BETÄNKANDE om begäran om upphävande av Zbigniew Ziobros immunitet

24.1.2014 - (2013/2189(IMM))

Utskottet för rättsliga frågor
Föredragande: Cecilia Wikström

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS BESLUT

om begäran om upphävande av Zbigniew Ziobros immunitet

(2013/2189(IMM))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av den begäran om upphävande av Zbigniew Ziobros immunitet, som gjorts av Republiken Polens allmänna åklagare den 24 juni 2013, i samband med ett vid en polsk domstol anhängigt brottmål (Sąd Rejonowy dla Warszawy Śródmieścia (distriktsdomstolen för stadsdelen Warszawa centrum), femte avdelningen (brottmål)) [Referensnr V K199/12] som tillkännagavs i kammaren den 9 september 2013,

–   med beaktande av utfrågningen av Zbigniew Ziobro, i enlighet med artikel 7.5 i arbetsordningen,

–   med beaktande av artiklarna 8 och 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier och artikel 6.2 i akten av den 20 september 1976 om allmänna direkta val av ledamöter av Europaparlamentet,

–   med beaktande av Europeiska unionens domstols domar av den 12 maj 1964, 10 juli 1986, 15 och 21 oktober 2008, 19 mars 2010 samt 6 september 2011[1],

–   med beaktande av artikel 105 i Republiken Polens författning,

–   med beaktande av artiklarna 6.1 och 7 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor (A7-0045/2014), och av följande skäl:

A. Republiken Polens allmänna åklagare har begärt att den parlamentariska immuniteten för Zbigniew Ziobro, ledamot av Europaparlamentet, ska upphävas med anledning av rättsliga åtgärder som gäller ett påstått brott.

B.  Begäran från den allmänna åklagaren gäller ett brott som är föremål för enskilt åtal enligt artikel 212.1 och 212.2 i den polska strafflagen.

C. Enligt artikel 8 i protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier får ledamöter av Europaparlamentet inte förhöras, kvarhållas eller lagföras på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt ämbete.

D. Enligt artikel 9 i protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier ska ledamöterna av Europaparlamentet på sin egen stats territorium åtnjuta den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras stat.

E.  Enligt artikel 105 i Republiken Polens författning gäller att ansvar inte får utkrävas för gärningar som en ledamot utfört inom ramen för sitt ledamotsmandat vare sig under mandatperioden eller efter mandatperiodens utgång. För sådana gärningar får endast sejmen utkräva ansvar av ledamoten. Om ledamoten har kränkt utomstående parts rättigheter får talan endast väckas mot ledamoten med sejmens medgivande.

F.  Det är parlamentets ensak att besluta om huruvida immuniteten ska upphävas eller inte i varje enskilt fall. Parlamentet kan rimligen beakta ledamotens ståndpunkt när det beslutar om huruvida ledamotens immunitet ska upphävas eller inte.[2]

G. Det påstådda brottet har inte något direkt eller uppenbart samband med Zbigniew Ziobros utövande av sitt ämbete som ledamot av Europaparlamentet, och utgör inte heller ett yttrande som gjorts eller en röst som avlagts under utövandet av ämbetet som ledamot av Europaparlamentet enligt vad som avses i artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

H. Brottmålet mot Zbigniew Ziobro har inget samband med hans ställning som ledamot av Europaparlamentet.

I.   I det aktuella fallet har parlamentet inte funnit några belägg för att det rör sig om fumus persecutionis, det vill säga en tillräckligt allvarlig och exakt misstanke om att ärendet anhängiggjorts i avsikt att vålla den berörda ledamoten politisk skada.

J.   Begäran görs till följd av ett genkäromål, och i ett sådant sammanhang skulle ett beslut att inte upphäva en ledamots immunitet förhindra den andra enskilda parten från att driva sitt mål vid domstolen som del av sitt försvar.

1.  Europaparlamentet beslutar att upphäva Zbigniew Ziobros immunitet.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att omedelbart översända detta beslut och det ansvariga utskottets betänkande till den behöriga myndigheten i Republiken Polen och till Zbigniew Ziobro.

• [1]  Mål 101/63, Wagner mot Fohrmann och Krier, REG 1964, s. 195; mål 149/85, Wybot mot Faure m.fl., REG 1986, s. 2391; mål T‑345/05, Mote mot parlamentet, REG 2008, s. II‑2849; förenade målen C‑200/07 och C‑201/07, Marra mot De Gregorio och Clemente, REG 2008, s. I‑7929; mål T‑42/06, Gollnisch mot parlamentet, REG 2010, s. II‑01135 och mål C‑163/10, Patriciello, REG 2011, s. I‑07565.
• [2]  Mål T‑345/05, Mote mot parlamentet, REG 2008, s. II‑2849, punkt 28.

MOTIVERING

1. Bakgrund

Den 24 november 2011, som svar på en intervju med Artur Balazs, före detta polsk jordbruksminister, med www.wpolityce.pl, gjorde Zbigniew Ziobro, före detta polsk justitieminister i regeringen ledd av Jarosław Kaczyński, följande uttalande i en artikel med rubriken ”Ziobro stämmer Balazs” som trycktes på sidan 5 i dagstidningen ’Gazeta Polska Codziennie’ och samma dag lades ut på webbplatsen www.niezalezna.pl: ”Det är mycket tydligt att Balazs blandade ihop sina roller och trodde att han kunde instruera ledamöterna vid åklagarmyndigheten att göra vad han ville. Han försökte ingripa i en utredning som gällde bränslemaffian. Han ville att jag skulle kalla tillbaka den åklagare som utredde de skumma kopplingar som han eller hans medarbetare hade med bränslemaffian.”

Den 10 april 2012, efter att Zbigniew Ziobro väckt talan angående Artur Balazs intervju vid en domstol, ingav Artur Balazs ett enskilt genkäromål till en domstol i Warszawa (Sąd Rejonowy dla Warszawy Śródmieścia (distriktsdomstolen för stadsdelen Warszawa centrum ), femte avdelningen (brottmål)) på grundval av att Zbigniew Ziobro genom ovanstående uttalande agerade på ett sätt som sannolikt skulle misskreditera honom i den allmänna opinionen eller leda till minskat förtroende för hans förmåga att utföra politiska uppgifter eller inneha en offentlig tjänst, inklusive på nationell nivå.

Domstolen föreslog att målet skulle bli föremål för medling, vilket godtogs av Artur Balazs men inte av Zbigniew Ziobro.

Vid sammanträdet den 9 september 2013 meddelade talmannen enligt artikel 7.1 i arbetsordningen att han hade mottagit en begäran daterad den 24 juni 2013 från den allmänna åklagarmyndigheten i Republiken Polen gällande upphävandet av Zbigniew Ziobros parlamentariska immunitet med hänvisning till artiklarna 8 och 9 i protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier.

Talmannen hänvisade denna begäran till utskottet för rättsliga frågor enligt artikel 7.1. Zbigniew Ziobro utfrågades av utskottet den 21 januari 2014 i enlighet med artikel 7.5.[1]

2. Lagstiftningen och förfarandena i fråga om immuniteten för ledamöter av Europaparlamentet

Artiklarna 8 och 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier lyder som följer:

Artikel 8

Europaparlamentets ledamöter får inte förhöras, kvarhållas eller lagföras på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt ämbete.

Artikel 9

Under Europaparlamentets sessioner ska dess ledamöter åtnjuta

a) vad avser deras egen stats territorium, den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land,

b) vad avser alla andra medlemsstaters territorium, immunitet vad gäller alla former av kvarhållande och lagföring.

Immuniteten ska även vara tillämplig på ledamöterna under resan till och från Europaparlamentets mötesplats.

Immuniteten kan inte åberopas av en ledamot som tas på bar gärning och kan inte hindra Europaparlamentet att utöva sin rätt att upphäva en av dess ledamöters immunitet.

Artiklarna 6 och 7 i Europaparlamentets arbetsordning lyder som följer:

Artikel 6 – Upphävande av immunitet

1. Parlamentet ska vid utövandet av sina befogenheter i frågor som rör immunitet och privilegier i första hand försöka upprätthålla parlamentets integritet som en demokratisk lagstiftande församling och befästa ledamöternas oberoende när dessa fullgör sina åligganden. Varje begäran om upphävande av immunitet ska bedömas i enlighet med artiklarna 7, 8 och 9 i protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier och med de principer som avses i denna artikel. (...)

Artikel 7 – Immunitetsförfaranden

1. Varje begäran ställd till talmannen från en i en medlemsstat behörig myndighet om upphävande av en ledamots immunitet, eller från en ledamot eller en före detta ledamot om fastställelse av immunitet och privilegier, ska tillkännages i kammaren och hänvisas till ansvarigt utskott.

2. Utskottet ska utan dröjsmål, men med hänsyn till hur komplicerade de olika ärendena är, pröva varje begäran om upphävande av immunitet och varje begäran om fastställelse av immunitet och privilegier.

3. Utskottet ska lägga fram ett förslag till motiverat beslut, i vilket utskottet ska rekommendera huruvida en begäran om upphävande av immuniteten eller en begäran om fastställelse av immunitet och privilegier ska bifallas eller avslås.

4. Utskottet kan uppmana den berörda myndigheten att förse utskottet med alla upplysningar och preciseringar som det anser sig behöva för att kunna ta ställning till om immuniteten bör upphävas eller fastställas.

5. De berörda ledamöterna ska ges möjlighet att höras och att lämna in allt skriftligt material som de anser relevant för utskottets ställningstagande. De har rätt att låta sig företrädas av en annan ledamot.

Ledamoten ska inte vara närvarande under diskussionerna om begäran om upphävande eller fastställelse av hans eller hennes immunitet, förutom vid det möte då ledamoten hörs.

Utskottets ordförande ska inbjuda ledamoten att höras och ange datum och klockslag. Ledamoten kan avsäga sig rätten att höras.

En ledamot som efter inbjudan inte infinner sig till mötet ska anses ha avsagt sig rätten att höras, såvida han eller hon inte meddelar förhinder att delta vid det datum och klockslag som föreslagits och anför skälen för detta. Utskottets ordförande ska besluta huruvida ett sådant meddelande om förhinder ska godtas med hänsyn till de anförda skälen, och ordförandens beslut i den frågan kan inte överklagas.

Om utskottets ordförande godkänner meddelandet om förhinder ska han eller hon inbjuda ledamoten att höras vid ett nytt datum och klockslag. Om ledamoten avvisar även denna andra mötesinbjudan ska förfarandet fortsätta utan att ledamoten har hörts. Inga ytterligare meddelanden om förhinder eller begäranden om att få höras får därefter godtas. (...)

7. Utskottet får avge ett motiverat yttrande om huruvida myndigheten i fråga kan anses behörig och huruvida den begäran myndigheten har ingett kan anses tillåtlig, men utskottet får under inga omständigheter uttala sig i skuldfrågan, eller på annat sätt yttra sig över ledamoten eller om det riktiga i att väcka åtal för de uttalanden eller handlingar som tillskrivs ledamoten, inte ens vid tillfällen där utskottet genom prövning av en begäran erhåller detaljerad kunskap i fallet. (...)

Artikel 105.1 i Republiken Polens författning lyder som följer:

För gärningar som en ledamot utfört inom ramen för sitt ledamotsmandat får ansvar inte utkrävas vare sig under mandatperioden eller efter mandatperiodens utgång. För sådana gärningar får endast sejmen utkräva ansvar av ledamoten. Om ledamoten har kränkt utomstående parts rättigheter får talan endast väckas mot ledamoten med sejmens medgivande. (...)

Artikel 212.1 och 212.2 i den polska strafflagen lyder som följer:

1. Den som tillskriver en person, en grupp av personer, en institution eller en organisatorisk enhet som inte har ställning som juridisk person sådant uppförande eller sådana egenskaper som kan misskreditera dem i den allmänna opinionen eller leda till förlust av det förtroende som är nödvändigt för en viss tjänst, ett visst yrke eller en viss typ av verksamhet, ska bli föremål för påföljd i form av böter, frihetsinskränkande åtgärder eller frihetsberövande.

2. Om gärningsmannen begår den handling som avses i punkt 1 genom massmedia ska denne bli föremål för påföljd i form av böter, frihetsinskränkande åtgärder eller frihetsberövande i upp till ett år. (...)

3. Motivering till det föreslagna beslutet

Det aktuella fallet uppfyller kraven för tillämpning av artikel 9 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier. Det är sant att påstått ärekränkande uttalanden i princip kan omfattas av den absoluta immunitet som avses i artikel 8 i protokollet (som rör yttranden som gjorts av en ledamot under utövandet av sitt ämbete). Emellertid har tydliga begränsningar av denna bestämmelse fastställts av domstolen, som ansåg att ”ett uttalande av en ledamot av Europaparlamentet utanför parlamentet som medfört åtal för falsk tillvitelse i dennes ursprungsmedlemsstat utgör ett yttrande som denne gjort under utövandet av sitt ämbete som parlamentsledamot och omfattas av immunitet enligt denna bestämmelse enbart om uttalandet uttrycker en subjektiv uppfattning som har ett direkt och tydligt samband med utövandet av detta ämbete”[2]. EU-domstolen har också nyligen påmint om sin rättspraxis i målet Gollnisch[3], enligt vilken en parlamentsledamots yttranden (i vidaste bemärkelse) endast omfattas av immunitet (etablerad enligt unionslagstiftningen) om de avgivits under ”utövandet av [ledamotens] ämbete”. Det måste således föreligga ett samband mellan yttrandet och utförandet av ämbetet. Detta samband måste vara direkt och tydligt.

Mot bakgrund av faktauppgifterna i detta fall finns det inget som motiverar fastställande av det direkta och tydliga samband som krävs. Fallet ingår inte i Zbigniew Ziobros politiska verksamhet som ledamot av Europaparlamentet. I stället hänför det sig till verksamhet av rent nationell karaktär. Zbigniew Ziobros uttalanden gjordes som svar på en intervju med Polens före detta jordbruksminister och hänvisade till fakta som hade ägt rum 2006, när Zbigniew Ziobro var justitieminister och satt i den regering som leddes av Jarosław Kaczyński. Dessa fakta föregår alltså och är åtskilda från hans verksamhet som ledamot av Europaparlamentet. Den påstådda handlingen har därför inte något direkt eller tydligt samband med Zbigniew Ziobros utövande av sitt ämbete som ledamot av Europaparlamentet, och utgör inte heller ett yttrande som gjorts under utövandet av ämbetet enligt vad som avses i artikel 8 i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier. Brottmålet mot Zbigniew Ziobro har vidare inget samband med hans aktuella ställning som ledamot av Europaparlamentet.

Enligt artikel 9 i protokollet ska ledamöterna på sin egen stats territorium åtnjuta den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras stat. I artikel 105.1 i den polska författningen anges att, när det gäller gärningar som en ledamot av den polska sejmen genomfört inom ramen för sitt mandat, endast sejmen får utkräva ansvar av ledamoten. Om ledamoten har kränkt utomstående parts rättigheter får talan vid domstol endast väckas mot ledamoten med sejmens medgivande. Ett beslut från Europaparlamentet krävs därför om åtalet mot Zbigniew Ziobro ska fullföljas.

För att besluta huruvida en ledamots parlamentariska immunitet ska upphävas tillämpar parlamentet sina egna konsekventa principer. Trots att det aktuella fallet av enskilt åtal förefaller ha väckts i samband med en politisk konfrontation har utskottet inte funnit några belägg för att det rör sig om fumus persecutionis, dvs. en tillräckligt allvarlig och exakt misstanke om att ärendet anhängiggjorts vid domstol i avsikt att vålla den berörda ledamoten politisk skada.

Man bör hålla i minnet att begäran görs till följd av ett genkäromål, och i ett sådant sammanhang skulle ett beslut att inte upphäva en ledamots immunitet förhindra den andra enskilda parten från att driva sitt mål vid domstolen som del av sitt försvar.

Sist men inte minst, när den allmänna åklagaren inkom med en begäran om upphävande, inskränkte denne sig till att godkänna inledandet av det enskilda åtalet och tydliggjorde att han varken, med hänsyn till allmänintresset, hade tagit upp frågan, inlett förfaranden eller fattat beslut om förfaranden.

4. Slutsats

På grundval av ovanstående överväganden rekommenderar utskottet för rättsliga frågor i enlighet med artikel 7.3 i arbetsordningen att Europaparlamentet upphäver Zbigniew Ziobros parlamentariska immunitet.

• [1]  Det kan vara värt att påminna om att en tidigare begäran om upphävande av Zbigniew Ziobros immunitet överlämnades till parlamentet i januari 2013. Denna begäran gjordes dock av domaren vid en domstol i Warszawa (Sąd Rejonowy dla Warszawy Śródmieścia (distriktsdomstolen för Warszawa centrum), femte avdelningen (brottmål)), på begäran av en enskild part och inte, såsom angetts av polska myndigheter vid ett tidigare tillfälle genom en skrivelse av den 26 juli 2011, av det allmänna åklagarämbetet. Utskottet för rättsliga frågor intog ståndpunkten att begäran om upphävandet av immuniteten därför inte överlämnats till Europaparlamentet av den behöriga myndigheten och bedömde den som otillåtlig.
• [2]  Patriciello, målet åberopat ovan, se punkt 41 och domslutet. Kursivering tillagd.
• [3]  De gemensamma målen T‑346/11 och T‑347/11, Bruno Gollnisch mot parlamentet, som åberopats ovan.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande	21.1.2014
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:	10 0 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Sajjad Karim, Klaus-Heiner Lehne, Antonio Masip Hidalgo, Bernhard Rapkay, Evelyn Regner, Francesco Enrico Speroni, Dimitar Stoyanov, Cecilia Wikström, Tadeusz Zwiefka