Muntliga röstförklaringar

Betänkande: Wojciechowski (A7-0121/2011)

  Ville Itälä (PPE). – (FI) Fru talman! Enligt min uppfattning är det väldigt viktigt att vi röstade för detta betänkande med en klar majoritet. Det är precis den här sortens arbete som Europaparlamentet behöver för att allmänhetens förtroende för detta system ska bevaras.

Men varför vill jag ta upp detta ämne igen, nu när omröstningen är avslutad? Jag vill liksom föredraganden betona att detta är en viktig fråga, framför allt mellan institutionerna, och dessa jämförelsetabeller är en betydelsefull start. Jag hoppas att det kommer att fungera hela vägen, och att det inte kommer att uppstå tvister mellan institutionerna, så att detta kan genomföras så snabbt som möjligt.

  Giommaria Uggias (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Detta är en viktig åtgärd för jordbrukssamhället. Men åtgärden måste omedelbart följas upp av ett åtagande från rådets och de nationella parlamentens sida att genast anta den, före säsongsslutet, för att lösa detta problem, som inte bara påverkar den sydliga delen av Europa utan hela Europa, vilket dagens omröstning har visat.

Bluetongue drabbar får och boskap på våra gårdar. Att vidta åtgärder för att helt utrota sjukdomen är därför ett hälsopolitiskt mål som nationella regeringar bäst kan bidra till med denna åtgärd genom att vara flexibla. Den måste också antas omedelbart genom att direktivet införlivas.

Förslag till resolution RC-B7-0236/2011 (om kärnkraftssäkerheten i Europa och de lärdomar som kan dras av kärnkraftsolyckan i Japan)

  Ville Itälä (PPE). – (FI) Fru talman! Detta var ett oerhört viktigt debattämne, och jag anser att det hade varit viktigt för parlamentet att sända ett tydligt budskap om att vi är mycket oroade över vad som har skett. Vi vill visa allmänheten att vi gör allt vi kan för att kärnkraftverk i Europa och resten av världen ska vara så säkra som möjligt. Men vi vill också visa att vi kan fortsätta att använda kärnkraft när det råder större säkerhet i frågan. Det är dock synd att majoriteten i kammaren röstade mot detta och att det tydliga budskapet därmed inte sändes i dag.

  Bernd Lange (S&D). – (DE) Fru talman! Jag är lite besviken över att parlamentet inte kunde anta detta med en majoritet i dag för att dra kloka lärdomar av reaktorkatastrofen i Japan. Jag tycker inte att det råder någon tvekan om att detta måste innebära en klar förändring av energipolitiken, bort från kärnenergin – med andra ord inledningen av en utfasning – på EU-nivå. För det andra borde det också vara uppenbart, om vi utför stresstester, att alla kärnkraftverk som inte klarar dessa tester måste avlägsnas från kraftledningsnätet.

Inget av dessa förslag fick majoritet i omröstningen. Därför kunde jag inte stödja resolutionen. Jag hoppas att vi snart kommer att lyckas organisera en enhetlig energipolitik som ger oss säker och vettig energi i framtiden, vilket innebär en förflyttning mot energieffektivitet och förnybar energi.

  Sergej Kozlík (ALDE). – (SK) Fru talman! Det är säkerligen ingen som tvivlar på att olyckan i Fukushima visar på behovet av att skärpa bedömningen av verksamheten vid befintliga kärnkraftverk och byggandet av nya kraftverk. Det kommer att bli nödvändigt att se över och justera lagstiftningen samt parametrarna för stresstesterna för de europeiska kärnkraftverken, baserat på gemensamma kriterier för hela EU. Med tanke på att detta är ett globalt problem, som inte känner några gränser, skulle till och med ett interkontinentalt avtal kunna upprättas, som omfattas av globala myndigheter.

Vi får emellertid inte rusa in i detta, eftersom vi skulle kunna kasta ut barnet med badvattnet. Det är en fråga om att lösa rent yrkesmässiga problem, och en politisering av dessa skulle bara göra skada. Varje dag bevittnar vi många demagogiska påståenden i medier och här i Europaparlamentet som inte har någon fackmässig grund över huvud taget.

Eftersom slutsatserna av parlamentets debatt speglar dessa meningsskiljaktigheter lade jag ned min röst i den slutliga omröstningen om parlamentets ståndpunkt.

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Fru talman! Jag kunde inte rösta för denna resolution heller, åtminstone inte i dess befintliga form vid omröstningen.

Invånarna i Europa fruktar för sin säkerhet, och det med rätta. Detta borde vara en prioritering för oss nu. Det behövs konkreta åtgärder för att människor ska känna sig säkrare.

Denna resolution delade parlamentet. Det borde inte vara en fråga om huruvida vi är för eller mot kärnkraft: Vi insisterar på minimistandarder för säkerhet för Europa som helhet. De stresstester som kommissionen föreslagit är inte tillräckliga i sig själva för att lugna allmänheten. Kommissionen borde undersöka alternativa energilösningar för framtiden, samtidigt som man tar hänsyn till de olika energibehoven i EU-medlemsstaterna. Enligt min uppfattning borde inte en investering i kärnkraft innebära mindre forskning och produktutveckling på området för förnybara energikällor.

  Miroslav Mikolášik (PPE). – (SK) Fru talman! Katastrofen i Fukushima har med rätta väckt rädsla hos allmänheten för användningen av kärnkraft, och därför är det lämpligt att tänka på den rådande situationen i EU och vidta beslutsamma åtgärder för att förbättra säkerheten, vilket jag ställer mig bakom, liksom insynen i driften av kärnkraftverk och skyddet av människors hälsa. I den nuvarande situationen går det inte ens med bästa vilja i världen att föreställa sig en fungerande, konkurrenskraftig elmarknad utan bidrag av kärnenergi i en balanserad energimix, vare sig vi gillar det eller inte.

EU och medlemsstaterna är skyldiga att skapa en energipolitik som garanterar alla staters suveränitet, politiska oberoende och ekonomiska säkerhet. De instrument som behövs för att uppnå detta mål omfattar en lämplig energimix, en tillräcklig nivå av produktionskapacitet, en balans mellan tillgång och efterfrågan, en minskad energiintensitet i ekonomin osv.

Jag är inte rädd att betona att kärnenergi är en viktig resurs för elproduktion, för den bidrar till större energisäkerhet, i synnerhet för stater med begränsade reserver av fasta bränslen. Jag lade ned min röst i den slutliga omröstningen, eftersom det ingick ett förslag om att få igenom ett moratorium på nya reaktorer. Det motsätter jag mig verkligen.

  Paul Murphy (GUE/NGL). – (EN) Fru talman! Jag röstade för det ändringsförslag där det insisteras på en framtid utan kärnkraft i Europa. Tragedin i Fukushima understryker den enorma fara som kärnkraft utgör för mänskligheten och miljön. Risken för en massiv katastrof och avsaknaden av ett säkert sätt att förvara förbrukat kärnbränsle innebär att kärnkraften inte är ett säkert sätt att utveckla energiproduktionen.

Tragedin understryker också det faktum att privata profitörer inte kan bli betrodda med den mycket viktiga uppgift som energiproduktion och energidistribution utgör. I slutändan är det den kapitalistiska profitjakten, utan hänsyn till mänskligt liv, människors säkerhet och miljö, som är orsaken till denna kris.

Jag kräver en nationalisering av energisektorn, under demokratisk kontroll och förvaltning av arbetarna. På en sådan grund skulle vi kunna utveckla en rationell och hållbar plan för energiproduktion, energidistribution och energianvändning för att tillhandahålla billig och säker energi till alla, samtidigt som vi skyddar miljön. Kärnan i denna plan måste utgöras av ett långsiktigt program för investering i förnybara energikällor, som leder till en progressiv ersättning av olja, gas, kol och kärnkraftverk.

  Francesco De Angelis (S&D). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Efter tragedin i Fukushima måste vi alla stanna upp och fundera. Kärnkraften står återigen i fokus, och jag anser att vi framför allt måste tänka på framtiden, på våra barns framtid. Det stämmer att vi behöver energi, men vi behöver ren och säker energi. Det är ju bra med säkerhet, men det räcker inte. Det räcker inte med ett moratorium. Vi måste gå längre än så.

Tragedin i Fukushima visar att en nollrisk för kärnkraftverk inte existerar. Den visar framför allt att vi måste organisera en snabb avveckling av kärnkraften och fokusera på förnybara, alternativa energikällor. Europa behöver en ny energipolitik för att stoppa byggandet av nya kärnkraftverk på grund av de fruktansvärda följder som dessa kraftverk skulle kunna få för säkerheten, miljön, klimatet och framtida generationer. Det krävs en radikal förändring av inställning för en säker framtid som grundas på energibesparing och användning av förnybara källor.

  Filip Kaczmarek (PPE). - (PL) Fru talman! Jag röstade för resolutionen. Resolutionen ska föreställa ett uttryck av solidaritet med offren för naturkatastrofen och den kärnkraftsolycka som följde, och också ett uttryck av tacksamhet och erkännande gentemot alla dem som riskerar sina liv för att förhindra en ännu större katastrof. Också jag är full av beundran för den solidaritet, det mod och den beslutsamhet som det japanska folket visat i sin reaktion på denna katastrof.

Jag ställer mig bakom slutsatsen att EU måste göra en omfattande översyn av sin strategi för kärnsäkerhet, men vi kan inte tvinga medlemsstaterna att överge verksamhet som syftar till att garantera den egna energisäkerheten, och därför gläder det mig att vi har förkastat de orealistiska och riskabla bestämmelserna i vår resolution.

  Giommaria Uggias (ALDE). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den italienska delegationen från Italia dei Valori röstade mot texten i resolutionen om kärnkraft, eftersom den inte tillräckligt tydligt ger uttryck för ett tydligt nej till kärnkraft.

Olyckligtvis förkastades alla ändringsförslag som hade kunnat förbättra texten och som hade utgjort ett val av ett Europa fritt från kärnkraft, omedelbart fritt från befintliga kärnkraftverk och utan framtida kärnkraftverk. Ett Europa fritt från kärnkraft är det enda alternativet om vi vill garantera att våra barn och framtida generationer ska få en framtid skyddad från upprepade katastrofer som de i Fukushima och Tjernobyl.

Erfarenheterna av dessa visar att teoretisk säkerhet inte existerar. Det är anledningen till att vi tydligt måste säga nej till alternativet kärnkraft och investera i forskning i och innovation av andra källor, som verkligen är gröna, förnybara och rena.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Fru talman! Jag röstade för förslaget till resolution, och jag anser att det är djupt beklagligt att parlamentet inte lyckades nå en enhetlig ståndpunkt i dag. Jag vänder mig främst till de ledamöter som krävde mer. Enligt min uppfattning hade det varit bättre att rösta för denna kompromiss, för jag är medveten om att det finns mycket skilda åsikter om kärnkraften i EU.

Det är just på grund av att den miljömässiga inverkan och följderna av katastrofer inte känner några nationella gränser som jag anser att det är viktigt att anta och godkänna minimikraven. Vi behöver för det första en enhetlig säkerhetsstandard i EU. För det andra måste vi föreskriva åtgärder för alla eventuella framtida olyckor och katastrofer. Vi behöver med andra ord en europeisk återhämtningsplan för katastrofer. För det tredje borde vi inte fortsätta att försumma forskningen på området för förnybar energi, men inte heller på området för kärnkraftsfusion och upprättande av anläggningar för lagring och återvinning av kolbränsle.

  Eija-Riitta Korhola (PPE). – (EN) Fru talman! Jag är också besviken över att parlamentet inte kunde sända ett balanserat och förnuftigt budskap. Det råder ingen tvekan om att skadan på kärnkraftverket i Fukushima är en katastrof, men det slutliga dödstalet kommer inte att uppgå till tusental eller hundratal, kanske inte ens tiotal.

Till följd av den allvarligaste jordbävning som har registrerats i området beräknas 30 000–40 000 personer ha dött på grund av förstörda vägar, broar, järnvägslinjer och byggnader. Borde vi då förstöra alla liknande konstruktioner i EU, bara för att vara på den säkra sidan? Det är vad jag undrar.

Det som skedde i Japan berodde inte på kärnkraftstekniken, utan det berodde på läget. Därför vore en panikreaktion i Europa inte bara löjlig, utan den skulle också kunna skada miljön, eftersom det inte finns någon pålitlig tillgång till ett alternativ till kärnenergi som utnyttjar mindre kol, och fossila bränslen kommer i stället att frodas. Vill vi verkligen att det ska ske?

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Fru talman! Alla i Europa måste känna oro över säkerheten, och det är viktigt. Vi måste bygga system som är säkra.

Det måste naturligtvis påpekas att reaktionerna efter Fukushima har varit något överdrivna. Det är å andra sidan bara naturligt. Jag minns när Estonia sjönk. Då ansåg vissa att alla fartyg borde förbjudas, eftersom de är farliga. Så kan individer tänka. Men vi får inte glömma att det bara var ett av 54 kärnkraftverk som inte klarade det test som tsunamin och jordbävningen utgjorde.

Nu måste vi trots detta lugnt undersöka saker och ting, och lägga på minnet att man inte kan generalisera utifrån ett enskilt fall. Faktum är att 300 000 européer varje år dör av följderna av utsläpp av fossila bränslen, och det är något som vi måste se över först. Det är väldigt viktigt att se till att kärnkraftstekniken är säker, och jag vet att vi i Europa också kommer att bygga säkra kraftverk i framtiden, och det måste uppmärksammas. Det finns i alla fall absolut ingen anledning till denna enorma, missriktade hysteri.

  Gay Mitchell (PPE). – (EN) Fru talman! Jag kan säga att jag lade ned min röst hela vägen i denna fråga. Det berodde inte på att frågan inte engagerar mig, eftersom jag verkligen känner engagemang i frågan, utan på att jag inser att den måste nyanseras och att det inte finns några enkla svar.

Jag bor på Irland, och jag representerar Dublin som ligger på Irlands östkust. Längs Storbritanniens västkust finns fem aktiva kärnkraftverk. Jag motsätter mig dem inte. Jag anser dock att det skulle vara en bra idé i fråga om kärnkraftssäkerhet och god grannsämja att ha någon form av gemensam brittisk-irländsk – och när jag säger irländsk menar jag nord- och sydirländsk – säkerhetsöversikt över verksamheten vid dessa kraftverk, så att vi informeras om eventuella risker. Dessutom skulle vi, i händelse av en olycka, kunna ta del i en eventuell evakuering av människor i Wales och England, så att vi kan göra vårt för att vara goda grannar.

Om det finns intilliggande medlemsstater med sådana resurser måste samarbetet fungera bra mellan länderna. Det är anledningen till att jag ville göra denna röstförklaring.

Förslag till resolution RC-B7-0249/2011 (om situationen i Syrien, Bahrain och Jemen)

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Fru talman! I Syrien, Bahrain och Jemen har människor försökt stå upp för mänsklig värdighet, öppenhet, grundläggande rättigheter och rätten till demokrati.

EU har visat vilja och förmåga att skydda Libyens civilbefolkning och stödja den demokratiska revolutionen. Vi måste undvika dubbelmoral och visa att vi agerar i enlighet med våra värderingar i EU:s utrikespolitik.

Situationen i Nordafrika och Mellanöstern är ett verkligt eldprov för den nya europeiska utrikestjänsten. Ett livskraftigt och rättvist samhälle behöver en verklig dialog och samverkan mellan det civila samhället och de politiska beslutsfattarna. Människorna måste få komma till tals, och detta är något som vi vill påminna Syrien, Bahrain och Jemen om. Vi underblåser inte revolution.

En stat som respekterar rättvisa prioriterar folkets tillfredsställelse, säkerhet och välfärd. Med denna resolution visar vi att EU i sin utrikespolitik står fast vid de värderingar som det också grundades utifrån.

  Paul Murphy (GUE/NGL). – (EN) Fru talman! Jag lade ned min röst i omröstningen om situationen i Syrien, Bahrain och Jemen. De revolutionsrörelser som inleddes i Tunisien har inspirerat och uppmuntrat miljontals människor i Nordafrika och Mellanöstern att delta i folkuppror mot brutala regimer som i årtionden har utövat diktatoriskt styre över dessa länder.

Dessa uppror har återigen visat på den potentiella kraften hos arbetarklassen och de fattiga att trotsa och bekämpa sina förtryckare. Jag kritiserar skarpt hyckleriet från de ledare för EU och andra västländer som i dag fördömer den brutala vedergällning som dessa diktatorer tillgriper, men som i går stödde och var en livsviktig förbindelse för deras regimer.

Massorna måste nu enas över etniska och religiösa gränser för att undanröja den korrupta eliten och bygga verkligt demokratiska samhällen som kan tillhandahålla anständiga arbetstillfällen och bra utbildning och få ett slut på fattigdomen. För att lyckas med detta måste arbetarklassen och de fattiga ta kontroll över den ekonomi och välfärd som finns i regionen och använda den i majoritetens intresse.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Fru talman! Vi har nyligen bevittnat massdemonstrationer i länder som Syrien, Bahrain och Jemen. Demonstranterna kräver demokrati i det offentliga livet, diktatorers avgång och dessutom, framför allt i Syrien, upphävande av undantagstillståndet. Men myndigheterna i dessa länder använder våld mot demonstranterna och har dödat många människor. Det är särskilt oroande att hela regionen är hotad. Att använda våld mot de egna medborgarna är ett brott mot all lagstiftning. Att använda skarp ammunition är oförsvarbart och måste fördömas kategoriskt. Jag vädjar till regeringarna i dessa länder att upphöra med förtrycket, i de mänskliga rättigheternas namn, inklusive rätten till fredliga protester och yttrandefrihet. Jag uppmanar EU-institutionerna och de relevanta internationella organisationerna att inleda diplomatiska åtgärder för att skydda demonstranterna. Jag hoppas att vi, genom att anta dagens resolution, också kommer att bidra till att skydda de grundläggande rättigheterna i dessa länder.

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Fru talman! EU vet uppenbarligen att det måste förverkliga sina egna grundläggande värderingar i sin politik. Mänskliga rättigheter är ett centralt område, och de måste exporteras till Mellanöstern. Vi måste verkligen presentera ett begrepp för och ett medvetande om vad mänskliga rättigheter innebär. Det är inte lätt, för kulturen i Mellanöstern grundas på annorlunda värderingar. Vi i Europa har växt upp i en värld av judisk-kristna värderingar, medan deras värderingar grundas på islamiskt tänkande. Inom dessa båda inriktningar behandlas människor olika, och uppfattningen om människan ser olika ut.

I Syrien råder hur som helst undantagstillstånd sedan 1963. Det innebär att människor har kunnat avrättas utan rättegång. Detta uppror visar att vi i Europa verkligen måste öppna ögonen och se att den enda framgångssagan i Mellanöstern är dess enda demokratiska stat: Israel, där det råder mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati.

Nu borde vi utöva mer av den här sortens inflytande på Syrien, Bahrain och Jemen, så att de kanske accepterar mänskliga rättigheter för alla och dessutom kvinnors och barns rättigheter, och på så sätt kanske väljer att följa vägen mot demokrati. Jag är dock inte naiv, och jag vet att det är svårt att driva fram dessa värderingar i den islamiska världen. Men vi bör ändå, som européer, försöka exportera och främja dem.

Förslag till resolution B7-0226/2011 (om 2010 års framstegsrapport om Island)

  Paul Murphy (GUE/NGL). – (EN) Fru talman! Jag lade ned min röst i omröstningen om 2010 års rapport om Island. Till följd av den finansiella och ekonomiska krisen gick Island från att vara det femte rikaste landet i världen till att bli ett land skakat av kris, med ett kollapsat banksystem där 40 procent av hushållen inte kunde betala sina räkningar och pensionärer förlorade sina livsbesparingar.

Förra året förkastade 93 procent av den isländska befolkningen i en folkomröstning idén att betala över 3,5 miljarder euro till den brittiska och den nederländska regeringen. Trots vissa modifikationer ställs de inför i stort sett samma val i den omröstning som ska hållas den 9 april. De bör inte skrämmas till att godkänna denna uppgörelse. De bör förkasta den. Det är inte det isländska folkets ansvar att betala för den här krisen. Det är inte arbetare, pensionärer och fattiga som är skyldiga till krisen, och de ska inte behöva betala för den. Inte på Island, inte i Grekland, inte i Portugal, inte i Spanien och inte på Irland eller någon annanstans. Det är de internationella spekulanter som tjänade enorma pengar på att avreglera finansmarknaderna som ska betala.

  Peter Jahr (PPE). – (DE) Fru talman! Det gläder mig alltid när nya medlemmar ansluts till EU, vilket är anledningen till att jag röstade för detta förslag. Jag skulle dock vilja att alla frågor lades fram tydligt under anslutningsförhandlingarna och diskuterades och hanterades på förhand. Problem som på grund av missriktad vänlighet inte hanteras försvinner inte. Det blir ofta en svårare och mer utdragen process att lösa dem senare, och resultatet blir ömsesidig besvikelse. Jag upprepar att det alltid gläder mig när en ny medlem ansluter sig till EU, men medlemmarna har inte bara rättigheter, utan också skyldigheter.

Förslag till resolution B7-0225/2011 (om framstegsrapporten 2010 för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien)

  Mitro Repo (S&D). – (FI) Fru talman! Jag ber om ursäkt för incidenten inför omröstningen. Du hade rätt.

EU har lovat länderna på Balkan en möjlighet till utvidgning. Enligt min uppfattning är detta den enda garantin för fred i det området, som Martti Ahtisaari också sade.

För andra året i rad rekommenderar kommissionen att samtal om medlemskap ska inledas när det gäller Makedonien. EU kan inte gömma sig bakom dispyten om Makedoniens namn under anslutningsprocessen. De formella kraven för medlemskap måste naturligtvis uppfyllas, och reformer måste genomföras.

Dispyten om Makedoniens namn skulle inte vara första gången en ny medlemsstat medförde ett olösligt problem. Vi borde alla ta en titt i spegeln. Varför skulle vi behandla Makedonien annorlunda? Makedoniens utveckling beror först och främst på Makedonien självt, men EU borde inte slå igen dörren mitt framför näsan på landet av politiska orsaker, som dispyten om dess namn.

  Martin Kastler (PPE). – (DE) Fru talman! Jag röstade också för detta betänkande och denna resolution – för Makedonien. Men om vi ska vara ärliga i denna fråga så är det en detalj som måste nämnas. Vi kan inte säga till människor och etniska grupper i andra länder att de ska döpa om sitt språk för att andra länder inte tycker om det de valt att kalla det. Detta fastställs i internationell rätt, och som européer måste vi försäkra oss om att vara ärliga i detta avseende.

Jag blev därför väldigt irriterad över att ett ändringsförslag som jag röstade mot tyvärr antogs, där det angavs att Makedonien inte skulle få kallas Makedonien. Makedonien är ett land med goda framtidsutsikter i Europa, främst för att det också har goda ekonomiska framtidsutsikter på Balkan, en region med verkliga svårigheter, är ekonomiskt framgångsrikt och utför förhandlingarna med schvung – vilket är mycket positivt.

Med tanke på denna positiva inställning vill jag tacka alla de ledamöter som röstade för denna resolution, samt alla som arbetade med parlamentet där som en del av Europaparlamentets delegation. Vi borde klargöra dessa framtidsutsikter för folket där som vill bli en del av EU. Låt oss samarbeta för att uppnå detta.

Förslag till resolution RC-B7-0256/2011 (om situationen i Elfenbenskusten)

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Fru talman! Den brutala maktkampen mellan den avgående och den nyvalda presidenten i Elfenbenskusten, som har rasat i över fyra månader, är en överträdelse av alla de principer som den moderna världen bygger på. Blodiga strider har lett till att flera hundra invånare i landet har dödats. Över en miljon invånare i Elfenbenskusten har varit tvungna att lämna sina hem, och många flyktingar söker fortfarande skydd i grannländer. Vi borde göra allt för att de som gjort sig skyldiga till brott ska ställas inför rätta. Det bör framför allt undersökas om folkmord och brott mot mänskligheten ägt rum. Det börjar också bli absolut nödvändigt att garantera ordning och säkerhet för medborgarna genom att få ett slut på alla former av våld. Hot mot den lokala befolkningen och mot utländska observatörer får inte tillåtas. Resultaten av demokratiska val måste följas till fullo. Den förre presidentens agerande, som bryter mot folkets önskan, bör därför fördömas. Tillskansande av makt, anstiftande av våld och brott mot mänskliga rättigheter kräver en dom från behöriga internationella myndigheter.

Förslag till resolution B7-0198/2011 (om översynen av den europeiska grannskapspolitiken – den östliga dimensionen)

  Ville Itälä (PPE). - (FI) Fru talman! Jag röstade beredvilligt för denna resolution. Jag anser framför allt att det är väldigt viktigt att vi intar en tydlig och bestämd ståndpunkt i fråga om Vitryssland, som är en uppenbar fläck på Europas karta. Vi måste vidta åtgärder som hjälper Vitryssland att finna en väg mot demokrati.

Jag vill när det gäller omröstningen dock särskilt gå igenom ändringsförslag 1 till punkt 10, som lades fram av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet, där de framhöll att EU:s partnerländer har en långsiktig möjlighet att ansluta sig till EU. Jag röstade mot detta, eftersom jag anser att vi inte borde göra det till något som sker per automatik, eller flirta med tanken att vilken stat som helst skulle kunna bli medlem så länge som den är en partner. Vi vet vad allmänheten anser om snabba anslutningar, och därför bör inte sådana här förslag antas. Det är anledningen till att jag röstade mot detta.

  Adam Bielan (ECR). – (PL) Fru talman! Den östliga dimensionen av den europeiska grannskapspolitiken är en strategisk del av EU:s internationella förbindelser. Det kommer att ske en vidare utvidgning i denna riktning. Därför är det nödvändigt att öka utgifterna för att utveckla de demokratiska strukturerna i dessa länder. Stöd för initiativ som Belsat, samtidigt som stödet till statligt kontrollerade medier dras in, har en inte obetydlig betydelse för de vitryska mediernas oberoende. Jag vill be om ett aktivt stöd för lokala demokratiska myndigheter i dessa länder genom partnerskapsprogram. Associeringsavtal är fortfarande ett viktigt redskap för att stimulera reformer, och ju mer resurser och tekniskt stöd som de kan ge, desto bättre blir resultaten. Att utöka den intellektuella grunden med hjälp av stipendieprogram kräver också extra resurser. Jag ber om ökade resurser till stöd för mänskliga rättigheter och en utveckling av de civila samhällena. En fördjupning av den sociala integrationen skulle bidra till en social och politisk förändring, och det är en nödvändig investering i framtiden. Jag stöder därför resolutionen.

Förslag till resolution B7-0199/2011 (om översynen av den europeiska grannskapspolitiken – den sydliga dimensionen)

  Cristiana Muscardini (PPE). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! 21 dokumentreferenser, 21 förklarande kommentarer och 63 punkter som sammanfattar parlamentets krav i förslaget till resolution utgör sammanlagt 105 punkter. Det verkar vara alldeles för många för att vara effektivt. Men i denna fråga finns inget förslag om hur utvecklingen av internationell handel skulle kunna bidra till att uppnå stabilitet, och därmed lugn och fred i södra Medelhavsregionen.

Internationell handel har blivit en ny form av utrikespolitik och skulle kunna bidra till att skapa bättre levnadsvillkor över hela regionen. EU får inte försumma någonting som skulle kunna främja utvecklingen av verkliga handelsförbindelser och stimulera produktion inom olika industrier. Alla framsteg på detta område skulle bidra till att främja demokrati och mänskliga rättigheter, garantera kvinnors värdighet, öka säkerheten, stabiliteten och välståndet, bidra till en rättvis fördelning av inkomst och tillgångar och till att undvika den tragiska situationen där tusentals människor flyr hunger och utvandrar utan något riktigt hopp.

Skriftliga röstförklaringar

Betänkande: Wojciechowski (A7-0121/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag är för detta betänkande om ändring av direktiv 2000/75/EG. Rådet och parlamentet är överens om att den rättsliga grunden ska ändras på grund av att kommissionens förslag lades fram före ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Enligt min uppfattning rättfärdigas dessa ändringar av spridningen av sjukdomen och av den vetenskapliga upptäckten av ett vaccin som inte utgör de risker som det tidigare vaccinet gjorde.

  Mara Bizzotto (EFD), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet av Janusz Wojciechowski, som med en rad intressanta ändringsförslag till kommissionens text syftar till att uppdatera en föråldrad lagstiftning som inte längre går i takt med de tillfälliga behoven, och göra den mer flexibel. Det skulle hjälpa medlemsstaterna att använda vaccineringen mot bluetongue på ett mer effektivt sätt och därmed minska förekomsten av sjukdomen inom jordbrukssektorn.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag är väldigt nöjd med de ändringsförslag som fastställts i detta direktiv, som gör bestämmelserna i samband med vaccinering mer flexibla. Tack vare ny teknik finns ”inaktiverade vacciner” mot bluetongue, som inte utgör någon risk för ovaccinerade djur. Det råder nu enighet om att vaccinering med inaktiverade vacciner är att föredra för att bekämpa bluetongue och förebygga klinisk sjukdom i EU. Den utbredda användningen av dessa vacciner under vaccinationskampanjen 2008 och 2009 resulterade i en betydande förbättring av hälsosituationen. Jag kräver att de befintliga bestämmelser om vaccinering som fastställs i direktiv 2000/75/EG ska ändras för att ta hänsyn till den senaste tekniska utvecklingen inom vaccinproduktion, för att garantera att spridningen av bluetongueviruset ska kunna bekämpas på ett bättre sätt och för att minska den börda som denna sjukdom medför för jordbrukssektorn.

  Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande. Men samtidigt som jag tror på principen om att ge den behöriga myndigheten, dvs. medlemsstaten, möjlighet att vaccinera mot bluetongue motsätter jag mig principen om att inbegripa ett krav i lagstiftningen att föreskriva införlivandetabeller i nationell lagstiftning.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Tidigare har vaccinering mot bluetongue genomförts med levande försvagade vacciner, vilket krävde en rad restriktioner för vaccinering för att undvika att viruset spreds till ovaccinerade djur. Nu har dock vetenskapliga framsteg gjort det möjligt att skapa nya inaktiverade vacciner. Dessa kan, till skillnad från ”levande försvagade vacciner” användas på ett säkert sätt utan några restriktioner, eftersom de inte medför någon risk för att aktiva virus ska börja cirkulera. Med tanke på de allvarliga följderna av bluetongue för boskapsproduktionen bör alla åtgärder som underlättar och effektiviserar vaccinering vidtas för att skydda jordbrukare från att förlora djur och, i slutändan, till skydd för livsmedelssäkerheten.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Bluetongue är en sjukdom som huvudsakligen drabbar idisslare som får, getter och kor och som kan ta formen av en epidemi om de miljömässiga och klimatmässiga förhållandena är gynnsamma för den, i synnerhet under sensommar och tidig höst. Även om det inte finns några uppgifter om att människor har smittats är det mycket viktigt att erkänna denna sjukdom och försöka vidta åtgärder för att utrota den. I EU iakttogs sjukdomen först i söder, och därefter i centrala och norra Europa. På grund av successiva vaccinationskampanjer som EU har medfinansierat är det möjligt att vissa vacciner inte kan utrota sjukdomen. Den kan i stället fortsätta att cirkulera. Därför utvecklades en typ av vaccin som garanterar att denna sjukdom kan bekämpas och förebyggas i EU, men vars användning enligt gällande regler underkastas restriktioner. Därför måste det befintliga direktivet ändras. Med tanke på att detta förslag till ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/75/EG efterlever strategin för djurhälsa (2007–2013) och pekar mot en mer flexibel strategi för vaccinationssystemet, och därmed bidrar till att man bättre kan bekämpa allvarliga djursjukdomar, röstar jag för förslaget.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta betänkande syftar till att uppdatera direktiv 2000/75/EG, där vissa bestämmelser antas i fråga om åtgärder för att bekämpa och utrota bluetongue. Under de senaste åren har det gjorts framsteg på området för vaccinering av djur. Riskerna med så kallade levande försvagade vacciner utgör inte längre ett hot, eftersom det nu finns nya inaktiverade vacciner. Dessa inaktiverade vacciner utgör, till skillnad från ”levande försvagade vacciner”, inte någon risk för en oönskad cirkulation av viruset från vaccinet, och kan användas på ett säkert sätt utanför områden som omfattas av restriktioner. Detta framhålls i betänkandet.

Vi anser att en ökad flexibilitet på området för vaccinering mot bluetongue, under beaktande av den tekniska utvecklingen när det gäller framställning av vaccin, kommer att göra det lättare att bekämpa sjukdomen och minska den börda som sjukdomen medför för jordbrukssektorn. Vi anser också att ändringsförslagen till detta direktiv måste genomföras så snart som möjligt för att gynna jordbrukssektorn.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta betänkande, eftersom bluetongue är en sjukdom som drabbar idisslare (t.ex. nötkreatur, får och getter). Sedan tidigt 2000-tal har en rad epidemivågor av sjukdomen uppträtt i många medlemsstater, däribland i centrala och norra Europa, och orsakat betydande förluster i form av sjukdom och död bland levande djur samt avbrott i handeln med dessa. Hittills har reglerna för kontroll och utrotning av bluetongue byggt på erfarenheter med levande försvagat vaccin, de enda tillgängliga vaccinerna. Dessa vacciner kan medföra oönskad cirkulation av vaccinviruset hos ovaccinerade djur. Under de senaste åren har dock nya, inaktiverade, vacciner blivit tillgängliga. Till skillnad från ”levande försvagade vacciner” medför dessa inaktiverade vacciner inte någon risk för oönskad cirkulation av vaccinvirus, och kan därför med framgång användas utanför områden som omfattas av restriktioner för djurförflyttningar. Detta förslag skulle lätta på vissa restriktioner, som har blivit överflödiga mot bakgrund av den senaste utvecklingen inom vaccinproduktion. De nya bestämmelserna skulle hjälpa medlemsstaterna att använda vaccineringen på ett mer effektivt sätt för att bekämpa bluetongue och minska den börda som denna sjukdom medför för jordbrukssektorn.

  Jarosław Kalinowski (PPE), skriftlig. – (PL) Som ett resultat av tekniskt nyskapande har nyare vacciner mot bluetongue dykt upp på marknaden som inte fanns när kommissionen utarbetade sitt direktiv. Därför stöder jag föredragandens åsikt att de regler som styr vaccineringen bör uppdateras, vilket kommer att göra det lättare för djuruppfödare att avla friska djur. Att göra reglerna flexiblare och mer liberaliserade kommer att möjliggöra en mer effektiv uppfödning och, framför allt, göra skyddet av djuren mot oönskade och farliga sjukdomar effektivare. Jag ställer mig också helt bakom detta initiativ när det gäller dess natur eftersom vi, för att effektivisera rättssystemet, bör förenkla det så mycket som möjligt och göra det flexiblare, och betänkandet uppfyller detta syfte.

  Elisabeth Köstinger (PPE), skriftlig. – (DE) Bluetongue är en fruktansvärd djurepidemi som drabbar idisslare och som har orsakat stora skador i hela sektorn för djuruppfödning. Den ekonomiska skadan och de förluster som orsakats av att handeln paralyserats drabbar jordbrukssektorn hårt. Också i Österrike, där djuruppfödningen har en lång tradition, har detta blivit ett hot mot många jordbrukares livsuppehälle. Nu är det viktigt att genomföra stödåtgärder och ändra den gamla lagstiftningen innan nästa epidemi bryter ut. De regler för vaccinering som tillämpades tidigare måste anpassas till den tekniska utvecklingen för att bluetongue ska kunna bekämpas mer effektivt och för att jordbrukarnas börda ska minska. Jag välkomnar de snabba åtgärderna på EU-nivå och förespråkar ett snabbt genomförande av det nya direktivet. Som företrädare för jordbrukssamhället vet jag hur viktigt det är att tänka i termer av årscykeln. Om vi fattar ett snabbt beslut kommer vi att ha ett användbart och enhetligt utslag till hösten, vilket ligger i medlemsstaternas och, framför allt, i djuruppfödarnas intresse.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Bluetongue är en sjukdom som drabbar idisslare. Sedan tidigt 2000-tal har sjukdomen orsakat betydande förluster av djur som drabbats av den. EU ingrep i rådets direktiv 2000/75/EG för att hantera problemet med hjälp av bestämmelser om användningen av ”försvagade vacciner”, för att bekämpa följderna av fenomenet på ett effektivt sätt. De vacciner som använts hittills, och som ovannämnda direktiv gällde för, ledde till att viruset riskerade att överföras till ovaccinerade djur, vilket är anledningen till att vaccinering enbart fick användas i särskilda områden. Till skillnad från de vacciner som fanns på marknaden när rådets direktiv 2000/75/EG presenterades är de nya vacciner som finns att tillgå ”inaktiverade”, och medför inte denna risk. Jag röstade för detta betänkande, eftersom de nya bestämmelserna kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att bekämpa detta fenomen och därmed minska de negativa följderna av denna sjukdom för ett stort antal europeiska djurägare. Jag hoppas att detta kommer att bidra till att brådskande åtgärder kan vidtas så snart som möjligt, inom de kommande månaderna.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution. Jag stöder innehållet i kommissionens förslag. Det skulle lätta på vissa restriktioner, som har blivit överflödiga mot bakgrund av den senaste utvecklingen inom vaccinproduktion. De nya bestämmelserna skulle hjälpa medlemsstaterna att använda vaccineringen på ett mer effektivt sätt för att bekämpa bluetongue och minska den börda som denna sjukdom medför för jordbrukssektorn.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Vaccinering mot bluetongue har genomförts med levande försvagade vacciner, vilket krävt en rad restriktioner för vaccinering för att undvika spridning av viruset till ovaccinerade djur. Den senaste tekniska utvecklingen har dock lett till att nya vacciner, utan levande virus, har upptäckts. Dessa nya vacciner kan användas på ett säkrare sätt och utan begränsningar, eftersom det inte längre förekommer någon risk för att ett aktivt virus ska börja cirkulera. Med tanke på de allvarliga följderna av bluetongue för djurhållningen bör alla åtgärder som underlättar god praxis vid vaccinering antas, så att jordbrukarna skyddas från förlusten av djur, vilket kan orsaka skador som ofta blir ödesdigra för sådana jordbruk.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Djurepidemier kan fortfarande ödelägga jordbrukares försörjningsmöjligheter. Ett exempel på en sådan epidemi är bluetongue, som uppträtt ett upprepat antal gånger i Nordeuropa sedan 2000 och som kan orsaka särskilt stor skada. Nötkreatur och får drabbas särskilt hårt av sjukdomen, som orsakas av ett virus som överförs av vissa arter av svidknott, en sorts mygga. Sjukdomen har också observerats hos getter, men sjukdomens förlopp är mycket mindre dramatiskt hos getter än hos andra djurarter. Vaccinering mot bluetongue tilläts först 2000, men den underställdes stränga regler eftersom ovaccinerade djur också kunde ha smittats av viruset genom vaccinet.

Nu finns dock en ny vaccineringsmetod, som inte medför denna risk och som möjliggör mer flexibla former av vaccinering. Jag röstade för betänkandet, eftersom jag anser att det är rätt och riktigt att skydda vår kreatursbesättning från epidemiska sjukdomar. Denna flexibilitet kommer att göra det möjligt för jordbrukare att skydda sina djur.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Det har i några år inträffat upprepade utbrott av bluetongue, framför allt i Nordeuropa. Detta är en djurepidemi som drabbar idisslare, som nötkreatur, får och getter. Följderna har varit allvarliga, både för kreatursbesättning och jordbrukare. Jag röstade för detta betänkande, eftersom det förespråkar införande av ett innovativt vaccin som, till skillnad från dess föregångare, inte medför någon risk för att friska djur ska smittas till följd av vaccinering.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Kommissionens förslag om vaccinering mot bluetongue, som har förbättrats i detta betänkande, syftar till att göra reglerna för vaccinering mot bluetongue mer flexibla, framför allt genom att tillåta användning av inaktiverade vacciner utanför områden som omfattas av restriktioner för djurförflyttning. De nya bestämmelserna kommer att hjälpa medlemsstaterna att använda vaccineringen på ett mer effektivt sätt för att bekämpa bluetongue och minska den börda som denna sjukdom medför för jordbrukssektorn. Sedan 2004 har i själva verket åtgärder för att begränsa rörlighet och säljbarhet framtvingat stora begränsningar av de berörda produkterna och påverkat de normala handelskanalerna inom det område som omfattas av restriktioner, vilket har lett till ökade kostnader för producenterna. Av den anledningen röstade jag för betänkandet om vaccinering mot bluetongue.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet. Bluetongue är en sjukdom som drabbar idisslare, som nötkreatur, får och getter. Sedan tidigt 2000-tal har en rad epidemivågor av sjukdomen uppträtt i många medlemsstater, däribland i centrala och norra Europa, och orsakat betydande förluster i form av sjukdom och död bland levande djur samt avbrott i handeln med dessa. I rådets direktiv 2000/75/EG av den 20 november 2000 fastställs specifika bestämmelser för bekämpande och utrotande av bluetongue, inklusive regler om vaccinering. Dessa regler utformades för användning av ”levande försvagade vacciner” som var de enda tillgängliga vaccinerna när direktivet antogs för ett årtionde sedan. Dessa vacciner kan medföra oönskad cirkulation av vaccinviruset hos ovaccinerade djur. Enligt direktiv 2000/75/EG är vaccinering därför enbart tillåten i särskilda områden där sjukdomen har förekommit och som omfattas av restriktioner för djurförflyttningar. Under de senaste åren har dock nya, inaktiverade, vacciner blivit tillgängliga. Till skillnad från ”levande försvagade vacciner” medför dessa inaktiverade vacciner inte någon risk för oönskad cirkulation av vaccinvirus och kan därför med framgång användas utanför områden som omfattas av restriktioner för djurförflyttningar.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) För att garantera en mer effektiv bekämpning av bluetongue och minska den börda som sjukdomen medför för jordbrukssektorn måste de befintliga reglerna för vaccinering uppdateras. Det betänkande som vi röstade om i dag syftar till att göra de befintliga reglerna mer flexibla, eftersom det nu finns inaktiverade vacciner. Dessa kan användas med framgång utanför områden som omfattas av restriktioner för djurförflyttningar. Förslaget är i linje med den nya strategin för djurhälsa för Europeiska unionen (2007–2013) enligt principen ”Det är bättre att förebygga än att behandla”, eftersom det både omfattar en flexiblare strategi för vaccinering och en förbättring av de nuvarande åtgärderna för bekämpande av de främsta djursjukdomarna.

  Brian Simpson (S&D), skriftlig. – (EN) Europaparlamentets labourgrupp (EPLP) stöder helhjärtat betänkandet, som syftar till att ändra direktiv 2000/75/EG för att tillåta användning av inaktiverade vacciner mot bluetongue utanför områden som omfattas av restriktioner för djurförflyttningar. Med den nya lagen inleds för första gången användningen av det nya bluetonguevaccinet, som drar fördel av den vetenskapliga utveckling som skett sedan de tidigare bestämmelserna trädde i kraft. Det nya vaccinet kommer att vara en ”inaktiverad” injektion som kan minska jordbrukarnas oro för traditionella ”levande” vacciner. EPLP gläder sig åt att EU har lagt fram denna nya lagstiftning, som innebär verkliga fördelar för jordbrukarna i Storbritannien. Den har en lugnande inverkan på jordbrukare som är bekymrade över denna dödliga sjukdom och den befintliga vaccineringen nu när bluetonguesäsongen närmar sig med det varmare vädret. Nu kommer jordbrukarna att ha tillgång till ett nytt och säkrare vaccin och få större makt över sina egna vaccinationsprogram. Tidigare skulle jordbrukarna inte ha haft rätt att vaccinera sina djur om Storbritannien hade förklarats helt fritt från bluetongue. Men med den nya lagen har jordbrukare rätt att fortsätta vaccinera för sin egen sinnesfrid samtidigt som exporten underlättas.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för detta betänkande, som kommer att göra nytta i kampen mot sjukdomen bluetongue inom EU.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för en ändring av reglerna för vaccinering mot sjukdomen bluetongue för att tillåta användningen av effektivare vacciner och minska byråkratin för jordbrukare. Den nya lagen kommer att innebära stora förbättringar för jordbrukare över hela Europa, och i synnerhet i Wales. Storbritannien garanteras bli förklarat bluetonguefritt, men jordbrukarna kommer ändå tillåtas vaccinera sina djur mot den dödliga sjukdomen. Att ge jordbrukarna större befogenheter att fatta egna beslut i fråga om vaccinering är en välkommen stimulans av jordbruksindustrin i Wales och kommer att garantera att kreatur kan exporteras utan de befintliga restriktionerna.

Förslag till resolution RC-B7-0236/2011 (om kärnkraftssäkerheten i Europa och de lärdomar som kan dras av kärnkraftsolyckan i Japan)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag ställer mig bakom denna resolution, eftersom det främsta syftet är att garantera högsta säkerhetsnivå för befolkningar efter katastrofer som den som nyligen inträffade i Japan. De tekniska aspekterna av säker energifångst borde övervägas mycket noggrant, eftersom en situation som den som vi ser nu kan få ännu allvarligare följder för både människors hälsa och miljö, utöver den materiella inverkan.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE), skriftlig. – (LT) Jag röstade mot resolutionen om kärnkraftssäkerheten i Europa och de lärdomar som kan dras av kärnkraftsolyckan i Japan. Jag röstade mot resolutionen eftersom majoriteten av Europaparlamentet, när man röstade om punkt 5, godkände den andra delen, där man kräver ett moratorium för utvecklingen av kärnenergi och byggande av nya kärnkraftverk i EU.

Den här bestämmelsen antogs, trots att min grupp – Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) – röstade mot den. När vi förlorade omröstningen om denna viktiga fråga kunde jag inte rösta för resolutionen. Därför röstade jag mot den, annars skulle jag ha röstat mot mitt eget land Litauens energistrategi, vars huvudsakliga mål är energioberoende. Litauen har de senaste åren satt fart på konstruktionen av ett nytt kärnkraftverk, och förberedelserna har pågått i flera år.

  Robert Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Kärnkraftskatastrofen i Fukushima har fått en rad återverkningar på det europeiska politiska livet. Den första lärdom som EU har dragit av den japanska katastrofen är att snabbt vidta åtgärder för att skärpa säkerhetskontrollerna vid kärnkraftverk genom stresstester. Alla kärnkraftverk, både inom och utanför Europa, skulle kunna vara ett förstörelsevapen. Jag tror inte att någon av oss vill återuppleva Tjernobylkatastrofen den 26 april 1986.

Den andra lärdomen är att vetenskap och teknik kanske gör enorma framsteg på alla områden, men att de alltid måste ta hänsyn till en betydande begränsning, nämligen naturen och dess oberäknelighet. Det är just på grund av händelser som ligger utanför människans kontroll som vi borde diversifiera energikällorna, bland annat genom att indirekt bana väg för de förnybara energikällor som vi har tillgång till.

Men om kärnkraft skulle väljas som energikälla borde folket först informeras om de kostnader, fördelar och följder som ett sådant val medför. Det är viktigt att inte glömma bort att detta val av teknik måste stödjas av folkets konsensus och att folkets åsikt måste hörsammas och respekteras.

  Pino Arlacchi (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade mot detta betänkande eftersom det har flera brister, till att börja med strategin när det gäller kärnkraftsfrågan. Efter tragedin i Japan går det inte längre att enbart hantera kärnkraftsfrågan utifrån säkerhet. Resolutionens titel är ”om kärnkraftssäkerheten i Europa och de lärdomar som kan dras av kärnkraftsolyckan i Japan”, men det finns ingen särskild lärdom att dra utom den som bekräftar det praktiskt omöjliga i att kontrollera både riskerna för och följderna av en stor kärnkraftsolycka. En resolution om detta ämne kan inte centreras kring frågan om kärnsäkerhet utan att det viktigaste sättet att kontrollera kärnkraften tas upp, nämligen en exitstrategi från själva kärnenergin.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Vi måste reagera på kärnkraftsolyckan i Japan. Det innebär inte att vi borde dra några förhastade slutsatser. Vi måste föra lugna, objektiva diskussioner om läget i fråga om kärnkraften i Europa och om medel för att garantera maximal säkerhet. Jag stöder därför avsikten i den gemensamma resolutionen att kräva att kärnkraftverk i Europa ska genomgå omfattande stresstester. Vad gäller den bredare frågan om energikällor i Europa vill jag påminna om att vi inte får glömma målet på en minskning av koldioxidutsläppen på 20 procent fram till 2020, eller skyddet av EU:s energioberoende.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution, trots att inte alla de ändringsförslag som lagts fram av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet antogs vid omröstningen. Resolutionstexten innehåller särskilt viktiga bestämmelser om de kärnkraftverk som planeras för Kaliningradregionen och Vitryssland. Det framhålls i resolutionen att det finns stora problem med dessa konstruktioner i fråga om kärnsäkerhetsnormer och efterlevnad av gällande skyldigheter i enlighet med internationella konventioner. Dessa problem är inte bara relevanta för Litauen, som gränsar till Vitryssland och Kaliningradregionen, utan för hela Europa. Dokumentet innehåller också viktiga förslag för att garantera efterlevnad av de högsta säkerhetskraven för kärnkraft och för att göra omfattande tester vid kärnkraftverk som redan är i drift i EU, så att det går att bedöma den verkliga säkerhetsstatusen för dessa kraftverk.

  Ivo Belet (PPE), skriftlig. – (NL) EU:s reaktion på katastrofen i Japan har varit den rätta: Vi har agerat snabbt men utan panik. Vi har omedelbart banat väg för en noggrann utredning under europeisk övervakning. Det är av avgörande betydelse att 1) stresstesterna genomförs av oberoende experter och att 2) resultaten av dessa tester följs upp ytterst noggrant. Det innebär att kärnkraftverk som inte uppfyller normerna och som fortsätter att underkännas bör stängas. Kraftverk på andra platser i Europa, utanför EU, bör naturligtvis bli föremål för samma oberoende tester, under beskydd av Internationella atomenergiorganet. Alla stater som vägrar att delta i dessa tester kommer att betraktas som en paria internationellt, också inom internationell handel. Kärnkraft har varit, och är fortfarande, en övergångsteknik, en teknik som vi olyckligtvis kommer att vara tvungna att hålla fast vid i årtionden framöver. Vi kommer till och med vara tvungna att göra nya investeringar i den för att uppfylla våra energibehov och samtidigt befästa våra klimatmål. Under den här tiden måste vi göra allt vi kan för att minska olycksrisken till en nivå som gränsar till noll.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) De kärnkraftsvänliga påtryckningsgrupperna har fortfarande en ljus framtid för sig! Det är ingen idé att gå igenom innehållet i denna resolution; det var alldeles uppenbart. Ändå intar inte Europaparlamentet någon ståndpunkt i fråga om kärnkraft. Det är verkligen beklagligt. En rad tydligt framhållna frågor hade lagts fram: frågan om ett moratorium för byggande av nya kärnkraftverk, genomförande av oberoende stresstester, utveckling av förnybara energiformer och ansträngningar på det centrala området energieffektivitet. Men de från början goda intentionerna med en gemensam resolution slogs snabbt i spillror: Eftersom alla parlamentsgrupper intog en ståndpunkt för eller mot blev det i slutändan omöjligt att rösta för detta förslag, som inte har något politiskt budskap. Låt oss tala klarspråk: Jag hade väntat mig mycket mer av Europaparlamentet. Det framgår tydligt att de kärnkraftsvänliga påtryckningsgrupperna fortfarande har en ljus framtid för sig, och samtidigt att många parlamentsledamöter fortfarande inte har förstått allmänhetens tankar och känslor kring denna fråga.

  Jan Březina (PPE), skriftlig. – (CS) Det är oroande att Europaparlamentet (EP) har misslyckats i dag med att godkänna kompromissformen av resolutionen om kärnkraftssäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan. Jag anser att det är skamligt att EP inte kan presentera sin ståndpunkt om kärnkraft för allmänheten. Till följd av denna oenighet kan det vara så att EP kommer att ignoreras i de kommande samtalen mellan europeiska organ om vilken form stresstesterna bör ha. Socialdemokraterna och De gröna kunde uppenbarligen inte acceptera att deras förslag om att stoppa kärnkraftsanvändningen eller att stänga kärnkraftverk som byggdes före 1980 inte antogs.

  Françoise Castex (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade mot detta gemensamma resolutionsförslag. Kompromissresolutionen var en bra utgångspunkt, och jag stödde de ändringsförslag som förespråkar en noggrant planerad och förberedd utfasning av kärnkraften och återspeglar kampen mot global uppvärmning. Jag röstade också för de ändringsförslag som kräver investering i forskning och innovation för att främja energisparande och öka antalet förnybara energiformer stort. Men resultatet av omröstningen – den inkonsekventa omröstningen – tvingade mig att rösta mot den ändrade resolutionen. Nu är det mycket viktigt att föra en djupgående debatt om alla dessa frågor och att genomföra en energiövergång i en anda av solidaritet och med beaktande av situationen i alla medlemsstater.

  Nessa Childers (S&D), skriftlig. – (EN) Jag är besviken över omröstningen om denna resolution. Vi diskuterar de lärdomar som kan dras för kärnkraftssäkerheten i Europa efter krisen i Japan. Men jag är fast övertygad om att säker kärnkraft inte existerar och att de stresstester som ska äga rum i år kommer att avleda uppmärksamheten från den verkliga frågan – övergången till ett Europa med förnybar energi. Med tanke på de senaste undersökningarna är det tydligt att det är tekniskt möjligt att 95 procent av vår energi skulle kunna komma från förnybara källor som vind, tidvatten, vågor, sol och biomassa 2050. Med detta mål i åtanke, och eftersom vi nu gör långsiktiga energival, borde vi fasa ut kärnkraftverken i hela Europa under de kommande åren.

  Carlos Coelho (PPE), skriftlig. – (PT) Det är beklagligt att parlamentet inte har dragit några lärdomar av vad som skedde i Japan. Att fortsätta förneka de stora riskerna med att använda kärnenergi är inte det bästa sättet att tjäna allmänhetens intresse. Parlamentet kunde inte anta någon resolution, med det föga uppbyggliga spektaklet med grupper som spelade ut varandra och förkastade varandras förslag utan att kunna anta något gemensamt. Den gränsöverskridande naturen hos riskerna och följderna av dessa katastrofer samt folkets säkerhet borde ha betonats mer. De uppenbara slutsatserna borde ha varit att trappa upp kärnsäkerheten, testa svagheter, frysa utvidgningsprojekt för kärnkraft i EU och göra effektivare investeringar i ren energi och energibesparing. Det är okänsligt och farligt att blunda för vad som skett i Japan och att låtsas att inget har hänt. Händelserna i Tjernobyl och Fukushima har bara ökat kravet på större öppenhet och mer information om riskerna och katastroferna.

  Brian Crowley (ALDE), skriftlig. – (EN) Jag vill föra till protokollet att jag lade ned min röst i omröstningen om de enskilda punkterna i och ändringsförslagen till den gemensamma resolutionen. Trots att jag genomgående har motsatt mig kärnkraft anser jag att diskussionen utnyttjades för extrema ståndpunkter på båda sidor i kärnkraftsfrågan, och på så sätt garanterades att det inte gick att finna någon gemensam grund i parlamentet. Jag anser att vi måste se till att alla anläggningar kontrolleras för att kunna uppnå maximalt skydd av anläggningarna och, vilket är viktigare, trygghet och säkerhet för befolkningen i områdena. Vi måste naturligtvis garantera försörjningstryggheten när det gäller energi på ett hållbart sätt, och vi har möjlighet att se på alternativa energikällor som vi kan utnyttja samtidigt som vi hjälper miljön. Denna ideologiska debatt får emellertid inte distrahera oss från den akuta angelägenheten att hjälpa det japanska folket att återhämta sig från denna katastrof på alla sätt vi kan. Det är anledningen till att jag lade ned min röst i den slutliga omröstningen.

  Christine De Veyrac (PPE), skriftlig. – (FR) Jag beklagar djupt att den katastrof som har drabbat Japan utnyttjats för partiska syften. Europaparlamentet har missat en möjlighet att sända ett tydligt budskap till medlemsstaterna och kommissionen om att förbättra säkerheten vid kärnkraftverken i EU och dess grannländer, inte minst genom stresstest. För detta bör stå i centrum av dagens debatt så att vi på allmänhetens vägnar kan se till att en energiform som fortfarande är huvudbeståndsdelen i de flesta europeiska länders energimix – och kommer att förbli så under de närmaste åren tills en hållbar och förnybar energikälla som inte medför koldioxidutsläpp kan ersätta den och tillgodose vårt samhälles elbehov – är så säker som den bara kan vara.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Den 11 mars drabbades Japan av en stor jordbävning följt av en tsunami, som orsakade den största kärnkraftskrisen i landets historia när kärnkraftverket i Fukushima fick allvarliga skador och sedan dess utgjort en överhängande risk att utlösa en kärnkraftskatastrof av stora mått. Dessa händelser ledde till en våg av reaktioner i EU. Kommissionsledamot Günther Oettinger krävde att ett extramöte skulle sammankallas i Internationella atomenergiorganet, den tyska förbundskanslern bestämde sig för att upphäva beslutet om att förlänga livstiden för kärnkraftverk i Tyskland med tre månader och den österrikiske miljöministern Niki Berlakovich krävde att test skulle utföras på de europeiska kärnkraftverken. Det är viktigt att alla tänkbara lärdomar dras av Fukushimakatastrofen, särskilt med tanke på de säkerhetsregler som gäller för kärnkraftverken i EU, så att deras säkerhet och inte minst den europeiska allmänhetens säkerhet kan garanteras. I denna svåra stund vill jag återigen ta tillfället i akt att framföra mina djupt kända kondoleanser och min solidaritet med dem som har drabbats av katastrofen i Japan.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) De problem som har inträffat i kärnkraftverket Fukushima har placerat diskussionen om energi från kärnfusion på dagordningen eftersom 30 procent av den energi som förbrukas i EU har detta ursprung, och det finns länder som Frankrike där den inhemska produktionen ligger på 80 procent och även länder utan kärnkraftverk, som Portugal och Österrike. Det är därför absolut nödvändigt att EU främjar ett program för att kontrollera säkerheten i sina kärnkraftverk, särskilt genom att genomföra så kallade stresstest. Dessa bedömningar bör bygga på en modell för rigorös och harmoniserad utvärdering, som täcker alla slags tänkbara risker i ett realistiskt scenario på europeisk nivå. De bör genomföras senast vid årets utgång på ett oberoende och samordnat sätt och omfatta alla befintliga och planerade kärnanläggningar i EU. För närvarande är kärnenergi viktig för att trygga energiförsörjningen med låga koldioxidutsläpp i Europa. Vi måste dock gå mot ökad energieffektivitet och en ökning av den förnybara energin. Kommissionen och medlemsstaterna bör investera i modernisering och utbyggnad av den europeiska infrastrukturen på energiområdet samt sammankoppling av näten för att trygga en tillförlitlig energitillförsel.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Att se till att kärnkraftsanläggningarna är säkra och förebygga risken för olyckor på alla tänkbara sätt är viktiga frågor som tas upp i resolutionen, där man också uppmanar medlemsstaterna att införa ”ett moratorium för utvecklande och idrifttagande av nya kärnreaktorer, åtminstone under den period som stresstest utförs och utvärderas”. Vi behöver dock också se till att den tragedi som har inträffat i Japan inte blir tillfälle för lobbying eller att de framsteg som görs i dag blir till bakslag i framtiden. Lärdomarna behöver tas på allvar, och vi måste lära oss från denna erfarenhet för att kunna diagnostisera fel och brister i konstruktionen och driften som skulle kunna leda till olyckor vid andra anläggningar. Denna erfarenhet behöver också beaktas som en del av den framtida energiutvecklingen.

Experter från specialistorgan i medlemsstaterna och även från Internationella atomenergiorganet (IAEA) måste medverka i utvärderingen utan att förlora sin roll, behörighet, självständighet och oberoende. Rekommendationer bör komma från IAEA, som är ett tekniskt, självständigt och oberoende organ, med lämpligt stöd från EU och inte tvärtom. Det är beklagligt att denna resolution används som förevändning för att skydda den så kallade gemensamma energipolitiken och dess mål att avreglera energisektorn.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta resolutionsförslag var inte det bästa. Därför förkastades förslaget trots att det hade vissa positiva aspekter, vilket är anledningen till att vi avstod från att rösta.

Att garantera säkerheten i kärnkraftsinstallationer och förebygga risken för olyckor på varje tänkbart sätt är viktiga frågor som tas upp i resolutionen, där medlemsstaterna uppmanas att införa ”ett moratorium för utvecklande och idrifttagande av nya kärnreaktorer, åtminstone under den period som stresstest utförs och utvärderas”.

Vi behöver dock också se till att den tragedi som har inträffat i Japan inte fungerar som språngbräda för ekonomiska intressegrupper att öppna nya vägar på bekostnad av allmänhetens intressen och säkerhet.

I stället är det viktigt att diagnostisera fel och brister i konstruktionen och driften som skulle kunna leda till olyckor vid andra anläggningar. Experter från specialistorgan i medlemsstaterna och även från Internationella atomenergiorganet (IAEA) bör medverka i utvärderingen utan att förlora sin roll, behörighet, självständighet och oberoende. Lärdomarna behöver tas på allvar, och resultaten av en analys av erfarenheten måste införlivas i den framtida energiutvecklingen. Vi godkänner inte inblandning i medlemsstaternas eller tredjeländers energipolitik: rekommendationer bör komma från IAEA, som tekniskt, självständigt och oberoende organ, med lämpligt stöd från EU.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) Japan har drabbats av sin största katastrof sedan kriget. Landets ledare har beskrivit den förödande jordbävningen tillsammans med gigantiska tsunamivågor och det följande kärnkraftshotet som den värsta krisen sedan den amerikanska militären släppte atombomber på Hiroshima och Nagasaki. Naturen har vållat enorma och oersättliga förluster, särskilt i form av förlorade människoliv och skadad egendom. Situationen vid kärnkraftverket i Fukushima fortsätter att vara ett hot. I ett försök att avvärja liknande hot i framtiden är det riktigt att överväga att genomföra så kallade stresstest av kärnkraftverken i EU-medlemsstaterna. Testen bör visa i vilken utsträckning kärnkraftverken klarar att motstå liknande katastrofer. En liknande situation som den i Japan kan hända var som helst i Europa. Det är därför också önskvärt att ha mer strikt övervakning av säkerhetssystemen vid kärnkraftverken, förstärka deras svaga aspekter och eliminera alla brister. Det är i de enskilda ländernas intressen och även inom deras förmåga att söka efter en lösning på kärnkraftsfrågan – oavsett om det är genom säkerhetsförbättringar eller genom fullständig avveckling. Samarbetet på EU-nivå är dock väsentligt. Även om Europa inte hotas av gigantiska tsunamivågor finns 2000-talets hot, t.ex. terroristattacker, attacker av datorhackare på kärnkraftverkens system osv. I säkerhetsperspektiv är kärnkraftverkens förmåga att klara sådana potentiella hot en mycket öppen fråga.

  Adam Gierek (S&D), skriftlig. – (PL) Jag stödde inte resolutionen. För det första därför att den inte bidrar med något positivt utöver förbud, restriktioner och en allmän motvilja mot kärnteknik. För det andra anger den inte någon väg ut ur en helt ny situation för hela energipolitiken. I punkterna 19, 20 och 21 skulle man till exempel ha kunnat införa nya idéer och inriktningar när det gäller integrerade tankar om energieffektivitet, särskilt effektivitet i fråga om energi från primära källor, som vi har de största reserverna av, särskilt fossila bränslen. För det tredje kräver de radikala förslag som den innehåller en nationell folkomröstning som i mitt land ska ske på initiativ av vänsterpartierna. Kanske en sådan folkomröstning borde genomföras på EU-nivå. För det fjärde har mitt land till följd av EU:s hittills missriktade förordningar tvingats att stoppa viktiga investeringar i kolkraftverk, och nu säger samma lobby att vi måste stoppa investeringarna i kärnteknik. Så vad finns kvar? I resolutionen framhålls endast energi från förnybara källor. I mitt land skulle den sammanlagda kapaciteten hos dessa resurser täcka 13 procent, eller maximalt 20 procent, av de väsentliga behoven. Situationen kanske är annorlunda i Sverige, som har stora reserver av vattenkraft, men inte i Polen. Fukushimahändelsen kräver en översyn av hela EU:s nuvarande energipolitik.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Den upphetsning som grep vissa politiska grupper efter olyckan vid kärnkraftverket Fukushima, eftersom de hoppades kamma hem politiska poänger från den, är oacceptabel. Jag kan inte minnas att kommunisterna var så hätska efter Tjernobylolyckan 1986. Det är alltså sant: det finns inte något sådant som nollrisk i fråga om kärnkraft. Det finns helt enkelt inte en nollrisk i livet. Vi måste göra allt vi kan för att minimera den risken. För tillfället har vi dock inte några trovärdiga alternativ. Att tvinga medlemsstaterna att i all hast överge den energikällan, sluta bygga nya kraftverk och stänga de andra rimmar illa med det fullständiga avvisandet av fossil energi, med förevändningen att dess användning bidrar till global uppvärmning.

Kärnenergi eller fossil energi: ni kanske föredrar det ena framför det andra, men ni kan inte utesluta båda. Varken vattenkraft eller dagens alternativa energikällor klarar av att tillgodose våra behov av tillförsel. De länder som har slutat att använda kärnkraft – utan att predika för de andra – är i själva verket mycket glada att deras grannar, som de får sina leveranser från, inte har gjort samma val som de själva! Stoppa hyckleriet.

  Estelle Grelier (S&D), skriftlig. – (FR) Parlamentsresolutionen om de lärdomar som kan dras av kärnkraftsolyckan i Japan innehöll en del mycket positiva punkter om säkerheten vid kärnkraftverk, bland annat rekommendationen att stresstest ska genomföras på ett samordnat sätt på EU-nivå av oberoende organ som arbetar enligt de strängaste standarder och fullständig öppenhet. Vidare stödde jag som alla andra i den franska socialistiska delegationen ändringsförslagen om en noggrant planerad och förberedd avveckling av kärnkraft, som tar hänsyn till bekämpandet av den globala uppvärmningen. Denna avveckling av kärnkraften måste gå hand i hand med ökade investeringar i forskning och innovation, för att minska vårt energiberoende och öka antalet förnybara energiformer i EU-medlemsstaternas energimix. Jag röstade dock mot förslaget som helhet eftersom det bara var en sammanställning av synpunkter som bildade ett oenhetligt förslag. Efter en så katastrofal händelse som Fukushima kräver frågan om framtiden för en så känslig sektor som kärnenergi mer än en snabbt sammanställd resolution. Vi måste nu ta den tid som krävs för att ordna en verkligt konstruktiv debatt som tar upp alla berörda frågor och där alla får möjlighet att säga sin mening.

  Mathieu Grosch (PPE), skriftlig. – (DE) Resolutionen kan inte täcka varje kärnenergiaspekt i detalj.

Jag är dock fortfarande övertygad om att det måste vara vårt mål att successivt avveckla denna energikälla och använda förnybar energi i större utsträckning.

I ändringsförslag 10 föreslogs även i fråga om kärnkraftsstationer i gränsområden att de lokala och regionala organen på båda sidor av gränsen måste delta i besluten.

Detta ändringsförslag antogs inte. Medan vissa aspekter av resolutionen verkligen är positiva var ändringsförslag 10 avgörande för mig. Därför bestämde jag mig för att inte längre stödja resolutionen och avstå från att rösta.

  Françoise Grossetête (PPE), skriftlig. – (FR) Jag är glad att Europaparlamentet förkastade denna resolution.

De lärdomar vi måste dra efter Fukushima är bland annat att rekommendera införandet av stresstest, fastställa nya gemensamma säkerhetsnormer i EU och skydda oss själva mot varje tänkbart scenario.

Att införa ett moratorium för nya kärnkraftverk medan stresstesten genomförs i EU är oacceptabelt. Det kommer att hindra utvecklingen av mycket säkrare kärnkraftverk av en nyare generation.

Målet här är inte att bestämma om denna energikällas förtjänster bör sättas i fråga och inte heller att falla till föga för de idealistiska och bakåtsträvande värderingarna hos dem som vill förbjuda den.

Att överge kärnenergi är att se till att kraftigt förorenande koleldade kraftverk främjas. Det är att utelämna sig till oljebolagen med osäkra oljepriser och stor risk för en försvagad ekonomi. Med andra ord innebär det ett slut på vårt energioberoende.

  Roberto Gualtieri (S&D), skriftlig. – (IT) Jag röstade emot den gemensamma resolutionen eftersom kammaren förkastat två viktiga ändringsförslag som lagts fram av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet om utvecklingen av strategier för att på medellång och lång sikt successivt avveckla kärnkraft och fastställandet av bindande förnybara energimål.

Omröstningen om hela resolutionen i kammaren markerar att kärnkraftsfrågan inte längre bara handlar om ökad säkerhet. Det är nu viktigt att vi börjar tänka seriöst om energifrågan och om investering i förnybara energiformer. Japans tragiska erfarenhet har visat oss precis hur nödvändigt det är med en djupgående diskussion om kärnkraft. I detta avseende är Europaparlamentet det första steget mot en ändrad inriktning på de energipolitiska valen i både europeisk och internationell skala.

  Carl Haglund, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström (ALDE), skriftlig. − Katastrofen i Japan har väckt människors oro över kärnsäkerhet. I den liberala resolutionen lyfte vi fram att vi vill göra de föreslagna stresstesterna tvingande för medlemsstaterna, låta oberoende experter sköta genomförandet och att testerna ska vara transparenta.

Vi lade ned våra röster i omröstningen om den gemensamma resolutionen eftersom det också föreslogs ett ”moratorium” om att inte utveckla ny kärnkraft under tiden som stresstesterna pågår.

Eventuella problem rör sig i första hand om äldre reaktioner med äldre teknik och inte nya kärnkraftverk med ny teknik. Vi vill inte förbjuda utvecklingen av en teknik som bidrar till EU:s målsättning att minska sina koldioxidutsläpp.

Vi är emot ett ”tankeförbud om kärnkraft”. I Sverige infördes efter Tjernobylolyckan 1986 regler som gjorde det olagligt att förbereda uppförandet av kärnkraftverk.

Vi anser också att Finland och Sverige ska satsa på kärnkraftsforskning och vara ledande i utvecklingen av framtida generationer av kärnreaktorer.

Den slutsats man kan dra av olyckan i Japan är att man inte ska köra kärnkraftverken så många år. Olyckan kan snarare ses som en inspiration för att bygga ny kärnkraft.

  Sandra Kalniete (PPE), skriftlig. – (LV) Jag röstade för antagandet av resolutionen, och jag beklagar att parlamentet inte kunde godkända ett enda förslag till resolution om detta aktuella ämne. Jag anser att kärnenergi måste finnas kvar som en viktig och säker europeisk energikälla. Jag stöder kravet på omfattande stresstest, som måste genomföras på både alla befintliga och alla planerade kärnkraftverk, och tillfredsställande resultat i dessa test måste vara en förutsättning för att de ska få fortsätta att vara i drift. Jag delar den oro som uttrycks i resolutionsförslaget om att utvecklingen av nya kärnkraftsprojekt i Vitryssland och Ryssland (Kaliningrad) ger anledning till allvarliga farhågor om kärnsäkerhetsnormerna och iakttagandet av skyldigheter enligt internationella konventioner och att européer, medlemsstaterna samt kommissionen måste reagera på denna oro i en anda av solidaritet. Det är därför som vår union måste se till att dessa stresstest och kärnsäkerhetsnormer som ska definieras som resultat av dessa test tillämpas inte bara i EU utan även för kärnkraftverk som redan byggts eller fortfarande är på planeringsstadiet i EU:s grannländer.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen. Till följd av kärnkraftsolyckan i Japan har tusentals människor dött eller försvunnit utan ett spår. Betydande materiella skador har också uppstått, och konsekvenserna kommer att få långsiktiga följder för människors hälsa. Vi märker fortfarande av konsekvenserna av Tjernobyl, och i dag måste vi därför ompröva vår strategi för kärnsäkerhet i EU och resten av världen. När det gäller att förbättra kärnkraftsprojekt finns det stora problem i Vitryssland och Kaliningrad vad gäller kärnsäkerhetsnormer och iakttagandet av berörda skyldigheter i internationella konventioner eftersom dessa problem inte bara är en fråga för medlemsstater som delar gränser med dessa regioner utan för hela Europa, och EU-enheter samt kommissionen måste handla tillsammans enligt subsidiaritetsprincipen.

I resolutionen om EU:s strategi för Östersjöregionen och makroregionernas roll i den framtida sammanhållningspolitiken sägs att med hänsyn till den planerade utvecklingen av kärnenergi i Östersjöregionen måste EU:s medlemsstater följa de striktaste normer för säkerhet och miljöskydd, och kommissionen måste övervaka och kontrollera om grannländerna vid EU:s yttre gränser följer samma inriktning och internationella konventioner. Kärnkraftverk under uppförande nära EU:s yttre gränser måste överensstämma med internationella säkerhets- och miljöskyddsnormer för kärnkraft. I dag har energieffektivitet och energisparande, förnybar och hållbar energi samt införandet av Europatäckande elnätverk blivit allt viktigare. Det är vidare viktigt att ha ett smart energinät i drift för att få energi från decentraliserade energiproducenter.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Den allvarliga olyckan vid kärnkraftverket Fukushima Daiichi den 11 mars 2011 på grund av jordbävningen och den följande tsunamin ledde till skador och långsiktiga hälsokonsekvenser på grund av förorening av miljön. Efter varningar från Internationella atomenergiorganet om läget i nu föråldrade kärnkraftsanläggningar förefaller det nödvändigt att fastställa åtgärder för att utvärdera säkerheten i anläggningarna. Samarbete och samordning mellan medlemsstaterna är viktigt eftersom kriser av detta slag har återverkningar inte bara för de länder där anläggningarna är uppförda utan även på en mer vidsträckt nivå. De händelser som har ägt rum visar att EU måste vidta en rad mycket strikta åtgärder för att utvärdera de nuvarande säkerhetsnivåerna för att förhindra katastrofer i denna skala. Utvecklingen av nya kärnkraftsanläggningar i Vitryssland och Ryssland kräver att kommissionen vidtar åtgärder genom att inleda en dialog med dessa länder för att säkerställa säkerheten inte bara för deras grannländer utan för hela Europa.

  Jörg Leichtfried (S&D), skriftlig. – (DE) I princip stöder jag resolutionen eftersom man i den efterlyser att ett första steg tas mot att fasa ut kärnkraft i hela EU. När det gäller resolutionens innehåll skulle jag dock vilja kommentera att den – som så ofta är fallet med resolutioner av detta slag – kännetecknas av alldeles för lite och alldeles för långsamt. Till sist kommer principen om den minsta gemensamma nämnaren att vara förhärskande, vilket verkligen inte kan vara tillfredsställande på lång sikt. Den enda riktiga lösningen är att avveckla kärnenergi helt i hela EU och att göra det så snart som möjligt. Jag kommer att göra allt vad jag kan för att arbeta för detta.

  Bogusław Liberadzki (S&D), skriftlig. – (PL) I april röstade vi om den gemensamma resolutionen om lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan. Jag röstade emot denna resolution. Utöver förbuden och moratoriet för kärnkraftsutveckling och förslaget om en gradvis avveckling av kärnkraft (vilket är orealistiskt) tillför den inte någonting positivt, och den ger inte heller några lösningar för den framtida energiindustrin i allmänhet. Situationen efter tragedin i Fukushima har helt förändrat filosofin i strategin för den framtida energiproduktionen i EU och Polen. I vårt land har kraftindustrin, varav 95 procent bygger på kol, redan drabbats till följd av antagandet av klimat- och energipaketet. Investeringarna för att bygga två kärnkraftverk har också stoppats. I resolutionen betonas endast vikten av energi från förnybara källor, som i Polen står för endast 13 procent, och som mest 20 procent, av våra behov. Vidare återstår det att hålla en folkomröstning om kärnkraftsindustrin i Polen, så som vänstern föreslår, och därför är det för tidigt att dra slutsatser av just denna resolution. Det gläder mig att majoriteten röstade emot resolutionen.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Jag anser att vi måste undvika att fatta omedelbara och långtgående politiska beslut om kärnenergins roll i energimixen på medellång och lång sikt. Det är viktigt för oss att ha en klar bild som bygger på exakta uppgifter om vad som har hänt vid kärnkraftverket Fukushima. Vi får inte förlora kärnenergins fördelar ur sikte. Kärnenergi ger låga utsläpp av koldioxid, medför relativt låga kostnader och tryggar energioberoendet. Hittills har kärnenergi statistiskt sett varit den säkraste energiformen med det lägsta antalet olycksoffer jämfört med andra energikällor (t.ex. gas och olja). Det är också viktigt att respektera medlemsstaternas beslut när det gäller sammansättningen av deras egen energimix. Kärnenergi har en viktig roll att spela när det gäller att uppnå de mål som EU ställt upp i Europa 2020-strategin och energistrategin för det innevarande årtiondet.

  Marian-Jean Marinescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade emot resolutionen om kärnsäkerhet i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan. Anledningen till att jag röstar mot resolutionen är uppmaningen att ett moratorium bör införas för utvecklingen av nya kärnkraftverk. Jag anser att produktion av kärnenergi under säkra villkor är ytterst viktigt. Jag håller med om att stresstest bör genomföras. Dessutom anser jag att det är olämpligt att införa ett moratorium för en obegränsad period. Den perioden kan vara extremt viktig för de kraftverk som håller på att utvecklas, särskilt när det gäller finansiering. Energimixens struktur är medlemsstaternas ansvar. Det är därför som jag anser att ett sådant beslut inte kan fattas på EU-nivå.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot resolutionen därför att de antagna ändringsförslagen gjorde att vi fick en text som inte tillräckligt uppmärksammade kärnsäkerhetsfrågor.

  Marisa Matias (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Fukushimakatastrofen påminde planeten om att nollrisk inte finns för kärnkraft. Den fara som kärnenergi innebär för mänskligheten är absolut ohållbar, liksom de höga risknivåerna för det avfall som produceras. Vi behöver därför gå längre i att garantera säkerheten och förbättra säkerhetstestningen. Dessa båda kriterier är ett minimivillkor för att nå fram till en överenskommelse.

Ingen exitstrategi har ännu garanterats som siktar på verkliga förändringar av den europeiska energistrategin, som behöver gå mot att fastställa alternativ, och en utfasning kommer att göra det möjligt att successivt överge kärnkraftsindustrin i Europa. Jag röstade emot resolutionen eftersom jag anser att ingen av de ovannämnda premisserna är garanterade.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Fukushimakatastrofen påminner världen om att det inte finns något sådant som nollrisk när det gäller kärnkraft. Kärnkraft innebär en oacceptabel risk för mänskligheten. Vi måste därför gå längre än till ökad säkerhet och säkerhetstest. Vi måste utforma en europeisk plan för att skyndsamt avveckla kärnkraft. Att avveckla kärnkraft tar tid. Det är ett brott mot mänskligheten att inte börja förbereda för det nu. Jag kommer inte att stödja resolutionen om de ändringsförslag där avveckling av kärnkraften krävs avvisas.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Detta resolutionsförslag om kärnsäkerheten i Europa var mer än nödvändigt. Det handlar om alla riskerna med kärnenergi, och jag hoppas att det kommer att ge impuls till ett allmänt omtänkande om användningen av kärnenergi i Europa. De många ändringsförslag som lagts fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen var nödvändiga för att direkt ta itu med det breda spektrum av risker som finns och uppmana till en snabb avveckling av användningen av kärnenergi.

Eftersom jag är övertygad om att man aldrig kommer att lyckas helt få kontroll över de risker som kärnkraftverk innebär förespråkar jag denna snabba avveckling och stöder ändringsförslagen om detta. Eftersom resolutionsförslaget när allt kommer omkring är ett steg i den riktningen röstade jag för det.

  Vital Moreira (S&D), skriftlig. – (PT) Under omröstningen om resolutionen om kärnenergisäkerheten efter Fukushimaolyckan röstade jag emot ändringsförslaget om koldioxidminskningsmålen av tre skäl: a) Frågan handlar inte om ämnet kärnsäkerhet. b) Målen som uppställs ger oproportionerligt företräde för EU:s roll i den ensidiga minskningen av koldioxid. c) En sådan ambitiös – och om sanningen ska fram orealistisk – minskning av koldioxid skulle endast vara acceptabel om den kombinerades med en koldioxidskatt på import, vilket skulle få allvarliga konsekvenser för den europeiska industrins konkurrenskraft och få ledande europeiska företag att flytta sin produktion till länder utan koldioxidrestriktioner, med allvarliga följder för ekonomin och sysselsättningen i EU.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade emot det gemensamma resolutionsförslaget om lärdomar som kan dras för kärnsäkerheten efter kärnkraftsolyckan i Japan av följande skäl: Minst sju av de framlagda ändringsförslagen är vetenskapligt orealistiska. Många delar av texten är helt enkelt snuttar utan någon verklig substans, och de som uttalar sig mot kärnenergi lägger inte heller fram några verkliga alternativa lösningar till att använda den. Sist men inte minst måste jag framhålla att jag beklagar att Europaparlamentet inte har tagit ställning i frågan. Den ståndpunkt som bör antas måste dock vara analyserad, pragmatisk och bygga på vetenskapligt dokumenterade realiteter och på realistiska lösningar.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Det är hög tid att tänka om i fråga om användningen av kärnenergi i Europa. Vi måste nu börja vidta åtgärder, stänga farliga reaktorer och på medellång sikt hitta sätt att avveckla kärnenergi helt. Vi måste en gång för alla avvisa den oberättigade tron att människan har de risker som kärnenergi innebär under kontroll. Jag röstade därför för resolutionsförslaget.

  Alfredo Pallone (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för resolutionen om kärnsäkerhet eftersom vi efter de senaste händelserna i Japan inte kan kosta på oss att inte ta itu med ansvarsfrågan och objektiva kriterier. Jag anser att det är viktigt för EU att se över sina regler om säkerheten i kärnkraftsanläggningar för att garantera absoluta säkerhetsnivåer, som kan identifieras genom stresstest, som kommer att visa alla risker och begränsningar för användningen av kärnkraft. Syftet med själva resolutionen är att visa att det trots allt är möjligt att lära sig av katastrofer och att reagera tydligt och effektivt för att se till att de inte händer igen. I resolutionen understryks även behovet av att sikta på alternativa energikällor, t.ex. förnybar energi, samtidigt som kärnkraft förblir en oundgänglig källa till energi med låga koldioxidutsläpp.

  Vincent Peillon (S&D), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot resolutionen om lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan eftersom jag inte anser att frågan om kärnkraftens framtid – en viktig fråga för våra medborgare – kan lösas i kammaren på ett par timmar genom att ändringsförslag antas utan någon verklig debatt. Alla problem måste läggas på bordet och inga alternativ får uteslutas, vilket just är anledningen till att vi behöver mer tid. När det som står på spel är vårt parlaments trovärdighet och våra medborgares välfärd, vem skulle då inte förstå – och med rätta – om vi hänvisade dem till långsiktiga åtgärder som vi inte diskuterat sansat och ingående i förväg, med beaktande av de varierande nationella situationerna och begränsningarna för vår gemensamma kamp mot klimatförändringarna. Till sist skulle jag vilja säga hur ledsen jag är att parlamentet på grund av extremister på alla sidor denna gång inte har kunnat godkänna en omedelbar ökning av säkerheten vid kärnkraftverk, trots att vi i vår grupp nådde ett samförstånd om att kräva så noggranna, öppna och oberoende kontroller som möjliga.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag är upprörd över att Europaparlamentet i dag har avvisat en resolution om en så viktig fråga som de lärdomar som kan dras av katastrofen vid kärnkraftverket i Fukushima. För vår institution finns det alltså inte något före och efter den 11 mars 2011. Ändå fanns de starka signalerna där! Trots allt är det inte alltför svårt att komma överens om vissa enkla principer:

– Principen om att stödja kommissionen så att den kan genomföra dessa stresstest tillsammans med medlemsstaterna i de 143 kärnreaktorer som är i drift i Europa.

– Principen om att senast den 15 april lägga fram en exakt tidtabell för de antagna kriterierna: oberoende experter, prioritering av säkerheten i kärnanläggningar som är farligare därför att de ligger i seismiskt aktiva områden eller kustområden och säkerhetsrapporter för allmänheten.

– Principen om att omedelbart stänga kärnkraftverk som underkänns i stresstesten.

Den europeiska allmänheten förväntar sig att vår institution ska ta ansvar och vara förnuftig, särskilt i en så kontroversiell fråga som atomenergi. Trots allt kanske det inte är ett så dåligt energialternativ, och valet av om kärnkraft ska överges eller inte måste förbli vårt nationella ansvar.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot. Jag är oerhört glad över att lobbyn för kärnkraft till sist misslyckades. Det är helt obegripligt att PPE-gruppen och andra som röstade emot säger att nollrisk inte finns, som röstade emot en successiv avveckling som ska börja nu, emot att gå mot en ekonomi med nästan 100 procent energieffektiv förnybar energi 2050, emot en kärnkraftsfri framtid för Europa osv. Sluttexten var absolut oacceptabel, och jag är glad över att majoriteten i kammaren stödde oss i De gröna i avvisandet av den gemensamma resolutionen.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Den allvarliga kärnkraftsolyckan i kärnkraftverket Fukushima Daiichi den 11 mars orsakade tusentals dödsfall och ofattbara skador på hela den japanska ekonomin.

Detta blodbad får varje land i världen att ompröva sin inställning till användningen av atomkraftstekniker. Tyvärr påskyndas dessa val i många fall till följd av de nyligen inträffade tragiska händelserna, och från många håll efterlyser man en total och omedelbar avveckling av kärnkraftsanläggningar.

EU har omprövat sin inställning till hela kärnsäkerheten sedan en tid, men det är viktigt att beakta att tekniken kommer att fortsätta att ingå i energimixen i olika medlemsstater i många år framöver. I framtiden kan det kanske bli möjligt att tillgodose våra energibehov med förnybara energikällor, men än så länge är det omöjligt, och det kommer inte heller att bli möjligt under en lång tid.

Jag är för mer restriktiva säkerhetsåtgärder för kärnkraftsanläggningar i linje med dem som är tillämpliga på den senaste generationens anläggningar. Jag anser dock att alternativet att stoppa kärnenergiproduktion från en dag till en annan är både kortsiktigt och poänglöst. Det dikteras mer av känslor än av verkliga behov och kan få ekonomin i världens ledande industriländer på knäna.

  Oreste Rossi (EFD), skriftlig. – (IT) Efter den kärnkraftskatastrof som drabbat Japan har vi inget annat alternativ än att se över den europeiska energiplanen. Vi behöver ägna särskild uppmärksamhet både åt kärnkraftverk som redan är i drift och de som befinner sig på planeringsstadiet. EU har redan bestämt att stresstest ska genomföras på alla anläggningar, inklusive dem i grannländer som har förbindelser med unionen.

I resolutionen krävs även ett moratorium för uppförandet av nya kärnkraftverk så att riskerna kan utvärderas ordentligt. Vi måste vara medvetna om att under de kommande decennierna kommer många länder fortfarande att vara beroende av kärnenergi, men samtidigt kan vi inte tillåta att det finns kraftverk i Europa som utgör en risk för befolkningen. Kraftverk som byggts före 1980 måste läggas ned.

I vissa länder som Italien genomförs utvärderingar för att besluta om man ska överge kärnenergi, och det är viktigt att fatta gemensamma beslut även på EU-nivå. Det som är obegripligt är att Europaparlamentet inte har kunnat uttala sig i en fråga som den som övervägs i dag, som är en viktig och mycket oroande angelägenhet för medborgarna. Alla resolutioner har faktiskt förkastats, även den gemensamma som vi stödde.

  Marco Scurria (PPE), skriftlig. – (IT) Den italienska finansministern Giulio Tremonti myntade ett nytt begrepp – kärnskuld – i ett tal vid ett möte för industrifolk för ett par dagar sedan. De medlemsstater som har investerat i kärnkraft är de som har de högsta nivåerna av offentlig skuld. Hur mycket kostar det att stänga första och andra generationens kraftverk? Hur mycket kommer det kosta att utföra de stresstest som vi så ingående har diskuterat i dag? När ett kraftverk har visat sig vara ”stressat”, hur mycket kommer det då kosta att ”avstressa” det? Hur mycket kostar det vidare att ta hand om det radioaktiva avfallet? Ingen har ännu gett oss något svar.

Från EU:s sida skulle vi kunna börja fundera över andra alternativ att visa medlemsstaterna. Eftersom kommissionen måste förse oss med en färdplan, varför inte börja fundera över en verklig investering i fjärde generationens kärnkraft – ren kärnkraft eller fusionskraft – eller kanske till och med överväga en övergripande energiplan? Vi förväntar oss att kommissionen i sitt meddelande beskriver en färdplan om detta ämne och försöker att till sist ge EU en klar inriktning inom denna sektor.

  Debora Serracchiani (S&D), skriftlig. – (IT) Olyckan i kärnkraftverket Fukushima har orsakat en enorm katastrof med radioaktiv förorening som även påverkar många personer som befann sig i närheten av kraftverket och som skadades. Många sjukhus vägrar att ta emot och behandla dem på grund av risken för förorening.

Även om den japanska premiärministern har tillkännagett att kraftverket i Fukushima kommer att läggas ned är situationen olöst: kylsystemet för en av reaktorerna är ur drift och en betydande mängd radioaktivitet har släppts ut i miljön. Därför är det viktigt att se till att allt nödvändigt humanitärt och ekonomiskt bistånd ges och att fastställa internationella säkerhetsregler som är så tillförlitliga som möjligt för att förhindra fler katastrofer som den i Japan i framtiden.

Därför röstade jag emot resolutionen eftersom den inte innehöll de ändringsförslag där medlemsstaterna uppmanas att utarbeta tänkbara strategier för att överge kärnkraft och att omedelbart informera regionala och lokala myndigheter på båda sidorna om gränsen om sina nationella program om genomförandet av dem kan få gränsöverskridande effekter.

  Peter Skinner (S&D), skriftlig. – (EN) Även om detta är en känslig tid just efter de enorma problemen med kärnsäkerheten i Japan, fortsätter kärnenergi att ge ett viktigt bidrag till energiförsörjningen i hela EU och globalt. De synpunkter som framförs av dem i kammaren som strävar efter att framtvinga en snar stängning och övergivande av politiken i denna fråga gjorde det svårt att rösta för vissa inslag i betänkandet av praktiska skäl snarare än som en inställning för eller emot kärnkraft. Jag kunde inte stödja ”aggressiva” ändringsförslag som skulle ha skadat energiförsörjningspolitiken med en blandad strategi som leder till minskade koldioxidutsläpp och slutligen till en ökning av förnybara energiformer.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) Vi har ännu inte kommit överens om dagens resolution, som var avsedd att handla om lärdomar som kan dras av katastrofen vid kärnkraftverket i Fukushima. Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har i åratal förespråkat en utfasning av kärnkraft därför att riskerna för människor och miljö är oacceptabelt höga och eftersom det finns alternativ så att det räcker. Fukushima, i synnerhet, har visat detta. Det är beklagligt att Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa fortsätter att tro på sina kärnkraftsdrömmar, trots att det nu har gjorts klart av Japan och Tjernobyl att de till sist slutar i mardrömmar. Trots detta finns det många människor som är ovilliga att vakna ur sina kärnmardrömmar.

Den enda säkra kärnkraften är ingen kärnkraft. Ändringsförslaget där en så kallad utfasning av kärnkraft efterlystes röstades ned. En majoritet i kammaren verkar inte förstå att det är fullt tekniskt och ekonomiskt möjligt att inom en tidsperiod på fyrtio år generera vår el helt hållbart genom sådana metoder som energieffektivitet och utnyttjande av sol, vind, geotermisk energi, vatten och biomassa. För närvarande verkar kärnkraftslobbyn tappa terräng. Därför röstade jag nej i den slutliga omröstningen.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot resolutionen i den slutliga omröstningen eftersom jag anser att vi behöver diskutera frågan i samband med EU:s övergripande energistrategi, inte i samband med den japanska kärntragedin.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Den kärnolycka som för närvarande pågår i Japan måste följas av en djupgående diskussion om anläggningarna i Frankrike och i Europa. Stresstest måste genomföras i alla kärnkraftverk som är i drift, i synnerhet om de finns i seismiskt aktiva områden. Jag tänker särskilt på kärnkraftverket i Fessenheim i Haut-Rhin. Vidare anser jag att införandet av ett moratorium utan tidsgräns för utveckling och beställning av nya kärnreaktorer inte är en ekonomiskt hållbar lösning och kan hota många arbetstillfällen samtidigt som det också allvarligt försvagar vår energiproduktion.

  Silvia-Adriana Ţicău (S&D), skriftlig. – (RO) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan, eftersom dess mål är att öka kärnsäkerheten i EU och inte förbjuda produktionen och användningen av kärnenergi. Det är därför som jag röstade emot alla ändringsförslag om att ta bort kärnenergi från EU:s energimix. Trots att jag röstade för införandet av ett moratorium för byggandet av nya kärnreaktorer ansåg jag att om ett sådant moratorium infördes borde det begränsas till enbart perioden för de stresstest som kärnreaktorerna i EU ska genomgå. Då skulle det bli möjligt att bygga nya reaktorer som kan utnyttja resultaten av stresstesten och säkerställa att kärnsäkerheten ökar.

För närvarande står kärnenergi för 30 procent av Europas energimix. EU är i hög grad beroende av att medlemsstaternas energimix uppfyller målet 20-20-20. Vi kan inte bestämma oss för att göra oss av med kärnenergi utan att fastställa vilka hållbara energikällor som kommer att vara tillgängliga och kan tillgodose EU:s energiefterfrågan under kommande år till priser som medborgarna har råd med. EU måste investera i energieffektiviseringsåtgärder, särskilt i byggnader och transport, samt i användning av förnybara energikällor.

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig. – (EN) Kärnkrisen i Japan sätter ett antal idéer i rörelse som innebär en irrationell tsunami. Kärnenergi har nu svartmålats, och kraven på en total övergång från kärnenergi till så kallade alternativa energikällor växer. Men denna tankeskola gränsar till regelrätt vidskepelse. Kärnreaktorn i Fukushima drabbades av en hittills okänd kombination av katastrofer. Detta visar att naturen är oberäknelig och att tsunamier inte kan förbjudas, men det bevisar inte att kärnenergi bär skulden. Kärnenergi har en mycket bättre säkerhetsstatistik än någon annan energikälla. Medan olja enligt mångas mening ger upphov till exploatering, beroende, krig och diktaturer är kärnenergi historiskt sett mycket säkrare. Vår främsta omsorg i fråga om kärnenergi bör just vara riskbedömning och enhetliga säkerhetsförfaranden på EU-nivå. Med dessa kriterier uppfyllda och iakttagna kan kärnenergi sätta slut på eller starkt begränsa politiken för energiberoende. Och medan naturkatastrofer inte kan förhindras är kärnenergi inte en allvarlig risk i sig. Den verkliga faran kommer inte från välskötta kärnreaktorer utan från kärnreaktorer under fel politisk kontroll. Titta med andra ord på Iran, inte på Japan.

  Derek Vaughan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag anser att denna resolution var en reflexartad reaktion på den tragiska situationen i Japan, och det fanns inte tillräckligt med tid att debattera frågorna kring säkerhet i kärnkraftverk i EU. Kärnkraft är en viktig energikälla i hela Europa, och en del medlemsstater hämtar så mycket som 75 procent av sin el från kärnkraft. En översyn av säkerheten vid kärnkraftverken bör därför vara en prioritet, inklusive stresstestning av befintliga verk. Detta bör dock inte leda till nedläggning av befintliga kraftverk där det inte finns några säkerhetsproblem eller förhindra att nya kärnanläggningar öppnas för att ersätta föråldrade kraftverk. Vi behöver en mogen debatt om dessa frågor för att få en balanserad mix av förnybara och andra energikällor med låga koldioxidutsläpp så att ljuset kan fortsätta att vara tänt i hela Europa.

Lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan (B7-0237/2011)

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Efter nederlaget för det gemensamma resolutionsförslaget röstade jag för denna text som även om den inte är perfekt ändå har en bra balans mellan kärnsäkerhet och en pragmatisk inställning till frågan.

Lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan (B7-0242/2011)

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution från Verts/ALE-gruppen eftersom alla de andra resolutionerna om ämnet hade bortfallit. Jag backade upp den för att visa stöd för säkerhetsrekommendationerna men kände mig inte väl till mods med de mer extrema antikärnkraftsuppfattningar som den ansluter sig till.

Lärdomar att dra för kärnsäkerheten i Europa efter kärnkraftsolyckan i Japan (B7-0243/2011)

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot denna resolution som jag ansåg var naivt kärnkraftspositiv.

Situationen i Syrien, Bahrain och Jemen (B7-0249/2011)

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för denna resolution. Demonstranter i Bahrain, Syrien och Jemen har framfört sina legitima krav på demokrati och visat ett starkt folkligt stöd för politiska, ekonomiska och sociala reformer som siktar på en verklig demokrati, bekämpande av korruption, säkerställande av respekt för rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheter, minskning av sociala orättvisor och skapande av bättre ekonomiska och sociala villkor. Regeringarna i dessa länder svarade på folkets legitima krav med brutalt förtryck, godtyckliga arresteringar och tortyr, vilket ledde till dödsfall, skador och fängslande. Det våld som regeringarna i dessa länder använder mot sina egna befolkningar måste få direkta återverkningar på deras bilaterala förbindelser med EU. EU kan och måste använda många medel för att avskräcka från sådana åtgärder, exempelvis att frysa tillgångar, reseförbud m.m. EU måste se över sin politik gentemot dessa länder och fullt ut och effektivt använda befintligt stöd som ges genom det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet, det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter samt stabilitetsinstrumentet för att skyndsamt bistå länderna och det civila samhället i Mellanöstern och Gulfområdet i deras övergång till demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.

  Jean-Luc Bennahmias (ALDE), skriftlig. – (FR) Tunisien, Egypten och Libyen fanns överst på löpsedlarna i början av 2011. Dessa länder är dock inte de enda som har demokratiska ambitioner. Storskaliga rörelser har också framträtt i Bahrain, Jemen och Syrien. Även där har de regerande myndigheterna tyvärr svarat genom förtryck och våld. Det är oacceptabelt. En stat får inte använda våld mot sin egen befolkning utan sanktioner från EU i samband med dess bilaterala förbindelser. Genom denna resolution stöder EU Syriens befolkning i dess krav på att det undantagstillstånd som rått sedan 1963 verkligen ska avskaffas, uttrycker sin solidaritet med alla folk i dessa länder och uppmanar EU att ompröva sina förbindelser i takt med de framsteg som görs i fråga om reformer.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Jag anser att EU mer än någonsin tidigare behöver främja demokratiska värden och visa solidaritet med folken i länderna söder om Medelhavet i deras krav på ett demokratiskt samhälle.

Situationen i arabländerna påminner mig om störtandet av kommunistregimerna i Central- och Östeuropa. Även vi gick igenom liknande händelser och kan förstå folkets krav, vilket gör det till vår moraliska skyldighet att visa vår solidaritet med dem.

De protester som har pågått i dessa länder under de senaste veckorna ger klara belägg för att de odemokratiska regimerna inte motsvarar befolkningens förväntningar och att de inte kan erbjuda dessa samhällen politisk stabilitet och välstånd.

EU:s höga representant och kommissionen bör bestämt invända mot bruket av våld mot demonstranter och utöva påtryckningar på myndigheterna i Syrien, Jemen och Bahrain att förbinda sig att föra en konstruktiv politisk dialog i syfte att lösa situationen.

Vidare anser jag att villkoret för ingåendet av ett associeringsavtal mellan EU och Syrien bör vara de syriska myndigheternas villighet att genomföra reformer i syfte att upprätta demokrati. Unionen disponerar över detta instrument, och jag anser att det så mycket som möjligt bör användas för att stödja införandet av demokrati i arabländerna.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Demonstrationerna den senaste tiden i flera arabländer visar att odemokratiska och auktoritära regimer inte kan skapa trovärdig stabilitet och att demokratiska värden spelar en viktig roll i de ekonomiska och politiska partnerskapen. Jag uppmanar myndigheterna i Bahrain, Syrien och Jemen att följa internationell rätt om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Det är viktigt att de snarast möjligt inleder en öppen och meningsfull process för politisk dialog som inbegriper alla politiska krafter och det civila samhället i syfte att bereda väg för verklig demokrati, upphäva undantagstillstånd och genomföra verkliga, ambitiösa och meningsfulla politiska, ekonomiska och sociala reformer, vilket är väsentligt för den långsiktiga stabiliteten och utvecklingen.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Bahrain löper risk att bli en arena för konfrontationer mellan Iran och Saudiarabien. I den situationen kan vi inte bortse från det religiösa inslaget i utvecklingen i regionen i en tid då den shiitiska oppositionen stöds av Iran, medan sunnidynastin får stöd av monarkierna i området. De nära banden mellan Iran, Syrien, Hamas och Hizbollah samt de religiösa spänningarna mellan sunnimuslimer och alawiterna i Syrien bör också få oss att vara försiktiga eftersom det finns stor risk för att våldsupptrappningen också kommer att dra Syrien mot inbördeskrig med inblandning utifrån. Hamasmassakern 1982, där 20 000 syrier hörde till offren, är en tragisk varning i detta avseende, precis som misslyckandena i Somalia, Afghanistan och Irak när det gäller hur väst måste agera i en region vars särprägel inte kan ignoreras. Jag anser att vi behöver mer diplomati och färre väpnade styrkor, mer omsorg om att försvara de mänskliga rättigheterna och skydda civila och mindre omsorg om hur ingripanden utifrån kan påverka val, samt större uppmärksamhet åt fattigdomen och korruptionen i dessa samhällen, särskilt i Jemen.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag fördömer det brutala ingripandet mot fredliga demonstranter som säkerhetsstyrkor genomfört i Bahrain, Syrien och Jemen. Jag vill uttrycka mitt stöd och min solidaritet med folket i dessa länder som motiverade av legitima demokratiska ambitioner visar stort mod och stor beslutsamhet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Syrien, Bahrain och Jemen har skakats av demonstrationer som brutalt har kuvats. Jag uppmanar regeringarna i dessa länder att inleda en fruktbar dialog med demonstranterna. Det våld som dessa människor utsattes för kommer inte att få dem att på obestämd tid sluta att kräva det som de anser vara deras rättigheter. Det kommer bara att fördröja dem i utövandet av dessa rättigheter, göra ståndpunkterna mer extrema och uppmuntra till mer fordrande reaktioner i framtiden. Även Machiavelli, som teoretiserade så mycket om att det är bättre att vara fruktad än älskad, varnade världens prinsar att det var onödigt och skadligt att göra sig själv hatad. Det skulle vara bättre för myndigheterna i dessa stater att genomföra konkreta reformer och låta sina medborgare få demokrati, frihet och rättvisa i nivå med de bästa normerna i världen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) EU har under hela sin existens tjänat som förebild och har därför en skyldighet att protestera mot alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna och kämpa för människors rätt till självbestämmande både genom fördömanden och genom utvecklingsbistånd. Det ytligt sett normala läget i Bahrain – som är av strategisk betydelse för balansen i Gulfområdet – är mycket spänt, och människor hålls fängslade enbart därför att de anklagas för att ha brutit mot yttrandefriheten. I Syrien har demonstrationer i flera städer brutalt stoppats trots EU:s uppmaningar att yttrande- och föreningsfriheten ska respekteras. Slutligen är läget i Jemen djupt oroande och har redan fördömts av EU med hänsyn till våldet mot demonstranter som vi inte kan vara likgiltiga inför. Jag håller därför med om de åtgärder som föreslås i resolutionen, inte minst fördömandet av dem som är ansvariga för massakrerna i dessa länder, och hoppas att de har effekt snarast möjligt så att kränkningarna av deras befolkningar kan upphöra. Jag välkomnar också initiativet att uppmana FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna att fördöma dessa kränkningar av de grundläggande rättigheterna.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Ännu en gång ser vi exempel på parlamentsmajoritetens hyckleri. För det första därför att de behandlar skilda situationer och olika länder i samma resolution. De gör detta med avsikt och föreslår en övergångsdialog för att hjälpa sina allierade (Bahrain och Jemen) och utövar påtryckningar på dem som inte försvarar deras intressen (Syrien). Det finns påtagliga skillnader jämfört med vad som hände i Libyen, där dialog ersattes av militär aggression, vilket tillintetgör alla möjligheter till en fredlig lösning av konflikten. Syftet är uppenbart: att kamouflera förflyttningen av militära styrkor från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten till Bahrain för att stödja oligarkin där med stöd från Förenta staterna – ett land som har huvuddelen av sin flotta i Persiska viken stationerad i Bahrain – och att kväsa den bahrainska befolkningens kamp för samhällsförändringar och demokrati. Samma sak händer i Jemen, där de går ut och försvarar en regim som brutalt förtrycker sin befolkning och deras kamp för demokratisk förändring och förbättrade levnadsförhållanden för att skydda en allierad i det så kallade kriget mot terrorism.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Resolutionen är ännu ett exempel på parlamentsmajoritetens hyckleri. Till att börja med eftersom de klumpar ihop olika situationer och länder i samma resolution. De gör detta med avsikt och föreslår en övergångsdialog för att hjälpa sina allierade (Bahrain och Jemen) och utövar påtryckningar på dem som inte försvarar deras intressen (Syrien). Finns det inte anledning att fråga varför dialog inte förespråkades i Libyen i stället för bombning?

Syftet är uppenbart: att kamouflera förflyttningen av militära styrkor från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten till Bahrain för att stödja oligarkin där med stöd från Förenta staterna – ett land som har huvuddelen av sin flotta i Persiska viken stationerad i Bahrain – och att kväsa den bahrainska befolkningens kamp för samhällsförändringar och demokrati.

Samma sak händer i Jemen, där de går ut och förvarar en regim som brutalt förtrycker sin befolkning och deras kamp för demokratisk förändring och förbättrade levnadsförhållanden för att skydda en allierad i det så kallade kriget mot terrorism.

Nu försöker man att dölja den externa inblandningen i Syriens angelägenheter via finansiering och beväpning av de så kallade fredliga demonstrationerna i ett land som har en antiimperialistisk inställning och den israeliska och amerikanska politiken i regionen.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för dokumentet eftersom demonstranterna i Bahrain, Syrien och Jemen, efter liknande utvecklingar i andra arabländer, har framfört sina legitima förväntningar på demokrati och ett starkt folkligt krav på politiska, ekonomiska och sociala reformer för att uppnå verklig demokrati, bekämpa korruption och nepotism, trygga respekt för rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, minska de sociala orättvisorna och få till stånd bättre ekonomiska och sociala villkor. EU och dess medlemsstater bör stödja de krav på demokrati som befolkningarna i Bahrain, Syrien och Jemen framför på fredliga sätt, och regeringarna i dessa länder får inte reagera genom att öka det brutala förtrycket. Det är omöjligt att försvara så allvarliga brott som utomrättsliga avrättningar, kidnappningar och försvinnanden, godtyckliga arresteringar, tortyr och orättvisa rättegångar.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen. Jag anser att EU måste ompröva sina bilaterala förbindelser med Syrien, Bahrain och Jemen med hänsyn till deras brutala kuvande av demonstrationer och att samtalen om ett framtida associeringsavtal med Syrien tills vidare måste avbrytas. Jag är också oroad över närvaron av internationella styrkor i Bahrain och efterlyser en utredning om de 54 dödade demonstranterna i Jemen.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Dubbelmoralen fortsätter att dominera den utrikespolitik som förs av den majoritet som har makten i EU. Denna resolution är ett perfekt exempel på detta. Man kritiserar med rätta Ali Abdullah Saleh och Bashar al-Assad, men inte kungen av Bahrain. Dödsoffren och de som skadats under de jemenitiska och syriska regeringarnas tvångsåtgärder nämns, men inte dödsoffren och de skadade i Bahrain. Det finns inget fog för att visa en sådan respekt. Jag vägrar att stödja denna hycklande text där man med förevändningen att fördöma somliga ursäktar andra.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Syrien, Bahrain och Jemen har hemsökts av en rad folkliga uppror som brutalt har kuvats. Enligt min mening är detta inte det bästa sättet att hantera situationen eftersom våld endast leder till mer våld. Regeringarna i dessa länder måste söka efter möjligheter att föra en dialog med demonstrationsledarna för att uppnå en ökad förståelse som kan förhindra dödsfall och blodbad. Myndigheterna i dessa stater bör satsa på att genomföra konkreta reformer så att deras medborgare får tillgång till demokrati, frihet och rättvisa av det slag som finns i de flesta länder.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att EU har möjlighet att genom diplomati främja en demokratisk och fredlig förändringsprocess i Bahrain, Jemen och Syrien. Jag står på samma sida som befolkningarna i dessa länder, vilka precis som alla vi andra önskar förbättrade ekonomiska förhållanden, minskade sociala orättvisor, bekämpande av korruption och nepotism, genomförandet av demokratiska reformer och garanterade av de grundläggande mänskliga rättigheterna.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för. Jag stöder detta krav från Europaparlamentet där vi i starka ordalag fördömer säkerhetsstyrkornas förtryck av fredliga demonstranter i Bahrain, Syrien och Jemen och framför våra kondoleanser till offrens familjer, uttrycker vår solidaritet med befolkningen i dessa länder, berömmer deras mod och beslutsamhet samt framför vårt starka stöd till deras legitima krav på demokrati. I resolutionen uppmanas också myndigheterna i Bahrain, Syrien och Jemen att avhålla sig från att bruka våld mot demonstranter och respektera deras mötes- och yttrandefrihet. Vi fördömer att myndigheterna i Bahrain och Jemen har ingripit i tillhandahållandet av läkarvård och stoppat eller begränsat tillträdet till sjukvårdsinrättningar. Parlamentet framhåller att de som är ansvariga för de dödsfall och skador som vållats ska hållas ansvariga och ställas inför domstol samt uppmanar myndigheterna att omedelbart frige alla politiska fångar, människorättsförsvarare och journalister samt alla dem som hålls fängslade på grund av sina fredliga aktiviteter i samband med demonstrationerna.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Det aktuella läget i flera afrikanska länder, och även i Bahrain, Syrien och Jemen, är resultatet av befolkningarnas legitima krav på politiska, ekonomiska och sociala reformer för att få till stånd en verklig demokrati. Det är välkänt att det alltid har funnits repressiva lagar som begränsar medborgarnas utövande av sina medborgerliga och politiska rättigheter i dessa länder. Detta har lett till starka folkliga önskemål om politiska och sociala reformer.

Tyvärr reagerar regeringarna på dessa legitima krav med brutalt förtryck och tillämpning av antiterroristlagar för att berättiga utomrättsliga avrättningar och tortyr. Dessutom förs många demonstranter bort och försvinner. I dag är antalet dödade, skadade och gripna personer i Syrien, Bahrain och Jemen extremt högt. Regeringarnas överdrivna våld mot demonstranterna strider mot alla internationella konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter.

Jag ansluter mig till föredraganden i fördömandet av säkerhetsstyrkornas brutala ingripande mot fredliga demonstranter i dessa länder för att stoppa deras legitima demokratiska krav. Vi måste uttrycka vår fulla solidaritet och stödja det mod och den beslutsamhet som dessa folk visar för hela världen.

  Traian Ungureanu (PPE), skriftlig. – (EN) Situationen i Syrien, Bahrain och Jemen är en svårförutsägbar fortlöpande process och inte en blodig men ohejdbar marsch mot demokrati. Den politiska bakgrunden i Syrien och Jemen har sedan länge varit en auktoritär regim eller en fullständig diktatur. Men detta gör ändå inte oppositionen till ett helt demokratiskt alternativ. Särskilt i Jemen med ett laglöst och splittrat styrelseskick kan de krafter som samlas under oppositionsparaplyet hysa eller ge vika för terrorister eller radikala, antidemokratiska krafter. Tidigare har stabilitet i utrikespolitiken vad gäller Mellanöstern varit ett substitut för inaktivitet eller status quo. Det var verkligen ett överskattat koncept. Nu är det på väg att bli underskattat.

Ett mer rationellt och mindre emotionellt förhållningssätt skulle vara mer till gagn för det europeiska och det allmänna demokratiska intresset. Behovet av demokrati i länder med en lång tradition av politiskt förtryck bör inte få leda till att den framtida demokratiska processen omöjliggörs. Detta innebär inte att Assad- eller Salehregimen bör backas upp utan att lösningen bör vara en framförhandlad exitstrategi, inte ett våldsamt och okontrollerat regimskifte. En försiktig och klartänkt politik är betydligt mer lämplig i länder och regioner som kan komma att byta från ett förtryckarsystem till ett annat.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet antog i dag en resolution där parlamentet efterlyser en omprövning av EU:s förbindelser med Syrien, Bahrain och Jemen för att beakta folkets uppror i dessa länder. Om jag hade trott att detta var EU-institutionernas verkliga avsikt skulle jag ha gett resolutionen mitt fulla stöd. Huvudpunkten i resolutionen är uppmaningen att ”skjuta upp förhandlingarna om undertecknandet av avtalet om associering mellan EU och Syrien som ännu inte slutförts” och att ”ingåendet av detta avtal bör villkoras med de syriska myndigheternas förmåga att genomföra motsedda demokratiska reformer på ett konkret sätt”. Detta har i vederbörlig ordning noterats. Jag måste dock framhålla att man i själva resolutionen medger att undertecknandet ”av detta avtal har på Syriens begäran skjutits upp sedan oktober 2009”. Man kan inte annat än undra vilken effekt som det uttalandet verkligen kommer att få. Jag avstod därför från att rösta om denna text.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Denna omröstning i vårt parlament, som är en i raden av resolutioner sedan Jasminrevolutionen i Tunisien, är ett bevis på att händelserna i arabvärlden är en våg, vars omfattning och livslängd ingen kan förutspå. Situationen varierar onekligen mellan dessa länder, men de folkliga rörelserna är uttrycket för en orubblig längtan efter demokrati, frihet och rättvisa. EU får inte tillåta att folkets legitima och fredligt framförda krav undertrycks med våld, vilket tyvärr förefaller vara den enda reaktionen från regimer som är trängda mot väggen. EU måste uttala sig i bestämda ordalag, framför allt genom vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, för att bekräfta sitt stöd för demonstrationerna där folket kräver att de grundläggande värden som unionen förespråkar och försvarar ska respekteras i deras länder. Vårt parlament, som betraktas som ett demokratins tempel, måste återigen uttala sin solidaritet med dessa folk och stödja dem i deras demokratiska övergångsprocess. Det är därför viktigt att vi ser över våra förbindelser med länderna i Nordafrika, Främre Orienten och Mellanöstern så att vi tillsammans kan skapa ett område av stabilitet, fred och välstånd.

Fjärde FN-konferensen om de minst utvecklade länderna (RC-B7-0228/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för detta resolutionsförslag. Jag anser att det är viktigt att öka effektiviteten i utvecklingsbiståndet och att det behövs en konsekvent stödpolitik på områden som handel och utvecklingssamarbete, klimatförändringar, jordbruk m.m. EU behöver vägledas av en gemensam ståndpunkt gentemot de minst utvecklade länderna och bör inte tillåta att ekonomiska och finansiella kriser äventyrar utvecklingen av partnerskapen med dessa länder. Under denna konferens är det viktigt att återigen bekräfta det globala åtagandet att ta itu med de minst utvecklade ländernas behov när det gäller en hållbar utveckling i alla dess ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter och att stödja dem i deras ansträngningar att utrota fattigdom.

  Roberta Angelilli (PPE), skriftlig. – (IT) Inför Istanbulkonferensen i maj har EU upprepat sitt stöd till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen i utvecklingsländerna och ännu en gång bekräftat sitt åtagande att tillhandahålla särskilda biståndsprogram. Även om anmärkningsvärda framsteg har konstaterats i en del länder och regioner är målet att halvera fattigdomsnivån i världen långtifrån uppnått. Elva miljoner barn dör fortfarande varje år av behandlingsbara sjukdomar, de flesta av dem före fem års ålder, var fjärde människa har inte tillgång till dricksvatten, 114 miljoner barn har fortfarande inte tillgång till grundläggande skolutbildning, ungefär 600 miljoner kvinnor är fortfarande inte läs- och skrivkunniga och lika många människor har inte någon del av utvecklingsmöjligheter.

Misslyckandet med att uppnå de mål som uppställdes 2001 avskräcker inte de industrialiserade nationerna, utan dessa kommer tvärtom att fortsätta att se till att de länder som behöver bistånd finns kvar överst på den internationella dagordningen, främja tillhandahållandet av nya riktade finansieringskällor och inrättandet av samarbetsprogram. För att få dessa länder på fötter igen och ge tusentals människor en framtid krävs engagemang, stor politisk beslutsamhet och ständig mobilisering av ekonomiska resurser, vilka samtliga är villkor som EU uppfyller.

  Pino Arlacchi (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot det gemensamma förslaget om den fjärde FN-konferensen om de minst utvecklade länderna eftersom förslaget inte är tillräckligt fokuserat på problemet med ineffektiviteten i det internationella biståndet. I förslaget och i kommissionens uttalande under parlamentsdebatten bortser man från den pågående och viktiga diskussionen om de senaste 50 årens internationella bistånd till länder på det södra halvklotet och de lärdomar som kan dras av tidigare misslyckanden och framgångar. Varför har biståndet till Afrika blivit ett så gigantiskt misslyckande? Varför har Världsbankens politik för utveckling och fattigdomsminskning blivit ett så gigantiskt misslyckande? Varför har det utländska biståndet till Afghanistan under de senaste tio åren blivit en stor skandal? Varför har politiken för fattigdomsminskning i Kina, Vietnam och Brasilien blivit en stor framgång? Om vi inte kan svara på dessa svåra frågor kommer vi aldrig att kunna använda våra 60 miljarder euro i utvecklingsbistånd på ett sätt som är till fördel för de minst utvecklade länderna.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag instämmer i vad som sägs i resolutionen. FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna bör inriktas på konsekvens i utvecklingspolitiken eftersom det är en viktig faktor för att minska fattigdomen. Förutom de utmaningar som fanns från början har situationen i de minst utvecklade länderna förvärrats av de senaste globala kriserna inom ekonomi, livsmedel, klimatförändringar och energi. FN-konferensen bör därför vara resultatorienterad, grundas på tydliga indikatorer och målet om att halvera antalet minst utvecklade länder till 2020, kombinerat med effektiva och insynsvänliga övervaknings- och uppföljningsmekanismer.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Det är beklagligt att 48 länder för närvarande är klassificerade som minst utvecklade länder och att 75 procent av de 800 miljoner invånarna i dessa länder lever på mindre än 2 US-dollar per dag. Det långsiktiga målet för utvecklingssamarbete bör vara att skapa förutsättningar för hållbar ekonomisk utveckling och en rättvis omfördelning av välståndet. Fred och säkerhet är viktigt för effektiviteten i utvecklingspolitiken, och EU bör samordna sina insatser bättre för att lösa stabilitetsproblem i de minst utvecklade länderna och stödja ansträngningarna att bygga upp den kapacitet som krävs för att skapa fredliga, demokratiska och inkluderande samhällen. Det är också viktigt att prioritera livsmedelssäkerhet, jordbruk, infrastruktur, kapacitetsuppbyggnad och i synnerhet ekonomisk tillväxt och tillgång till teknik samt mänsklig och social utveckling i de minst utvecklade länderna.

  Corina Creţu (S&D), skriftlig. – (RO) Eftersom de föregående konferenserna har varit fokuserade på principer hoppas jag att den fjärde FN-konferensen kommer att inriktas på att bestämma resultat och utforma tydliga indikatorer för att halvera antalet minst utvecklade länder till 2020. Av de 51 underutvecklade länderna, där 78 procent av befolkningen lever på mindre än 1,25 US-dollar per dag, har endast tre tagit sig ut ur denna kategori under de senaste åren. Situationen är oroande eftersom dessa länder är mest sårbara för prövningar som finans- och livsmedelskriser och klimatförändringar, samtidigt som de också är drabbade av yttersta fattigdom, avsaknad av infrastruktur och stigande arbetslöshet.

Denna verklighet framhäver att det internationella samfundet tyvärr inte har lyckats fullgöra åtagandena i åtgärdsprogrammet från Bryssel. Jag hoppas att vi under konferensen, där jag kommer att företräda gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet, kommer att inrikta oss på att uppnå konsekvens i utvecklingspolitiken och metoder för att införa innovativa finansieringsmekanismer för att ge mer effektiv hjälp till dessa länder som behöver uppmuntras att införa en hållbar politik.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att man vid FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna måste lägga fram förslag som gör det möjligt att integrera dessa länder så mycket som möjligt i den globala ekonomin och förbättra deras tillträde till EU-marknaderna. Kommissionen bör överväga att öka biståndet till dessa länder för att minimera kostnaderna av avregleringen av deras marknader.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Trots det tekniska och ekonomiska bistånd som de minst utvecklade länderna har fått under årens lopp är det viktigt att inse att de inte har lyckats att ta sig ur detta tillstånd och fortfarande har permanenta svagheter och behov. Det är inte mer än rättvist att, som man gör i den antagna resolutionen, nämna de exceptionella omständigheterna på Kap Verde, ett land som trots brist på resurser har lyckats övervinna en del av sina svårigheter och förbättra sin befolknings levnadsvillkor. Jag vill därför gratulera den kapverdiska befolkningen, deras regering och partier till denna bragd, eftersom de har kunnat vidta åtgärder på ett ansvarsfullt och hedervärd sätt: Detta land där man talar portugisiska är i dag en förebild för de minst utvecklade länderna. Trots handelsbegränsningar och problem med utbildning och tillgång till information, resurser och produktionsenheter kan det inte nog framhållas att de minst utvecklade ländernas underutveckling främst är följden av deras beslutsfattares bristande kompetens och deras institutioners ineffektivitet eftersom deras befolkningar är så dugliga i andra avseenden.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna kommer att äga rum i Istanbul i Turkiet den 9–13 maj i år. EU, som alltid har gått i täten för att stödja utvecklingsländerna genom program för utrotning av fattigdom – för vilka de ekonomiska anslagen har tredubblats under de senaste åren – är mycket engagerat i organiserandet av detta möte. Parlamentet kommer också att företrädas av en delegation som lägger fram välgenomtänkta förslag, även om dess observatörsstatus inte kommer att göra den så synlig, och jag hoppas att detta innebär ett betydande framsteg mot att vinna kampen för hållbar utveckling och rättvis tillväxt i dessa länder. Eftersom alla länder har ansvar för att stödja de minst utvecklade länderna för att uppfylla millennieutvecklingsmålen instämmer jag med förslagen i det gemensamma resolutionsförslaget, och jag skulle vilja se att målet om att halvera antalet minst utvecklade länder 2020 uppnås. MUL-IV måste stödja konkreta åtgärder som bidrar till att hitta lösningar för de minst utvecklade ländernas utvecklingsbehov, bekämpa fattigdom och garantera en anständig inkomst och ett anständigt liv.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I samband med den fjärde FN-konferensen om de minst utvecklade länderna är det lämpligt att överväga de millennieutvecklingsmål som FN:s generalförsamling antog 2000 och utvärdera deras genomförande, särskilt utrotningen av fattigdom och hunger, främjandet av jämställdhet mellan män och kvinnor, en ökning och förbättring av hälso- och sjukvården för mödrar och barn, bekämpande av hiv/aids, utveckling av hållbar miljö samt uppnående av grundläggande skolutbildning för alla.

I fråga om utvecklingspolitiken är skillnaden mellan EU:s ord och handling tydlig. Vi har resurser till vårt förfogande för att utrota fattigdom. Dessa resurser ökas till och med av den vetenskapliga och tekniska utvecklingens landvinningar. Trots detta ser vi en ökning av fattigdomen på global nivå. Detta är resultatet av det system som dominerar i världen: kapitalism, som i sig är orättvis och ojämlik. Vi vill framhålla betydelsen av den alternativa resolution som lagts fram av Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, samt de ändringsförslag som lagts fram om en gemensam resolution – och som tyvärr förkastats av majoriteten – som bland annat är inriktade på frågor som livsmedelssuveränitet, jordbruksutveckling och behovet att sätta stopp för EU:s utpressning mot en rad utvecklingsländer på grundval av så kallade avtal om ekonomiskt partnerskap.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är viktigt att stödja de fattigaste och mest sårbara länderna på planeten, som omfattar nästan 50 länder, vars invånare drabbats av följderna av de successiva misslyckandena med att genomföra slutsatserna från flera FN-konferenser efter varandra.

I de flesta fall beror denna situation på kolonialism och på exploateringen av deras rikedomar och invånare. Det är inte ett oundvikligt öde och inte heller oundvikliga naturliga begränsningar eller tvång som gör dessa länder fattiga. Snarare tvärtom: Flera av dem är rika, mycket rika, på naturresurser.

Med andra ord är det fortsättningen på en kapitalistisk exploatering med orättfärdigheten och omänskligheten hos ett system – som är världens dominerande ekonomiska och sociala organisation – som bevaras av ojämna förhållanden, som skapar och vidmakthåller orättvisorna.

Det är resultatet av frihandel, finansiell avreglering, av den illegala men tolererade kapitalflykten till skatteparadis och av krig och konflikter som får näring av tvister om naturresurser.

Det är i en uppgörelse med grunderna för detta system och i en äkta och solidaritetsbaserad politik för samarbete och utvecklingsbistånd som möjligheterna till frigörelse för dessa folk och till utveckling för dessa länder finns att hämta.

  Monika Flašíková Beňová (S&D), skriftlig. – (SK) Över 40 länder i världen tillhör kategorin minst utvecklade länder. Jag välkomnar EU:s försök att aktivt delta på högsta nivå i FN-konferensen, och jag förväntar mig att det utmynnar i konkreta åtaganden. Under de senaste tio åren har de fattigaste länderna registrerat större framsteg än under föregående decennium. Trots detta kvarstår dock många problem: ett ökande beroende av importerade varor, låg nivå av humankapital och sårbarhet inför klimatförändringar och naturkatastrofer. Dessa problem måste få en allsidig lösning, men två punkter är särskilt viktiga. För det första måste dessa länder få investeringar att flöda till de produktiva sektorerna av ekonomin. För det andra är det nödvändigt att hjälpa till att bygga upp demokratiska strukturer i dessa länder, för att göra det möjligt för dem att oavhängigt besluta om strategiska prioriteringar utan utländsk inblandning.

Fluktuationer på varumarknaden och de konsekvenser som uppkommer av dessa är specifika frågor som måste lösas. I ett långsiktigt perspektiv är svaret att diversifiera ekonomin. På kort och medellång sikt är det viktigt att kontrollera prischocker, särskilt på livsmedelsområdet. I fråga om EU:s ståndpunkt är det viktigt att fokusera på en konsekvent utrikespolitik. Kommissionens dokument av den 16 februari är grundligt, men det behövs en mer kritisk uppläggning. Vi måste erkänna att inte alla EU-verksamheter på området handel eller utländska direktinvesteringar överensstämmer med utvecklingspolitiken. Enligt min mening bör de underordnas utvecklingspolitiken.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta dokument eftersom vissa positiva steg har tagits sedan den tredje FN-konferensen om de minst utvecklade länderna (MUL-III) och antagandet av åtgärdsprogrammet från Bryssel, exempelvis initiativet ”Allt utom vapen” och ökningarna av offentligt utvecklingsbistånd, som dubblerades mellan 2000 och 2008, samt direkta utländska investeringar, som steg från 6 miljarder US-dollar till 33 miljarder US-dollar, vilket gjorde det möjligt för 19 länder att uppnå en tillväxttakt på 3 procent. MUL-IV bör därför vara resultatorienterad, grundas på tydliga indikatorer och målet om att halvera antalet minst utvecklade länder till 2020, kombinerat med effektiva och insynsvänliga övervaknings- och uppföljningsmekanismer. Jag vill betona behovet av att prioritera livsmedelssäkerhet, jordbruk, infrastruktur, kapacitetsuppbyggnad, inklusive ekonomisk tillväxt, tillgång till teknik samt mänsklig och social utveckling i de minst utvecklade länderna.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen. Jag anser att MUL-IV bör fokusera på en konsekvent utvecklingspolitik, vilket är en viktig faktor för en politisk förändring på såväl nationell som internationell nivå. Därför bör all politik – exempelvis rörande handel, fiske, miljö, jordbruk, klimatförändringar, energi, investeringar och ekonomi – stödja de minst utvecklade ländernas behov av utveckling, för att på så sätt bekämpa fattigdom och garantera en anständig inkomst och försörjning. Jag uppmanar EU att fullgöra sina åtaganden om marknadstillträde och skuldlättnader och att bekräfta hur viktigt det är att nå målet om offentligt utvecklingsbistånd på 0,15–0,20 procent av BNI till de minst utvecklade länderna och att inhemska resurser avsätts för detta ändamål. Som en kompletterande åtgärd bör också innovativa finansieringsmekanismer införas.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Jag anser att FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna behöver lägga fram de åtgärder som krävs för att göra det möjligt att integrera dessa länder i den globala ekonomin och att förbättra deras tillträde till EU:s marknader. Trots allas ansträngningar har inte dessa mål uppnåtts, även om Kap Verde sticker ut genom att ha uppnått vissa framgångar och höjt sina medborgares livskvalitet till högre nivåer än de andra minst utvecklade länderna.

  Georgios Papanikolaou (PPE), skriftlig. – (EL) I kölvattnet efter den ekonomiska krisen i den utvecklade världen har handelsrestriktioner följt, som i sin tur tar ett ekonomiskt struptag på de minst utvecklade länderna. Familjer på gränsen till absolut fattigdom har erfarit en höjning av livsmedelspriserna med 15 procent under de senaste se månaderna, som enligt uppgifter från Världsbanken har stigit med 29 procent jämfört med nivån 2009. Följaktligen kan inte den officiella begäran från de fattiga länderna nyligen om att upphäva exportrestriktioner ignoreras. Den ekonomiska krisen lägger verkligen hinder i vägen för förhandlingarna. Men det minsta man kan säga om hårda förhandlingar bakom ryggen på människor som lever i absolut fattigdom är att det är moraliskt diskutabelt.

I detta resolutionsförslag, som jag stödde, betonas och framhålls konkreta politiska åtgärder för att vända på situationen, både på nationell och internationell nivå inom en rad sektorer, bland annat handel, fiske, miljö, jordbruk, klimatförändringar, energi, investeringar och ekonomi.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Europaparlamentet siktar på att ge ett bidrag till FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna genom denna resolution. Jag stöder detta bidrag, och jag anser också att konferensen kan främja en konsekvent utvecklingspolitik genom att uppmuntra till åtgärder inom alla områden – exempelvis handel, fiske, miljö, jordbruk, klimatförändringar, energi, investeringar och ekonomi – för att starkt stödja de minst utvecklade ländernas behov av utveckling, för att på så sätt bekämpa fattigdom och garantera en anständig inkomst och försörjning. Precis som i den resolution som jag röstade för vill även jag betona att Kap Verde 2007 var ett av de tre länder som tog sig ut ur situationen att vara ett av de minst utvecklade länderna. Det är ett land med få resurser men som ändå lyckades arbeta för tillväxt och bekämpa fattigdom. Jag vill därför gratulera Kap Verdes befolkning och deras regering.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för. I resolutionen framför Europaparlamentet följande: 1. MUL-IV bör vara resultatorienterad, grundas på tydliga indikatorer och målet om att halvera antalet minst utvecklade länder till 2020, kombinerat med effektiva och insynsvänliga övervaknings- och uppföljningsmekanismer. 2. MUL-IV bör inriktas på en konsekvent utvecklingspolitik som en viktig faktor för en förändrad politik på nationell och internationell nivå. Parlamentet efterlyser därför politiskt beslutsfattande på alla områden – exempelvis handel, fiske, jordbruk, klimatförändringar, energi, investeringar och ekonomi – för att stödja de minst utvecklade ländernas behov av utveckling, för att på så sätt bekämpa fattigdom och garantera en anständig inkomst och försörjning. 3. Parlamentet uppmanar EU att fullgöra sina åtaganden om marknadstillträde och skuldlättnad. Parlamentet bekräftar betydelsen av att uppnå målet om 0,15–0,20 procent av BNI i offentligt bistånd till de minst utvecklade länderna och att för detta ändamål utnyttja inhemska resurser med innovativa finansieringsmekanismer som ett komplement.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) I dag finns det 48 länder som klassificeras som minst utvecklade med ungefär 800 miljoner människor som lever på mindre än 2 US-dollar per dag. Mellan 2000 och 2010 ökade indexet över mänsklig utveckling i genomsnitt med blott 0,04 procent för de minst utvecklade länderna. Denna svaga ökning gör att de successivt hamnar allt längre från de åtta millennieutvecklingsmål som FN uppställde 2000.

Efter FN:s tredje konferens har lyckligtvis vissa positiva steg tagits när det gäller offentligt utvecklingsbistånd, vilket har gjort att 19 länder lyckats uppnå en tillväxttakt på 3 procent. Jag instämmer med föredraganden i framhållandet av betydelsen av FN:s fjärde konferens. Huvudmålet måste inriktas på utvecklingspolitik, jordbruk och fiske, och vi måste försöka uppnå konkreta resultat och innovativ finansiering. Jag hoppas att bidraget till hållbar utveckling också kommer att omsättas i stöd till hälso- och sjukvård, utbildning och främjandet av demokrati och att man håller fast vid respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som väsentliga delar av EU:s utvecklingspolitik.

  Joanna Senyszyn (S&D), skriftlig. – (PL) Det finns för närvarande 48 minst utvecklade länder, vilket innebär att vart femte land i världen hör till denna kategori. Kategorin minst utvecklade länder skapades av FN:s generalförsamling i början på 1970-talet, dvs. för över 40 år sedan. Sedan dess har antalet minst utvecklade länder dubblerats, och endast tre (Botswana, Maldiverna och Kap Verde) har lyckats avancera och lämna gruppen. Detta visar att fattigdomen breder ut sig och att det knappast går att urskilja något resultat av de åtgärder som företagits hittills. Den kritiska situationen har förvärrats ytterligare av den ekonomiska krisen. De minst utvecklade länderna har i stor utsträckning drabbats av krisens effekter som ytterligare har fördjupat de problem som förekommer där. Dessa uppkommer framför allt av skuldsättning, höga livsmedels- och bränslepriser samt klimatförändringar. Jag stöder därför helhjärtat resolutionen om FN:s konferens om de minst utvecklade länderna eftersom jag inser hur viktig den är.

Det behövs en djupgående och allsidig analys och diagnos av situationen i de minst utvecklade länderna och konkreta förslag på lösningar för att förbättra levnadsvillkoren för medborgarna i dessa länder på kort sikt och göra det möjligt att lämna gruppen på lång sikt. Som ledamot av den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen vill jag särskilt uppmärksamma avsaknaden av kontrollmekanismer för det arbete som utförts. Vi saknar inte politisk vilja och beredvillighet att hjälpa, men tyvärr övervakar vi inte våra insatser tillräckligt, vilket får till följd att de inte är särskilt effektiva.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Som en av författarna till resolutionen om FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna anser jag att det är absolut nödvändigt att Europaparlamentet visar ett aldrig sviktande engagemang för invånarna i de minst utvecklade länderna. Ökningen av antalet länder som hör till denna kategori (sedan 1971 har antalet minst utvecklade länder ökat från 25 till 48) kräver att det internationella samfundet intensifierar sina ansträngningar för att uppnå målet att halvera antalet minst utvecklade länder till 2020. Från denna synpunkt är det viktigt att säkerställa en verklig politisk konsekvens mellan de olika politiska insatser som berör de minst utvecklade länderna, t.ex. utvecklingsbistånd, handel, fiske, miljö, jordbruk, klimatförändringar, energi, investeringar och ekonomi, för att minska fattigdomen och garantera invånarna i de minst utvecklade länderna anständiga inkomster och försörjning.

  Marie-Christine Vergiat (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Europaparlamentets resolution om FN:s fjärde konferens om de minst utvecklade länderna. I sin resolution försvarar Europaparlamentet principen om konsekvens mellan EU:s olika politiska åtgärder inom området utvecklingsbistånd och samarbete. Detta innebär att EU i sina förbindelser med de minst utvecklade länderna måste utforma de politiska insatserna på alla områden – bland annat handel, fiske, miljö, jordbruk, klimatförändringar, energi, investeringar och ekonomi – på ett sådant sätt att de stöder dessa länders utvecklingsbehov. Vidare erinrar parlamentet i resolutionen om betydelsen av att uppnå målet om 0,15–0,20 procent av BNI i offentligt utvecklingsbistånd till de minst utvecklade länderna och varnar för de negativa konsekvenserna av jordbruksmarksförvärv, såsom expropriering av småskaliga jordbruk och ohållbar användning av mark och vatten. Principen om konsekvens är avsedd att förhindra uttalanden om goda avsikter som aldrig omsätts i handling och sektorpolitik som inte stämmer överens. Det återstår nu att genomföra det.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag ville använda min röst till att visa mitt starka engagemang för kampen mot fattigdom, oavsett om det är mot dess orsaker eller dess konsekvenser. En obeveklig klyfta öppnar sig mellan de minst utvecklade länderna och världsekonomin, vilket skapar en ond cirkel där befolkningarna är offren. Vi är alla ansvariga för förseningarna i uppnåendet av millennieutvecklingsmålen, vilket gör att det krävs skyndsamma och samordnade insatser från EU och FN.

De prioriterade områdena är välkända: livsmedelstrygghet, tillgång till vatten, hälso- och sjukvård samt läs- och skrivkunnighet. Lösningarna är också välkända, men jag beklagar att uttalanden om goda avsikter sällan omsätts i handling. Och ändå är det genom att arbeta för en bättre fördelning av välståndet, stödja de minst utvecklade länderna på vägen mot tillväxt och demokrati samt bekämpa den vanvettiga spekulationen i råvarupriser som dessa extremt sårbara länder kommer att kunna ta sig ur den onda cirkeln av fattigdom. Detta är inte bara ett ansvar utan också ett säkerhetskrav för unionen, eftersom fattigdom tyvärr är en källa till instabilitet.

års framstegsrapport om Island (B7-0226/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för betänkandet eftersom jag stöder Islands anslutning till EU, förutsatt att regeringen lyckas få sina medborgares stöd för detta nationella åtagande.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen. Jag välkomnar utsikterna att Island går med i EU, eftersom Island har en stark demokratisk tradition och medborgarkultur, vilket kommer att göra det möjligt för landet att obehindrat bli antagen som en i raden av EU-medlemsstater. Jag anser att Islands anslutning till EU skulle förstärka unionens utsikter att spela en mer aktiv och konstruktiv roll i Nordeuropa och i Arktis och bidra till multilateralt styre och hållbara politiska lösningar i regionen. Island är redan en aktiv deltagare i Nordiska rådet och i EU:s nordliga dimension, Barentsrådet och Arktiska rådet, som är det viktigaste multilaterala forumet för samarbete i Arktis. Islands anslutning till EU skulle ytterligare förankra EU:s närvaro i Arktiska rådet. Island kan också ge ett värdefullt bidrag till EU:s miljö- och energipolitik tack vare sin erfarenhet på området förnybar energi, särskilt i fråga om användningen av geotermisk energi, miljöskydd samt åtgärder för att klara klimatförändringarna.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för 2010 års framstegsrapport om Island, som utarbetats av min kollega Cristian Preda, eftersom jag anser att tiden har kommit för att bedöma detta lands utsikter till EU-medlemskap. Under förhandlingarna med EU har de isländska myndigheterna visat ett äkta engagemang för processen och en stark politisk vilja att uppfylla alla anslutningskriterier i god tid.

Först och främst har Island en lång tradition av demokrati. Skyddet av de mänskliga rättigheterna och samarbetet med ledande internationella organisationer är högprioriterade frågor på Islands politiska dagordning. På det ekonomiska planet har myndigheterna redan utformat en föranslutningsstrategi för att säkerställa diversifiering av sina näringslivssektorer och att dessa kan ta sig ur lågkonjunkturen. Jag anser att Island klarar att axla en EU-medlemsstats skyldigheter. Jag bör också nämna att för närvarande har villkoren uppfyllts för tio förhandlingskapitel. Därför välkomnar jag kommissionens initiativ att inleda anslutningsförhandlingarna med Island i juni.

  Dominique Baudis (PPE), skriftlig. – (FR) Betänkandet ger en god överblick över det aktuella läget i förbindelserna mellan EU och Island. Ända sedan Parisfördraget har vi haft vänskapliga och nära förbindelser och samarbetat med landet. Det har drabbats hårt av den ekonomiska och finansiella krisen och bankkrisen. Reformer måste genomföras, och vi måste uppmuntra dem.

Sedan anslutningsprocessens början har vi inlett en öppen och konstruktiv dialog med den isländska regeringen, som även har uttrycket en önskan om att gå med i euroområdet. Utvidgningen till Island kommer att göra det möjligt att öka EU:s politiska konsekvens i Arktisregionen, särskilt när det gäller fiske, havstransporter, forskning och miljöbevarande. EU är dock inte en krycka eller kur för ekonomisk kris. Det är Islands sak att tydligt åta sig ett program för integration med övriga Europa.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag välkomnar utsikterna av att få ett land med stark demokratisk tradition och en gedigen medborgarkultur som ny EU-medlemsstat. Island har uppnått goda resultat när det gäller att värna om de mänskliga rättigheterna och har ett omfattande samarbete med internationella organ för skydd av de mänskliga rättigheterna. Islands anslutning till EU kommer därför att stärka unionens roll som företrädare för och försvarare av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter runt om i världen. Genom sin erfarenhet kan Island även ge ett värdefullt bidrag till EU:s politik på området förnybar energi, särskilt när det gäller exploatering av geotermisk energi, miljöskydd och motverkande av klimatförändringar. Islands anslutning till EU kommer att förbättra EU:s utsikter att spela en mer aktiv och konstruktiv roll i Nordeuropa och Arktis genom att bidra till multilateralt styre och hållbara politiska lösningar för regionen.

  Diane Dodds (NI), skriftlig. – (EN) Jag röstade emot betänkandet. Jag fruktar att detta parlament och EU-institutionerna i sin utvidgningsbrådska bortser från frågor av strategisk betydelse för medlemsstaterna. Det är mycket beklagligt att Island och Färöarna ännu en gång kraftigt har överdrivit sina föreslagna makrillfångster för 2011, vilket äventyrar beståndet och livskraften i vår pelagiska fiskenäring. Detta upprörande beteende avslöjar lögnen att Island går i täten för en hållbar fiskeriförvaltning. Förra sommaren fick vi höra att kommissionen övervägde att tills vidare avbryta förhandlingarna om Islands anslutning till EU som reaktion på Islands omedgörlighet, men det tycks knappast ha hänt något på den fronten. Islands medlemskap i EU-klubben kan inte och får inte befordras samtidigt som Island flagrant struntar i klubbens regler. Som saken formulerades i en tidningsrubrik: Ska vi verkligen överväga att låta Island övergå från att sätta sina banker i konkurs till att utplåna våra mest värdefulla fiskeområden?

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för 2010 års framstegsrapport om Island eftersom jag anser att vi behöver stödja anslutningen av en av Europas äldsta demokratier till EU, förutsatt att de nödvändiga kraven uppfylls, bland annat avskaffande av valfångst och handeln med valprodukter.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Av alla länder för vilka EU-anslutning har föreslagits är Island det land som är bäst förberett för detta och för att anamma de värden och principer som vägleder unionens verksamhet. Jag anser att unionen kommer att vinna på det isländska bidraget. Island har generellt samma normer och i vissa fall högre än dem som eftersträvas inom unionen. Jag anser att de anpassningar som fortfarande behöver göras inte kommer att vara av det slaget att de alltför mycket försenar anslutningsprocessen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Detta resolutionsförslag handlar om 2010 års framstegsrapport om Islands framsteg mot EU-medlemskap. Förhandlingarna om Islands anslutning inleddes i juli 2010. Jag anser att de nödvändiga villkoren behöver fastställas för slutförandet av Islands anslutningsprocess och för att se till att anslutningen blir framgångsrik: Det är ett land med en stark demokratisk tradition och en gedigen medborgarkultur, och dess anslutning kommer att stärka unionens roll som företrädare för och försvarare av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter runtom i världen. Island tillhör Efta och har en marknadsekonomi som kan ge EU vissa fördelar, särskilt på området förnybar energi. Trots detta behöver Island visa ett äkta intresse och samarbeta om lösandet av utestående frågor inom fiskeriförvaltningen. Enligt det betänkande som har lagts fram har vissa framsteg gjorts, men det är fortfarande lång väg kvar, särskilt inom fiskerisektorn. Jag hoppas att dessa utestående frågor kan lösas snabbt så att Islands anslutningsprocess blir framgångsrik.

  João Ferreira (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vår principiella inställning till processerna för nya länders anslutning till EU är välkänd: När beslutet fattas måste det grundas på det berörda folkets vilja, vilken ska respekteras. Vi väntar därför på att den isländska befolkningen ska ta ställning så att vi kan beakta den ståndpunkten i fortsättningen. Förutom denna princip har vi också avstått från att rösta med hänsyn till grunden för EU:s utvidgningsprocesser, integrationsprocessens kapitalistiska natur och de mål som eftersträvas med den. När de avlägset belägna regionerna från tidigare utvidgningar har uttömts, finns det ett behov att fortsätta att växa och nå nya marknader.

Vi är inte nöjda med en del av de krav som EU ställer på Island, bland annat dem som framförs i betänkandet. Det gäller exempelvis kraven på att avreglera ett antal sektorer, särskilt finanssektorn, vilket är desto allvarligare eftersom detta var en av de sektorer som är ansvariga för den kris som inträffade där och som det krävdes ett tydligt statligt ingripande för att lösa.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi avstod från att delta i denna omröstning på grund av vår inställning till EU:s utvidgning. Vi väntar på att den isländska befolkningen ska ta ställning så att vi kan beakta den ståndpunkten i fortsättningen.

Vi är också missnöjda med en del av de krav som EU ställer på Island, bland annat dem i betänkandet, som vi tar helt avstånd från: Exempelvis kraven på att avreglera ett antal sektorer, särskilt finanssektorn, vilket är desto allvarligare eftersom detta var en av de sektorer som är ansvariga för den kris som inträffade där och som det krävdes ett tydligt statligt och folkligt ingripande för att lösa.

Vi avvaktar den framtida utvecklingen, särskilt folkomröstningen den 9 april 2011, för en klarare ståndpunkt till landets medlemskap.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jag vill förklara varför jag avstår från att rösta om denna text, vilket jag annars brukar göra när det hålls omröstningar här om betänkanden om anslutningsförhandlingarna med ett europeiskt land. Det beror inte på att jag invänder mot Islands rätt att gå med i EU, utan därför att jag anser att det inte är en bra idé för landet att ansluta sig. En stor del av Islands befolkning tycks ha samma uppfattning. Beslutet om att ansöka om medlemskap fattades i ett ögonblick av panik efter det isländska banksystemets kollaps för att få del av EU-stöd.

Alla vet att Island vill anta euron utan att vara medlem av EU, vilket är dumt eftersom vi vet vilka konsekvenser detta får, och att Island är medlem av EES och Schengenområdet. Hur som helst är det ändå den isländska befolkningens sak att besluta om. Och jag hoppas att man lyssnar till dem om de säger nej.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för detta dokument eftersom anslutningsförhandlingarna med Island inleddes i juli 2010 och det är viktigt att skapa förutsättningar för att slutföra Islands anslutningsprocess och se till att anslutningen blir en framgång. Island kan också ge ett värdefullt bidrag till EU:s miljö- och energipolitik tack vare sin erfarenhet på området förnybar energi, särskilt i fråga om användningen av geotermisk energi, miljöskydd samt åtgärder för att klara klimatförändringarna. Islands anslutning till EU skulle förstärka unionens utsikter att spela en mer aktiv och konstruktiv roll i Nordeuropa och i Arktis och bidra till multilateralt styre och hållbara politiska lösningar i regionen. Det är också viktigt att ge EU-medborgarna tydlig, begriplig och saklig information om konsekvenserna av Islands anslutning. Ansträngningar måste göras för att uppnå det målet, och jag anser det lika viktigt att lyssna till och ta upp medborgarnas farhågor och frågor samt svara på deras synpunkter och intressen.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Jag kunde inte annat än att ge mitt helhjärtade stöd till resolutionen om 2010 års framstegsrapport om Island som lagts fram för omröstning i parlamentet. Under det gångna året har Island visat sin villighet att på många plan anpassa sig till EU:s politik och de principer som genomsyrar den. Islands starka medborgerliga och demokratiska tradition, de framsteg som gjorts mot ett oberoende rättsväsende och den särskilda uppmärksamhet som ägnats åt den ekonomiska aspekten, som i allt högre grad är på väg att uppfylla de kriterier som EU fastställt, gör det till ett land vars anslutning till EU inte kan ses som annat än positivt, inte minst därför att det skulle förstärka unionens roll i Arktiska rådet. Värnandet om de mänskliga rättigheterna, stärkandet av lagstiftningen om yttrandefrihet och tillgång till information, samt de stora investeringarna i utbildning, forskning och utveckling för att tackla den höga ungdomsarbetslösheten, visar landets flit och bestämda önskan om att anpassa sig till EU. Det är den isländska befolkningen som har sista ordet: De måste rösta i en folkomröstning, och jag hoppas att de väljer att ansluta sig till vår stora europeiska familj.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen där parlamentet bland annat framför följande: ”Europaparlamentet välkomnar det avtal som ingåtts mellan företrädare för Islands, Nederländernas och Storbritanniens regeringar om Icesave, särskilt när det gäller återbetalningen av de kostnader som uppstått i samband med utbetalningarna av insättningsgarantin till insättare i Landsbanki Íslands filialer i Storbritannien och Nederländerna. Det är glädjande att detta avtal godkändes med tre fjärdedels majoritet av det isländska parlamentet den 17 februari 2011” och ”noterar beslutet av Islands president att hänskjuta frågan till en folkomröstning och hoppas på ett slut på det överträdelseförfarande som Eftas övervakningsmyndighet inledde mot Islands regering den 26 maj 2010”.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I denna text fördöms den isländska befolkningens vägran att betala tillbaka lån som tagits upp av privata banker, trots att de med stor majoritet röstat emot en sådan återbetalning. De åläggs att strikt tillämpa Köpenhamnskriterierna. IMF:s planer för landet välkomnas. Man föreslår en kommissionsledd kampanj på Island, med den irländska kampanjen som förebild, inför den nationella folkomröstningen om EU-medlemskap. Jag röstade mot dessa upprepade styrkedemonstrationer mot det isländska folket och den råa och konsekventa liberala normaliseringen.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Island har tagit konkreta steg mot en framtida EU-anslutning och har bäst förutsättningar bland anslutningskandidaterna att uppfylla anslutningskraven. Den nyligen uppkomna frågan om återbetalning till Nederländerna och Storbritannien av de medel som medborgare i dessa länder förlorat genom sina investeringar i en isländsk bank som kommit på obestånd kan dock lägga hinder i vägen för landets anslutning.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Island samarbetar redan nära med EU som medlem av EES, Schengenavtalen och Dublinförordningen. Island uppnår också goda resultat när det gäller skyddet för de mänskliga rättigheterna. Island har en hög investeringsnivå på områden som utbildning, forskning och utveckling, vilket gör att det placerar sig väl internationellt på dessa områden. Samtycke från den isländska befolkningen krävs dock innan vi kan tala om Islands anslutning till EU.

All propaganda från EU i syfte att övertyga islänningarna om fördelarna med en anslutning bör stoppas. På det ekonomiska planet konstaterar man i en OECD-rapport från maj 2010 att Island har lyckats konsolidera sin ekonomi och att dess inkomst per invånare fortfarande är högst i världen trots finanskrisen. Projektet har därför mitt stöd.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Först och främst vill jag göra klart att en eventuell anslutning av Island till unionen är beroende av den isländska befolkningens samtycke. Beslutet måste överlåtas åt folket och får inte påverkas ytterligare av EU. När det gäller framstegsrapporten håller Island internationell nivå på en rad områden och är till och med ledande inom vissa: Jag tänker bland annat på inkomsten per invånare, utbildning, forskning och utveckling samt skyddandet av de mänskliga rättigheterna. Därför röstade jag för resolutionsförslaget.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Island är en av Europas äldsta demokratier. Av de länder som strävar efter anslutning till EU är Island utan tvekan det bäst förberedda landet, inte bara därför att det har liknande demokratiska principer och värden som unionens medlemsstater utan också därför att det har samma eller högre utvecklingsstandard. Jag röstade för 2010 års framstegsrapport därför att jag anser att när väl de nödvändiga anslutningskraven är uppfyllda, bland vilka jag vill framhåll avskaffandet av valfångst och handel med valprodukter, kommer EU att vinna på anslutningen av detta land.

Frågan om landets anslutning bör dock ses i perspektivet av unionens gemensamma politik, särskilt fiskeripolitiken. På grund av fiskerisektorns relativa vikt i den isländska ekonomin kan svårigheter med harmonisering av politiken inom denna sektor uppkomma.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för. I resolutionen framför Europaparlamentet bland annat följande: Europaparlamentet ser positivt på utsikten att få en ny EU-medlem med en stark demokratisk tradition och medborgarkultur. Parlamentet understryker att Islands anslutning till EU ytterligare kommer att stärka unionens roll som företrädare för och försvarare av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter runtom i världen. Europaparlamentet lovordar Islands insatser till värn för de mänskliga rättigheterna och landets omfattande samarbete inom internationella mekanismer för skydd av mänskliga rättigheter. Europaparlamentet stöder det pågående arbetet med att stärka lagstiftningen med avseende på yttrandefriheten och rätten till information. I detta sammanhang välkomnar parlamentet ”Icelandic Modern Media Initiative”, ett initiativ som ger möjlighet till en styrkeposition för såväl Island som EU när det gäller det rättsliga skyddet av yttrande- och informationsfriheterna.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Island har varit ett kandidatland för EU-medlemskap sedan 2010. Jag röstade för resolutionsförslaget eftersom jag är övertygad om att landet har en stark demokratisk tradition och medborgarkultur och att dess anslutning kommer att stärka unionens roll som företrädare för och försvarare av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter runtom i världen.

  Catherine Stihler (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet eftersom jag stöder Islands anslutning till EU.

års framstegsrapport om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (B7-0225/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för resolutionsförslaget där man rekommenderar att associeringsavtalet med EU genomförs, men beklagar att rådet inte överväger att inleda förhandlingar enligt kommissionens rekommendation. Jag vill också uttrycka min oro över växande etniska spänningar och avsaknaden av politisk dialog och pressfrihet. Politiska partier bör upphöra med bojkotten av det nationella parlamentet och inleda en dialog med institutionerna. Jag beklagar också att tvisten med Grekland fortsätter att lägga hinder i vägen för landets anslutning till EU. De bilaterala frågorna behöver lösas av de berörda parterna i god grannsämja och framför allt med beaktande av de europeiska intressena.

  Pino Arlacchi (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för förslaget för att avsluta debatten om rådets och kommissionens uttalanden om 2010 års framstegsrapport för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Jag anser att det är ett mycket balanserat förslag. Det tar upp oron över den rådande politiska situationen i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, bland annat oppositionspartiernas bojkott av det nationella parlamentet, och risken för att denna utveckling kan få negativa konsekvenser för landets EU-planer. I resolutionsförslaget får landet också beröm på årsdagen för Ohridavtalet, som fortsätter att vara hörnstenen för förbindelserna mellan dess etniska grupper, och regeringen uppmanas att främja en allsidig dialog mellan dessa. Jag uppskattar även den positiva utvärderingen i resolutionsförslaget av f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens fortgående ansträngningar att stabilisera regionen.

  Sophie Auconie (PPE), skriftlig. – (FR) Som medlem av Europaparlamentets delegation för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien följer jag nära landets framsteg och dess ansökan om att gå med i EU. Även om landet fortfarande har arbete kvar på områdena politik, offentlig förvaltning, bekämpande av korruption och yttrandefrihet, har f.d. jugoslaviska republiken Makedonien gjort betydande framsteg på områden som decentralisering, utbildning och reform av fängelsesystemet. De bilaterala problemen mellan landet och Grekland får inte förhindra att anslutningsförhandlingarna inleds. Jag röstade för inledandet av dessa förhandlingar. Jag vill dessutom påpeka att förtida val kommer att hållas i landet i juni. Jag uppmanar därför alla politiska partier att gå samman och arbeta nära tillsammans för att säkra landets anslutning till EU.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag instämmer i vad som sägs i betänkandet. År 2005 beviljade Europeiska rådet f.d. jugoslaviska republiken Makedonien kandidatstatus men har sedan dess inte fastställt något datum för inledandet av förhandlingar trots de påtagliga framsteg som landet har gjort på vägen mot EU. Trots framstegen är det fortfarande politiskt instabilt i Makedonien, vilket kan påverka den europeiska integrationsprocessen. En avsaknad av dialog mellan regeringen och oppositionspartierna i landet förhindrar en överenskommelse om att genomföra strukturreformer. Reformen av rättsväsendet är inte helt genomförd, medierna och den offentliga förvaltningen har politiserats och den olösta frågan om integrationen av etniska grupper förhindrar att Makedonien uppnår ytterligare framsteg och genomför de reformer som krävs för att garantera rättsstatsprincipen och demokratiska principer. Jag anser att den makedonska regeringen måste ta med oppositionspartierna mer i beslutsfattandet och säkerställa en öppen och konstruktiv dialog om alla problem som landet för närvarande står inför.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för 2010 års framstegsrapport om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien eftersom jag anser att Balkanländernas EU-förväntningar är viktiga för att trygga regionens stabilitet. I detta sammanhang är samarbete med Grekland oerhört viktigt.

Tvisten om den f.d. jugoslaviska republikens namn spelar en viktig roll i diskussionerna om anslutningsförhandlingar, eftersom det är ett av hindren som gör att förhandlingarna inte kan inledas. Goda grannförbindelser är väsentliga under övergången till att få status som EU-medlemsstat. Därför måste f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Grekland finna en lösning på frågan om vad staten ska kallas. Hittills har Grekland varit en pålitlig diskussionspartner i fråga om de övriga kapitlen. Det är hög tid för båda stater att nå en överenskommelse så att de framtida anslutningsförhandlingarna genomförs med stöd av samtliga EU-medlemsstater. I detta sammanhang kan efterlysandet av neutrala externa medlare vara till nytta, exempelvis att engagera FN:s generalsekreterare i tvisten.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Liksom i fråga om parlamentets föregående resolutioner beklagar jag att rådet inte har fattat beslut om att inleda anslutningsförhandlingar, vilket kommissionen för andra året i rad rekommenderar. EU:s utvidgningsprocess är ett effektivt verktyg för fred, stabilitet och försoning i denna region. Jag är särskilt oroad över de bestående höga arbetslöshetsnivåerna, särskilda bland de unga, vilket är ett problem som är gemensamt för många länder i regionen. Jag vill uppmana regeringen att skyndsamt genomföra effektiva åtgärder för att förbättra de offentliga investeringar som är inriktade på sysselsättningspolitik och på att utnyttja arbetskraften i stabila och anständiga arbeten av god kvalitet. Jag är dock nöjd med den nyligen antagna energilagen, som syftar till avreglering av landets elmarknad och som överensstämmer med motsvarande EU-direktiv. Jag välkomnar antagandet av den nationella strategin för hållbar utveckling, men mer behöver göras för att förstärka lagstiftningen på miljöområdet, och tillräckligt med medel behöver också avsättas för detta ändamål. Jag vill också uppmana till ett närmare samarbete om transnationella miljöfrågor som bygger på EU:s normer, särskilt på området vattenkvalitet, avfallshantering och naturskydd.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen är i princip för en utvidgning till länderna på västra Balkan, förutsatt att befolkningen önskar det. Jag avstod från att rösta på detta betänkande därför att det innehåller problematiska punkter, bland annat i samband med de föreslagna ekonomiska reformerna och om hur namnfrågan ska behandlas. Erfarenheterna från tidigare utvidgningar talar för att samarbete med länderna på västra Balkan och deras integrationsprocess, särskilt i en tid av ekonomisk kris, bör kunna bidra till hållbar utveckling samt till ekonomisk och social välfärd för medborgarna i utvidgningsländerna och i unionen.

I betänkandet insisterar man dock på belöningsalternativ som utplacering av styrkor i Afghanistan och på annat håll eller främjandet av ekonomisk politik, exempelvis privatisering som förvärrar lågkonjunkturen genom att öka arbetslösheten och de sociala orättvisorna och nedskärningar av sociala rättigheter. Även integrationsprocessen bör genomföras med respekt för internationell rätt och internationella förfaranden. När det gäller just namnfrågan borde man i betänkandet ha uppmanat till respekt och stöd för förfarandet för att hitta en allmänt acceptabel lösning under FN:s överinseende.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen eftersom man ännu en gång rekommenderar att rådet fattar beslut om att inleda anslutningsförhandlingarna med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Rådet beviljade denna stat status som kandidatland 2005 men har sedan dess inte fastställt något datum för inledandet av förhandlingar trots de betydande framsteg som landet har gjort på sin väg mot EU.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Det har förekommit vissa förseningar i integrationsprocessen för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Trots detta har Makedonien gjort framsteg i sina ansträngningar att anta gemenskapens regelverk och förse sina institutioner med tillförlitliga strukturer och god praxis, så som förespråkas av EU. Den politiska kris som har skakat landet visar mer än nog att mycket återstår att göra och att det är lång väg kvar innan landet objektivt sett uppfyller alla kriterier för verkliga utsikter till anslutning. Jag vill uppmana Grekland och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien att försöka lösa sina meningsskiljaktigheter och visa att de är trogna den på generositet grundade EU-andan, som vi alla behöver så mycket i dag.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) Detta förslag till resolution är inriktat på de framsteg som f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har gjort mot integration i EU under det senaste året. Den 16 december 2005 beviljade rådet f.d. jugoslaviska republiken Makedonien status som kandidatland för anslutning. År 2008 fastställdes principerna, prioriteringarna och villkoren för anslutning, och dessa övervakas av kommissionen. Trots att utvärderingen var positiv finns det aspekter som behöver intensifieras, exempelvis en dialog med Grekland om statusen för den nya medlemsstaten, reformen av den offentliga förvaltningen samt rättsväsendet, bekämpande av organiserad brottslighet och korruption, respekt för yttrandefriheten samt institutionellt samarbete. Den rådande politiska situationen, där oppositionspartierna bojkottar det nationella parlamentet, kan inverka negativt på landets prioriteringar i fråga om EU. Berörda parter måste lösa de bilaterala frågorna i en anda av god grannsämja. Alla parter måste öka sina ansträngningar och visa ansvar och beslutsamhet att lösa alla utestående frågor som försvårar kandidatlandets anslutningsprocess och EU:s egen politik i regionen.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för dokumentet eftersom Europeiska rådet 2005 beviljade f.d. jugoslaviska republiken Makedonien kandidatstatus men sedan dess inte har fastställt ett datum för inledandet av förhandlingar, trots de betydande framsteg som landet har gjort på sin väg mot EU. Jag röstade för eftersom bilaterala frågor inte bör utgöra eller användas som ett hinder för anslutningsprocessen utan lösas före medlemskapet, och eftersom en fortsatt anslutningsprocess skulle bidra till stabiliteten i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och ytterligare förstärka dialogen mellan etniska grupper. De bilaterala frågorna behöver lösas av de berörda parterna i en anda av god grannsämja under beaktande av EU:s övergripande intressen.

Alla huvudaktörer och parter bör intensifiera sina ansträngningar och visa ansvar och beslutsamhet för att lösa alla utestående frågor som inte bara hindrar kandidatlandets anslutningsprocess och EU:s egen politik i regionen utan även kan få återverkningar på relationerna mellan etniska grupper, den regionala stabiliteten och den ekonomiska utvecklingen. I dokumentet uppmanas de ansvariga myndigheterna att förstärka mediernas oberoende och frihet, tillämpa rättvisa normer för alla och förbättra öppenheten om ägandet av medierna. Jag är oroad över att det inte finns tillräcklig dialog mellan regeringen och oppositionspartierna och ett allmänt klimat av misstroende och konfrontation. Det är nödvändigt att fortsätta reformen av rättsväsendet för att säkerställa dess professionalism, effektivitet och oberoende från politiska påtryckningar, öka kampen mot korruption och förbättra företagsklimatet.

  Sandra Kalniete (PPE), skriftlig. – (LV) EU:s utvidgningsprocess är ett effektivt incitament som främjar fred, stabilitet och försoning på Balkan. Makedonien har gjort betydande framsteg när det gäller demokratisering av landet, som är en direkt följd av den politiska viljan att bli fullvärdig medlem av familjen av europeiska nationer. Kommissionen har utvärderat processen och uppmanar för andra året i rad rådet att inleda förhandlingar med Makedonien. Och återigen har rådet för andra året i rad inte fattat detta beslut. Detta ger intrycket av att de ogrundade hindren för att inleda dessa förhandlingar är ömsesidiga tvistefrön, inbegripet förbindelserna med Grekland. Dessa tvister får inte förhindra Makedoniens anslutningsprocess, särskilt eftersom en fortsatt anslutningsprocess skulle stabilisera och ännu mer förstärka dialogen mellan de etniska grupperna i Makedonien.

Självklart har Makedonien en hel del att göra för att reformera offentliga och rättsliga institutioner, framgångsrikt bekämpa brott och korruption samt utveckla demokratiska samtal i samhället. Självklart ska inte någon ny medlemsstat, och inte heller Makedonien, tas emot i EU annat än om alla krav är uppfyllda och endast med EU-institutionernas och EU-medlemsstaternas entydiga godkännande. Just därför är det viktigt att inleda anslutningsförhandlingarna, som jag är övertygad om kommer att främja positiva förändringar i Makedonien och regionen som helhet.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Det resolutionsförslag om 2010 års framstegsrapport om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien som parlamentet har röstat om har godkänts av en bred majoritet och med samtycke från flera politiska grupper. Jag vill berömma landet till dess ansträngningar att anpassa sig till EU:s normer. Reform av rättsväsendet, bekämpandet av korruption samt reformer av den offentliga förvaltningen och fängelsesystemet är några av de betydelsefulla landvinningarna när det gäller överensstämmelsen med unionens regelverk. Lika lovvärt är fokuseringen på att ge lokalt självbestämmande och anta en antidiskrimineringslag samt det åtagande som gjorts om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Yttrandefrihet och mediernas oberoende fortsätter dock att vara ett problem. De ökande spänningarna mellan olika etniska grupper i landet är dessutom oroande. Jag anser därför att trots de positiva resultaten måste uppmärksamhet fortsätta att ägnas åt den institutionella frågan, som är bräcklig och som sätts på prov. Sammanfattningsvis hoppas jag att processen för tillnärmning till EU kommer att förstärkas genom åtgärder för att täppa till de luckor som fortfarande finns i dag.

  Monica Luisa Macovei (PPE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för resolutionen om att erkänna Makedoniens framsteg mot EU-integration och där de återstående målen som ska uppnås till förmån för landets befolkning framhålls. Det är viktigt att sända ett positivt budskap till Makedonien om dess framtid i EU för att hålla uppe farten i den europeiska tillnärmningen och främja den politiska dialog som har inletts. Det namnproblem som finns mellan Makedonien och Grekland är en rent bilateral fråga och bör inte få hindra inledandet av anslutningsförhandlingar. I interimsavtalet av den 13 september 1995 mellan Grekland och Makedonien förband sig Grekland att inte invända mot Makedoniens ansökningar till internationella institutioner, vilket också täcker förhandlingsprocessen mellan EU och Makedonien. I utskottet för utrikesfrågor lade jag fram ändringsförslag om den offentliga förvaltningen, rättsväsendet och antikorruptionsåtgärder.

Antagandet av en nationell strategi för reform av den offentliga förvaltningen och inrättandet av en underkommitté för stabilisering och associeringsavtalet är positiva steg för att säkerställa den offentliga förvaltningens kapacitet och professionalism. Jag betonar att förenhetligandet av rättspraxis och offentliggörandet av alla domstolsavgöranden är mycket viktigt för att få ett förutsebart rättsväsende som allmänheten har förtroende för.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för betänkandet om Makedonien och välkomnar de fortsatta ansträngningarna i kampen mot korruption, som bland annat manifesteras av genomförandet av den andra omgången av rekommendationerna från Greco och ikraftträdandet av ändringarna av brottsbalken. Jag uppmanar myndigheterna att fortsätta att genomföra lagstiftning för att bekämpa korruption och förbättra rättsväsendets oberoende, effektivitet och resurser. Korruptionen fortsätter dock att förhärska, och jag efterlyser fortsatta och intensiva insatser för att utrota den.

Jag betonar att det finns ett överhängande behov av effektiv och opartisk tillämpning av antikorruptionslagstiftningen, särskilt när det gäller finansieringen av politiska partier och intressekonflikter. Jag framhåller vikten av att se till att domstolsväsendet fungerar fritt från politisk inblandning och välkomnar insatserna för att öka domstolsväsendets effektivitet och öppenhet. Jag betonar behovet av att bygga upp statistik över åtal och fällande domar som framstegen kan mätas mot och efterlyser ett förenhetligande av rättspraxis för att få ett förutsebart rättsväsende som allmänheten har förtroende för.

  Kyriakos Mavronikolas (S&D), skriftlig. – (EL) I f.d. jugoslaviska republiken Makedonien förekommer dagligen kränkningar av pressens oberoende, av rättsväsendets oberoende och av Skopjes stadsplan 2014. Samtidigt har den politiska dialogen nu gjort halt. Med den olösta frågan om namnet som tillskott till detta ogynnsamma inhemska klimat står det klart att landets utsikter till EU-medlemskap är hårt ansträngda.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) I denna resolution uppmanas f.d. jugoslaviska republiken Makedonien att göra sitt yttersta för att avreglera sin ekonomi och sin elmarknad. I resolutionen ger man landet lektioner i demokrati och till och med i journalistik. Jag röstade emot denna arroganta och tarvliga text.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) F.d. jugoslaviska republiken Makedonien har upplevt vissa hinder på sin väg mot EU-anslutning. Trots att landet gör framsteg i antagandet av hela EU:s regelverk och i att ge sina institutioner en tillförlitlig struktur och bra praxis är det fortfarande långt kvar. Mycket återstår att göra, vilket framgår av den politiska kris som landet genomgår.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Den 9 april 2001 var Makedonien det första landet på västra Balkan att ingå ett stabiliserings- och associeringsavtal med EU. Statusen för reformerna sedan 2001 kan i många avseenden anses vara positiv. När det gäller rättsväsendet har lagbestämmelser antagits för att säkerställa både oberoendet från politiska påtryckningar och effektiviteten. Förbättringarna av domstolsväsendets öppenhet, särskilt om eftersläpningen av mål i de flesta domstolar är också välkommen. Landet kan redan anses göra framsteg mot övergången till en fungerande marknadsekonomi, även om det fortfarande är långt kvar. Endast tvisten med Grekland om namnet hindrar Makedoniens anslutning till EU, och förhoppningsvis kan detta lösas inom den närmaste framtiden. Jag avstod dock från att rösta därför att vissa aspekter i betänkandet är mycket obalanserade.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för 2010 års övervakningsrapport om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Anslutningsprocessen för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har drabbats av betydande förseningar trots de politiska och socioekonomiska framsteg som landet har gjort. Jag hoppas att de återstående meningsskiljaktigheterna och de regionala problemen kan lösas i den europeiska allmänhetens intresse.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag röstade för. Det som sägs i resolutionen är i princip att Europaparlamentet delar bedömningen i kommissionens framstegsrapport för 2010 om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och beklagar att rådet inte har fattat något beslut om inledandet av anslutningsförhandlingar, så som kommissionen för andra året i rad rekommenderar och i överensstämmelse med parlamentets tidigare resolutioner. Man är oroad över den rådande politiska situationen, bland annat över oppositionspartiernas bojkott av det nationella parlamentet, och risken att denna utveckling kan få negativa konsekvenser för landets EU-planer och erinrar om sin tidigare rekommendation till rådet att inleda förhandlingar omedelbart.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att ögonblicket har kommit att inleda verkliga och regelrätta anslutningsförhandlingar med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Sedan Europeiska rådet den 16 december 2005 beviljade landet status som kandidatland för EU-medlemskap har inga nämnvärda steg framåt tagits i frågan. Detta kan främst spåras tillbaka till en rad problem i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, särskilt oppositionspartiernas bojkott av det nationella parlamentet. Detta och andra problem som att det bör finnas fria och oberoende medier, vilket anses nödvändigt för att utveckla en stabil demokrati, måste lösas snarast möjligt så att båda parter ännu en gång kan påbörja färden mot en utvidgning av EU österut.

  Nikolaos Salavrakos (EFD), skriftlig. – (EL) Som jag sade tidigare i plenum röstade jag emot just detta betänkande därför att jag anser att det har förlorat sin trovärdighet till följd av de allvarliga anklagelser som Sunday Times framförde den 20 mars mot Zoran Thaler, som var den föredragande som ursprungligen lade fram den text som sedan gick till omröstning i utskottet för utrikesfrågor den 16 mars, före avslöjandena om Zoran Thaler, som har rätt att betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Enligt min mening skulle det vara ett misstag som påverkar kammarens integritet och trovärdighet att rösta om resolutionsförslaget innan resultaten av utredningen offentliggörs efter det att förlikningsförfarandet har inletts.

Situationen i Elfenbenskusten (B7-0256/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag är för denna resolution därför att det måste bli ett snabbt slut på krisläget i Elfenbenskusten som redan har lett till ett stort antal dödsfall. Det internationella samfundet erkänner Alassane Ouattaras demokratiska seger, och det måste nu fördubbla sina ansträngningar att hjälpa honom att ta över makten på ett fredligt sätt. Eftersom detta är en allvarlig situation som inte bara äventyrar folkets legitima val utan även har återverkningar i form av kränkningar av de mänskliga rättigheterna, måste EU agera på diplomatisk väg med alla medel som står till dess förfogande för att återställa situationen till det normala och framför allt för att förhindra att fler dödas.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen eftersom Elfenbenskusten under de senaste fyra månaderna har befunnit sig i en djup politisk kris som uppkommit därför att den sittande presidenten Laurent Gbagbo vägrar att lämna över makten till den legitima presidenten Alassane Ouattara, trots att den sistnämnde vann presidentvalet i november 2010 och har erkänts som segrare av det internationella samfundet sedan resultaten hade kontrollerats av FN. Enligt FN-källor har hundratals liv förlorats i Elfenbenskusten sedan december 2010, och det faktiska antalet offer är troligen mycket högre eftersom det våld som har förekommit i landets inre inte alltid rapporteras till pressen. Angrepp har med avsikt riktats mot FN:s fredsbevarare och institutioner.

Jag instämmer i att det behövs snabba internationella politiska åtgärder för att avhjälpa det humanitära läget i Elfenbenskusten och förhindra en ny migrationskris i regionen. Kommissionen och medlemsstaterna måste samordna sina insatser med andra internationella givare för att svara på det akuta hjälpbehov som befolkningen i Elfenbenskusten och dess grannländer har. Jag stöder sanktionerna, inbegripet det viseringsförbud och den frysning av tillgångar som införts av FN:s säkerhetsråd, Afrikanska unionen och Europeiska unionens råd för alla personer och enheter som motsätter sig den legitima presidentens myndighet och att dessa sanktioner fortsätter att gälla tills makten har återställts till legitima myndigheter.

  Maria Da Graça Carvalho (PPE), skriftlig. – (PT) Jag fördömer starkt de försök som f.d. president Laurent Gbagbo och hans anhängare gör att med våld kränka den ivorianska befolkningens vilja, och jag vill ansluta mig till uppmaningen till Laurent Gbagbo att omedelbart lämna över makten. Det är beklagligt att Elfenbenskustens befolkning har tvingats betala ett så högt pris för att säkerställa respekten för deras demokratiska vilja som de uttryckte i presidentvalet i november 2010. Jag vill uttrycka mitt fulla stöd för president Alassane Ouattara, hans regering och Elfenbenskustens befolkning i deras arbete med försoning, återhämtning och hållbar utveckling. Jag vill uppmana till förhandlingar för att återställa ordning, fred, stabilitet och säkerhet i landet i den svåra uppgiften att främja nationell återförening.

  Edite Estrela (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen om situationen i Elfenbenskusten, där den tidigare presidenten Laurent Gbagbos försök att ta makten med våld fördöms och framhåller att han måste lämna över makten omedelbart till den demokratiskt valda presidenten Alassane Ouattara, så att fred och demokrati kan återställas i landet.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Félix Houphouët-Boignys storslagna vision till trots är Elfenbenskusten i dag ett land som slits i stycken av konflikten mellan Laurent Gbagbo och Alassane Ouattara, som hotar att fortsätta i det oändliga. Elfenbenskustens befolkning har med oro och rädsla åsett hur de båda fraktionernas militära styrkor närmar sig och fruktat att säkerheten ska kollapsa och att landet ska destabiliseras ännu mer. Elfenbenskusten är ännu ett exempel på faran med diktatoriskt ledarskap som fortsätter över tiden och som när det väl är borta lämnar efter sig ett institutionellt vakuum och en avsaknad av demokratisk praxis och utövande av friheter.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) EU har i överensstämmelse med den förebild som dess existens innebär en historisk plikt att protestera mot alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna och främja respekt för befolkningarnas rätt till självbestämmande, både genom fördömanden och genom utvecklingsprogram. Vi har nyligen sett en våg av våld och bekräftade massakrer i Elfenbenskusten, där demokratiseringsprocessen inte accepteras av alla ivorianer. Parlamentet har antagit flera resolutioner om den politiska situationen i det landet, särskilt den 16 december 2010.

Andra EU-institutioner och internationella institutioner som FN:s säkerhetsråd och myndigheten för ledarna för Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas) har fördömt våldet och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i landet sedan valresultatet, som bekräftats av FN, inte accepterats av den avsatte presidenten Laurent Gbagbo, vilket har lett till en våg av våld i landet med hundratals döda och omkring en miljon flyktingar som resultat. Jag instämmer därför med de åtgärder som läggs fram här och röstar för förslaget, och jag anser att parlamentet bör förespråka en utrikespolitik som bygger på värden och inte bara på ekonomiska intressen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade inte för resolutionen, och vi är fortfarande oroade över krigssituationen i Elfenbenskusten, landets förlamade ekonomi och det mycket utbredda våld som folket utsätts för, vilket har förvandlats till en humanitär kris.

Vi vet att orsakerna till den allvarliga situationen i Elfenbenskusten går långt tillbaka i tiden. Detta gäller särskilt fattigdomen och de sociala orättvisorna, som är arvet efter den tidigare kolonialismen och de strukturella anpassningsplaner som Internationella valutafonden (IMF) har ålagt landet i åratal.

De senaste fyra månadernas lidande efter valet har visat att det verkligen är beklagligt att världssamfundet, inklusive EU, inte i tillräcklig utsträckning har utnyttjat de diplomatiska kanalerna för att nå en fredlig politisk lösning på krisen. Frankrikes roll är särskilt olycklig, eftersom man har föredragit militära ingripanden i stället för att använda de diplomatiska kanalerna.

Vi kräver därför att kriget och våldet från alla parters sida upphör, och uppmanar EU att agera därefter.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Denna resolution är ett praktexempel på trolöshet och svek. Man lyckas med den häpnadsväckande bedriften att inte säga något negativt alls om Alassane Ouattaras läger, trots att FN på plats håller på att utreda de ohyggligheter som sker i lägret. Ändå stöder ni förbehållslöst Ouattara, en muslim som inte kommer från Elfenbenskusten och har utbildats vid IMF i Washington. Resolutionen höjer FN:s uppdrag i Elfenbenskusten (Unoci) till skyarna, trots att FN var tvunget att be Frankrike om hjälp för att skydda sitt uppdrag, särskilt för att garantera skyddet för utländska medborgare.

Det här är verkligen ett utmärkt exempel på effektivitet och användbarhet! När det gäller era krav på att valresultatet ska upprätthållas skulle det vara bra om ni uppmärksammade detta i lika hög grad när europeiska nationer förkastar de fördrag som ni lägger fram för dem. Ni stöder ju bara de resultat som passar er. En sådan kortsiktig svartvit inställning kan inte godkännas, och detsamma gäller för resolutionen, som till och med är ännu sämre informerad än de europeiska tidningsartiklar som den verkar bygga på.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen eftersom Elfenbenskusten under de senaste fyra månaderna har störtats in i en djup politisk kris till följd av den sittande presidenten Laurent Gbagbos vägran att lämna över makten till den lagligt valde presidenten Alassane Ouattara, trots att han vann presidentvalet i november 2010 och har erkänts som segrare av världssamfundet efter det att FN förklarade valresultatet giltigt. Alla diplomatiska insatser för att söka en fredlig lösning på det politiska dödläget efter valet, inklusive insatserna från Afrikanska unionen, Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap och Sydafrikas president, har misslyckats. Sedan mitten av februari har striderna intensifierats både i huvudstaden och i den västra delen av landet, med oroande rapporter som tyder på en ökad användning av tungt artilleri mot civila. Fruktansvärda grymheter har begåtts i Elfenbenskusten, fall av sexuellt våld, påtvingade försvinnanden, utomrättsliga avrättningar och ett överdrivet och urskillningslöst bruk av våld mot civila, som alla utgör brott mot mänskligheten. Parlamentet uppmanar därför president Alassane Ouattara att främja fred och nationell återförsoning.

  Giovanni La Via (PPE), skriftlig. – (IT) Den allvarliga politiska och institutionella kris som har skakat Elfenbenskusten i flera månaders tid vid det här laget har gett upphov till en våldsvåg som inte verkar ha något slut i sikte. Jag fördömer starkt den tidigare presidenten Laurent Gbagbos försök att bortse från ett lagligt valresultat, som innebär att han besegrades av Alassane Ouattara. Sedan dess har ett gerillakrig härjat i flera månader i Elfenbenskustens städer mellan den avgående presidentens anhängare och folket. Jag anser att EU, särskilt i sådana här situationer då de grundläggande mänskliga rättigheterna och det demokratiska idealet i sig allvarligt äventyras, klart och tydligt måste göra sin röst hörd genom att fördöma sådana handlingar och visa sitt starka ogillande och sin indignation.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar resolutionen där parlamentet uppmanar alla politiska krafter i Elfenbenskusten att respektera den vilja som folket fritt gav uttryck för i resultatet av presidentvalet den 28 november 2010, som tillkännagavs av Elfenbenskustens oberoende valkommission (CEI) och bekräftades av FN:s generalsekreterares särskilda representant, enligt vilket Alassane Dramane Ouattara valts till Elfenbenskustens president. Resolutionen uppmanar också alla parter i Elfenbenskusten att särskilt avstå från och förhindra alla former av olagligt tvång och kränkningar av de mänskliga rättigheterna och att skydda civila mot detta.

Resolutionen fördömer också på kraftigast möjliga sätt den tidigare presidenten Laurent Gbagbos och hans anhängares försök att inkräkta på det ivorianska folkets vilja genom att underblåsa våld och undergräva valförfarandets legitimitet. I detta sammanhang betonar parlamentet att resultat av demokratiska val måste respekteras fullt ut av alla deltagare, inklusive de besegrade kandidaterna, och understryker att om detta resultat inte godkänns skulle det innebära att fred och stabilitet i Elfenbenskusten ytterligare äventyras.

  Nuno Melo (PPE), skriftlig. – (PT) Respekt för demokratin är en omistlig princip för EU. Vi måste därför starkt fördöma händelserna i Elfenbenskusten. Att Laurent Gbagbo har brukat våld mot civila i Elfenbenskusten efter det att han förlorade valet är oacceptabelt, och han måste därför avgå och omedelbart överlämna makten. De ansvariga får inte gå ostraffade, och vi måste göra allt som står i vår makt för att identifiera och åtala dessa personer, på internationell nivå om så krävs, varigenom EU kommer att kunna tillhandahålla nödvändigt stöd för undersökningarna.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Efter valresultatet i Elfenbenskusten var president Laurent Gbagbo – som demokratiskt hade röstats ut – inte beredd att avgå från sitt ämbete. Varken försöken att förhandla eller internationell kritik hade någon verkan, vilket ledde till en kris med våldsamma konfliktincidenter. Det är viktigt att upprätthålla de internationella påtryckningarna, till exempel genom att fördöma människorättskränkningarna och brotten mot den humanitära rätten i starkast möjliga ordalag och genom att införa sanktioner.

Insatserna när det gäller bortförda civila, inklusive EU-medborgare, är lika viktiga. I resolutionen behandlas dock enbart de grymheter som begåtts av den besegrade presidenten Laurent Gbagbo, och inte de anklagelser som riktats mot den nyligen valde presidenten Alassane Ouattaras trupper. Det får inte göras någon skillnad på vem som begår våldshandlingar.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) EU måste i starkast möjliga ordalag fördöma de allvarliga människorättskränkningar och våldshandlingar som begåtts av den besegrade presidenten Laurent Gbagbo. Om överträdelserna av den humanitära rätten fortsätter är det också viktigt att våldsbrott på båda sidor bestraffas, det vill säga även de våldsbrott som den nye presidenten Alassane Ouattara har anklagats för. För offren för våldsamma angrepp spelar det ingen roll vem som gav order om våldet. I detta avseende anser jag att resolutionen är alltför ensidig.

  Maria do Céu Patrão Neves (PPE), skriftlig. – (PT) Med tanke på den politiska kris med allvarliga sociala konsekvenser som Elfenbenskusten genomgår välkomnar jag EU:s åtagande som uttrycktes av kommissionsledamot Kristalina Georgieva om att EU ska hjälpa till att lösa den humanitära krisen.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Jag är för. Jag håller med dem som 1. beklagar att det politiska dödläget efter valet inte löstes på fredlig väg och att alla diplomatiska ansträngningar i detta syfte har varit gagnlösa, 2. dem som fördömer den tragiska förlusten av liv och egendom till följd av våldet efter valet och uppmanar Laurent Gbagbo och Alassane Ouattara att garantera respekten för de mänskliga rättigheterna och rättsordningen, och 3. uppmanar Ouattara och Gbagbo att ta sitt ansvar för att förhindra allt våld och repressalier efter striderna i landet och visa sitt åtagande för en fredlig demokratisk övergång.

  Licia Ronzulli (PPE), skriftlig. – (IT) Under de senaste fyra månaderna har Elfenbenskusten störtats in i en djup politisk kris. Den avgående presidenten Laurent Gbagbos vägran att lämna över makten till Alassane Ouattara, vinnaren i presidentvalet i november 2010, har utlöst en våldsspiral över hela landet som inte visar några tecken på att avta. Striderna har intensifierats sedan i mitten av februari både i huvudstaden och i den västra delen av landet, och oroande nyheter om ökat bruk av tungt artilleri mot civila fortsätter att nå oss. Hittills har världssamfundets diplomatiska insatser inte gett några resultat, trots att FN har bekräftat valresultatet. Det är nu dags att fördöma den tidigare presidenten Gbagbos och hans anhängares försök att inkräkta på det ivorianska folkets vilja. Laurent Gbagbo måste omedelbart avgå och överlämna makten till den rättmätige presidenten Alassane Ouattara.

  Michèle Striffler (PPE), skriftlig. – (FR) Elfenbenskusten har sedan fyra månader tillbaka störtats in i en djup politisk kris till följd av den tidigare presidenten Laurent Gbagbos vägran att överlämna makten till den rättmätige presidenten Alassane Ouattara. Denna situation får särskilt förödande humanitära konsekvenser. Våldet efter valet har gett upphov till över en miljon internt fördrivna personer och flyktingar. Dessutom kan denna massinströmning av flyktingar förvärra de påtagliga spänningarna i regionen. Krisen kommer därför förmodligen att fortsätta. Jag välkomnar kommissionens beslut att femfaldigt öka det humanitära stödet, vilket innebär att EU:s bistånd ökas till 30 miljoner euro, men det är viktigt att vi i EU gör allt vi kan för att hjälpa de mest sårbara befolkningsgrupperna och övervaka deras föränderliga behov.

  Dominique Vlasto (PPE), skriftlig. – (FR) Jag tyckte att det var viktigt att stödja den här resolutionen, som tydligt fördömer de grymheter som begås mot civilbefolkningen av de milisgrupper som är lojala mot den avgående ivorianske presidenten Laurent Gbagbo. Ett slut på konflikten med diplomatiska medel skulle naturligtvis ha varit att föredra, men omfattningen av våldet i Abidjan och den avsatte presidentens hårda och självdestruktiva attityd krävde ett FN-ingripande för att skydda civilbefolkningen och hjälpa den rättmätige presidenten Alassane Ouattara att överta makten. Resolutionen stöder därför ingripandena av franska styrkor under FN:s kontroll, som hjälper till att upprätthålla lagen och valresultatet och att skydda civilbefolkningens liv, däribland EU-medborgare. När rättsordningen har återställts måste de rättmätiga ivorianska myndigheterna med världssamfundets stöd se till att Laurent Gbagbo, den förlorande kandidaten i presidentvalet nyligen, tillsammans med alla personer i ledande ställning som misstänks för människorättskränkningar, åtalas för sina handlingar. Avslutningsvis anser jag att EU måste stå fast vid sitt åtagande att tillhandahålla långsiktigt stöd till Elfenbenskusten för att bidra till nationell återförsoning och återuppbygga och stabilisera landet.

Översyn av den europeiska grannskapspolitiken (B7-0198/2011)

  Luís Paulo Alves (S&D), skriftlig. – (PT) Jag röstar för det här betänkandet eftersom det innehåller viktiga mål som viseringslättnader, frihandelsavtal, kontakter med civilsamhället och icke-våld när det gäller EU:s ingripande i konflikter samt självbestämmande och territoriell integritet.

  Zigmantas Balčytis (S&D), skriftlig. – (LT) Sedan den europeiska grannskapspolitiken inrättades 2004 har den lett till en förstärkning av förbindelserna med partnerländerna. Det östliga partnerskapet utgör en meningsfull politisk ram för att skapa fördjupade förbindelser med och bland partnerländerna utifrån principer om delaktighet och ansvar. Bland prioriteringarna för det östliga partnerskapet finns utveckling av demokrati, goda styrelseformer och stabilitet, ekonomisk integration och konvergens med EU:s politik, särskilt miljöfrågor, klimatförändringar och energitrygghet. Genomförandet av den europeiska grannskapspolitiken står dock inför vissa hinder, och översynen måste därför omfatta tydligt fastställda åtgärdsprioriteringar, tydliga riktmärken och prestationsbaserad differentiering. Den europeiska grannskapspolitiken måste fortsätta att grundas på principerna om demokrati, rättsordning och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och den måste stödja de politiska, sociala och ekonomiska reformer som genomförs av våra närmaste partnerländer.

  Elena Băsescu (PPE), skriftlig. – (RO) Jag röstade för kommissionens och rådets initiativ att se över den europeiska grannskapspolitiken – den östliga dimensionen. Denna politik har gett resultat tack vare sin flexibilitet och måste nu anpassas till den nya verkligheten i Europa. Det är just därför den måste anpassas bättre till de särskilda omständigheterna i varje land som ingår i programmet.

Jag anser att det viktigaste övervägandet bör vara partnerstaternas engagemang, inte deras geografiska läge. Folket står emellertid i centrum för de reformer som genomförs i en stat. Länderna i öster och söder måste åtnjuta samma möjligheter, vilket innebär att det är nödvändigt att justera grannskapspolitiken. De tidigare sovjetstaterna behöver också samarbeta med EU, en uppfattning som Joe Biden stödde under sitt besök i Chişinău nyligen. Jag vill påpeka att Republiken Moldavien är den mest reformvilliga staten inom det östra partnerskapet.

  Vilija Blinkevičiūtė (S&D), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen eftersom översynen av den europeiska grannskapspolitikens östliga dimension omfattar så viktiga mål som demokratiska processer, goda styrelseformer och stabilitet, ekonomisk integration, miljöfrågor, klimatförändringar och energitrygghet. Europaparlamentet anser att korruptionsbekämpningen, särskilt inom rättsväsendet och polisen, bör vara en fråga av högsta prioritet när EU ska utveckla sina förbindelser med de östliga partnerländerna. Dessutom är det nödvändigt att intensifiera kampen mot den organiserade brottslighetens internationella nätverk och öka det polisiära och rättsliga samarbetet med EU-organ. Det är mycket viktigt att organisationerna i det civila samhället aktivt fortsätter sitt arbete, särskilt på människorättsområdet, genom att främja demokratisering och mediefrihet. Jag vill framhålla betydelsen av yttrandefrihet och fria och oberoende medier, inklusive internet, för utvecklingen av demokratier. Jag vill även betona vikten av fackföreningar och social dialog som ett led i de östliga partnerländernas demokratiska utveckling.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE), skriftlig. – (RO) Kommissionens rapporter om den europeiska grannskapspolitiken skildrar inte bara de verkliga fördelarna med en politik för god grannsämja, utan även utmaningarna i samband med detta. Den europeiska grannskapspolitiken måste ses över, och EU bör ändra sitt förhållningssätt till de framsteg som grannländerna gör när det gäller socioekonomiska reformer genom att ge dem finansiellt och politiskt stöd och anpassa stödet till varje lands särskilda behov.

Det östliga partnerskapet utgör en politisk ram för att befästa förbindelserna mellan EU och dess östra grannar och för fortsatta socioekonomiska reformer i partnerländerna.

Varje lands framsteg måste bedömas genom en jämförande analys som grundas på i förväg fastställda kriterier, men inte utan att väga in varje lands särdrag. ”Ett europeiskt perspektiv, bland annat artikel 49 i fördraget om Europeiska unionen”, skulle kunna utgöra en drivkraft för reformer i dessa länder. Europaparlamentet måste spela en viktig roll, både i fastställandet av bedömningskriterierna och i insatserna för ökad frihet och demokrati i våra grannpartnerländer.

  Mário David (PPE), skriftlig. – (PT) Jag vill börja med att gratulera min kollega Marek Siwiec till hans utmärkta arbete och till samarbetet, eller snarare sammanfattningen, av de förslag som vi har enats om i fråga om den allmänna principen för översynen av den europeiska grannskapspolitiken. Förutom det jag redan har sagt om resolutionen om den sydliga dimensionen, som jag var föredragande för, vill jag betona behovet av ett nedifrån-och-upp-förfarande för grannskapspolitikens båda dimensioner i framtiden, och även påpeka att ett ökat deltagande från lokalsamhällenas och det civila samhällets sida är det enda sättet att garantera maximal effektivitet i EU:s genomförande av grannskapspolitiken. Jag hoppas dessutom att EU inte kommer att verka för kortsiktig stabilitet på bekostnad av allmänhetens bästa intresse och det ständiga försvaret av folkets enskilda och gemensamma frihet, med särskild inriktning på kvinnors rättigheter, som jag sade i mitt inlägg. Även om jag är oerhört nöjd med de resultat som har nåtts i dessa två betänkanden, beklagar jag dock att parlamentet och kommissionen inte till fullo har utnyttjat detta tillfälle för att en gång för alla skapa en åtskillnad mellan de östliga grannskapsländerna och de länder som eventuellt kommer att bli våra sydliga partner i grannskapspolitiken.

  Diogo Feio (PPE), skriftlig. – (PT) Syftet med resolutionen om den europeiska grannskapspolitikens östra dimension är att rekommendera att man vid nästa strategiska översyn av politiken stärker åtskillnaden mellan staterna baserat på deras respektive ambitioner och åtaganden, när de följs av verkliga framsteg och konkreta åtgärder. Varje partnerlands särskilda karaktär måste beaktas, inklusive deras målsättningar och möjligheter. Grundläggande europeiska värderingar, däribland demokrati, rättstatsprincipen och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, rättsväsendets oberoende och kampen mot korruption utgör hörnstenen i den europeiska grannskapspolitiken, och dessa aspekter bör vara det viktigaste riktmärket i utvärderingen av de östliga partnerländernas roll. Pressfrihet och korruptionsbekämpning bör också vara en prioritering för EU i uppbyggandet av förbindelserna med dessa länder, och detta bör även återspeglas i den allmänna ramen för den institutionella utvecklingen.

  José Manuel Fernandes (PPE), skriftlig. – (PT) EU:s mål är mycket breda och grundas på en utökning av antalet grannskapsländer för att skapa ett omfattande område för fri rörlighet för personer och varor. I detta sammanhang spelar den europeiska grannskapspolitikens strategi för utveckling och tillväxt naturligtvis en viktig roll. Flera instrument och resolutioner har antagits i detta syfte, särskilt det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet, men även de viktiga vägvalen i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag gläder mig därför över att betänkandet och de föreslagna åtgärderna har antagits, särskilt ökad finansiering och utökat samarbete från flera olika sektorer samt beslutet att hålla ett andra toppmöte för det östliga partnerskapet under andra halvåret 2011. Jag vill påpeka att det är viktigt att EU breddar sin dialog med organisationer inom det civila samhället i dessa länder, främjar frihandel och stabilitet, uppmuntrar erfarenhetsutbyte och rörlighet mellan medlemsstaterna och dessa länder samt främjar en multilateral dialog.

  Juozas Imbrasas (EFD), skriftlig. – (LT) Jag röstade för resolutionen eftersom översynen av den europeiska grannskapspolitikens östliga dimension omfattar så grundläggande mål som demokrati, rättsstatsprincipen, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, marknadsekonomi, hållbar utveckling samt god samhällsstyrning. Parlamentet betonar att den europeiska grannskapspolitiken fortfarande är en strategiskt viktig ram för att fördjupa och stärka förbindelserna med våra närmaste partner, för att på så sätt stödja deras politiska, sociala och ekonomiska reformer. Parlamentet understryker likaså vikten av att principen om gemensamt ansvar upprätthålls i utarbetandet och genomförandet av program och åtgärder.

Inledandet av det östliga partnerskapet utgör en politisk ram för att utöka den europeiska grannskapspolitikens östliga dimension i syfte att fördjupa och stärka förbindelserna mellan EU och dess grannländer i öster, för att på så sätt främja politisk associering, ekonomisk integration och lagstiftningsmässig tillnärmning och samtidigt stödja politiska och socioekonomiska reformer i partnerländerna. Jag vill påpeka att ekonomiska reformer och politiska reformer måste gå hand i hand, och att goda styrelseformer endast kan bli verklighet genom en öppen och insynsvänlig beslutsprocess grundad på demokratiska institutioner. Det är särskilt viktigt att ytterligare främja regionalt samarbete kring Svarta havet och förstärka EU:s politik gentemot Svartahavsområdet, till exempel genom att lansera en fullvärdig EU-strategi för Svarta havet och tillhandahålla tillräckliga ekonomiska och mänskliga resurser för ett effektivt genomförande av den.

  Cătălin Sorin Ivan (S&D), skriftlig. – (EN) Jag har alltid stött EU:s östra grannskapspolitik, vilket framgår av mitt tidigare arbete på det här området. Jag stöder översynen av den europeiska grannskapspolitiken, främst eftersom en översyn skulle vara effektiv för att garantera att mänskliga rättigheter och politiska principer integreras i högre grad i analysen av den politiska situationen i tredjeländer. Resolutionen lyfter fram den positiva utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter och demokratisering i vissa partnerländer och negativ utveckling i andra, särskilt i Vitryssland. Jag tycker också att det är viktigt att man ägnar särskild uppmärksamhet åt rörligheten för studenter, akademiker, forskare och affärsmän genom att tillhandahålla de resurser som behövs och stärka och utöka de befintliga stipendieprogrammen. Av dessa skäl stöder jag översynen av den europeiska grannskapspolitiken.

  Petru Constantin Luhan (PPE), skriftlig. – (RO) Syftet med översynen av grannskapspolitiken måste även fortsättningsvis vara att lösa de särskilda problem som de regioner som är belägna vid EU:s gränser ställs inför. Jag anser att det krävs en betydande administrativ kapacitet för att hantera de mångskiftande problemen. Förutom de demografiska utmaningarna, klimatförändringen, ekonomisk konkurrenskraft och livskvalitet, måste de regioner som gränsar till länder som inte är EU-medlemmar hantera en rad olika konsekvenser av problem som inte har lösts ordentligt. Så är till exempel fallet med hanteringen av naturkatastrofer. Det är oerhört svårt att ingripa i nödsituationer om grannländerna inte har resurser för att bemöta problemen, och ingen region kan hantera en sådan situation på egen hand. Därför föreslog jag att de regioner som gränsar till EU och som i sin tur gränsar till minst två länder som inte är EU-medlemmar, bör betraktas som ”plattformsregioner” och stödjas därefter. Grannskapspolitiken måste beakta kapaciteten hos de EU-regioner som har yttre gränser så att det blir möjligt att hantera mycket mer komplexa problem. Motsvarande ekonomiskt stöd måste också anslås för detta.

  David Martin (S&D), skriftlig. – (EN) Jag röstade för denna resolution och uppmuntrar länderna i området att samarbeta mer med varandra och att inleda en utökad och förlängd dialog, på alla berörda plan, om frågor som frihet, säkerhet och rättvisa, och framför allt gränsförvaltning, migration och asyl, bekämpning av organiserad brottslighet, människohandel, olaglig invandring, terrorism, penningtvätt och narkotikasmuggling samt polisiärt och rättsligt samarbete. I resolutionen påminner parlamentet om att goda grannförbindelser är en av de viktigaste förutsättningarna för de länder i den europeiska grannskapspolitiken som vill avancera mot ett EU-medlemskap.

  Jean-Luc Mélenchon (GUE/NGL), skriftlig. – (FR) Den nya europeiska grannskapspolitiken som vi har utlovat är bara mer av samma sak, med några extra glimtar av demokratiskt klarsinne. När det gäller den östliga dimensionen finns allt med: frihandelsområdet, stöd till Nabucco- och Agriprojekten, och utlokalisering av ”hanteringen av migrationsströmmar”. Inget har förändrats. Jag röstade emot. EU är varken en stat eller en demokrati, och ändå försöker det agera som en imperialistmakt.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. – (DE) Ursprungligen utelämnades de tre länderna i Sydkaukasien från den europeiska grannskapspolitiken och inbegreps endast i grannskapspolitikens aktionsradie. Handlingsplaner för att fördjupa de bilaterala förbindelserna är ett viktigt instrument i den europeiska grannskapspolitiken, och är individuella för varje land eftersom varje land i praktiken måste gå sin egen väg. Särskilt Sydkaukasien kännetecknas av en rad konflikter, och till och med experterna anser att det i vissa fall kommer att bli mycket svårt att finna en slutlig lösning.

I detta sammanhang är det viktigt att ständigt påpeka att EU:s grannskapspolitik inte automatiskt leder till anslutning (som i utvidgningsprocessen). Den handlar snarare om säkerhetspolitiska aspekter och ökad stabilitet. Detta uttrycks inte tillräckligt tydligt i resolutionen, och därför röstade jag inte för den.

  Franz Obermayr (NI), skriftlig. – (DE) Den europeiska grannskapspolitiken är ett instrument för att garantera stabilitet och främja fredliga och demokratiska strukturer och dessutom fördjupa de bilaterala förbindelserna med alla länder som omger EU. När det gäller länderna i Sydkaukasien i synnerhet finns det mycket att göra eftersom konflikter regelbundet uppstår i regionen. Den europeiska grannskapspolitiken varken får eller bör vara ett preliminärt skede i utvidgningspolitiken. Jag anser inte att detta klargörs i resolutionsförslaget och kan därför inte stödja det.