Förfarande : 2007/2676(RSP)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : B6-0523/2007

Ingivna texter :

B6-0523/2007

Debatter :

PV 13/12/2007 - 3

Omröstningar :

PV 13/12/2007 - 6.7

Antagna texter :

P6_TA(2007)0621

FÖRSLAG TILL RESOLUTION
PDF 109kDOC 51k
Se även det gemensamma resolutionsförslaget RC-B6-0518/2007
10 december 2007
PE398.205v01-00
 
B6‑0523/2007
till följd av ett uttalande av kommissionen
i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen
från Ģirts Valdis Kristovskis, Brian Crowley, Ewa Tomaszewska och Adam Bielan
för UEN-gruppen
om Europaparlamentets resolution om tioårsdagen för Ottawakonventionen från 1997 om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring

Europaparlamentets resolution om Europaparlamentets resolution om tioårsdagen för Ottawakonventionen från 1997 om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring 
B6‑0523/2007

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–  med beaktande av sina tidigare resolutioner om landminor, särskilt resolutionen som antogs den 7 juli 2005 om en värld utan minor,

–  med beaktande av Ottawakonventionen från 1997 om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring,

–  med beaktande av det åttonde mötet med signatärstaterna till Ottawakonventionen som hölls i Jordanien i november 2007, det nionde mötet med signatärstaterna 2008 och den första konferensen för översyn 2009,

–  med beaktande av handlingsplanen från Nairobi som antogs i december 2004,

–  med beaktande av Europeiska rådets förordningar (EG) nr 1724/2001 och 1725/2001,

–  med beaktande av artikel 103.2 i arbetsordningen, och av följande skäl:

A.  I november 2007 hade 156 stater undertecknat Ottawakonventionen,

B.  En rad nationella parlament och Europaparlamentet har tagit initiativ för att främja vidareutveckling av åtgärder för kontroll och förbud av truppminor,

C.  Mellan 1999 och 2004 oskadliggjordes 4 miljoner truppminor och över 2 000 km² (samma yta som Luxemburg) minerad landyta rensades från truppminor.

D.  Endast några få länder tillverkar fortfarande truppminor och handeln med dessa minor har praktiskt taget upphört. Sedan 1999 har 41,8 miljoner truppminor förstörts.

E.  I hela världen beräknas den sammanlagda yta som är förorenad av minor och ej exploderade artilleripjäser uppgå till över 200 000 km² (samma yta som Senegal).

F.  Detta innebär att fler än 90 länder fortfarande är förorenade med minor och ej exploderade artilleripjäser.

G.  Antalet rapporterade skadade personer har minskat från 11 700 (2002) till 5 751 (2006).

H.  Inte desto mindre uppskattas antalet ej rapporterade offer för landminor och ej exploderade artilleripjäser fortfarande uppgå till 15 000–20 000 per år.

I.  För första gången förstörs och röjs nu fler minor än det placeras ut.

J.  Statlig användning av truppminor har minskat ytterligare; endast Myanmar/Burma och Ryssland har fortsatt att lägga nya minor. Beväpnade icke-statliga aktörer har minskat sin användning av truppminor eller improviserade explosiva anordningar, även om de fortfarande används i minst åtta länder.

K.  I december 2007 gjorde 35 beväpnade icke-statliga aktörer en utfästelse att totalförbjuda truppminor, inom ramen för ”Genèveuppmaningen” (Deed of Commitment under Geneva Call for Adherence to a Total Ban on Anti-Personnel Mines and for Cooperation in Mine Action).

L.  Det uppskattas att 78 länder fortfarande har ca 250 miljoner truppminor i lager och att tretton länder som inte har anslutit sig till Ottawakonventionen fortfarande tillverkar eller förbehåller sig rätten att tillverka truppminor.

M.  Lagren av truppminor måste förstöras så snart som möjligt, helst före utgången av den fyraårsfrist som föreskrivs i Ottawakonventionen.

N.  Nio länder som undertecknat Ottawakonventionen måste fortfarande förstöra sina lager inom fyra år efter anslutningen till konventionen.

O.  Extra stöd måste ges till de länder som undertecknat Ottawakonventionen, för att uppmuntra så många signatärländer som möjligt att uppfylla sina åtaganden att röja samtliga minor inom 10 år efter att de anslutit sig till avtalet.

P.  Sedan början av 1990-talet har det internationella samfundet anslagit mer än 3,4 miljarder USD till minåtgärdsprogram (minröjning och hjälp till offren), och EU har spenderat nästan 335 miljoner EUR.

Q.  Anslagen till sådana program minskade dock i hela världen till 250 miljoner EUR 2005, och även om anslagen ökade till 316 miljoner EUR 2006 är processen alldeles för långsam.

R.  EU har åtagit sig ett långsiktigt ledarskap när det gäller minbekämpning och dess finansiering, för att se till att konventionen blir allomfattande och verkligen genomförs.

S.  Kommissionen gjorde åtagandebemyndiganden på totalt 33 miljoner EUR under 2007 till minbekämpning i tio länder (Bosnien-Hercegovina, Cypern, Etiopien, Guinea-Bissau, Jordanien, Kambodja, Libanon, Senegal, Sudan och Vitryssland).

T.  Strategidokumentet för 2005–2007 belyser fördelarna med att ha en särskild budgetpost för truppminor, så att det finns kapacitet att reagera på akuta och oplanerade behov och för att effektivisera minbekämpning som ingår i långsiktiga program för humanitär och socioekonomisk utveckling i fall då, av rättsliga skäl, landstrategidokument, nationella vägledande program eller liknande instrument inte kan stödja truppmineanknutna aktiviteter, eller i politiskt känsliga fall eller då EU har särskilda intressen samt för att stödja frivilligorganisationer.

U.  Kommissionens budgetpost för truppminor avskaffades genom stabilitetsinstrumentet i slutet av 2006. EU:s strategi och program för minbekämpning upphör att gälla vid slutet av detta år och planeringen kommer att skötas nästan uteslutande av EU-delegationer, utgående från riktlinjer som ska utarbetas av kommissionen, och genom att integrera minbekämpning i landsstrategidokument och regionala strategidokument. Dessutom kommer det att bli EU:s mindrabbade partners som beslutar om vilken relativ vikt som minbekämpning ska ges i den totala listan över stödprioriterade områden när de begär ekonomiskt stöd från kommissionen.

V.  Även om kommissionen säger sig vara orubbligt engagerad i sitt stöd för Ottawakonventionen kan man uttrycka oro, vilket också har gjorts, över de framtida nivåerna på det ekonomiska stödet för EU:s minbekämpning.

W.  Stöd till offer och den socioekonomiska återanpassningen av offer för minor, som det uppmanas till i artikel 6 i Ottawakonventionen, måste förbättras. Det uppskattas att det finns 450 000–500 000 överlevande i världen, och antalet människor som överlevt en landmina eller en olycka med en ej exploderad artilleripjäs och behöver omvårdnad och rehabilitering ökar. Tre fjärdedelar av de rapporterade olycksfallen var civila och 34 procent av de civila olycksfallen var barn.

X.  Det är oroande att tiden är knapp för ca 29 länder som enligt konventionen har förbundit sig att förstöra sina minor 2009 eller 2010, och det bör särskilt uppmärksammas att en EU-medlemsstat inte ens har påbörjat destruktionsarbetet trots konventionens krav på att allt sådant arbete ska vara avslutat senast 2009. En annan EU-medlemsstat påbörjade sitt destruktionsarbete först i oktober 2007.

Y.  Det är med oro man måste konstatera att anslagen för stöd till de överlevande utgör endast 1 procent av det totala anslagen till minbekämpning, och att ansträngningarna för att möta de överlevandes behov och rättigheter måste anses otillräckliga. Minst 13 länder är i akut behov av ytterligare utbildningsprogram rörande minrisker.

1.   Europaparlamentet uppmanar alla stater att underteckna och ratificera Ottawakonventionen så att det gemensamma målet med en värld utan minor enligt konventionen blir verklighet överallt.

2.   Europaparlamentet understryker särskilt hur viktigt det är att USA, Ryssland, Kina, Pakistan och Indien undertecknar och ratificerar Ottawakonventionen.

3.   Europaparlamentet uppmuntrar de två EU-medlemsstater som ännu inte anslutit sig till konventionen eller avslutat ratificeringsprocessen att göra detta innan nästa konferens för översyn av Ottawakonventionen under 2009.

4.   Europaparlamentet uppmanar alla beväpnade icke-statliga aktörer att respektera den humanitära norm som fastställs i Ottawakonventionen genom att stoppa tillverkning och användning av truppminor och att underteckna utfästelsen inom ramen för Genèveuppmaningen.

5.   Europaparlamentet uppmanar rådet och EU:s medlemsstater att omedelbart inleda förberedelserna inför 2009 års konferens för översyn av Ottawakonventionen och lägga fram ett förslag för den planerade ”gemensamma åtgärden” i detta sammanhang.

6.   Europaparlamentet uppmanar alla anslutna parter att till fullo och skyndsamt uppfylla samtliga skyldigheter enligt Ottawakonventionen.

7.   Europaparlamentet uppmanar kommissionen att garantera sin beslutsamhet och sina fortsatta ansträngningar att via alla tillgängliga instrument ekonomiskt bistå samhällen och individer som drabbats av truppminor, inklusive i områden som kontrolleras av beväpnade icke-statliga aktörer, och uppmanar kommissionen att besöka parlamentet tidigt under 2008 för att klargöra sina åtgärder inom detta område.

8.   Europaparlamentet uppmanar kommissionen att åter inrätta en särskild budgetpost för truppminor, för finansiering av minbekämpning, stöd till offer och destruktion av lagrade minor; åtgärder vilka krävs av signatärstaterna men som inte kan finansieras via de nya finansieringsinstrumenten. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att det finnstillräckliga medel efter 2007.

9.   Europaparlamentet uppmanar kommissionen att behålla tillräckligt många tjänster för att effektivt kunna genomföra sin politik för förbud mot truppminor, bl.a. se till att minbekämpning explicit tas med i landstrategidokumenten eller nationella vägledande program för länder som är påverkade av minor samt följa upp de totala utgifterna för minbekämpning i de olika finansieringsinstrumenten.

10.  Europaparlamentet uppmanar signatärstaterna, särskilt EU:s medlemsstater, att se till att deras finansiering av minröjning bidrar till utvecklingen av den nationella minröjningskapaciteten, så att det kan garanteras att minröjningen pågår till dess att alla kända eller misstänkta minområden är röjda.

11.  Europaparlamentet uppmanar enträget rådet och kommissionen att fortsätta stödja ansträngningarna att få beväpnade icke-statliga aktörer att förbinda sig att förbjuda truppminor, vilket inte innebär stöd för eller erkännande av beväpnade icke-statliga aktörers eller deras handlingars legitimitet.

12.  Europaparlamentet uppmanar länder som är påverkade av minor och internationella biståndsgivare att ge högre prioritet åt den fysiska och ekonomiska rehabiliteringen av överlevande, eftersom deras behov inte beaktas i tillräcklig utsträckning.

13.  Europaparlamentet uppmanar de berörda utskotten att nära övervaka och delta i mötena för FN:s konvention om vissa konventionella vapen (CCW) samt rapportera om medlemsstaternas initiativ avseende truppminor och om andra internationella åtgärder i samband med dessa vapen.

14.  Europaparlamentet påminner om att varje signatärstat till Ottawakonventionen åtar sig att aldrig, under några omständigheter, på något sätt bistå, uppmuntra eller förmå någon att bedriva någon verksamhet som är förbjuden för en signatärstat enligt konventionen.

15.  Europaparlamentet uppmanar signatärstaterna att garantera att de inte tillåter finansinstitutioner som är verksamma på deras territorium och/eller som lyder under deras jurisdiktion att investera i företag som är inblandade i tillverkning, lagring eller överföring av truppminor.

16.  Europaparlamentet uppmanar EU och medlemsstaterna att förbjuda varje slag av direkt eller indirekt ekonomiskt stöd från privata eller offentliga finansinstitutioner som är verksamma på deras territorium och/eller som lyder under deras jurisdiktion till företag som är inblandade i tillverkning, lagring eller överföring av truppminor. Parlamentet anser att detta förbud bör införlivas i gemenskapsrätten och i nationell lagstiftning.

17.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar, FN:s generalsekreterare, OSSE:s generalsekreterare, Internationella rödakorskommittén, den gemensamma parlamentariska församlingen AVS–EU, regeringarna i Förenta staterna, Ryska federationen, folkrepubliken Kina, Pakistan och Indien samt tjänstgörande ordförande för det nionde mötet med Ottawakonventionens signatärstater och den första konferensen för översyn.

Senaste uppdatering: 11 december 2007Rättsligt meddelande