om innovativ finansiering på global nivå och på EU-nivå

(2010/2105(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådets möte den 17 juni 2010 och slutsatserna från Europeiska rådets möte den 11 december 2009,

–   med beaktande av protokollet från Ekofinmötet den 19 oktober 2010 och den rapport till Europeiska rådet som citeras där,

–   med beaktande av det belgiska ordförandeskapets program, särskilt förslagen om innovativ finansiering,

–   med beaktande av sin resolution av den 10 mars 2010 om skatt på finansiella transaktioner – att få det att fungera(1),

–   med beaktande av sin resolution av den 20 oktober 2010 om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen(2),

–   med beaktande av sin resolution av den 22 september 2010 om Europeiska tillsynsmyndigheter(3), och särskilt sina resolutioner av den 22 september 2010 om Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten(4), av den 22 september 2010 om Europeiska bankmyndigheten(5), av den 22 september 2010 om Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten(6), och av den 22 september 2010 om makrotillsyn av finanssystemet och inrättande av en europeisk systemrisknämnd(7),

–   med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om innovativ finansiering på global och europeisk nivå (SEK(2010)0409) och kommissionens meddelande om beskattning av finanssektorn (KOM(2010)0549/5) samt medföljande arbetsdokument (SEK(2010)1166),

–   med beaktande av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (KOM(2010)0484/5),

–   med beaktande av kommissionens meddelande om bankavvecklingsfonder (KOM(2010)0254),

–   med beaktande av G20-gruppens förklaring utfärdad den 15 november 2008 i Washington, G20-gruppens förklaring utfärdad den 2 april 2009 i London och G20-ledarnas uttalande vid G20-toppmötet den 25 september 2009 i Pittsburgh,

–   med beaktande av 2010 års IMF-rapport till G20-gruppen om beskattning av den finansiella sektorn,

–   med beaktande av rapporten från OECD:s rådgivande fackföreningskommitté, ”The parameters of a financial transaction tax and the OECD global public good resource gap, 2010–2020”, av den 15 februari 2010,

–   med beaktande av 2010 års OECD-rapport ”The elephant in the room: the need to deal with what banks do”,

–   med beaktande av det österrikiska ekonomiska forskningsinstitutets (Wifo) undersökning ”A General Financial Transaction Tax: Motives, Revenues, Feasibility and Effects” från mars 2008,

–   med beaktande av rapporten ”Financial Transaction Taxes: Necessary, Feasible and Desirable”, vilken gavs ut av Foundation for European Progressive Studies i mars 2010,

–   med beaktande av undersökningen ”Benefits of a Financial Transactions Tax”, vilken gavs ut av Centre for Economic Policy Research i december 2008,

–   med beaktande av kommissionens rapport ”Resultattavla för statligt stöd. Rapport om den senaste utvecklingen för krisstöd till finanssektorn” (KOM(2010)0255),

–   med beaktande av undersökningen ”An ever less carbonated Union? Towards a better European Taxation against climate change”, vilken tagits fram av Notre Europe,

–   med beaktande av slutdokumentet från FN:s generalförsamlings plenarmöte på hög nivå ”Keeping the promise: united to achieve the Millennium Development Goals” från september 2010,

–   med beaktande av förklaringen från det sjunde plenarmötet med ledningsgruppen för innovativ utvecklingsfinansiering, vilket hölls i Santiago i januari 2010,

–   med beaktande av 2010 års rapport från expertkommittén till arbetsgruppen för internationella finansiella transaktioner för utveckling ”Globalising Solidarity: The Case for Financial Levies”,

–   med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandena från utskottet för utveckling och utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A7-0036/2011), och av följande skäl:

A. Den globala finansiella och ekonomiska krisen 2007 var enormt omfattande. Krisen blottlade stora brister i de rättsliga och tillsynsmässiga ramarna för det globala finansiella systemet, som kan beskrivas som en kombination av oreglerade finansmarknader, alltför komplexa produkter och icke-transparenta jurisdiktioner. Europa behöver finansmarknader som är mer transparenta och effektiva.

B.  Fria marknader är grundvalen för välståndsskapande i världen, och marknadsekonomier och frihandel skapar välstånd och lyfter människor ur fattigdom.

C. Den spektakulära ökningen av finanstransaktionernas volym i den globala ekonomin under det senaste årtiondet – en volym som 2007 var 73,5 gånger större än världens nominella BNP, främst på grund av uppsvinget på derivatmarknaden – tyder på ett allt större avstånd mellan finanstransaktionerna och den reala ekonomins behov.

D. Finanssektorn är starkt beroende av handelsmönster, exempelvis högfrekvenshandel (HFT, high-frequency trade), som främst är inriktade på kortsiktiga vinster och som är exponerade för kraftiga hävstångseffekter, vilket var en av huvudorsakerna till finanskrisen. Detta har lett till överdriven prisvolatilitet och till att aktie- och råvarupriserna ständigt avviker från sina fundamentala nivåer.

E.  En avgörande faktor för den globala ekonomin är att företag, stater och enskilda personer kan låna till och från varandra. Finanskrisen har gett exempel på olyckliga egenskaper hos den internationella kapitalmarknaden. Därför är det nödvändigt att göra en avvägning mellan behovet av åtgärder för att upprätthålla den finansiella stabiliteten och behovet av att bevara bankernas förmåga att förmedla krediter till ekonomin.

F.  Vid G20-toppmötet i Washington 2008 och i Pittsburgh 2009 kom man överens om att genomföra reformer för att stärka finansmarknadernas regelverk och tillsyn så att de finansiella institutionerna tar en rimlig del av ansvaret för turbulensen.

G. Det är skattebetalarna som hittills har burit huvuddelen av kostnaden för krisen, och på många håll i världen har stater använt skattebetalarnas pengar för att rädda privata banker och andra finansinstitut. Allt fler kräver att finansinstituten och intressenterna ska ge ett skäligt bidrag till täckandet av kostnaderna, eftersom de i åratal har kunnat ta del av överdrivet hög avkastning på kapital och överdrivna årliga bonusutbetalningar samt står för den största delen av företagsvinsterna i världen.

H. Särskilt inom EU har kostnaden för räddningsaktionerna förvärrats och påskyndat en skatte- och skuldkris som har blivit en tung börda för offentliga budgetar och allvarligt hotat sysselsättningen, välfärdssystemen och uppnåendet av klimat- och miljömålen.

I.   Kortsiktighet och spekulation på den europeiska marknaden för statsobligationer var viktiga faktorer som förvärrade den statliga underskottskrisen i euroområdet 2009–2010 och blottlade det nära sambandet mellan finanssektorns baksidor och problemen med att garantera de offentliga finansernas hållbarhet under en period av alltför stora budgetunderskott och växande offentlig och privat skuldsättning.

J.   Den pågående diskussionen om europeisk ekonomisk styrning har föranletts av att stabilitets- och tillväxtpakten är verkningslös i sin nuvarande form och att konkurrenskraften skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Ett viktigt inslag i denna diskussion är att förstärka stabilitets- och tillväxtpakten, främst i dess förebyggande del, att utan ytterligare dröjsmål sjösätta oundvikliga strukturreformer och att samordna skattepolitiken och kampen mot skatteundandragande, skattebedrägeri och skattesmitning för att garantera skatterättvisa, samtidigt som skattetrycket successivt förskjuts från arbete mot kapital och verksamheter med kraftiga negativa externaliteter.

K. Krisen har framhävt behovet av att skapa nya, rättvisa och hållbara inkomster utifrån en bred bas och se till att de befintliga lagarna om skatteundandragande efterlevs och att deras effektivitet förbättras, så att finanspolitisk konsolidering verkligen förenas med långsiktig ekonomisk återhämtning och hållbara offentliga finanser, skapande av arbetstillfällen och social integration, som är de viktigaste prioriteringarna i Europa 2020-strategin.

L.  De kraftiga budgetbegränsningarna till följd av krisen kommer vid en tidpunkt då EU hade gjort mycket viktiga åtaganden på global nivå, framför allt i fråga om klimatförändringsmålen, millennieutvecklingsmålen och utvecklingsbiståndet, särskilt när det gäller anpassning till och begränsning av klimatförändringarna i utvecklingsländerna.

M. Den 17 juni 2010 fastslog Europeiska rådet att EU bör leda ansträngningarna att få till stånd en global strategi för införande av system för avgifter och skatter för finansinstitut och begärde att frågan om införandet av en global avgift på finanstransaktioner skulle undersökas och vidareutvecklas.

N. Parlamentet har redan uppmanat kommissionen att göra en konsekvensbedömning och tillhandahålla en analys av fördelarna med en avgift på finanstransaktioner. Därför kommer parlamentet att invänta denna analys innan man vidtar ytterligare åtgärder.

1.  Europaparlamentet noterar det arbete som kommissionen har utfört hittills för att hörsamma parlamentets uppmaning i resolutionen från mars 2010 om en genomförbarhetsstudie om avgifter på finanstransaktioner på global nivå och EU-nivå. Parlamentet betonar behovet av en omfattande konsekvensbedömning och begär att resultatet av konsekvensbedömningen samt eventuella konkreta förslag ska offentliggöras senast sommaren 2011, i enlighet med vad kommissionen anger i sitt meddelande om beskattning av finanssektorn. Förfarandet för att införa en avgift på finanstransaktioner i EU bör basera sig på en balanserad och grundlig genomförbarhetsstudie om en sådan avgift.

2.  Europaparlamentet framhåller att en ökning av skattesatserna och omfattningen av befintliga skatteinstrument och ytterligare nedskärningar av de offentliga utgifterna inte är vare sig en tillräcklig eller en hållbar lösning på de viktigaste framtida problemen på europeisk och global nivå. När man hanterar dessa problem och diskuterar nya finansieringssystem bör en av de viktigaste prioriteringarna vara att finna olika sätt att stärka den europeiska konkurrenskraften och den ekonomiska tillväxten.

3.  Europaparlamentet betonar att en välfungerande inre marknad är EU:s värdefullaste verktyg i en global och konkurrensutsatt värld och den främsta drivkraften för europeisk tillväxt. Fokus bör ligga på att stärka den inre marknaden och hitta sätt att använda medlemsstaternas och EU:s resurser på ett intelligentare sätt genom att anlägga en helhetssyn på budgetreformen som omfattar såväl utgifts- som inkomstsidan i budgeten. Utgifterna bör utformas så att de ger resultat, och de nya finansiella instrumenten för genomförandet av budgeten måste vara smarta, integrerade och flexibla.

4.  Europaparlamentet framhåller att det bästa sättet att främja en verklig tillväxtpolitik som ger resultat är att undanröja de kvarvarande hindren på den inre marknaden. Enligt vissa studier skulle det vara möjligt att spara så mycket som 200−300 miljarder euro årligen genom att undanröja alla hinder för de fyra friheterna.

5.  Europaparlamentet framhåller vikten av en nystart för den inre marknaden och framhåller att EU måste utarbeta och på ett effektivt sätt genomföra gemensamma regler på den inre marknaden för att den ska kunna fungera som en länk till strukturell tillväxt. Insatserna måste vara inriktade på den europeiska ekonomins drivkraft, nämligen EU:s 20 miljoner företag, i synnerhet de små och medelstora företag som drivs av entreprenörer och andra kreativa personer.

6.  Europaparlamentet betonar att en av EU:s största fördelar är dess storlek, och denna fördel måste utnyttjas maximalt genom att man tar vara på den inre marknadens potential och använder medel ur EU-budgeten för att tillföra ett mervärde till den offentliga sektorns insatser för att främja drivkrafterna för tillväxt.

7.  Europaparlamentet betonar att kommissionen bör anta en gemensam strategisk ram med huvudlinjer för en övergripande investeringsstrategi som omsätter Europa 2020-målen i investeringsprioriteringar och identifierar investeringsbehov när det gäller överordnade mål och flaggskeppsprojekt samt ringar in de reformer som behöver genomföras för att de investeringar som sammanhållningspolitiken stöder ska ge maximal effekt.

8.  Europaparlamentet betonar att en av de främsta fördelarna med innovativa finansieringsmetoder är att de kan ge dubbel utdelning, eftersom de samtidigt kan bidra till att uppnå viktiga politiska mål, som t.ex. stabilitet och transparens på finansmarknaden, och erbjuda en betydande inkomstpotential. I detta sammanhang bör man också ta hänsyn till den inverkan som dessa metoder har på de negativa externaliteter som finanssektorn orsakar.

Beskattning av finanssektorn

9.  Europaparlamentet påminner om att det finansiella bortfall som orsakas av skatteflykt och skattebedrägerier i Europa beräknas uppgå till 200–250 miljarder euro varje år. Genom att minska skattebedrägerierna kan man därför bidra till att minska budgetunderskottet utan att behöva höja skatterna. Mot denna bakgrund bör innovativ finansiering stärka medlemsstaternas, EU:s och världssamfundets insatser för att bekämpa skatteundandragande och skattebedrägerier samt andra former av otillåten kapitalflykt som har betydande budgetkonsekvenser.

10. Europaparlamentet betonar att EU i efterdyningarna av krisen måste övertyga sina medborgare om att man har viljan och verktygen för att gå vidare med en balanserad kombination av finanspolitisk konsolideringsstrategi och stimulanspolitik för att säkra den långsiktiga ekonomiska återhämtningen.

11. Europaparlamentet anser att stora framsteg visserligen har gjorts den senaste tiden, både när det gäller reglering och tillsyn, men att det saknas en skattepolitisk dimension i EU:s strategi för finanssektorn.

12. Europaparlamentet välkomnar kommissionens insikt om att finanssektorn är underbeskattad, framför allt på grund av att de flesta finansiella tjänster är momsbefriade. Parlamentet efterlyser innovativa finansieringsåtgärder för att inbringa större medel från denna sektor och bidra till att flytta skattebördan bort från arbetstagarna.

13. Europaparlamentet anser att införandet av en avgift på finanstransaktioner kan bidra till att angripa de mycket skadliga handelsmönstren på finansmarknaderna, exempelvis vissa kortsiktiga och automatiserade HFT-transaktioner, samt tygla spekulationen. Parlamentet betonar att en avgift på finanstransaktioner därmed skulle kunna förbättra marknadseffektiviteten, öka transparensen, minska överdriven prisvolatilitet och ge finanssektorn incitament att göra långsiktiga investeringar med ett mervärde för den reala ekonomin.

14. Europaparlamentet framhåller de nuvarande beräkningarna av inkomsterna från en låg avgift på finanstransaktioner. På grund av den breda skattebasen skulle en sådan avgift kunna ge nästan 200 miljarder euro per år på EU-nivå och 650 miljarder US-dollar på global nivå. Om dessa summor blir verklighet skulle detta kunna utgöra ett betydande bidrag från finanssektorn till kostnaden för krisen och till hållbara offentliga finanser.

15. Europaparlamentet noterar utvecklingen av debatten om den globala avgiften på finanstransaktioner och de delade meningarna om avgiftens genomförbarhet, effektivitet och ändamålsenlighet, och har även tagit del av den framväxande diskussionen om en skatt på finansiell verksamhet, men noterar att G20 hittills inte har lyckats lansera meningsfulla gemensamma initiativ på området. G20-ledarna uppmanas att öka takten i förhandlingarna om ett avtal om de minsta gemensamma nämnarna för en global avgift på finanstransaktioner och att ange vilken framtid man vill se för dessa olika skatte- och avgiftstyper.

16. Europaparlamentet stöder införandet av en avgift på finanstransaktioner, vilken skulle förbättra marknadens funktionssätt genom att minska spekulation och bidra till att finansiera globala kollektiva nyttigheter samt minska de offentliga underskotten. En avgift på finanstransaktioner bör ha ett så brett underlag som möjligt. Kommissionen uppmanas att snabbt ta fram en genomförbarhetsstudie där man beaktar behovet av lika villkor på global nivå och att lägga fram konkreta lagstiftningsförslag.

17. Europaparlamentet påpekar att man vid bedömningen av alternativen till beskattning av finanssektorn på global nivå och på EU-nivå bör ta hänsyn till lärdomarna från införandet av sektorsspecifika transaktionsavgifter på medlemsstatsnivå.

18. Europaparlamentet betonar vidare att en förflyttning av rent spekulativa transaktioner till andra jurisdiktioner skulle medföra få negativa effekter. Förflyttningen skulle också kunna bidra till ökad marknadseffektivitet. Parlamentet betonar också att man inte ska fördöma alla åtgärder som kan betraktas som spekulativa, eftersom vissa former av risktagande kan öka stabiliteten på EU:s finansmarknader.

19. Europaparlamentet betonar att inom den centraliserade europeiska marknaden kan centrala clearing- och avvecklingstjänster underlätta införandet av en EU-avgift på finanstransaktioner som kan vara administrativt billig och enkel att genomföra. Parlamentet påminner dock om att finansbranschen är global och sammankopplad och att detta måste beaktas när man utformar de tekniska aspekterna av avgiften på finanstransaktioner.

20. Europaparlamentet har tagit del av kommissionens nyligen offentliggjorda meddelande och betraktar det som ett första steg på vägen mot att förstå denna fråga. Bevisbördan när det gäller eventuella fördelar och/eller nackdelar med att införa en avgift på finanstransaktioner på EU-nivå ligger på kommissionen och dess konsekvensbedömning.

21. Europaparlamentet noterar att kommissionen i sitt meddelande aviserade en konsekvensanalys av olika alternativ för beskattning av finanssektorn och uppmanar kommissionen att i sin genomförbarhetsstudie också ta upp transaktionernas och inkomsternas geografiska asymmetri och möjligheten av en graderad eller differentierad avgiftsnivå som grundas på tillgångskategorin, skattebördan, det berörda slaget av aktör eller på hur kortsiktiga eller spekulativa vissa typer av transaktioner är. Kommissionen uppmanas att dra lärdom av all tillgänglig forskning.

22. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sin genomförbarhetsstudie analysera de olika möjliga alternativen för en EU-avgift på finanstransaktioner och deras konsekvenser, inklusive fördelarna för ekonomin och samhället med att minska antalet spekulativa finanstransaktioner, som i nuläget orsakar en kraftig snedvridning av marknaden.

23. Europaparlamentet betonar att en avgift på finanstransaktioner bör ha bredast tänkbara bas för att garantera lika villkor på finansmarknaderna och inte förskjuta transaktionerna mot instrument som är mindre transparenta. Därför bör kommissionen i sin genomförbarhetsstudie undersöka alla transaktioner av finansiella tillgångar såsom spot- och derivattransaktioner på börsen samt alla OTC-derivat. Avgiften på finanstransaktioner skulle kunna graderas med olika skattesatser för olika handelsplatser, vilket skulle kunna förbättra marknadsstabiliteten ytterligare genom att det skapar positiva incitament för finansiella aktörer att flytta transaktioner från OTC-verktyg till mer transparenta och bättre reglerade handelsplatser.

24. Europaparlamentet välkomnar i detta sammanhang kommissionens nyligen framlagda förslag om OTC-derivat och blankning, där det ställs uttryckliga krav på central clearing och transaktionsregister för alla OTC-derivattransaktioner, vilket således gör det tekniskt möjligt att införa en EU-avgift på finanstransaktioner med bred bas.

25. Europaparlamentet anser att det är viktigt att fastställa vem som i slutändan kommer att betala avgiften, eftersom bördan ofta läggs på konsumenterna, som i detta fall skulle vara icke-professionella investerare och enskilda personer. Parlamentet betonar vikten av uttömmande regler om undantag och trösklar, så att detta kan undvikas.

26. Europaparlamentet välkomnar IMF:s förslag, vilka stöds av kommissionen, om beskattning av banktillgångar så att det blir möjligt för varje land att ta ut mellan 2 och 4 procent av BNP för att finansiera mekanismer för att lösa framtida finanskriser. Bankavgifterna bör stå i proportion till det berörda kreditinstitutets systembetydelse och verksamhetens risknivå.

27. Europaparlamentet noterar att bankavgifterna, skatten på finansiell verksamhet och avgiften på finanstransaktioner är åtgärder som var och en tjänar olika ekonomiska syften och har olika inkomstbringande potential. Eftersom bankavgifter baseras på balansräkningspositioner kan de inte ta på sig uppgiften att tygla finansspekulationer och ytterligare reglera skuggbanksektorn. I detta sammanhang betonar parlamentet dessutom vikten av finansiella tillsynsmekanismer och transparens för att öka det finansiella systemets motståndskraft och stabilitet.

28. Europaparlamentet noterar IMF:s förslag om en skatt på finansiell verksamhet och kommissionens åtagande att utföra en omfattande konsekvensanalys av denna skatts potential. En skatt på finansiell verksamhet är i huvudsak ett inkomstorienterat skatteinstrument som är riktat mot finanssektorn och som gör det möjligt att beskatta ”ekonomisk ränta” och vinster från överdrivet risktagande. Detta instrument kan erbjuda en lösning på problemet med undantaget från mervärdesskatteplikt för finanssektorn.

29. Europaparlamentet är medvetet om olika alternativ för förvaltningen av de ytterligare inkomster som beskattning av finanssektorn genererar på både nationell och europeisk nivå. Parlamentet betonar att man bör avgöra för vilka ändamål man ska använda de inkomster som genereras av en avgift på finanstransaktioner. Parlamentet betonar också att bedömningen av och prioriteringen bland de olika alternativen bör betraktas som ett grundläggande inslag i den övergripande debatten om innovativ finansiering, så att skattebetalarna får en korrekt bild av bevekelsegrunderna för ytterligare beskattning av finanssektorn. De inkomster som genereras av en global avgift på finanstransaktioner bör med anledning av sin globala karaktär användas för att finansiera globala politiska mål som utveckling och fattigdomsbekämpning i utvecklingsländer samt kampen mot klimatförändringarna. Parlamentet noterar kommissionens mål att öka volymen på EU:s budget genom innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet är övertygat om att en del av dessa inkomster skulle kunna gå till att finansiera EU:s projekt och politik så att man tar till vara det europeiska mervärdet av ovannämnda innovativa finansieringsinstrument. Parlamentet påminner om att kommissionen i sitt meddelande om en översyn av EU:s budget betraktar EU-beskattning av finanssektorn som en möjlig källa för EU att få in egna medel. Parlamentet efterlyser en bred debatt mellan EU:s institutioner, nationella parlament, berörda parter inom EU och företrädare för det civila samhället om valen av politik, om hur stor del av inkomsterna som ska allokeras till EU-nivå och nationell nivå och om de olika sätten att uppnå detta. När det gäller förvaltningen av den andel av inkomsterna som allokeras till nationell nivå bör alla upptänkliga valmöjligheter bedömas, bland annat möjligheten att låta inkomsterna konsolidera de offentliga finanserna.

30. Europaparlamentet framhåller att ett eventuellt införande av dessa nya skatteverktyg inom finanssektorn bör analyseras mot bakgrund av den rådande skattemiljön i denna sektor, med hänsyn till sekundära effekter och med särskilt fokus på att hitta synergieffekter mellan gamla och nya skatter.

31. Europaparlamentet noterar kommissionens mål att öka volymen på EU:s budget genom användning av innovativa finansieringsinstrument och inser de potentiella fördelarna med att stimulera finansieringen från den privata sektorn med offentliga medel. Parlamentet är dock medvetet om att användningen av specialföretag för att finansiera projekt kan leda till ökade ansvarsförbindelser. Parlamentet anser därför att sådana åtgärder bör åtföljas av en helt transparent redovisning med lämpliga riktlinjer för investeringar, riskhantering, riskbegränsning samt gransknings- och tillsynsförfaranden. Allt detta bör upprättas på ett demokratiskt och ansvarsfullt sätt.

Euroobligationer och europeiska projektobligationer

32. Europaparlamentet konstaterar att euroobligationer alltmer betraktas som ett gemensamt skuldhanteringsinstrument. Parlamentet noterar den senaste tidens alla förslag och initiativ med denna inriktning. Europeiska rådet och kommissionen uppmanas att omedelbart tillmötesgå parlamentets önskemål i resolutionen om en permanent krismekanism (P7_TA-PROV(2010)0491) om att ge nödvändiga politiska signaler för att kommissionen ska kunna undersöka ett framtida system för euroobligationer, och därvid klargöra på vilka villkor ett sådant system skulle vara till gagn för alla deltagande medlemsstater och för euroområdet som helhet.

33. Europaparlamentet stöder tanken på att emittera gemensamma europeiska projektobligationer för att finansiera EU:s betydande infrastrukturbehov och strukturprojekt inom ramen för Europa 2020-strategin, EU:s planerade nya strategier, t.ex. den nya strategin för energiinfrastrukturutveckling, och andra storskaliga projekt. Europeiska projektobligationer skulle säkra nödvändiga investeringar och inge tillräckligt förtroende för att stora investeringsprojekt ska kunna locka till sig det stöd som behövs och därmed bli en viktig mekanism för att maximalt öka det offentliga stödet. Om dessa projekt ska göra EU hållbart måste de också bidra till den ekologiska omvandlingen av våra ekonomier och bana väg för en koldioxidfri ekonomi.

34. Europaparlamentet framhåller att EU:s budget i större utsträckning bör användas för att öka investeringarna. Parlamentet betonar att normen bör vara att projekt som har en långsiktig kommersiell potential bör finansieras av EU tillsammans med den privata banksektorn, i synnerhet via Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD).

35. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska centralbanken att undersöka fenomenet moralisk risk för de medlemsstater som finansierar viktiga infrastrukturprojekt genom europeiska projektobligationer eller euroobligationer, i synnerhet när sådana infrastrukturprojekt har en gränsöverskridande omfattning.

Koldioxidskatt

36. Europaparlamentet betonar att man i den nuvarande skattemodellen fullt ut bör tillämpa principen om att förorenaren ska betala genom att använda lämpliga innovativa finansieringsinstrument för att successivt förskjuta skattebördan till verksamheter som förorenar miljön, orsakar stora utsläpp av växthusgaser eller förbrukar stora mängder resurser.

37. Europaparlamentet stöder därför en förstärkning av systemet för handel med utsläppsrätter samt att man gör en omfattande översyn av energibeskattningsdirektivet för att göra koldioxidutsläpp och energiinnehåll till grundkriterierna för beskattning av energiprodukter.

38. Europaparlamentet betonar att båda instrumenten har en stark dubbel fördel såtillvida att de ger dels stora incitament till en övergång till koldioxidfria, hållbara och förnybara energikällor, dels betydande ytterligare inkomster. Parlamentet påminner dock om att det främsta motivet för införandet av en koldioxidskatt är att ändra beteenden och produktionsstrukturer, eftersom den beräknade inkomsten kommer att minska när produktionsmönstren övergår till hållbara och förnybara energikällor.

39. Europaparlamentet anser att man genom en koldioxidskatt och översynen av energibeskattningsdirektivet bör fastställa obligatoriska minimikrav för alla medlemsstater och låta varje medlemsstat gå längre om den så vill.

40. Europaparlamentet framhåller att lämpliga övergångsperioder bör fastställas för att undvika koldioxidläckage och förhindra att alltför stora bördor flyttas över till konsumenter med låga inkomster. Parlamentet anser dessutom att man bör planera särskilt riktade åtgärder som gynnar hushåll med låga inkomster samt öka investeringarna i den offentliga sektorns infrastruktur och i hushållens energieffektivitet.

41. Europaparlamentet anser dock att utrymmet för ett globalt avtal på G20-nivå eller inom WTO bör granskas fullt ut före införandet av en sådan skatt på utländsk import till EU för att se till att justeringen av gränsbeskattningen inte leder till en brist på råvaror och till att EU:s export utsätts för hämndåtgärder från tredjeländer.

42. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka huruvida det är möjligt att införa en europeisk koldioxidskatt som är konstruerad enligt samma modell som mervärdesskatten och som läggs på varje produkt på den inre marknaden. Ett sådant verktyg skulle vara mindre snedvridande och rättvisare. EU uppmanas också att ta upp frågan om en global koldioxidskatt för att utesluta konkurrensnackdelar för den inre marknaden och stärka kampen mot en koldioxidfri, hållbar och förnybar energiproduktion.

43. Europaparlamentet vill med tanke på det ökande energibehovet i tillväxtländerna rikta uppmärksamheten på att det är absolut nödvändigt för EU att presentera tillfredsställande investeringar inom energiförsörjning och energieffektivitet som stärker energiinfrastrukturen och så långt det är möjligt minskar dess utsatthet för marknadens svängningar, som kan ha negativ inverkan på EU:s ekonomi och Europa 2020-målen.

44. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att överväga att allokera intäkter från klimatskatt till finansiering av forskning och utveckling och åtgärder som syftar till att minska koldioxidutsläppen, bekämpa den globala uppvärmningen, stimulera energieffektivitet, bekämpa energifattigdom och förbättra energiinfrastrukturen i EU och i utvecklingsländerna. Parlamentet erinrar i detta sammanhang om direktivet om utsläppshandel, enligt vilket minst 50 procent av intäkterna från auktioneringen av koldioxidutsläppsrätter inom EU:s utsläppshandelssystem bör öronmärkas för åtgärder mot klimatförändringarna, även i utvecklingsländerna.

45. Europaparlamentet konstaterar att revolverande finansiella instrument för energieffektivitetsåtgärder är ett innovativt sätt att finansiera klimatvänliga projekt. Parlamentet välkomnar inrättandet av ett särskilt finansieringsinstrument – som även skulle kunna locka privata investerare inom ramen för offentlig-privata partnerskap – där outnyttjade medel från förordningen om Europeiska energiprogrammet för återhämtning (EEPR) kan användas för att främja initiativ för energieffektivitet och förnybara energikällor. Kommissionen uppmanas att noga utvärdera instrumentets effektivitet och analysera möjligheterna att i framtiden förfara på liknande sätt med outnyttjade medel ur EU-budgeten, bland annat i samband med initiativ för energi, energieffektivitet och råvaror.

46. Europaparlamentet noterar betydelsen av energieffektivitet och uppmanar därför med kraft kommissionen och medlemsstaterna att använda strukturfonderna ändamålsenligt för att öka energieffektiviteten i byggnader, särskilt i bostadsfastigheter. Parlamentet manar till en effektiv användning av medlen från EIB och andra offentliga finansieringsorgan, och efterlyser en samordning av EU:s och medlemsstaternas medel och andra stödinstrument som kan fungera som hävstång för att stimulera investeringar i energieffektivitet i syfte att genomföra EU:s mål.

47. Europaparlamentet påminner medlemsstaterna om möjligheten att tillämpa lägre moms på tjänster för renovering av bostadsfastigheter och ökad energieffektivitet.

48. Europaparlamentet anser också att en måttfull resursanvändning samt innovation inom grön teknik är viktiga faktorer för konkurrenskraften.

49. Europaparlamentet betonar att man vid utarbetandet och införandet av nya innovativa skatter måste göra en övergripande, gränsöverskridande och sektorsöverskridande bedömning av olika typer av befintlig och planerad finansiering, beskattning och subventioner av miljö- och klimatrelaterad verksamhet, som skulle kunna kallas de Larosière-process om miljöfinansiering. Det är nämligen viktigt att man riktar dessa nya verktyg på ett mer ändamålsenligt sätt och undanröjer möjligheten till överlappande och/eller motstridiga strategier.

50. Europaparlamentet inser att en koldioxidskatt skulle fungera som ett instrument för att minska utsläppen och inte som en långsiktig inkomstkälla, eftersom den källan så småningom skulle sina om instrumentet visade sig vara ändamålsenligt.

Utvecklingsfinansiering

51. Europaparlamentet kräver att medlemsstaterna ska bekräfta sitt löfte om att ge 0,7 procent av sin bruttonationalinkomst i offentligt utvecklingsbistånd. Det är djupt beklagligt att endast Sverige, Luxemburg, Danmark och Nederländerna uppnådde eller överskred detta mål under 2008, trots att alla EU-medlemsstater accepterat målet på 0,7 procent av bruttonationalinkomsten i utvecklingsbistånd.

52. Europaparlamentet påminner om att EU som helhet, inklusive dess medlemsstater, fortfarande är den största givaren av utvecklingsbistånd, trots den globala krisen. Stödet från EU utgör 56 procent av det totala stödet i världen, till ett värde av 49 miljarder euro 2009, och EU-ländernas regeringar har nu gemensamt lovat att öronmärka 0,56 och 0,70 procent av ländernas bruttonationalinkomst till offentligt utvecklingsbistånd för 2010 respektive 2015.

53. Europaparlamentet betonar att det är oerhört viktigt med en sund finansiell förvaltning av allt utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd från EU, särskilt med tanke på att det måste vara möjligt för EU:s medborgare och skattebetalare att utkräva fullt ansvar av de EU-institutioner som deltar i beslutsfattandet om och genomförandet av detta bistånd.

54. Europaparlamentet framhåller att innovativ finansiering för utveckling kan komplettera det traditionella utvecklingsbiståndet och hjälpa det att uppnå sina mål i tid. Innovativa finansieringsinstrument bör gå utöver FN:s mål om att 0,7 procent av BNP ska satsas på utvecklingssamarbete. Innovativ finansiering för utveckling bör kännetecknas av mångfald i finansieringen för att uppnå maximal inkomstpotential men också skräddarsys efter varje lands prioriteringar och ha ett starkt inslag av egenansvar för det berörda landet. Samtidigt måste utvecklingsländerna öka sina egna insatser på skatteområdet, i synnerhet när det gäller skatteuppbörd och kampen mot skatteflykt, som är avgörande faktorer när det gäller att uppnå en sund skattepolitik.

55. Europaparlamentet betonar att ett ändamålsenligt utvecklingsbistånd av hög kvalitet kräver en särskild insats när det gäller samordning mellan biståndsgivarna och styrningslösningar. Genom att ta itu med problemet med EU:s splittrade utvecklingsbistånd, som leder till ineffektivitet med både ekonomiska och politiska konsekvenser, kan man generera effektivitetsvinster på upp till 6 miljarder euro per år för medlemsstaterna och ytterligare underlätta arbetet för partnerländernas myndigheter.

56. Europaparlamentet påminner om att det kommer att behövas 300 miljarder US-dollar för att millennieutvecklingsmålen ska kunna uppnås till 2015. Parlamentet beklagar djupt att flertalet industriländer, trots deras uttalanden vid FN:s toppmöte om millennieutvecklingsmålen i september 2010, ännu inte lever upp till sina åtaganden från 2005 om att öka utvecklingsstödet och påpekar att det behövs mer samlade insatser. Parlamentet understryker att innovativa finansieringsmekanismer inte får ses som ett sätt att uppmuntra vissa länder att avstå från offentligt utvecklingsbistånd, och betonar att åtaganden om offentligt utvecklingsbistånd och innovativa finansieringsmekanismer måste ses som ett avgörande och kompletterande inslag i kampen mot fattigdom.

57. Europaparlamentet betonar att offentlig tillsyn av och transparens i innovativa finansieringssystem är en nödvändig förutsättning för att de ska kunna införas, och att hänsyn ska tas till lärdomarna av de senaste finans- och livsmedelskriserna.

58. Europaparlamentet betonar att EU:s samordning av välståndsskapande åtgärder på lokala marknader måste förbättras omgående och anser att innovativ utvecklingsfinansiering inte bör fokusera enbart på ökade skatter utan även omfatta andra möjligheter som t.ex. ökade inhemska intäkter. Detta uppnås bäst genom att immateriella rättigheter erkänns och skyddas samt genom kartläggning av jordbruksmark och en förbättring av företags- och investeringsklimatet i utvecklingsländerna.

59. Europaparlamentet påminner om att allvarliga pandemiska sjukdomar såsom aids, tuberkulos och malaria, som drabbar utvecklingsländerna och framför allt Afrika söder om Sahara, utgör ett allvarligt hot för förverkligandet av millennieutvecklingsmålen. Parlamentet påminner i detta sammanhang om att ett solidaritetsbidrag som tas ut på flygbiljetter är ett viktigt finansieringsinstrument för att hantera hälsoproblem och därför bör utvecklas ytterligare. Parlamentet uppmanar framför allt kommissionen att undersöka ytterligare finansieringsmekanismer för att hantera globala hälsoproblem och att underlätta tillgången till läkemedel i fattiga länder.

60. Europaparlamentet påpekar att klimatförändringarna i synnerhet kommer att påverka utvecklingsländerna, och anser att finansieringen av åtgärder för att mildra klimatförändringarnas effekter och minska energibristen kommer att bidra till att förverkliga milliennieutvecklingsmålen.

61. Europaparlamentet gläder sig åt att slutdeklarationen från FN-toppmötet om millennieutvecklingsmålen, vilken antogs den 22 september 2010, för första gången uttryckligen hänvisar till den innovativa finansieringens roll för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen.

62. Europaparlamentet understryker den framgång som mekanismer för innovativ finansiering har haft, särskilt Internationella faciliteten för inköp av läkemedel (Unitaid) och Internationella finansieringsmekanismen för vaccinationsförpliktelse (IFFIm) samt förhandsåtagandet för vaccin mot pneumokocker (AMC), som till dags dato har inbringat över två miljarder US-dollar. Parlamentet noterar att andra innovativa finansieringsmekanismer också har visat sig vara effektiva, såsom skuldavskrivningar i utbyte mot antingen miljöåtgärder eller hälsoåtgärder eller skatt på bunkerbränslen.

63. Europaparlamentet påminner om det starka stöd som flera europeiska stats- och regeringschefer uttalade för en avgift på finanstransaktioner vid FN:s toppmöte om millennieutvecklingsmålen i september 2010 och förväntar sig nu att dessa vidtar beslutsamma åtgärder i enlighet med detta engagemang.

64. Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater som ännu inte har gjort det att ansluta sig till ledningsgruppen för innovativa finansieringsmekanismer, vilken bildades 2006, och att delta i alla befintliga mekanismer, i synnerhet solidaritetsbidraget från flygbiljetter.

65. Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att lägga fram förslag om genomförande av innovativa mekanismer för utvecklingsfinansiering på EU-nivå.

66. Europaparlamentet uppmanar EU-institutionerna och medlemsstaternas regeringar att noggrant undersöka möjligheten att inrätta ett globalt lotteri för att finansiera åtgärder för att bekämpa hunger, vilket föreslagits av Världslivsmedelsprogrammet, i stil med livsmedelsprojektet.

67. Europaparlamentet anser att det officiella utvecklingsbiståndet inte kommer att kunna utrota fattigdomen om G20-länderna, EU och de finansiella institutionerna inte tar tydlig ställning mot korrupta myndigheter i mottagarländerna. Parlamentet betonar därför behovet av att öka EU:s stöd för att stärka skattemyndigheterna samt de rättskipande och korruptionsbekämpande myndigheterna i utvecklingsländerna. EU:s medlemsstater uppmanas med kraft att bekämpa bestickning från företag som har sitt säte inom deras jurisdiktion men som bedriver verksamhet i utvecklingsländer.

68. Europaparlamentet påminner om att uppskattningsvis 800 miljarder euro, dvs. tio gånger så mycket som det offentliga utvecklingsbiståndet, årligen försvinner från utvecklingsländerna på olagligt sätt genom t.ex. olagliga kapitalflöden och skatteundandragande, och att detta belopp skulle kunna visa sig vara avgörande för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen om det hölls kvar i utvecklingsländerna. EU och dess medlemsstater uppmanas därför med kraft att föra upp kampen mot skatteparadis, korruption och skadliga skattestrukturer högt på dagordningen i alla internationella forum så att utvecklingsländerna ges en möjlighet att öka sina inhemska intäkter.

69. Europaparlamentet påminner om att G20-länderna har ett gemensamt ansvar att dämpa krisens följder för utvecklingsländerna, som har drabbats hårt av krisens indirekta effekter.

70. Europaparlamentet är av den bestämda uppfattningen att man för att skapa transparens i det offentliga utvecklingsbiståndet bör främja ansvarsutkrävandet genom att stärka de nationella kontrollmekanismerna och parlamentets granskning av biståndet. EU och G20-länderna uppmanas att fullfölja sin agenda att slå ned på skatteparadis och skattesekretess genom att verka för landsvisa rapporteringskrav.

71. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att främja och verka för att mekanismer för innovativ utvecklingsfinansiering genomförs, såsom en internationell avgift på finanstransaktioner, transportavgifter, åtgärder för att bekämpa olagliga kapitalflöden samt minskade eller begränsade kostnader för penningöverföringar.

72. Europaparlamentet konstaterar att den ekonomiska och finansiella krisen kommer att försätta många utvecklingsländer i en ny skuldkris, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att förnya sina ansträngningar för att lätta utvecklingsländernas skuldbörda.

73. Europaparlamentet påminner om att utvecklingsländerna är sämst rustade för att möta klimatförändringarna och att de generellt sett riskerar att drabbas hårdast av dessa förändringar. Parlamentet begär att EU genomför det finansiella åtagande som man gjort inom ramen för Köpenhamnsöverenskommelsen och i samband med den globala klimatförändringsalliansen. EU uppmanas med kraft att inta en central roll i industriländernas gemensamma initiativ för att ge ett större och mer specifikt bidrag till utvecklingsarbetet i tredje världen, gentemot vilken EU har ett historiskt ansvar.

74. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Europaparlamentets utskott för politiska utmaningar, kommissionen, Europeiska rådet, EIB, ECB, IMF och den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen.

(1) Antagna texter, P7_TA(2010)0056. (2) Antagna texter, P7_TA(2010)0376. (3) Antagna texter, P7_TA(2010)0336. (4) Antagna texter, P7_TA(2010)0334. (5) Antagna texter, P7_TA(2010)0337. (6) Antagna texter, P7_TA(2010)0339. (7) Antagna texter, P7_TA(2010)0335.

Den allmänna ramen för diskussionen om innovativ finansiering

Den globala ekonomiska och finansiella krisen 2007–2009 blottade allvarliga svagheter i de rättsliga och tillsynsmässiga ramarna för det globala finanssystemet. Dagens finansiella transaktioner kännetecknas av en enorm volymökning och av en anmärkningsvärd diskrepans mellan volymen av finansiella transaktioner och den verkliga världens underliggande behov. Nya handelsmönster såsom kortsiktiga investeringar och automatiserad högfrekvenshandel (HFT, high frequency trading) har fått en central roll i de globala finansiella trenderna och har lett till stark volatilitet och överdrivet risktagande.

Det står klart att finanssektorn i hög grad har bytt roll från att finansiera den reala ekonomins behov till att göra kortsiktiga vinster genom operationer som kan påverka marknadspriserna allvarligt.

I EU följdes finanskrisen av en statsfinansiell kris 2009–2010, där en viktig faktor var det överdrivna och i flera fall omotiverade marknadstrycket på nationella obligationer. Ännu en gång var det kortsiktiga och höggradigt spekulativa transaktioner som stod i centrum för krisen, vilket understryker det tydliga sambandet mellan ineffektiv finansiell reglering och tillsyn och de offentliga finansernas hållbarhet.

De problem som marknadsbeteendet vållat fick fullt genomslag i de offentliga finanserna och för medborgare över hela världen när man vid krisens utbrott satsade biljoner US-dollar på att lösa ut de huvudaktörer inom finanssektorn som var ”för stora för att kunna tillåtas gå omkull”.

Krisens ekonomiska kostnader återstår att till fullo utvärdera. Förutom kostnaderna för räddningsaktioner har krisen lett till en betydande uppbromsning av den globala ekonomin och till offentliga underskott av hittills oöverträffad storlek (enligt OECD-uppgifter från 2010 beräknas skattekonsolideringen komma att uppgå till 300–370 miljarder US-dollar under de kommande åren).

Vad som dock är helt klart vid det här laget är att världen och EU inte har råd med och inte bör tillåta ännu en kris av motsvarande storlek. De första reaktionerna på global nivå (vid G20-toppmötena efter krisens utbrott) och även på EU-nivå var att gå vidare med konkreta förändringar av lagstiftning och tillsyn som skulle kunna bidra till att forma en säkrare finansmiljö och förhindra liknande kriser i framtiden.

Men detta räcker inte: Skattebetalarna får i dag bära huvuddelen av kostnaderna för krisen inte bara genom direkta bidrag utan även i form av ökande arbetslöshet, sjunkande inkomster, minskad tillgång till samhällstjänster och ökade ojämlikheter.

För att vidta omfattande och integrerade åtgärder mot krisen behöver vi nya instrument som kan

§ tygla spekulationen och återställa finanssektorns huvuduppgift att täcka realekonomins behov och stödja långsiktiga investeringar,

§ garantera en rättvis fördelning av bördan, särskilt mellan de viktigaste finansaktörerna,

§ skapa nya resurser för att möta viktiga globala och europeiska utmaningar, som t.ex. klimatförändringarna och utvecklingsmålen samt uppnå en långsiktigt högre tillväxt inom ramen för Europa 2020-strategin.

Valet av innovativ finansiering – den dubbla utdelningen

För att kunna klara dessa tre mål behöver vi instrument som kan fylla flera funktioner.

Traditionella skatteinstrument, som enbart är inriktade på att öka inkomsterna, är inte tillräckligt. Nedskärningar av de offentliga utgifterna och ytterligare ökningar av befintliga skattesatser kan inte heller vara en hållbar reaktion på dagens krav på att öka den globala och europeiska tillväxten. Vi behöver välja ett incitament i stället för en enkel åtstramningsstrategi och därför bör diskussionen om innovativa finansieringsinstrument vara en av våra viktigaste prioriteringar.

Med innovativa finansieringsinstrument kan vi ta itu med dagens utmaningar eftersom de på en och samma gång kan fylla en regleringsuppgift (t.ex. genom att förstärka marknadseffektiviteten, transparensen och stabiliteten) och en inkomsthöjande uppgift (genom att generera betydande och nya resurser för EU:s budget och de nationella budgetarna).

Fördelningen av de nya inkomsterna

EU:s beslutsfattare och de nationella beslutsfattarna är främst intresserade av de nya finansieringsinstrumentens möjligheter att ge inkomster. Vi får dock inte glömma att det är först när vi har kommit överens om att införa ett innovativt instrument som vi verkligen kan diskutera de nya inkomsterna i konkreta termer.

Det finns olika argument och val som kan göras när det gäller förvaltningen av dessa inkomster. I princip bör vid dock vara överens om att om dessa innovativa finansieringsinstrument ska få det mervärde som de behöver ha, bör en betydande del av inkomsterna gå till EU:s budget för att finansiera EU:s projekt och politiska åtgärder.

Man måste komma ihåg att den kritiska punkten i dag är att uppnå samförstånd och införa de innovativa finansieringsinstrumenten. Fördelningen av inkomsterna kommer först därefter.

Beskattning av finanssektorn

Till skillnad från andra sektorer som tillhandahåller varor och tjänster till konsumenterna är finanssektorn till stor del obeskattad. I EU är alla grundläggande finansiella verksamheter undantagna från mervärdesskatt. Samtidigt står finanssektorns verksamhet för 73,5 procent av världens BNP och därför är dess skattebefrielse en betydande marknadssnedvridning.

En avgift på finanstransaktioner – som har föreslagits ända sedan 1930-talet – erbjuder en viktig fördel, särskilt i dag i efterdyningarna av krisen. Genom en avgift på finanstransaktioner kan vi tygla spekulationen och stabilisera marknaderna, skapa incitament till långsiktiga investeringar, göra alla transaktioner spårbara och därigenom öka transparensen och vi kan se till att finansaktörerna tar sin beskärda del av kostnaderna för krisen. Eftersom inkomstpotentialen med en avgiftssats på 0,05 procent är nästan 200 miljarder euro i EU och 650 miljarder dollar på global nivå, kan en avgift på finanstransaktioner ge ett avgörande bidrag till att täcka behovet av nya och hållbara resurser.

Den globala krisen har visas att det behövs globala lösningar och därför är införandet av en global avgift på finanstransaktioner naturligtvis bästa möjliga sätt att gå vidare. Trots den reformvänliga inställningen vid G20-toppmötena direkt efter krisen tycks det dock i dag ha skett en återgång till ”business as usual”. Om vi låter tillfället gå förlorat och väljer att inget göra, kommer vi inte att kunna dra lärdom av krisen och då dömer vi våra ekonomier att drabbas av ännu en kris under kommande år.

EU är i dag världens största finansmarknad och därför är det i dess eget intresse att inte ”gömma” sig bakom sina internationella partners ovilja att agera utan i stället ta ledningen på både global och europeisk nivå.

Kommissionens sedan länge emotsedda konsekvensanalys om en EU-avgift på finanstransaktioner är genomförbar – som Europaparlamentet har efterlyst sedan mars 2010 men som saknades i kommissionens meddelanden i april och oktober 2010 – bör läggas fram snarast möjligt. Den bör utgöra det första steget mot lagstiftningsförslag om införandet av en EU-avgift på finanstransaktioner. Samtidigt kommer detta att ge EU ett klart mandat att utöva påtryckningar på G20-nivå.

När det gäller argumentet om de risker för konkurrenskraften som ett ensidigt införande av en EU-avgift på finanstransaktioner kan medföra, visar den brittiska stämpelskatten och Hongkongs avgift på finanstransaktioner att en välutformad avgift kan avvärja den risken och undvika transaktionsförskjutningar. Investerare kommer inte heller att vara benägna att välja mindre välkända jurisdiktioner eller jurisdiktioner med låg transparens om transaktionskostnaderna är låga. De aktörer som i första hand kan vara frestade att migrera är sådana som handlar extremt kortsiktigt (som kommer att få bära den största bördan), men även om en del av de kortsiktiga transaktionerna skulle försvinna utanför EU, kan detta vara ett mervärde för den europeiska ekonomin.

Huvuddragen i en EU-avgift på finanstransaktioner bör vara

§ låg skattesats, mellan 0,01 procent och 0,05 procent så att det inte finns någon större risk för transaktionsförskjutningar,

§ bred skattebas, som omfattar alla former av transaktioner, för att ge lika villkor och undvika förskjutningar mot mindre reglerade delar av finanssektorn,

§ väldefinierade undantag och trösklar, där man beaktat de icke-professionella och de små investerarnas behov.

Utöver avgifter på finanstransaktioner är det två andra instrument som nämns i den pågående diskussionen om beskattning av finanssektorn: Bankskatt och beskattning av finansiella verksamheter.

Båda dessa tycks ha stöd från IMF och kommissionen. Förutom att inkomstpotentialen för båda är lägre än för en avgift på finanstransaktioner saknar de regleringsvärde. Varken bankskatter eller beskattning av finansiella verksamheter bidrar till att tygla spekulationen och förstärka marknadens stabilitet och effektivitet. Bankskatter baseras på balansräkningspositioner och täcker inte in transaktioner i skuggbanksystem, som löper den högsta risken för överdriven belåning. Beskattning av finansiella verksamheter innebär beskattning av vinster som härrör från finansiella transaktioner oberoende av transaktionernas ”kvalitet”.

Därför kan de inte på något vis utgöra ett alternativ till en avgift på finanstransaktioner. De kan dock båda utgöra ett komplement:

Bankskatt är ett medel att finansiera nationella fonder för att lösa krisen inom banksektorn och se till att sektorn själv kommer att bära kostnaderna för en eventuell ny kris.

Beskattning av finansiella verksamheter är ett extra instrument efter införandet av en avgift på finanstransaktioner om finanssektorns räntor fortsätter att vara överdrivet höga och principen om rättvis beskattning talar för ytterligare en skatt.

Euroobligationer

Tanken på ett gemensamt finansieringsinstrument för EU som möjliggör gemensam skuldhantering via en ömsesidig reserv av nationella statspapper har diskuterats under lång tid. Efter finans- och skattekrisen nyligen har behovet av att förstärka det ekonomiska styret och införa permanenta verktyg och mekanismer blivit mer uppenbart än någonsin förr.

Därför är det i dag än mer lämpligt att gå vidare med en ingående konsekvensbedömning där man till fullo analyserar de olika möjligheterna när det gäller euroobligationer.

Samtidigt har euroobligationer också kopplats till finansiering av viktiga projekt och infrastrukturer på EU-nivå. Detta är ytterligare en möjlighet som vi kan välkomna och begära att få med i den ovannämnda genomförbarhetsstudien.

Eftersom euroobligationer nu ges en annan roll vore det värdefullt att till fullo utvärdera möjligheterna att inrätta en permanent EU-institution med ansvar för emitteringen och förvaltningen av euroobligationer.

Beskattning av energisektorn

Arbete är den sektor som för närvarande beskattas hårdast medan sektorer med betydande negativa externaliteter inte bär en rättvis del av skattebördan. Förutom finanssektorn hör miljöförorenade verksamheter till denna kategori. Vi behöver tillämpa principen om att förorenaren ska betala för att förskjuta skattebördan från arbete till förorenade verksamheter.

För närvarande omfattar EU:s utsläppshandelssystem endast vissa delar av den europeiska ekonomin och då främst industrisektorerna. Samtidigt gör man i energiskattedirektivet ingen åtskillnad mellan tjänster med lågt och högt koldioxidinnehåll och inte heller används kriterierna energiinnehåll eller energieffektivitet. Denna neutrala uppläggning är en nackdel för energieffektiva bränslen samt koldioxidfria verksamheter och produkter och är helt oförenlig med EU:s huvudmål när det gäller klimatförändringarna.

Vissa medlemsstater har redan tagit itu med denna bristande överensstämmelse på nationell nivå genom att införa en koldioxidskatt. Även om vi bör välkomna sådana initiativ behövs det en samordnad EU-strategi för att den inre marknaden ska fungera.

Vi behöver se över det nuvarande energiskattedirektivet för att införa kriterier för koldioxidutsläpp och energiinnehåll. För att trygga konkurrensen på EU:s inre marknad bör vidare olika alternativ övervägas i fråga om icke-EU-produkter som förs in på den inre marknaden och som inte överensstämmer med dessa kriterier. Att förhandla om en justering av gränsbeskattningen inom ramen för WTO kan vara ett alternativ. Den mest omfattande utvägen skulle vara att införa en gemensam EU-koldioxidskatt, efter samma modell som mervärdesskatten, som tas ut på alla produkter på EU-marknaden.

Det som dock måste beaktas till fullo är att ingetdera alternativet bör vara till nackdel för svaga konsumenter eller leda till nya former av energifattigdom. Den franska författningsdomstolen avslag nyligen till ett förslag om en koldioxidskatt med motiveringen att den innebar en alltför stor börda för hushållen, är en tydlig signal om att alla förslag måste vara väl avvägda och inbegripa en rimlig övergångsperiod.

Beskattning för utveckling

I politiken för utvecklingsbistånd, så som millennieutvecklingsmålen, kan man använda de ovannämnda innovativa instrumenten som inkomstkällor. Samtidigt finns det möjligheter till specialiserade innovativa finansieringsinstrument som är knutna enbart till utvecklingspolitiken, exempelvis kommissionens förslag om en finansieringsmekanism för globala klimatförändringar till förmån för de mest sårbara och fattigaste utvecklingsländerna samt skatt på flygbiljetter. Under alla omständigheter är det viktigt att säkra ett starkt egenansvar för det berörda landet och full anpassning till det landets prioriteringar.

(*) Förfarande med associerade utskott – artikel 50 i arbetsordningen

FÖRSLAG

Utskottet för utveckling uppmanar utskottet för ekonomi och valutafrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Europaparlamentet påminner om att det kommer att behövas 300 miljarder US-dollar för att millennieutvecklingsmålen ska kunna uppnås till 2015. Parlamentet beklagar att flertalet industriländer, trots deras uttalanden vid FN:s toppmöte om millennieutvecklingsmålen i september 2010, ännu inte lever upp till sina åtaganden från 2005 om att öka utvecklingsstödet och att det behövs mer samlade insatser. Parlamentet understryker att innovativa finansieringsmekanismer inte får ses som ett sätt att uppmuntra vissa länder att avstå från offentligt utvecklingsbistånd, och betonar att åtaganden om offentligt utvecklingsbistånd och innovativa finansieringsmekanismer måste ses som ett avgörande och kompletterande inslag i kampen mot fattigdom.

2.  Europaparlamentet understryker att offentlig tillsyn av och insyn i innovativa finansieringssystem är en nödvändig förutsättning för deras införande, varvid hänsyn ska tas till lärdomarna av de senaste finans- och livsmedelskriserna.

3.  Europaparlamentet understryker att EU:s samordning av välståndsskapande åtgärder på lokala marknader måste förbättras omgående och anser att innovativ utvecklingsfinansiering inte bör främjas enbart genom ökade skatter utan även bör omfatta andra möjligheter som t.ex. ökade inhemska intäkter. Detta uppnås bäst genom att immateriella rättigheter erkänns och skyddas samt genom kartläggning av jordbruksmark och en förbättring av företags- och investeringsklimatet i utvecklingsländerna.

4.  Europaparlamentet påminner om att allvarliga pandemiska sjukdomar, såsom aids, tuberkulos och malaria, som drabbar utvecklingsländerna, särskilt Afrika söder om Sahara, utgör ett allvarligt hot mot millennieutvecklingsmålen. Parlamentet påminner i detta sammanhang om att ett solidaritetsbidrag som tas ut på flygbiljetter är ett viktigt ekonomiskt instrument för att hantera hälsoproblem och därför bör utvecklas ytterligare. Parlamentet uppmanar framför allt kommissionen att undersöka ytterligare finansieringsmekanismer för att hantera globala hälsoproblem och att underlätta tillgången till läkemedel i fattiga länder.

5.  Europaparlamentet noterar att innovativa finansieringsmekanismer, såsom en internationell skatt på finansiella transaktioner eller en del av intäkterna från utauktioneringen av utsläppsrätter, i första hand syftar till att tilldela ytterligare finansiella resurser – utöver utvecklingsbiståndet – för att möta de största globala utmaningarna på klimatområdet och inom utvecklingspolitiken och därmed göra det möjligt för oss att uppnå millennieutvecklingsmålen och hantera klimatförändringarna. Parlamentet noterar att dessa mekanismer gör att vi kan förlita oss på stabilare stöd som är mer förutsägbart än det officiella utvecklingsbiståndet och som är särskilt lämpat att finansiera icke-finansiella tjänster av avgörande betydelse för utvecklingen, såsom vård- och utbildningssystem.

6.  Europaparlamentet gläder sig åt att slutdeklarationen från FN-toppmötet om millennieutvecklingsmålen, vilken antogs den 22 september 2010, för första gången uttryckligen hänvisar till den innovativa finansieringens roll för uppnåendet av utvecklingsmålen.

7.  Europaparlamentet betonar den framgång som mekanismer för innovativa finansiering har haft, särskilt Internationella faciliteten för inköp av läkemedel (Unitaid) och Internationella finansieringsmekanismen för vaccinationsförpliktelse (IFFIm) samt förhandsåtagandet för vaccin mot pneumokocker (Advanced Market Commitment for Pneumococcal Vaccines), som till dags dato har inbringat över två miljarder US-dollar. Parlamentet noterar att andra innovativa finansieringsmekanismer också har visat sig vara effektiva, såsom skuldavskrivningar i utbyte mot antingen miljöåtgärder eller hälsoåtgärder eller skatt på bunkerbränslen.

8.  Europaparlamentet konstaterar att flera medlemsstater har uttalat sitt stöd för en skatt på finansiella tjänster.

9.  Europaparlamentet påminner om det starka stöd som flera europeiska stats- och regeringschefer uttalade för en skatt på finansiella transaktioner vid FN:s toppmöte om utvecklingsmålen i september 2010 och förväntar sig nu att dessa vidtar kraftfulla åtgärder i enlighet med detta engagemang.

10. Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater som ännu inte har gjort det att ansluta sig till ledningsgruppen för innovativa finansieringsmekanismer, vilken bildades 2006, och att delta i alla befintliga mekanismer, i synnerhet i solidaritetsbidraget från flygbiljetter.

11. Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att lägga fram förslag om innovativa mekanismer för utvecklingsfinansiering på unionsnivå.

12. Europaparlamentet uppmanar institutionerna och medlemsstaternas regeringar att noggrant undersöka möjligheten att inrätta ett globalt lotteri för att finansiera åtgärder för att bekämpa hunger, som det föreslås i Världslivsmedelsprogrammet, i form av livsmedelsprojektet.

13. Europaparlamentet anser att det officiella utvecklingsbiståndet inte kommer att kunna utrota fattigdomen om G20-länderna, EU och finansinstituten inte tar tydlig ställning mot korrupta myndigheter i mottagarländerna. Parlamentet understryker därför behovet av att öka EU:s stöd för att stärka skattemyndigheterna samt de rättsskipande och korruptionsbekämpande myndigheterna i utvecklingsländerna. Parlamentet uppmanar med kraft EU:s medlemsstater att bekämpa bestickning som utförs av företag med säte i deras jurisdiktion men som bedriver verksamhet i utvecklingsländer.

14. Europaparlamentet påminner om att uppskattningsvis 800 miljarder euro, dvs. tio gånger så mycket som det offentliga utvecklingsbiståndet, årligen försvinner från utvecklingsländerna på olagligt sätt genom t.ex. olagliga kapitalflöden och skattebedrägerier, och att detta belopp skulle kunna visa sig vara avgörande för uppnåendet av millennieutvecklingsmålen om det hölls kvar i utvecklingsländerna. Parlamentet uppmanar därför med kraft EU och dess medlemsstater att göra kampen mot skatteparadis, korruption och skadliga skattestrukturer till en prioriterad fråga i alla internationella forum så att utvecklingsländerna ges en möjlighet att öka sina inhemska intäkter.

15. Europaparlamentet påminner om att G20-länderna har ett gemensamt ansvar att dämpa krisens följder för utvecklingsländerna, vilka har drabbats hårt av krisens indirekta effekter. Parlamentet påminner också om att finansiella tjänster, trots att finanskrisen 2008 utlöstes av bristen på reglering och finanssektorns excesser, är momsbefriad. Det förslag som kommissionen har lagt fram om att i sitt arbetsprogram för 2011 överväga en skatt på finansiell verksamhet för att bemöta globala och europeiska utmaningar välkomnas därför av parlamentet.

16. För att skapa öppenhet i fråga om det officiella utvecklingsbiståndet anser Europaparlamentet att redovisningsskyldigheten bör främjas genom en förstärkning av de nationella kontrollmekanismerna och parlamentets granskning av stödet. Parlamentet uppmanar EU och G20-länderna att fullfölja sin agenda att slå ned på skatteparadis och skattesekretess genom att verka för landsvisa rapporteringskrav.

17. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att främja och verka för att mekanismer för innovativ utvecklingsfinansiering genomförs, såsom en internationell skatt på finansiella transaktioner, transportavgifter, bekämpande av olagliga kapitalflöden och minskade eller begränsade kostnader för översändande av pengar.

18. Europaparlamentet konstaterar att den ekonomiska och finansiella krisen kommer att försätta många utvecklingsländer i en ny skuldkris, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att förnya sina ansträngningar för att lätta utvecklingsländernas skuldbörda.

19. Europaparlamentet påminner om att utvecklingsländerna är sämst utrustade för att möta klimatförändringarna och att de generellt sätt riskerar att drabbas hårdast av dessa förändringar. Parlamentet kräver att EU:s ekonomiska åtagande enligt Köpenhamnsöverenskommelsen och den globala klimatförändringsalliansen genomförs. EU uppmanas med kraft att inta en central roll i industriländernas gemensamma initiativ att ge ett större och mer specifikt bidrag till utvecklingsarbetet i tredje världen, gentemot vilken EU har ett historiskt ansvar.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

FÖRSLAG

Utskottet för industrifrågor, forskning och energi uppmanar utskottet för ekonomi och valutafrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Europaparlamentet påpekar att ett framgångsrikt genomförande av målen i energi- och klimatpaketet kräver ett betydande finansiellt åtagande, särskilt investeringar i innovation och forskning, och nya sätt att komplettera befintlig finansiering av initiativ i frågor om klimatförändringar, energi och råvaruförsörjning. Parlamentet framhåller därför det mervärde som ligger i att införa nya finansieringsinstrument med två likvärdiga mål: dels att uppbringa nödvändiga nya resurser, dels att utforma en grundläggande politik för marknadernas funktionssätt, hållbar utveckling, trygg energiförsörjning och klimatförändringar. Parlamentet välkomnar i detta sammanhang kommissionens insatser för att hitta innovativa finansieringsmetoder och uppmuntrar medlemsstaterna att utforska olika sätt att förändra skattesystemen så att de baseras på koldioxidutsläpp, eftersom detta skulle ge både intäkter till budgetmyndigheterna och klimatvänliga incitament för konsumenterna och industrin och därmed minska koldioxidutsläppen i miljön. Parlamentet framhåller vikten av att omprioritera befintliga medel och ha ett lämpligt regelverk som uppmuntrar till privata investeringar.

2.  Europaparlamentet vill med tanke på det ökande energibehovet i tillväxtländerna rikta uppmärksamheten på att det är absolut nödvändigt för EU att presentera tillfredsställande investeringar inom energiförsörjning och energieffektivitet som stärker energiinfrastrukturen och så långt det är möjligt minskar beroendet av marknadens svängningar, som kan ha negativa inverkningar på EU:s ekonomi och EU 2020-målen.

3.  Europaparlamentet påpekar att klimatförändringarna i synnerhet kommer att påverka utvecklingsländerna, och anser att finansieringen av åtgärder för att mildra klimatförändringarnas effekter och minska energibristen kommer att bidra till att förverkliga millienniemålen.

4.  Europaparlamentet konstaterar att det redan finns olika former av koldioxidskatt i vissa medlemsstater, och varnar för att dessa utgör en risk för konkurrensen på den inre marknaden. Parlamentet tror att det vore fördelaktigare att införa en koldioxidskatt på ett samordnat sätt utifrån en utvärdering av medlemsstaternas bästa praxis samt en omfattande konsekvensbedömning. Kommissionen uppmanas att rekommendera möjliga instrument för att i sektorer som inte omfattas av utsläppshandelssystemet samordna en koldioxidbeskattning på EU-nivå som skulle kunna baseras på överenskomna EU-minimisatser. Medlemsstaterna uppmanas att informera övriga medlemsstater i rådet innan de vidtar några unilaterala åtgärder.

5.  Europaparlamentet påpekar att en omläggning där beskattningen stegvis inriktas mot förorenande verksamheter på lång sikt skulle kunna minska andra skatte- och arbetskostnader och därmed öka EU:s konkurrenskraft.

6.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att överväga att allokera intäkter från klimatskatt till finansiering av forskning och utveckling och åtgärder som syftar till att minska koldioxidutsläppen, bekämpa den globala uppvärmningen, stimulera energieffektivitet, bekämpa energifattigdom och förbättra energiinfrastrukturen i EU och i utvecklingsländerna. Parlamentet erinrar i detta sammanhang om direktivet om utsläppshandel, enligt vilket minst 50 % av intäkterna från auktioneringen av utsläppsrätter inom EU:s utsläppshandelssystem bör öronmärkas för åtgärder mot klimatförändringarna, även i utvecklingsländerna.

7.  Europaparlamentet konstaterar att revolverande finansiella instrument för energieffektivitetsåtgärder är ett innovativt sätt att finansiera klimatvänliga projekt. Parlamentet välkomnar inrättandet av ett särskilt finansieringsinstrument – som även skulle kunna locka privata investerare inom ramen för offentlig-privata partnerskap – där outnyttjade medel från EEPR-förordningen kan användas för att främja initiativ för energieffektivitet och förnybara energikällor. Kommissionen uppmanas att noga utvärdera instrumentets effektivitet och analysera möjligheterna att i framtiden förfara på liknande sätt med outnyttjade medel ur EU-budgeten, bland annat i samband med initiativ för energi, energieffektivitet och råvaror.

8.  Europaparlamentet noterar de potentiella fördelarna med initiativet om EU-projektobligationer för finansiering av ny infrastruktur, bland annat energiinfrastruktur, vilket skulle kunna få ett reellt europeiskt mervärde. Parlamentet uppmanar emellertid kommissionen och Europeiska centralbanken att granska vilka konsekvenser sådana obligationer skulle få för finansmarknaderna, transparensen, risktagandet och ansvarsskyldigheten på marknaden, samt vilka budgetkonsekvenser det skulle få för medlemsstaterna om viktiga infrastrukturprojekt finansierades via EU-projektobligationer eller euroobligationer, särskilt när sådana infrastrukturprojekt sträcker sig över flera stater.

9.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens och medlemsstaternas ansträngningar med att utforska innovativa sätt att skapa investeringar i europeisk infrastruktur och främja innovation. Parlamentet noterar Europeiska investeringsbankens synpunkter i rapporten av den 23 september 2010 om de åtgärder som vidtagits som svar på Europaparlamentets resolution angående kommissionens förslag om att öka den del av EU:s budget som används för att uppbringa medel med hjälp av finansiella instrument till 10 eller 20 procent. Parlamentet erkänner att det finns ett behov av offentliga investeringar som, där det är möjligt, kan komplettera och förstärka privata investeringar, men konstaterar samtidigt att bruket av specialföretag för finansieringsprojekt kan resultera i såväl ökade skulder utanför balansräkningen som ökade kapitalkostnader för EU:s institutioner, EU och medlemsstaterna. Parlamentet anser att sådana åtgärder bör genomföras under fullständig öppenhet med lämpliga riktlinjer för investeringar, riskhantering, gränsvärden, kontroll och övervakning, allt fastställt på ett i demokratisk ordning ansvarsfullt sätt.

10. Europaparlamentet noterar betydelsen av energieffektivitet och uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att använda strukturfonderna ändamålsenligt för att öka energieffektiviteten i byggnader, särskilt i bostadsfastigheter. Parlamentet manar till en effektiv användning av medlen från EIB och andra offentliga finansieringsorgan, och efterlyser en samordning av EU:s och medlemsstaternas fonder och andra stödinstrument som kan fungera som hävstång för att stimulera investeringar i energieffektivitet i syfte att genomföra EU:s mål.

11. Europaparlamentet erinrar medlemsstaterna om möjligheten att tillämpa lägre moms på tjänster för renovering av bostadsfastigheter och ökad energieffektivitet.

12. Europaparlamentet anser att alla EU-initiativ om beskattning av finansiella aktiviteter bör bedömas noga med avseende på konsekvenserna för den reala ekonomin när det gäller kostnadsöverföringar och tillgång till finansiering. Parlamentet noterar farhågorna om att unilaterala åtgärder mot klimatförändringarna kan komma att påverka den europeiska industrins konkurrenskraft, och anser att en måttfull resursanvändning samt innovation inom grön teknik är viktiga faktorer för konkurrenskraften

13. Europaparlamentet betonar att innovativa finansieringsinstrument bör utnyttjas som stöd för offentlig-privata partnerskap och att de bör betraktas som alternativ till renodlat offentlig finansiering för att uppbringa medel och kompensera brister på marknaden.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET