Förfarande : 2013/2077(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång : A7-0056/2014

Ingivna texter :

A7-0056/2014

Debatter :

PV 03/02/2014 - 14
CRE 03/02/2014 - 14

Omröstningar :

PV 04/02/2014 - 6.15

Antagna texter :

P7_TA(2014)0061

BETÄNKANDE     
PDF 224kWORD 114k
28 januari 2014
PE 514.600v02-00 A7-0056/2014

om EU-lagstiftningens ändamålsenlighet, subsidiaritet och proportionalitet – 19:e rapporten om bättre lagstiftning avseende 2011

(2013/2077(INI))

Utskottet för rättsliga frågor

Föredragande: Sajjad Karim

ERRATA/ADDENDA
ÄNDRINGSFÖRSLAG
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
 MOTIVERING
 YTTRANDE från utskottet för konstitutionella frågor
 RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om EU-lagstiftningens ändamålsenlighet, subsidiaritet och proportionalitet – 19:e rapporten om bättre lagstiftning avseende 2011

(2013/2077(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning(1),

–   med beaktande av protokoll nr 2 till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, särskilt artiklarna 4, 6 och 7,

–   med beaktande av de praktiska bestämmelser som avtalades den 22 juli 2011 mellan Europaparlamentets och rådets behöriga tjänsteavdelningar för genomförande av artikel 294.4 i EUF-fördraget i händelse av överenskommelser vid den första behandlingen,

–   med beaktande av sin resolution av den 13 september 2012 om 18:e rapporten om bättre lagstiftning – Tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna (2010)(2),

–   med beaktande av sin resolution av den 14 september 2011 om bättre lagstiftning, subsidiaritet och proportionalitet samt smart lagstiftning(3),

–   med beaktande av sin resolution av den 8 juni 2011 om garantier för oberoende konsekvensbedömningar(4),

–   med beaktande av kommissionens rapport om subsidiaritet och proportionalitet (19:e rapporten om bättre lagstiftning avseende 2011) (COM(2012)0373),

–   med beaktande av kommissionens meddelanden om EU-lagstiftningens ändamålsenlighet (COM(2012)0746 och COM(2013)0685),

–   med beaktande av kommissionens meddelande Smart lagstiftning – tillgodose de små och medelstora företagens behov (COM(2013)0122),

–   med beaktande av arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om övervakning och samråd om smart lagstiftning för små och medelstora företag (SWD(2013)0060),

–   med beaktande av kommissionens meddelande om smart lagstiftning i Europeiska unionen (COM(2010)0543),

–   med beaktande av rådets slutsatser av den 30 maj 2013 om smart lagstiftning,

–   med beaktande av rapporten av den 15 november 2011 från högnivågruppen av oberoende intressenter för administrativa bördor, Europa kan bättre: En rapport om bra metoder i medlemsstaterna för att minska administrativa bördor i genomförandet av EU-lagstiftning,

–   med beaktande av Regionkommitténs yttrande av den 30 maj 2013(5),

–   med beaktande av artikel 48 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandet från utskottet för konstitutionella frågor (A7-0056/2014), och av följande skäl:

A. Agendan för smart lagstiftning är ett försök att stärka insatserna när det gäller bättre lagstiftning, förenkling av EU-lagstiftningen och minskning av administrativa bördor, och att verka för god förvaltning grundad på faktabaserat beslutsfattande där konsekvensbedömningar och kontroller i efterhand spelar en väsentlig roll.

B.  De nationella parlamenten bör delta i efterhandsbedömningen av nya regleringar. På så sätt skulle man kunna bistå kommissionen i utarbetandet av rapporter och rent allmänt förbättra utvärderingen av Europafrågor i de nationella parlamenten.

C. Det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning från 2003 är dåligt anpassat till den nuvarande rättsliga ramen som är en följd av Lissabonfördraget, inte minst med hänsyn till EU-institutionernas splittrade metoder för antagande av gemensamma politiska förklaringar om förklarande dokument och praktiska bestämmelser på sekretariatnivå för genomförandet av artikel 294 i EUF-fördraget.

Allmänna kommentarer

1.  Europaparlamentet betonar att den lagstiftning som föreslås och antas på EU-nivå bör vara enkel, ändamålsenlig och effektiv, ha ett tydligt mervärde, vara lätt att förstå och vara tillgänglig på medlemsstaternas alla officiella språk, samt ge full nytta för minsta möjliga kostnad. Parlamentet är medvetet om att den ekonomiska krisen har ökat belastningen på nationella förvaltningars resurser, och anser att ett åtagande om att skapa tydlig lagstiftning som är lätt att införliva skulle bidra till att minska en del av denna börda för de nationella förvaltningarna och för enskilda personer som måste följa lagen. Parlamentet understryker att EU-institutionerna ansvarar för att garantera att lagstiftningen är tydlig och lätt att förstå och att den inte leder till onödiga administrativa bördor för medborgare eller företag.

2.  Europaparlamentet betonar att EU-institutionerna måste ta hänsyn till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i samband med lagstiftning.

3.  Europaparlamentet erinrar om sina tidigare kommentarer om att konsekvensbedömningsnämnden och nationella parlament vid ett flertal tillfällen har upptäckt att dessa principer inte behandlats i tillräcklig utsträckning i kommissionens konsekvensbedömningar. Parlamentet uttrycker ännu en gång sin besvikelse över att denna kritik har upprepats ytterligare ett år.

4.  Europaparlamentet anser att agendan för bättre lagstiftning bör präglas av flernivåstyrning, det vill säga samordnade åtgärder från EU, nationella institutioner och lokala och regionala myndigheter.

5.  Europaparlamentet efterlyser på nytt att 2003 års interinstitutionella avtal om bättre lagstiftning omförhandlas för att ta hänsyn till den nya rättsliga ram som har uppkommit genom Lissabonfördraget, stärka de rådande bästa metoderna och modernisera avtalet i linje med agendan för bättre lagstiftning. Parlamentet rekommenderar att ett eventuellt nytt avtal antas på grundval av artikel 295 i EUF-fördraget och bör vara av bindande natur.

6.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att inleda förhandlingar med parlamentet om kriterierna för en lämplig tillämpning av artiklarna 290 och 291 i EUF-fördraget. Parlamentet anser att detta kan göras inom ramen för översynen av det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning, som därmed bland annat skulle omfatta sådana kriterier.

7.  Europaparlamentet anser att den mångfald av benämningar som används för de system som kommissionen använder för att utvärdera antagna lagar och minska bördorna är förvirrande och onödigt komplicerad. Parlamentet rekommenderar att en enda benämning antas under rubriken ”bättre lagstiftning”, och upprepar sin uppmaning att en kommissionsledamot bör vara ansvarig för området.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utöka granskningen av hur proportionalitetsprincipen tillämpas, i synnerhet vad gäller användandet av artiklarna 290 och 291 i EUF-fördraget om delegerade akter och genomförandeakter.

9.  Europaparlamentet anser att mekanismen för tidig varning noga bör övervägas för en ökad demokratisk legitimitet.

Subsidiaritetsmekanismen för nationella parlament

10. Samtidigt som den ekonomiska och finansiella krisen kräver en bättre samordning av politiken och en förstärkning av unionens befogenheter inom en rad områden påpekar Europaparlamentet att det också är mycket viktigt att upprätthålla en klar bild av uppdelningen av befogenheter i Europeiska unionens system med flernivåstyrning och att, efter en öppen diskussion, fatta öppna beslut på lämpligaste nivå och minska byråkratin.

11. Europaparlamentet upprepar att EU-institutionerna måste respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, som är fördragsfästa i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen och protokoll nr 2 till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och som är allmänna och bindande för institutionerna i deras utövande av unionens befogenheter, med undantag för de områden där unionen har exklusiv befogenhet, på vilka subsidiaritetsprincipen inte tillämpas.

12. Europaparlamentet föreslår att man bedömer huruvida lämpliga kriterier bör fastställas på EU-nivå för att utvärdera om subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna följs.

13. Europaparlamentet konstaterar att protokoll nr 2 ger de nationella parlamenten en formell möjlighet att fungera som rådgivare åt EU:s lagstiftare om huruvida ett lagförslag kommer till korta när det gäller uppfyllandet av subsidiaritetskravet eftersom förslagets mål på grund av sin omfattning eller sina verkningar bättre kan uppnås på unionsnivå än på medlemsstatsnivå.

14. Europaparlamentet konstaterar att konsekvensbedömningar är mycket viktiga som verktyg för att stödja beslutsfattandet i lagstiftningsprocessen, och betonar att det i detta sammanhang krävs att frågor som avser subsidiaritet och proportionalitet beaktas noggrant.

15. Europaparlamentet välkomnar att de nationella parlamenten deltar mer aktivt i EU:s lagstiftningsprocess och att de visar allt större intresse för att EU-institutionerna tillämpar dessa principer korrekt. Detta kan illustreras med att Europaparlamentet under 2011 tog emot 77 motiverade yttranden som hävdade att ett förslag till lagstiftningsakt inte respekterade subsidiaritetsprincipen och 523 andra bidrag beträffande ett lagförslag. Motsvarande siffror för 2010 var 41 respektive 299. Parlamentet förklarar sig vara berett att fortsätta och stärka samarbetet och den interparlamentariska dialogen med de nationella parlamenten.

16. Europaparlamentet betonar med eftertryck att både den parlamentariska kontroll som utövas av Europaparlamentet och den som utövas de nationella parlamenten är viktig. Parlamentet rekommenderar långtgående bistånd till de nationella parlamenten så att dessa kan utöva sina kontrolluppgifter. Parlamentet föreslår också att de nationella parlamenten förses med riktlinjer som underlättar deras utvärdering av respekten för subsidiaritetsprincipen.

17. Europaparlamentet framhåller att Europeiska unionens domstol enligt artikel 263 i EUF-fördraget är behörig att granska lagenligheten i lagstiftningsakter, däribland respekten för subsidiaritetsprincipen. Denna princip är en politisk riktlinje för hur makt ska utövas på unionsnivå.

18. Europaparlamentet påpekar att domstolen, i kraft av fördragen, är behörig att pröva en talan om ”åsidosättande av fördragen eller av någon rättsregel som gäller deras tillämpning”. Enligt fördraget om Europeiska unionen hör subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna till dessa regler. Parlamentet konstaterar att den rättsliga prövningen av unionsakternas giltighet därför även omfattar respekten för dessa principer.

19. Europaparlamentet betonar att domstolen i sin dom av den 12 maj 2011 i mål C-176/09 (Luxemburg mot Europaparlamentet och rådet), konstaterar att proportionalitetsprincipen ”innebär att de medel som föreskrivs i en unionsbestämmelse ska vara ägnade att säkerställa att de legitima mål som eftersträvas i den berörda lagstiftningen uppnås och inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål” och att ”på de områden där unionslagstiftaren har vittgående lagstiftningsbefogenheter” kan lagenligheten av en åtgärd som antas i detta sammanhang endast påverkas om åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som de behöriga institutionerna avser att nå, även om unionslagstiftaren ändå måste ”göra sitt val utifrån objektiva kriterier” och, när det gäller att bedöma de villkor som hänger samman med olika möjligheter undersöka ”huruvida de eftersträvade målen med bestämmelserna är av sådan betydelse att de negativa ekonomiska effekterna därav, även omfattande sådana, för vissa aktörer är motiverade”.

20. Europaparlamentet konstaterar att subsidiaritetsprincipen enligt formuleringen i fördragen tillåter att unionen på de områden där den inte har exklusiv befogenhet vidtar en åtgärd ”endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna vare sig på central nivå eller på regional och lokal nivå, och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå”, medan det om proportionalitetsprincipen sägs att unionens åtgärder till innehåll och form inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen. Subsidiaritet och proportionalitet är principer som hör nära ihop men ändå är åtskilda: subsidiaritetsprincipen handlar om lämpligheten av unionsåtgärder på områden som inte tillhör unionens exklusiva behörighet, medan proportionalitetsprincipen handlar om lämpligheten hos de åtgärder som föreskrivs av lagstiftaren i förhållandet till de mål som eftersträvas, och fungerar som en allmän regel för utövandet av unionens befogenheter. Parlamentet konstaterar därför att prövningen av proportionaliteten i ett förslag till lagstiftningsakt logiskt sett kommer efter subsidiaritetsprövningen, men också att subsidiaritetskontrollen inte skulle vara tillräckligt effektiv om inte också en proportionalitetskontroll utfördes.

21. Europaparlamentet noterar att kommissionen under 2011 mottog endast ett litet antal parlamentsfrågor (32 av fler än 12 000) om frågor som rörde respekt för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

22. Europaparlamentet framhåller att kommissionen under 2011 tog emot 64 motiverade yttranden i enlighet med protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, vilket innebär en avsevärd ökning i förhållande till 2010. Parlamentet konstaterar dock att dessa 64 motiverade yttranden utgjorde bara cirka 10 procent av de sammanlagt 622 yttranden som de nationella parlamenten skickade till kommissionen under 2011 inom ramen för respektive politiska dialog. Parlamentet uppmärksammar dock att inget av kommissionens förslag ledde till ett antal motiverade yttranden som var tillräckligt för att utlösa förfarandena med ”gult” eller ”orange kort” enligt protokollet. Den 22 maj 2012 användes dock för första gången det ”gula kortet” mot ett förslag från kommissionen (förslaget till rådets förordning om utövandet av rätten att vidta kollektiva åtgärder i samband med etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, ”Monti II”). Parlamentet understryker att kommissionen drog tillbaka förslaget till förordning inte för att den ansåg att det stred mot subsidiaritetsprincipen, utan för att den konstaterade att förslaget med svårighet skulle ha fått det politiska stöd inom Europaparlamentet och rådet som krävdes för att det skulle kunna antas.

23. Europaparlamentet anser att mekanismen för kontroll av subsidiaritetsprincipen bör utformas och användas som ett viktigt verktyg för samarbete mellan EU-institutionerna och nationella institutioner. Parlamentet gläds åt att detta verktyg i praxis anpassas till ett system för samtal och samarbetsinriktad dialog mellan de olika institutionella nivåerna i det europeiska flernivåsystemet.

24. Europaparlamentet noterar med oro att vissa motiverade yttranden från nationella parlament understryker att subsidiaritetsmotiveringen är otillräcklig eller obefintlig i ett antal lagstiftningsförslag från kommissionen.

25. Europaparlamentet föreslår därför att man ska undersöka orsakerna till det ringa antalet formella och motiverade yttranden från nationella parlament och fråga sig om detta kan bero på att subsidiaritetsprincipen iakttas överallt eller på att de nationella parlamenten inte förmår kontrollera efterlevnaden av principen på grund av bristande resurser. Parlamentet ser det som önskvärt att kommissionen analyserar denna fråga.

26. Europaparlamentet betonar behovet av att EU-institutionerna gör det möjligt för de nationella parlamenten att granska lagstiftningsförslag genom att se till att kommissionen tillhandahåller detaljerade och omfattande skäl för sina lagstiftningsinitiativ om subsidiaritet och proportionalitet, i enlighet med artikel 5 i protokoll nr 2 till EUF-fördraget.

27. Europaparlamentet noterar dessutom att den tidsram som de nationella parlamenten har till förfogande för att genomföra subsidiaritets- och proportionalitetskontroller ofta har bedömts som otillräcklig.

28. Europaparlamentet anser att de nationella parlamentens tids- och resursbelastning när de svarar på förslag till lagstiftning bidrar till det som uppfattas som ett demokratiskt underskott inom EU.

29. Europaparlamentet erinrar om sina tidigare begäranden om en mer ingående granskning av de problem som nationella parlament stöter på, i syfte att få den befintliga mekanismen att fungera bättre. Parlamentet anser att det också vore önskvärt att undersöka åtgärder för att stärka denna mekanism, som – eventuellt i samband med en framtida fördragsrevidering – skulle kunna ge de nationella parlamenten fler rättigheter. Parlamentet föreslår att man vid en sådan översyn skulle kunna överväga hur många nationella parlamentssvar som bör krävas för att utlösa ett sådant förfarande, huruvida det bör begränsas till frågor som grundar sig på subsidiaritetsprincipen och vilken effekt det bör ha, med särskild hänsyn tagen till de erfarenheter som nyligen gjorts av förfarandet med ”gult kort”. Parlamentet anser att en sådan diskussion är en nyttig fas i utvecklingen av de befogenheter som nationella parlament tilldelas för att anpassa incitamenten att utöva parlamentarisk kontroll till effekterna på EU-nivå.

30. Europaparlamentet anser att flera initiativ kan tas under tiden för att förbättra de nationella parlamentens utvärdering av EU-frågor. Parlamentet föreslår särskilt att

–   varje lagstiftningsakt som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning ska innehålla en fotnot med information om vilka nationella parlament som har svarat och vilka som har gjort invändningar beträffande subsidiaritetsprincipen,

–   motiverade yttranden från de nationella parlamenten, som avgetts i enlighet med artikel 6 i protokoll nr 2 som bifogas EU-fördraget och EUF-fördraget, ska delges medlagstiftarna utan dröjsmål,

–   riktlinjer utarbetas med kriterier för motiverade yttranden i subsidiaritetsfrågor,

–   de nationella parlamenten ska mobiliseras för riktmärkning av egna förhandsbedömningar med kommissionens efterhandsbedömningar.

Bättre lagstiftning

31. Europaparlamentet anser att en effektiv strategi för att anta utmaningarna om bättre lagstiftning både vad gäller befintliga lagar och föreslagen lagstiftning kommer att hjälpa EU-institutionerna att möta krisen. Parlamentet anser att reformen av den europeiska lagstiftningen och lagstiftningspraxisen är ett viktigt verktyg för att skapa tillväxt, konkurrenskraft och bra arbetstillfällen i Europa.

32. Europaparlamentet välkomnar kommissionens ökade betoning av en pollicycykel där initiativ, konsekvensbedömning, samråd, antagande, genomförande och utvärdering av EU-lagstiftningen utgör etapper i en sammanhängande process. Parlamentet anser att principen att ”tänka småskaligt först” bör vara ett viktigt genomgående inslag i detta sammanhang och att förhandsutvärderingen av ny lagstiftning bör förbättras för att på så sätt skapa en tydlig och insynsvänlig process för att stimulera tillväxten och konkurrenskraften i Europa.

33. Europaparlamentet välkomnar i detta avseende kommissionens meddelanden om smart lagstiftning och om EU-lagstiftningens ändamålsenlighet samt arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om de tio lagstiftningsakter som är mest betungande för små och medelstora företagen. Parlamentet anser att dessa dokument representerar trovärdiga framsteg i agendan för bättre lagstiftning och motsvarar många av de önskemål parlamentet tidigare framfört.

34. Europaparlamentet anser att dessa retoriska framsteg nu behöver omsättas i konkret handling. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att utan att underminera hälsan och säkerheten i arbetet lägga fram fler konkreta förslag för att minska den totala bördan av EU-lagstiftningen och i synnerhet göra följande:

–   Vidta åtgärder för att så snart som möjligt minska de bördor som små och medelstora företag i hela Europa i samrådet identifierat som de tio lagstiftningsakter som är mest betungande,

–   När så är lämpligt öka användningen av undantag eller regellättnader för mikroföretag och små- och medelstora företag när ny lagstiftning föreslås och göra EU:s regler för offentlig upphandling mer gynnsamma för små och medelstora företag.

–   Snabbt fullgöra åtagandena i meddelandet av den 2 oktober 2013 om lagstiftningens ändamålsenlighet (Refitprogrammet) (COM(2013)0685) och slutföra utvärderingen på viktiga politikområden före den innevarande valperiodens utgång, inbegripet synpunkter från samtliga styresnivåer inom de huvudsakliga sektorer som är av betydelse för lokala och regionala myndigheter.

–   Inleda en mer omfattande kampanj för att skapa arbetstillfällen och tillväxt i EU genom att minska de lagstiftningsmässiga kostnaderna för företagen.

–   Utarbeta en årsrapport inriktad på den bredare agendan för bättre lagstiftning, med en redovisning av framstegen för de initiativ som kommissionen inlett, inklusive nettokostnaden för företag liksom de sociala kostnaderna av de nya förslag som kommissionen antagit under de föregående tolv månaderna.

35. Europaparlamentet betonar att bättre hälsa och säkerhet i arbetet samt information till och samråd med arbetstagare är två viktiga aspekter för att öka produktiviteten och konkurrenskraften i EU:s ekonomi. Parlamentet understryker att en kraftfull och hållbar lagstiftning på dessa områden inte hämmar utan snarare främjar tillväxt.

36. Europaparlamentet erinrar om parlamentets ståndpunkt om andra förslag om att minimera lagstiftningsbördan, inklusive överväganden om andra alternativ än lagstiftning, t.ex. frivilliga åtgärder. Parlamentet anser att kommissionen närmare bör undersöka alternativet att införa en vitboksetapp i lagstiftningsprocessen. Enligt parlamentet skulle kvaliteten på de lagstiftningsförslag som kommissionen lägger fram förbättras om intressenterna gavs möjlighet att kommentera utkast till förslagen och åtföljande preliminära konsekvensbedömningar, utan att det i onödan förlänger utvecklingstiden för framtida lagar.

37. Europaparlamentet påminner vidare om sin uppmaning till kommissionen att lägga fram förslag om genomförande av en regelutjämning, vilket skulle kräva att motsvarande kostnadsutjämningar fastställs före ny lagstiftning som innebär kostnader. Parlamentet noterar att EU-lagstiftning inte automatiskt medför att 28 nationella lagar kasseras till förmån för en EU-lag, och inte heller att en ny EU-lag automatiskt medför en större börda än motsvarande nationella lagar. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att på allvar överväga detta förslag och lägga fram en bedömning av dess konsekvenser före den innevarande valperiodens utgång 2014.

38. Europaparlamentet beklagar att kommissionen avser att dra tillbaka sitt förslag om stadgan för privata Europabolag vilket parlamentet efterlyste i ett lagstiftningsinitiativbetänkande, och uppmanar kommissionen att rådfråga parlamentet innan det drar tillbaka förslag som baseras på ett sådant betänkande från parlamentet.

39. Europaparlamentet betonar vikten av förenkling för att rationalisera lagstiftningen, särskilt med tanke på de lokala och regionala myndigheterna, som ofta har begränsade och allt mindre resurser för att genomföra lagstiftningen.

40. Med överreglering (”goldplating”) avser Europaparlamentet sådan praxis där medlemsstater som införlivar EU-direktiv i nationell lagstiftning går längre än minimikraven. Parlamentet upprepar sitt stöd för åtgärder för att ta itu med onödig överreglering, och uppmanar medlemsstaterna att, i samtliga fall där det förekommer överreglering, motivera skälen till detta.

Konsekvensbedömningar och europeiskt mervärde

41. Europaparlamentet välkomnar att kommissionen i sina konsekvensbedömningar försöker täcka ett bredare och mer omfattande spektrum av potentiella konsekvenser, men anser att systemet fortfarande skulle kunna förbättras på en rad olika sätt, exempelvis genom att man inför en territoriell dimension (ekonomiska och administrativa konsekvenser för nationella, regionala och lokala myndigheter). Kommissionens beslut att modernisera, konsolidera och se över sina riktlinjer för konsekvensbedömningar senast i juni 2014 är hoppingivande, och parlamentet förbehåller sig rätten att lämna ett utförligt bidrag om möjliga förbättringar av dessa riktlinjer under de kommande månaderna. Parlamentet begär att konsekvensbedömningarna, som är väsentliga för formandet av den allmänna och politiska opinionen, respekterar principen om flerspråkighet.

42. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att analysera den metod som använts vid utarbetandet av konsekvensbedömningar i syfte att undersöka möjligheter att förbättra både kvalitetsindikatorerna och den allmänna samrådsprocessen, särskilt deltagandet av relevanta intressenter.

43. Europaparlamentet anser att det bör råda en fullständig samstämmighet mellan de konsekvensbedömningar som kommissionen offentliggör och innehållet i de lagstiftningsförslag som antas av kommissionskollegiet. Parlamentet begär att en konsekvensbedömning om ett förslag som ändrats av kollegiet automatiskt ska uppdateras för att avspegla de ändringar som kommissionsledamöterna gör.

44. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stärka konsekvensbedömningsnämndens roll och oberoende, och särskilt att endast slutföra och lägga fram lagstiftningsförslag om de har godkänts med ett positivt yttrande från konsekvensbedömningsnämnden.

45. Euruopaparlamentet anser att den nuvarande friskrivningen om att kommissionens konsekvensbedömning endast är ”bindande för de av kommissionens avdelningar som medverkat i utarbetandet och [inte avgör] den slutliga formen på de eventuella beslut som kommissionen kommer att fatta” belyser en viktig svaghet i det befintliga systemet.

46. Europaparlamentet välkomnar den positiva utvecklingen av direktoratet för konsekvensbedömningar och europeiskt mervärde inom parlamentet. Parlamentet anser att en systematisk metod för att överväga konsekvensbedömningar bör tillämpas i hela parlamentet. Parlamentet välkomnar att direktoratet för konsekvensbedömningar utarbetar korta sammanfattningar av de konsekvensbedömningar som åtföljer kommissionens förslag, och anser att dessa bör vara en viktig beståndsdel i utskottens överläggningar om lagstiftningsförslag som diskuteras. Parlamentet föreslår att dess egna konsekvensbedömningar ska innehålla en territoriell dimension när detta är lämpligt. Parlamentet begär att utskottsordförandekonferensen överväger hur denna rekommendation bäst bör genomföras.

47. Europaparlamentet erinrar om parlamentets och rådets åtagande, i 2005 års interinstitutionella gemensamma strategi för konsekvensbedömning, att genomföra konsekvensbedömningar – när de anser att detta är lämpligt och nödvändigt för lagstiftningsprocessen – före antagandet av varje ändring i sak, och uppmanar utskotten att utnyttja enheten för konsekvensbedömningar för att fullgöra detta åtagande.

48. Europaparlamentet erinrar vidare om 2003 års interinstitutionella avtal om bättre lagstiftning och uppmanar rådet att utan dröjsmål slutföra sitt arbete för att upprätta egna system för genomförande av konsekvensbedömningar, i enlighet med sina åtaganden i 2003 års avtal.

49. Europaparlamentet kräver att kommissionen allvarligt överväger de bedömningar av det europeiska mervärdet som åtföljer parlamentets initiativbetänkanden med lagstiftningsförslag och anger i detalj varför den inte godtar eller inte anser att de argument som parlamentet framför är relevanta.

o

o o

50. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till de nationella parlamenten.

(1)

     EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

(2)

     Antagna texter, P7_TA(2012)0340.

(3)

     EUT C 51 E, 22.2.2013, s. 87.

(4)

     Antagna texter, P7_TA(2011)0259.

(5)

EUT C 0, 0.0.0000, s. 0.


MOTIVERING

Föredraganden välkomnar de tre kommissionsmeddelanden som detta betänkande är ett svar på, nämligen om bättre lagstiftning, om EU-lagstiftningens ändamålsenlighet och om smart lagstiftning för små och medelstora företag. Det bör dock betonas att de många benämningarna på de system som kommissionen använder till att utvärdera antagna lagar och minska bördan är förvirrande och att det därför behövs en enda benämning för agendan för bättre lagstiftning.

Framsteg kan visserligen skönjas på många områden för bättre lagstiftning och minskade lagstiftningsrelaterade och administrativa bördor i EU och medlemsstaterna. Mycket arbete återstår dock att utföra, i sista hand genom omförhandling av 2003 års interinstitutionella avtal om bättre lagstiftning, inte minst för att ta hänsyn till den nya rättsliga ram som uppkommit genom Lissabonfördraget, för att konsolidera nuvarande bästa praxis och uppdatera den efter agendan för bättre lagstiftning. Ett sådant avtal bör vara av bindande natur i enlighet med artikel 295 i EUF-fördraget, som är den nya rättsliga grund för interinstitutionella avtal som införts genom Lissabonfördraget.

Subsidiaritetsmekanismen för nationella parlament

Det behövs en bredare diskussion av utvecklingen av de nationella parlamentens befogenheter för att anpassa incitamenten att utöva parlamentarisk kontroll till effekterna på EU-nivå, med beaktande av att de nationella parlamentens tids- och resursbelastning när de svarar på lagstiftningsförslag medverkar till det demokratiska underskottet i EU.

Samtidigt som en sådan diskussion är ett led i den pågående allmänna debatten om nästa steg i det europeiska integrationsprojektet finns det många praktiska förbättringar i den nationella processen för parlamentarisk kontroll som skulle kunna genomföras i dag, t.ex. i fråga om informationsspridning, tillhandahållande av riktlinjer och fastställande av kriterier för motiverade yttranden.

Bättre lagstiftning

Betoningen av en politisk ”cykel”, där initiering, konsekvensbedömning, samråd, antagande, genomförande och utvärdering av EU-lagstiftningen ses som en sammanhängande process, bör välkomnas som ett användbart verktyg för att främja målet att öka tillväxt och konkurrenskraft i Europa.

I detta avseende representerar om EU-lagstiftningens ändamålsenlighet och ”de tio lagstiftningsakter som är mest betungande för små och medelstora företag” trovärdiga om än retoriska framsteg i agendan för bättre lagstiftning och återger många av de önskemål som parlamentet tidigare framfört. Parlamentet förväntar sig därför att EU-lagstiftningens ändamålsenlighet och Refitprogrammet leder till mer konkreta åtgärder och minskade bördor. Programmet borde dock ha ett mer passande namn i samband med agendan för bättre lagstiftning.

Konsekvensbedömningar och europeiskt mervärde

I avvaktan på konsolideringen och översynen av kommissionens riktlinjer för konsekvensbedömningar i juni 2014 bör parlamentet förbehålla sig rätten att lämna ett utförligt bidrag genom att ange möjliga förbättringar av dessa riktlinjer under de kommande månaderna. I detta sammanhang bör parlamentet också beakta Nieblerbetänkandet från 2011 om att garantera oberoende konsekvensbedömningar, hur den nyligen inrättade interna tjänsten för konsekvensbedömningar och europeiskt mervärde fungerar och uppmana rådet att följa parlamentet i fotspåren i detta avseende.


YTTRANDE från utskottet för konstitutionella frågor (17.10.2013)

till utskottet för rättsliga frågor

över EU-lagstiftningens ändamålsenlighet, subsidiaritet och proportionalitet – 19:e rapporten om bättre lagstiftning avseende 2011

(2013/2077(INI))

Föredragande: Morten Messerschmidt

FÖRSLAG

Utskottet för konstitutionella frågor uppmanar utskottet för rättsliga frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Samtidigt som den ekonomiska och finansiella krisen kräver en bättre samordning av politiken och en förstärkning av unionens befogenheter inom en rad områden påpekar Europaparlamentet att det också är mycket viktigt att upprätthålla en klar bild av uppdelningen av befogenheter i Europeiska unionens system med flernivåstyrning och att, efter en öppen diskussion, fatta öppna beslut på lämpligaste nivå och minska byråkratin.

2.  Europaparlamentet upprepar att EU:s institutioner måste respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, som är fördragsfästa i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen och protokoll nr 2, och som är allmänna och bindande för institutionerna i deras utövande av unionens befogenheter, med undantag för de områden där unionen har exklusiv befogenhet, på vilka subsidiaritetsprincipen inte tillämpas.

3.  Europaparlamentet föreslår att man bedömer huruvida lämpliga kriterier bör fastställas på EU-nivå för att utvärdera om subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna följs.

4.  Europaparlamentet konstaterar att protokoll nr 2 ger de nationella parlamenten en formell möjlighet att fungera som rådgivare åt EU:s lagstiftare om huruvida ett nytt lagförslag uppfyller subsidiaritetskravet, det vill säga att förslagets mål på grund av sin omfattning eller sina verkningar bättre kan uppnås på unionsnivå än på medlemsstatsnivå.

5.  Europaparlamentet konstaterar att konsekvensbedömningar är mycket viktiga som verktyg för att stödja beslutsfattandet i lagstiftningsprocessen, och betonar att det i detta sammanhang krävs att frågor som avser subsidiaritet och proportionalitet beaktas noggrant.

6.  Europaparlamentet välkomnar det aktivare deltagandet av de nationella parlamenten i EU:s lagstiftningsprocess samt att de visar allt större intresse av att unionens institutioner tillämpar dessa principer korrekt. Detta kan illustreras med att Europaparlamentet under 2011 tog emot 77 motiverade yttranden som hävdade att ett förslag till lagstiftningsakt inte respekterade subsidiaritetsprincipen och 523 andra bidrag beträffande ett lagförslag. Motsvarande siffror för 2010 var 41 respektive 299. Parlamentet förklarar sig vara berett att fortsätta och stärka samarbetet och den interparlamentariska dialogen med de nationella parlamenten.

7.  Europaparlamentet betonar med eftertryck att såväl den parlamentariska kontroll som Europaparlamentet som de nationella parlamenten utövar är viktig. Parlamentet föreslår långtgående bistånd till de nationella parlamenten så att dessa kan utöva sina kontrollmöjligheter. Parlamentet föreslår också riktlinjer för de nationella parlamenten så att det blir lättare att mäta efterlevnaden av subsidiaritetsprincipen.

8.  Europaparlamentet framhåller att Europeiska unionens domstol enligt artikel 263 i EUF-fördraget är behörig att granska lagenligheten i EU:s lagstiftningsakter, däribland respekten för subsidiaritetsprincipen. Denna princip är en politisk riktlinje för hur makt ska utövas på unionsnivå.

9.  Europaparlamentet påpekar att Europeiska unionens domstol, i kraft av fördragen, är behörig att pröva en talan om ”åsidosättande av fördragen eller av någon rättsregel som gäller deras tillämpning”. Enligt fördraget om Europeiska unionen hör subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna till dessa regler. Parlamentet konstaterar att den rättsliga prövningen av unionsakternas giltighet därför även omfattar respekten för dessa principer.

10. Europaparlamentet betonar att domstolen i sin dom av den 12 maj 2011 i mål C-176/09 Luxemburg mot Europaparlamentet och rådet, konstaterar att proportionalitetsprincipen ”innebär att de medel som föreskrivs i en unionsbestämmelse ska vara ägnade att säkerställa att de legitima mål som eftersträvas i den berörda lagstiftningen uppnås och inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål” och att ”på de områden där unionslagstiftaren har vittgående lagstiftningsbefogenheter” kan lagenligheten av en åtgärd som antas i detta sammanhang endast påverkas om åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som de behöriga institutionerna avser att nå, även om unionslagstiftaren ändå måste ”göra sitt val utifrån objektiva kriterier” och, när det gäller att bedöma de villkor som hänger samman med olika möjligheter undersöka ”huruvida de eftersträvade målen med bestämmelserna är av sådan betydelse att de negativa ekonomiska effekterna därav, även omfattande sådana, för vissa aktörer är motiverade”.

11. Europaparlamentet konstaterar att subsidiaritetsprincipen enligt formuleringen i fördragen tillåter att unionen på de områden där den inte har exklusiv befogenhet vidtar en åtgärd ”endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna vare sig på central nivå eller på regional och lokal nivå, och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå”, medan det om proportionalitetsprincipen sägs att unionens åtgärder till innehåll och form inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen. Subsidiaritet och proportionalitet är principer som hör nära ihop men ändå är åtskilda: subsidiaritetsprincipen handlar om lämpligheten av unionsåtgärder på områden som inte tillhör unionens exklusiva behörighet, medan proportionalitetsprincipen handlar om lämpligheten hos de åtgärder som föreskrivs av lagstiftaren i förhållandet till de mål som eftersträvas, och fungerar som en allmän regel för utövandet av unionens befogenheter. Parlamentet påminner därför om att prövningen av proportionaliteten i ett förslag till lagstiftningsakt logiskt sett kommer efter subsidiaritetsprövningen, men också att subsidiaritetskontrollen inte skulle vara tillräckligt effektiv om inte också en proportionalitetskontroll utförs.

12. Europaparlamentet noterar att kommissionen under 2011 mottog endast ett litet antal parlamentsfrågor (32 av fler än 12 000) om frågor som rörde efterlevnad av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

13. Europaparlamentet framhåller att kommissionen under 2011 tog emot 64 motiverade yttranden i enlighet med protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, vilket innebär en avsevärd ökning i förhållande till 2010. Parlamentet konstaterar dock att dessa 64 motiverade yttranden utgjorde bara cirka 10 % av de sammanlagt 622 yttranden som de nationella parlamenten skickade till kommissionen under 2011 inom ramen för respektive politiska dialog. Parlamentet uppmärksammar dock att inget av kommissionens förslag ledde till ett antal motiverade yttranden som var tillräckligt för att utlösa förfarandena med ”gult” eller ”orange kort” enligt protokollet. Den 22 maj 2012 användes dock för första gången det ”gula kortet” mot ett förslag från kommissionen (förslaget till rådets förordning om utövandet av rätten att vidta kollektiva åtgärder i samband med etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, ”Monti II”). Parlamentet understryker att kommissionen drog tillbaka förslaget till förordning inte för att den ansåg att det stred mot subsidiaritetsprincipen, utan för att den konstaterade att förslaget med svårighet skulle ha fått det politiska stöd inom Europaparlamentet och rådet som krävdes för att det skulle kunna antas.

14. Europaparlamentet anser att mekanismen för kontroll av subsidiaritetsprincipen bör utformas och användas som ett viktigt verktyg för samarbete mellan EU-institutionerna och nationella institutioner. Parlamentet gläds åt att detta verktyg i praxis anpassas till ett system för samtal och samarbetsinriktad dialog mellan de olika institutionella nivåerna i det europeiska flernivåsystemet.

15. Europaparlamentet noterar med oro att vissa motiverade yttranden från nationella parlament understryker att subsidiaritetsmotiveringen är otillräcklig eller obefintlig i ett antal lagstiftningsförslag från kommissionen.

16. Europaparlamentet föreslår därför att man ska undersöka orsakerna till det ringa antalet formella och motiverade yttranden från nationella parlament och fråga sig om detta kan hänföras till att subsidiaritetsprincipen iakttas överallt eller till att de nationella parlamenten inte förmår kontrollera efterlevnaden av principen på grund av bristande resurser. Parlamentet ser det som önskvärt att kommissionen analyserar denna fråga.

17. Europaparlamentet betonar behovet av att EU-institutionerna gör det möjligt för de nationella parlamenten att granska lagstiftningsförslag genom att se till att kommissionen tillhandahåller detaljerade och omfattande skäl för sina lagstiftningsinitiativ om subsidiaritet och proportionalitet, i enlighet med artikel 5 i protokoll nr 2 till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

18. Europaparlamentet noterar dessutom i detta avseende att den aktuella tidsram som de nationella parlamenten har till förfogande för att genomföra subsidiaritets- och proportionalitetskontroller ofta har bedömts som otillräcklig.

19. Europaparlamentet understryker att EU-institutionerna ansvarar för att garantera att lagstiftningen är tydlig och lätt att förstå och att den inte leder till onödiga administrativa bördor för medborgarna och företagen.

20. Europaparlamentet anser att mekanismen för tidig varning noga bör övervägas för en ökad demokratisk legitimitet.

RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande

14.10.2013

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

24

0

0

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Alfredo Antoniozzi, Andrew Henry William Brons, Zdravka Bušić, Carlo Casini, Andrew Duff, Ashley Fox, Roberto Gualtieri, Zita Gurmai, Gerald Häfner, Stanimir Ilchev, Constance Le Grip, Morten Messerschmidt, Sandra Petrović Jakovina, Paulo Rangel, Algirdas Saudargas, Søren Bo Søndergaard, Rafał Trzaskowski, Luis Yáñez-Barnuevo García

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Elmar Brok, David Campbell Bannerman, Dimitrios Droutsas, Isabelle Durant, Andrej Plenković

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)

Edward McMillan-Scott, Catherine Trautmann


RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET

Antagande

21.1.2014

 

 

 

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

14

8

0

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Raffaele Baldassarre, Sebastian Valentin Bodu, Françoise Castex, Christian Engström, Marielle Gallo, Giuseppe Gargani, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Sajjad Karim, Klaus-Heiner Lehne, Antonio López-Istúriz White, Antonio Masip Hidalgo, Alajos Mészáros, Bernhard Rapkay, Evelyn Regner, Francesco Enrico Speroni, Rebecca Taylor, Alexandra Thein, Cecilia Wikström, Tadeusz Zwiefka

Slutomröstning: närvarande suppleanter

Piotr Borys, Eva Lichtenberger, Angelika Niebler, Axel Voss

Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 187.2)

María Irigoyen Pérez

Senaste uppdatering: 2 februari 2014Rättsligt meddelande