Talmannen. − Nästa punkt är frågestunden (B7-0303/2011). Vänligen notera att vi är 40 minuter sena.

Följande frågor har ställts till kommissionen.

  Gay Mitchell (PPE). - (EN) Herr talman! Jag vet att jag slår in öppna dörrar genom att ta upp detta, men jag vill upprepa att det verkligen inte är acceptabelt att frågestunden går till på det här sättet.

Det finns inget parlament i världen för vilket frågestunden inte är heligt. Jag ber er än en gång att ta upp detta med presidiet.

  Talmannen. − Herr Mitchell! Det är inte en fråga för presidiet utan för talmanskonferensen, men Swoboda-reformerna kommer säkerligen att innehålla förslag om hur detta ska åtgärdas. Jag håller med dig. Det är fullständigt oacceptabelt, men jag övertog ordförandeskapet först kl. 19.40 så jag bär egentligen inte ansvaret för förseningen.

Fråga nr 16 från Georgios Papanikolaou (H-000154/11)

Angående: Prognoser i nya budgetplanen när det gäller bekämpning av ungdomsarbetslöshet

I huvudinitiativet ”En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen” understryks att sysselsättningsprocenten på grund av krisen har fallit under 69 procent och arbetslösheten ökat till 10 procent. Om man utgår från att arbetsmarknaden stabiliseras under 2010–2011 kommer målet om en sysselsättningsprocent på 75 procent fram till 2020 att kräva att sysselsättningen i genomsnitt ökar med något mer än en procent per år. Samtidigt med detta närmar sig arbetslösheten bland unga personer under 25 20 procent och det faktum att den ekonomiska krisen håller i sig leder till att sysselsättningssiffrorna minskar, i stället för att enligt målet öka med en procent per år.

Kommissionen uppmanas svara på följande:

På vilka sätt och med hjälp av vilka budgetprognoser ämnar kommissionen stärka försöken att nå målet om att öka sysselsättningen i EU från och med nästa år med en procent i genomsnitt?

Tror kommissionen att det faktum att man i nästa års budget inför begränsningar överlag kommer att inverka negativt på de belopp som anslås för utbildning, yrkesutbildning och stärkandet av sysselsättningen i EU?

  László Andor, ledamot av kommissionen. − (EN) Som ni alla vet är EU:s huvudmål inom Europa 2020-strategin att öka sysselsättningsnivån till 75 procent, rädda minst 20 miljoner människor från fattigdom och social utestängning och minska andelen elever som slutar skolan i förtid till mindre än 10 procent samt se till att minst 40 procent av den yngre generationen kommer att ha en universitetsexamen 2020.

Kommissionen hjälper medlemsstaterna att nå dessa mål genom finansiellt stöd, särskilt Europeiska socialfonden, politisk samordning och politisk vägledning på EU-nivå inom ramen för den europeiska terminen. 2011 års gemensamma rapport om sysselsättningen, vilken utgår från kommissionens bedömning av medlemsstaternas utkast till nationella reformprogram, uppmanar medlemsstaterna att förbättra arbetsmarknadens funktion genom att införa mer sysselsättningsvänliga beskattningssystem och göra det lönsamt att arbeta, se till att löner återspeglar den produktionsmässiga utvecklingen, införa flexibla arbetsformer för att främja en större integration av kvinnor på arbetsmarknaden, se till att pensionsreformer inbegriper ett direktare samband mellan sen pension och större pensionsrättigheter, undanröja incitament för tidig pension och anpassa arbetslöshetsersättningar efter konjunkturcykeln.

Detta innebär att säkerhetsnäten bör stärkas när de behövs som mest, liksom vi har sett de två senaste åren, och att pengar sparas när goda tider råder. Det är upp till varje land att avgöra när exakt det råder goda tider. Förhoppningsvis kommer vi alla att ha åstadkommit detta om ett par år. Under de nuvarande, mycket besvärliga omständigheterna är det dock också viktigt att de offentliga arbetsförmedlingarna tillhandahåller bättre tjänster i fråga om jobbsökande. Vi måste även minska segmenteringen på arbetsmarknaden. Det finns faktiskt bevis på att särskilda grupper, särskilt de som har tillfälliga eller osäkra kontrakt, har drabbats mycket hårdare till följd av krisen. Detta är skälet till att kommissionen har uppmanat medlemsstaterna att införa tillsvidarekontrakt med gradvist ökande skyddsrättigheter.

Även om Europeiska socialfonden är liten i förhållande till nationella statsbudgetar har den hjälpt medlemsstaterna komma igenom den senaste ekonomiska krisen. I linje med kommissionens meddelande om budgetöversynen och slutsatserna i den femte rapporten om social sammanhållning ger Europa 2020-strategin både en klar uppsättning gemensamma prioriteringar och ramen för fastställande av finansieringsprioriteringarna efter 2013 i överensstämmelse med målen en smart och hållbar tillväxt för alla samt utveckling av det mänskliga kapitalet. Kommissionen kommer att lägga fram sina förslag för nästa fleråriga budgetram i slutet av juni.

När det gäller budgeten för 2012 vill jag påpeka att det budgetförslag som antogs av kommissionen den 20 april är i linje med Europeiska rådets slutsatser av den 24–25 mars, som anger att arbetet med att konsolidera budgeten måste kompletteras med tillväxtfrämjande strukturella reformer. Medlemsstaterna kommer därför att genomföra åtgärder för att investera i utbildning. Kommissionen har bedrivit en restriktiv politik när det gäller administrativa utgifter, med en nominell frysning av kommissionens administrativa utgifter. Kommissionen har dock föreslagit att öka sina åtagande- respektive betalningsbemyndiganden med 3,7 respektive 4,9 procent, med tonvikt på utgifter som har att göra med Europa 2020-strategin inklusive ESF, programmet för livslångt lärande, programmet Aktiv ungdom, det sjunde ramprogrammet för forskning samt konkurrens- och innovationsprogrammen.

  Georgios Papanikolaou (PPE). – (EL) Tack för ditt svar, herr kommissionsledamot. Jag vill självklart påminna om att arbetslösheten, särskilt bland de europeiska ungdomarna, för närvarande är på nästan 20,5 procent och i vissa fall utom kontroll. Enligt de uppgifter som jag har till mitt förfogande är den på 43,5 procent i Spanien, och i Grekland är den på nästan 36 procent – och jag upprepar att det handlar om ungdomsarbetslösheten. Denna allvarliga situation är en engångsföreteelse som vi inte kunde ha förutsett för två eller tre år sedan. Kan vi därför förvänta oss ett annat ingripande från kommissionens sida i denna särskilda situation, utöver det som du har berättat om?

  Gay Mitchell (PPE). - (EN) Herr kommissionsledamot! Kan du tänka dig en områdesinriktad lösning på problemet med ungdomsarbetslösheten? Du kommer att märka att den största arbetslösheten finns bland människor som har lägsta möjliga utbildningsnivå, som kanske bor i lokala boendeinrättningar, som saknar tillgång till utbildning och som lever på socialbidrag.

Det finns exempel på lokal utveckling där man har börjat åtgärda detta problem ur ett områdesspecifikt perspektiv. Kan kommissionen tänka sig att göra något tillsammans med medlemsstaterna för att försöka ta itu med de områden som har den högsta arbetslösheten?

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Såsom vi redan har hört finns det en enorm arbetslöshet bland ungdomar i såväl Grekland som Europa. Samtidigt är ungdomar, kvinnor och invandrare de mest utsatta människorna i samhället när det gäller den godtycklighet som råder bland arbetsgivare. Med detta menar jag agerande som strider mot arbetsrättigheter och bristande hänsyn till kollektivavtal. Jag vill därför fråga dig, herr kommissionsledamot, vilka åtgärder du tänker vidta för att skydda unga arbetstagare från osäkra jobb och godtyckligt agerande från arbetsgivarnas sida.

  László Andor, ledamot av kommissionen. − (EN) Situationen i EU är mycket varierande. Den allmänna statistiken – genomsnitten – visar på mycket dåliga siffror och är verkligen oroväckande. Till saken hör dock att vissa länder har relativt goda resultat och lyckas bekämpa arbetslösheten bland ungdomar även under nedgången. Så är särskilt fallet i Nederländerna och Österrike och i viss mån även i Tyskland. Länder med sämre resultat kan dra lärdom av dessa erfarenheter.

Den framgångsrika modellen har flera delar, och det finns också flera skäl till misslyckande i vissa länder där arbetslösheten bland ungdomar har stigit till en tredjedel av åldersgruppen. Det finns ganska många länder – mer än sex stycken – i den andra gruppen just nu. Länken mellan utbildningssektorn och arbetsmarknaden är absolut avgörande för att förbättra resultatet inom utbildningssystemet – möjligheterna till yrkesutbildning och fortbildning är särskilt viktiga – så vi förespråkar reformer som går i denna riktning.

Bättre anställningsavtal har utan tvekan en funktion att fylla. Detta är anledningen till att vi, i flaggskeppsinitiativet ”En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen” och i efterföljande dokument, betonade problemet med segmentering och förespråkade användning av tillsvidarekontrakt, som kan vara av större betydelse men som särskilt hjälper den yngre generationen.

Vi har också förespråkat ungdomsgarantier, som med framgång har tillämpats i några medlemsstater, och möjligheterna till en utökad användning av dessa är mycket goda. Jag vill även betona ESF:s särskilda ungdomsprogram. Jag har sett ganska många av dessa, och jag anser att de är mycket viktiga, särskilt där risken för marginalisering och brist på sysselsättningsmöjligheter innebär en stor social risk. Jag anser att Europeiska socialfonden kan användas på ett innovativt sätt, och det finns många mycket goda exempel på detta.

Vi är villiga att inleda bra projekt som kan ge sysselsättnings- och lärandemöjligheter där ungdomar bor, men det finns också många exempel som ger möjligheter till utlandsjobb. Jag anser att vi, särskilt i dessa tider, också måste uppmärksamma ungdomarna om behovet av rörlighet och de möjligheter som finns utomlands. Vi måste hjälpa till att främja färdigheter och sprida information (Eures-nätverket är mycket användbart i detta avseende och det är vad kommissionen direkt stöder) samt även främja rörligheten, eftersom arbetstillfällen och lediga jobb mycket ofta dyker upp i olika regioner eller olika länder. En ung människa borde inte se detta som något hinder.

  Talmannen. − Fråga nr 17 från Seán Kelly (H-000158/11)

Angående: Den gemensamma jordbrukspolitiken och den fleråriga budgetramen efter 2013

Behovet av en välfinansierad gemensam jordbrukspolitik som bidrar till kollektiva nyttigheter såsom en säker och hållbar livsmedelstillgång för EU, säkerställer ett stabilt livsmedelsprissystem både vid gårdsförsäljning och vid butiksförsäljning och stödjer en livfull landsbygdsekonomi, är nu viktigare än någonsin, särskilt i ljuset av den senaste tidens höjda energipriser och den instabilitet som råder i vissa delar av världen.

Kan kommissionen bekräfta att en välfinansierad gemensam jordbrukspolitik, med en bibehållen andel av EU-budgeten, kommer att utgöra en central del i alla reformer som rör den fleråriga budgetramen, mot bakgrund av den centrala roll som den gemensamma jordbrukspolitiken spelar när det gäller att bidra till sådana kollektiva nyttigheter?

Fråga nr 18 från Brian Crowley (H-000192/11)

Angående: Finansieringen av GJP efter 2013

Kan kommissionen bekräfta sitt stöd till en stark och välfinansierad gemensam jordbrukspolitik under nästa fleråriga budgetram?

  Dacian Cioloş, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman, ärade ledamöter! Den framtida gemensamma jordbrukspolitiken måste motsvara de utmaningar som jordbruket står inför. Här tänker jag på tryggad livsmedelsförsörjning, stabilisering av jordbruksinkomster och framställning av högkvalitativa, oerhört säkra livsmedelsprodukter. Samtidigt måste dock den gemensamma jordbrukspolitiken motsvara de miljömässiga och territoriella utmaningarna och målen i Europa 2020-strategin och samtidigt även främja jordbruksindustrins och landsbygdens konkurrenskraft och hållbarhet.

Kommissionen tänker föreslå en ambitiös och omfattande reform av den gemensamma jordbrukspolitiken som kommer att kräva att jordbrukare i betydande omfattning bidrar till uppfyllandet av målen i Europa 2020-strategin. Den samlade effekten av det så kallade gröna inslaget i direktstöd och bättre riktade åtgärder för landsbygdsutveckling kommer att innebära att den gemensamma jordbrukspolitiken ger ett starkare och mer omfattande svar på tillgången till miljömässiga kollektiva nyttigheter.

En kraftfull och ambitiös gemensam jordbrukspolitik kräver även en lämplig EU-budget. Därför ska kommissionen lägga fram sina lagstiftningsförslag för nästa fleråriga budgetram i slutet av juni 2011. Efter detta kommer kommissionen att lägga fram förslag om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken under andra hälften av 2011. Syftet är att se till att vi kan samordna ingivandet av lagstiftningsförslag på budgetnivå och samtidigt beakta våra ambitioner för den framtida gemensamma jordbrukspolitiken.

  Seán Kelly (PPE). - (EN) Bara en kort uppföljning. I meddelandet om den gemensamma jordbrukspolitiken mot 2020 säger man att om dessa mål ska kunna uppnås ”krävs att det offentliga stödet till jordbrukssektorn och landsbygdsområden inte tas bort”. Du nämnde det själv, herr kommissionsledamot. Hur ska man enligt din mening se till att detta stöd för den gemensamma jordbrukspolitiken upprätthålls i EU:s nya fleråriga budgetram?

  Liam Aylward (ALDE). - (EN) Herr kommissionsledamot! Som bekant medför tillhandahållandet av kollektiva nyttigheter och tryggad livsmedelsförsörjning oerhörda kostnader. Jordbrukare måste veta vad de kommer att få som kompensation för sitt arbete. De måste också kunna planera för framtiden.

I detta avseende, och när det gäller framflyttandet av förhandlingarna av den gemensamma jordbrukspolitiken, när förväntar kommissionen sig vara i stånd att avslöja de utförliga förslagen för nästa fleråriga budgetram och tilldelningen av budgetanslagen för den gemensamma jordbrukspolitiken? Jag anser att det är absolut nödvändigt att vi vet det så snart som möjligt, eftersom vi som ledamöter nästintill famlar i mörker ovetandes om vilka medel som kommer att finnas till vårt förfogande.

  Janusz Władysław Zemke (S&D). – (PL) Herr kommissionsledamot! Av det som du har sagt verkar det som att det kommer att göras omfattande förändringar i den gemensamma jordbrukspolitiken. Min fråga i samband med detta är följande: Kommer dessa bara att vara kvalitativa förändringar eller finns det planer på att de även ska innefatta ändringar av hur finansiering tilldelas enskilda företag till exempel? I dag är de medel som är öronmärkta för jordbruket uppdelade mycket olika mellan de enskilda länderna.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE). – (RO) Jag riktar mitt innerliga tack till kommissionsledamoten för det svar han gav. I ett globalt index som visar på sårbarhet för stigande livsmedelspriser, är fyra av de 40 länder som hamnar högst upp på indexet medlemsstater i EU. Jag tvivlar inte på att kommissionsledamoten har de bästa avsikter när det gäller budgeten, men i vilken utsträckning kommer den framtida budgeten att både kunna tillgodose livsmedelsbehov och uppfylla de nya miljömålen?

  Dacian Cioloş, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Frågan handlar om hur vi ska kunna bemöta utmaningarna på livsmedelsområdet samtidigt som vi uppfyller de mål för den gemensamma jordbrukspolitiken som fastställs i EU-fördragen samt målen i Europa 2020-strategin. Svaret är att vi kommer att åstadkomma detta genom ett flertal åtgärder som vi planerar vidta inom ramen för reformen, först och främst genom att rikta in de budgetmedel vi förfogar över på ett bättre sätt, se till att vi får en bättre avvägning i betalningarna mellan de olika kategorierna av jordbruksverksamheter och mellan medlemsstaterna och även genom att använda budgeten som ett incitament för jordbrukarna att parallellt med livsmedelsproduktionen även producera varor för marknaden med hjälp av målinriktade jordbruksmetoder.

På så sätt kommer vi att se till att den framtida gemensamma jordbrukspolitiken, som är en sektorspolitik, också tillgodoser våra behov på ett sektorsövergripande sätt, och att de budgetmedel som anslås för den gemensamma jordbrukspolitiken ger ett verkligt europeiskt mervärde. Därför anser jag att vi kan motivera en betydande budget för den gemensamma jordbrukpolitiken, en budget som motsvarar de mål som vi sätter upp för den här politiken. De medel vi anslår kommer naturligtvis att vara proportionerliga till det som den gemensamma jordbrukspolitiken och EU-jordbrukarna producerar i form av varor för marknaden.

Men när vi talar om budgeten måste vi också ta hänsyn till ramen och det allmänna ekonomiska sammanhang som budgetdiskussionerna förs i – det är skälet till att det för närvarande är svårt att tala om exakta siffror. Medlemsstaterna gör insatser för att minska sina utgifter, även på EU-nivå, och vi måste kunna inrikta de finansiella resurser som vi förfogar över på verkliga prioriteringar och mervärde för EU. Seán Kelly, jag anser att vi av dessa anledningar kan motivera en avsevärd budget för den gemensamma jordbrukspolitiken genom att lyfta fram de positiva aspekter som den här politiken har för det europeiska samhället, inte bara när det gäller jordbruksproduktion för marknaderna, utan även produktion som inte kan saluföras – produkter som marknaden inte betalar för. Vi kommer att kunna uppnå våra mål både via betalningar till jordbrukarna och via den andra pelaren – eller via investeringar i stöd till produktion av lokala varor.

Som jag sade i mitt inledande anförande kommer förslagen om den fleråriga ramen i maj, och först därefter, under hösten, kommer kommissionen att lägga fram lagstiftningsförslag. De åtgärder som vidtas i kommissionen är fullständigt konsekventa eftersom vi redan har redogjort för den allmänna inriktningen för politiken i det meddelande som kommissionen offentliggjorde i november förra året. I slutet av juni kommer kommissionen även att lägga fram förslag om den fleråriga budgetramen. På grundval av de förslagen och meddelandet om de allmänna riktlinjerna för reformerna kommer kommissionen därefter att lägga fram lagstiftningspaketet under hösten. Vid den tidpunkten kommer vi säkerligen inte att famla helt i mörkret, eftersom den fleråriga budgetramen redan har lagts fram vid det laget.

De ändringar som görs av den gemensamma jordbrukspolitiken kommer därför inte bara att vara kvalitativa – dvs. förbättra inriktningen för våra mål – utan kommer även att syfta till att fördela betalningarna mellan medlemsstaterna – både inom medlemsstaterna och mellan de olika kategorierna av jordbruksverksamheter, just för att använda de tillgängliga medlen på ett bättre sätt i förhållande till de mål som vi har satt upp. Balanseringen av betalningarna kommer inte bara att bli mer rättvis, utan kommer också att förbättra funktionen hos de olika strukturerna i jordbruksproduktionen för att bemöta de nya mål som vi har satt upp, eftersom förhandsbetalningarna som bygger på historiska anslag inte längre är motiverade under de rådande förhållandena, där vi nu fastställer mycket tydliga mål för den framtida gemensamma jordbrukspolitiken.

Rareş-Lucian Niculescu, hur kommer vi att lyckas säkra en bra avvägning mellan produktionen av varor för marknaden, livsmedelprodukter och miljövaror? Vi kommer inte att åstadkomma detta genom att försöka lägga ännu tyngre bördor på jordbrukarna, utan i stället genom att försöka använda en del av budgeten som ett incitament för att producera varor med hjälp av miljövänliga jordbruksmetoder, men som inte nödvändigtvis kräver en alltför stor ökning av produktionskostnaden. Tack vare detta incitament, och utan att påverka jordbruksproduktionens omfattning i någon högre grad, kommer EU-jordbrukarna att kunna producera varor för marknaden. Men produktionen av varor för marknaden kommer naturligtvis att stå i direkt proportion till omfattningen av den budget som vi kommer att kunna anslå för att täcka kostnaderna i samband med jordbruksmetoder av det här slaget. På så sätt kommer vi att kunna integrera flera olika aspekter i den gemensamma jordbrukspolitiken – ekonomiska aspekter, klimataspekter och aspekter som rör territoriell harmonisering i landbygdsområden – i de mål som vi föreslår i den här reformen.

  Talmannen. − Fråga nr 19 från Spyros Danellis (H-000185/11)

Angående: Innovation och bekämpning av klimatförändringarna

För att EU ska lyckas förverkliga sina ambitiösa klimatmål behövs ny och innovativ teknik. Klimatanpassningen kan förvandlas till en hävstång för utveckling, skapa hundratusental arbetstillfällen och leda till export av teknik på hög nivå. Dessvärre ligger den privata finansieringen av nya små och medelstora högriskföretag fortsättningsvis på låg nivå och den gröna innovationens öde i Europa avgörs i hög grad av de offentliga stöden. Enligt OECD är samordningen av styrelseformer på olika nivåer av avgörande betydelse. I EU finns 27 nationella innovationsstrategier och en uppsjö av program för innovation (t.ex. den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa, planen för energiteknik, NER 300, Europe Innova-initiativet, medel ur sammanhållningsfonden).

Tror kommissionen att det vore ändamålsenligt att ge en specialiserad, övergripande instans i uppgift att förenkla det här systemet och ställa upp gemensamma mål och urvalskriterier samt informera intressenterna om de stödprogram för grön innovation som EU förfogar över?

Skulle kommissionen kunna tänka sig möjligheten att lansera nya incitament, till exempel att årligt pris för klimatinnovation?

  Dacian Cioloş, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Kampen mot klimatförändringarna är en viktig utmaning för EU, och det krävs ökade insatser i form av forskning och innovation för att skapa ett koldioxidsnålt samhälle som kan stå emot klimatförändringarna.

För närvarande finns det inget gemensamt specialiserat organ för dessa områden, och det finns inte heller några särskilda incitament som ett årligt pris för klimatinnovation som nämndes i frågan. Stora insatser har emellertid gjorts för att ta fram en samordnad strategi för EU:s olika politiska åtgärder och program på det här området.

Anledningen till att Europa 2020-strategin och dess flaggskeppsinitiativ ”Innovationsunionen” har inrättats är just att se till att den europeiska ekonomin tar sig ur krisen och kan bemöta de sociala utmaningar som finns. Investeringar i forskning och innovation – inklusive ny teknik som exempelvis ekoinnovation – står i centrum för strategin, och nya finansiella instrument planeras i syfte att avsevärt öka den privata finansieringen och skapa en hållbar och långsiktig tillväxt. Ett europeiskt pilotprojekt för ett innovationspartnerskap har föreslagits som ett led i innovationsunionen i syfte att täcka hela innovationskedjan, från forskning och utveckling (FoU) och framåt, för att skapa de rätta förutsättningarna för att på ett framgångsrikt sätt överföra resultatet av FoU-insatserna till marknaden. Andra europeiska innovationspartnerskap kan föreslås längre fram.

För det andra föreslår kommissionen i sin grönbok ”Från utmaningar till möjligheter: Mot ett gemensamt strategiskt ramverk för EU:s finansiering av forskning och innovation” viktiga förbättringar av forsknings- och innovationsprogrammet som kommer att ingå i EU:s nästa fleråriga budgetram.

För det första är tanken att koppla ihop forskning och innovation genom att sammanföra samtliga berörda EU-instrument i en gemensam strategisk ram som gör det möjligt att inrätta verkliga övergripande strategier som täcker hela raden av innovationssystem, från forskning, teknisk utveckling och demonstration ända fram till marknaden.

Dessutom finns det ett förslag om att koppla EU-finansieringen till de stora utmaningar som samhället står inför, t.ex. klimatförändringarna. Målet skulle här vara att använda EU-finansiering som en hävstång för att öka de privata investeringarna, t.ex. inom området för innovation och grön teknik.

Avslutningsvis ställer vi i grönboken frågan om hur EU:s finansiering bör användas för att även stödja små och medelstora företag. Kommissionen har uppmanat berörda parter att inlämna sina bidrag till grönboken senast den 20 maj 2011. Mot årsslutet kommer kommissionen därefter att lägga fram sina lagstiftningsförslag om EU:s framtida finansiering av forskning och innovation.

  Spyros Danellis (S&D) . – (EL) Herr kommissionsledamot, tack för ditt svar. I samband med ditt ansvarsområde, dvs. jordbruk, vill jag fråga dig hur du tror att innovation kan bidra om detta tillämpas på den jordbruksbaserade livsmedelsproduktionskedjan, inte bara i klimatkampen, utan även för att hantera och förebygga de negativa effekter som vi alla vet att detta kommer att få för landbygdsområdena.

  Dacian Cioloş, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Praktiskt sett kan vi garantera detta genom att ge jordbrukarna incitament att använda jordbruksmetoder som inte bara är miljövänliga när det gäller jord- och vattenkvaliteten samt den biologiska mångfalden, utan även garanterar att jordbrukarna kan minska koldioxidutsläppen och koldioxidläckaget.

Vår plan, särskilt inom den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare – och som omfattar investeringsåtgärder som är utformade för att ge jordbruksföretagen möjlighet att modernisera driften – är att skapa incitament för att få dem att inrikta dessa investeringar på att minska koldioxidutsläppen. Den offentliga medfinansieringen av en traktor med höga eller normala koldioxidutsläpp kommer till exempel inte vara lika hög som för traktorer och jordbruksutrustning som släpper ut mindre koldioxid. Vi kommer alltså att använda offentlig finansiering som ett incitament för jordbrukare som tar hänsyn till dessa frågor.

För det andra planerar vi att inrätta ett instrument som kommer att bidra till ett kunskapsbaserat jordbruk, det vill säga ett jordbruk där vi kan använda resultaten av forskning, utveckling och innovation – inklusive forskning som genomförs inom ramen för den gemensamma forskningsstrategin – och till att omsätta alla dessa resultat i praktiken. Vi kommer att skapa ett nätverk av god praxis och innovation på EU-nivå, ett nätverk som omfattar forskare, konsulter, handledare, jordbrukare och livsmedelsproduktionsindustrin, för att kunna förkorta kedjan från kunskapsinhämtningen till användningen av kunskapen i praktiken. På så sätt kan vi – tack vare den teknik och de jordbrukstekniker som kommer att användas av jordbrukarna – även bidra till att inte bara garantera ekonomisk konkurrenskraft, utan även minska jordbruksverksamhetens inverkan på klimatförändringen.

  Talmannen. − Fråga nr 20 från Nikolaos Chountis (H-000170/11)

Angående: Nödvändiga ändringar i Europeiska unionens budget

År 2008, när krisen bröt ut, nådde underskotten och skulderna i EU-länderna historiska höjder vilket ledde till ökade lånekostnader och allvarliga problem med skötseln av lånen. Nästan alla regeringar i EU har nu gått in för hårda nedskärningsprogram som både reducerar de statliga utgifterna och programmen för offentliga investeringar, något som omedelbart resulterat i en snabb nedgradering av de sociala förhållandena och en allt mer omfattande lågkonjunktur. Gemenskapsbudgeten, som utgör ett potentiellt viktigt verktyg när det gäller tillväxt, har dock inte genomgått någon märkbar omstrukturering för att svara mot de nya förhållandena som kännetecknas av en allmänt utbredd ekonomisk kris och skuldkris. Kan kommissionen, mot bakgrund av detta, svara på följande:

Har kommissionen undersökt några förslag om en översyn av gemenskapsbudgetens övergripande struktur, dess riktlinjer och storlek, i syfte att stödja staterna och tackla de sociala konsekvenserna av krisen samt hjälpa dem i deras ansträngningar för att skapa tillväxt?

  Janusz Lewandowski, ledamot av kommissionen. − (EN) Den här frågan till kommissionen är i själva verket en diagnos av det verkliga tillståndet för ekonomin i EU och även receptet för att bota den. Jag kan till viss del instämma i både diagnosen och receptet. Ja, det görs nedskärningar i EU, som innebär socialt smärtsamma besparingar som är politiskt kostsamma och ekonomiskt nödvändiga, men som i viss utsträckning utmanar den europeiska ekonomins mycket bräckliga återhämtning.

Kommissionen stöder starkt budgetkonsolidering som en förutsättning för en hållbar tillväxt, men vi är mer medvetna än någonsin om att den pågående ekonomiska debatten om problemet ”nylansering kontra nedskärningar” är mycket känslig, och detta diskuterades i dag i kommissionen. Om man ser saken i ett långsiktigt perspektiv och läser Europa 2020-strategin framgår detta tydligt, och detsamma gäller nylanseringen av inremarknadsstrategin, men detta handlar om att frigöra EU-ekonomins potential. EU-budgeten bör vara svaret just nu eftersom vi behöver tillväxt och arbetstillfällen omedelbart.

Detta beror på EU-budgetens speciella karaktär, med dess inriktning på investeringar. De nationella budgetarna handlar främst om sociala överföringar, medan EU-budgeten främst är inriktad på investeringar och den kan därför ha en multiplikatoreffekt för att skapa arbetstillfällen och tillväxt. När vi ser på budgetförslaget för 2012 är det sammanhållningsmedlen som ökar tillsammans med konkurrenskraftsfrågorna, det vill säga strukturell finansiering, och forskning och utveckling. Den andra utgiftskategori som ökar är migration. Denna typ av utgifter skapar alltså tillväxt och arbetstillfällen. I det långa loppet bör detsamma gälla för vårt förslag om nästa budgetram som vi kommer att lägga fram i slutet av juni, som innehåller mycket mer än det jag har nämnt om energifrågan och den transeuropeiska infrastrukturen i allmänhet, som också skapar tillväxt och arbetstillfällen.

Man kan alltså säga att EU-budgeten, på grund av sin karaktär, kan skapa resultat i åtstramningstider för att ersätta de investeringar som normalt skärs ned på nationell nivå. Vi bör därför utnyttja den möjlighet som EU-budgeten ger oss i största möjliga utsträckning.

  Nikolaos Chountis (GUE/NGL). – (EL) Herr kommissionsledamot, tack för ditt svar. Jag vet inte om kommissionen för närvarande diskuterar de senaste pressrapporterna om Greklands skuld, med tal om hemliga möten, skuldsanering, nya lån och risken att Grekland lämnar euroområdet. Samtidigt lever vi med de drastiska effekterna av överenskommelsen. Utan hållbar tillväxt kommer skulden inte att kunna betalas och ekonomin kommer inte att förbättras. Min fråga är därför följande: Vilka åtgärder föreslår du just nu i budgetsammanhang för att hjälpa länder som drabbats av krisen, t.ex. Grekland?

  Janusz Lewandowski, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag medger detta. Detta är en så viktig och brådskande fråga att läckan från förra veckans möte naturligtvis har diskuterats i kommissionen.

Sådant ger upphov till spekulationer. Detta slags läckor får sina följder, och denna försämrade atmosfär kring Grekland är absolut inte till någon hjälp för landet. Det är oroande med tanke på de kommande mötena om villkoren för det grekiska omstruktureringsprogrammet och det villkorade räddningspaketet. Jag är emellertid inte här för att diskutera frågor som de berörda kommissionsledamöterna och Internationella valutafonden (IMF) bör enas om, med de grekiska myndigheternas deltagande.

Vi kan bara hoppas på att de insatser som görs på nationell nivå slår väl ut, insatser som förmodligen är mycket smärtsamma politiskt sett och kostsamma för den regering som vidtar dem. Jag tillstår att läckan underblåser spekulationerna och försämrar förutsättningarna för en eventuell återhämtning i Grekland.

  Talmannnen. − Fråga nr 21 från Marian Harkin (H-000161/11)

Angående: En europeisk frivilligkår för humanitärt bistånd

Kan kommissionen, med tanke på Europeiska året för volontärarbete 2011, ge Europaparlamentet en uppdatering om det nuvarande läget i lagstiftningsprocessen för inrättandet av en europeisk frivilligkår för humanitärt bistånd?

Kan kommissionen särskilt redogöra för vilka åtgärder som sannolikt kommer att vidtas med anledning av utgången av det offentliga samrådet, och kan kommissionen dessutom redogöra för vilka särskilda pilotprojekt som i nuläget valts ut?

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag ska försöka göra mitt bästa för att hålla mina svar korta.

Lissabonfördraget ger oss möjlighet att inrätta en europeisk frivilligkår för humanitärt bistånd med målet att skapa en ram för gemensamma bidrag från unga européer till unionens biståndsarbete. Förra året, 2010, såg vi över den rådande situationen för volontärarbetet genom bilaterala möten, undersökningar och en särskild konferens på det temat i september 2010. Till följd av detta antog vi den 23 september meddelandet om en fasad strategi för frivilligkåren.

I den första utvärderingsfasen kartlade vi de nuvarande luckorna, behoven och villkoren för frivilligkåren så att den kan bidra på ett positivt sätt till EU:s humanitära bistånd. I år inriktas arbetet främst på att vidareutveckla strategin, inklusive ett offentligt samråd med berörda intressenter, vars resultat kommer att offentliggöras i slutet av den här månaden, i maj 2011. För det andra vidtar vi en förberedande åtgärd som ger kommissionen möjlighet att finansiera pilotprojekt som inriktas på att välja ut, utbilda och skicka ut ett begränsat antal volontärer i väntan på att lagstiftningsförslaget antas. För det tredje kommer vi att genomföra en fullständig konsekvensbedömning av de eventuella ekonomiska och sociala konsekvenserna av frivilligkåren. Resultatet av detta arbete kommer att matas in i ett förslag till förordning som kommer att läggas fram under 2012.

Resultaten av det offentliga samrådet med de berörda intressenterna samt de utvalda pilotprojekten kommer att presenteras vid en särskild konferens som kommer att anordnas i juni 2011, i år i Budapest inom ramen för det ungerska ordförandeskapet.

  Marian Harkin (ALDE). - (EN) Herr talman! Med tanke på att vi har tidsbrist och kommissionsledamoten har gett ett utförligt svar på min fråga så har jag ingen följdfråga.

  Talmannnen. − Fråga nr 22 från Bernd Posselt (H-000169/11)

Angående: Humanitärt bistånd till Libyen

Hur ser situationen ut vad gäller humanitärt bistånd från kommissionen till rebellerna och den oskyldiga civilbefolkningen i Libyen och i andra konfliktområden i Nordafrika? Vilken bedömning gör kommissionen av de insatser som den har gjort på detta område under de senaste månaderna?

Fråga nr 25 från Sarah Ludford (H-000193/11)

Angående: Civil och militär beredskap

Konflikten i Libyen har visat hur viktigt det är att Europa kan mobilisera en rad olika resurser för ett snabbt ingripande.

Hur bedömer kommissionen EU:s framsteg i fråga om samordningen av sin militära och humanitära kapacitet?

Har förslaget om att upprätta ett permanent organ för samordning av civil och militär beredskap i EU och medlemsstaterna rönt någon framgång?

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. − (EN) Sedan Libyenkrisen bröt ut har EU tagit sitt ansvar för att lindra civilbefolkningens lidande genom att snabbt ge ett betydande humanitärt bistånd.

Hittills har kommissionen anslagit 50 miljoner euro – 40 miljoner från vår budget för humanitärt bistånd och 10 miljoner från budgetposten för civilskydd – medan de 27 medlemsstaterna tillsammans har bidragit med 52 miljoner euro, vilket innebär att EU:s humanitära bistånd totalt uppgår till 102 miljoner euro. EU är den ojämförligt största biståndsgivaren när det gäller att tillgodose det libyska folkets behov.

Vårt humanitära bistånd stöder verksamheter som genomförs av våra partner: FN-organ, Röda korset och Röda halvmånen samt icke-statliga organisationer. Våra verksamheter inriktas både på de trängande behoven inne i Libyen och på att hjälpa de människor som har flytt från landet. Hittills har 740 000 muslimska migrantarbetare lämnat Libyen för att sätta sig i säkerhet.

Inne i Libyen omfattar våra insatser havsevakueringen av cirka 2 000 civila från Misrata, tillhandahållande av livsmedel, vatten, sanitär utrustning och mediciner i Misrata och i andra områden i Libyen samt provisoriska livsmedelslager, eftersom vi räknar med att livsmedelssituationen kommer att förvärras inom de närmaste fyra till sex veckorna.

I gränsområden utanför Libyen stöder kommissionen utplacering av nödlager. Vi stöder även verksamheter i Tunisien, Egypten och Algeriet för de människor som har lämnat Libyen.

EU:s civilskyddsmekanism har aktiverats två gånger. Första gången för att stödja medlemsstaternas konsulära insatser för att evakuera våra medborgare – 5 800 EU-medborgare har evakuerats – och den andra gången för att hjälpa migrantarbetare som fastnat i Tunisien och Egypten att återvända hem. Vi har anordnat 157 flygningar från medlemsstaterna med stöd av kommissionen, och vi har också finansierat hemsändandet av tredjelandsmedborgare genom Internationella organisationen för migration (IOM). Sammanlagt har över 56 000 människor kunnat ta sig hem oskadda. Detta bidrar naturligtvis till att minska risken för en migrationsvåg till EU.

Trots de pågående striderna och spridningen av striderna till flera olika delar av Libyen, gör de humanitära organisationerna ett anmärkningsvärt arbete för att förhindra en allvarlig humanitär katastrof. Det som oroar oss mest just nu är att tillträdet för biståndsarbetarna till stora delar av Libyen som kontrolleras av Muammar Gaddafi fortfarande är begränsat.

Jag försäkrar er om att kommissionen kommer att fortsätta sina insatser för att hjälpa de människor som drabbats av konflikten.

  Bernd Posselt (PPE). – (DE) Herr talman! Fru kommissionsledamot, tack så mycket för ditt engagemang i den här frågan. Jag vill verkligen betona detta i starkaste möjliga termer. Jag vill bara ställa en följdfråga: Antingen i går eller i dag krävde FN ett eldupphör så att de humanitära behoven ska kunna tillgodoses. Når det humanitära biståndet fram till majoriteten av Libyens befolkning, och hur stor procentandel av landet eller befolkningen är enligt dina uppskattningar omöjliga att nå för biståndsorganisationerna?

  Sarah Ludford (ALDE). - (EN) Fru kommissionsledamot! Mot bakgrund av parlamentets resolutioner och rådets slutsatser från december förra året, kan du delge oss din bedömning av de framsteg som har gjorts sedan Barnierrapporten från 2006 när det gäller inrättandet av en verkligt samordnad snabbinsatsstyrka eller en katastrofinsatsstyrka för EU som samlar humanitärt och civilt skydd samt militära resurser och har en på förhand fastställd resurspool från medlemsstaterna i stället för en tillfällig insatsmekanism? Håller vi på att få ordning på detta? Kan du lugna oss på den punkten?

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. − (EN) Som svar på den första frågan är tillträdet till de områden i Libyen där militära operationer pågår begränsat, men vi har ändå – tack vare biståndarbetarnas mod – kunnat nå fram till två drabbade befolkningsgrupper i Misrata samt till de städer i kustområdet som härjas av strider. Däremot har vi inte lyckats nå fram till de drabbade befolkningarna i de delar av västra Libyen som kontrolleras av Gaddafi.

Vi är även mycket oroade över att vi nu ser en ökning av antalet libyer som flyr från landet. Av de 740 000 personer jag nämnde i dag är cirka 50 000 libyer och det är det antalet som ökar, vilket gör att vi ställs inför ännu en utmaning att hjälpa dessa människor. De flesta flyttar för att leva i värdsamhällen i Tunisien och Egypten. Nu måste vi finna sätt att hjälpa dessa samhällen.

När det gäller den tillfälliga vapenvilan har vi krävt detta för att biståndsarbetarna ska kunna få tillträde under säkra förhållanden, och vi stöder naturligtvis helhjärtat FN i det här avseendet. Jag kan försäkra er om att vi står i ständig kontakt med FN och FN:s flyktingkommissariat UNHCR så att vi kan sända ut bistånd så snart vi får tillfälle, vilket vi redan har gjort vid flera tillfällen, till exempel när det gäller Misrata.

Det ställdes faktiskt en separat fråga om samordnade insatser. Kan jag fortsätta med att besvara den frågan? Vi har gjort avsevärda framsteg i arbetet med meddelandet om en förstärkning av EU:s insatskapacitet vid katastrofer, som stöddes enhälligt av rådet i slutet av förra året. Vårt mål är att påskynda arbetet med genomförandet av detta meddelande i avsikt att i slutet av detta kalenderår inrätta ett europeiskt centrum för krisberedskap som fungerar dygnet runt. Det kommer att bygga på det nuvarande övervaknings- och informationscentrumet för civilskyddsmekanismen (MIC) och även på de krisenheter för humanitärt bistånd som fanns inom generaldirektoratet för humanitärt bistånd och civilskydd (Echo). Det kommer alltså att ha fysisk kapacitet för att fungera dygnet runt.

Under förra året, särskilt i samband med insatserna till följd av Haitikatastrofen, översvämningarna i Pakistan och i dag när det gäller insatserna i Libyen, har vi byggt upp ett mycket starkt och effektivt samarbete med EU:s militära personal inom Europeiska utrikestjänsten, till den grad att EU-militärpersonal nu utser kontaktmän som ett led i vårt humanitära arbete så att vi kan vara säkra på att vi gemensamt planerar och genomför alla aktioner.

För att direkt besvara din fråga: Ja, vi gör framsteg. Till följd av förra årets händelser har vi tyvärr brottats med ytterst svåra omständigheter 2010 – och även i år – som dock har utgjort en mycket stark drivkraft för att gå vidare med arbetet.

  Talmannen. − Fråga nr 24 från Pat the Cope Gallagher (H-000190/11)

Angående: Fiskkonserver som en del av livsmedelsbiståndet

Har kommissionen tagit med konserver med bearbetade fiskprodukter i det livsmedelsbistånd som Europeiska unionen skickar till länder som drabbats av en humanitär kris? Håller inte kommissionen med om att konserver med bearbetade fiskprodukter lämpar sig utmärkt som livsmedelsbistånd, eftersom de har hög proteinhalt, lång hållbarhet och kan tillhandahållas med kort varsel?

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. − (EN) EU är en av de största givarna av livsmedelsbistånd. Kommissionen har strävat efter att föregå med gott exempel för att se till att de mest sårbara människorna vid en kris har tillgång till säkra, lämpliga och näringsrika livsmedel. Kommissionen genomför inte biståndsoperationer på egen hand. Den finansierar partnerorganisationer – FN-organ, internationella icke-statliga organisationer, Röda kors-gruppen – eller partnerorganisationer som har en mycket bred erfarenhet av biståndsarbete bland de mest sårbara människorna.

Våra partner har rätt att besluta om vilket slags livsmedelsbistånd som är bäst i en viss situation. Vi uppmuntrar dem att i så stor utsträckning som möjligt köpa in livsmedel lokalt. Varför? För att de genom att göra detta ger värdefull hjälp åt lokala jordbrukare och så vi inte förser folket med livsmedel samtidigt som vi förstör försörjningen för lokala jordbrukare genom att tillhandahålla våra egna livsmedel. Kommissionen kontrollerar alltid de valda metoderna och ser till att olika faktorer beaktas, t.ex. tillgång till näringsrika basvaror, lokalbefolkningarnas kostvanor, tillgång till kokningsmöjligheter och kostnadshänsyn, inklusive transportkostnader.

Det är på den grunden som vi beslutar om den exakta sammansättningen av vårt livsmedelsbistånd. Konserverade livsmedel, inklusive fiskkonserver, har naturligtvis sina fördelar eftersom de har lång hållbarhetstid och därför är lämpliga som livsmedelslager. Men de har även vissa nackdelar, som ibland är kostnadsrelaterade eller har samband med lokalbefolkningarnas kostvanor. Så vi måste alltid försäkra oss om att vi hjälper människor på bästa möjliga sätt.

  Pat the Cope Gallagher (ALDE). - (EN) Fru kommissionsledamot, tack för ditt svar, som jag tror på. I dina uttalanden har du nämnt näringstillförsel vid ett flertal tillfällen och fiskkonserver uppfyller faktiskt alla krav: de är billiga, proteinrika, kräver inte kyltransport eller kyllagring när lasten anländer, och de har naturligtvis lång hållbarhet. Och när det är dags att tillaga maten är fisken redan kokad. Jag tänker speciellt på makrill och strömming.

Det jag vill fråga är om du kan utnyttja din ställning för att åtminstone föreslå att fiskkonserver används? Det är vi som finansierar detta och jag skulle vilja få möjlighet att träffa någon från ditt generaldirektorat för att diskutera den här frågan, eftersom jag kommer från ett område där det finns ett överflöd av fisk, men inga andra arbeten. Vi bör försöka hjälpa vårt eget folk på samma gång som vi hjälper andra.

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. − (EN) Ditt argument är mycket vettigt. Vi måste tänka på att livsmedlen har ett högt näringsvärde och även är lätta att använda. Men samtidigt anser jag att vi måste vara försiktiga med att utöka kommissionens roll till att direkt besluta om sammansättningen av livsmedelsbiståndet i en viss situation.

Vi i EU har tagit på oss en mycket viktig ledarroll när det gäller livsmedelsbestånd genom att frikoppla det, eller med andra ord inte ställa kravet att EU:s livsmedelsbistånd måste omfatta livsmedel som producerats i EU. Ibland används dock överskottslager av EU-livsmedel inom livsmedelsbiståndet.

Vi kräver däremot att det livsmedel som ges till människor under alla omständigheter är det lämpligaste för den speciella situationen. Varför gör vi detta? När vi frikopplar vårt livsmedelbistånd får våra partnerorganisationer möjlighet att köpa in livsmedel lokalt och ger på så sätt incitament till lokala jordbrukare. Vi hämtar inte livsmedel från EU och slår ut de lokala jordbrukarnas livsuppehälle bara för att sedan ge dem utvecklingsstöd, vilket i sin tur faktiskt innebär att vi för dit ännu mer livsmedel på grund av att vi har haft en olämplig strategi för vårt livsmedelsbistånd.

Jag kan försäkra dig om att det EU har gjort globalt sett i detta avseende är helt rätt, och vi får beröm för att vi har den här inställningen till livsmedelsbistånd från människor i utvecklingsländerna och från våra utvecklingspartner. Vi stöder dessutom livsmedelslager, och i det sammanhanget är fiskkonserver mycket lämpliga. Jag kan försäkra dig om att vi verkligen anstränger oss för att göra rätt. I sådana fall främjar vi naturligtvis åtgärder av den typen.

Du är varmt välkommen att besöka våra tjänster – vi är alltid mycket glada om vi kan samverka med Europaparlamentet.

  Talmannen. − Sarah Ludford, du har ju fått svar på din fråga. Vill du att jag ska ge dig ordet för en följdfråga? Är det vad du vill? Du har fått svar på din fråga.

  Sarah Ludford (ALDE). - (EN) Ja, det vill jag! I rådets slutsatser från december förra året nämns flera olika kommissionsförslag som ska komma under 2011. Jag kan inte påstå att jag är expert på det här området, men förslagen har inte fått några rubriker och jag undrar därför om det har kommit några förslag. Detta handlar om förslag från tidigare, även från kolleger i min politiska grupp, om en snabbinsatsorganisation inom EU. Parlamentet efterlyste en europeisk civilberedskapsstyrka i syfte att ha något slags permanent organ så att vi inte måste fortsätta förlita oss på dessa insatser från fall till fall. Mekanismerna skulle i stället utformas så att vi kan agera på mycket kort varsel. Jag vet att du sade att vi har gjort framsteg, men närmar vi oss en verkligt idealisk situation?

  Kristalina Georgieva, ledamot av kommissionen. − (EN) Det mandat som vi fick enligt rådets slutsatser var att arbeta för inrättandet av en europeisk räddningstjänststyrka som är förutsägbar och redo att agera omedelbart, och som baseras på våra medlemsstaters befintliga enheter som vi kan mobilisera och transportera dit där de behövs omedelbart när katastrofer inträffar.

Det är faktiskt imponerande hur långt vi har kommit i dag, eftersom vi redan har 104 enheter som medlemsstaterna har registrerat hos oss och vi har deras löfte om att vi kan mobilisera och göra insatser på ett förutsägbart sätt, så länge medlemsstaterna inte själva behöver dessa enheter för att ingripa vid samma katastrof hos sig.

Vi har fortfarande arbete kvar när det gäller att kartlägga luckorna och hur vi ska fylla dem. För att rätta till detta kommer vi att vidta lämpliga åtgärder och sedan vända oss till våra tillståndsmyndigheter, rådet och parlamentet, för att få ett godkännande av den metod som vi föreslår för att fylla dessa luckor.

Det som går snabbare än vad vi förväntade oss förra året är inrättandet av en europeisk insatskapacitet vid nödsituationer. Jag kan försäkra dig om att insatskapaciteten kommer att göra stor skillnad eftersom vi på så vis kan påskynda vårt arbete med scenarieplanering – vilka slags katastrofer vi måste ha beredskap för – och även samordna de berörda medlemsstaternas resurser.

De ord som gjorde skillnad var ”frivilliga åtaganden från medlemsstaterna”. Men när åtagandet väl har gjorts tillhör dessa resurser EU och vi kan använda dem.

  Talmannen. − Fråga nr 26 från Jim Higgins (H-000157/11)

Angående: Klimatförändringen och lantbrukarnas roll

Har kommissionen någon åsikt om hur stor vikt som bör läggas vid lantbrukarnas roll i fråga om kolsänkor, skogar och andra åtgärder, i kampen mot en av vår tids största miljömässiga utmaningar?

Hur avser kommissionen att stödja lantbrukarna i deras kamp mot klimatförändringen?

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. − (EN) Både jordbruket och skogsbruket kan naturligtvis spela en viktig roll i insatserna för att uppnå EU:s klimatmål, och andra utsläpp än växthusgasutsläpp ingår också i EU:s mekanism för insatsfördelning, men utsläpp och minskningar av koldioxidutsläpp relaterade till markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (det vi kallar LULUCF) ingår inte i de nuvarande minskningåtagandena som antogs 2008 inom ramen för klimat- och energipaketet.

Som ett led i paketet uppmanade Europeiska rådet och parlamentet kommissionen att utvärdera olika metoder som kan inbegripas i EU:s minskningsåtaganden till mitten av 2011, och att lägga fram lagstiftningsförslag vid behov. Kommissionen planerar därför att offentliggöra ett meddelande om detta i sommar, alltså alldeles snart.

Inbegripandet av sådana metoder bör stärka miljöintegriteten i våra klimatåtaganden och vi kommer på så sätt att kunna garantera att alla utsläpp och utsläppsminskningar täcks, samtidigt som vi synliggör jord- och skogsbrukarnas insatser för att öka antalet kolsänkor genom en hållbar markförvaltning.

Den gällande gemensamma jordbrukspolitiken innehåller instrument för att bekämpa klimatförändringarna, främst genom de många bifördelarna mellan politik för ett miljövänligt jordbruk och klimatåtgärder. Genom första pelaren ger vi inkomststöd till jordbrukarna, som måste uppfylla tvärvillkoren – ett koncept som omfattar grundläggande skyldigheter – varav vissa är relevanta för klimatåtgärderna. Via landbygdsutvecklingspolitiken inom andra pelaren görs mer riktade klimatåtgärder tillgängliga för medlemsstaterna.

Vid hälsokontrollen 2008 kunde vi återigen bekräfta att klimatförändringen är en av de största utmaningar som vi måste hantera, och skogsbruksåtgärder – till exempel återbeskogning – kan redan stödjas genom landsbygdsutvecklingspolitiken.

En reformerad gemensam jordbrukspolitik med en grönare första pelare, där vi kommer att införa icke-bindande och årliga miljöåtgärder som går utöver tvärvillkoren, och en andra pelare som mer inriktas på klimatåtgärder och stöds av en rådgivande tjänst för yrkesjordbrukare, kan utformas för att hjälpa jordbrukarna att förvalta sina markanvändningssystem på ett sätt som bidrar till klimatåtgärderna (begränsning) och även bli mindre sårbara för klimatförändringen (anpassning). Detta är definitivt vad vi tänker göra genom den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken.

  Jim Higgins (PPE). – (GA) Jag vill tacka kommissionsledamoten. Det står klart att hennes politik går i rätt riktning. När det gäller jordbrukets situation i ekonomin i mitt eget land är detta självklart mycket viktigt. Enligt uppskattningarna uppgick EU:s nettoöverföringar till Irlands jordbrukspolitik till exempel till 978,3 miljoner euro. Det står klart att jordbrukarna är villiga att samarbeta med kommissionen i klimatfrågan och andra frågor, men de måste få kompensation och pengar för detta om vi vill få till stånd ett sådant samarbete. Det står klart att de vill samarbeta, men de kan inte göra det utan kompensation, utan ekonomi, utan pengar.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag tror att vi är överens i stort. Du använder ordet ”kompensation”. Jag föredrar att säga att vi bör se till att den gemensamma jordbrukspolitiken inriktas mer på en situation där det finns hjälp för dem som bidrar till det allmänna bästa. Då blir jordbrukspolitiken ett mycket mer påtagligt och konkret alternativ för jordbrukarna att göra något för klimatet, för vattenkvaliteten eller vad det nu kan röra sig om, så att vi får mer värde för de subventioner vi ger jordbruket. Så tänker i alla fall vi inom kommissionen.

  Talmannen. − Fråga nr 27 från Justas Vincas Paleckis (H-000162/11)

Angående: Jämställdhet mellan kvinnor och män när det gäller kampen mot klimatförändringar

Det globala indexet för klimatrelaterad risk för 2011 visar att det bland de 35 länder i världen där riskerna är som störst fortfarande finns sex EU-länder. De människor som är mest utsatta ut klimathänseende är kvinnorna, eftersom de utgör den största delen av de fattigaste befolkningarna. Å ena sidan anses jämställdhet mellan kvinnor och män vara en förutsättning för att man ska kunna uppnå en hållbar utveckling och millennieutvecklingsmålen, å andra sidan menar experterna att klimatförändringspolitiken inte lägger tillräckligt stor vikt vid denna princip. Det är uppenbart att det inte finns något förfarande för att se till att kvinnorna integreras i kampen mot klimatförändringar.

Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att jämställdhet mellan kvinnor och män införlivas i EU:s politik när det gäller kampen mot klimatförändringar?

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. − (EN) EU har länge främjat jämställdhet mellan kvinnor och män. Till stöd för dessa åtgärder har kommissionen en väletablerad mekanism för breda samråd både inom och utanför kommissionen. Samråden mellan kommissionens samtliga tjänster är särskilt viktiga för att överväga jämställdhetsaspekterna i alla lagstiftningsförslag och andra initiativ, även i samband med klimatfrågan.

Kommissionen inser att klimatförändringarna har en mycket allvarlig social inverkan på kvinnor, och är också medveten om kvinnornas viktiga roll i bekämpningen av klimatförändringarna. I oktober 2009 efterlyste kommissionen en plattform där kvinnor kan göra sina röster hörda, särskilt som aktörer mot klimatförändringen.

Förutom detta arbetar kommissionen nära tillsammans med medlemsstaterna och EU-ordförandeskapen för att ta fram indikatorer för en uppföljning på EU-nivå av de tolv huvudområdena i den så kallade handlingsplattformen från Peking.

I detta avseende har kommissionen inom ramen för jämställdhetsstrategin 2010–2015 fastställt att utformningen av indikatorer på området för kvinnor och miljö är en av prioriteringarna för Europeiska jämställdhetsinstitutets framtida arbete. Vi har också förstått att det danska ordförandeskapet under första halvåret nästa år vill ta fram indikatorer på det här området med särskild inriktning på klimatförändringar. Europeiska jämställdhetsinstitutet ska utarbeta en rapport och särskilda slutsatser kan komma att antas av rådet om denna fråga mot slutet av det danska ordförandeskapet.

Klimat- och kvinnofrågan står alltså högt upp på dagordningen.

  Justas Vincas Paleckis (S&D). - (EN) Tack för ditt utförliga svar. För ett par år sedan sade kommissionen att det största säkerhetshotet nu är klimatförändringarna och att mänskligheten har cirka tio år på sig för att vända förändringarna. Personligen anser jag att den ekonomiska krisen, revolutionerna i Nordafrika och nu Fukushima har avlett uppmärksamheten från klimatkampen. Har du också det intrycket?

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. − (EN) Det står klart att vi har blivit tvungna att hantera allvarliga händelser under de senaste åren. När det till exempel gäller Nordafrika måste jag säga – och det nämndes nyss – att händelserna i Tunisien bland annat utlöstes av de stigande livsmedelspriserna där.

Jag tror att världen har insett att klimatförändringarna inte är det enda skälet till de stigande livsmedelspriserna, men de ökar däremot hotet. De förvärrar andra slags hot. Det handlar inte om en ”antingen eller”-situation. Jag anser dock att allt fler länder, regeringar, företag och branscher börjar inse att det finns en koppling mellan våra klimatåtgärder och säkerhetsåtgärder.

  Talmannen. − Fråga nr 28 från Zbigniew Ziobro (H-000164/11)

Angående: Kostnaderna för koldioxidminskning i EU

EU planerar att minska utsläppen av koldioxid med 20 procent fram till 2020. Ett så ambitiöst mål kommer inte att gå oförmärkt förbi i medlemsstaternas ekonomi. Redan i dag flyttar många företag ut sin produktion utanför EU, eftersom de inte mäktar med kostnaderna för EU:s klimatpolitik.

Har kommissionen genomfört någon simulering som visar vilka effekter koldioxidminskningen kommer att få för EU-ländernas ekonomiska situation?

Vilka medlemsstater kommer att få bära de största kostnaderna för klimatåtgärderna och hur kommer det att påverka deras BNP?

Hur stora beräknas kostnaderna bli för medlemsstaternas ekonomi med ett utsläppsmål som innebär en minskning av växthusgaserna på 10 till 15 procent fram till 2020?

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. − (EN) Kommissionen har faktiskt redan besvarat liknande skriftliga frågor från Zbigniew Ziobro om kostnaderna för minskningen av växthusgasutsläpp i EU till 2020 och om koldioxidläckage i mars och april 2010.

EU har lyckats frikoppla sin ekonomiska tillväxt från utsläppen. EU:s BNP har ökat med 45 procent sedan 1990 medan utsläppen har minskat med 13 procent, och där är även 2010 års siffror medräknade, det vill säga att detta var efter det att vi tog oss ur krisen. Under samma period uppgick tillväxten inom EU:s tillverkningsindustri till över 30 procent. Dessa siffror visar att det är möjligt att skapa fortsatt tillväxt samtidigt som man minskar utsläppen. Till exempel uppskattas det faktiskt att 550 000 nya arbetstillfällen skapades mellan 2005 och 2009 bara inom industrin för förnybar energi.

När det för det första gäller koldioxidläckage vill kommissionen betona att Europaparlamentet och rådet under den senaste ändringen av direktivet om ett system för handel med utsläppsrätter (ETS-direktivet) beslutade sig för att hantera denna fråga genom att anslå fler gratis utsläppsrätter till sektorer och undersektorer där risken för koldioxidläckage bedöms vara hög. Kommissionens analys som offentliggjordes i maj förra året bekräftar att tilldelning av gratis utsläppsrätter är ett effektivt sätt att hantera eventuella risker för koldioxidläckage.

Riskerna för koldioxidläckage har dessutom minskats ytterligare eftersom över 80 länder, däribland samtliga tillväxtekonomier, genomför sina åtaganden från Köpenhamn och sina nationella mål. Jag måste säga att kommissionen inte har några uppgifter om att företag flyttar sin produktion utanför EU till följd av klimatpolitiken.

För det andra har kommissionen genomfört en detaljerad analys av kostnaderna för och fördelarna med minskningar av koldioxidutsläpp för den europeiska ekonomin inom ramen för det klimat- och energipaket som vi enades om 2008. En färskare analys som genomfördes under 2010 visar att kostnaderna för att uppfylla målet att minska växthusgasutsläppen med 20 procent har minskat med minst en tredjedel jämfört med analysen från 2008. Nu beräknas kostnaderna uppgå till cirka 48 miljarder euro, vilket utgör 0,32 procent av BNP-prognosen för 2020. Vi kommer även att få avkastning på en del av dessa investeringar, till exempel genom besparingar av oljeutgifterna.

Kommissionen har under sitt arbete med klimat- och energipaketet vederbörligen beaktat de olika förhållanden som råder i medlemsstaterna när det gäller ekonomisk utveckling, välstånd och energimix. Dessutom innehåller klimat- och energipaketet tre särskilda mekanismer för att balansera totalkostnaderna mellan medlemsstaterna, för att skapa en rättvis bördefördelning.

  Zbigniew Ziobro (ECR). – (PL) Herr talman! Tack så mycket för att min fråga har tagits med. Med tanke på att vi är väldigt försenade kommer jag bara att begränsa mig till en enda kommentar. Jag lämnar gärna information till kommissionsledamoten om företag som bestämmer sig för att flytta produktionen utanför EU på grund av begränsningarna till följd av insatserna att minska koldioxidutsläppen. Om jag lägger fram dessa konkreta uppgifter för kommissionen hoppas jag att kommissionen även kommer att låta sig övertygas att analysera de negativa konsekvenser som den här processen har för ekonomierna i EU.

Med tanke på att koldioxidutsläppen är gränsöverskridande och att utsläppen kommer att fortsätta även efter det att produktion har utlokaliserats, vilket oundvikligen kommer att ha en negativ inverkan på miljön, kommer EU att förlora på detta eftersom vi exporterar arbetstillfällen.

  Connie Hedegaard, ledamot av kommissionen. − (EN) Det är vi naturligtvis alla eniga om. Det är också skälet till att vi genom ett riktmärkningssystem har försäkrat oss om att de sektorer som är mest exponerade för koldioxidläckage kommer att få nästan alla sina utsläppsrätter gratis.

Jag vill bara rätta till ett missförstånd. Jag anser att vi bör vara mycket försiktiga i EU och inte tro att alla andra inte gör något. Förra veckan kom jag tillbaka från Sydkorea. De ska också införa koldioxidhandel, och funderar nu över hur de ska genomföra systemet. De kommer att starta systemet den 1 januari 2015. Kina genomför ett mycket omfattande pilotprojekt om handel med utsläppsrätter. De vill omvandla det till ett nationellt system inom en mycket snar framtid. De inför också miljöskatter och så vidare.

Jag kan nämna många ekonomier som vi konkurrerar med och som nu har insett att de måste föra en målmedveten miljö-, energi- och klimatpolitik. De har insett att om de gör detta på ett intelligent sätt kommer det även att gynna deras ekonomier i slutändan.

  Talmannen. − De frågor som på grund av tidsbrist inte har besvarats kommer att erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är härmed avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 20.20 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: WIELAND
Vice talman