om sammanhållningspolitikens roll och effektivitet för att minska skillnaderna i de fattigaste områdena i EU

(2006/2176(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution,

–   med beaktande av artiklarna 16, 87.3, 137, 141, 158 och 299.2 i EG-fördraget,

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden(1),

–   med beaktande av rådets beslut 2006/702/EG av den 6 oktober 2006 om gemenskapens strategiska riktlinjer för sammanhållningen(2),

–   med beaktande av Europeiska rådets slutsatser i Lissabon den 23–24 mars 2000 och den 15–16 juni 2001 i Göteborg,

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 30 maj 2007 – Fjärde rapporten om ekonomisk och social sammanhållning (KOM(2007)0273),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 12 juni 2006 – Tillväxt- och sysselsättningsstrategin och reformen av den europeiska sammanhållningspolitiken: Fjärde framstegsrapporten om sammanhållningen (KOM(2006)0281),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 1 mars 2006 – En färdplan för jämställdhet 2006–2010 (KOM(2006)0092),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 5 juli 2005 – En sammanhållningspolitik för att stödja tillväxt och sysselsättning: Gemenskapens strategiska riktlinjer för perioden 2007–2013 (KOM(2005)0299),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 17 maj 2005 – Tredje framstegsrapporten om sammanhållningen: Mot nytt partnerskap för tillväxt, sysselsättning och sammanhållning (KOM(2005)0192),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 26 maj 2004 – Ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena (KOM(2004)0343),

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 21 februari 1996 – Att införliva jämställdheten mellan kvinnor och män i gemenskapens hela politik och i samtliga insatser (KOM(1996)0067),

–   med beaktande av revisionsrättens särskilda rapport nr 10/2006 om efterhandsutvärderingar av program omfattande mål 1 och mål 3 under perioden 1994-1999 (strukturfonderna)(3),

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för regional utveckling (A6-0241/2007), och av följande skäl:

A. Enligt artikel 158 i EG-fördraget är ett av gemenskapens mål att främja harmonisk utveckling och att minska skillnader mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna genom att stärka den ekonomiska tillväxten.

B.  De fattigaste regionerna i EU är de som omfattas av sammanhållningspolitikens konvergensmål och vars BNP per capita är mindre än 75 procent av BNP per capita för EU som helhet.

C. Begreppet sammanhållning har inte klart definierats och det omfattar olika insatser för att skapa en harmonisk ekonomisk, social och territoriell utveckling i EU:s regioner.

D. I slutsatserna i Europaparlamentets resolution av den 24 april 2007 om framtida utvidgningars konsekvenser för sammanhållningspolitikens effektivitet(4) anges att sammanhållningspolitikens nuvarande finansieringsstruktur skall ses över inför framtida utvidgningar. I resolutionen föreslås dessutom att finansieringen av regional konkurrenskraft och territoriellt samarbete alltmer skall koncentreras på att integrera regionala ekonomier och infrastruktur av europeiskt intresse samt hjälpa regionerna att klara globaliseringen och den demografiska omvandlingen.

E.  En av EU:s grundläggande principer är solidaritetsprincipen, som syftar till att minska skillnaderna i EU:s regionala utveckling.

F.  Hittills har EU:s sammanhållningspolitik effektivt bidragit till utvecklingen i många regioner i de tidigare sammanhållningsländerna (Irland, Grekland, Portugal och Spanien), även om vissa regioner fortfarande är kraftigt underutvecklade, och sammanhållningspolitikens betydelse för konvergensen i de fattigaste regionerna har bidragit till att öka välståndet i EU som helhet.

G. Syftet med sammanhållningspolitiken är att göra medlemsstater och regioner ekonomiskt livskraftiga och därmed oberoende av externt stöd, även om mottagandet av stöd från strukturfonderna inte är tidsbegränsat.

H. Det saknas detaljerad information och jämförande studier som rankar utvecklingen i de regioner som tar emot stöd från strukturfonderna.

I.   Det utvidgade EU med 27 medlemsstater har en befolkning på nästan 493 miljoner(5), varav ungefär 30 procent(6) bor i de 100 regioner som för närvarande omfattas av konvergensmålet. Skillnaderna i BNP mellan regionerna i EU-27 är för närvarande betydligt större än de var i EU-15, och genomsnittet för BNP per capita varierar från 24 procent (sydöstra Rumänien) till 303 procent (Inner London) av EU:s genomsnittliga BNP.

J.   De fattigaste regionerna i EU-27 som omfattas av konvergensmålen ligger huvudsakligen i de nya medlemsstaterna, där genomförandet av sammanhållningspolitiken precis har inletts, och det går därför inte att avgöra hur sammanhållningspolitiken har lyckats med att minska skillnaderna.

K. I de fattigaste medlemsstaterna är den ekonomiska tillväxten ojämnt fördelad och tenderar att vara koncentrerad till stadsområden, trots att en stor del av befolkningen i dessa länder bor på landsbygden.

L.  Regioner som har drabbats av ekonomisk fattigdom på grund av bristande grundläggande infrastruktur, begränsad tillgång till offentliga tjänster och hög arbetslöshet avfolkas snabbare än andra regioner och detta undergräver i sin tur deras förmåga att skapa verklig utveckling.

M.  I artikel 299.2 i EG-fördraget föreskrivs att gemenskapen skall anpassa sin politik och besluta om specifika åtgärder för de yttersta randområden som räknas upp i denna artikel. Situationen i de yttersta randområdena är speciell eftersom den sammanlagda verkan av strukturella och geografiska nackdelar allvarligt hämmar utvecklingen i dessa områden. De flesta av dessa områden tillhör dessutom EU:s fattigaste områden.

N. Finansieringsmöjligheterna genom sammanhållningspolitiken utnyttjades dåligt i de fattigaste regionerna i vissa av de nya medlemsstaterna under perioden 2004–2006,

O. Om strukturfonderna skall kunna utnyttjas framgångsrikt, krävs en noggrann samordning mellan myndigheterna på lokal, regional och nationell nivå och på gemenskapsnivå.

P.  Det faktum att finansiering har beviljats är inte i sig en garanti för att den kommer att användas på ett bra sätt, och myndigheter i fattiga regioner saknar ofta den kunskap och erfarenhet som krävs samt de kompletterande medel som behövs för att fullt ut kunna utnyttja de sammanhållningsmedel som de har rätt till.

Q. Det finns många skäl till att enskilda regioner är ekonomiskt eftersatta och framför allt i de fattigaste regionerna i EU saknas den grundläggande infrastruktur som krävs för balanserad hållbar utveckling och investeringar samt de mänskliga resurser och de incitament som krävs för utbildning, livslångt lärande och innovation.

R.  Privata investeringar, riskkapital, roterande fonder och mikrokrediter för nystartade företag är avgörande drivkrafter för entreprenörskap, innovation och skapande av arbetstillfällen.

S.  Social utestängning och extremt hög långtidsarbetslöshet är särskilt vanligt förekommande i de fattigaste regionerna, särskilt bland kvinnor, äldre, funktionshindrade och utsatta etniska grupper.

T.  Medborgarnas grundläggande rättigheter omfattar lika tillgång för kvinnor och män till alla allmännyttiga tjänster, lika möjligheter på arbetsmarknaden och lika tillgång till utbildning, kultur, hälsovård och sociala tjänster.

1.  Europaparlamentet kräver att kraftfulla åtgärder vidtas för att minska de mest akuta utvecklingsbristerna i de fattigaste EU-regionerna och konstaterar särskilt att de nya medlemsstaterna, som sedan 2004 omfattas av sammanhållningspolitiken, behöver särskilt stöd på grund av sina institutionella, administrativa och ekonomiska svårigheter.

2.  Europaparlamentet betonar hur viktigt det är att analysera sammanhållningspolitikens historiska utveckling i de 15 gamla EU-länderna och uppmanar kommissionen att samarbeta med berörda medlemsstater, deras regioner, lokala myndigheter och andra intresserade parter för att dels lyfta fram tillväxtskapande åtgärder i framgångsrika regioner (exempelvis Irland,) dels lyfta fram de främsta hindren i de regioner som har hamnat på efterkälken så att dessa hinder inte upprepas i de nya medlemsstaternas regioner.

3.  Europaparlamentet uppmärksammar kommissionen och medlemsstaterna på situationen i de regioner som, trots att de är de fattigaste regionerna i EU-15 och trots att deras utvecklingsdata inte har förbättrats, av rent statistiska skäl inte längre betraktas som de fattigaste regionerna i EU-27. Parlamentet rekommenderar att dessa regioners särskilda situation uppmärksammas.

4.  Europaparlamentet anser att svårigheterna att utnyttja finansieringen är ett stort och angeläget problem, särskilt för de nya medlemsstaterna, som har svårt att uppfylla de komplicerade kraven i sammanhållningspolitiken och ofta saknar tillräckligt mycket eget kapital (privat eller offentligt) för att förfinansiera EU-stöd, på grund av de svåra förfaranden och tidsbegränsningar som gäller för genomförandet av projekt, vilket leder till att möjliga förmånstagare inte kan få tillgång till, eller ens söka, medel som skulle kunna komma dem väl till pass.

5.  Europaparlamentet är oroat över att gemenskapsstödet inte är tillräckligt målinriktat i vissa regioner. Detta leder till att situationen i dessa regioner inte förbättras trots att de har mottagit stöd i många år, vilket är ett slöseri med gemenskapsmedel.

6.  Europaparlamentet föreslår att EU:s sammanhållningspolitik skall ta hänsyn till de skiftande behoven i de fattigaste regionerna och att stödet skall anpassas till de särskilda förhållandena och villkoren där och att deras potential skall utnyttjas, så att man genomför projekt som ger varaktiga resultat och verklig utveckling på grundval av de fleråriga utvecklingsplanerna och med hänsyn till den fysiska planeringen.

7.  Europaparlamentet rekommenderar att EU:s sammanhållningspolitik genom särskilda och specifika åtgärder anpassas till de yttersta randområden som räknas upp i artikel 299.2. Parlamentet stöder EU:s strategi för de yttersta randområdena och uppmanar kommissionen att omgående precisera innehållet i det ”starkare partnerskap” som det har utlovat, särskilt när det gäller förbättringen av de yttersta randområdenas konkurrenskraft och handlingsplanen för det utvidgade grannskapet.

8.  För att skynda på den ekonomiska tillväxten, investeringarna och den balanserade hållbara utvecklingen i de fattigaste regionerna rekommenderar Europaparlamentet att regionerna och medlemsstaterna skall prioritera projekt som utformats för att öka regionernas tillgänglighet genom att ge dem grundläggande infrastruktur, särskilt inom transport, IT- och telekommunikationsområdena, samtidigt som hänsyn tas till de sociala och miljömässiga effekterna av sådana projekt.

9.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna att ta hänsyn till behovet av en balanserad utveckling inom enskilda regioner när de utarbetar sina regionala utvecklingsplaner, och anser att det är särskilt viktigt att hänsyn tas till de särskilda behoven i stadsområden, där en lämplig politik bör drivas som omfattar en bostadspolitik för ”fattiga områden”. Även en lämplig landsbygdspolitik bör drivas.

10. Europaparlamentet anser att det är särskilt viktigt att ge städer ökade befogenheter för sammanhållningspolitiken så att de kan agera tillsammans när det gäller stadsområdens särskilda behov. I detta sammanhang uppmanar parlamentet kommissionen och medlemsstaterna att utnyttja möjligheterna till integrerade utvecklingsplaner där sammanhållningspolitiken direkt kan kopplas till stadsplaneringen.

11. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att göra de fattigaste regionerna mer attraktiva för investerare genom att utnyttja naturtillgångarna och de kulturella tillgångarna i dessa regioner för att utveckla traditionell ekonomisk verksamhet som är specifik för varje region och skapa nya former av ekonomisk verksamhet. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att i högre grad koncentrera sig på att identifiera och stödja åtgärder för att bevara de specifika färdigheter och traditioner som fortfarande lever kvar i isolerade och eftersatta regioner i Europa.

12. Europaparlamentet välkomnar fokuseringen på att använda sammanhållningspolitiken för att förbättra gemenskapens innovationsförmåga under perioden 2007–2013 och konstaterar att detta mål även bör gälla de fattigaste regionerna. Parlamentet betonar särskilt behovet av att minska den tekniska klyftan inom och mellan regioner och medlemsstater genom att stärka nätverken för tekniskt samarbete.

13. Europaparlamentet påminner kommissionen och medlemsstaterna om att all granskning av sammanhållningspolitiken måste leda till bättre och nyskapande sammanhållningspolitik i en framtida utvidgad union. Parlamentet påminner om behovet av att koncentrera sig på nya typer av territoriell utveckling och i synnerhet att stödja utvecklingen av en regional kritisk massa kring stadsområden och andra regionala tätbefolkade områden. Parlamentet påminner även om att det är nödvändigt att tillämpa en differentierad strategi för användningen av strukturfonderna utifrån samtliga regioners behov.

14. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stödja projekt som ökar regionernas förmåga att ta fram och ta in ny teknik, särskilt sådan som gäller miljöskydd och utveckling av naturresurser och som omfattar spridning av modeller som bygger på lägre energiförbrukning och användning av förnybara energikällor, så att dessa regioner kan bli ledande inom miljöinnovation utan att behöva genomlida de negativa icke hållbara utvecklingsaspekter som har präglat andra regioners utvecklingscykler.

15. Europaparlamentet betonar hur viktigt det är med territoriellt samarbete (gränsöverskridande, transnationellt och interregionalt) inom EU:s sammanhållningspolitik för att främja en balanserad utveckling. Parlamentet uppmuntrar i detta sammanhang inrättandet av regionala och sektorsvisa samarbetsnätverk för framför allt de fattigaste regionerna.

16. Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och de lokala myndigheterna att främja entreprenörskap i de fattigaste regionerna genom ett integrerat system av ekonomiska och sociala incitament för investerare, och pekar på behovet av att avsevärt förenkla de administrativa förfarandena, särskilt när det gäller att starta nya och utöka befintliga ekonomiska verksamheter.

17. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja entreprenörskap i skolor och att stödja utbildningar för blivande entreprenörer som särskilt är inriktade på unga, kvinnor, äldre och minoriteter som är utsatta för social utslagning.

18. Europaparlamentet välkomnar nya instrument som Jeremie (finansiell möjlighet inom kommande strukturfonder – Joint European Resources for Micro to Medium Enterprises) och Jessica (Europeisk stöd för hållbara investeringar i stadsområden), men påpekar att de kom för sent för att kunna användas fullt ut och att medvetenheten om vilka möjligheter instrumenten ger fortfarande är mycket låg på lokal och regional nivå. Parlamentet konstaterar att det finns ett stort behov av att sprida och tillämpa dessa instrument i så stor utsträckning som möjligt i medlemsstaterna. De bör tillämpas i enlighet med den faktiska situationen i dessa stater, med hänsyn till de potentiella stödmottagarnas verkliga behov och deras förmåga att praktiskt använda sig av dessa instrument.

19. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att intensifiera åtgärderna för att ge tekniskt stöd till medlemsstater och regioner genom att inrätta ett lämpligt utbildningsprogram, och välkomnar Jaspersinitiativet om stöd till genomförandet av stora projekt.

20. Europaparlamentet välkomnar det nyligen lanserade initiativet ”Regioner för ekonomisk förändring” och dess åtagande att sprida bästa metoder som har haft en tydlig positiv effekt och som har bidragit till den regionala ekonomiska tillväxten. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att de fattigaste EU-regionerna ingår i nätverket för utbyte av bästa metoder, och att beskriva dessa metoder på en offentlig webbplats på EU:s samtliga officiella språk.

21. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inrätta offentlig-privata partnerskap för att effektivt få in privat kapital i finansieringen av regionala utvecklingsprojekt, och föreslår i detta sammanhang att enkla och tydliga regler för sådana partnerskap skall fastställas med utgångspunkt i hur de långsiktigt påverkar de offentliga finanserna.

22. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att intensifiera arbetet med att göra direktiv, regler och riktlinjer lättare att förstå, för att förhindra feltolkningar och underlätta genomförandet av programmen.

23. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ytterligare förenkla förfarandena så att medel fördelas på ett öppet och effektivt sätt och betalas ut snabbt till slutmottagarna. Parlamentet föreslår dessutom att idén om en enda kontaktpunkt skall utvecklas fullt ut och att förfarandena för att kontrollera användningen av medel skall stärkas. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att följa det europeiska öppenhetsinitiativet och förvaltningsmyndighetens ansvar för att elektroniskt eller på annat sätt offentliggöra förteckningen över stödmottagarna, insatsernas beteckning och beviljade offentliga stödbelopp, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 7.2 d i kommissionens förordning (EG) nr 1828/2006 av den 8 december 2006(7).

24. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att skapa en effektiv samordning av politik, teknik och administration och effektiv efterlevnad av partnerskapsprincipen för att få till stånd en sund förvaltning av medlen, och uttrycker oro över bristen på fungerande samordnings- och partnerskapsmekanismer i de fattigaste regionerna.

25. Europaparlamentet uppmärksammar kommissionen och medlemsstaterna på att det för att skapa en balanserad utveckling krävs en samverkan mellan ekonomi, samhälle och miljö på grundval av en analys av vad den ekonomiska eftersläpningen beror på, särskilt med tanke på arbetslösheten och dess underliggande strukturer, framför allt i de fattigaste regionerna.

26. Europaparlamentet betonar att arbetslösheten i vissa av de fattigaste EU-regionerna är högre än 20 procent, och uttrycker sin oro över att arbetslösheten är ett problem som särskilt drabbar de fattigaste regionerna och att den fortfarande är högre bland kvinnor och minoriteter som är drabbade av social utslagning. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att stödja kvinnor på arbetsmarknaden och utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Parlamentet begär dessutom att den romska befolkningens särskilda situation och svåra problem med långtidsarbetslöshet skall uppmärksammas.

27. Europaparlamentet betonar behovet av att utnyttja Europeiska socialfonden för att investera i humankapital i de fattigaste regionerna genom att säkerställa bättre tillgång till utbildning och kontinuerligt höja utbildningsnivån, särskilt bland unga, kvinnor, äldre och minoriteter som är drabbade av social utslagning, och genom att investera i kompletterande åtgärder och relevanta stöd-, samhälls- och omsorgstjänster som förbättrar chanserna till sysselsättning.

28. Europaparlamentet betonar att lika möjligheter för kvinnor och män måste främjas i alla led när projekt som omfattas av EU:s sammanhållningspolitik utformas och genomförs.

29. Europaparlamentet konstaterar att 2007 har utnämnts till Europeiska året för lika möjligheter för alla och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja projekt som syftar till att öka kunskapen om jämställdhet mellan könen i alla gemenskapsprogram, särskilt sådana som påverkar den ekonomiska och sociala sammanhållningen.

30. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förbättra det system som används för att utvärdera sammanhållningspolitiken och att utarbeta en ny metod för att mäta regional utveckling, som inte enbart bygger på BNP utan även på andra indikatorer, som arbetslöshetstal och andra kvantitativa och kvalitativa indikatorer, och samtidigt förbättra metoderna för att beräkna köpkraftsparitet, framför allt genom att utveckla regionala snarare än nationella indikatorer.

31. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att regelbundet förse parlamentet med aktuell, pålitlig och jämförbar statistik som möjliggör en korrekt bedömning av framstegen i de fattigaste EU-regionernas utveckling.

32. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att analysera sammanhållningspolitikens effekter och undersöka orsakerna till eventuella oönskade resultat av gemenskapens politik i samband med halvtidsöversynen 2009 av gemenskapens budget och i den kommande rapporten om ekonomisk och social sammanhållning, för att se till att sammanhållningspolitiken är så effektiv som möjligt under hela planeringsperioden 2007-2013.

33. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

(1) EUT L 210, 31.7.2006, s. 25. Rättelse offentliggjord i EUT L 239, 1.9.2006, s. 248. (2) EUT L 291, 21.10.2006, s. 11. (3) EUT C 302, 12.12.2006, s. 1. (4) Antagna texter, P6_TA(2007)0130. (5) 492 852 386. Källa: Eurostat/US Census Bureau. (6) Källa: Eurostat, ”Statistics in Focus – Economy and Finance 17/2006” [ej översatt till svenska]. (7) EUT L 371, 27.12.2006, s. 1.

En ny programperiod har inletts för EU:s sammanhållningspolitik. Detta är det första året under budgetramen 2007–2013 där de nya sammanhållningsförordningarna skall tillämpas. Strategiska riktlinjer har antagits och de stora dragen i politiken har fastställts. Nu är tiden mogen för att lägga fram lämpliga rekommendationer för att göra den nya sammanhållningspolitiken så effektiv som möjligt. På grundval av statistik över sammanhållningspolitikens effekter hittills och en medvetenhet om de svårigheter som tidigare har hindrat vissa länder från att fullt ut utnyttja strukturfonderna, är syftet med detta initiativbetänkande att se till att sammanhållningspolitiken blir så effektiv som möjligt under programperioden 2007–2013, så att dess effekter blir så synliga och märkbara som möjligt, särskilt i de fattigaste EU-regionerna.

Det är mycket viktigt att betona den princip som skall ligga till grund för medlemsstaternas och EU:s insatser för att göra sammanhållningspolitiken effektivare i de fattigaste regionerna och uppnå bästa möjliga resultat i fråga om social, ekonomisk och territoriell sammanhållning i de regionerna. Medel har redan öronmärkts för regioner som omfattas av konvergensmålen i budgetramen 2007–2013, och nu måste vi se till att dessa medel verkligen utnyttjas så att de fattigaste regionerna åtminstone uppnår den genomsnittliga utvecklingsnivån i EU-27. Detta skulle göra det möjligt att gradvis minska de i dagsläget enorma skillnaderna mellan de rikaste och de fattigaste EU-regionerna.

De flesta av de fattigaste regionerna ligger i de nya medlemsstaterna, som ofta saknar den administrativa kapacitet, kompetens och erfarenhet som krävs för att kunna utnyttja den tillgängliga finansieringen. Detta betänkande innehåller ett antal rekommendationer och anmärkningar som syftar till att förbättra utnyttjandet av strukturfonderna och därmed åstadkomma en hållbar utveckling i de fattigaste regionerna.

Det viktigaste målet för EU:s sammanhållningspolitik är att minska skillnaderna i utveckling mellan regionerna; en snabb utveckling av de fattigaste regionerna ligger i hela EU:s intresse. För närvarande omfattas 100 av de regioner som anses vara de fattigaste – dvs. de vars BNP per capita är lägre än 75 procent av genomsnittet i EU – av sammanhållningspolitikens konvergensmål.

Skillnaderna i BNP per capita mellan regionerna är mycket stora, och är större i EU-27 än de var i EU-15. Dessa skillnader illustreras i tabell 1 nedan.

Tabell 1

Regional BNP per capita i EU-27 – 2004                (i köpkraftsstandard, EU-27 = 100)

Källa: Eurostats nyhetsbrev nr 23/2007, 19.1.2007 [ej översatt till svenska].

Siffrorna ovan, som offentliggjorts av Eurostat, visar att det finns en enorm utvecklingsklyfta mellan de rikaste och de fattigaste regionerna i EU, och att de flesta av de fattigaste regionerna ligger i de central- och östeuropeiska medlemsstaterna, som anslutit sig till EU under de två senaste utvidgningarna (2004 och 2007).

Det krävs ordentliga insatser för att minska skillnaderna mellan de rikaste och de fattigaste regionerna. För att möjliggöra en balanserad utveckling i de regioner som släpar efter i utvecklingen, som genomgår omstruktureringar eller som har särskilda geografiska, ekonomiska eller sociala svårigheter(1) bör dessa regioner i tillägg till den tillgängliga finansieringen få tekniskt stöd som gör det möjligt för dem att hantera de krångliga förfarandena i samband med EU:s sammanhållningspolitik.

Sammanhållningspolitiken har gjort det möjligt för många EU-regioner som tidigare var fattiga att uppnå en tillfredsställande utvecklingsnivå. Med stöd från struktur- och sammanhållningsfonderna har de fyra länder som tidigare kallades ”sammanhållningsländerna” (Irland, Grekland, Portugal och Spanien) haft en anmärkningsvärt hög ekonomisk tillväxt.

Tabell 2

Sammanhållningsländernas inhämtning i fråga om BNP per capita (EU = 100)

                                  Spanien Portugal    Grekland Irland

Källa: Aiginger, K., ”Catching-up in Europe: The experiences of Portugal, Spain and Greece in the Nineties” Wifo (Österreichisches Institut für wirtschaftsforschung) Working Papers, nr 212, december 2003, s. 4 [ej översatt till svenska].

Bristen på omfattande eller tillräckligt jämförbar statistik över utvecklingen i de fattigaste regionerna gör det omöjligt att göra en korrekt analys av i vilken utsträckning strukturfonderna har bidragit till den regionala utvecklingen. Men en övergripande analys av BNP-siffrorna visar att under perioden från 1960-talet till 2002 ökade Spaniens BNP från 60,76 procent till nästan 85 procent av genomsnittet för gemenskapen, Portugals BNP ökade från 40 procent till 69 procent, Greklands BNP ökade från 44 procent till 66 procent och Irlands BNP ökade från 65 procent till 122 procent.

Utifrån dessa positiva exempel går det att anta att de medlemsstater som omfattas av det nuvarande konvergensmålet i sin tur kommer att utnyttja möjligheterna med den nya sammanhållningspolitiken särskilt som de, trots att deras BNP är lägre än genomsnittet för EU, har en ekonomisk tillväxt som är något högre än genomsnittet i EU och därmed visar en stor utvecklingspotential.

Tabell 3

Verklig tillväxttakt i BNP

BNP:s tillväxt – procentuell förändring jämfört med föregående år

(siffrorna för 2006, 2007 och 2008 är prognoser)

1997 -98 -99 -00 -01 -02 -03 -04 -05 -06 -07 -08

Källa: Eurostat.

Som framgår av tabell 3 visar de två länder som anslöt sig till EU år 2007 – Bulgarien och Rumänien – en särskilt stor ekonomisk tillväxtpotential. Om denna potential skall kunna förverkligas krävs det noggranna förberedelser, bl.a. i form av effektiv administration.

Statistiken över utnyttjandet av fonderna under den första tvåårsperioden visar emellertid att de medlemsstater som anslöt sig 2004 inte lyckades utnyttja de tillgängliga medlen fram till 2006, trots de stora ekonomiska framstegen, vilket främst berodde på vad som i stora drag kan kallas administrativ ineffektivitet.

Tabell 4

Källa: Redogörelse av Dalia Grybauskaitė, kommissionsledamot med ansvar för ekonomisk planering och budget, Bryssel den 21 september 2006.

Det finns många exempel på att nya medlemsstater inte har lyckats utnyttja de tillgängliga medlen. De fattigaste regionerna tenderar att ha störst svårigheter med att utnyttja finansieringen. Myndigheterna i dessa regioner saknar ofta den kunskap, erfarenhet eller de kompletterande medel som krävs för att hantera de komplicerade kraven i sammanhållningspolitiken och kan därmed inte göra anspråk på den finansiering som de i princip har rätt till.

Det måste betonas att institutionell kapacitet är en avgörande förutsättning för att det skall gå att genomföra program och projekt och utveckla mänskliga resurser framgångsrikt. Under perioden med stöd inför anslutningen visade olika program att det fanns ett stort antal brister i fråga om institutioner, förvaltning och administration hos mottagarna. Dessa brister är ännu inte helt borta, utan måste åtgärdas inom en mycket snar framtid om fonderna skall kunna investeras och användas på ett lämpligt sätt.

Det finns alltså ett behov av

- bättre administration, så att mottagarregionerna kan utnyttja stödet och använda det effektivt,

- tekniskt stöd, särskilt i förarbetet inför nya projekt,

- kvalitet, både externt i form av sakkunskap och internt, för att kunna avgöra vad som faktiskt behövs,

- kontroller av projektens och utgifternas kvalitet och en bedömning av hållbarheten i projekt som redan har genomförts.

Det är också viktigt med snabba utbetalningar till stödberättigade regioner. Ibland tar det alltför lång tid innan stödet når mottagarna, vilket leder till högre projektkostnader. Utbetalningen av stödet måste bygga på öppna regler och tydliga kriterier.

Det är svårt att undvika komplicerade mekanismer för användningen av strukturfonderna, som styrs av tre regleringsnivåer, nämligen gemenskapsregler, nationella ramar och regional praxis. Därför måste förfarandena förenklas på samtliga nivåer för att förhindra tolkningar och för att underlätta och påskynda genomförandet av programmen.

En sund strukturfondsförvaltning kräver också samordning mellan de olika nivåerna (politisk, teknisk och administrativ). Detta är framför allt ett angeläget problem i de nya medlemsstaterna där det krävs fler effektiva åtgärder. Det är också mycket viktigt att det förs diskussioner om sammanhållningen mellan gemenskapen, medlemsstaterna och regionerna, och inga förvaltningsnivåer bör utestängas från denna strukturerade dialog.

Sammanhållningspolitiken handlar inte bara om finansiering utan också om partnerskap mellan de olika intressenterna. Åtgärder och samarbete på enbart en nivå räcker inte för att stärka hävstångseffekten. Partnerskap och goda informationsflöden är alltså särskilt viktiga. Dessutom måste en organisation där det nödvändiga utbytet kan äga rum utformas och ett system för utbyte av erfarenheter måste inrättas. Detta skulle kunna leda till att regler och standarder införs som förbättrar den administrativa förmågan i samband med tillämpningen av regler och föreskrifter.

Den ekonomiska tillväxten tenderar att koncentreras till vissa områden. Detta är särskilt tydligt i central- och östeuropeiska länder med snabbt växande huvudstadsregioner. Tillväxten i städerna och den ökande konkurrenskraften kan på många sätt stimulera utvecklingen i de omkringliggande landsbygdssamhällena. Men faktum kvarstår att den ekonomiska tillväxten fortfarande saknas i vissa regioner. Dessutom har till och med utvecklingscentren – städerna – egna problem i fattiga områden och det behövs en effektiv stadspolitik för att lösa problemet med eftersatta bostadsområden och social utestängning. Regioner som drabbats av ekonomisk fattigdom på grund av bristande grundläggande infrastruktur, begränsad tillgång till offentliga tjänster och hög arbetslöshet avfolkas dessutom snabbare än andra regioner och behöver en politik som främjar entreprenörskap och skyddar befolkningsbasen, för att skapa verklig tillväxt.

Att skynda på den ekonomiska tillväxten i de fattigaste regionerna är en grundförutsättning för att bygga upp och bevara en hög levnadsstandard i EU. Den regionala konvergensen i EU är nödvändig för att EU skall bli konkurrenskraftigt och starkt globalt inom en snar framtid. Det finns dock en risk för att politikens inverkan kommer att försvagas om regioner med utvecklingssvårigheter fortsätter att släpa efter och därmed skjuter allt större kostnader på framtiden.

De fattigaste regionernas särskilda behov måste identifieras och lämpliga metoder måste tas fram för att stärka deras utveckling genom att utnyttja deras naturresurser, kulturella tillgångar och miljön, samtidigt som hänsyn måste tas till skydd och utveckling av dem. Framför allt måste det fastställas vilka de viktigaste behoven i varje region är och finansieringen måste inriktas på rätt målsättningar.

För sammanhållningsländerna måste en infrastrukturbas för ytterligare investeringar byggas upp. Det finns ingen motsättning mellan konkurrenskraft och sammanhållningsmålet, men det måste finnas en förståelse för under vilka omständigheter hävstångseffekten ökar tillväxten. För att uppnå en viss konkurrenskraft måste de fattiga regionerna ha en tillräckligt utvecklad grundläggande infrastruktur. Det är också viktigt att investera i utbildning och i att bygga upp mänskligt kapital i de fattigaste regionerna eftersom de mänskliga resurserna är avgörande, bland annat för en regions förmåga att attrahera investerare och garantera tillväxt i framtiden.

Det finns ett grundläggande behov av att i större utsträckning använda sig av och främja offentlig-privata partnerskap för att utveckla de fattigaste regionerna. Regler behöver fastställas för hur offentlig-privata partnerskap skall fungera och hindren för sådana partnerskap behöver undanröjas. Det saknas goda metoder i de nya medlemsstaterna och det är avgörande med tillskott av privat kapital för att öka investeringarna. Finansiellt stöd bör användas på ett öppet sätt så att det går att kontrollera om det bidrar till att de fastställda målen uppfylls.

Jaspers, Jeremie och Jessica är utmärkta stödmetoder, bland annat till små och medelstora företag på regional nivå, men medlemsstaterna och kommissionen måste göra mer för att marknadsföra dem så att dessa initiativ utnyttjas fullt ut på ett effektivt sätt, särskilt i de fattigaste regionerna.

Den ekonomiska utvecklingen hänger nära ihop med innovationer, som är en avgörande faktor i den regionala utvecklingen. Enligt Lissabonstrategin skall EU:s sammanhållningspolitik syfta till att öka EU:s innovationsförmåga och därför är det viktigt att de fattigaste regionerna inte tappas bort i arbetet för att nå detta mål. En viktig faktor för att främja innovation är att öka lagstiftningens kvalitet i EU-länderna, som kan gynna – i stället för att förhindra – innovation i viktiga ekonomiska sektorer. De fattigaste regionerna är troligen de mest sårbara i detta avseende.

Ett aktivt stöd till entreprenörer är viktigt för en hållbar utveckling i de fattigaste regionerna och då måste alla intressenter delta. Entreprenörskap bör främjas, särskilt bland kvinnor och nytillkomna på arbetsmarknaden, samt hos socialt uteslutna grupper.

Samverkan mellan olika politikområden behövs, på både europeisk och nationell nivå. De olika politikområdena bör komplettera, inte motverka, varandra. Om fördelarna med andra politikområden koncentreras till vissa länder eller vissa regioner kan detta dämpa utvecklingspolitikens resultat. Den regionala utvecklingen måste också ha en social och miljömässig dimension. För att stärka sammanhållningen och få en effektiv utveckling i de fattigaste regionerna måste alla intressenter mobiliseras och delta fullt ut.

Det som eventuella konflikter mellan olika politikområden leder till måste beaktas och analyseras under halvtidsöversynen 2009 av gemenskapens budget och i den fjärde rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen.

Även om BNP är en bra indikator för regional ekonomisk konvergens, är den inte lämplig för att mäta social eller territoriell sammanhållning. I vissa fattiga regioner är t.ex. den ekonomiska tillväxten tillfredsställande, men det finns problem med hög arbetslöshet, vilket har en negativ inverkan på befolkningsutvecklingen. Därför måste andra indikatorer användas för att få en tydlig bild av de fattigaste regionernas verkliga behov. Diskussionerna om den fjärde sammanhållningsrapporten bör omfatta en diskussion av sammanhållningsindikatorer och hur den regionala utvecklingen skall mätas.

Arbetslösheten – som drabbar de fattigaste regionerna hårdast – måste bekämpas. Långtidsarbetslösheten inom vissa socialgrupper är särskilt oroande, såväl som social uteslutning, som hänger direkt ihop med arbetslösheten. För att åstadkomma social sammanhållning krävs insatser för att uppnå bästa möjliga integrering av funktionshindrade. Lika möjligheter för kvinnor och män på arbetsmarknaden är också avgörande för den sociala sammanhållningen inom EU. Det finns fortfarande stora löneskillnader mellan kvinnor och män och detta är ett hinder för den ekonomiska tillväxten. Genom att uppmärksamma könsrelaterade skillnader kommer man att kunna driva en effektivare sammanhållningspolitik, genomföra projekt som är fria från könsdiskriminering och uppnå en balans mellan familj och arbete.

Information om behovet av och metoder för att ta hänsyn till jämlikhet mellan kvinnor och män krävs när program och projekt genomförs och utvärderas, där befintliga studier och analyser utnyttjas bättre. Dessa principer kan till exempel tillämpas genom könsneutral budgetering (t.ex. genom att kontrollera om budgeten i tillräckligt hög grad omfattar jämställdhetsåtgärder), öka arbetsmarknadens parters och andra aktörers kunskap och ge tillgång till jämställdhetsexperter. En förnuftig inställning till jämställdhetsfrågor och det sociala och ekonomiska livet krävs för att undvika stereotypa sociala könsroller och för att göra sammanhållningspolitiken effektivare.

Om de fattigaste EU-regionernas problem skall kunna lösas krävs ett välavvägt program som är anpassat efter deras särskilda behov. De myndigheter som ansvarar för att utarbeta flerårsplaner bör först och främst tänka på om projekten är hållbara och vilken effekt de får på den regionala utvecklingen. Projekt som berör den regionala tillgängligheten, dvs. transport-, IT- och telekommunikationsinfrastruktur, bör prioriteras. Genom att en plattform som bygger på lämpliga ekonomiska incitament byggs upp blir dessa regioner mer attraktiva för investerare och en hållbar ekonomisk tillväxt kan bidra till att minska utvecklingsgapet.

(1) De yttersta randområdena, öar, bergsområden och glesbefolkade områden.