BETÄNKANDE om resultaten av AVS-EU:s gemensamma församlings arbete

22 februari 1996

Utskottet för utveckling och samarbete
Föredragande: Blaise Aldo

I en skrivelse av den 3 oktober 1995 har utskottet för utveckling och samarbete begärt bemyndigande att utarbeta ett betänkande om AVS-EU:s gemensamma församlings arbete under 1995.

Vid sammanträdet den 17 november 1995 tillkännagav parlamentets ordförande att ordförandekonferensen hade bemyndigat utskottet för utveckling och samarbete att utarbeta ett betänkande i denna fråga.

Vid sammanträdet den 17 november 1995 utsåg utskottet Aldo till föredragande.

Vid sammanträdet den 23 januari 1996 behandlade utskottet förslaget till betänkande.

Vid sammanträdet den 21 februari 1996 godkände utskottet enhälligt förslaget till resolution.

Följande deltog i omröstningen: Stasi (vice ordförande), (ordförande), Wurtz (mötesordförande), Fassa (vice ordförande), Aldo (föredragande), Corrie, Cunningham, Kinnock, McGowan, Martens, Pons Grau och Sandbæk (suppleant för Van der Waal).

Betänkandet ingavs den 22 februari 1996.

Fristen för ändringsförslag till detta betänkande kommer att anges i förslaget till föredragningslista för den sammanträdesperiod vid vilken det skall behandlas.

A. FÖRSLAG TILL RESOLUTION

Resolution om resultaten av AVS-EU:s gemensamma församlings arbete under 1995

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

- med beaktande av de resolutioner som antagits av den gemensamma församlingen vid dess sammanträden i Dakar (januari-februari 1995) och Bryssel (september 1995)[1],

- med beaktande av artikel 148 i arbetsordningen,

- med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och samarbete (A4-0045/96), och

med beaktande av följande:

Den gemensamma församlingens demokratiska karaktär tilldelar den en förstaplansroll för att utveckla och stärka förbindelserna mellan Europeiska unionen och dess samarbetspartners inom AVS.

Europaparlamentet tillmäter sin politik för utveckling, och i synnerhet fördjupandet av samarbetet mellan AVS och EU liksom stärkandet av de mänskliga rättigheterna och mänsklig värdighet överallt i världen, den största betydelse.

1995 utgör en viktig etapp inom samarbetet mellan AVS och Europeiska unionen med översynen efter halva perioden av Lomé IV och fastställandet av dess nya finansiella ram för perioden 1995-2000.

Parlamentet

noterar på det formella planet den högre standarden på förhandlingarna rörande översynen efter halva perioden av Lomé IV och rörande den ingångna överenskommelsen om fastställandet av den 8:e Europeiska utvecklingsfonden,

understryker att den gemensamma församlingen tillfört ett viktigt positivt bidrag till slutförandet av dessa förhandlingar, genom att den vid olika skeden under förhandlingarna har formulerat konstruktiva förslag syftande till att höja konventionens effektivitet,

anser särskilt att AVS-EU:s ministerråds beslut att bemyndiga en delegation från den gemensamma församlingen att delta i egenskap av observatör vid förhandlingssessionerna på ministernivå, utgör ett berättigat erkännande av dess centrala roll i dialogen mellan samarbetspartnerna och för att fördjupa samarbetet mellan AVS och Europeiska unionen,

förklarar sig djupt oroat av det faktum att den totala ramen för den 8:e Europeiska utvecklingsfonden framstår som otillräcklig för att uppnå målen för samarbetet mellan AVS och Europeiska unionen och framhåller särskilt att detta belopp inte svarar mot något av de objektiva kriterier som församlingen hade föreslagit skulle tas i beaktande vid fastställande av beloppet,

glädjer sig åt de ständiga ansträngningar som görs av den gemensamma församlingen för att bidra till att främja mänskliga rättigheter och demokrati samt för att ge sitt bidrag vid de allvarliga konfliktsituationer som vissa av AVS-länderna går igenom,

anser på denna punkt, att det visat sig utgöra ett effektivt instrument för att bidra till att bilägga konfliktsituationer och göra samarbetet effektivare för berörda befolkningar, att den gemensamma församlingen sänder ut delegationer på plats, såsom de tre missioner som under 1995 begett sig till Burundi, Zaire, Rwanda, Eritrea och Etiopien liksom till Mali,

upprepar sitt fördömande av den politiska situation som för närvarande råder i Nigeria och beklagar att den gemensamma församlingen inte kunnat uttala sig i denna fråga vid sin session i Bryssel,

håller före att utsändandet av en delegation från gemensamma församlingen till detta land kan utgöra ett viktigt bidrag i sökandet efter vägar och sätt som skulle kunna föra till en positiv utveckling av situationen och yrkar, under dessa förutsättningar, på att en delegation bemyndigas utan dröjsmål bege sig till Nigeria,

glädjer sig åt att en parlamentarisk delegation från Sydafrika, i egenskap av observatör, deltagit i församlingens arbete och understryker på denna punkt den framstående roll den gemensamma församlingen fortsätter spela för att utforma de framtida förbindelserna mellan Sydafrika,

AVS-samarbetspartnerna och Europeiska unionen samt erinrar i detta sammanhang om att den gemensamma församlingen klart uttalat sig till förmån för Sydafrikas anslutning till Lomé-konventionen,

noterar med intresse den viktiga resolution om AVS-ländernas infrastruktur som antogs av församlingen inom ramen för dess allmänna rapport,

framhåller att en basinfrastruktur utgör en central förutsättning för AVS-ländernas ekonomiska och sociala utveckling, att planeringen för och förverkligandet av denna skall göras ur ett regionalt perspektiv och inom en regional ram, att det är viktigt att tillse att sådan infrastruktur respekterar miljön och är anpassad för behoven och kunskaperna hos de befolkningar som skall bruka den samt att det är nödvändigt att upprätta mekanismer som tillförsäkrar att den underhålls på ett bestående sätt,

framhåller särskilt nödvändigheten av att, i katastrofsituationer som berör AVS-länder, parallellt med oundgängliga åtgärder för humanitärt och brådskande bistånd upprätta bistånd för återuppbyggnad, omfattande särskilda åtgärder syftande till att återuppbygga infrastrukturen,

glädjer sig åt den ökande förståelsen för brådskan med att utveckla åtgärder inom AIDS-virusområdet, mot bakgrund av spridningen av denna epidemi och dess klarlagda knytning till fattigdomen samt understryker behovet av att främja en allmän politik för utbildning på hälsoområdet och därmed för förebyggande,

upprepar sitt brådskande krav på att Europeiska unionen förbjuder tillverkning, försäljning och lagring av anti-personella landminor, förstör existerande lager på sitt territorium och stöder begäran om att skapa en särskild fond för ytterligare finansiering av minröjning samt rehabilitering och ersättning till offer; parlamentet kräver också att en särskild fond i Europeiska unionens budget snabbt skapas för att finansiera program som genomförs av icke-statliga organisationer, vilka hittills omfattats av olika budgetposter - i alla länder som har drabbats av användande av minor,

finner det önskvärt att den gemensamma församlingen framledes ägnar sig mer åt problem i samband med produktion och konsumtion av narkotika i vissa AVS-länder,

önskar att de politiska risker och kriser som finns i vissa AVS-länder inte systematiskt, som ett tecken på ogillande från de europeiska samarbetspartnernas sida, måtte rendera en frysning av gemenskapsbiståndet, vilket skulle riskera medföra ytterligare svårigheter för befolkningarna,

noterar den gemensamma församlingens viktiga diskussioner och slutsatser rörande resultaten och genomförandet inom ramen för samarbetet mellan AVS och Europeiska unionen från de stora internationella konferenserna såsom från Kairo-konferensen om befolkning och utveckling, världskonferensen om kvinnor i Beijing och från det sociala toppmötet i Köpenhamn,

emotser med intresse slutsatserna från församlingens tre arbetsgrupper, vilka rör ämnena industrialisering, flyktingar och

tvångsförflyttade samt stadsutveckling, och framhåller att den gemensamma församlingen kan ge ett viktigt bidrag inom dessa tre för samarbetet mellan AVS och Europeiska unionens centrala områden,

understryker den påtagliga ökningen av antalet frågor som under de två senaste sessionerna riktats till rådet och till kommissionen och följaktligen den avsevärda tid som ägnats denna slags verksamhet, liksom det stora antalet resolutioner som lagts fram, debatterats och antagits av den gemensamma församlingen,

anser att denna situation bör leda till att den gemensamma församlingen i grunden tänker över sina arbetsmetoder ävensom vilket genomslag det budskap får som den vill förmedla till andra institutioner, liksom till den allmänna opinionen i AVS-länderna och i Europeiska unionen,

anser att en större effektivitet förefaller kräva att den gemensamma församlingens verksamhet tydligare koncentreras, med grund i prioriteringar som den själv bör fastslå utan att för den skull inskränka församlingens ledamöters frihet att ta upp frågor de anser viktiga,

konstaterar med tillfredsställelse omfattningen av den parlamentariska representationen i AVS-delegationerna, vilken förstärker institutionens demokratiska karaktär, dess auktoritet och legitimitet samt utgör en avspegling av AVS-ländernas tilltagande engagemang på vägen mot demokrati,

vidhåller sitt yrkande om att den gemensamma församlingens institutionella oberoende måtte erkännas och följaktligen dess finansiella oberoende, genom att de i dess arbetsordning stadgade organen tilldelas ansvaret för dess förvaltning inom ramen för Europeiska unionens budgetmedel samt anser att ett sådant oberoende skulle ge den möjlighet att fullgöra sina åligganden på ett ansvarsfullt och mer effektivt sätt,

uppdrar åt sin ordförande att vidarebefordra denna resolution till AVS-EU:s ministerråd, till parlamenten i Europeiska unionens medlemsländer, till ambassadörskommittén för AVS liksom till Europeiska gemenskapernas kommission.

• [1] EGT nr C 245, 21.9.1995, AP/1615-1617-1618, 28.9.1995.

B. MOTIVERING

Varje år informeras Europaparlamentsledamöterna om den gemensamma församlingens verksamhet. De kan på detta sätt skapa sig en bild av läget för genomförandet av Lomé-konventionen, den senaste utvecklingen i AVS-länderna och deras problem och bekymmer samt självfallet av de beslut som fattats av den gemensamma församlingen.

1995 har varit särskilt viktigt för samarbetet mellan AVS och Europeiska unionen och i synnerhet för den gemensamma församlingen, då under första halvåret förhandlingarna om översynen efter halva perioden av Lomé IV slutförts och beloppet för den 8:e Europeiska utvecklingsfonden fastställts.

Bland den gemensamma församlingens och dess viktigare organs verksamheter kan följande nämnas:

- Den kontaktgrupp som följt upp arbetet av arbetsgruppen om översynen av Lomé IV har i egenskap av observatör deltagit i en del av AVS-EU-rådets förhandlingsomgångar. Gemensamma församlingen har på detta sätt för första gången varit fullt ut knuten till Lomé-konventionens förhandlingar på ministernivå.

- En delegation från presidiet har i maj-juni 1995 genomfört ett besök i huvudstäderna i de tre medlemsstater som främst berörs av Europeiska utvecklingsfondens förnyande (Frankrike, Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, Tyskland) i syfte att plädera till förmån för ytterligare finansiella medel till den 8:e Europeiska utvecklingsfonden.

- De missioner som av delegationer från presidiet genomförts till ett visst antal AVS-länder, särskilt till Burundi, Zaire, Rwanda, Sudan, Eritrea, Etiopien och Mali.

- Fullföljandet av de tre arbetsgruppernas arbete rörande industrialisering, flyktingar och tvångsförflyttade respektive stadsutveckling. Det bör nämnas att inrättandet av arbetsgrupper ger den gemensamma församlingen möjlighet att vidta fördjupade studier av för det fortsatta och framtida samarbetet mellan AVS och Europeiska unionen viktiga problem samt att utarbeta samlade förslag till konkreta åtgärder inom sina olika områden.

- Det besök som huvudföredraganden inom ramen för utarbetandet av sitt allmänna betänkande genomförde till ett antal AVS-länder i södra Afrika, Karibien och Stillahavsområdet.

- Ett besök vid fiskerianläggningar arrangerades under dess session i Dakar, efter en diskussion om denna fråga i vilken vikten av att utveckla AVS-ländernas hantverksmässiga fiske framhölls.

- Under dess session i Bryssel arrangerades ett seminarium med fristående organisationer (NGO), vilket lyckades samla mer än 40 företrädare för fristående organisationer.

Man kan för övrigt framhålla att en delegation från Sydafrika i egenskap av observatör deltagit vid de två sessionerna i Dakar och Bryssel och gjort inlägg i diskussionerna rörande de framtida förbindelserna mellan Europeiska unionen, AVS-länderna och Sydafrika.

Ställningen som observatör har under detta år även tillerkänts Samväldet.

Vidare höll Sao Tomés och Principes president ett anförande inför församlingen vid dess session i Bryssel. Likaså har församlingen haft tillfälle att höra Afrikachefen vid Världshälsoorganisationen liksom Förenta nationernas representant i Angola.

De huvudsakliga temata som behandlats detta år har varit:

- Uppföljningen av förhandlingarna som syftade till en halvtidsöversyn av Lomé IV och till att fastställa ett belopp för 8:e Europeiska utvecklingsfonden. Beloppet kommer slutligen att uppgå till 12 miljarder 967 miljoner ecu, vilket för övrigt är en stor besvikelse. Särskilt om man därtill samtidigt lägger vägran att lätta AVS-ländernas skuldbörda, även om, vilket rådets dåvarande ordförande, Bernard Debré, då underströk, att lätta skuldbördan eller att omförhandla skulden faller under medlemsstaternas och inte Europeiska unionens behörighet. Jag hade då personligen uttryckt mitt stöd för det franska ordförandeskapet och för andra länder i Europeiska unionen som ansåg att stärkandet av samarbetet mellan östländerna, Medelhavsländerna och länderna i Latinamerika inte skulle gå ut över AVS-länderna, vilka är bland jordens fattigaste. Jag erinrade då om att det faktiskt gällde Europeiska unionens politiska trovärdighet.

- Frågan om infrastruktur, i synnerhet inom kommunikations-, energi-, vatten- och telekommunikationsområdena, vilken var föremål för det allmänna betänkande som lagts fram av Maij-Weggen och i vilket hon på ett uttömmande sätt ringat in det regionala samarbetets brister och framhärdat om vikten av att förbättra utvecklingen och underhållet av infrastrukturen. Utvecklingen av basinfrastrukturen framstår som en förutsättning för ekonomisk och social utveckling. Beträffande AVS-länder som drabbas av olika naturkatastrofer framstår det likaså som nödvändigt att det humanitära och brådskande biståndet kompletteras med återuppbyggnadsbistånd som innefattar ett betydande inslag av bistånd särskilt avsett för att återuppbygga infrastrukturen.

- Bevakning av läget för de mänskliga rättigheterna, i synnerhet genom att sända särskilda missioner till ett antal länder och genom att fullfölja granskningen av ett visst antal konkreta fall inom ramen för det förfarande som följs av presidiet liksom genom att, vid församlingens sessioner, den rådande situationen i ett antal AVS-länder behandlas.

- Fullföljande av behandlingen av läget i södra Afrika och av de framtida förbindelserna mellan Sydafrika och samarbetet mellan AVS och Europeiska unionen.

- Råvarorna har varit föremål för ett antal omröstningar. Som exempel skulle jag vilja ta frågan om socker, där AVS-producenterna erinrat om att införseln av socker varit densamma sedan 1975 och uttryckt önskemål om att få leverera socker till ett garanterat pris för att fylla Europeiska unionens underskott. Vad bananer beträffar har dåvarande rådsordföranden Bernard Debré erinrat om bananförordningens tillfälliga karaktär. Europeiska unionen har beträffande amerikanska hot om handelssanktioner gjort gällande att varje åtgärd som vidtas av Förenta staterna skall stå i överensstämmelse med de åtaganden som gjorts inom ramen för Världshandelsorganisationen.

- Resultaten av Världskonferensen om kvinnor i Beijing har varit föremål för ett betänkande, i vilket Junker har framhållit vikten av att alltid sätta länderna i Syd i tillfälle att främja kvinnans roll i samhället och även erinrat om i hur hög grad kvinnorna är de främsta offren för krig och kriser.

- Utfallet av det sociala toppmötet i Köpenhamn, vilket den gemensamma församlingen ansett noterade vissa framsteg som uppnåtts genom att ge strategin för utveckling en ny inriktning. På den punkten yrkar församlingen på att utvecklingsbiståndet får en ökad inriktning på den sociala sektorn.

Vad arbetsmetoderna och utvärderingen av resultaten av församlingens verksamhet beträffar, förtjänar i synnerhet två konkreta frågor att tas upp: å ena sidan införandet av förfarandet med frågor till rådet och till kommissionen och å andra sidan det antal resolutioner som antagits av församlingen.

Under loppet av detta år har antalet frågor som riktats till rådet och till kommissionen ökat betydligt. Under sessionen i Dakar riktades 18 frågor till rådet och 33 till kommissionen. I Bryssel steg antalet frågor till rådet till 33 och sådana riktade till kommissionen till 54. Under sådana förutsättningar har det inte varit möjligt att ge ledamöterna rätt att ställa kompletterande frågor. Man kan ifrågasätta den avsevärda tid som ägnas denna typ av övningar, när diskussionerna i församlingen är föremål för strikta begränsningar.

Sålunda har vid sessionen i Bryssel omröstningarna om ett antal förslag till enskilda resolutioner rörande vissa AVS-länder måst uppskjutas till nästa session i brist på tillräcklig föregående diskussion om dessa resolutionsförslag.

Vad antalet antagna resolutioner beträffar, var det 44 i Dakar och 31 i Bryssel. Dessa resolutioner rör mycket skilda områden av samarbetet mellan AVS och Europeiska unionen. Man kan befara att ett så stort antal resolutioner, rörande så skilda områden, leder till att den gemensamma församlingens prioriteringar förfelas och att det budskap den bibringar andra institutioner, och även den allmänna opinionen, blir mindre tydligt.

Man kan i synnerhet beklaga att församlingen stundtals antar flera resolutioner om samma ämne. Detta var särskilt fallet i Bryssel, där den antog tre resolutioner om bananer. Detta var även fallet i Dakar, då den antog två resolutioner med identiska rubriker och liknande innehåll. Det rörde sig, för att vara fullständig, om ungas integration i den decentraliserade samarbetsprocessen.

För övrigt kan man förvånas över att den gemensamma församlingen tillåter sig att gå utöver området för sin befogenhet såsom den klart uttrycks inom ramen för Lomé IV-konventionen. Sålunda behandlade församlingen vid sin session i Bryssel frågan om de franska kärnvapenproven i Stilla havet och antog en resolution i frågan efter en dags debatt.

Frågan om den demokratiska representativiteten hos AVS-delegationerna vid den gemensamma församlingen har länge varit en tvistefråga. Sedan några år har denna representativitet klart förbättrats. Sålunda bestod 38 av 51 AVS-delegationer i Dakar av valda medlemmar. Vid mötet i Bryssel bestod 41 av 54 närvarande AVS-delegationer av valda medlemmar.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Lomé-konventionen skall förena två krav.

Europeiska unionens skyldighet att visa solidaritet med de länder som varit föremål för europeisk kolonisering samt skyddandet av sina kommersiella intressen på en planet där ett ekonomiskt krig i dag rasar mer än någonsin.

1995, halvvägs i Lomé IV-konventionen, har den gemensamma församlingen hållit sin 20:e session i Dakar den 30 januari till 3 februari och sin 21:a session i Bryssel den 25-29 september. Även om det under dessa mötens högtidliga inledningar och under olika andra inlägg, yppades en allmän vilja att genomföra såväl legala som konkreta åtgärder för att stärka samarbetets mellan Europeiska unionen och länderna i Syd genom Lomé-konventionen fortbestånd, har icke desto mindre beklämdhet och oro härskat bland församlingens medlemmar från AVS-länderna.

Dessa känslor hos AVS-länderna orsakas med all rätt av konkreta och objektiva faktorer som särskilt gäller

- 8:e europeiska utvecklingsfondens medelstilldelning. Ty trots den formella standarden på de förhandlingar som ledde fram till denna tilldelning, måste man konstatera att AVS-länderna har anledning att uttrycka sin oro beträffande Europeiska unionens verkliga vilja att utveckla samarbetet och göra "Lomé" till något bestående.

I detta hänseende måste man hylla beslutsamheten hos det franska ordförandeskapet för ministerrådet, stött av Europaparlamentets ordförande, vilka klart önskade hålla 8:e Europeiska utvecklingsfonden på samma nivå i reala termer som den 7:e, dvs. 14,6 miljarder, tillskjutna av 12 medlemsstater. Och i vart fall, fortfarande enligt Alain Juppé och Klaus Hänsch, skulle inte tilldelningen, som 1995 för 8:e Europeiska utvecklingsfonden bestods av 15 stater, vara lägre än 13,3 miljarder.

Olyckligtvis fanns ingen enhällighet för denna logiska och rättvisa tes och de 12,967 miljarder som tilldelades 8:e Europeiska utvecklingsfonden framstår redan som otillräckliga för att genomföra det bistånd som kan planeras och för att trygga upprätthållandet av och funktionen hos de fungerande stödmekanismerna (STABEX, Sysmin), vars garanti inte kan bero av annat än att motsvarande medel binds upp. Skall man i denna ekonomiska neddragning se förstadiet till ett stegvis övergivande av samarbetet?

Å andra sidan har det under alla debatter vid den gemensamma församlingens möten varit fråga om att införa en "demokratiklausul" i Lomé-konventionens ändrade artikel 5, vilken skulle göra respekten för mänskliga rättigheterna och för demokratin till en central förutsättning för överenskommelsen samt göra det möjligt att eventuellt suspendera dess tillämpning i händelse av allvarliga och upprepade brott. Sättet för att sätta suspenderingsklausulen i verket återfinns i den nya artikel 366 a av konventionen.

Jag anser för min del att stadgandena i denna artikel 366 a utgör ett utmärkt legalt instrument som gör det möjligt att reglera varje brist i upprätthållandet av de demokratiska principerna för mänskliga rättigheter eller för rättsstaten. Detta givet att varje beslut på denna grund kräver att kompletterande åtgärder vidtas i alla skeden av förfarandet. Från det upplysande samrådet till samordningen för att lyfta

suspenderingssanktionerna.

Vad Nigeria och den i landet rådande situationen beträffar kan den gemensamma församlingen ge ett viktigt bidrag till en positiv utveckling, i synnerhet i fråga om situationen för demokratin och de mänskliga rättigheterna i landet. Det bör kunna ges i uppdrag åt en delegation av den gemensamma församlingen -med en tillräckligt omfattande sammansättning för att den skall kunna återspegla de olika politiska riktningarna inom Europaparlamentet - att med det snaraste avresa till landet för att där avlägga de besök och delta i de sammanträffanden som delegationen finner nödvändiga. Det bör påpekas att sådana beskickningar tidigare visat sig kunna ge nyttiga bidrag för att tillnärma parternas synpunkter till varandra och främja lösandet av kriser som drabbat vissa av AVS-länderna.

I mera allmän bemärkelse är den gemensamma församlingen övertygad om att det är nödvändigt att etablera institutionella mekanismer för att förebygga konflikter. Den har i detta syfte antagit en resolution vari den yrkar på att politiska samarbetsstrukturer inrättas som förses med tillräckliga konkreta resurser för att kunna agera effektivt och förebygga konflikter.

Även om Europeiska unionen och de enskilda medlemsstaterna i dag utgör den främsta källan till offentligt utvecklingsbistånd för länderna i Syd, så måste man ända notera att de inom ramen för Lomé IV-konventionen vidtagna åtgärderna redan framstår som otillräckliga för att uppnå de mål som fastslagits i de olika överenskommelseprotokollen. Man måste, i motsats till vad AVS-länderna fruktar, hoppas att denna otillräcklighet inte är annat än konjunkturell och tillfällig och skulle kunna förklaras av

- de åtaganden Europeiska unionens medlemsländer gjort för att minska sitt offentliga underskott i syfte att införa den gemensamma valutan 1999,

- att byggandet av Europeiska unionen underställs sociala och ekonomiska parametrar vilka måste harmoniseras. Varje medlemsland måste då vidta ansträngningar i syfte uppnå en optimal utvecklingsnivå och förtjäna sin plats inom Europeiska unionen. Tillväxten och BNP måste ständigt öka.