BETÄNKANDE om förvaltningen av regionalpolitiken och strukturfonderna
(2001/2066(INI))
10 januari 2002
Utskottet för regionalpolitik, transport och turism
Föredragande: Samuli Pohjamo
PROTOKOLLSIDA
Vid plenarsammanträdet den 17 maj 2001 tillkännagav talmannen att utskottet för regionalpolitik, transport och turism i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen hade beviljats tillstånd att utarbeta ett initiativbetänkande om förvaltningen av regionalpolitiken och strukturfonderna.
Vid utskottssammanträdet den 20 mars 2001 hade utskottet för regionalpolitik, transport och turism utsett Samuli Pohjamo till föredragande.
Vid utskottssammanträdena den 21 november och 19 december 2001 behandlade utskottet förslaget till betänkande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet förslaget till resolution med 43 röster för och 5 röster mot.
Följande var närvarande vid omröstningen: Konstantinos Hatzidakis (ordförande), Helmuth Markov, Emmanouil Mastorakis och Rijk van Dam (vice ordförande), Samuli Pohjamo (föredragande), Pedro Aparicio Sánchez (suppleant för Carmen Cerdeira Morterero), Sir Robert Atkins, Emmanouil Bakopoulos, Rolf Berend, Theodorus J.J. Bouwman, Philip Charles Bradbourn, Felipe Camisón Asensio, Luigi Cocilovo (suppleant för Luigi Cesaro), Garrelt Duin, Giovanni Claudio Fava, Markus Ferber (suppleant för Jacqueline Foster), Mathieu J.H. Grosch, Ewa Hedkvist Petersen, Mary Honeyball, Juan de Dios Izquierdo Collado, Georg Jarzembowski, Elisabeth Jeggle (suppleant för Giorgio Lisi), Dieter-Lebrecht Koch, Brigitte Langenhagen (suppleant för Karla M.H. Peijs), Sérgio Marques, Linda McAvan (suppleant för John Hume), Erik Meijer, Francesco Musotto, Camilo Nogueira Román, Juan Ojeda Sanz, Josu Ortuondo Larrea, Wilhelm Ernst Piecyk, Giovanni Pittella (suppleant för Carlos Lage), Alonso José Puerta, Marieke Sanders-ten Holte, Gilles Savary, Ingo Schmitt, Elisabeth Schroedter (suppleant för Reinhold Messner), Brian Simpson, Renate Sommer, Dirk Sterckx, Ulrich Stockmann, Margie Sudre, Helena Torres Marques (suppleant för Mark Francis Watts), Ari Vatanen, Adriaan Vermeer (suppleant för Isidoro Sánchez García i enlighet med artikel 153.2 i arbetsordningen), Demetrio Volcic och Brigitte Wenzel-Perillo (suppleant för Dana Rosemary Scallon).
Betänkandet ingavs den 10 januari 2002.
Fristen för att inge ändringsförslag till detta betänkande kommer att anges i förslaget till föredragningslista för den sammanträdesperiod vid vilken betänkandet skall behandlas.
FÖRSLAG TILL RESOLUTION
Europaparlamentets resolution om förvaltningen av regionalpolitiken och strukturfonderna (2001/2066(INI))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
- med beaktande av i synnerhet artikel 158 i EG-fördraget,
- med beaktande av artikel 163 i arbetsordningen,
- med beaktande av betänkandet från utskottet för regionalpolitik, transport och turism (A5‑0006/2002), och av följande skäl:
A. EU:s strukturfondsåtgärder har som mål att stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen och minska skillnaderna mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer samt att främja en hållbar utveckling i regionerna, särskilt i mindre gynnade regioner, randområden, öområden och på landsbygden.
B. Den ekonomiska politiken i medlemsstaterna och de olika politikområdena inom EU, de mål dessa har och de åtgärder som dessa vidtar, skall samordnas med varandra så att de stöder varandra och bidrar till att den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen stärks.
C. Den kommande utvidgningen är en stor utmaning för sammanhållningspolitiken och kräver förnyelser inom regionpolitiken.
D. Också under den strukturfondsperiod som nu inletts har man noterat problem vid det praktiska genomförandet av strukturfonderna. Vi befinner oss därför nu i ett skede där det är lämpligt att utvärdera situationen på basis av erfarenheterna från den tidigare och den innevarande strukturfondsperioden och fundera på förbättringar.
E. Den viktigaste målsättningen vid reformen av strukturfonderna i Agenda 2000 var förenkling, något som också förverkligades i fråga om antalet målprogram och gemenskapsinitiativ.
F. Trots de förbättringar som reformen av strukturfonderna i Agenda 2000 förde med sig bör genomförandet av strukturfonderna utvecklas ytterligare. Även den gällande lagstiftningen möjliggör en utveckling.
1. Parlamentet anser att man vid det praktiska genomförandet av strukturfonderna måste se till att använda medlen effektivt och resultatrikt, genomföra projekten enligt tidsplanen, uppnå en så hög kvalitet på projekten som möjligt och se till att kommissionen och de nationella myndigheterna på ett lämpligt sätt kontrollerar att de ekonomiska medlen används ändamålsenligt,
2. understryker att finansieringen bör inriktas så direkt och effektivt som möjligt på regionerna och lokalsamhällena genom de nationella regeringarna; anser att regionerna bör ha rätt att differentiera sig från varandra för att kunna utnyttja strukturfonderna så effektivt som möjligt; anser att åtgärderna bör inriktas på de regioner och lokalsamhällen som har stort behov av stöd, som dras med speciella problem och som kan dra nytta av stödet på ett effektivt sätt,
3. beklagar att det är svårt att få uppgifter om god praxis och uppmanar kommissionen att utveckla sin kunskap om detta; påminner om att de regionala och lokala aktörerna anser att utbildning och möten, vid sidan av publikationer och Internet, bör utnyttjas för att sprida information om god praxis,
Förhandlingarna om programmet
4. beklagar att förhandlingarna om programdokumenten tog i medeltal 8-12 månader i stället för de avsedda fem månaderna; är förvånat över att alla program fortfarande inte godkänts trots att det nästan är två år sedan programperioden inleddes, men konstaterar även att detta beror på förseningar i vissa medlemsstater,
5. konstaterar att kommissionen godkände de allmänna riktlinjerna för programmen så sent att förberedelserna av programmen redan kommit långt i medlemsstaterna och regionerna,
6. beklagar att kommissionen godkände de riktgivande dokumenten för gemenskapsinitiativ och innovativa åtgärder i ett mycket sent skede; påminner om att förseningen ledde till att en del av medlen till de innovativa åtgärderna gick förlorade,
7. anser att medlemsstaterna bör ta sitt ansvar och att de också måste ha förutsättningar att göra det så att bestämmelserna och tidsfristerna som fastställdes under programförhandlingarna kan respekteras; betonar att det borde finnas en tidsfrist för kommissionens svar,
8. ber kommissionen att överväga om programperioderna för målprogrammen och gemenskapsinitiativen skulle kunna skiljas åt så för att inga luckor uppstod mellan programperioderna och så att förberedelsetiden och förhandlingarna om samtliga program inte skulle sammanfalla, något som nu de facto inträffade till följd av förseningarna,
9. anser att anvisningarna för programförberedelserna ytterligare kan förenhetligas och förenklas; noterar att man i vissa medlemsstater önskar direktare förbindelser och kontakter med kommissionen; påminner om att företag inte vill delta i programmen om förfarandena är för långa och besvärliga,
10. uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att undersöka om programkomplementet motsvarar den ursprungliga målsättningen som var att göra genomförandet av programmet mer flexibelt och förbättra programkvaliteten,
Förvaltning och genomförande
11. uppmanar medlemsstaterna att utveckla tillräckliga förvaltnings- och övervakningssystem samt att sammankoppla programutvärderingen med beslutsfattandet; understryker att medlemsstaterna och regionala och lokala myndigheter, framför allt i kandidatländerna, måste se till att förvaltningen av strukturfondsprogrammen sköts av en tillräckligt stor och välutbildad personal,
12. beklagar att den centrala förvaltningens styrningspolitik förhindrar att strukturfondsprogrammen genomförs i regionerna i vissa medlemsstater; anser att den centrala förvaltningen inte bör spela en dominerande, utan en samordnande och stödjande roll i medlemsstaterna samt garantera att lagen följs,
13. understryker att programmen och projekten inte får vara för splittrade; anser att förvaltningen och förvaltningskostnaderna, liksom övervakningen och uppföljningen, bör vara flexibla och stå i förhållande till programmets eller projektets storlek; uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att utvärdera vad som skulle kunna vara en lämplig förvaltning och uppföljning för de små projekten,
14. anser att utvärderingen inte bör fungera enbart som ett instrument för slutlig och i det närmaste uteslutande finansiell kontroll, utan att den redan från början bör omfatta planering och utformning av projekt i syfte att förenkla förvaltning, uppföljning och kontroll; denna utvärdering bör i första hand omfatta inte bara finansiella indikatorer utan också indikatorer som mäter programmens och projektens kvalitet och deras effektivitet vad gäller sociala frågor och sammanhållning,
15. uppmanar kommissionen att lägga fram konkreta förslag (till exempel rörande god praxis) till en mer flexibel och förenklad förvaltning som lättare kan anpassas till ändringar som uppstår till följd av snabba ekonomiska, sociala och miljömässiga växlingar, något som påverkar tillämpningen av och kontinuiteten i program och projekt; uppmanar i detta syfte kommissionen att utarbeta ett effektivt instrument för snabba insatser i samband med natur- och miljökatastrofer, industriell omställning, folkomflyttningar etc.,
16. anser att projektutvärderingen och de kriterier som tillämpas bör vidareutvecklas; konstaterar att regionerna kan utnyttja kvaliteten på programmen och projekten då de utvärderar de riktgivande effektivitetsindikatorer som också används i budgetförfarandet; anser att bestämmelserna för de olika fonderna bör vara enhetligare än de är i dag, eller rent av att en enda fond för regional utveckling bör inrättas 2007,
17. konstaterar att medlemsstaterna och regionerna tycker att partnerskapet medför nytta och att partnerskap utnyttjats tillfredsställande, men på olika sätt, i olika medlemsstater; beklagar att partnerskapet har tillämpats olika i olika medlemsstater; vissa sektorer (icke-statliga organisationer, lokalsamhällen etc.) hördes endast under den sista fasen,
18. kräver att additionalitetsprincipen tillämpas och att tillämpningen övervakas effektivt; anser att uppföljningen av principen bör effektiveras och att bestämmelserna för den bör göras klarare; kräver att kommissionen förnyar bestämmelserna om tillämpningen av principen samt gör dem klarare; anser, då detta är tekniskt genomförbart, att principen också bör respekteras på program- och regionnivå; anser att man bör överväga lämpliga sanktioner för brott mot denna princip,
19. anser att resultatreserven, eftersom den fördelas inom en medlemsstat, i princip är en viktig sporre för regionerna trots att beloppet är marginellt; anser att resultatreserven bör fördelas till de områden där ytterligare anslag kan åstadkomma största möjliga nytta,
20. anser att eventuella belopp som är föremål för mekanismen för automatiskt återtagande skall utnyttjas på nytt till förmån för program för underutvecklade regioner för att garantera effektiviteten i deras egna åtgärder,
21. beklagar att regionerna betraktar samfinansierade, gränsöverskridande och transnationella samarbetsprojekt som arbetskrävande; påminner om att gränsöverskridande och transnationella projekt kan föra med sig ett verkligt mervärde; efterlyser en definition av begreppet ”gränsöverskridande område” med hänsyn till bl.a. den pågående utvidgningsprocessen och de program som är avsedda i första hand för gränsöverskridande regioner och områden,
22. uppmanar kommissionen att utvärdera om stadsområdenas och landsbygdens behov beaktats tillräckligt i det nya mål 2-programmet och om man lyckats sammanfoga målprogrammen med gemenskapsinitiativen Urban och Leader,
Finansiering
23. beklagar att regionerna fortfarande betraktar finansieringsbestämmelserna som komplicerade, bitvis oklara och mångtydiga; anser att anvisningarna bör vara enkla och klara och att regionerna bör få tillräckligt med information och vägledning vid tillämpningen av bestämmelserna,
24. anser att regeln n+2 i fråga om finansiering är nödvändig och bör respekteras,
25. uppmanar de medlemsstater som mest släpar efter med utbetalningarna från de tidigare programperioderna inom strukturfonderna att betala ut medlen och att undvika förseningar under den här programperioden,
26. anser att det under programperioden bör finnas flexibilitet att ändra finansieringsandelarna mellan olika åtgärder, tyngdpunkter, program och till och med mellan olika fonder, med uttryckligt godkännande från berörd medlemsstat och kommissionen,
Uppföljning och kontroll
27. anser att projektens betydelse och möjligheterna att genomföra dem bör klargöras på ett realistiskt sätt då de godkänns och att det dessutom bör klargöras om målen för och innehållet i programmen motsvarar regionernas verkliga behov och om bestämmelserna är tillräckligt flexibla; konstaterar att kommissionen ansåg att kvaliteten på den påbörjade programperiodens förhandsbedömningar varierade mycket i de olika kandidatländerna och regionerna,
28. anser att överlappande kontroll bör undvikas och att de instanser som övervakar finansieringen bör samordna sina kontroller; påminner om att överdriven kontroll minskar innovationen,
29. anser att parlamentet bör kontrollera kvaliteten på och resultatet av strukturfondsprogrammen på ett effektivare sätt än tidigare samt utveckla budgetkontrollen ytterligare; understryker att parlamentet bör ha klara och öppna kanaler för att skaffa information och anordna uppföljning; anser att kommissionen bör tillhandahålla regelbundna rapporter och uppdateringar om strukturfondsprogrammens kvalitet och ekonomiska resultat i syfte att hjälpa parlamentet att genomföra en striktare övervakning av programmen,
30. anser att parlamentets delaktighet i kontrollen, uppföljningen och utvärderingen av strukturpolitiken är en garanti för medborgarna att gemenskapens regionalpolitik är effektiv, vilket innebär att denna roll måste lyftas fram ordentligt och ges en klarare profil; föreslår att en informell arbetsgrupp skall inrättas för att få fram bakgrundsinformation om förvaltningen av EU:s regionalpolitik för det behöriga utskottet; anser att arbetsgruppen skall övervaka genomförandet av strukturfondsprogrammen, utvärdera resultaten av dem samt bedöma budgetutfallet,
31. bedömer att strukturfondernas och Sammanhållningsfondens årsrapporter publiceras för sent för att tjäna som effektiva redskap vid utvärderingen; anser att de inte heller är tillräckliga för en effektiv uppföljning av strukturfonderna,
32. uppmanar kommissionen att fortsätta arbetet med årliga strategiska rapporter om strukturfondsprogrammen och således att vidareutveckla utvärderingen av och rapporteringen om genomförandet av strukturfonderna; anser att den nuvarande uppföljningen koncentrerar sig för mycket på budgetutfallet och att uppföljningen av kvaliteten bör spela en större roll,
33. anser att man bör sträva efter självkontroll vid genomförandet av program och projekt i regionerna och medlemsstaterna och att man på eget initiativ bör förbättra förvaltningen av strukturfondsåtgärderna och programmens och projektens kvalitet och effektivitet,
34. anser att genomförandet av program och projekt bör stärkas ytterligare genom användningen av studier som mäter valuta för pengarna, tydligt uttryckta strategier för möjligheten att dra sig ur program och projekt samt större bruk av möjligheten att återta medel avseende sådana projekt som inte har inletts senast två år efter att de godkänts,
35. uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.
MOTIVERING
Inledning
EU:s ekonomiska och sociala sammanhållning är ett lika viktigt mål som den gemensamma marknaden eller EMU. Medlen till strukturfonderna har ökat radikalt sedan 1989: 64 miljarder euro 1989-1993, 155 miljarder euro 1994-1999 och 195 miljarder euro 2000‑2006[1]. Med denna delfinansiering försöker unionen stöda sådana initiativ som medlemsstaterna själva främjar inom den regionala utvecklingspolitiken. Eftersom EU:s regionalpolitiska åtgärder är så omfattande är det medlemsstaterna som bär ansvaret för det praktiska genomförandet av strukturfondsprogrammen.
Medlemsstaterna och regionerna uppfattar ofta förvaltningen av EU:s strukturfonder som byråkratisk och genomförandet av programmen som besvärligt, långsamt och oflexibelt. Då man utvärderar hur väl strukturfonderna genomförts bör man granska produktiviteten och eftersträva en kvalitativ analys. Vid utvärderingen bör man inte nöja sig med att enbart kontrollera hur medlen använts och hur de kvantitativt fördelats.
I detta skede av programperioden 2000-2006 är det lämpligt att utvärdera hur väl man lyckats utarbeta och tillämpa förordningarna och riktlinjerna, hur programmen inletts, och vilka praktiska problem som uppträtt, bland annat vid genomförandet och finansieringen av programmen.
Avsikten med det här initiativbetänkandet är att analysera problemen vid det praktiska genomförandet av strukturfonderna samt att lägga fram förslag om hur strukturfondernas verksamhet kan förbättras. Målet är att undersöka hur strukturfondernas verksamhet skulle kunna utvecklas inom ramen för de gällande bestämmelserna och vilka faktorer som måste beaktas då nästa reform förbereds.
För att få bakgrundsinformation till det här betänkandet skickade föredraganden ett frågeformulär med nästan fyrtio punkter till vissa regioner i varje medlemsstat. Hittills har vi fått cirka trettio svar från nästan samtliga medlemsstater. Föredraganden vill rikta ett stort tack till alla de regioner som svarat på frågorna.
Reformen av strukturfonderna i Agenda 2000
I samband med reformen av strukturfonderna i Agenda 2000 koncentrerades strukturfonderna på så sätt att målen minskades från sju till tre. Det bestämdes att koncentrationskriteriet skulle tillämpas strikt (75 %-regeln för att vara berättigad till stöd) och stöd under en övergångsperiod beviljades till de regioner som omfattades av de regionbaserade målen under perioden 1994-1999. Man tog också i bruk ett nytt redskap, en resultatreserv, till vilken 4 procent av åtagandebemyndigandena i varje nationell fördelning avsätts för att fördelas senare under programperioden.
Partnerskap utvidgades och förstärktes i syfte att få ett större mervärde. Partnerskapsmodellen är förenlig med subsidiaritetsprincipen, eftersom det fortfarande är medlemsstaterna som ansvarar för urvalet av partner. Man försökte förenkla programplaneringen, främst genom att integrera större projekt och de s.k. globala stöden med övriga stödformer. Programplaneringen decentraliserades på så sätt att det är medlemsstaten eller förvaltningsmyndigheten - inte kommissionen - som antar programkomplementet, efter övervakningskommitténs godkännande.
Man försökte införa klarare och enklare regler för den finansiella förvaltningen. Dessa ger såväl ett bättre budgetgenomförande som en starkare koppling till programmens genomförande. Man tog i bruk regeln n+2 vilket innebär att åtgärden måste vara avslutad tre år efter finansieringsbeslutet.
Medlemsstaterna har det övergripande ansvaret för genomförandet, övervakningen och effektiviteten i åtgärderna. Därav följer en klar avgränsning när det gäller förvaltningsmyndighetens, övervakningskommitténs och kontrollmyndigheternas ansvarsområden. Trots att utvärderingen fortfarande är en oberoende verksamhet, är den nu integrerad i hela programplaneringsprocessen, i förberedelserna, det praktiska genomförandet, övervakningen och översynen, och på så sätt en del av administrationen av programplaneringen.
Erfarenheter från början av programperioden
Programplaneringen
Då mål fastställs för strukturfondsprogrammen och då programmen bedöms på förhand måste man kontrollera om målsättningarna och programmen motsvarar regionernas verkliga behov. Programmen bör ha hög kvalitet och kunna ge ett gott resultat.
Regionerna borde koncentrera sig på de viktigaste utvecklingsområdena och i tillräckligt stor utsträckning ta hänsyn till de egna regionala särdragen. Man försöker nu nästan få med allt möjligt i programmen, vilket leder till att resultaten och effekten av projekten lätt hamnar i bakgrunden. En orsak till detta kan bland annat också vara att centralförvaltningens sektorsspecifika mål utövar en hård styrande inverkan.
De olika medlemsstaternas förvaltning skiljer sig ganska mycket från varandra. I vissa medlemsstater spelar den regionala förvaltningen en mycket klar och stark roll vid genomförandet av programmen. I andra länder är genomförandet av programmen i hög grad koncentrerat till centralförvaltningen. I vissa medlemsstater har centralförvaltningarna infört egna, nationella förfaranden, som gör det svårare att dra nytta av strukturfonderna.
I regionerna upplever man det som om förvaltningen av strukturfondsprogrammen delvis försvårats och byråkratin blivit snårigare. Den nya programperioden har inletts mycket trögt. Det hade reserverats fem månader för programförhandlingarna, men tiden har nu i medeltal fördubblats. Nästan två år efter att programperioden inletts har nästan 15 procent av exempelvis Mål 2-programmen ännu inte godkänts.
Programförhandlingarna har tagit en otroligt lång tid. I regionerna verkar man inte alltid till fullo förstå betydelsen av kommissionens sent angivna riktlinjer. Enligt kommissionen varierar kvaliteten på programdokumenten i de olika medlemsstaterna och också inom en och samma medlemsstat, vilket har lett till att förhandlingarna dragit ut på tiden. Medlemsstaterna har inte heller alltid skickat in sina programdokument och de tilläggsuppgifter som krävts i tid.
Det förefaller också som om de långdragna förhandlingarna ofta berott på att kommissionen behandlar frågorna mycket långsamt och väntar länge med att ge svar. Kommissionen har också ställt nya krav som regionerna i vissa fall ansett att inte är så viktiga. Målprogrammet består nu av två delar, av den s.k. grunddelen och komplementdelen. I synnerhet behandlingen av programkomplementen drog ut på tiden. Också reformen av organisationen inom kommissionen har försenat dess verksamhet.
Det borde inte uppstå några uppehåll mellan programperioderna. Med tanke på framtiden bör man överväga om programperioderna för målprogrammen och gemenskapsinitiativen borde skiljas åt och delvis få överlappa varandra. Under förhandlingarna bör klara tidsfrister fastställas också för kommissionen inom vilka den måste ge ett svar.
Genomförandet av partnerskapet har för sin del ökat förvaltningen, men man anser att det också fört med sig mervärde. Inom vissa regioner har man ansett att partnerskapet är alltför tungrott samt att det stöder sektorstänkandet. Å andra sidan kan partnerskapet bidra till att man i större utsträckning än tidigare kan dra nytta av områdenas särdrag, mångfald och styrka vid programplaneringen och valet av projekt.
Projektarbetet
Förvaltningen av projektet och förvaltningskostnaderna bör stå i relation till storleken på projektet. Mindre projekt skulle kunna samlas "under ett enda paraply" så att man kunde få till stånd större helheter som kan nå ett bättre resultat. Samtidigt måste man överväga om det vore mera ändamålsenligt att finansiera små projekt helt och hållet nationellt. Ju enklare och direktare åtgärderna är desto lättare är det att utvärdera resultaten. I regionerna anser man att gränsöverskridande projekt är onödigt komplicerade att genomföra.
Det är värt att överväga om EU-delfinansieringen under den kommande programperioden borde användas till större projekthelheter med större verkan. På så sätt skulle uppföljningen, övervakningen och kontrollerna kunna effektiveras. Självklart behövs små projekt fortfarande, exempelvis på landsbygden, i öområden och glesbygder.
Finansiering
Trots att antalet mål och program har minskat finns det fortfarande flera fonder via vilka regionalpolitiska åtgärder finansieras. Om det finns flera fonder ökar förvaltningen, och det är problematiskt att samordna fonderna.
Ett problem inom projektforskningen är att skaffa fram nationell finansiering. Det är svårt att få företag att delta i programmen, eftersom förvaltningen är så tungrodd och förfarandena långa. Finansieringen från EU har lett till att nationella anslag till regionerna fått utgå eller öronmärkts för andra ändamål, vilket har lett till att additionalitetsprincipen negligerats. Det är därför viktigt att effektivera övervakningen av att additionalitetsprincipen tillämpas.
Uppföljning, kontroll och utvärdering
Vid uppföljningen av strukturfonderna krävs det en noggrannare kontroll av hur medlen används och en bättre utvärdering av resultaten. Ansvaret för kontrollerna, och de resurser som behövs för detta, måste överföras till medlemsstaterna, närmare dem som förverkligar projekten, för att det skall vara möjligt att lägga märke till eventuella svagheter i förvaltningssystemet. Det är viktigt att se över hur arbetsfördelningen mellan kommissionen, medlemsstaterna och regionerna fungerar.
Då man kontrollerar och utvärderar de verkliga resultaten av projekt måste man också ta upp misslyckade projekt. Det är viktigt att sprida information om god praxis, både på nationell nivå och inom hela Europa.
Nuförtiden mäts ett projekts framgång i en region oftast enbart genom att man ser hur mycket av de disponibla medlen som använts under programperioden. Det är inte tillräckligt att kontrollera i hur stor utsträckning programmen förverkligas, utan det behövs bättre effektivitetsmått.
I början av programperioden bör man fastställa vissa mätare för att mäta resultatet av projekten. Då mätarna väljs bör man beakta olikheterna mellan regionerna. Det skall kunna vara möjligt att göra en precis utvärdering, trots att det till exempel är tämligen problematiskt att exakt beräkna antalet arbetstillfällen.
Det är viktigt att ge tillräckligt med konkret information om de mätare som används vid utvärderingen. Samtidigt måste de vara relativt väl harmoniserade och jämförbara. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid insamlingen av uppgifterna.
Slutsatser
Också under den nu påbörjade programperioden har man noterat problem vid det praktiska genomförandet av strukturfonderna. Regionerna har i synnerhet förundrat sig över att programmen försenats och att bestämmelserna tolkas på olika sätt.
Då strukturfondsprogrammen genomförs bör de viktigaste kriterierna vara produktiviteten, det regionala mervärdet och kvaliteten. Dessutom bör målsättningarna och programmen för att uppnå dessa stämma väl överens med regionernas behov.
Landsbygdsutskottet vid parlamentet bör också ha andra uppgifter än att årligen godkänna de medel som beviljas. Utskottet bör aktivare delta i utvärderingen av strukturfondspolitiken. Utskottet måste gå in för att följa upp genomförandet av regionpolitiken också på andra sätt än genom budgetförfarandet eller rapporterna från Sammanhållningsfonden. Målet är att införa klara och öppna verksamhetsmodeller för att anskaffa information och planera uppföljning. Kommissionen måste bidra med tillräckligt med bakgrundsinformation och material till parlamentets uppföljningsarbete.
- [1] Beloppet för det första året under varje programperiod.