Betänkande - A4-0142/1998Betänkande
A4-0142/1998

BETÄNKANDE om förslag till rådets förordning (EG) om att fastställa villkor enligt vilka sill och strömming får landas för andra industriändamål än mänsklig konsumtion (KOM(97)0694 - C4-0041/98 - 97/0353(CNS))

23 april 1998

Fiskeriutskottet
Föredragande: Brigitte Langenhagen

I en skrivelse av den 26 januari 1998 begärde rådet i enlighet med artikel 43 i EG-fördraget att parlamentet skulle yttra sig över förslaget till rådets förordning (EG) om att fastställa villkor enligt vilka sill och strömming får landas för andra industriändamål än mänsklig konsumtion.

Vid plenarsammanträdet den 29 januari 1998 tillkännagav parlamentets ordförande att han hänvisat detta förslag till fiskeriutskottet som utsetts till ansvarigt utskott.

Vid utskottssammanträdet den 21 januari 1998 hade fiskeriutskottet utsett Langenhagen till föredragande.

Vid utskottssammanträdena den 26 februari, den 19 mars och den 14 april 1998 behandlade fiskeriutskottet kommissionens förslag och förslaget till betänkande.

Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet förslaget till lagstiftningsresolution med 13 röster för och 1 nedlagd röst.

Följande deltog i omröstningen: Fraga Estévez (ordförande), Kindermann och Macartney (vice ordförande), Langenhagen (föredragande), d'Aboville, Adam, Chichester (suppleant för Provan), Girão Pereira (suppleant för Gallagher), Görlach (suppleant för Baldarelli), Kofoed, McMahon (suppleant för Crampton), Sonneveld (suppleant för Cunha), Teverson och Varela Suanzes-Carpegna.

Betänkandet ingavs den 23 april 1998.

Fristen för ändringsförslag till detta betänkande kommer att anges i förslaget till föredragningslista för den sammanträdesperiod vid vilken det skall behandlas.

A. FÖRSLAG TILL RÄTTSAKT - FÖRSLAG TILL LAGSTIFTNINGSRESOLUTION

Förslag till rådets förordning (EG) om att fastställa villkor enligt vilka sill och strömming får landas för andra industriändamål än mänsklig konsumtion (KOM(97)0694 - C40041/98 - 97/0353(CNS))

Förslaget godkänns med följande ändringar:

Kommissionens förslag[1]

Parlamentets ändringsförslag

(Ändringsförslag 1)

Artikel 2.2 i

i) all sill och strömming som fångas i ICESområde IIId utom delområde 24 i detta eller

i) all sill och strömming som fångas i ICESområde IIId utom väster om 16º00E, under villkor att de totala bifångsterna av torsk, rödspätta och äkta tunga har en vikt som utgör högst 2 % av den totala sammanlagda vikten av den sill och de andra arter som behålls ombord eller

(Ändringsförslag 2)

Artikel 2.2 ii

ii) all sill och strömming som fångats i ICESområdena IIIB, c eller delområde 24 i ICESområde IIId förutsatt att sillen och strömmingen landas osorterad med skarpsill och/eller andra arter eller

ii) all sill och strömming som fångats i ICESområdena IIIB, c eller delområde 24 i ICESområde IIId förutsatt att sillen och strömmingen landas osorterad med skarpsill och/eller andra arter och att sillen inte utgör mer än 20 procent av sådana landningar eller

(Ändringsförslag 3)

Artikel 4

Denna förordning träder i kraft den sjunde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

TEXTRDenna förordning träder i kraft den sjunde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Den skall tillämpas från och med den 1 januari 1998.

Den skall tillämpas från och med den 1 januari 1999.

Före den 1 januari 2003 kommer rådet på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet att besluta om ändringarna av denna förordning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Lagstiftningsresolution med Europaparlamentets yttrande över förslaget till rådets förordning (EG) om att fastställa villkor enligt vilka sill och strömming får landas för andra industriändamål än mänsklig konsumtion (KOM(97)0694 - C4-0041/98 - 97/0353(CNS))

(Samrådsförfarandet)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

- med beaktande av kommissionens förslag till rådet (KOM(97)0694 - 97/0353(CNS)) [2],

- efter att ha hörts av rådet i enlighet med artikel 43 i EG-fördraget (C4-0041/98),

- med beaktande av artikel 58 i arbetsordningen,

- med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet (A4-0142/98).

Parlamentet godkänner kommissionens förslag såsom ändrat av parlamentet,

uppmanar rådet att underrätta parlamentet om det har för avsikt att avvika från den text som parlamentet har godkänt,

uppmanar rådet att på nytt höra parlamentet om det har för avsikt att väsentligt ändra kommissionens förslag,

uppdrar åt sin ordförande att vidarebefordra detta yttrande till rådet och kommissionen.

  • [1] () EGT C 25, 24.1.1998, s. 19.
  • [2] () EGT C 25, 24.1.1998, s. 19.

B. MOTIVERING

Inledning

Fiske i andra industriella syften än direkt mänsklig konsumtion, vilket vanligtvis kallas "industriellt fiske", innebär fiske i syfte att omvandla fångsten till fiskmjöl eller olja. Denna typ av fiske uppgår till cirka 30 miljoner ton, det vill säga 30 procent av den totala fångsten i världen och 3-4 miljarder dollar vilket utgör cirka 10 procent av det totala värdet. De länder som mest berörs av den här typen av fiske runt om i världen är Chile och Peru, som tillsammans svarar för 50 procent av den totala fångsten. Den främste EU-producenten är Danmark med ungefär 6 procent av den totala fångsten i världen.

Den industriella fiskeprocessen är relativt enkel. Man fiskar främst små fiskar av arter för vilka det inte finns någon eller mycket liten direkt marknad och som tas ombord med hjälp av nät med mycket liten maskstorlek. Till skillnad från fiske för mänsklig konsumtion där det är viktigt att fisken når marknaden i prima skick, förs fisken från industriellt fiske obehandlad till fiskmjölsfabrikerna, ofta när fisken redan har börjat ruttna.

I bearbetningsfabrikerna genomgår fisken en reduktionsprocess, som huvudsakligen består i kokning och avskiljning. Ungefär 20 kg fiskmjöl och 2-10 kg olja kan produceras från 100 kg fisk beroende på vilka arter som omfattas av fångsten och på årstiden.

Totalt används 55 procent av fiskmjölsproduktionen som foderkomplement till fjäderfä och boskap, 20 procent till grisar och pälsdjur och 17 procent till vattenbruk. Vad gäller fiskoljan så används 70 procent till människoföda och 25 procent till vattenbruk. Användningen av både fiskmjöl och olja inom vattenbruket ökar i takt med att andelen för den här typen av verksamhet inom fiskeproduktionen ökar över hela världen.

En konflikt mellan "livsmedelsfiske" och fiske i industriellt syfte har pågått under en längre tid på grund av att det allmänt anses att fiske för mänsklig konsumtion alltid skall prioriteras. Problemet har förstärkts genom att man i industriellt fiske använder småmaskiga nät som har lett till allvarliga problem med bifångster av sjöfåglar, havsdäggdjur och högt värderad livsmedelsfisk. Konsekvenserna för ekosystemet har emellertid inte alltid varit uppenbara och med hänsyn till att de olika arterna påverkar varandra, kan det till och med finnas fall där en viss grad av industriellt fiske kan vara till gagn för den marina miljön.

Det aktuella förslaget från kommissionen måste därför behandlas mot denna bakgrund.

Innehållet i kommissionens förslag

I enlighet med förordning (EEG) nr 2115/77[1] förbjöds riktat fiske av sill och strömming för andra industrier än livsmedelsindustrin inom alla marina farvatten av de dåvarande medlemsstaterna. Att inom gemenskapen landa industriellt fiskad sill och strömming förbjöds dessutom oavsett var fisken kom ifrån.

Orsakerna bakom denna förordning var att de dåvarande sill- och strömmingsbestånden inom gemenskapen fullständigt kollapsade och lekbeståndet av sill och strömming i Atlanten hade blivit så litet att den naturliga fortplantningen inte längre var möjlig. Detta ledde till allvarliga försörjningsproblem för EG:s bearbetnings- och distributionsindustri (för mänsklig konsumtion) som denna förordning riktade sig till.

Enligt villkoren för Finlands och Sveriges anslutning till unionen beviljades emellertid ett undantag enligt vilket dessa länder fick tillstånd att fortsätta att fiska sill och strömming till djurfoder i Östersjön under tre år fram till slutet av 1997. Om ingen ny lagstiftning infördes skulle detta sill och strömmingsfiske därefter avbrytas.

Det aktuella förslaget som tar hänsyn till läget för sillen och strömmingen i Östersjön har för avsikt att ersätta förordning nr 2115/77 med nya regler som skulle tillåta industriellt sill- och strömmingsfiske i Östersjön, men som skulle bibehålla förbudet för övrigt. Den främsta förändringen som detta förslag skulle medföra i jämförelse med den nuvarande situationen skulle därför vara att det blev möjligt att landa sill och strömming för industriell användning i Danmark och Tyskland som är de två andra medlemsstaterna med kvoter inom detta område.

Bedömning

.Kommissionens förslag kan i huvudsak delas in i två delar: tillåtelse att fortsätta det industriella fisket i Östersjön och bibehållande av förbudet på annat håll.

3.1. Vad gäller bibehållandet av förbudet är situationen uppenbar. Trots de drastiska åtgärder som vidtogs 1996 och som fortsatte under 1997 ger läget för sillbestånden i Nordsjön, Skagerack och Kattegatt fortfarande anledning till oro. Dessa bestånd utnyttjas redan i hög grad för fiske för mänsklig konsumtion och bör inte dessutom utsättas för industriellt fiske.

.Kommissionens förslag ger ett lämpligt rättsligt stöd för detta. Innan undantagsåtgärderna infördes efter halva säsongen 1996 beräknades bifångsten av sill och strömming vid det industriella fisket av skarpsill i Nordsjön till omkring 100 000 ton.

När fisken för industriell reduktion landas vid bearbetningsfabriken har den redan börjat ruttna och är därför i vilket fall som helst är otjänlig som människoföda. Det är följaktligen mycket svårt att verkställa förbudet att landa sill och strömming enligt förordning nr 2115/77. Förbudet mot riktat silloch strömmingsfiske i industriellt syfte är även det omöjligt att verkställa eftersom det inte går att bevisa en skarpsillfiskares verkliga avsikter när han tar ombord en avsevärd bifångst av sill och strömming.

Fastställda procentuella mängder för bifångster som det är tillåtet att "behålla ombord" och "landa" är mycket lättare att kontrollera och trots att dessa redan är rättsligen bindande för fiskare enligt andra förordningar[2] är den särskilda hänvisningen till procentuella begränsningar i detta förslag trots allt en välkommen påminnelse till de industriella fiskarna om deras förpliktelser.

3.2 Den andra delen av kommissionens förslag gäller bibehållandet av möjligheterna för Finland och Sverige att fortsätta det industriella sill- och strömmingsfisket i Östersjön och dess utvidgning till att även gälla för andra berörda medlemsstater.

Först och främst bör det påpekas att den typen av sill och strömming som berörs, det vill säga strömmingen, i jämförelse med vanlig sill är en liten och långsamt växande fisk med låg fetthalt. Ju längre norrut man stöter på den här typen av sill desto mindre är den och desto högre är beståndets åldersstruktur och desto mindre intressant är den som människoföda.

I till exempel Finland, där nästan hela fångsten kommer från norra Östersjön (delområde 29-32), används 80 procent som foder för pälsdjur, främst mink och räv.

Med hänsyn till läget för dessa bestånd verkar det inte finnas något som strider mot kommissionens försäkran att dessa för närvarande inte är hotade och att det inte är nödvändigt att begränsa möjligheterna att landa fisken i industriellt syfte. Det finns dessutom anledning att föreslå att denna fiskeverksamhet under nuvarande förhållanden i hög grad inverkar positivt på den marina miljön genom att den minskar de mängder som kastas över bord och samtidigt bidrar till torskens fortplantning tack vare bifångsterna av skarpsill (som annars skulle livnära sig på torskrom).

I detta samband bör man notera att utnyttjandenivån av EU:s totala tillåtna fångstmängder av östersjösill under 1997 endast uppgick till 50 procent. Det fanns emellertid stora skillnader mellan medlemsstaterna. Danmark utnyttjade över 80 procent av sin kvot (för mänsklig konsumtion) medan Tyskland endast utnyttjade 13 procent. Sverige utnyttjade endast 20 procent av sin kvot i det norra området av Östersjön. Det finns emellertid ett visst belägg för att påstå att den totala tillåtna fångstmängden för Östersjön, som strider mot ICES:s rekommendation, är för hög. Detta är för närvarande inget problem med hänsyn till de aktuella fångstmängderna, men eventuella ökningar av fiskeansträngningen måste mycket noggrant övervakas.

Man måste därför vidta åtgärder för att säkerställa att eventuella förtjänster från ökat utnyttjande av kvoterna inte prioriteras framför hoten mot torskbestånden genom att möjliggöra avsevärda bifångster av ung torsk. Kommissionen föreslog därför i artikel 2.2 (i) att det inte skall vara tillåtet att landa sill och strömming i andra syften än direkt mänsklig konsumtion i delområde 24 där mycket ung torsk växer upp.

Det är emellertid tillåtet enligt artikel 2.2 (ii) att landa all sill och strömming i andra syften än direkt mänsklig konsumtion i delområde 24 (och i ICES-områdena III b och c) "förutsatt att sillen och strömmingen landas osorterad med skarpsill och/eller andra arter". Detta är raka motsatsen till artikel 2.2 (i) och ger inget som helst skydd för delområde 24. Enligt denna artikel skulle det teoretiskt vara möjligt att landa en osorterad fångst av 1 skarpsill och 1 miljon sill och strömming.

Det kommer därför att bli nödvändigt att mycket bestämt sluta igen detta kryphål för att säkerställa att industriellt fiske inte tillåts i delområde 24. Det verkar dessutom finnas starka belägg för att det även i delar av delområde 25 skulle finnas stora mängder ung torsk. Det verkar därför lämpligt att även innesluta de områden av delområde 25 som befinner sig väster om 16º00E i det skydd som erbjuds delområde 24.

Mot bakgrund mer allmänt av de många faktorer och osäkra mängder som ingår i bedömningen av läget för fiskebestånden samt det faktum att Östersjön verkar ha särskilda problem i detta avseende, vore det lämpligt att vara försiktig och åtminstone räkna med möjligheten att de vetenskapliga rekommendationerna kan komma att ändras i framtiden. Det industriella fisket i Östersjön kanske inte utgör något hot för närvarande inom de föreslagna områdena, men denna situation kan ändras. Samtidigt är det lämpligt att försöka ge fiskarna en viss grad av visshet. Föredraganden skulle därför föreslå att bestämmelserna i denna förordning granskas efter en treårsperiod i ljuset av vetenskapliga rekommendationer och att parlamentet åter hörs om man anser det nödvändigt att ändra förordningen.

Trots att det ovannämnda undantaget för Finland och Sverige upphävdes den 31 december 1997 införde man i 1998 års förordning om totala tillåtna fångstmängder och kvoter tillfälliga övergångsbestämmelser för dessa två medlemsstaters industriella sillfiskeverksamhet i Östersjön för 1998. Rådets nya förordning bör därmed tillämpas från den 1 januari 1999 och inte den 1 januari 1998 som kommissionen ursprungligen föreslog.

Slutsatser

Målet med det aktuella förslaget från kommissionen är uppenbarligen att hitta ett ickediskriminerande sätt för att göra det möjligt att förlänga de befintliga bestämmelserna för Finlands och Sveriges industriella fiske i Östersjön som beviljades genom anslutningsakten. Mot bakgrund av befintliga vetenskapliga belägg om beståndens storlek, de begränsade problem som uppstår i samband med bifångster och betydelsen av detta fisket för glest befolkade kustregioner verkar detta inte alls oskäligt.

Kommissionen föreslog helt riktigt förbudet mot industriellt sill- och strömmingsfiske i områdena utanför Östersjön.

Om andra medlemsstater ökade utnyttjandet av sina kvoter för sill och strömming i Östersjön skulle emellertid även riskerna för sill- och strömmingsbeståndet och för andra arter öka. I detta avseende betonar förslaget inte i tillräckligt hög grad behovet av en kontinuerlig bedömning av läget och av ett lämpligt skydd för ung torsk. Detta måste rättas till.

Slutligen måste fiskerisektorn prioritera produktion för mänsklig konsumtion. På lång sikt vore det därför lämpligt att undersöka och uppmuntra möjligheterna till att i större utsträckning söka använda sillen och strömmingen i Östersjön till mänsklig konsumtion snarare än till industriellt fiske.

  • [1] () EGT L 247, 28.9.1977, s. 2.
  • [2] () Årliga totala tillåtna fångstmängder och förordningar om kvoter.