BETÄNKANDE om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om "Illegal handel med kärnmaterial och radioaktiva ämnen" KOM(94)0383 - C4-0227/94

1 mars 1996

Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor
Föredragande: Martin Schulz

I en skrivelse av den 20 september 1995 överlämnade kommissionen till rådet och Europaparlamentet meddelandet om "Illegal handel med kärnmaterial och radioaktiva ämnen".
A. FÖRSLAG TILL RESOLUTION
B. MOTIVERING
Y T T R A N D E
Y T T R A N D E
YTTRANDE
Y T T R A N D E

I en skrivelse av den 20 september 1995 överlämnade kommissionen till rådet och Europaparlamentet meddelandet om "Illegal handel med kärnmaterial och radioaktiva ämnen".

Vid sammanträdet den 30 november 1995 tillkännagav parlamentets ordförande att han hänvisat detta meddelande till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor som ansvarigt utskott samt till utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi, utskottet för externa ekonomiska förbindelser samt utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd som rådgivande utskott.

Vid sammanträdet den 1 februari 1995 utsåg utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter Schulz till föredragande.

Vid sammanträdena den 23-24 maj, 5-6 september och 11 december 1995 samt den 22-23 januari och 20-21 februari 1996 behandlade utskottet meddelandet och förslaget till betänkande.

Vid det sistnämnda sammanträdet antog utskottet förslaget till resolution med 12 röster för, 2 mot och 16 nedlagda röster.

Följande var närvarande vid omröstningen: Marinho (ordförande), Bontempi (vice ordförande), Schulz (föredragande), d'Ancona, André-Léonard (suppleant för Wiebenga enligt artikel 138.2), Blokland (suppleant för de Villiers enligt artikel 138.2), Caccavale, Camison Asensio, Cederschiöld, D'Andrea, Donnelly, Elliott, Ford, Girão Pereira, Gomolka, Haarder, Lambraki, Lambrias, Lehne, Linzer, Nassauer, Newman, Oostlander, Orlando, Pradier, Posselt, Roth, Terrón i Cusí, Van Dijk (suppleant för Lindholm enligt artikel 138.2), Van Lancker, Wemheuer och Zimmermann.

Yttrandena från utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi, utskottet för externa ekonomiska förbindelser samt utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd bifogas detta betänkande.

Betänkandet ingavs den 1 mars 1996.

Fristen för ändringsförslag till detta betänkande kommer att anges i förslaget till föredragningslista för den sammanträdesperiod vid vilken det skall behandlas.

A. FÖRSLAG TILL RESOLUTION

Resolution om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om "Illegal handel med kärnmaterial och radioaktiva ämnen" KOM (94)0383 - C4-0227/94

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

- med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen,

- med beaktande av principerna för de bestämmelser om samarbete i rättsliga och inrikes frågor som har fastställts i Fördraget om Europeiska unionen,

- med beaktande av principerna för de bestämmelser om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som har fastställts i Fördraget om Europeiska unionen,

- med beaktande av rådets gemensamma åtgärd av den 10 mars 1995 avseende Europols narkotikaenhet[1],

- med beaktande av den konvention som undertecknades av medlemsstaterna den 26 juli 1995 om upprättandet av en europeisk polisbyrå (Europolkonventionen)[2],

- med beaktande av den konvention som undertecknades av medlemsstaterna den 26 juli 1995 om användning av informationsteknologi för tulländamål[3],

- med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet (KOM(94)0383 - C3-0227/94),

- med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor samt yttrandena från utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi, utskottet för externa ekonomiska förbindelser och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd (A4-0066/96), och

med beaktande av följande:

Kampen mot bedrägerier i internationell skala är, i den mån detta område inte omfattas av artikel K 1, punkt 7, 8 och 9, ett av de samarbetsområden i rättsliga och inrikes frågor där kommissionen har initiativrätt.

Det straffrättsliga samarbetet och polissamarbetet - inklusive, om så behövs, visst tullsamarbete - för att hindra och bekämpa terrorism och andra grova former av brottslighet, i samband med organisation av ett unionstäckande system för informationsutbyte inom en europeisk polisbyrå är också ett av samarbetsområdena i rättsliga och inrikes frågor.

Det finns stora mängder kärnmaterial i världen, som har tillverkats för såväl civila som militära ändamål.

Brottslig verksamhet organiseras allt mer på en internationell nivå. Därför måste det ses som en möjlighet att den organiserade brottsligheten har spritt sig till den illegala handeln med kärnmaterial, även om det inte slutgiltigt har kunnat bevisas.

Det finns antagligen en viss icke önskvärd efterfrågan på kärnmaterial, men än så länge har man inte märkt eller kunnat påvisa att det finns en marknad för köpare eller fått upplysningar om en sådan av polisen. Med undantag av ett fall i München som iscensattes av de tyska myndigheterna har man inte kunnat komma på ett enda tillfälle av fullständig handel från säljare till köpare.

En presumtiv, illegal handel med kärnmaterial och radioaktiva ämnen i öst och väst skulle utgöra en stor fara för medlemsstaternas inre säkerhet, för miljön och folkhälsan samt för den internationella säkerheten.

Oavsett om det finns bevis eller inte måste alla nödvändiga åtgärder vidtas för att bekämpa tänkbara och verkliga hot.

Den militära användningen av kärnmaterial kan inte kontrolleras tillräckligt på grundval av Euratomfördraget. Gemenskapens miljöpolitik har dock som mål att bevara och skydda miljön, att förbättra dess kvalitet samt att skydda människornas hälsa.

Parlamentet

Allmänt

anser att en målmedveten politik för samarbete och kontrollerad nedrustning är den bästa garantin för fred och vädjar till Europeiska unionen att utveckla program för att på ett så säkert sätt som möjligt omvandla militärt kärnmaterial till mindre farligt material,

anmodar kommissionen att utvärdera de möjligheter som den aktuella teknologin erbjuder för att vid klyvning och omvandling av aktinider avlägsna lagren av anrikat uran och plutonium, att stärka sina åtaganden för och sitt finansiella stöd till program ämnade för inneslutning av plutonium i glas och utvärdering av de bästa metoderna för skötsel och säker långsiktig avfallsförvaring, och i enlighet med parlamentets resolution om grönboken om energipolitik för Europeiska unionen, stödja kärnvapennedrustningen genom att tillhandahålla de kunskaper och möjligheter som finns inom europeiska forskningsinstitutioner och industri om att göra sig av med plutonium och höganrikat uran,

anser att forskningen bör påskyndas för att undvika att klyvningsprodukterna i kärnkraftverken används i militära syften då blandoxid inte är något universalmedel; utöver detta är det hela sättet att producera energi som bör ändras, i och med den ekologiska risk som kärnkraften utgör, och detta blir den stora uppgiften under nästa sekel,

anmodar kommissionen att, genom ett lagstiftningsinitiativ, inleda det nödvändiga förfarandet för att säkra att den legala handeln med atomenergimaterial samt metoder och teknik för kontroll får en harmoniserad behandling i unionens medlemsstater,

anmodar kommissionen att klart formulera detaljerna kring den illegala handel med atomenergimaterial som är känd, med en noggrann redogörelse för de fall där en affär mellan säljare och köpare har ägt rum, och när kommissionen har blivit informerad om detta,

anmodar kommissionen att omorganisera den interna organisationen inom kommissionen som ansvarar för atomenergifrågor i syfte att förbättra effektiviteten, i synnerhet vad gäller relationerna mellan och det respektive ansvaret för generaldirektoraten XVII, XII, och IA vad gäller atomenergidossierer,

anmodar regeringskonferensen 1996 att inom miljöpolitiken utveckla en klar rättslig grund för frågan,

anser att det är möjligt att få en god uppfattning om handeln med alla slags radioaktiva ämnen och kärnmaterial genom att noggrant iaktta marknaden. Allmänheten måste få tillgång till resultaten, så att olagligheter märks tidigare och iscensättningar av underrättelsetjänsten eller polisen på ett dylikt rättsstatligt sätt blir onödiga, eftersom de inte har bidragit till att lösa problemet, utan tvärtom utgör en del av det,

anmodar regeringskonferensen 1996 att möjliggöra en fullständig Euratomkontroll av alla inventarier, också militära, och all transport av kärnmaterial inom Europeiska unionens område,

I förebyggande syfte

uppmanar kommissionen att intensifiera gemenskapens stödåtgärder för stater och/eller företag i världen, som inte kan organisera tillräckliga kontroller utan att samtidigt främja en fortsatt spridning av radioaktiva ämnen och kärnmaterial,

uppmanar kommissionen att öka sina ansträngningar att ge tekniskt stöd till förbättrad övervakning av säkerheten vad gäller kärnmaterial i OSS samt i de central- och östeuropeiska länderna genom samarbets- och utbildningsprogram, som föreslagits i vitboken om Europeiska unionens energipolitik, vilken antagits av kommissionen,

uppmanar kommissionen att allvarligt överväga möjligheten att analysera den vetenskapliga och tekniska situationen i före detta Sovjetunionen för att hindra att forskare och tekniker inom atomsektorn i före detta Sovjetunionen hamnar i social misär,

uppmanar kommissionen att inom ramen för det finansiella stödet kontrollera hur långt samarbetet med de östeuropeiska staterna om uppbyggnaden av en egen säkerhetskontroll har kommit, hurdan framgång det hittills har haft, hur det måste förstärkas och utvidgas, vilka personalmässiga, organisatoriska och finansiella fordringar som blir följden,

uppmanar kommissionen att inom sex månader utföra en noggrann analys av det finansiella stöd som behövs inom det tekniska, personalmässiga och organisatoriska området för Euratoms säkerhetskontroll,

uppmanar rådet att utarbeta en rapport där standarden för det fysiska skyddet i medlemsstaterna jämförs med de system i USA som anses vara omfattande,

uppmanar kommissionen att undersöka hur de tjänster som erbjuds inom denna sektor fungerar och att informera parlamentet om resultaten,

I fråga om kriminalitet

konstaterar att medlemsstaterna både på det lagstiftande och praktiska planet uppvisar stora skillnader vad gäller att avslöja och straffa olaglig handel med kärnmaterial och radioaktiva ämnen, och uppmanar därför medlemsstaterna att så snart som möjligt harmonisera sina rättsliga bestämmelser,

uppmanar rådet och medlemsstaterna att omedelbart förverkliga upprättandet och utvidgningen av Europol med klart definierade uppgifter och att framför allt erhålla kunskap om närliggande områden som organiserad brottslighet, kampen mot terrorism, sekter samt kampen mot brottslighet rörande kärnmaterial,

anmodar de av medlemsstaternas parlament som ännu inte gjort det att påbörja ratificeringen av Europolkonventionen, så att Europol kan påbörja sitt arbete med att bekämpa kärnmaterialrelaterad brottslighet så snart som möjligt,

välkomnar de framsteg som gjorts vad gäller polisoch tullsamarbete sedan kommissionens meddelande offentliggjordes, t.ex. undertecknandet av konventionen om användning av informationsteknologi för tulländamål, gemensamma tullövervakningsåtgärder och en strukturerad dialog med tredje länder, tillsammans med de handlingsplaner som ingår i Gomeradeklarationen om terrorism,

anser att det också måste undersökas i vilken utsträckning regeringsorgan i tredje land själva varit delaktiga i illegal handel med kärnmaterial och radioaktiva ämnen,

anser att medlemsstaterna måste intensifiera samarbetet mellan sina underrättelsetjänster för att bekämpa illegal handel med kärnmaterial och radioaktiva ämnen,

är berett att ställa budgetmedel från lämpliga poster till förfogande för kampen mot illegal handel med kärnmaterial på det villkoret att parlamentet rådfrågas i enlighet med artikel K6 i Maastrichtfördraget,

anmodar kommissionen att genomföra en jämförelse av de aktuella rättsliga bestämmelserna i varje medlemsstat för att bekämpa smugglingen av atomenergimaterial och få denna verksamhet klassificerad som brottslig, och att informera parlamentet om detta,

anser det nödvändigt att kommissionen och rådet regelbundet informerar parlamentet om kampen mot kärnmaterialrelaterad brottslighet, och att parlamentet rådfrågas i enlighet med artikel K6 i Maastrichtfördraget,

uppdrar åt sin ordförande att vidarebefordra denna resolution till kommissionen och rådet, medlemsstaternas regeringar och parlament samt till regeringarna och parlamenten i de länder som har ansökt om medlemsskap i Europeiska unionen.

[1] EGT nr L 62, 20.3.1995.
[2] EGT nr C 316, 27.11.1995.
[3] EGT nr C 316, 27.11.1995.

B. MOTIVERING

INLEDNING

Antalet kända fall av illegal handel med radioaktiva ämnen och kärnmaterial har stigit dramatiskt de senaste 5 åren. Den omfattande smugglingen av dylikt material utgör en allvarlig fara för befolkningens hälsa liksom ett psykologiskt-militärt och politiskt hot som inte bör underskattas. Orsak till denna utveckling är de olösta problemen med kontroll och säkerställande av existerande kärnmaterial i världen. F.d. Sovjetunionens sönderfall och utvecklingen i de därpå bildade staterna som, liksom i Central- och Östeuropa, kännetecknas av en betydande politisk osäkerhet, har betydligt förvärrat situationen under de senaste åren. Förutom de enskilda staternas ansvar för säkerhet och fysiskt skydd av förhandenvarande material, Euratomfördraget tillskriver Euratom inom Europeiska unionen en särskild roll för att garantera säkerheten. Kommissionens meddelande KOM(94)0383 av den 7 september 1994 behandlar dessa svåröverskådliga problem. De uppgifter som tas upp i detta underlag samt dess följder utvecklas ingående i denna rapport.

AKTUELLA UPPGIFTER

Rättegången med anledning av plutoniumfyndet på Münchens flygplats den 10 augusti 1994 har väckt särskild uppmärksamhet de senaste månaderna. Oavsett de straffrättsliga påföljderna och den roll såväl nationella som europeiska myndigheter spelat i detta fall, vilken närmare bör utforskas, har rättegången bidragit till att göra allmänheten uppmärksam på de speciella faror som är förknippade med internationell atomsmuggling. Nedan åskådliggörs vissa signifikanta tendenser på den illegala marknaden.

Utvecklingen i Tyskland enligt Bundeskriminalamt (BKA):

1990 1991 1992 1993 1994

Totalt antal fall 4 41 158 241 267

falska anbud 59 118 85

illegal handel (ej säkerställd) 81 102 163

illegal handel (säkerställd) 18 21 19

Utvecklingen beträffande säkerställande av plutonium eller uran av olika kvalitet i EU (Euratom):

1991 1992 1993 1994 1995 (-maj)

Säkerställda fall 1(?) 12 4 14 2

Den mest omfattande och regelbundna genomgången av beslagtagande av radioaktivt material och kärnmaterial på det internationella planet är uppenbarligen den som riskbedömningsavdelningen vid USA:s energidepartement gör varje månad sedan juli 1994.

Säkerställande enligt USA:s energidepartement:

1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 (-maj)

Säkerställda fall 3 - 5 2 1 33 9

Lista över säkerställande per land (enligt USA:s energidepartement):

Tyskland 11, Ryssland 8, Estland 4, Ungern 3, Japan 2, Slovakien 2, Turkiet 2, Österrike 1, Indien 2, Bulgarien 4, Rumänien 5, Polen 1, Ukraina 1, Azerbajdzjan 1, Sydafrika 1, Italien 1, Schweiz 1, Tjeckien 1, Litauen 1, England 1. Totalt 53

Officiella företrädare för den behöriga ryska myndigheten Gosatomnadzor förklarade på en ämneskonferens i Aachen i maj 1995 att enbart i Ryssland "upptäcktes under de senaste två åren 19 fall av stöld av kärnmaterial". Redan här märks det trängande behovet av trovärdig internationell statistik över fall av illegal transport av radioaktiva ämnen och kärnmaterial. Enligt alla rådfrågade källor är det emellertid uppenbart att den ökar starkt.

De ryska experternas rapport under Aachenkonferensen tar klart avstånd från varje försök till nedtystning. Särskilda undersökningskommissioner hade klarlagt de ovannämnda 19 fallen av stöld och hänvisat till "sjunkande disciplin inom berörda anläggningar, avsaknad av effektiva mätinstrument för att upptäcka radioaktivt material vid ingångar och kontrollställen, föråldrad utrustning för fysiskt skydd, gamla och opålitliga mätinstrument för redovisningsändamål."

"Inte i något fall har kontroll- och

redovisningssystemen för kärnmaterial (NMC&A) påvisat fel eller materialsvinn. Varken NMC&As nuvarande ställning eller vedertaget sätt att utföra inspektioner gör det möjligt att i tid upptäcka svinn eller avlägsnande av kärnmaterial."[1]

Detta facit är så mycket mer skrämmande som den kriminella företagsamheten, framför allt i den ryska armén antagit närapå hisnande proportioner under de senaste åren. Enbart under 1992 lär det ha förekommit omkring 40 000 fall av korruption inom den ryska armén. 1993 registrerade det ryska försvarsdepartementet 6 500 fall av stöld av konventionella vapen ur militärupplag[2]. Alla dessa uppgifter är emellertid bara brottstycken av en totalbild med så invecklat mönster att det först bara kunde anas.

TÄNKBAR ANVÄNDNING AV MATERIALET

Det finns flera möjliga användningsområden för kärnmaterial på drift.

Tillverkning av kärnladdningar är lika möjlig som tillverkning av strålningsvapen. Dessutom utgör direkt spridning av radioaktiva ämnen genom luft, vatten och livsmedel ett stort hot. Härtill kommer att om slutmålet å ena sidan kan vara mellanstatlig militär användning, varför gråzonerna i icke-spridningsfördraget speciellt bör uppmärksammas i detta avseende, så kan materialet å andra sidan naturligtvis också finna användning som politisk och kriminell utpressning inom landets gränser. Terroristgrupper och andra allmänt kriminella grupper måste betraktas som potentiella användare. Aum-Shinrikio sekten i Japan till exempel har drastiskt visat vilken kriminell dynamik som kan utvecklas då kärnmaterial hamnar i händerna på grupper med individuellt psykopatologiska, gruppideologiska eller fanatiskt religiösa målsättningar.

MATERIALETS MÖJLIGA HÄRKOMST OCH POTENTIELLA MARKNADER

En av de största svårigheterna vid undersökningen av den illegala kärnmarknaden består i att identifiera materialets härkomst. Det måste därför anses som en viktig uppgift för alla berörda organ att klargöra vilka källor som förser såväl den legala som den illegala marknaden med kärnmaterial. För detta fordras en beskrivning av härkomst enligt användningsområde.

Först kommer då det civila användningsområdet. Hit räknas reaktorer, bränsleproduktionsanläggningar, men även avfallsupplag och framför allt forskningsanstalter. De senare förfogar ofta över stora mängder material. Euratom har behörighet att kontrollera hundratals anläggningar inom den civila användningen. Härtill kommer de anläggningar som inte står under Euratoms kontroll respektive inrättningar av typen militäranläggningar som endast tidvis står under Euratoms kontroll (kombinerade anläggningar). Det totala antalet anläggningar överstiger vida det antal som kontrolleras av Euratom. Hit hör främst det militära användningsområdet: stridsspetsar, reaktorer för militär användning, militära

bränsleproduktionsanläggningar, avfallsupplag under militär kontroll, militärforskningsanstalter, ubåtar och andra rustningsanläggningar försedda med atomutrustning. Hit räknas även militär användning av anrikat uran. Detta gäller särskilt för områdena ammunition, bepansring och liknande militärmaterial.

I detta sammanhang bör även det medicinska området nämnas, inom vilket radioaktivt material används. Även den industri som inte direkt arbetar med kärnkraft behöver radioaktivt material inom många områden, som sedan avskiljs igen. Många av de ämnen som används inom den kemiska och läkemedelsindustrin är inte bara kemiskt hälsovådliga utan även radioaktiva.

Inom alla dessa områden bör frågan om en noggrann uppskattning av föreliggande tillgångar och en undersökning av hur dessa förvaltas, anskaffas, avyttras, lagras, transporteras eller slutförvaras underställas speciell prövning. För alla som eftersträvar en större klarhet i denna fråga är det därför nödvändigt att vid analysen av ovannämnda materials utbredningsområde även ta fasta på geopolitiska synpunkter. I många stater i såväl Central- och Östeuropa som i Afrika, Sydamerika och Asien är det förmodligen det fysiska skyddet som utgör det största problemet. Men också i de västeuropeiska länderna är det möjligt att registrera alla radioaktiva ämnen och allt kärnmaterial och skapa ett fullständigt fysiskt skydd i anläggningar, där sådana material används.

Det kan vara på sin plats att påpeka, att fram till sitt sammanbrottet, ansågs Sovjetunionen vara en relativt konsekvent och framgångsrik stat vad gäller ickespridningspolitik. Att det även innan Sovjetunionens sammanbrott funnits illegal handel med kärnmaterial bevisar det faktum att åtminstone Sydafrika och Israel kommit i åtnjutande av det material de behövde för att tillverka egna atomvapen genom att kringgå ickespridningsavtalet. Detsamma gäller förmodligen också Pakistan och Indien. Illegala handlingar i ickespridningsavtalets gråzonområde kan dessutom påvisas för en rad andra stater.

En inskränkning av problemställningen till att gälla enbart f.d. Sovjetunionen är därför inte bara en otillbörlig begränsning av prövningsbehovet, utan utgör även ett betänkligt förbiseende på grund av sakens känsliga natur. Kommissionens meddelande med dess genomgående fixering på f.d. Sovjetunionen respektive de Central- och Östeuropeiska staterna visar sig alltså vara oroväckande ofullständigt och missvisande. Spridningen av radioaktivt material i världen leder, så som den beskrivits ovan, till två konstateranden:

1. Det finns många möjligheter att anskaffa radioaktivt eller klyvbart material. Tendensen är stigande.

2. Den illegala handeln med dylikt material som sådan är inte någon ny företeelse, utan har sedan länge funnits.

Utvärderingen av de potentiella marknaderna måste alltså ses i samband med den historiska utvecklingen av anskaffande och avyttring av denna typ av material stater emellan. Prövningen måste därför gälla de marknader som för närvarande kan komma i betraktande. Vi kan då urskilja följande sektorer :

Länder som officiellt eller i hemlighet eftersträvar atomvapen.Det är sedan länge känt att den som utvecklar egna anläggningar och anskaffar behövligt material också så småningom är i stånd att tillverka egna atomvapen. Irans försök att skaffa sig kärnreaktorer genom en affär med Ryssland, har således av många stater setts som ett försök att ta ett steg i riktning mot ett atomvapenprogram. Särskilt i fallet Iran föreligger ett angeläget informationsbehov från europeisk sida även med anledning av Irans mångfasetterade verksamheter i flera av EU:s medlemsstater (och omvänt). Att Irak hett eftersträvar möjligheten att kunna tillverka atomvapen är sedan länge känt. Hur nära landet var att förverkliga sitt mål, framför allt genom att använda sig av illegala källor i Europa, är bekant från tiden innan, under och även efter kriget i Persiska viken. Israel räknas idag som atomvapenstat. Det är också helt klart att Israel skaffat för

vapentillverkningen nödvändigt material på illegal väg från länder som lyder under Euratoms behörighet. Så kan till exempel försvinnandet 1968 av 200 ton urankoncentrat ("Plumbat-affären") skrivas på Israels konto. Denna affär var av avgörande betydelse för att lyckas med ett atombombsprogram. Under tiden blev det känt att Sydafrika var i besittning av minst sex atomvapen. Det är helt klart att Sydafrika fått sitt know-how och nödvändigt material för tillverkning av sina atomvapen från marknader i väst, delvis på illegal väg. De Working Groups som arbetar med Europeiska unionens icke-spridningsfördrag förfogar över ett internt underlag enligt vilket även Pakistan entydigt tillhör atomvapenstaterna. Talrika illegala försök från europeiska företags sida, speciellt vad gäller anskaffande av anläggningar, har gett Pakistan

atomvapenkompetens. De sätt på vilka Indien försökt anskaffa framför allt det för driften av deras plutoniumreaktorer nödvändiga tungvattnet har även överskridit det lagligas gräns. Det bör även understrykas att särskilt tyska firmor spelat en förgrundsroll härvid. Nord-Korea har öppet försökt värva många ryska atom- och raketexperter. Dess attityd gentemot internationella institutioner ger anledning att misstänka att viss aktivitet inom gråzonen med sikte på bomben inte kan uteslutas.

De ökade anskaffningsmöjligheterna å ena sidan och större efterfrågan å andra sidan, liksom bättre möjligheter att utveckla nya marknadsstrukturer för kärnmaterial efter östblockets sammanbrott, verkar leda till att den organiserade brottsligheten ägnar sig allt mer åt illegal handel med vapen och kärnmaterial.

Den osvikliga beslutsamhet som fanatiker som inte drar sig för terroristdåd kan utveckla för att till varje pris nå sitt mål genom att använda alla till buds stående medel, har blivit mycket oroväckande med hänsyn till den goda tillgången på radioaktivt och fissilt material. Attentat som det i Oklahoma visar vad terrorister är i stånd till. De klargör under alla förhållanden att hela befolkningsgrupper kan hotas till livet om denna typ av aktioner skulle utföras med hjälp av kärnmaterial. Genom att inskränka möjligheterna till anskaffning minskas riskerna för hot! Ju oöverskådligare den illegala marknaden är, desto större är nämligen möjligheterna för hot, som terroristerna kan underblåsa genom att äga eller låtsas äga radioaktiva ämnen och kärnmaterial. En sista grupp, som är ännu oberäkneligare, är de religiösa fanatikerna. De kännetecknas visserligen i grund och botten av samma vilda beslutsamhet som grupperna med politiska och terroristiska motiv, men de skiljer sig från dessa genom att de inte arbetar i det fördolda utan i samhället, om också ofta isolerat och avskilt. Som täckmantel använder de ofta ett ekonomiskt företag, som till det yttre förefaller vara seriöst. Religiösa sekter kan, vilket nyligen bevisades i fallet med sekten Aum-Shinrikio, göra ett helt samhälle till föremål för sina vansinniga fantasier om världens undergång. Därför har innehavet av massförstörelsevapen en speciell betydelse också sett ur deras egna subjektiva synvinkel. Sedan denna händelse har det kommit uppgifter från Japan om att sekten Aum-Shinrikio också arbetade med metoder för anrikning av uran. Därför utgör just detta område en risk som inte får underskattas.

UTVECKLING AV KÄRNENERGIANLÄGGNINGAR, BESTÅND AV KLYVBART MATERIAL OCH RADIOAKTIVA ÄMNEN

Ser man på utvecklingen av kärnenergianläggningar, beståndet av klyvbart material och handeln med radioaktiva ämnen, framträder sedan början på 80-talet följande bild.

Antalet anläggningar har ökat starkt inte bara i de stater som är i besittning av atomvapen, utan även i de länder som står på tröskeln till atomvapeninnehav, liksom i de länder som driver kärnenergianläggningar utan att ha atomvapen samt i övriga stater. De stora kärnvapenmakternas nedrustningssträvanden har lett till ett ökat bestånd av klyvbart material som kan användas som råmaterial för tillverkning av bomber, utan att man lyckats komma fram till en exakt beräkning av beståndet, om en sådan nu över huvudtaget är möjlig.

För ökningen av plutoniumbeståndet svarar emellertid även vissa länder som nyligen fått tillträde till "civil" plutoniumekonomi. Denna atompolitik har lett till betydligt ökad laglig som olaglig tillgång till plutonium. Mängden plutonium (i olika former, uppenbarligen inkluderande i form av bränsle)[3] under Euratoms kontroll har fördubblats från 170 ton 1989 till 340 ton 1994. Under samma tid steg förråden av låganrikat uran under Euratoms kontroll med 80 %, medan den kontrollerade mängden lagrat torium mer än fördubblades, från 2 100 ton till 4 600 ton. Endast förråden av höganrikat uran har minskat från 13 ton till 12 ton. Dessutom har handeln med radioaktiva ämnen ökat betydligt under de senaste 15 åren. Detta gäller import och export av radioaktiva ämnen liksom leveranser av radioaktivt material för de mest skilda användningsområden. Det finns varken någon exakt beräkning av de totala mängderna vad gäller handeln i sin helhet eller några exakta uppgifter beträffande svinn. Förhandenvarande statistik är ofta baserad på föråldrade uppgifter. Så utgår till exempel den senaste undersökningen om transport av radioaktiva ämnen (se Atomwirtschaft, juli 1995) som gjordes av det tyska Gesellschaft für Reaktorsicherheit (GRS) från år 1986 och omfattar alltså endast de gamla förbundsländerna. Siffrorna var emellertid häpnadsväckande redan för 10 år sedan: av totalt 445 000 upptagna leveranser gällde 370 000 forskning, medicin och teknik, 65 000 radiografi och andra strålningskällor, 1 900 kärnbränsle, stora källor för kärnteknik och forskning och 6 630 "andra radioaktiva ämnen" med anknytning till kärntekniken. Den sammanlagda transportsträckan uppskattas till 44 miljoner km. Det totala antalet leveranser av radioaktiva ämnen inom EU är naturligtvis mångdubbelt högre. Absolut övervakning och säkerhet i denna storleksordning är varken tekniskt, organisatoriskt eller ekonomiskt genomförbar.

Även frånvaron av kontroll av oskadliggörande av hundratusentals förbrukade strålningskällor i Europa utgör idag ett potentiellt hot som vida underskattas.

Kontrollkapaciteten i Europa

Den ovan beskrivna utvecklingen bör ställas mot utvecklingen av Europas kontrollkapacitet. Utvecklingen av Euratoms kärnsäkerhetskontroll sedan 1980 ser ut enligt följande:

Personalresurser för inspektion

ÅR	Antal tjänste män inomDCSindex	Inspektöre r i arbeteindex	Inspekti on i mandagarindex	Kärnmateri al under kontroll i effektiva kilo(1000)index
198 2	179 100	108 100	4.489 100	78 100
1985	188 105	125 116	6.225 139	121 155
1986	202 113	134 124	6.196 138	139 177
1987	212 118	139 129	6.814 152	158 202
1988	228 127	155 144	7.364 164	179 229
1989	230 128	157 145	7.417 165	199 255
199 0	227 127	163 151	7.564 169	231 296
199 1	241 135	173 160	7.757 173	293 376
199 2	263 147	199 184	7.916 176	318 408
199 3	257 144	201 185	8.418 188	343 440
199 4	252 141	197 182	8.723 194	369 473

Medan antalet inom säkerhetsövervakningen verksamma tjänstemän endast stigit med 41 % och antalet inspektörer med 82 % sedan 1982, har mängden kärnmaterial som ska kontrolleras ökat explosionsartat med mer än 473 %, från 78 000 till 369 000 effektiva kg[4]. Under dessa omständigheter tycks en objektiv omprövning av Euratomverksamhetens effektivitet vara absolut oundgänglig. Utvecklingen vad gäller kostnader visar att den totala budgeten förvisso ökat sedan 1991 - från 7,495 miljoner ecu 1991 till 19,611 miljoner ecu 1995 (+162 %) - har dock mer än hälften av budgeten 1995 (10 miljoner ecu) anslagits för "stora

plutoniumanläggningar", det vill säga bearbetningsanläggningar och plutonium-uran-blandoxid (MOX)-bränslefabriker. Detta understryker även de överdrivna kostnaderna för övervakning av framställning och användning av plutonium.

Utvecklingen av internationella atomenergiorganets (IAEA) säkerhetskontroller mellan 1980 och 1993 var som följer:

Antalet anläggningar som ska kontrolleras i världen har stigit från 416 till 550 (+31 %). Anmärkningsvärt är dock att enligt den franska regeringens uppgifter som förelagts det franska parlamentet, finns det bara i Frankrike 265 registrerade anläggningar som arbetar med kärnmaterial. Detta visar klart på bristerna i kontrollen.

Mängden lagrat anrikat plutonium har skjutit i höjden från 6 ton till 38 ton (6,3 dubblats). Plutoniumbeståndet, vad gäller använt bränsle, har stigit från

79 ton till 416 ton (5,2 dubblats) och beståndet låganrikat uran har från

13 872 ton stigit till 38 724 ton (2,8 dubblats). Endast det kontrollerade förrådet av höganrikat uran har även här sjunkit från 11 ton till 10 ton. Detta utgör naturligtvis endast en bråkdel av den totala mängden existerande kärnmaterial.

Det fysiska anläggningsskyddet faller helt under varje enskild stats behörighet. Det rör sig alltså om en uppgift för polis och militär. Det finns visserligen ett överstatligt IAEA-fördrag, men beträffande omsättning i praktiken och efterlevnad vet man inte mycket. Detta gäller för länderna i den västliga världen och i synnerhet för före detta Sovjetunionen och de central- och östeuropeiska länderna, eftersom man vet praktiskt taget ingenting om deras fysiska anläggningsskydd och de strukturer som ligger till grund för detta skydd.

Hänsyn till den nationella situationen, ömsesidigt utbyte av information och utarbetande av en gemensam strategi vad gäller anläggningarnas fysiska säkerhet utgör en nödvändig beståndsdel i en världsomspännande strategi på området fysiskt anläggningsskydd.

Ett annat viktigt område är redovisning och kontroll. Det står idag klart att det i t.ex. de stater som bildats ur f.d. Sovjetunionen finns antingen inget eller ett helt otillräckligt system för redovisning och kontroll av klyvbart material. De genom

Euratomsäkerhetskontrollen genomförda åtgärderna är visserligen uttalat önskvärda, men absolut otillräckliga. De är för många, för långsamma och med tanke på de enorma utmaningarna i öst, försvinnande små. Cirka 1,8 miljoner åtgick 1994 till denna typ av aktiviteter.

POLITISK BEHÖRIGHET OCH POLITISKT ANSVAR

Med den betydelse den illegala handeln med kärnmaterial antagit, övergår den varje enskild stats behörighet. Frågor gällande atomrustning och -anläggningar angår även FN och dess säkerhetsråd.

IAEA:s uppgift som institution är att säkra normal hantering av klyvbart material, varvid emellertid det förbehållet måste göras att IAEA av princip inte har behörighet att kontrollera atomvapenstaternas militära domän. IAEAs möjligheter är också mycket begränsade på grund av de ringa medel den förfogar över. I atomvapenstaten Frankrike stod till exempel endast en anläggning under IAEA:s kontroll 1993 : ett upplag för använt bränsle i La Hague. Med undantag av ett okänt antal rent militära anläggningar, hade Euratom även tidvis tillträde till 30 "kombinerade" civil-militära anläggningar i Frankrike.

Som framkommit av tidigare undersökningar gjorda av Europaparlamentet, kan inte heller IAEA:s säkerhetskontroller betraktas som tekniskt effektiv övervakning, utan måste inordnas under rubriken politiskt förtroendeingivande åtgärder. Så är även fallet med Euratoms säkerhetskontroller.

Kärnenergins totala betydelse inom Europeiska unionen kommer till uttryck genom den speciella ställning Euratom åtnjuter på grund av Euratomfördraget och den rad bilaterala avtal Euratom slutit med länder som står utanför den Europeiska unionen. Inom ramen för dessa bilaterala avtal tillvaratar Euratom Europeiska unionens politiska intressen vad gäller kärnenergi. En stort antal skilda juridiska och politiska aspekter borde prövas i detta hänseende. Då en av huvudorsakerna till ökningen av den illegala handeln med kärnmaterial är att många nya länder fått tillträde till plutoniumekonomi, vilket inte längre går att rättfärdiga med energipolitiska överväganden, måste man till exempel fråga sig varför detta även i fortsättningen skulle vara en strategi inom Europeiska unionen.

Att ge allt fler länder i världen tillträde till plutoniumekonomi, vilket förordas av enskilda regeringar inom Europeiska unionen, är förbundet med stora risker. Även eventuell användning av vapenplutonium i form av uran-plutonium blandoxid (MOX) i kommersiella reaktorer skulle innebära en icke acceptabel risk. Här följer ett utdrag ur Jacques Attalis rapport till FN:s general-sekreterare med några intressanta uppgifter:

"Många anser att allt (vapen) plutonium borde omvandlas till MOX. Även denna lösning förefaller oförnuftig: att förorda användning av MOX även då det bara gäller att förbränna förhandenvarande plutonium, skulle endast leda till att efterfrågan på plutonium blev större. Andra åter föreslår att man blandar ut det med avfall och på så sätt erhåller ett lagringsbart och säkert bindämne för avfall. Med befintlig teknologi vore detta, enligt min åsikt, den förnuftigaste och minst riskabla lösningen."

Artikel 1 i Euratomfördraget säger att en av Euratoms uppgifter är att bygga upp och stödja en europeisk atomindustri. Med anledning av utvecklingen av den illegala handeln med kärnmaterial vore det kanske lämpligare att ställa frågan om inte i stället utträde ur atomindustrin borde vara en av Europeiska unionens mest angelägna uppgifter. I så fall bör Euratomfördraget diskuteras också i Europaparlamentet samt underkastas en omprövning såväl på det nationella som på det europeiska planet. Därutöver utgör Euratomfördraget mellanstatlig rätt på europeiskt område. Euratoms åliggande är helt undandragna nationell parlamentarisk kontroll, utan att därför ha underställts en effektiv parlamentarisk kontroll på det europeiska planet. Europaparlamentets roll bör i synnerhet stärkas av den anledningen att det i sin egenskap av budgetmyndighet har att besluta om de finansiella förutsättningarna för dess vidareutveckling, särskilt vad gäller övervakning. Endast partiell medbestämmanderätt för Europaparlamentet verkar knappast acceptabel om man ser till dramatiken i den politiska situationen.

Inom ramen för denna rapport måste även framhållas att Tyskland i högre grad än andra nationer överlämnat beslagtaget material för analys till den gemensamma forskningsanstalten och dess institut för transuran. Vilket annat av Europeiska unionens medlemsländer har använt sig av denna inrättning?

Beträffande plutoniumaffären i München måste fasthållas att följderna av denna polis/säkerhetstjänstaktion - oavsett dess tvivelaktiga karaktär - varit ytterst negativa avseende utbyggnaden av samarbetet med Ryssland. Efter affärens upplösning har samarbetet mellan Euratom och de ryska myndigheterna praktiskt taget stagnerat, sedan ryssarna framställts som högst opålitliga samarbetspartner. Dessutom måste man fråga sig i vilken omfattning och vid vilken tidpunkt Förbundsrepubliken Tyskland involverat den gemensamma forskningsanstalten och därmed Europeiska unionen i polisaktionen och således också Euratom. Europaparlamentet skulle här behöva en fullständig rapport av Euratom om dess roll, för att kunna avgöra om samtliga uppdrag genomförts med beaktande av europeisk rätt.

[1] Y. Volodin et al., Main Principles of Establishing the State System of Accounting for and Control of Nuclear Materials in the Russian Federation, ESARDA 1995, Aachen, maj 1995.
[2] Thomas B. Cochran, Proliferation and the Nuclear Disarmament Process - The Strategic implications, Financial Times Conference, 14-15 september, 1994.
[3] Tyvärr är den statistik Euratoms kärnsäkerhetskontroll tillhandahåller över plutonium föga tydlig vad beträffar formen avplutonium.
[4] Omräkning av olika kärnmaterial till effektiva kg enligt strategisk betydelse.

Y T T R A N D E

(artikel 147 i arbetsordningen)

från utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor

till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor

Föredragande: Per Gahrton

Vid sammanträdet den 21 februari 1995 utsåg utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor Per Gahrton till föredragande.

Vid sammanträdet den 6 september, den 30 oktober och den 22 november 1995 behandlades förslaget till yttrande.

Vid det sistnämnda sammanträdet antog utskottet samtliga slutsatser enhälligt.

I omröstningen deltog: Matutes (ordförande), Carrère d'Encausse (andre vice ordförande), Gahrton (föredragande), Aelvoet, Bertens, Caccavale (suppleant för Caligaris), Colajanni, Goerens (suppleant för De Melo), Habsburg, König (suppleant för Castagnetti), Lenz, McGowan (suppleant för Balfe), Poettering, Sakellariou och Viola (suppleant för Gomolka).

Den illegala handeln med radioaktiva ämnen och kärnmaterial är ett oroande fenomen som fått en speciell betydelse efter Sovjetunionens fall, i och med den sociala och ekonomiska upplösning som detta resulterat i. Ett ökande antal beslag av radioaktivt material har under 1990-talet gjorts i ett flertal europeiska och andra länder. Ett av de mest kända exemplen är beslaget av 363 gram vapenplutonium i München i augusti 1994 som tre personer försökte smuggla in från Moskva. Förövarna dömdes senare till fleråriga fängelsestraff. Enbart i Tyskland har antalet beslag av radioaktivt material ökat från ett fyrtiotal 1990 till över 300 1995. Andra europeiska länder där beslag gjorts av radioaktivt material under 1990-talet är bland annat Polen, Tjeckien, Ungern, Rumänien. Den här nya situationen utgör en osäkerhetsfaktor för både stater och individer. Bekämpningen av denna nya form av kriminalitet påkallar framför allt ett internationellt samarbete vilket bör förverkligas under beskydd av FN:s säkerhetsråd.

Det är förresten inom ramen för detta som Jacques Attali, f.d. direktör för EBRD, Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, fått i uppdrag av FN:s generalsekreterare att sammanställa en rapport om spridning av kärnvapen. Denne publicerade för inte länge sedan en sammanfattning i ett verk med titeln "Economie de l'apocalypse - trafic et prolifération nucléaires". Stycket som följer är upplysande för att förstå problemets aktualitet och komplexitet:

- Sedan Berlinmurens fall har handeln med kärnmaterial utvecklats på ett mycket oroande sätt: den är baserad på tre grundläggande produktionsfaktorer avseende vapen: experter, tekniker och kärnmaterial.

- Handeln går inte att skilja från spridningen: den illegala handeln hänger samman med den illegala produktionen av ämnen som krävs för tillverkning av vapen. Handeln är spridningsinstrumentet; spridningen är handelns syfte. För att bekämpa spridningen, bör man bekämpa roten till handeln och tvärtom.[1]

Innan man granskar den illegala handeln och hur denna skall bekämpas på ett mer ingående sätt, kan det vara lämpligt att påminna om den definition kommissionen ger av termerna "kärnmaterial" och "radioaktiva ämnen".

Med "kärnmaterial" avses material som är underställda säkerhetskontroll, eller "safeguards", vare sig detta sker enligt Euratomfördraget, Internationella atomenergikommissionens regler (IAEA) eller ickespridningsavtalet (NPT), och avseende vilka det i större eller mindre utsträckning föreligger risk för direkt eller indirekt militär användning. Detta är fallet med plutonium och höganrikat uran.

"Radioaktiva ämnen" är produkter som ej är underställda säkerhetskontroll, och för vilka risken att bli skadad står i förhållande till den strålning som avges av ämnet, men utan att detta ämne kan användas som bränsle i det aktuella skicket. Detta är fallet med vissa ämnen som används i medicinska syften, som radium eller cesium.

För att bekämpa den illegala handeln med kärnmaterial och radioaktiva ämnen, förespråkar kommissionen vissa åtgärder.

För det första finner man det påkallat att förbättra kärnkraftsektorns

verksamhetsvillkor i de länder som berörs av handeln med farliga material. Man vill då börja med säkerhetskontroll av kärnmaterial. I detta syfte föreslår kommissionen att man använder de möjligheter som erbjuds genom befintliga program, vare sig det gäller den assistans som ges av ledningen för Euratoms säkerhetskontrollorgan, eller den tekniska hjälp som ges inom ramen för Tacis-programmet, med stöd av det gemensamma forskningscentret eller det internationella centret för vetenskap och teknologi med säte i Moskva vars uppgift är att undvika spridning av teknologi och know-how gällande massförstörelsevapen. Tyvärr kan detta center inte värva alla vetenskapsmän från det forna östblocket som var inblandade i atomforskning, vilket gör att dess möjlighet att hindra "spridning av vetenskapsmän" förblir begränsad.

Kommissionen bedömer sedan att man måste använda alla medel för att förhindra införandet av kärnmaterial på Europeiska unionens territorium vid passerandet av unionens yttre gräns. I detta syfte föreslår kommissionen att tullsamarbetet mellan medlemsstaterna förstärks med syfte att förbättra kapaciteten att förebygga och upptäcka försök till illegal handel. Den föreslår även att man undersöker och använder alla möjligheter som ges enligt avdelning VI i Maastrichtfördraget[2], inklusive möjligheten till gemensamma åtgärder enligt artikel K 3.2. Den anger slutligen att ledningen för säkerhetskontroll i Euratom samt det gemensamma forskningscentret, som förr, skall fortsätta, att ställa sin expertis till de berörda nationella myndigheternas förfogande.

Slutligen understryker kommissionen nödvändigheten av ett internationellt samarbete i denna fråga. Den hänvisar härvid särskilt till partnerskapsavtal och Europaavtal som förutser ett samarbete om frågor som rör kärnkraft och kärnvapen, men även en politisk dialog som bör användas till att finna gemensamma svar på detta problem som intresserar hela världssamfundet. De avtal som skall slutas i framtiden borde mer uttryckligen hänvisa till bekämpning av illegal handel med kärnmaterial och radioaktiva ämnen. Samarbetet med USA bör fördjupas och utökas med ett visst antal tredje länder som kan tänkas bidra till bekämpning av denna handel. Slutligen föreslår kommissionen att, inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, ta vara på de gemensamma ansträngningarna beträffande förberedelse av konferensen 1995 om delar i fördraget rörande icke-spridning av kärnvapen.

Den illegala handeln med kärnmaterial eller radioaktiva ämnen förekommer därför att det finns en efterfrågan. Denna kan härstamma från länder som önskar förfoga över kärnvapen, det mest effektiva avskräcknings- och terrorvapnet, av prestigeskäl, för att tillgodose geopolitiska ambitioner eller som skydd mot ett reellt eller befarat hot från andra länder.

Denna efterfrågan kan också komma från terroristgrupper som, utan att önska förfoga över ett kärnvapen som sådant, endast vill tillverka ett radioaktivt vapen för att utöva utpressning på ett visst land i politiskt syfte. Detta radioaktiva vapen, som är relativt lätt att tillverka, innehåller radioaktiva ämnen eller material samt ett kemiskt sprängämne för att kunna sprida strålningen inom en stad eller ett visst territorium, vilket leder till isolering inom det drabbade området (och/eller förflyttning av befolkningen) samt skapar förvirring i landet.

Utbudet är rikligt. Det är resultatet av den civila kärnkraftens biprodukter (främst plutonium) å ena sidan och nedrustning och förstöring av kärnvapen i enlighet med internationella avtal (Start) eller unilaterala beslut i de stater som innehar kärnvapen, vare sig det gäller strategiska eller taktiska vapen (vapen på slagfältet) å andra sidan. Det är t.ex. säkert att de Start-avtal som slutits med anledning av Sovjetunionens upplösning endast kunnat öka frestelsen, i en omgivning av ekonomisk kris utan like, att ekonomiskt utnyttja "kärnkraftens råvara" som om den vore vilken annan handelsvara som helst. Det är förresten detta som lett till att USA av Ryssland köpt det uran som blivit kvar efter nedrustningen av kärnspetsar och som man inte visste hur man skulle lagra.

Mellan utbud och efterfrågan behövs mellanhänder. Dessa är inte fåtaliga i en krisekonomi: maffia, det militär-industriella komplexet, vetenskapsmän som önskar behålla privilegier eller bevara sin levnadsstandard (eller höja den). Vid sidan av handeln med kärnmaterial och radioaktiva ämnen, är även spridningen av kunskapen mycket oroande. Detta gäller även spridningen som orsakas av transportörer av kärnvapen eller radioaktiva vapen. Mer generellt borde man bekämpa all handel som rör massförstörelsevapen (ABC-vapen) samt spridning av de material som gör det möjligt att tillverka dessa.

På det internationella planet gör NPT:s ovillkorliga förlängning på obestämd tid det i viss mån möjligt att begränsa spridningen av kärnvapen genom att skaffa världssamfundet en referensram som staterna måste rätta sig efter. Naturligtvis skulle tendensen att avstå från kärnvapen vara större om de stater som förfogar över sådana vapen åtog sig att förstöra de egna kärnvapenarsenalerna. Självklart borde alla stater avstå från kärnvapenprov i avvaktan på internationell överenskommelse om totalförbud mot sådana. På samma sätt kan demoniseringen av vissa stater endast utgöra ett incitament för dem att i hemlighet skaffa sig (om man nu kan göra detta på hemlig väg) kärnvapen för att undkomma repressalier liknande dem som Irak fick utstå efter invasionen av Kuwait.

NPT framstår som ett nödvändigt men ej tillräckligt instrument. Efterlevnaden beror först och främst av viljan hos säkerhetsrådets permanenta medlemmar att sätta NPT i respekt. Denna vilja är dock inte lika stark hos alla. NPT har säkerligen begränsat möjligheterna till spridning av kärnvapen, men eliminerar inte dessa helt. Vad beträffar IAEA, kontrollerar denna endast de stater som vill bli kontrollerade. Den kan inte genomföra oväntade inspektioner. Den har inga möjligheter att utdela straff. Irak utgör ett undantag.

SLUTSATSER

För utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, är svaren som söks för att bekämpa den illegala handeln med kärnmaterial och radioaktiva ämnen flera:

De vägar som anges av kommissionen i dess meddelande är användbara och förtjänar att studeras mer ingående, detta gäller särskilt det internationella samarbetet som bör utvecklas inom detta område. Likaså är det medlemsstaternas plikt att samarbeta sinsemellan.

IAEA:s makt och medel bör förstärkas, eftersom den illegala handeln (och därutöver spridningsfrågan) utgör ett hot mot mänskligheten. På samma sätt som mänskliga rättigheter inte endast är en angelägenhet för enskilda stater, utan även för världssamfundet, är kampen mot den illegala handeln med kärnmaterial och radioaktiva ämnen alla staters angelägenhet. Denna fråga bör tas upp inom ramen för Förenta Nationerna.

Statens sönderfall i länderna i före detta Sovjetunionens vilket hänger samman med den ekonomiska krisen, har inneburit en fördel för kriminella aktiviteter. Den ekonomiska hjälpen till dessa länder är viktig men den bör åtföljas av åtgärder riktade mot det civila samhället så att medborgarna återfår känslan för staten och samhället. De som idkar illegal handel bör däremot straffas ordentligt: i detta syfte bör den illegala handeln med kärnmaterial och radioaktiva ämnen betraktas som ett brott mot mänskligheten på samma sätt som folkmord såsom fastställts i FN-konventionen av 1948.

Slutligen bör forskningen påskyndas för att undvika att klyvningsprodukterna i kärnkraftverken används i militära syften då blandoxid inte är något universalmedel. Utöver detta är det hela sättet att producera energi som bör ändras, i och med den ekologiska risk som kärnkraften utgör. Detta blir den stora uppgiften under nästa sekel.

Utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor inbjuder därför det ansvariga utskottet att beakta samtliga dessa faktorer i sitt betänkande.

[1] Jacques Attali, Economie de l'apocalypse , Fayard 1995, översättning av citat s. 11.
[2] I artikel K 1/K 1.9 i Maastrichtfördraget fastställs att medlemsstaterna skall "betrakta följande områden som frågor av gemensamt intresse: ... att bekämpa terrorism, olaglig narkotikahandeloch andra grova former av internationell brottslighet...".

Y T T R A N D E

(artikel 147 i arbetsordningen)

från utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi

till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor

Föredragande: Carlos Robles Piquer

Vid sammanträdet den 2 februari 1995 utsåg utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi Robles Piquer till föredragande.

Vid sammanträdet den 23 februari, den 12 april, den 22 maj, den 1 juni, den 16 oktober, den 23 oktober, den 22 november 1995 behandlades förslaget till yttrande.

Vid det sistnämnda sammanträdet antog utskottet samtliga slutsatser enhälligt

I omröstningen deltog: Scapagnini (ordförande), Adam, Quisthoudt-Rowohl och MacNally (vice ordförande), Ahern, Bloch von Blottnitz, Dybkjær (suppleant för Plooij-van Gorsel), Estevan Bolea, Ferber, Heinisch (suppleant för Chichester), Holm, Izquierdo Collado, Lange, Mann (suppleant för Desama), Marset Campos, Mombaur, Pompidou, Rauti, Sanz Fernández (suppleant för Linkohr), Stockmann (suppleant för Nencini), Trakatellis (suppleant för Jouppila) och W.G. van Velzen.

I. INLEDNING

Det meddelande[1] som behandlas i föreliggande yttrande, försöker, med utgångspunkt från ett globalt och samordnat förslag, med hjälp av initiativ grundande på de tre pelarna i Fördraget om Europeiska unionen och omskrivningarna av detta, hitta en realistisk lösning på det problem som den illegala handeln med atomenergimaterial utgör för Europeiska unionen. Rent konkret handlar det om att bidra till en förbättring av säkerhetskontrollen av atomenergimaterial i de länder som drabbats av den illegala handeln, i synnerhet genom att samordna gemenskapsinstrumenten, undvika att detta material kommer in på Europeiska unionens territorium via åtgärder som syftar till att utföra kontroller vid de yttre gränserna och stärka samarbetet mellan alla de berörda medlemsstaterna.

Det är dock inte första gången kommissionen tar upp detta allvarliga internationella problem till diskussion. I själva verket meddelas mycket tydligt i den tredje rapporten om Euratoms[2] kontrollsystems funktionssätt att:

"... enligt de uppgifter som fanns tillgängliga i slutet av år 1992, finns det i de olika republikerna (inom OSS) varken något system för skydd mot stölder eller den illegala handeln med atomenergimaterial eller de risker för kontaminering och strålning som befolkningen utsätts för".

Redan då hade Europaparlamentet i sin resolution av den 11 mars 1992[3] om riskerna för spridning till följd av existensen av atomsmugglare, verkställande av en plan för internationell övervakning för att kontrollera och förhindra handel med atomenergimaterial. Dessa oroande faktorer åskådliggjordes senare i Europaparlamentets resolution[4], i vilken det fanns en önskan om att presentera en global strategi för bekämpning av den internationella smugglingen av atomenergimaterial och att denna skulle betraktas som en allvarlig form av brottslighet. Dessutom fanns det krav på att ett tillfälligt utskott inrättas för att behandla denna fråga, samt att anslag görs ur budgetpost B4-2001 för att finansiera utbildning och omskolning av experter på säkerhet inom atomenergiområdet i de central- och östeuropeiska länderna och OSSstaterna.

II. KOMMENTARER

Smugglingen av atomenergimaterial betraktas idag som en av de negativa effekterna av splittringen av den politiska, administrativa och militära strukturen i det före detta Sovjetunionen och dess satellitstater, vilket i många fall har medfört att infrastruktur för fysiskt skydd och atomenergisäkerhet som syftat till att kontrollera de ökade kvantiteterna av plutonium och höganrikat uran, vilka är ett resultat av nedrustningen på atomenergiområdet, försvunnit. Samma sak gäller för upparbetning av kärnbränsle från kärnkraftverk och forskningsstationer, vilket otvivelaktigt görs i dubbla syften. Kommissionen[5] angav tidpunkten för lanseringen efter den tyska återföreningen den 3 oktober 1990, då man fann betydande skillnader mellan den registrerade mängden och den mängd atomenergimaterial som konstaterats vid inventeringar i atomenergiforskningsstationer.

Det är en besvärlig uppgift att beräkna omfattningen på problemet, framför allt om man tar i beaktande att endast 1 % av det totala höganrikade uranet i världen (ca 1 350 ton) underställs det internationella atomenergiorganets (IAEA) skyddssystem, att 95 % av detta ligger i händerna på den ryska och amerikanska armén, samt att det exempelvis räcker med 200 kg för att ett land som Pakistan skall bli en kärnvapenstat. Vad beträffar plutonium som används i militärt syfte, har USA och OSS tillsammans mer än 250 ton, medan länder som Indien och Israel tros förfoga över 300 kg var. Icke desto mindre har de mer än 500 fall av smuggling som registrerats sedan 1990 i Tyskland medfört att 11,6 kg naturligt uran, 3,9 kg uran som anrikats till minst 20 %, 0,8 g höganrikat uran och 0,373 g plutonium beslagtagits.

Även om det är möjligt att få fram ganska mycket information genom indirekta analysmetoder och destruktionsförsök, är det mycket svårare att bestämma det exakta ursprunget för beslagtaget atomenergimaterial, spåra det när det passerar gränserna och veta vilken slutdestination de har. Denna situation frestar medierna att föra vidare rykten som uppkommer såväl om hemliga orter i Ryssland där det finns kärnkraftverk som om länder som är aktiva i spridningssammanhang, t.ex. Nordkorea, Libyen, Pakistan m.fl.

Man får inte glömma bort att, även om risken för spridning av atomenergimaterial på internationell nivå är uppenbar, kan smuggling av dessa material på samma sätt medföra faror för befolkningens hälsa genom radioaktiv smitta i fall av okontrollerad spridning, såsom i Goiania (Brasilien) med en radioaktiv källa för medicinskt bruk. Det är en svindlande tanke att det skulle räcka med en mycket liten mängd plutonium, mindre än 100 becquerel[6], i lungorna hos en gemenskapsmedborgare för att denna skulle utsättas för den maximala strålningsdosen som den internationella kommissionen för strålskydd (ICPR)[7] tillåter, vilken anges i direktivet för hälsoskydd mot jonisk strålning[8].

Gemenskapens åtgärder för att hitta en lösning på detta problem bör, i första hand, ske genom en förstärkning av den politik som utgör gemenskapens pelare med hänsyn till att kommissionen inte har rätt att ta initiativ inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och samarbetet på det rättsliga området och i inrikesfrågor och i samtliga fall, åtgärder av strukturell karaktär inte kan avlägsna ett fenomen som har en så naturlig anknytning till det brottsliga området. På basis av Europaparlamentets resolution kan man ta ställning till följande aspekter:

III. SLUTSATSER

Utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi anmodar utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor, såsom ansvarigt utskott, att till sin rapport lägga följande slutsatser, på basis av den resolution som redan antagits av Europaparlamentet, och i enlighet med artikel 147 i arbetsordningen:

anmodar rådet att främja en debatt om en tänkbar utbyggnad av aspekterna kring gemenskapspolitiken samt utrikes- och säkerhetspolitiken i syfte att underställa civila atomenergimaterial ett och samma kontrollorgan,

stöder de åtgärder för samarbete inom området för Euratoms säkerhetskontroll som kommissionen har företagit, i synnerhet de åtgärder som finansieras via budgetpost B4-2001, och de som genom bilaterala överenskommelser gör det möjligt att bygga strukturer för registrering och fysiskt skydd av atomenergimaterial i de central- och östeuropeiska länderna och OSS-staterna; efterfrågar en avsevärd höjning av de fonder som finns tillgängliga för dessa ändamål och att fonderna för öst-västligt samarbete utsätts för en betydligt bättre budgetkontroll, resultaten av finansiella aktioner regelbundet utvärderas och parlamentet deltar i dessa uppgifter,

anmodar kommissionen att i förhandlingarna med Ryssland försöka få till stånd att säkerheten vid atomenergiinstallationer, såväl civila som militära, övervakas av den ryska inspektionen GAN (Gosatomnatzor), vilken bör ges största möjliga tekniska stöd.

anmodar kommissionen att i dessa länder främja utvecklingen av en databas med uppgifter om upparbetat plutonium i atomenergiprogram och anrikat uran, samt identifieringen av åtgärder för lagring och hantering, allt detta kompletterat med ett system för informationsutbyte som möjliggör för alla parter att samtidigt få kännedom om upptäckt av smugglingsverksamhet och säkerställer att Europapralementet genast informeras i sådana fall, eventuellt inom ramen för det internationella atomenergiorganet; stödjer samtidigt helt kommissionens beslut att inom ramarna för Phare och Tacis starta biståndsprogram inom området för registrering och kontroll av atomenergimaterial, i synnerhet för att hjälpa OSS-staterna (inklusive Ryssland) att så snart som möjligt upprätta ett nationellt system för registrering och kontroll av atomenergimaterial i enlighet med internationella kriterier uppsatta av Internationella atomenergiorganet (IAEO),

anmodar kommissionen att undersöka hur de avdelningar inom kommissionen som ansvarar för arbetet på strålskyddsområdet, det gemensamma forskningscentrumet och för granskning och säkerhetskontroll, på bästa sätt kan bidra till att verkställa de nödplaner som utarbetats för att bemöta eventuella risker för radioaktiv smitta; anser i sammanhanget att utbildning av lokala experter både på myndighets- och operatörsnivå bör prioriteras högt; stödjer därför upprättandet av ett ryskt centrum för metodologi och utbildning i Obninsk, nära Moskva, med tekniskt bistånd från det gemensamma forskningscentret, och anser att detta

utbildningscenter bör vara öppet för samtliga OSSstater,

anser det vara grundläggande att stödja F&U på detta område för att utöka tillämpningen av principerna för säkerhetskontroll av atomenergimaterial genom användande av metoder och ad hoc-instrument för att spåra och göra mätningar på vissa bestämda strategiska punkter,

anmodar kommissionen att lägga fram ett program för användande av förbättrade radiologiska mätinstrument på europeiska flygplatser,

anser att de åtgärder som vidtas av Europeiska unionen och de stater som innehar kärnenergimaterial och vetenskapsmän som är specialiserade inom området är avgörande för att minska incitamenten för illegal handel med atomenergimaterial genom att vetenskapsmännen erbjuds möjligheter att använda sina kunskaper vid fredliga verksamheter,

anser det vara nödvändigt att utarbeta en komplett förteckning över anrikat uran och plutonium inom OSS- samt de central- och östeuropeiska länderna och anmodar kommissionen att för parlamentet redovisa sina kunskaper om existensen av sådant material och den information som finns om planer angående sådant material i de berörda länderna,

anmodar kommissionen att betänka möjligheten att bifoga ett protokoll till Europeiska energistadgan, ett separat fördrag öppet för alla länder som ingår i ESK eller något annat alternativ för att skapa ett ramverk som syftar till hård kontroll av registrering och förflyttning av atomenergimaterial och radioaktiva ämnen,

upprepar att Europaparlamentet bör upprätta en tillfällig undersökningskommitté för att detaljerat utreda de problem som det tyska parlamentet ansett lämpliga att undersöka, men att göra detta på unionsnivå,

uppmanar till att hålla parlamentet informerat, inom ramen för dess relationer med de nationella parlamenten, om utvecklingen av det tillfälliga arbetet från den tillfälliga

undersökningskommittén, upprättad den 11 maj 1995 i det tyska parlamentet.

[1] KOM(94)0383, 7.9.1994.
[2] KOM(94)0282, 6.7.1994.
[3] B3-0302.
[4] EGT nr C 305, 31.10.1994.
[5] Jmfr. SEK(92)0080, 24.1.1992, som behandlar perioden 1989-90.
[6] En becquerel är en enhet för radioaktiv sönderfallshastighet, 1 becquerel motsvarar sönderfallet av en radioaktiv atomkärna per sekund.
[7] Annals of the International Commission on Radiological Protection, ICPR Publication no 60.
[8] Jmfr. KOM(94)0298, EGT nr C 224, 12.8.1994.

YTTRANDE

från utskottet för externa ekonomiska förbindelser

Skrivelse från utskottets ordförande Willy de Clercq till Umberto Scapagnini, ordförande i utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi.

Bryssel den 30 januari 1995

Angående: Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om illegal handel med radioaktiva ämnen och kärnmaterial (KOM(94)0383)

Vid sitt sammanträde den 31 januari 1995, behandlade utskottet för externa ekonomiska förbindelser kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om illegal handel med radioaktiva ämnen och kärnmaterial (KOM(94)0383).

Det framgår av detta meddelande att Sovjetunionens upplösning har lett till ett visst sönderfall av strukturerna för kontroll och förvaltning av kärnmaterial och radioaktiva ämnen.

Flera stater i regionen, särskilt Ryssland och Ukraina, har, i vissa fall med massiv hjälp från västvärlden, inlett ett ambitiöst program för att avveckla sin nukleära arsenal, vilket indirekt har resulterat i en förhöjd risk för att vissa fissila ämnen förs från områden som står under kontroll till områden med sämre övervakning där olovlig verksamhet inte kan uteslutas, i synnerhet som det i vissa republiker, inklusive Ryssland, har bildats mäktiga kriminella organisationer som är i stånd att upprätta exportförbindelser. Resultatet är en illegal handel med farliga radioaktiva ämnen, som har förvärvats olagligt och som säljs illegalt över hela världen. De slutliga användarna av de stulna ämnena är med all sannolikhet tredje land eller illegala handlare baserade utanför unionens territorium.

Det är uppenbart, både med hänsyn till enskilda personers och till staters säkerhet, att unionen bör reagera på den uppkomna situationen på ett lämpligt sätt och att eventuella lösningar är av gemensamt intresse för länderna i det forna Sovjetunionen, i Central- och Östeuropa och i Europeiska unionen.

Det kan konstateras att handeln med de farligaste ämnena som plutonium eller höganrikat uran, medför en risk för spridning av kärnvapen och att de aktuella ämnena endast kan vara av intresse för de stater eller organisationer som försöker kringgå de olika kontrollinstanser som upprättats på de nationella och internationella planen. Denna typ av handel tenderar att öka avsevärt.

Kommissionen föreslår motåtgärder som bygger på en rad instrument som berör de tre pelarna (gemenskapen, GUSP och samarbete i rättsliga och inrikesfrågor) och som kan föras in i tre grupper enligt följande:

- Förbättring av verksamhetsvillkoren i de lokala kärnkraftssektorerna (specialiserat teknisk bistånd från unionen, särskilt inom ramen för Tacisprogrammet, insamling, behandling och utvärdering av information, procedurer för och genomförande av kontroller, registrering av de berörda ämnena).

- Samarbete med de berörda staterna (särskilt tack vare den dialog och det samarbete som öppnats genom avtalen om samarbete och partnerskap som slutits med länderna i det forna Sovjetunionen och genom de Europaavtal som slutits med länderna i Central- och Östeuropa liksom genom gemensamma åtgärder inom ramen för fördraget om icke-spridning).

- Samarbete mellan unionens medlemsstater (utveckling av det samarbete som redan har upprättats av ledningen för Euratoms säkerhetskontroller, utveckling av tullsamarbetet och Matthaeus-programmet, samarbete inom ramen för de befintliga samarbetsstrukturerna på det rättsliga och inrikespolitiska området, informationsutbyte om industriellt samarbete).

Med hänsyn till den brådska, det allvar och den komplexitet som problemet med denna typ av handel utgör, tillstyrker utskottet för ekonomiska externa förbindelser oförbehållsamt kommissionens åtgärd och har enhälligt tillstyrkt det aktuella meddelandet[1].

(Avslutningsfras och underskrift)

[1] I omröstningen deltog: De Clercq (ordförande), Sainjon (vice ordförande), Ferrer, Gaigg (suppleant för M. Schwaiger), Kreissl-Dörfler, Malerba, Nussbaumer, Posch, Toivonen.

Y T T R A N D E

(artikel 147 i arbetsordningen)

från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd

till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor

Föredragande: Françoise Grossetête

Vid sammanträdet den 20 december 1994 utsåg utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd Grossetête till föredragande.

Vid sammanträdena den 22 maj och 27 juni behandlades förslaget till yttrande.

Vid det sistnämnda sammanträdet antog utskottet samtliga slutsatser enhälligt.

I omröstningen deltog: Collins (ordförande), Jackson, Dybkjær och K. Jensen (vice ordförande), Grossetête (föredragande), Blokland, Breyer, Burtone, Cabrol, De Coene (suppleant för van Putten), Díez de Rivera Icaza, Gaigg, Gebhardt (suppleant för Bowe), Graenitz, Johansson, Kuhn, Lange (suppleant för Waddington), Lannoye, Liese (suppleant för Florenz), McKenna, Needle (suppleant för Kokkola), Poggiolini, Pollack, RothBehrendt, Schleicher, Spencer (suppleant för Rovsing), Trakatellis, Virgin, White och Whitehead.

Sedan 1992 har vi sett hur den illegala handeln med radioaktiva ämnen och kärnmaterial har utvecklats i Europa och inom Europeiska unionen. Detta har skapat en allt farligare situation såväl för spridning av kärnmaterial som för folkhälsan och för miljön. Detta problem, som berör samtliga länder inom Europeiska unionen, tar kommissionen upp i sitt meddelande till Europaparlamentet och rådet (KOM(94)0383).

I. En oroande situation

Utvecklingen av den illegala handeln med radioaktiva ämnen och kärnmaterial står i samband med det forna Sovjetunionens sammanbrott. Konsekvenserna på detta område är många och svåra, som t.ex. spridning av kärnmaterial för bruk inom försvaret eller civilt i olika länder, främst Ryssland, Ukraina och Kazakstan. Man har där släppt efter på den centrala kontrollen och på plats är kontrollen försämrad och ibland helt försvunnen. Detta till följd av de politiska, administrativa och polisiära systemens sammanbrott; ekonomiskt kaos och en sänkning av levnadsstandarden, som i sin tur driver befolkningen till den bedrägliga handeln med dessa farliga ämnen.

Vidare har utvecklingen av kommunikationsmöjligheter och befolkningsförflyttningar, även om det nu begränsar sig till de östeuropeiska länderna, OSS-länderna och de västeuropeiska länderna, gjort att många handlare använder sig av Västeuropa antingen för återförsäljning av förbjudna varor eller som mellanstation för vidare transport till för det mesta okända destinationer.

Även om de är lika farliga för sin omgivning, befolkning som miljö, kan det vara lämpligt att göra skillnad på kärnmaterial och radioaktiva ämnen, å ena sidan med tanke på vad de används till, å andra sidan med tanke på de former under vilka handel sker.

Kärnmaterial främst uran, plutonium och terbium är bränslen som används i kärnkraftsanläggningar, och som även kan användas för tillverkningen av atombomber. Handeln med dessa ämnen, som på ett oroande sätt ökar, för inte bara med sig problem med nukleär spridning utan också strålskyddsproblem.

De första avslöjandena om smuggling av uran ägde rum i Tyskland, Österrike och Schweiz. Det rörde sig om små mängder som inte var tillräckliga för att tillverka en atombomb. Situationen är en annan sedan man i Prag i december 1994 beslagtog 2,6 kg mättat uran, dvs. en tiondel av vad som behövs för att tillverka en atombomb. Polismyndigheterna i de berörda länderna försöker med hjälp av analyser att fastställa om alla beslagen har samma ursprung (dessa analyser är möjliga tack vare den tekniska utrustning som finns vid Transuran institutet i Karlsruhe). Men också att komma fram till om dessa substansers uppdykande inte i själva verket pekar på att det finns ett nätverk av professionella handlare. Slutligen verkar det som om problemet med destinationen för handeln består (länder som vill kunna tillverka atombomber, brottsorganisationer som vill utveckla en lukrativ handel, terrorister som är beredda att utöva utpressning med hjälp av kärnmaterial).

Handeln med kärnmaterial innebär, som en direkt följd, spridning och fara för freden och säkerheten i Europa och världen. I Europa och i hela världen utgör den illegala handeln ett hot, om än avlägset, mot miljön och människors hälsa. Hittills verkar smugglingen av uran ske under former som i större utsträckning motsvarar minimikraven på säkerhet än vad som är fallet för radioaktiva ämnen, något som skulle bekräfta teorin om att det rör sig om professionell handel.

Vilket inte är fallet för radioaktiva ämnen

Utmärkande för de radioaktiva ämnena är den joniserande strålningen och att de i befintligt skick kan tjäna som bränsle. Det flesta av dessa ämnen används för medicinska ändamål, vilket är vanligt. De utgör ett allvarligt hot mot människan och miljön genom den radioaktiva kontamination som de kan förorsaka.

Allt sedan 1992 har den illegala handeln bara vuxit, nu har den nått, sägs det, alla länder i Europeisk unionen men det är svårt att få exakta uppgifter om utbredningen, eftersom medlemsstaterna inte måste redovisa dem, i motsats till vad som är fallet med kärnmaterial, som måste redovisas till myndigheterna vid Euratom i händelse av att de hittas, sprids eller oskadliggörs.

Den illegala handeln med dessa substanser verkar ur kontaminations synpunkt ännu farligare än handeln med kärnmaterial. För det första det faktum att individer som inte har någon vetenskaplig skolning är omedvetna om den fara som de utsätter sig för när de förflyttar sig med dessa ämnen, stulna på laboratorier eller sjukhus, utan den minsta säkerhetsåtgärd. En man ertappades i Schweiz då han försökte sälja radioaktiv vätska förvarad i en behållare av en kulspetspennas storlek. Han gick omkring med substansen i skjortfickan helt oskyddad, detta gällde en mängd för vilken säkerhetsbestämmelserna normalt föreskriver ett halvt tons pansarvägg. Smugglaren blev svårt strålskadad och utgjorde dessutom en källa till spridning av radioaktiv kontamination för de människor som t.ex. bara träffade honom och gick på restaurang.

De kan även orsaka en vitt spridd radioaktiv kontamination i miljön, som sedan förs vidare in i näringskedjan. Som i följande exempel där de tyska tulltjänstemännen upptäckte en tyskpolsk lastbil, som innehöll radioaktivt material, gömt under säckar med pistagenötter. När beslaget tagits om hand skickades lastbilen med de kontaminerade pistagenötterna tillbaka till Polen. Det finns ingenting som säger att dessa pistagenötter inte kommer att föras in i unionen en gång till via någon annan transportväg, om inte, kommer i alla fall, människor någonstans, ovetandes om faran, att utsättas för radioaktiv kontamination.

Eftersom dessa radioaktiva ämnens ursprung varierar och är utspritt över världen, är det ännu svårare att utföra kontrollen i de länder där stölden begås än vad som är fallet med kärnmaterial.

Slutligen, handel med radioaktivt kontaminerat material mellan Ryssland och Europeiska unionens länder håller på att utvecklas. Ryssland exporterar faktiskt stål som inte avkontaminerats, detta stål kommer från nedlagda kärnkraftverk och atomubåtar. Denna import för inte bara med sig radioaktiv kontamination, som i fallet med en monteringsfirma för motorer i Italien (de kontaminerade motorerna fick tas tillbaka och oskadliggöras som om de vore fråga om av radioaktivt avfall), utan också omdirigeringen av last. Tyskland exempelvis kontrollerar radioaktiv strålning från de containrar lastade med stål som kommer från Ryssland, om strålning upptäcks dirigeras handeln om till länder som är mindre uppmärksamma på kontaminationsrisken eller som inte är så välutrustade att de kan ta i tu med dessa frågor. Denna nya typ av kriminalitet gör det nödvändigt att på ett effektivt sätt stänga Europeiska unionens gränser för denna handel och ge tulltjänstemännen en för ändamålet anpassad utbildning och specialiserad spårningsutrustning, även den anpassad till ändamålet.

Utan att för den skull dramatisera förefaller situationen oroande. Den kräver en samlad reaktion från unionens medlemsstater och inom ramen för de befogenheter unionen har enligt fördragen, dvs. en åtgärd enligt Europeiska unionens brukliga förfarande.

II. Vad kan och måste Europeiska unionen göra?

Kommissionen lägger i sitt meddelande tonvikten på att Europeiska unionens svar på dessa problem skall vara samordnat och globalt, inom unionen liksom i förhållande till de östeuropeiska och OSS länderna.

Åtgärder skall, enligt kommissionen, vidtas på flera nivåer.

- En förebyggande åtgärd genom tekniskt bistånd särskilt ämnat för länderna i det f d östblocket för att göra det möjligt att återuppbygga ett effektivt kontrollsystem.

- Ett politiskt samarbete genom partnerskaps- och samarbetsavtal mellan de berörda länderna, antingen vid förnyelsen av icke-spridningsavtalet (TNP) eller med tredje land som oroar sig för konsekvenserna av denna handel, i synnerhet USA.

- Samarbete mellan unionens medlemsstater inriktat på de möjligheter som Euratom erbjuder i fråga om säkerhetskontroll, genom samarbete mellan tull, polis och rättsväsende samt till sist samarbete med de sektorer av industrin, som månar om att inte ofrivilligt bli inblandade i olaglig handel med kärnmaterial eller farliga substanser.

Samtliga dessa förslag får i sin helhet stöd från er föredragande. När det emellertid mer i detalj gäller att skydda de europeiska medborgarnas hälsa och miljö från joniserande strålning, vill föredraganden lägga tonvikten vid några särskilt viktiga punkter:

Om medlemsstaterna har uppmärksammat faran för nukleär spridning, betyder det inte att samtliga har uppmärksammat faran för att människor och miljö skadas. Det är talande att det är på Tysklands initiativ, ett av de hittills värst drabbade länderna, som det upprättats ett tillfälligt bilateralt samarbete mellan kommissionens service och de berörda medlemsstaterna. Vissa stater har visat sig vara måttligt angelägna om att åstadkomma en så samlad och heltäckande åtgärd som möjligt för att säkerställa befolkningens och miljöns maximala skydd, så även vid toppmötet i Essen, antingen därför att de ännu inte känner till något fall med illegal handel inom sitt lands gränser, eller för att de är bättre rustade för att ta i tu med dessa frågor, genom sitt inhemska nukleära program.

Medlemsstaterna kan emellertid påminnas om sina förpliktelser i frågan om skyddet av befolkningen mot joniserande strålning. Artikel 45 i Eutatoms direktiv 80/836 av den 15 juli 1980 om ändring av direktiv om fastställande av de grundläggande normerna för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning[1] föreskriver medlemsstaternas skyldigheter i fråga om hälsoskydd och i artikel 5 en skyldighet när som omständigheterna så kräver att informera grannstaterna och kommissionen.

De faror som Europeiska unionen utsätts för p.g.a. de oskyddade förhållanden under vilka handeln med kärnmaterial och radioaktiva ämnen är inte försumbara. Det är anledningen till att staterna måste informeras om riskerna på ett så verkningsfullt sätt som möjligt. Men Euratoms direktiv 89/618 av den 27 november 1989 om information till allmänheten om hälsoskyddsåtgärder och förhållningsregler i händelse av en nödsituation som medför risk för strålning[2] föreskriver i artikel 6 information till allmänheten. Emellertid har man i artikel 2, som beskriver nödsituationer som medför risk för strålning inte förutsett, eftersom det då inte var aktuellt, de fall som rör den illegala handeln. Det är enligt vår mening nödvändigt att modifiera direktiv 89/618/Euratom eller dess innebörd.

Slutsats

bekymrade över den växande faran för radioaktiv kontamination av miljön och de risker som befolkningen utsätts för till följd av den ökade illegala handeln med radioaktiva ämnen och kärnmaterial, ber utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om att utskottet för medborgerliga rättigheter tar följande punkter i beaktande:

uppmanar medlemsstaterna att på ett avgörande sätt förstärka sitt samarbete genom samtliga de instrument som de har att tillgå genom Maastrichtfördraget, för att ta i tu med de akuta och allvarliga problemen med radioaktiv kontamination i samband med handel;

inbjuder kommissionen att utnyttja alla de medel som Euratomfördraget och grund direktiven i synnerhet direktiv 80/836, för att förbättra samarbete mellan kommissionens service och medlemsstaternas nationella och lokala service;

inbjuder kommissionen att inom en viss utsatt tid föreslå en modifikation av artikel 2 i direktiv 89/618/Euratom, i syfte att göra ett tillägg om nödsituationer som medför risk för strålning, knutet till den olagliga handeln med radioaktiva ämnen.

konstaterar att medlemsstaterna både på det legislativa och praktiska planet uppvisar stora skillnader då det gäller att avslöja och bestraffa olaglig handel med radioaktiva ämnen och kärnmaterial, uppmanar därför medlemsstaterna att så fort som möjligt anpassa sina rättsföreskrifter så att de överensstämmer.

[1] EGT nr L 246, 17.9.1980, s. 14.
[2] EGT nr L 357, 7.12.1989, s. 31.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy