligt viruset är.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag stöder det här betänkandet som utvärderar hanteringen av H1N1-influensan och uppmanar till gemensamma upphandlingsförfaranden för vaccin. Det är viktigt att vi lär oss av tidigare utbrott så att vi kan skydda oss själva bättre i framtiden.

  Thomas Ulmer (PPE), skriftlig. – (DE) Jag röstade för det här betänkandet sedan utskottet i viss mån lyckats balansera anklagelserna och felbedömningarna. Betänkandet är kritiskt och beskriver hur EU i framtiden ska kunna organisera sig bättre med hjälp av fler gemensamma åtgärder för att förhindra en pandemi.

  Marina Yannakoudakis (ECR), skriftlig. – (EN) ECR-gruppen är för en förbättring av kommunikationen och samarbetet mellan medlemsstaterna när det gäller hälsohot som epidemier, men i betänkandet ges dåligt genomtänkta råd till medlemsstaterna om H1N1 och vilka säkerhetsåtgärder de bör vidta i händelse av en ny epidemi. Det finns flera tvivelaktiga uppgifter i betänkandet och dess motivering som kan leda till missuppfattningar om H1N1, dess inverkan på det europeiska samhället och de nationella regeringarnas åtgärdsplaner. Vi anser inte att de åtgärder som man rekommenderar medlemsstaterna att vidta i händelse av framtida epidemier (från inköp av vaccin till rapportering av fakta till EU:s organ) är genomtänkta, och tror inte att de kommer att lösa några stora problem som har att göra med H1N1 eller framtida pandemier.

Ansvaret för vaccinet tillfaller producenten, enligt betänkandet. Detta kan utgöra ett hinder för vaccinleveranser och göra ansvarsområdena otydliga. I betänkandet försöker man dessutom utöka ECDC:s befogenheter och dess förbindelser med medlemsstaterna, vilket är olämpligt eftersom det kan öka deras budgetanslag. Mot den här bakgrunden röstade ECR-gruppen mot betänkandet.

Betänkande: Inés Ayala Sender (A7-0048/2011)

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder det positiva resultatet av slutomröstningen i utskottet om nomineringen av Harald Wögerbauer till ämbetet som ny ledamot av revisionsrätten på grundval av en fördelaktig bedömning av hans meritförteckning och svaren på de skriftliga frågor som ställdes till de ledamöter som nominerats till ämbetet.

  Catherine Grèze (Verts/ALE), skriftlig. – (FR) Internationella kvinnodagen fyller 100 år i dag. Därför röstade jag emot nomineringen av Harald Wögerbauer, eftersom det inte finns tillräckligt många kvinnor i Europeiska revisionsrätten.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag ställer mig bakom det här förslaget, eftersom Harald Wögerbauer uppfyller villkoren i artikel 286.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och parlamentet tillstyrker förslaget till utnämning av Harald Wögerbauer till ledamot av revisionsrätten.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag lade ned min röst vid omröstningen om nomineringen av Harald Wögerbauer till ledamot av revisionsrätten. Orsaken är rapporter från kolleger om hans oklara insatser vid den österrikiska revisionsrätten.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Revisionsrätten är en oberoende kontrollinstitution som granskar lagligheten och korrektheten i EU:s intäkter och utgifter samt dess ekonomiska förvaltning. I den här andan måste nomineringen av revisionsrättens ledamöter grundas på kriterier såsom kompetens och oberoende. På rådets initiativ har således Harald Wögerbauer nominerats till ledamot i revisionsrätten. Han lämnade in sin meritförteckning, besvarade de skriftliga frågorna och intervjuades av budgetkontrollutskottet. Han har också mycket väl argumenterat för sin sak och för sin förmåga att som ledamot av revisionsrätten oberoende och korrekt utföra sina arbetsuppgifter.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Till följd av de konstitutionella reformer som blev nödvändiga i och med Lissabonfördraget 2010 har de styrande partierna i Österrike infört ett slags standardiserat nomineringsförfarande för vissa EU-ämbeten. Det verkar som om en rad viktiga EU-poster saknas på listan i artikel 23 c i Österrikes federala konstitution, som fastställer att beslut om tillsättning av högre tjänster ska tillkännages åtminstone för den österrikiske presidenten eller att den federala regeringen ska försöka uppnå samförstånd om nomineringarna med det nationella rådet. Harald Wögerbauer, politisk direktör för det österrikiska konservativa folkpartiets (ÖVP) parlamentariska förening, ska bli ny ledamot i revisionsrättens verkställande kommitté. Det förefaller som om Harald Wögerbauer uppfyller de tekniska kraven, men eftersom det österrikiska folkpartiet tycks gå sin egen väg i personalfrågor på EU-nivå på ett sätt som inte är förenligt med demokratiska principer eller med de ständiga kraven på ökad insyn i EU:s nomineringsförfarande, lade jag ned min röst.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om nomineringen av Harald Wögerbauer till ämbetet som ledamot av revisionsrätten. Alla fakta som presenterats, och som ligger till grund för mitt beslut, tyder på att kriterierna i artikel 286.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, i synnerhet garantierna för oberoende, är uppfyllda och jag välkomnar därför nomineringen av Harald Wögerbauer till ämbetet som ledamot av revisionsrätten.

Betänkande: Crescenzio Rivellini (A7-0023/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för det här betänkandet eftersom flera rekommendationer som antagits av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM), och som redan gäller i de avtalsslutande länderna, måste införlivas i en enda gemenskapsrättsakt. En sådan förenkling är nödvändig för att man framöver ska slippa anta årliga förordningar som uppdaterar bestämmelserna.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för det här dokumentet. Syftet med den gemensamma fiskeripolitiken är att säkerställa ett hållbart utnyttjande av levande vattenresurser och ett starkt stöd för ekosystemet. Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM), där EU är medlem, inrättades 1949 genom ett internationellt avtal. AKFM har en viktig funktion när det gäller att genomföra de grundläggande målen med fiskeripolitiken, nämligen att gynna utveckling, bevarande och rationell förvaltning av levande vattenresurser, att utforma och rekommendera bevarandeåtgärder samt att förespråka samarbetsprojekt på utbildningsområdet. Eftersom de rekommendationer som antagits av AKFM är bindande för de avtalsslutande länderna och för EU ska bestämmelserna i avtalet införlivas i gemenskapslagstiftningen för att se till att de tillämpas konsekvent.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för det här dokumentet som syftar till att införliva vissa rekommendationer som antagits av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) i en enda gemenskapsrättsakt. Hittills har EU antagit årliga förordningar för att anpassa och uppdatera bestämmelserna, men det här betänkandet är ett steg i riktning mot byråkratisk och administrativ förenkling som är ett av EU:s mål.

I dokumentet finns också förtydliganden av rent tekniska aspekter. Till exempel innehåller betänkandet tydliga åtgärder för att begränsa fisket i Lejonbukten liksom en beskrivning av minsta maskstorlek för nätredskap som får användas i Medelhavet och Svarta havet och ett förbud mot bogserade skrapredskap och trålredskap på större vattendjup än 1 000 meter. Jag ställer mig också bakom ändringsförslag 27 som fastställer ett krav på upprättandet av en årlig förteckning över de fartyg med en total längd över 15 meter som får fiska i AKFM-området genom det fisketillstånd som utfärdats.

  Antonio Cancian (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag anser att det är ett steg framåt för en ekonomisk sektor, närmare bestämt fisket, som spelar en avgörande roll för Europa. Jag anser att EU:s ingripanden alltid ska grundas på en analys av de behov som uppstår för lokala företag som är beroende av den aktuella verksamheten. Denna är i sin tur ofta starkt präglad av små och medelstora företag vars roll är grundläggande såväl för ekonomin som för samhället i stort.

Många områden i Medelhavsregionen passar in på den här beskrivningen. Därför ska lagstiftningsförslag som har att göra med fisket i det här området tydligt genomsyras av subsidiaritetsprincipen, så att inte hela systemet äventyras. Dessutom är jag helt övertygad om att det framför allt är viktigt att skydda små och medelstora företag som är verksamma inom detta område genom att göra dem delaktiga i beslutsfattandet och ge dem så mycket stöd som möjligt eftersom det är svårt att återutveckla dem. Regleringar som inte tar hänsyn till dessa faktorer kan orsaka oreparerbara skador på mindre marknader vilket skapar nödvändiga övergångar till andra områden som kan vara mycket svåra att genomföra.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag samtycker till förslaget till lagstiftningsresolution om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om vissa bestämmelser om fiske i AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet). Artikel 28 bör strykas från förslaget för att parlamentets befogenheter inte ska begränsas. Artikeln anger att bestämmelserna i förordningen får ändras i enlighet med kommittéförfarandet som minskar parlamentets roll till att endast ta emot information från kommissionen om förvaltningskommittéförfarandena.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet om AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet) eftersom det införlivar de rekommendationer som AKFM har antagit, och som redan tillämpas i vissa AKFM-länder, i en enda EU-rättsakt.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) har antagit rekommendationer vid sina årliga sammanträden. Syftet med detta förslag till förordning är helt enkelt att införliva några av de antagna rekommendationerna i en enhetlig EU-förordning, till vilken framtida rekommendationer också kan läggas till. Innehållet i de rekommendationer som AKFM har antagit och de därmed sammanhängande skyldigheterna omfattas ofta helt eller delvis av den tidigare antagna EU-lagstiftningen, och det är bara avvikande aspekter som behöver införlivas. Den förordning som vi har röstat om kommer att tillämpas på all yrkesmässig fiske- och vattenbruksverksamhet som bedrivs av EU:s fiskefartyg och av medborgare i medlemsstaterna i AKFM:s avtalsområde. Den tillämpas inte för fiskeverksamhet som endast utförs till förmån för vetenskaplig forskning som bedrivs med tillstånd från och under överinseende av en medlemsstat. I det här fallet behövs förhandsinformation bara ges till kommissionen och de medlemsstater i vars vatten verksamheten bedrivs. Jag anser att kommissionens förslag kan strida mot parlamentets befogenheter när det gäller den berörda frågan, särskilt artikel 28, som måste ersättas så att både kammarens effektiva deltagande i framtida ändringar till förordningen och respekten för dess företrädesrätt kan garanteras.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning är att införliva vissa rekommendationer som har antagits av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM). Omvandlingen av detta avtal till en enda EU-rättsakt är ett stort framsteg eftersom det blir möjligt att förbättra kontrollen av fångster av fiskearter i de vatten som omfattas, samt förbättra samarbetet, informationen och kommunikationen mellan Europeiska kommissionen, medlemsstaterna och AKFM:s verkställande sekretariat. Med tanke på att detta innebär en förfarandemässig förenkling – ett slut på årliga förordningar – och att rekommendationerna redan tillämpas i länder som ingår i AKFM, välkomnar jag detta initiativ som jag fullständigt håller med om, och jag ser fram emot ett tillfredsställande genomförande av förordningen.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi erkänner vikten av multilateralt samarbete för att främja ett riktigt bevarande och en riktig hantering av marina biologiska resurser, vilket detta avtal handlar om. Det resolutionsförslag som godkändes innehåller dock en bestämmelse som vi anser är oacceptabel och som vi har försökt ändra genom att föreslå strykning av en punkt i artikel 28. Eftersom en majoritet har förkastat detta röstade vi emot det slutgiltiga resolutionsförslaget. Det syftar till att ge kommissionen befogenhet att anta delegerade akter som skulle kunna påverka ett område som ingår i en medlemsstats exklusiva ekonomiska zon. Området kallas för Eratosthenes djuphavsberg och ingår i Republiken Cyperns exklusiva ekonomiska zon. Denna möjlighet råkar i konflikt med Republiken Cyperns suveränitet, särskilt eftersom detta är ett mycket känsligt område från ett politiskt perspektiv, med tanke på att ett tredjeland som är en kandidat för EU-medlemskap olagligen strider om området i fråga.

På sjöbottnen i detta område finns naturresurser som Republiken Cypern har en legitim rätt att utnyttja, i linje med Förenta nationernas havsrättskonvention. I detta sammanhang bör EU:s område begränsas till de frågor som rör den gemensamma fiskeripolitiken.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi har alltid fäst största vikt vid multilateralt samarbete när det gäller främjandet av ett riktigt bevarande och en riktig hantering av marina biologiska resurser, vilket detta avtal handlar om.

Det resolutionsförslag som godkändes innehåller dock en bestämmelse som vi anser är oacceptabel och som vi har försökt ändra genom att föreslå strykning av en punkt i artikel 28. Eftersom en majoritet har förkastat detta röstade vi emot det slutgiltiga resolutionsförslaget.

Republiken Cyperns suveränitet har ifrågasatts, särskilt eftersom detta är ett område som är ytterst känsligt från ett politiskt perspektiv med tanke på att ett tredjeland som är en kandidat för EU-medlemskap olagligen strider om området i fråga. På sjöbottnen i detta område finns naturresurser som Republiken Cypern har en legitim rätt att utnyttja, i linje med Förenta nationernas havsrättskonvention. I detta sammanhang bör EU:s behörighetsområde begränsas till de frågor som rör den gemensamma fiskeripolitiken.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag ställde mig bakom detta dokument eftersom de huvudsakliga uppgifterna för Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) är att främja utvecklingen, bevarandet och förvaltningen av havets levande resurser, utarbeta och rekommendera skyddsåtgärder och främja samarbetsprojekt på utbildningsområdet. Förslaget till förordning syftar endast till att införliva de olika rekommendationer som har antagits av AKFM och som redan gäller i de avtalsslutande länderna i en enda gemenskapsrättsakt. Detta skulle innebära en betydande förenkling, med tanke på att Europeiska gemenskapen hittills endast har antagit årliga förordningar för att anpassa och uppdatera bestämmelserna. Förslaget innehåller en rad smarta lösningar. I fråga om fiskeredskapen till exempel ger förslaget till förordning en detaljerad beskrivning av minsta maskstorlek för nätredskap som får användas i Medelhavet (artikel 15) och Svarta havet (artikel 16). Användningen av bogserade skrapredskap och trålredskap på större vattendjup än 1 000 meter förbjuds (artikel 17). Det tar även itu med problem som rör fartyg som bedriver olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske) osv.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet om AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet). Förslaget till förordning syftar endast till att införliva de rekommendationer som har antagits av AKFM och som redan gäller i de avtalsslutande länderna i en enda gemenskapsrättsakt. Framtida rekommendationer kan därefter läggas till genom ändringar av rättsakten. Detta skulle innebära en betydande förenkling, med tanke på att Europeiska gemenskapen hittills endast har antagit årliga förordningar för att anpassa och uppdatera bestämmelserna.

  Clemente Mastella (PPE), skriftlig. – (IT) Europeiska unionens medlemskap i Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) står inför en stor vändpunkt i och med detta resolutionsförslag. Det är faktiskt ett mycket intressant resolutionsförslag eftersom det föreskriver att vissa rekommendationer som har antagits av AKFM ska införlivas i en enda EU-rättsakt. En sådan rättsakt utgör ett rättsligt instrument som verkligen är mer stabilt än det nuvarande instrumentet och som gör det möjligt att lägga till framtida rekommendationer bara genom en ändring av själva rättsakten. Det utgör ett betydande steg mot en förbättrad rättssäkerhet och bidrar även till en förenkling av förordningarna. Förutom relevansen i bestämmelserna om minsta maskstorlek för nätredskap ifrågasätter artikel 28 i den föreslagna förordningen även parlamentets befogenheter. Det anges i själva verket att bestämmelserna i förordningen kan ändras i linje med kommittéförfarandet, genom vilket kommissionen får stöd från förvaltningskommittéer, som leds av en företrädare för kommissionen och består av företrädare för medlemsstaterna. Detta skulle i själva verket beröva parlamentet dess befogenheter, och därför förefaller det önskvärt att kommissionen agerar genom delegerade akter och att parlamentet och rådet har möjlighet att dra tillbaka de delegerade befogenheterna.

  Barbara Matera (PPE), skriftlig. – (IT) Jag håller med föredraganden om att man behöver förenkla fiskereglerna genom att ta fram en förordning som kan införliva de rekommendationer som Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet har antagit i en enda rättsakt.

Jag samtycker även till de mål och principer som tillämpas i den gemensamma fiskeripolitiken, men jag anser att alla kustmedlemsstater måste säkerställa rätt balans mellan skyddet av ekosystemen och deras socioekonomiska värde. Med andra ord anser jag att vi bör uppmana till skydd av de lokala samhällenas intressen i överensstämmelse med en allmän princip.

Förordning (EG) nr 1967/2006 innehåller detaljerade bestämmelser om den utrustning som får användas vid fiske i vatten i AKFM-området och i Medelhavet i just vårt fall. Jag uppmanar parlamentet att notera att målet att rädda våra naturliga livsmiljöer ibland medför allvarliga konsekvenser för vissa fiskesamhällen, såsom förordningarna ser ut för närvarande.

I detta avseende väntar Italien på att kommissionen ska begära ett undantag från förbudet att fiska två särskilda arter som är huvudprodukt i en omfattande fiskeindustri. Jag vill därför uppmärksamma alla företrädare för de 27 medlemsstaterna och därigenom även kommissionen om behovet att göra instrumenten flexiblare för att den lokala fiskeindustrin ska få vad den behöver för att överleva.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) inrättades 1949 genom ett internationellt avtal. Dess behörighetsområde omfattar Medelhavet, Svarta havet och angränsande vatten och dess uppgifter är att främja utvecklingen, bevarandet och förvaltningen av havets biologiska resurser, utarbeta och rekommendera skyddsåtgärder och främja samarbetsprojekt på utbildningsområdet. Förslaget till förordning syftar endast till att införliva de rekommendationer som har antagits av AKFM och som redan gäller i de avtalsslutande länderna i en enda EU-rättsakt. Framtida rekommendationer kan därefter läggas till genom ändringar av rättsakten.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Betänkandet syftar till att införliva olika rekommendationer som har antagits av AKFM. Dessa rekommendationer handlar om tekniska åtgärder. En av dem är av intresse för fiskeriutskottet som anser att artikel 28 (om ändringsförfarande) i förslaget är en mycket problematisk bestämmelse. Den kan nämligen hota parlamentets befogenheter och den nuvarande institutionella balansen genom att öka kommissionens genomförandebefogenheter så till den grad att alla framtida ändringar av förordningen skulle omfattas av kommissionens befogenheter. Fiskeriutskottet föreslår därför att artikel 28 stryks. Det förefaller som om kommissionen inte har satt sig in i Lissabonfördraget på djupet och som om några tjänstemän har bestämt sig för att fatta beslut som egentligen bör fattas av parlamentet. Detta får aldrig tillåtas. Jag röstade för förslaget, eftersom jag anser att denna fräckhet från kommissionens sida helt enkelt har gått för långt.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution, eftersom fiske är mer än bara en ekonomisk verksamhet, särskilt i Medelhavet. Det är en livsstil och en del av kulturen. Hela områden är baserade på fiske. Det är därför nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt fisket i detta område, eftersom fisket i Medelhavet är mer utmärkande än i andra områden och bör omfattas av särskilda åtgärder. Enligt min åsikt är det klokt att införliva de olika rekommendationer som Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet har antagit i en enda gemenskapsrättsakt, med tanke på att rekommendationerna i fråga redan tillämpas. Vidare vore det klokt att fastställa tekniska åtgärder och skärpa fiskebegränsningarna i Lejonbukten och kraven på nät samt utfärda fisketillstånd.

Jag håller med om att fartyg som har tillstånd att fiska efter guldmakrill bör omfattas av hårdare krav och förbjudas använda bogserade skrapredskap och trålredskap på större vattendjup än 1 000 meter. Vidare vore det klokt att reglera kontrollåtgärder som ger möjlighet att kontrollera tredjelands fiskefartyg i förbindelse med landningar och omlastningar när medlemsstaterna inte får tillåta ett tredjelandsfartyg att använda deras hamnar. Jag gläder mig över förslagen om ett aktivt samarbete och informationsutbyte med AKFM.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för Crescenzio Rivellinis betänkande eftersom jag fullständigt håller med om att det är viktigt att förenkla unionens förordningar. Betänkandet ger en möjlighet till att kanalisera alla rekommendationer från Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet till en enda EU-rättsakt, vilket gör det lättare för allmänheten att få tillgång till handlingar och hjälper de relevanta myndigheterna att göra eventuella ändringar i framtiden. Jag anser att verksamheten med regelförenklingar för medborgare och intressenter är en skyldighet som vi, i egenskap av lagstiftare, måste fullgöra snabbt och noggrant för att de ska kunna förstå de möjligheter som EU innebär, men framför allt för att undanröja den administrativa börda som ger upphov till så många extra kostnader.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) inrättades 1949 genom ett internationellt avtal. Dess behörighetsområde omfattar Medelhavet, Svarta havet och angränsande vatten. AKFM:s huvudsakliga uppgifter är att främja utvecklingen, bevarandet och förvaltningen av havets levande resurser, utarbeta och rekommendera skyddsåtgärder och främja samarbetsprojekt på utbildningsområdet. Förslaget till förordning syftar endast till att införliva de rekommendationer som har antagits av AKFM och som redan gäller i de avtalsslutande länderna i en enda gemenskapsrättsakt. Framtida rekommendationer kan därefter läggas till genom ändringar av rättsakten. Bestämmelserna i förordningen rör vanliga saker som sådana organisationer reglerar. Avdelning II handlar om begränsningar för fiskeutrustning och fiskeverksamhet (”tekniska åtgärder”). Avdelning III handlar om ”kontrollåtgärder”, såsom rapporteringskrav, kontroller osv. Avdelning IV handlar om krav om samarbete, information och rapportering för att kommissionen och medlemsstaterna ska samarbeta och utbyta information med AKFM:s verkställande sekreterare.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för denna resolution. Jag anser nämligen att den kontrollverksamhet som Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet utför är nödvändig för att man ska kunna åstadkomma en hållbar nivå på fisket i Medelhavet.

Den senaste statistiken över fiskbestånden i Medelhavet avslöjar att över 54 procent av de undersökta bestånden är föremål för överfiske. Det måste därför vara en prioritet att vidta lagstiftningsmässiga åtgärder för att skydda den marina miljön och gå tillbaka till ett hållbart utnyttjande av fiskbestånden. Fullständigt samarbete mellan medlemsstaterna kommer nu att vara viktigt eftersom de så snart som möjligt måste införliva de nya reglerna och tillgripa lämpliga sanktioner mot dem som inte respekterar dessa.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande som syftar till att förenkla de befintliga ordningarna för fiskemetoderna i Medelhavets avtalsområde.

  Niki Tzavela (EFD), skriftlig. – (EL) Europeiska gemenskapen och Grekland är parter i AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet). Förslaget till förordning om vissa bestämmelser om fisket i AKFM:s avtalsområde syftar till att införliva vissa förslag som AKFM har antagit och som redan tillämpas av länderna i denna kommission i en enda gemenskapsrättsakt. Jag röstade för detta särskilda resolutionsförslag eftersom jag anser att de föreslagna kontrollåtgärderna kommer att skydda den naturliga miljön och därför gynna parterna till AKFM.

  Angelika Werthmann (NI), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om vissa bestämmelser om fiske i AKFM:s avtalsområde (Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet). Att de överenskomna rekommendationerna samlas i en enda framtida gemenskapsrättsakt kommer att förenkla administrationen och öka effektiviteten, vilket bör välkomnas. De enskilda tekniska justeringar som har föreslagits återspeglar dagens krav på en ansvarsfull fiskeripolitik.

Betänkande: Anni Podimata (A7-0036/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag ger mitt fulla stöd till detta betänkande eftersom det syftar till att införa en ny beskattningsform för finanssektorn, vilket i sig är en brådskande åtgärd, och även eftersom det utgör ett komplement till de nyligen godkända rättsliga och tillsynsmässiga instrumenten. I detta avseende vill jag betona att en ”avgift på finanstransaktioner bör ha ett så brett underlag som möjligt”, såsom anges i dokumentet, på ett sätt som inbegriper alla slags transaktioner. En avgift på finanstransaktioner innebär fördelar som att marknaden blir mer rättvis och öppen, att förekomsten av spekulation och skattebedrägerier minskar och att bördan av krisen fördelas mellan de finansiella aktörerna. De ytterligare resurser som härrör från denna åtgärd bör bidra till att bekämpa fattigdom, främja skapandet av arbetstillfällen, finansiera välfärdsstaten, nå klimat- och miljömål och finansiera andra delar som är en följd av Europa 2020-strategin. Jag å min sida anser att kommissionen bör undersöka ett framtida system för euroobligationer och den planerade emitteringen av gemensamma europeiska projektobligationer som investeringsstimulerande åtgärder. Jag stöder även principen om att förorenaren ska betala. Avslutningsvis får vi inte glömma bort utvecklingsstödet eftersom det är viktigt att stå fast vid löftet om att ge 0,7 procent av varje medlemsstats bruttonationalprodukt till utvecklingsländerna.

  Marta Andreasen (EFD), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot Podimatabetänkandet om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå. Betänkandet syftar nämligen till att införa en avgift på finanstransaktioner som oundvikligen kommer att överföras till konsumenten och den skattebetalande medborgaren som redan kämpar i denna kris. Samtidigt påstår man att avgiften behövs för att skydda ekonomin från riskfylld handel och skapa en fond som kan användas om en annan kris skulle uppstå och att den bara kommer att tillämpas för partihandeln och den professionella industrin. Avgiften kommer att få fruktansvärda konsekvenser för staden London och sektorn för finansiella tjänster som bidrar mest till den brittiska statskassan. Den kommer att få företag att lämna Storbritannien vilket kommer att leda till en förlust av arbetstillfällen och en förlust av skatteintäkter.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) I den nuvarande situationen med budgetnedskärningar är diskussionen om innovativ finansiering inte bara nödvändig utan avgörande. Personligen är jag särskilt positiv till införandet av en avgift på finanstransaktioner, vilket helst bör ske på internationell nivå eller, om detta inte går, på EU-nivå.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Den globala ekonomiska och finansiella krisen har blottat allvarliga svagheter i de rättsliga och tillsynsmässiga ramarna för det globala finanssystemet. I dag är det tydligt att vi behöver nya instrument som kan tygla spekulationen och återställa finanssektorns huvuduppgift samt garantera en rättvis fördelning av bördan mellan de viktigaste finansaktörerna. Vi måste börja diskutera beskattning av finanssektorn, som till skillnad från andra sektorer är till stor del obeskattad. Grundläggande finansiella verksamheter är dessutom undantagna från mervärdesskatt. Jag stöder införandet av en avgift på finanstransaktioner vilken kan bidra till att angripa de mycket skadliga handelsmönstren på finansmarknaderna, förbättra marknadseffektiviteten, minska överdriven prisvolatilitet och ge finanssektorn incitament att göra långsiktiga investeringar med ett mervärde för den reala ekonomin.

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) I och med denna omröstning har parlamentet nått en ny milstolpe på vägen mot en global finansiell reglering. Vi har sänt ett tydligt budskap till förmån för förslagen från det franska ordförandeskapet för G20. När ekonomin uppvisar de första tecknen på återhämtning måste vi arbeta tillsammans för att främja en vältänkt, balanserad form av liberalism. Den europeiska vänstern har försökt att själv ta åt sig äran av idén med att införa en avgift på finanstransaktioner. Den har dock misstagit sig. EU-medborgarna vet när man måste vara pragmatisk. Dagens omröstning visar att denna idé är bortom alla politiska motsättningar.

  Bastiaan Belder (EFD), skriftlig. – (NL) Jag kan inte stödja Podimatabetänkandet, för det är medlemsstaterna som ansvarar för skattepolitiken. Betänkandet gör inte en sådan situation rättvisa. Vad det strävar efter att göra är att föreskriva ett antal avgifter på EU-nivå, inklusive en avgift på finanstransaktioner och en energiskatt. Om det är nödvändigt med en avgift för finanssektorn bör de intäkter som den genererar gå till medlemsstaternas statskassor. När allt kommer omkring var det medlemsstaterna som fick lösa ut bankerna. Medlemsstaterna bör använda dessa intäkter för att minska statsskulden, som har växt under krisen. Betänkandet tar för givet att dessa intäkter skulle kunna gagna globala och EU-politiska mål. Det skulle i sådana fall inbegripa klimatförändringar och utvecklingssamarbete.

I betänkandet argumenterar man för ett solidaritetsbidrag som tas ut på flygbiljetter, så att vi kan bekämpa folkhälsoproblem och minska avgifterna inom transportsektorn. Jag håller med om att vi skulle kunna sträva efter dessa lämpliga politiska mål och att det vore klokt att överväga att tilldela mer resurser för detta ändamål. Eftersom detta skulle påverka våra skatteåtgärder är det dock medlemsstaterna som bör ta sådana initiativ, och EU bör inte diktera dessa nedifrån och upp. Jag fruktar att ett sådant synsätt skulle hindra ett givande samarbete med rådet.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Mer än tre år efter krisen är förutsättningarna för att reglera finansmarknaderna ganska begränsade. I detta avseende skulle en ny avgift göra det möjligt att frigöra nya finansieringskällor och reglera de mest ifrågasatta finansieringsmetoderna. Låt oss vara tydliga och säga att det för närvarande är omöjligt att säga att det som hände för tre år sedan inte kommer att hända igen. Det är nedslående. Utmaningen är därför att veta om EU har den tyngd som krävs för att vidta särskilda åtgärder. Jag anser att så är fallet, och ju snarare EU vidtar åtgärder i denna fråga, ju bättre är det!

  Sebastian Valentin Bodu (PPE), skriftlig. – (RO) Antagandet av detta betänkande i plenum visar att Europeiska unionen verkar vilja gå i en viss riktning. Även om förslaget om en avgift på finanstransaktioner verkar gagna den stora allmänheten, trots att G20-gruppens ledare inte lyckades komma överens om fastställandet av en sådan avgift på global nivå, känner jag mig tvungen att nämna att detta skulle kunna få en motsatt effekt på medellång och lång sikt. Effekten av en sådan avgift, som endast tas ut på kapital i EU, kommer säkerligen att bli att detta kapital flyttas till utvecklings- eller tillväxtländer utanför EU. Det andra scenariot kommer, åtminstone till en början, att vara att denna avgift skickas vidare i form av kostnader till kreditkonsumenten eller andra finansiella tjänster. Oavsett vilket är den snedvridna effekten av detta att EU kommer att komma ännu närmare den farliga situation där EU kommer att förlora konkurrenskraft gentemot andra länder som USA, Japan eller Brik-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina). Detta kommer att hämma den ekonomiska tillväxten och skapa problem, inklusive för den reala ekonomin som är beroende av så billiga finansieringskällor som möjligt.

  Vito Bonsignore (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag håller med om att Europeiska unionen behöver hitta nya innovativa finansieringsinstrument. Genom sådana instrument bör EU faktiskt kunna ta itu med de nuvarande problemen eftersom de skulle spela såväl en reglerande som en inkomstskapande roll.

Det har ofta påpekats i parlamentet att den ekonomiska krisen har framhävt bristen på reglering och övervakning av det globala finanssystemet. Vi vet också att skattebetalarna för närvarande är de första att bära kostnaderna för krisen, inte bara genom direkt beskattning utan även i form av stigande arbetslöshet, lägre inkomst, begränsad tillgång till sociala tjänster och växande orättvisa. Nya instrument behövs om vi ska åtgärda krisen på ett heltäckande och integrerat sätt.

Därför samtycker jag till införandet av de länge diskuterade euroobligationerna, som kan leda till en gemensam skuldhantering genom att samla en del av statsskulden. Föredraganden föreslår även andra finansieringsinstrument som kan tygla spekulationen, till exempel en samstämmig och effektiv beskattning av energisektorn och utarbetande av förslag om en beskattning för utveckling som kommer att leda till större resurser för förverkligandet av millennieutvecklingsmålen.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Vi i EU möter hela tiden konsekvenserna av finanskrisen som under 2009 övergick till en budgetkris, och en viktig aspekt av denna var det överdrivna utfärdandet av statsobligationer. I motsats till det antagna betänkandet ser jag dock inte att det finns några marknadspåtryckningar i detta, utan snarare en oansvarig budgetpolitik från många nationella regeringar som inte vill reformera sina pensions-, hälsovårds- och sysselsättningssystem. Att lägga skulden på marknadens misslyckande är enligt min mening fel och visar på bristande mod att ta itu med de nödvändiga reformerna. Vi har nu antagit bestämmelser om en hårdare finansiell reglering och övervakning av finansmarknaderna. Vidare bör vi gå ännu längre och vidta åtgärder för att sparka i gång de europeiska ekonomierna, till exempel genom finansiering av gemensamma infrastrukturprojekt och skatteincitament för att företag ska investera i forskning och utveckling. Jag vill varna för införandet av en avgift på finanstransaktioner och olika slags bankavgifter eftersom de skulle hämma finansmarknaden och snedvrida konkurrensen. Euroobligationer är inte lösningen eftersom de bara överför det bristande budgetansvaret till EU-nivå, till områden där staten har ännu mindre kontroll, där försök till onödigt stora utgifter skulle få ännu allvarligare konsekvenser än på nationell nivå. Jag är även emot en EU-omfattande koldioxidskatt eftersom detta skulle innebära en oproportionerlig börda för energisektorn i synnerhet och i slutändan minska energisäkerheten i EU.

  Zuzana Brzobohatá (S&D), skriftlig. – (CS) Finanstransaktioner utgör en stor del av resurserna inom finanssektorn, och de olika spekulationsverksamheterna på finansmarknaderna spelade en betydande roll under den globala finanskrisen. Det är verkligen inte rättvist att skattebetalarna ska stå för samtliga kostnader för finanskrisen eftersom även finanssektorn bör stå för en del av dessa så att kostnaderna kan delas inom denna. I betänkandet betonas främst transaktioner som är mycket riskfyllda och spekulativa. Därför kommer det att leda till ett större ansvarstagande inom finanssektorn genom den framtida avgiften på finanstransaktioner, vilken paradoxalt nog kommer att leda till en större stabilitet i den globala finanssektorn. Ett annat skäl till att införa en avgift på finanstransaktioner är att finansiella tjänster är undantaget mervärdesskatt i de flesta medlemsstater.

  Antonio Cancian (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det är ett steg i rätt riktning mot de framtida innovativa finansieringsinstrument som kommer att stödja den ekonomiska återhämtningen i EU. Jag anser att det är nödvändigt att EU finner resurser på marknaden för att finansiera huvudsektorerna i vår ekonomi, i linje med Europa 2020-målen, i synnerhet den transeuropeiska infrastrukturen på transport-, energi- och telekommunikationsområdet för att få ett slut på krisen.

Det är nödvändigt att driva på den europeiska ekonomin. EU:s ansvar är inte att införa och/eller höja skatter utan att våga möta marknaden. Lösningen är att hitta nya finansieringsformer som kan garantera fullständigt förverkligande av projekt på kortast möjliga tid, genom att skapa tillfälliga fonder som bygger på utfärdandet av värdepapper som direkt har att göra med genomförandet och det ekonomiska utnyttjandet av arbetet och som kallas för projektobligationer.

Man bör endast föreslå en avgift på finanstransaktioner i EU om en sådan ska införas globalt. Jag anser att kommissionen bör undersöka möjligheten att införa en sådan avgift på EU-nivå och försöka förutspå om detta kommer att medföra negativa konsekvenser för konkurrenskraften i EU.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för parlamentets resolution. Jag stöder nämligen kommissionens mål att öka EU-budgeten med hjälp av innovativa skatteinstrument och erkänna de eventuella fördelarna med att öka den privata sektorns finansiering med hjälp av statliga medel. Jag anser även att sådana åtgärder bör åtföljas av en öppen redovisning med riktlinjer för investeringar, riskhantering, riskbegränsning och lämpliga gransknings- och tillsynsförfaranden som upprättas på ett demokratiskt och ansvarsfullt sätt.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar Europaparlamentets stöd under omröstningen i plenum för införandet av en avgift på finanstransaktioner på EU-nivå. En avgift på finanstransaktioner kommer att straffa höggradigt spekulativa och socialt sett onödiga finanstransaktioner och kommer samtidigt att ge Europeiska unionen en årsinkomst på 200 miljarder euro. Denna omröstning går emot konkurrenspakten. Vi behöver beskatta finansmarknaderna snarare än att straffa staterna och medborgarna. Kommissionen och rådet måste omedelbart notera detta.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag stöder, med vissa förbehåll, Podimatabetänkandet om innovativ finansiering. Jag delar föredragandens oro över den ekonomiska och finansiella kris som vi går igenom och den konsekventa bristen på investeringar. Jag håller även med om att det är önskvärt att investeringar omvandlas till framsteg och innovation och att EU behöver stärka sin förmåga att göra smarta investeringar. Jag är dock rädd för att betänkandet i allmänhet verkar vara överdrivet inriktat på högre skatter medan man i flera länder (till exempel Portugal) redan erfar överdrivna skattepålagor. I den slutgiltiga versionen av betänkandet uppmanar man till införande av en avgift på finanstransaktioner (på global nivå eller åtminstone EU-nivå). Samtidigt erkänner man att konsekvenserna av detta måste undersökas (och föreskriver en efterhandsutvärdering av detta). Jag välkomnar att man vill införa euroobligationer, vilket skulle underlätta tillgången till marknaden för de svagare länderna i euroområdet. Vidare välkomnar jag uppfattningen att detta skulle vara till gagn ”för alla deltagande medlemsstater och för euroområdet som helhet”.

  Frédéric Daerden (S&D) , skriftlig. – (FR) Vissa är inte för en avgift på finanstransaktioner på EU-nivå eftersom det skulle snedvrida konkurrensen på finansmarknaderna på EU:s bekostnad. Jag tror inte att en avgift på bara 0,01 procent av dessa transaktioner kommer att få investerarna att dra sig tillbaka från världens största finansmarknad.

Vi kommer att få vänta i all evighet om vi räknar med att G20 tar detta initiativ på global nivå. Jag är därför glad över antagandet av det ändringsförslag som ingavs av Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet för en avgift på finanstransaktioner på EU-nivå. Det skulle ge en uppskattad inkomst på 200 miljarder euro per år och skulle därmed göra det möjligt för unionen att finansiera sin budget på rätt sätt, i en tid då rådets ledamöter redan tillkännager att de avser att göra nedskärningar i denna, trots det mervärde som är en följd av EU:s utgifter.

Våra högerregeringar använder krisen, som orsakades av finansmarknadsaktörer, som ett argument för att uppmana till budgetnedskärningar, särskilt i de sociala utgifterna. EU-medborgarna skulle därmed få betala för misstag som de själva inte har begått. Avgiften på finanstransaktioner skulle återinföra social rättvisa i EU:s beslut genom att konsolidera de offentliga finanserna på bekostnad av dem som försvagade dem till att börja med. Därför var detta helt rätt tid att göra detta drag.

  Luigi Ciriaco De Mita (PPE), skriftlig. – (IT) Den ekonomiska och finansiella krisen har framhävt den totala avsaknaden av etik på detta område. Det är tydligt att den nya välfärdsekonomins paradigm är fullständigt olämplig. Enligt denna är strävandet efter individuellt välbefinnande nyckeln till kollektivt välstånd, vilket är summan av dess enskilda delar. Enligt detta synsätt finns det inte några begränsningar för det individuella intresset i förhållande till det kollektiva intresset, för att inte tala om det allmänna intresset. Eftersom den statliga regeringen måste handla inom ramen för det allmänna intresset och ge utrymme för frihet och individuella rättigheter inom denna måste regeringen underbygga detta med ett rättvist och progressivt beskattningssystem. Enligt detta synsätt, som måste delas på global nivå av EU och alla G8- och G20-länder, måste intäkterna från finanstransaktioner likställas med andra intäkter genom ett särskilt beskattningssystem som främjar ett större ansvarstagande från aktörernas sida samt övriga bestämmelser och nya paradigmer. Införandet av euroobligationer för krisfonden och infrastrukturprojekt skulle kunna förbättra EU:s förmåga att vidta åtgärder om de inte omfattas av EU-budgeten. Jag tycker att det antagna betänkandet, om än så sakteliga, verkar gå i denna riktning.

  Marielle De Sarnez (ALDE), skriftlig. – (FR) Den nuvarande ekonomiska krisen har framhävt bristerna i övervakningen av finanssektorn. Därför behöver vi nya verktyg och en ny skattepolitik. Finanssystemet har i själva verket skapat stora vinster från spekulativa transaktioner och behöver inte betala någon skatt. Genom att rösta för en avgift på finanstransaktioner, vars intäkter skulle kunna användas för utvecklingsstöd, har Europaparlamentet visat att det vill sätta stopp för denna orättvisa. Skatten bör självklart tillämpas internationellt, men om så inte blir fallet skulle vi be EU att ta sitt ansvar och införa den i EU. EU skulle vara en föregångare, både när det gäller innovativ finansiering och när det gäller att visa solidaritet med utvecklingsländer. Det är nu upp till Europeiska kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag till oss som uppfyller de förväntningar som en stor majoritet i detta parlament har uttryckt.

  Anne Delvaux (PPE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar omröstningen om avgiften på finanstransaktioner eftersom Europaparlamentet uppmanar unionen att införa detta beskattningssystem utan att vänta på ett hypotetiskt beslut i frågan på global nivå. Europeiska unionen har den största finanssektorn i världen. EU bör därför visa vägen.

Enligt flera studier skulle införandet av en avgift på cirka 0,05 procent på transaktioner skapa årsintäkter på omkring 200 miljarder euro som skulle kunna användas för att finansiera återhämtning och utvecklingssamarbete, skydda miljön och samtidigt motverka finansiell spekulation. Med detta sagt är jag även övertygad om att vi behöver en skatt av detta slag på internationell nivå och att unionen måste uppmuntra sina partner att anta bestämmelser om finansskatt.

Jag säger detta, för om skatten endast tillämpas i Europeiska unionen och inte internationellt av EU:s största finanskonkurrenter kommer unionens finanser att lida stor skada. Jag hoppas i synnerhet att en kompromiss kommer att nås om detta under det franska ordförandeskapet för G20.

  Harlem Désir (S&D), skriftlig. – (FR) Europeiska socialister har i över 20 år kämpat i Europaparlamentet för en avgift på finanstransaktioner. Denna avgift skulle innebära många fördelar: Den skulle inte bara motverka finansiell spekulation utan skulle även finansiera stödet till utvecklingsländerna och deras anpassning till klimatförändringarna och samtidigt bidra till Europeiska unionens budget.

Världen befinner sig nu i en annan situation: Nedgången har gjort det ännu mer akut att stabilisera finansmarknaderna, och EU behöver nya resurser för att övervinna denna nedgång – EU måste övervinna den genom återhämtning och inte genom åtstramningar.

Samtidigt har gräsrotsrörelsen för avgiften växt. Fler och fler regeringar stöder förslaget, och Europaparlamentet har redan vid flera tillfällen röstat för ett införande av en avgift på finanstransaktioner. Denna nya omröstning är ett viktigt steg, eftersom parlamentet säger att vi måste agera omedelbart på EU-nivå trots att det inte finns något globalt avtal. Parlamentets begäran är tydlig och resultatet av omröstningen var övertygande. Nu måste vi omsätta våra ord i handling och införa avgiften på finanstransaktioner.

  Lena Ek (ALDE), skriftlig. − Betänkandet om innovativ finansiering tar upp en rad viktiga aspekter. Tyvärr innehåller det ett förslag om att Europa unilateralt ska införa en finansiell transaktionsskatt. Jag anser att det svenska exemplet av att ensidigt införa en slags finansiell transaktionsskatt från 1980-talet, vilket resulterade i att större delen av aktie-, obligations- och optionshandeln flyttade till London, bör beaktas så att vi inte gör om samma misstag på europeisk nivå. Jag bedömer att det finns stor risk för att de stabiliserande effekterna av finansmarknaden inte kommer att infrias om EU självständigt inför en sådan skatt. Risken för att aktie-, obligations- och optionshandeln flyttar till mindre transparenta och öppna marknader utanför Europa är stor. Det skapar inte bättre översyn av finansmarknaden. Jag röstade därför emot det ändringsförslag som föreslog en sådan europeisk tobinskatt, men trots att detta förslag gick igenom valde jag att rösta för betänkandet vid slutvoteringen.

Detta val berodde på att jag som ALDE-gruppens Europa 2020-förhandlare annars hade riskerat att underminera gruppens förhandlingsposition i för oss viktiga frågor, som vikten av att skapa en verklig inre marknad, möjliggöra finansiering av infrastrukturprojekt med hjälp av europeiska projektobligationer och en möjlig lösning för en europeisk koldioxidbeskattning.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för betänkandet. Det försvarar nämligen skapandet av särskilda instrument, till exempel införandet av en avgift på finanstransaktioner, som skulle kunna förbättra effektiviteten på marknaden, öka insynen, minska överdriven prisvolatilitet och skapa incitament för finanssektorn till långsiktiga investeringar, med medvärde för den reala ekonomin.

  Göran Färm, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund (S&D), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater är starka förespråkare av en transaktionsskatt på global nivå. EU bör mycket aktivt verka för att ett sådant system ska etableras. Om en internationell överenskommelse med tiden skulle visa sig vara politiskt omöjlig bör alternativet att introducera en transaktionsskatt endast inom EU övervägas noga. Till grund för detta bör det ligga en balanserad konsekvensanalys. Kommissionen håller i dagsläget på att förbereda en analys, men det har inte hindrat dess representanter från att vid flera tillfällen gå händelserna i förväg genom att uttala sig klart negativt om en skatt på EU-nivå. Detta är i våra ögon inte acceptabelt. För att sända en tydlig signal till kommissionen om att saken bör tas på allvar och att processen måste vara förutsättningslös har vi därför valt att rösta för det ändringsförslag som konkret talar om införandet av en EU-skatt. Det är mycket viktigt att ett objektivt och genomarbetat beslutsunderlag nu skapas i denna fråga.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Betänkandet handlar om behovet att finna nya sätt för att finansiera den offentliga sektorn på internationell nivå och EU-nivå. I realiteten kräver den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen att medlemsstaterna söker efter intäkter för att dämpa sin budgetkris. Nya finansieringssätt inbegriper beskattning av finanssektorn och koldioxidutsläpp.

Finanssektorn har nyligen gått ifrån sina mål med att finansiera utvecklingen av ekonomin och har, med ursäkten att den behöver täcka risker, ökat avgifterna och omedelbart skapat enorma vinster som påverkar de offentliga finanserna och medborgarna på ett allvarligt sätt. En skatt på koldioxidutsläpp skulle samtidigt göra principen om att förorenaren ska betala rättvisare och mer konsekvent och skulle inte bara bidra till att minska klimatförändringarna utan även finansiera investeringsprojekt på detta område. Jag håller med om att avgiften på finanstransaktioner bör vara global. Jag anser att en konsekvensbedömning bör göras innan den införs i EU. Jag stöder även införandet av euroobligationer, eftersom jag tror att de kan vara ett gemensamt instrument för skuldhantering.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I detta betänkande talar man om ”innovativ finansiering”. I verkligheten kommer man inte ifrån de gamla vanliga åsikter som förkastar den mest grundläggande rättvisan. Finansmarknaden borde ha varit föremål för en effektiv kontroll och reglering för länge sedan. Man borde ha bromsat spekulationen för länge sedan, oavsett om det handlade om handelsvaror, inklusive livsmedel, egendom, förmåner och pensioner, eller om det handlade om ländernas statsskuld (för att ge några exempel). Europeiska kommissionen vägrar dock envist att gå vidare med dessa förslag, trots att kommissionen vet att det finansiella bortfall som orsakas av skatteflykt och skattebedrägerier i EU beräknas uppgå till 200–250 miljarder euro varje år. Detta belopp skulle vara tillräckligt för att minska budgetunderskottet utan att behöva höja skatterna på arbete – den gamla lösningen. Kommissionen vägrar också envist att införa en avgift på finanstransaktioner inom EU och trycker inte på för att den ska antas internationellt.

Detsamma gäller för skatteparadisens skandalösa fortsatta existens. Dessa skulle kunna utgöra möjligheter att skapa intäkter för att bekämpa fattigdom och andra ständiga ekonomiska och sociala problem. Nuvarande uppskattningar av de intäkter som genereras av en avgift på finanstransaktioner, om än med en låg skattesats, visar att cirka 200 miljarder euro skulle genereras inom EU.

  Carlo Fidanza (PPE), skriftlig. – (IT) Jag välkomnar resolutionen om innovativa finansieringsinstrument som utgör parlamentets bidrag till debatten om hur man kan skapa nya intäkter, säkerställa en rättvis skattepolitik och maximera förmågan att återfå förlorad inkomst. Jag stöder införandet av en avgift på finanstransaktioner. Den nuvarande krisen – som ett visst slags spekulativ finans har orsakat – visar att det i slutändan är länderna och medborgarna som själva får betala för den skada som andra har orsakat.

En avgift på finanstransaktioner skulle få EU:s penningkistor att svälla med cirka 200 miljarder euro varje år och tygla spekulationen eftersom finanstransaktioner på så sätt skulle bli dyrare och därmed mindre intressanta. Jag anser dock att denna skatt bör tillämpas internationellt och inte bara i EU för att man inte ska skapa en konkurrensnackdel för EU själv som är mycket attraktiv eftersom den är den största marknaden i världen, vilket vi inte får glömma. Vi bör också alla välkomna parlamentets stöd för euroobligationer och projektobligationer, som kommer att främja återhämtning genom att stimulera den reala ekonomin och uppmuntra till skapande av infrastruktur som är avgörande för den europeiska ekonomin.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det har länge funnits ett behov av att kontrollera och effektivt reglera kapitalmarknaden och förhindra spekulation på många olika produkter, inklusive handelsvaror, fastighetstransaktioner, förmåner, pensioner och försäkringar samt en hel uppsättning derivat, inklusive spekulation på statsskulder.

Europeiska kommissionen har tyvärr inte gjort några framsteg med dessa förslag. Det är nämligen känt att det finansiella bortfall som orsakas av skatteflykt och skattebedrägeri i EU beräknas uppgå till 200–250 miljarder euro per år, vilket bara det skulle räcka till att minska budgetunderskottet utan att behöva höja skatterna på arbete.

Om vi även hade avgifter på finanstransaktioner på internationell nivå och därmed även på EU-nivå och om vi fick ett slut på skatteparadis och spekulativa finansiella produkter skulle vi ha haft ännu större belopp för att ta itu med de ekonomiska och sociala problemen.

Nuvarande uppskattningar av de intäkter som skapas av en avgift på finanstransaktioner, om än med en låg skattesats, visar att cirka 200 miljarder euro skulle genereras inom EU.

Med tanke på detta kan vi inte acceptera att man bör vänta med att inta en tydlig ståndpunkt om införandet av en avgift på finanstransaktioner tills ytterligare studier och bedömningar har gjorts.

  Lorenzo Fontana (EFD), skriftlig. – (IT) Om finanssystemet, som ligger till grund för hänsynslös handel och spekulation, framhålls som en av de främsta orsakerna till finanskrisen är det rätt att de ansvariga får betala sin del genom att ge ett mycket betydande ekonomiskt bidrag. Jag anser dock att den metod som föreslås i betänkandet kommer att påverka den bräckliga balansen i konkurrensen genom att undergräva själva grunden till denna eftersom metoden måste tillämpas på global nivå. Av denna anledning, och för att inte skapa ett farligt prejudikat med avseende på det europeiska skattesystemet, stöder jag inte Anni Podimatas betänkande. Därför röstade jag emot det.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jag röstade för ändringsförslagen och de delar i texten som rör beskattning av finanstransaktioner. Jag röstade faktiskt för principen om att få de finansiella instituten att bära kostnaden för nedgången, som de är ansvariga för, och konsolidera våra offentliga finanser.

Problemet med detta betänkande, som jag röstade emot, är dock att dess främsta mål är att, på ett innovativt sätt, skapa nya skatter som, där så är lämpligt, sköts på EU-nivå eller global nivå eller där åtminstone internationella organ beslutar vilka mottagarna kommer att vara och hur pengarna kommer att användas. Dessutom finns det ingen garanti för att skatt på arbete skulle minska i betydande omfattning. På samma sätt kan jag bara motsätta mig en koldioxidskatt på samtliga nivåer eftersom det alltid skulle straffa de minst välbärgade medborgarna, vilket vi har sett med Nicolas Sarkozys orättvisa och impopulära projekt.

Jag motsätter mig även inrättandet av en EU-byrå som ska ansvara för utfärdandet av europeiska obligationer för att hantera statsskulden. Detta är en riktig bonus som kloka människor betalar till galna människor. Avslutningsvis beklagar jag att den del som ägnas åt utvecklingsfinansiering med rätta kritiserar statlig korruption och skatteparadis men att man är noggrann med att inte avslöja multinationella företags skandalösa metoder och särskilt deras tillämpning av internpriser.

  Louis Grech (S&D), skriftlig. – (EN) Betänkandet om innovativ finansiering sänder ett starkt budskap till finansinstituten och i synnerhet till banksektorn om att det är dags att reglera finanssektorn ytterligare, hålla banker administrativt och rättsligt ansvariga för sina vårdslösa åtgärder och ineffektiva riskhanteringsmetoder. Det står klart att det behövs påtagliga och betydande förbättringar av konsumentskyddets kvalitet och av garantierna på området för finansiella tjänster, särskilt i fråga om kontroll och tillsyn. Den nuvarande situationen kan användas som ett gyllene tillfälle att stärka sektorn för finansiella tjänster samt medborgarnas och konsumenternas förtroende för denna eftersom de nu är de som betalar kalaset för de stora misstagen och för att lösa ut de stora finansinstituten.

Med detta sagt bör kommissionen först bedöma vilken effekt en avgift på finanstransaktioner kommer att ha på den europeiska ekonomin. Alla framtida förslag bör inte endast baseras på beslut som fattas impulsivt för att ta itu med slagordet för tillfället, utan bör utgöras av ett pragmatiskt synsätt som trotsar tidspressen och återskapar EU-medborgarnas förtroende för finansmarknaderna.

  Estelle Grelier (S&D), skriftlig. – (FR) Antagandet av Podimatabetänkandet var en chans för parlamentet att visa tydligt stöd för införandet av en avgift på finanstransaktioner inom EU. Hittills har den europeiska högern alltid motverkat socialisternas förslag i denna fråga, såväl inom parlamentsutskotten som under plenarsammanträdena. Det är goda nyheter att en majoritet av parlamentsledamöterna, och därmed en sektion av högern, har sett sig besegras av detta projekt, som Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet har förespråkat i flera år. Det visar att vi tillsammans allt eftersom blir medvetna om fördelarna med projektet. Denna omröstning markerar en ny fas i förfarandet med att införa ett finansinstrument som särskilt skulle tjäna till att generera ytterligare egna medel till EU-budgeten men även stödja utvecklingsinitiativ internationellt sett. Kampen är dock inte över. För närvarande är detta bara en politisk ståndpunkt. Utöver deras uttalanden måste vi förbli uppmärksamma på den genuina vilja som finns bland de europeiska stats- och regeringscheferna, varav en majoritet är högerorienterade, att införa denna avgift.

  Nathalie Griesbeck (ALDE), skriftlig. – (FR) Vi har i många år kämpat för införandet av en avgift på finanstransaktioner. Trots de många reservationer som detta förslag har mötts av är det viktigt att denna resolution har antagits av en stor majoritet. Genom att uppmuntra till beskattning av finanstransaktioner internationellt och, i varje fall, genom att rekommendera skapandet av en sådan avgift inom Europeiska unionen lägger parlamentet grunden till en ny finansiell ordning i världen. Dessutom bör vi nämna de nya finansiella möjligheter som en sådan avgift skulle ge eftersom införandet av denna skulle generera cirka 200 miljarder euro per år. Denna omröstning är en stor seger, och nu är det upp till de internationella organen att vara lika modiga som ledamöterna av Europaparlamentet har varit.

  Sylvie Guillaume (S&D), skriftlig. – (FR) Beskattningen av finanstransaktioner är något som socialisterna och vänstern i EU har kämpat länge för. Det faktum att betänkandet av min grekiska kollega, Anni Podimata, har antagits av en stor majoritet vittnar om de politiska framsteg som Europaparlamentet har gjort. Detta är en stor seger som den europeiska vänstern kan vara stolt över. Även om texten inte har någon direkt lagstiftningsmässig verkan markerar den ett viktigt politiskt steg i rätt riktning: Från och med nu kommer den europeiska högern i Europaparlamentet inte att kunna hindra införandet av en sådan skatt. Detta är ett riktigt steg mot budgetfederalism, som är det enda sättet på vilket Europeiska unionen kan nå sina mål när det gäller tillväxt och sysselsättning samt när det gäller att komma ur nedgången.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag stöder detta betänkande, eftersom en av de främsta fördelarna med innovativa finansieringsmetoder är att de kan ge dubbel utdelning eftersom de kan bidra till att uppnå viktiga politiska mål, t.ex. stabilitet och öppenhet på finansmarknaden, och innebära en betydande inkomstpotential. Man bör dock också ta hänsyn till den inverkan som dessa metoder har på de negativa externaliteter som finanssektorn orsakar. Jag stöder bestämmelsen och kravet om innovativa finansieringsåtgärder för att inbringa större medel från denna sektor och bidra till att flytta skattebördan bort från arbetstagarna. Detta skulle kunna förbättra marknadseffektiviteten, öka öppenheten, minska spekulation och överdriven prisvolatilitet och ge finanssektorn incitament att göra långsiktiga investeringar med ett mervärde för den reala ekonomin och bidra till att finansiera globala kollektiva nyttigheter samt minska de offentliga underskotten. Jag stöder förslaget om att emittera gemensamma europeiska projektobligationer för att finansiera EU:s betydande infrastrukturbehov och strukturprojekt inom ramen för Europa 2020-strategin, EU:s planerade nya strategier, t.ex. den nya strategin för energiinfrastrukturutveckling, och andra storskaliga projekt. EU:s projektobligationer skulle därmed säkra nödvändiga investeringar och inge tillräckligt förtroende för att stora investeringsprojekt ska locka till sig det stöd som behövs och därmed bli en viktig mekanism för att maximalt öka det offentliga stödet. Dessa projekt måste också bidra till den ekologiska omvandlingen av våra ekonomier och bana väg för en koldioxidfri ekonomi.

  Arturs Krišjānis Kariņš (PPE), skriftlig. – (LV) En ny avgift på finanstransaktioner kommer inte att lösa EU-medlemsstaternas budgetproblem. Därför gav jag inte mitt stöd till betänkandet om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå. I motsats till vad vissa tror kommer det inte att vara bankerna som betalar en sådan skatt utan deras kunder, dvs. samma gamla skattebetalare. I en tid av ekonomisk återhämtning bör vi inte införa nya skatter utan vi måste minska de statliga utgifterna. En ny skatt skulle bara tjäna till att dölja regeringarnas oförmåga att minska utgifterna och skulle inte få önskvärd effekt.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Det betänkande som vi har röstat om i dag i parlamentet handlar om införandet av innovativa finansieringsmetoder. Jag ville stödja resolutionen med min röst eftersom den ekonomiska krisen de senaste åren har framhävt bristen på reglering och behovet av att skapa nya finansieringsmetoder som kan åtgärda omfattande finansspekulation. Denna EU-åtgärd kommer därför att på ett otvetydigt sätt återigen ställa krav på att tillgodose den reala ekonomins behov genom att stödja långsiktig investering och skapa nya ytterligare resurser för att möta och övervinna stora utmaningar i världen och inom EU och skapa tillväxt och nå utvecklingsmålen i Europa 2020-strategin. Den dramatiska ökningen av finanstransaktioner har avslöjat att det finns en växande klyfta mellan finanser och den reala ekonomin. Införandet av en avgift på finanstransaktioner, emitteringen av gemensamma europeiska obligationer och den planerade koldioxidskatten är några av de förslag som är anpassade efter skapandet av nya förfaranden, som krävs för vår ekonomi men som dock inte får ha en negativ inverkan på de mest utsatta konsumenterna.

  Bogusław Liberadzki (S&D), skriftlig. – (PL) Jag välkomnar verkligen resultatet av omröstningen om betänkandet om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå. Betänkandet omfattade två frågor av central vikt, nämligen avgiften på finanstransaktioner och euroobligationer. Dessa skulle kunna vara viktiga finansieringskällor för att öka EU:s finansiella och ekonomiska förmåga och göra EU i stånd att genomföra stora och strategiskt viktiga projekt, inklusive transport- och energiprojekt, och också eventuellt främja mobiliseringen av privat kapital. Progressiva alliansen av socialister och demokrater i Europaparlamentet har under en tid uppmanat till en liknande lösning. Jag är glad över att en klar majoritet har röstat för införandet av dessa innovativa lösningar.

  Sabine Lösing och Sabine Wils (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) Vänstern har i flera års tid gett stöd till införandet av en avgift på finanstransaktioner. Detta förslag antogs generellt sett av Europaparlamentet i dag. Podimatas egetinitiativbetänkande som parlamentet har antagit innebär inte något definitivt ja eller nej på frågan om en avgift på finanstransaktioner. Det är inte tydligt om vi kan förvänta oss ett motsvarande förslag från kommissionen eller, i sådana fall, när. Vi har fortfarande en lång väg att gå innan en lagstiftningsprocess är i gång. För närvarande förbereder kommissionen bara en genomförbarhetsstudie. Ett av ramvillkoren för denna genomförbarhetsstudie är att konkurrenskraften inte får försämras av avgiften på finanstransaktioner. Det är mycket orealistiskt att förvänta sig ett världsomfattande införande av avgiften på finanstransaktioner för närvarande. Egetinitiativbetänkandet handlade inte bara om frågan om en avgift på finanstransaktioner utan även om det faktum att konkurrenspolitiken ska fungera på ett bra sätt i EU och införandet av en koldioxidskatt enligt momsmodellen, vilken ska tillämpas på varje produkt på den inre marknaden.

Vi kan inte gå med på koldioxidskatten. Detta är ett miljöpolitiskt krav från de konservativa, som söker efter en energimix som kombinerar kärnenergi och förnybar energi. Kärnenergin skulle inte drabbas av denna skatt. Vi uppmanar till beskattning av energitillförsel, vilket även omfattar kärnenergi, genom en kombinerad primärenergi-/koldioxidskatt. Jag avstod från att rösta i den slutliga omröstningen eftersom jag inte kunde rösta för ett betänkande som förenar en bra idé, dvs. en transaktionsskatt, med åtgärder som skulle medföra en ännu större börda för folket i Europa.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) De senaste åren har den globala ekonomiska och finansiella krisen avslöjat stora svagheter i det globala finanssystemets rättsliga och tillsynsmässiga ramar. Finansiella transaktioner kännetecknas av en enorm volymökning och en anmärkningsvärd diskrepans mellan volymen av finansiella transaktioner och den reala ekonomins behov. Kortsiktiga investeringar, som är dominerande, har lett till en stark volatilitet och ett överdrivet risktagande. Kortsiktiga spekulativa transaktioner stod i centrum för krisen och har betonat det tydliga sambandet mellan otillräcklig finansiell reglering och övervakning samt hållbara offentliga finanser. Jag röstade för detta betänkande eftersom de problem som detta marknadsbeteende har orsakat har haft en betydande effekt på de offentliga finanserna, EU-medborgarna och så vidare. Betänkandet syftar till att skapa verktyg som är avsedda att minska spekulation, garantera en rättvis fördelning av bördan mellan de centrala finansiella aktörerna och skapa nya resurser för att möta de största utmaningarna.

Man beräknar för närvarande att skatteflykt och skattebedrägerier kostar EU-medlemsstaterna cirka 250 miljarder euro per år. Den nya faktorn är avgiften på finanstransaktioner, som skulle kunna generera intäkter på nästan 200 miljarder euro per år till EU och motverka spekulativa transaktioner.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Genom att rösta för detta betänkande beviljar Europaparlamentets ledamöter allmänhetens begäran om rättvis beskattning inom finanssektorn. Finanssektorn är i stort sett undantagen kravet på mervärdesskatt och är underbeskattad, samtidigt som vanliga medborgare har fått bära kostnaderna för finanskrisen samt bidragit med 9 500 euro i statligt stöd från varje man, kvinna och barn i EU. I denna omröstning har parlamentsledamöterna backat upp de hundratusentals förkämpar som aktivt arbetar för en Robin Hood-skatt, dvs. en jättelåg avgift på finanstransaktioner som kan skapa miljarder för att uppfylla prioriteringar på hemmaplan och våra åtaganden för att bekämpa fattigdom och klimatförändringar i världen.

Ett globalt avtal vore det bästa sättet att införa en sådan skatt på. Storbritanniens krav på stämpelavgift för aktier visar att det är möjligt att införa en framgångsrik, välutformad avgift på finanstransaktioner utan att underminera konkurrenskraften. En EU-omfattande, samordnad avgift på finanstransaktioner skulle vara det första steget mot en global avgift på finanstransaktioner. Det är dags för handling, och EU kan leda denna kampanj för en rättvisare beskattning i världen.

  Arlene McCarthy (S&D), skriftlig. – (EN) Genom att rösta för detta betänkande beviljar Europaparlamentets labourgrupp allmänhetens begäran om rättvis beskattning inom finanssektorn. Finanssektorn är i stort sett undantaget kravet på mervärdesskatt och är underbeskattad, samtidigt som vanliga medborgare har fått bära kostnaderna för finanskrisen samt bidragit med 9 500 euro i statligt stöd från varje man, kvinna och barn i EU. I denna omröstning har parlamentsledamöterna backat upp de hundratusentals förkämpar som aktivt arbetar för en Robin Hood-skatt, dvs. en jättelåg avgift på finanstransaktioner som kan skapa miljarder för att uppfylla prioriteringar på hemmaplan och våra åtaganden för att bekämpa fattigdom och klimatförändringar i världen. Ett globalt avtal vore det bästa sättet att införa en sådan skatt på. Storbritanniens krav på stämpelavgift för aktier visar att det är möjligt att införa en framgångsrik, välutformad avgift på finanstransaktioner utan att underminera konkurrenskraften. En EU-omfattande, samordnad avgift på finanstransaktioner skulle vara det första steget mot en global avgift på finanstransaktioner. Det är dags för handling, och EU kan leda denna kampanj för en rättvisare beskattning i världen.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Förslaget om en avgift på finanstransaktioner har förespråkats av vänstern i flera års tid. Detta förslag är i dag föremål för samförstånd. Detta medgivande av våra åsikter är välkomnat. En avgift på finanstransaktioner bör dock endast syfta till att främja folkets allmänna intresse och inte en välfungerande fri handel eller handel med utsläppsrätter som vissa – och särskilt denna text – kallar för koldioxidmarknaden. Jag kommer att rösta emot detta brutala utnyttjande av det som tidigare var ett bra förslag.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Trots att jag stöder en stor del av innehållet i detta betänkande skulle jag inte kunna rösta för det. Det förespråkar nämligen införandet av en avgift på finanstransaktioner (på global nivå eller åtminstone EU-nivå), även om man medger att konsekvenserna av detta måste undersökas (och föreslår att en efterhandsutvärdering av detta). Det parti som jag representerar har alltid kämpat mot införandet av en sådan avgift på finanstransaktioner i Portugal, med tanke på den förödande effekt som den skulle kunna ha på finansmarknaderna. Portugal är utmattat och kan inte klara av ytterligare skattebördor eftersom det i slutänden skulle vara medborgarna som får betala denna skatt då finansinstituten skulle låta sina kunder få stå för denna. Införandet av en sådan skatt bara på EU-nivå skulle kunna leda till att andra marknader får konkurrensfördelar i förhållande till EU:s finansmarknader.

  Willy Meyer (GUE/NGL), skriftlig. – (ES) Jag har röstat för Podimatabetänkandet om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå eftersom det redogör för en idé som har varit en av pelarna för vänstern i världen, nämligen införandet av en avgift på finanstransaktioner. Texten hade verkligen kunnat vara mycket djärvare och inte gjort denna skatt beroende av att en liknande skatt införs på global nivå.

Min politiska organisation har alltid förespråkat behovet av att införa en skatt på internationella valutatransaktioner, t.ex. den så kallade Tobinskatten. Därför anser jag att detta är ett steg i rätt riktning även om förslaget i betänkandet är otillräckligt i mina ögon.

  Louis Michel (ALDE), skriftlig. – (FR) I och med den globala ekonomiska och monetära krisen 2007 kunde vi se stora brister i de rättsliga och tillsynsmässiga ramarna för det globala finansiella systemet. Jag gick i spetsen för kampen inom Europaparlamentet för innovativ finansiering genom att upprätta en arbetsgrupp om genomförbarheten av en avgift på internationella transaktioner. Jag är övertygad om att en sådan skatt skulle ge möjlighet till en bättre reglering av finanssektorn genom motverkande av rent spekulativ verksamhet. Jag är även övertygad om att den skulle kunna hjälpa de fattigaste länderna, särskilt utvecklingsländerna, och de minst utvecklade av dessa att nå millennieutvecklingsmålen och vidta de åtgärder som krävs för att anpassa sig till klimatförändringarna.

En avgift på finanstransaktioner på EU-nivå skulle eventuellt generera cirka 200 miljarder euro varje år i unionen och nästan 650 miljarder US-dollar på global nivå. Om vi gör betydande framsteg på EU-nivå och tillämpar en avgift på internationella finanstransaktioner skulle vi bevara det starka budskap som vi sände i december 2010 när vi antog rekommendationen om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen samt rekommendationer om åtgärder och initiativ.

  Alexander Mirsky (S&D), skriftlig. – (EN) Antagandet av detta betänkande lär vara parlamentets första starka signal för en avgift på finanstransaktioner i en tid då kommissionen har en tvetydig inställning eftersom den dels uppvisar en vilja att reglera finansiella aktörer, dels undantar dem från skatt. Det är nödvändigt att peka på de skenheliga uttalandena från vissa högerledare som uppmanar till ett slags beskattning av finanssektorn, men bara på global nivå där det är mest osannolikt att den kommer att införas, liksom vi alla vet. Kommissionen bör ge en exakt och tydlig signal om att transaktionsavgiften måste betalas av alla. En situation där jordbrukare betalar skatt men inte finansmän är inte acceptabel. Social orättvisa skapar agg, och släpphänthet förvandlar statliga institutioner till en sandlåda som bankerna har skapat. Jag röstade för betänkandet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Införandet av en avgift på finanstransaktioner är ett steg i rätt riktning och skulle främst påverka hedgefonder och liknande produkter, vilket verkar vara av mycket liten nytta för den reala ekonomin. Det är dock utan tvekan rätt att EU går i spetsen i detta sammanhang. När allt kommer omkring hade vi fått vänta i all evighet om vi skulle försöka få med amerikanerna också. En avgift på finanstransaktioner bör dock inte utnyttjas som ett tillfälle att införa en EU-skatt bakvägen. Tyvärr tar dock Anni Podimatas betänkande oss i just denna riktning. Medlemsstaterna måste fortsätta ha skattemässig suveränitet. Om EU inte kan klara sig på de pengar som man får måste man dra åt svångremmen. Det finns redan tillräckligt med befogenheter som hade reglerats bättre på nationell nivå än på EU-nivå. De andra kraven i betänkandet, nämligen införandet av euroobligationer och en koldioxidskatt, bör förkastas. Å ena sidan är euroobligationer produkter som strider mot allt ekonomiskt förnuft, å andra sidan får de skattemässigt försiktiga euroländerna återigen med orätt betala priset. EU skulle helt enkelt bli en transferunion. En koldioxidskatt med oklara mål skulle dessutom skada EU:s ekonomi och förstöra arbetstillfällen och därmed ha en negativ effekt för de flesta människor. Därför bör detta betänkande förkastas.

  Claudio Morganti (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade emot detta betänkande. Samtidigt som idén med ett bidrag från det finansiella systemet, som till stor del bär skulden för krisen de senaste två åren, verkar rätt blir jag mycket förbryllad över det sätt som den genomförs på.

Jag måste säga att jag välkomnar förslaget om inrättande av euroobligationer, som jag tror kan vara ett användbart verktyg, men jag har mer problem med det mesta i betänkandet, som handlar om införande av en avgift på finanstransaktioner. Jag anser att det är för riskfyllt att bara tillämpa denna på EU-nivå eftersom det kan leda till att hela det europeiska finansiella systemet förlorar konkurrenskraft, och aktörer skulle kunna komma omkring det utan allt för stora svårigheter genom att inrikta sig på andra marknader.

Jag vill dessutom inte att denna skatt ska bana väg för skapandet av ett eventuellt centraliserat EU-skattesystem, vilket jag skulle vara helt emot.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Det är skattebetalarna som hittills har burit huvuddelen av kostnaden för den ekonomiska krisen. Det är därför viktigt att andra instrument används för att se till att aktörer och spekulanter på finansmarknaderna axlar en del av ansvaret. Det är inte mer än rätt. En avgift på finanstransaktioner får dock inte användas som en ursäkt för att införa direktbeskattning från EU. Dessa skulle undergräva medlemsstaternas skattemässiga och allmänna suveränitet. Betänkandet avslöjar tendenser till detta, och därför har jag röstat emot det.

  Rolandas Paksas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå. EU har världens största finansmarknad och försöker steg för steg komma tillbaka på fötter efter krisen, vars effekter kommer att vara kännbara i många år framöver. Följaktligen är det nödvändigt att fastställa innovativa finansieringsmetoder som kan säkerställa finansiell stabilitet och öppenhet. För närvarande är de flesta finansiella tjänster undantagna från mervärdesskatt. Betydande intäkter går följaktligen förlorade via finanssektorn och skattebördan ökar för de arbetande människorna. Jag anser att skatten på finanstransaktioner är en effektiv finansieringsmetod som skulle hjälpa till att minska spekulationen och de statliga underskotten. När vi har gjort en riktig bedömning av dess eventuella negativa effekt på EU:s globala konkurrenskraft måste vi anstränga oss allt vad vi kan för att den även ska tillämpas på global nivå. För att öka alla länders BNP vore det dessutom klokt att införa en skatt på banktillgångar som står i proportion till det berörda kreditinstitutets systembetydelse och verksamhetens risknivå. Jag stöder förslaget om emittering av europeiska projektobligationer som, i egenskap av ett gemensamt skuldhanteringsinstrument, kommer att hjälpa till att locka till sig ökad investering i europeiska infrastrukturprojekt. För att dra maximal nytta av tillämpningen av koldioxidskatten är det nödvändigt att fastställa de obligatoriska minimikraven för samtliga medlemsstater och förhindra att låginkomsttagare får bära enorma bördor.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) Jag röstade för Europaparlamentets egetinitiativbetänkande om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå. Finans- och skuldkrisen har avslöjat brister i hur finanssektorn fungerar och kontrolleras i dag. Införandet av en avgift på finanstransaktioner är inte något nytt förslag, och det är verkligen ett impopulärt förslag i alla utvecklingsländer utan undantag, särskilt i de som tillämpar låga skatter. Om ett globalt avtal visar sig vara omöjligt kommer införandet av en avgift på finanstransaktioner i EU att bidra till bättre kunskaper om hur just denna sektor fungerar och samtidigt generera betydande statliga intäkter, om den inte skadar konkurrenskraften. Detta är andemeningen i ändringsförslag 2, som jag röstade för.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Betänkandet handlar om innovativa finansieringssätt på global nivå och på EU-nivå. Det anger åtgärder för att ta itu med de allvarliga brister i de rättsliga och tillsynsmässiga ramarna för det globala finanssystemet som den globala ekonomiska och finansiella krisen 2007–2009 blottade. Finansiella transaktioner kännetecknas för närvarande av en enorm volymökning och en anmärkningsvärd diskrepans mellan volymen av finansiella transaktioner och den verkliga världens underliggande behov. Nya handelsmönster, såsom kortsiktiga investeringar och automatiserad högfrekvenshandel, som har fått en central roll i de globala finansiella trenderna och har lett till stark volatilitet och överdrivet risktagande, förtjänar de styrandes uppmärksamhet. Detta är tillräckliga skäl för att Europaparlamentet, inom sitt behörighetsområde, ska lämna ett bidrag och ange de åtgärder som parlamentet anser är lämpliga för att åtgärda den nuvarande situationen.

  Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Betänkandet om innovativ finansiering tar upp en rad viktiga aspekter; såsom vikten av att skapa en verklig inre marknad som grund för Europas tillväxt, betydelsen av att möjliggöra finansiering av europeiska infrastrukturprojekt med hjälp av europeiska projektobligationer, liksom en möjlig lösning för en europeisk koldioxidbeskattning, för att ställa om Europas produktion till en hållbar utveckling. Det är också viktigt att betänkandet poängterar att EU:s medlemsländer måste leva upp till de uppställda biståndsmålen.

Vi valde trots det att avstå i den slutgiltiga voteringen eftersom vi inte tror att det är en bra idé att Europa självt – utan att andra länder gör detsamma – inför en finansiell transaktionsskatt. Vi anser att det svenska exemplet av att ensidigt införa en slags finansiell transaktionsskatt från 1980-talet, vilket resulterade i att den större delen av aktie-, obligations- och optionshandeln flyttade till London, bör beaktas så att vi inte gör om samma misstag på europeisk nivå.

Vi bedömer att det finns en stor risk för att de stabiliserande effekterna av finansmarknaden, som man hoppas på att en finansiell transaktionsskatt ska leda till, inte kommer att infrias om EU självständigt inför en sådan skatt. Risken för att aktie-, obligations- och optionshandeln istället flyttar till mindre transparenta och mindre öppna marknader utanför Europa är för stor. Det skapar inte en bättre översyn av finansmarknaden och det skulle dessutom undergräva den gemensamma europeiska tillsynen av finansmarknaden som vi har tagit fram.

  Miguel Portas (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) För att hantera den globala finansiella krisen och den stora nedgången till följd av denna har flera regeringar ökat den nationella skulden till ohållbara nivåer, för att rädda finansbolag och stimulera sina ekonomier. Samtidigt samlar bankerna på sig vinster genom differensen mellan lån från centralbanker till en nästan nollprocentig ränta och det pris till vilket de beviljar kredit till kunder och länder. Därför är det en moralisk skyldighet att finansbolagen axlar sitt ansvar för den kris som de orsakade. En avgift på finanstransaktioner är det minsta man kan begära.

Till dem som försöker skjuta på detta ansvarstagande, med ursäkten att en sådan skatt bara kan införas på global nivå, säger jag 1) att EU:s position skulle stärkas i betydande omfattning av ett ensidigt införande av denna skatt, 2) att det skulle resultera i en minskad volatilitet på finansmarknaderna, vilket vore bra, om en del av det kapital som används i spekulativa transaktioner lämnar EU och 3) att det kommer att behövas förnuftiga regler om rörlighet för kapital om en global finansiell reglering inte är genomförbar eller tillrådlig. Betänkandet är ett steg i denna riktning.

  Evelyn Regner (S&D), skriftlig. – (DE) Jag röstade för betänkandet eftersom det är hög tid att EU går i spetsen och inför en avgift på finanstransaktioner på EU-nivå. Jag tror att om vi tar detta första steg kommer sannolikheten att öka att vi når målet med en världsomfattande avgift på finanstransaktioner. Ändringsförslaget från min grupp som uppmanar till införande av en avgift på finanstransaktioner på EU-nivå utan ytterligare dröjsmål (t.ex. genomförande av fler studier) antogs av en knapp majoritet. Jag uppmanar nu ansvarig kommissionsledamot, Algirdas Šemeta, att äntligen vidta åtgärder.

Resolutionen antogs med en stor majoritet med 529 röster för, 127 röster emot och 18 nedlagda röster. Detta är en stark signal från parlamentet som inte får ignoreras av kommissionen eller omtolkas på osäkra grunder. Jag uppmanar ordförande Barroso att vidta åtgärder, att utöva kommissionens rätt att ta initiativ och lägga fram ett förslag till oss, den lagstiftande församlingen. Totalt 200 miljarder euro skulle kunna samlas in på det här sättet, och detta är pengar som i högsta grad behövs och som bör skänkas av dem som orsakade krisen. Vi bör inte låta skattebetalarna få reda ut de underskott som finanskrisen har skapat, utan i stället bör vi kräva att den privata sektorn i slutänden betalar för sig själv. Dessa pengar bör användas både för budgetkonsolidering och som en separat inkomstkälla för EU:s budget.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Europaparlamentet upprepade i dag kravet på införandet av en EU-skatt på finansiella transaktioner, som en del av ett betänkande om innovativ finansiering som antogs av parlamentsledamöterna. De gröna har länge efterlyst en skatt på finansiella transaktioner och välkomnade omröstningen, och partiets ledamot Philippe Lamberts kommenterade: ”Europaparlamentet har fortsatt att hävda behovet av en skatt på finansiella transaktioner på EU-nivå. Även om slutmålet bör vara att införa en global avgift på finanstransaktioner finns det tydliga fördelar för EU att arbeta på egen hand. Parlamentsledamöterna har i dag uppmanat kommissionen att vidta åtgärder för detta. De gröna har länge förespråkat införandet av en skatt på finansiella transaktioner både för att stävja skadliga spekulationer och för att få en ny källa till offentliga inkomster. Förutom att den kan ge betydande inkomster i en tid när de nationella statskassorna befinner sig under press är en skatt på finansiella transaktioner socialt rättvis. En skatt på finanstransaktioner skulle också på ett tydligt sätt åtgärda den systemrisk som uppstår genom högfrekvent handel, och fungera som en avskräckande åtgärd mot riskfyllda spekulationer. Det är dags för kommissionen och medlemsstaterna att sluta förhala den här frågan.”

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Den nyligen inträffade ekonomiska krisen har blottlagt bristerna i systemet för reglering och övervakning av det globala finansväsendet.

Alltför ofta har volymen i dessa transaktioner betydligt överskridit de verkliga behoven, och har orsakat spekulationer som på sikt har gjort det använda kapitalet extremt instabilt och skapat risk för insolvens. De första som fått ta emot stöten har varit skattebetalarna, också i form av ökande arbetslöshet, minskade inkomster, minskad tillgång till sociala tjänster samt genom ökande ojämlikhet.

För att förhindra framtida kriser måste EU nu arbeta för påtagliga förändringar av reglering och övervakning, för att skapa en mer välfungerande och stabil finansiell miljö. Idén om en avgift på finansiella transaktioner har viktiga fördelar, särskilt efter en kris som den nuvarande: stabilisering av marknaderna, incitament för långsiktiga investeringar och spårbarhet i granskningen av enskilda transaktioner.

Att stävja spekulation, stödja långsiktiga investeringar och uppnå bättre långsiktig tillväxt inom EU 2020-strategin: Det är viktigt att komplettera allt detta genom att införa ett liknande system för finansiering utanför EU, för att det inte ska leda till att vi får konkurrensnackdelar.

  Vilja Savisaar-Toomast (ALDE), skriftlig. – (ET) I dagens omröstning såg vi ett stöd för betänkandet om innovativ finansiering i världen och i Europa. Den enda del som inte fick stöd var förslaget som uppmanade kommissionen att undersöka möjligheterna för EU:s koldioxidskatt, som liksom momsen kommer att införas på den inre marknaden för varje produkt. Jag är glad att kunna konstatera att det fanns stöd för de huvudpunkter som uppmanade kommissionen att undersöka möjligheterna och genomförbarheten för vissa nya skatter samt deras konsekvenser. Med bankskatterna, skatterna på finansiella verksamheter och skatter på finansiella transaktioner har var och en sitt eget ekonomiska mål, och de rymmer olika möjligheter att ge inkomster, så det är viktigt att en djupgående analys görs innan ytterligare skatter införs.