Lagstiftningsbefogenheter
Hur fungerar lagstiftningsprocessen?
Europaparlamentet spelar en viktig roll i EU:s beslutsfattande, som en av EU:s två medlagstiftare jämte rådet.
De allra flesta europeiska lagar antas gemensamt av Europaparlamentet och rådet, efter ett förslag från Europeiska kommissionen. Förfarandet är känt som det ordinarie lagstiftningsförfarandet, eller medbeslutandeförfarandet.
I vissa fall föreskriver de europeiska fördragen särskilda lagstiftningsförfaranden, såsom samråd och samtycke, där parlamentet inte står på lika villkor med rådet som i det ordinarie lagstiftningsförfarandet.
Parlamentets arbete med en lagstiftningstext börjar när det får ett förslag från Europeiska kommissionen, som är den institution som tar initiativ till lagstiftningen. Förslaget remitteras till ett eller flera utskott och en ledamot av Europaparlamentet får i uppdrag att utarbeta ett betänkande. Denna ledamot är känd som föredragande. Vid mer omfattande lagstiftning kan ledamöter från flera utskott gemensamt anta rollen som föredragande.
Efter debatter mellan företrädare för politiska grupper och samråd i sökandet efter kompromisser röstar parlamentsutskottet (eller utskotten) om förslaget till betänkande och ändrar det eventuellt. När texten har reviderats och antagits i plenum har parlamentet antagit sin ståndpunkt.
Det ordinarie lagstiftningsförfarandet
Det ordinarie lagstiftningsförfarandet ger samma lagstiftande befogenheter till Europaparlamentet och Europeiska unionens råd på en lång rad områden (till exempel ekonomisk styrning, invandring, energi, transport, miljö och konsumentskydd).
Förfarandet infördes under termen medbeslutande genom Maastrichtfördraget (1992), och stadfästes sedan och effektiviserades genom Amsterdamfördraget (1999).
I och med Lissabonfördraget (2009) blev det ordinarie lagstiftningsförfarandet, under detta namn, det huvudsakliga lagstiftningsförfarandet i EU:s beslutssystem.
Enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet kan en lagstiftningstext genomgå upp till tre behandlingar i parlamentet och kan träda i kraft endast om parlamentet och rådet kommer överens om den slutliga formuleringen.
Detta förfarande säkerställer att ledamöterna av Europaparlamentet som direktvalda representanter för medborgarna har makten att utforma EU:s regler och styra EU:s politik i linje med deras väljares förväntningar.
Särskilda lagstiftningsförfaranden
Inledningsvis gav Romfördraget 1957 Europaparlamentet en rådgivande roll i lagstiftningsprocessen, medan kommissionen föreslog och rådet antog lagstiftning.
Införandet av medbeslutandeförfarandet och den gradvisa utvidgningen av parlamentets befogenheter med efterföljande fördragsändringar innebar att vissa av de lagstiftningsförfaranden som användes i stor utsträckning tidigare nu gäller för ett begränsat antal fall.
Konsultation
Efter samråd kan Europaparlamentet godkänna eller förkasta ett lagstiftningsförslag eller föreslå ändringar av det.
Rådet är inte juridiskt skyldigt att ta hänsyn till parlamentets yttrande, men i enlighet med EU-domstolens rättspraxis får det inte fatta ett beslut utan att ha mottagit det.
Detta förfarande gäller vissa särskilda lagstiftningsområden, exempelvis viss konkurrenslagstiftning.
Samtyckesförfarande
I vissa fall föreskriver fördraget om Europeiska unionen eller fördraget om Europeiska unionens funktionssätt att Europaparlamentet måste ge sitt godkännande för att ett förfarande ska kunna slutföras.
Det innebär att parlamentet kan godkänna eller förkasta ett förslag till rättsakt, men inte ändra det. Om parlamentet inte ger sitt godkännande kan rättsakten inte antas av rådet.
Parlamentets godkännande krävs när ny lagstiftning om bekämpning av diskriminering antas.
Detsamma gäller när rådet antar åtgärder på områden där EU-befogenheter inte uttryckligen har beviljats men är nödvändiga för att uppnå de mål som fastställs i de europeiska fördragen - detta kallas flexibilitetsklausulen enligt artikel 352 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Samtyckesförfarandet, som tidigare kallades samtycke, gäller även för vissa andra syften, förutom att anta lagstiftning. Europaparlamentet uppmanas att ge sitt samtycke till internationella avtal som förhandlas fram av Europeiska unionen, eller överenskommelser om anslutning till eller utträde av ett land ur EU.
Dessutom måste parlamentet ge sitt samtycke till rådsbeslut enligt artikel 7 i fördraget om Europeiska unionen för att fastställa att ett EU-land riskerar begå ett allvarligt brott mot EU:s värderingar eller redan bryter mot EU:s värderingar.
Genomförande- och delegerade akter
När Europaparlamentet och rådet antar en rättsakt kan de ge kommissionen befogenheter att anta icke-lagstiftningsakter med anknytning till den rättsakten.
Det finns två typer av icke-lagstiftningsakter:
- Genomförandeakter - där kommissionen strävar efter att skapa förutsättningar för ett enhetligt genomförande av rättsakten i alla EU-länder
- Delegerade akter - där kommissionen är bemyndigad att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av rättsakten
Genomförandeakter
Genomförandeakter presenteras för expertkommittéer från EU-länder medan parlamentet hålls informerat under förfarandet och behåller sin granskningsrätt.
På förslag från det ansvariga utskottet kan parlamentet invända och ange att förslaget till genomförandeåtgärd överskrider de befogenheter som anges i den berörda rättsakten, eller inte är förenligt med EU-rätten i övrigt
Parlamentet kan be kommissionen att dra tillbaka eller ändra åtgärderna eller lägga fram ett nytt förslag enligt lämpligt lagstiftningsförfarande.
Delegerade akter
Delegerade akter används vanligtvis när vissa delar av lagstiftningsakten regelbundet måste anpassas så att de tar hänsyn till tekniska eller vetenskapliga framsteg. I praktiken delegerar parlamentet och rådet en del av sina befogenheter som medlagstiftare för att beslut ska kunna fattas snabbt och effektivt.
I enlighet med bestämmelserna i lagstiftningsakten kan parlamentet eller rådet besluta att invända mot en delegerad akt inom en viss period (i allmänhet två månader) efter att ha mottagit underrättelsen. Om det händer kan den delegerade akten inte träda i kraft.
Europaparlamentet eller rådet kan också besluta att återkalla delegeringen av befogenhet till kommissionen.
Kan Europaparlamentet ta initiativ till lagstiftning?
Det är Europeiska kommissionen som har befogenhet att lägga fram de flesta av lagstiftningsförslagen på EU-nivå.
Artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ger dock parlamentet rätt att uppmana kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag om ett visst ämne.
Enligt en överenskommelse mellan parlamentet och kommissionen har kommissionen förbundit sig att besvara en sådan begäran inom tre månader. Om kommissionen beslutar att inte föreslå lagstiftning efter parlamentets begäran måste den motivera sin ståndpunkt för parlamentet.
Inom parlamentet kan inbjudan att föreslå ny lagstiftning läggas fram av det utskott som är ansvarigt för ämnet eller av en eller flera parlamentsledamöter. Budgetutskottet får avge ett yttrande om förslagets ekonomiska konsekvenser.
Årlig och flerårig planering
Enligt artikel 17 i fördraget om Europeiska unionen tar kommissionen initiativ till EU:s årliga och fleråriga planering. För att uppnå detta mål tar kommissionen fram ett arbetsprogram.
Europaparlamentet samarbetar med kommissionen i arbetet med att utarbeta kommissionens arbetsprogram, och kommissionen bör ta hänsyn till de prioriteringar som parlamentet uttryckt.
Efter antagandet av programmet av kommissionen för parlamentet, rådet och kommissionen samtal och enas om ett gemensamt uttalande som anger EU:s mål och prioriteringar.
Detaljerade arrangemang för samarbetet mellan parlamentet och kommissionen i samband med kommissionens arbetsprogram fastställs i ramavtalet om förbindelserna mellan de två institutionerna.