BETÄNKANDE om kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Utkast till gemensam rapport om social integration
(KOM(2001) 565 – C5‑0109/2002 – 2002/2051(COS))
30 april 2002
Utskottet för sysselsättning och socialfrågor
Föredragande: Ilda Figueiredo
PROTOKOLLSIDA
Med en skrivelse av den 12 oktober 2002 förelade kommissionen parlamentet kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Utkast till gemensam rapport om social integration (KOM(2001) 565 – 2002/2051(COS)).
Vid plenarsammanträdet den 11 mars 2002 tillkännagav talmannen att detta meddelande hänvisats till utskottet för sysselsättning och socialfrågor, som utsetts till ansvarigt utskott, och till utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott (och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor), som utsetts till rådgivande utskott (C5‑0109/2002).
Vid utskottssammanträdet den 23 oktober 2001 hade utskottet för sysselsättning och socialfrågor utsett Ilda Figueiredo till föredragande.
Vid utskottssammanträdena den 3 december 2001, 21-22 januari, 18 februari och 22‑23 april 2002 behandlade utskottet kommissionens meddelande och förslaget till betänkande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet förslaget till resolution med 20 röster för, 13 röster mot och 3 nedlagda röster.
Följande var närvarande vid omröstningen: Theodorus J.J. Bouwman (ordförande), Marie‑Hélène Gillig, Winfried Menrad och Marie-Thérèse Hermange (vice ordförande), Ilda Figueiredo (föredragande), Jan Andersson, Elspeth Attwooll, María Antonia Avilés Perea (suppleant för Raffaele Lombardo), Regina Bastos, Philip Bushill-Matthews, Alejandro Cercas, Luigi Cocilovo, Jillian Evans, Carlo Fatuzzo, Anne-Karin Glase, Richard Howitt (suppleant för Elisa Maria Damião), Stephen Hughes, Anne Elisabet Jensen (suppleant för Marco Formentini), Karin Jöns, Sylvia-Yvonne Kaufmann (suppleant för Sylviane H. Ainardi i enlighet med artikel 153.2 i arbetsordningen), Dieter-Lebrecht Koch (suppleant för Miet Smet), Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Jean Lambert, Elizabeth Lynne, Thomas Mann, Mario Mantovani, Claude Moraes, Manuel Pérez Álvarez, Bartho Pronk, Lennart Sacrédeus, Herman Schmid, Helle Thorning-Schmidt, Ieke van den Burg, Anne E.M. Van Lancker, Barbara Weiler och Sabine Zissener (suppleant för Mario Clemente Mastella).
Yttrandena från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor återges i detta betänkande.
Betänkandet ingavs den 30 april 2002.
Fristen för att inge ändringsförslag till detta betänkande kommer att anges i förslaget till föredragningslista för den sammanträdesperiod vid vilken betänkandet skall behandlas.
FÖRSLAG TILL RESOLUTION
Europaparlamentets resolution om kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Utkast till gemensam rapport om social integration (KOM(2001) 565 – C5‑0109/2002 – 2002/2051(COS))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av kommissionens meddelande (KOM(2001) 565 – C5‑0109/2002[1]),
– med beaktande av rådets och kommissionens gemensamma rapport om social integration (15223/2001[2]),
– med beaktande av artikel 47.1 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och socialfrågor yttrandena från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott och utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor (A5‑0158/2002),
– med beaktande av handlingsplattformen som antogs vid FN:s fjärde världskvinnokonferens i Peking 1995 och bl. a. de så kallade Peking+5‑rekommendationerna, som antogs vid det särskilda möte som FN:s generalförsamling höll i New York i juni 2000, och av följande skäl:
A. Vid Europeiska rådets möten i Lissabon, Nice och Stockholm enades medlemsstaterna om ett åtagande för att främja hållbar ekonomisk tillväxt och sysselsättning av god kvalitet i syfte att minska risken för fattigdom och social utslagning och stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen i unionen. Rådet fastslog även en ny öppen samordningsmetod, som främjar samarbete mellan medlemsstaterna när det gäller att minska den sociala utslagningen på områden som social trygghet, sysselsättning, yrkesutbildning, hälso- och sjukvård, bostäder och utbildning.
B. Vid rådet i Nice fastslogs gemensamma mål i kampen mot fattigdom och social utslagning, som medlemsstaterna skall vidareutveckla fr.o.m. 2001 inom ramen för tvååriga nationella handlingsplaner för att bekämpa fattigdom och social utslagning. Den europeiska sociala agendan erkänner socialpolitikens dubbla roll, dels som en produktiv kraft, dels som ett viktigt instrument för att minska ojämlikhet och främja integreringen och den sociala sammanhållningen.
C. Medlemsstaterna betonade också vikten av att integrera jämställdhetsfrågorna i alla åtgärder som syftar till att nå dessa mål.
D. I september 2001 kom Europaparlamentet och rådet överens om ett handlingsprogram för att främja samarbetet mellan medlemsstaterna i frågor som rör kampen mot social utslagning, vilket redan trätt i kraft. Tanken är också att ett årligt möte om social utslagning skall hållas.
E. Det första gemensamma rapporten om social integration är positiv, liksom definitionen av gemensamma indikatorer, viljan att stärka den statistiska apparaten och rådets uppmaning till kommissionen om att vartefter göra kandidatländerna delaktiga i denna process.
F. Yttranden från olika aktörer, bland annat företrädare för icke-statliga organisationer, Ekonomiska och sociala kommittén, EFS och nationella parlament bidrar positivt till att slutsatserna skall kunna påverka förberedelserna av en ny omgång nationella handlingsplaner för integrering.
G. I de nationella handlingsplanerna är fattigdomen i sin mest grundläggande och omedelbara form, som kan anses vara liktydig med ekonomisk fattigdom ofta en följd av att de som drabbats av den lider brist eller har det svårt inom områden såsom sysselsättning, utbildning och yrkesutbildning, kultur och tillgång till tjänster. Alternativt är den en följd av diskriminering på grundval av kön, ålder, fysisk kondition, nationalitet eller språk. På grund av detta måste det tas ett flerdimensionellt grepp på problematiken kring fattigdomen och den sociala utslagningen.
H. Gränsen för relativ ekonomisk fattigdom varierar mycket inom unionen.
I. Även under senare år har fattigdomen och den sociala utslagningen fortfarande legat på höga nivåer, fast Europeiska unionen har haft en tillväxttakt på 2,5 procent i medeltal av BNP. Om man utgår ifrån en definition av en inkomstgräns (60 procent av den nationella medianinkomsten), under vilken personer riskerar drabbas av fattigdom, så levde 18 procent av EU:s befolkning 1997 i hushåll där inkomsten understeg denna gräns.
J. De medlemsstater som har de mest utvecklade välfärdssystemen och höga sociala utgifter per capita har ofta lyckats bäst när det gäller att tillgodose grundläggande behov och hålla antalet personer i riskzonen för fattigdom under EU-genomsnittet.
K. Trots den komplexa analysen av sambandet mellan offentliga utgifter och socialt skydd å ena sidan, och den relativa fattigdomen å den andra skulle 41 procent av befolkningen i Europeiska unionen leva i relativ fattigdom utan de sociala transfereringarna, särskilt ålderspensionen, och denna procentsats skulle ändå bli 26 procent om vi inkluderade ålderspensionerna, men uteslöt andra sociala transfereringar från inkomsten.
L. Befolkningsutvecklingen i dag och i framtiden ställer krav på en anpassning av finansieringen av socialskyddssystemen. Då får det emellertid inte tummas på de grundläggande principer som systemen bygger på, framför allt inte principen om social solidaritet.
M. Det ökande antalet sysselsatta, framför allt bland kvinnor och äldre arbetstagare, är en väsentlig faktor för att trygga finansieringen av systemen för social trygghet i framtiden. En utbyggnad av barnomsorgen och andra omsorgsformer kan tillsammans med en modernisering av hur arbetet är organiserat i ansenlig grad bidra till att detta mål förverkligas.
N. De strukturförändringar som pågår i Europeiska unionen och de som förväntas inträffa kan göra de svagaste befolkningsgrupperna sårbara och skapa nya risker för diskriminering, social utslagning och främlingsfientlighet. Till dessa förändringar hör framför allt omvandlingen av arbetsmarknaden, avregleringarna, framför allt inom sektorn för offentliga tjänster, den nya informations- och kommunikationsteknikens mycket snabba tillväxt samt demografiska förändringar och ökad etnisk mångfald till följd av migration och rörlighet inom Europeiska unionen. Om de rätta åtgärderna vidtas kan emellertid strukturförändringarna inte bara ge upphov till riskmoment utan i vissa fall också föra med sig nya möjligheter till integration i samhället.
O. I den gemensamma rapporten medges det att ytterligare ansträngningar behövs för att införliva frågan om fattigdom och social utslagning i andra politikområden än bara social trygghet och socialförsäkringar.
P. Jämställdhetsperspektivet är svagt i flertalet av de nationella handlingsplanerna.
Q. Det finns särskilt utsatta grupper som är mest drabbade av fattigdom, i synnerhet de grupper som möter särskilda svårigheter att delta i det ekonomiska och sociala livet, såsom funktionshindrade personer och äldre personer som inte klara sig på egen hand, och för vilka de nationella handlingsplanerna identifierar en rad riskfaktorer som bidrar till att belysa problemets flerdimensionella natur, även om det varierar mycket i olika medlemsstater - i vissa fall är de inte bara orsaker utan också följder - varför det är viktigt att bryta den onda cirkeln av bestående fattigdom eller fattigdom som förs vidare från släktled till släktled och social utslagning.
R. Den ekonomiska och den monetära politiken (konkurrens-, jordbruks- och fiskepolitiken, stabilitetspaktens krav o.s.v.) bör tillsammans med socialpolitiken bilda en sammanhängande trekant. Varje politik bör bedömas med hänsyn till dess konsekvenser på det sociala området.
S. Funktionshindrade är en grupp som löper stor risk att drabbas av social utslagning. Samtidigt finns en brist på exakta uppgifter och gemensamma indikatorer för de funktionshindrades situation i de nationella handlingsplanerna.
T. Att kvinnorna är överrepresenterade bland de fattiga beror främst på kvinnors brist på ekonomiskt oberoende, den orättvisa fördelningen mellan kvinnor och män vad gäller betald anställning och obetalt hushållsarbete och omhändertagande.
U. Följande risker är de som oftast är aktuella: Att leva på låga/otillräckliga inkomster under lång tid, långvarig arbetslöshet, sysselsättning av dålig kvalitet och bristande yrkeserfarenhet, otillräcklig utbildning och analfabetism, uppväxt i sårbara familjer, handikapp, dålig hälsa, dåliga bostäder och bostadsbrist, boende i eftersatta områden, invandring, rasism och diskriminering.
V. De åtta grundutmaningarna som har identifierats är
- -utveckla en arbetsmarknad för alla och verka för sysselsättning som en rättighet och möjlighet för alla,
- -garantera en tillräcklig inkomst och resurser för ett människovärdigt liv,
- -hantera risken att vissa missgynnas i utbildningen,
- -bevara familjesolidariteten och skydda barnens rättigheter,
- -se till att alla har ett fullgott boende,
- -garantera lika tillgång till tjänster av god kvalitet (inom hälso- och sjukvård, transport, sociala tjänster, omvårdnad, kultur, fritid, rättsväsende),
- -förbättra tillhandahållandet av tjänster,
- -förnya eftersatta områden.
W. Parlamentet anser att allmän och kostnadsfri utbildning är en förutsättning för att ingen skall uteslutas.
1. Europaparlamentet understryker att ett främjande av hög sysselsättningsnivå och socialt skydd, en högre livskvalitet och ekonomisk och social sammanhållning måste prioriteras i Europeiska unionen och att det är fundamentalt för att minska och förebygga fattigdom och social utslagning; anser att verkliga möjligheter till att arbeta, att ha ett arbete, är det bästa sättet för att skapa integration och den bästa åtgärden för att kämpa mot social utslagning; anser att medlemsstaterna måste införa betydande förbättringar för omfördelning av resurser och möjligheter i samhället så att en social integrering och allas deltagande och tillvaratagande av sina grundläggande rättigheter kan garanteras.
2. Europaparlamentet betonar att den gemensamma utmaningen som väntar unionens och de olika regeringarnas politiska arbete är att se till att de grundläggande system som fördelar möjligheter och resurser – arbetsmarknaden, skattesystemen, de sociala trygghetssystemen, systemen för utbildning, yrkesutbildning, boende, hälso- och sjukvård och andra tjänster ‑ blir tillräckligt generella för att kunna tillgodose behoven för dem som löper störst risk att drabbas av fattigdom och social utslagning, nämligen äldre personer, funktionshindrade, arbetslösa, invandrare med flera och framför allt barn i regioner och socialgrupper där fattigdomen är endemisk eftersom det inte finns några sektorsövergripande sätt att åtgärda den och överlag de svagaste och mest sårbara grupperna och ge dem tillgång till grundläggande rättigheter,
3. Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att man ser till den allmänna nyttan i åtgärderna för att förebygga och bekämpa social utslagning i utbildningsväsendet och kulturlivet, t.ex. när det gäller livslångt lärande, språkutbildning, användande av ny teknik samt projekt för utbildning i konst och bildkonst för alla och i synnerhet för missgynnade grupper.
4. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ge alla barn allmänt tillgänglig, kostnadsfri och obligatorisk skolgång under minst tolv års tid. Parlamentet anser att utbildningsväsendet inte bör ge ungdomarna enbart baskunskaper, bland annat digital kompetens, utan även en djupare förståelse för samhället som kan göra dem till medvetna aktörer i den sociala utvecklingen.
5. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stärka och utvidga de framgångsrika pilotprojekt som syftar till att bekämpa analfabetism samt att se till att människor behärskar sitt modersmål och lär sig andra språk.
6. Med tanke på det stora antalet arbetslösa bland de ungdomar som hoppar av skolan uppmanar Europaparlamentet kommissionen att stödja de skolor som ger möjlighet till en andra chans.
7. Mot bakgrund av att en överväldigande majoritet av invandrarna är funktionella analfabeter i mottagarlandets huvudspråk uppmanar Europaparlamentet kommissionen och medlemsstaterna att skapa särskilda utbildningsprogram för invandrare.
8. Europaparlamentet understryker vikten av att systemen för social trygghet moderniseras för att de skall kunna hantera traditionella och nya risker för fattigdom och social utslagning. Parlamentet framhäver också vikten av att det utformas och genomförs åtgärder, bland annat i form av sociala förmåner, för ensamma mödrar så att de skall få bättre möjligheter till inkomster och till återinsättning på arbetsmarknaden.
9. Europaparlamentet understryker betydelsen av de åtta grundutmaningarna som behandlas i den gemensamma rapporten om de nationella handlingsplanerna och vädjar om ett grundligare förfarande för information, samråd och deltagande vid utarbetandet, uppföljningen och utvärderingen av dessa nationella, regionala och lokala handlingsplaner, genom att inte bara engagera nationella, utan också regionala och lokala institutioner, icke-statliga organisationer, arbetsmarknadens parter och ekonomiska aktörer samt organ som representerar socialt utslagna personer eller dem som riskerar att bli det; riktar i synnerhet uppmärksamhet på behovet att också involvera medlemsstaternas parlament och regionala församlingar i utformningen, uppföljningen och utvärderingen av de nationella handlingsplanerna för social integrering.
10. Europaparlamentet välkomnar att rådet (sysselsättning och sociala frågor) den 3 december 2001 godkänt en uppsättning på 18 indikatorer som hänför sig till inkomster, tillträde till arbetsmarknaden, hälsa och uppfostran; uppmanar medlemsstaterna att arbeta för att det skall kunna införas indikatorer också inom andra områden av politiken, såsom bostadspolitiken; uppmanar rådet och kommissionen att i samverkan med Europaparlamentet ytterligare konkret gestalta dessa förslag.
11. Europaparlamentet anser att den öppna samordningsmetoden måste inbegripa större öppenhet vid involverandet av lokala och regionala myndigheter, arbetsmarknadens parter och säkerställandet av en bred offentlig debatt på nationell nivå för ett verkligt utbyte av bästa praxis.
12. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sin syntesrapport inför Europeiska rådets vårtoppmöte 2003 och vid uppställandet av strukturella indikatorer låta den sociala sammanhållningen bättre komma fram; uppmanar kommissionen och rådet att vid förberedelserna inför vårtoppmötet 2003 utarbeta en rapport om fattigdomen i unionen och kandidatmedlemsstaterna.
13. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att tillsammans med Europaparlamentet förhandla fram ett interinstitutionellt avtal om den öppna samordningsmetoden som syftar till att engagera parlamentet till fullo vad gäller den öppna samordningen.
14. Europaparlamentet betonar behovet av en integrerad och flerdimensionell strategi, med utgångspunkt från de mål som fastslogs i Nice för att se till att det uppstår ett mervärde vid kampen mot fattigdom och social utslagning, med en tydlig prioritering, specifik målsättning och adekvata politiska åtgärder, följt av motsvarande budgetanslag.
15. Europaparlamentet understryker betydelsen av att tillämpa det gemensamma handlingsprogrammet för att främja medlemsstaternas samarbete i frågor som rör fattigdom och social utslagning, bland annat genom att hålla ett årligt möte om social utslagning, använda programmets stöd för utbyte av god praxis och nytänkande, samt förstärka de statistiska uppgifterna och nätverket av nationella observationscentra.
16. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att oavsett nationell politisk och administrativ struktur se till att strategierna genomförs så nära individen som möjligt och att klara gränser för ansvaret dras mellan olika befogenhetsnivåer.
17. Europaparlamentet betonar att de politiska åtgärder som fordras för att öka den sociala integrationen bör utformas och genomföras så nära de berörda människorna som möjligt.
18. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ta fram metoder för att bedöma vilka effekter allmänna strategier om fattigdom och social utslagning har,
19. Europaparlamentet vädjar om att de strukturförändringar som pågår och andra som förbereds bör uppmärksammas noga, inklusive anslutningen av kandidatländer i vilka nya former av fattigdom riskerar att uppstå som en konsekvens av industriella omstruktureringar och utvecklingen av en konkurrensbaserad ekonomi, vilket i första hand kräver insatser för långtidsarbetslösa, förtidspensionärer och andra personer som saknar möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.
20. Europaparlamentet betonar att de nationella handlingsplanerna måste ha ett förebyggande angreppssätt där man anlägger en helhetssyn genom att olika politikområden kopplas ihop och samordnas.
21. Europaparlamentet anser det nödvändigt att medlemsstaterna inför integrationsstrategier som till fullo utforskar de möjligheter som olika informations- och kommunikationsteknologier erbjuder för ge tillgång till mer kvalificerade arbetstillfällen och att de skapar nya tjänster riktade mot särskilt utvalda grupper i syfte att ge dem möjlighet att åtnjuta de ekonomiska och sociala möjligheter som olika informations- och kommunikationsteknologier erbjuder.
22. Europaparlamentet poängterar att strategin mot fattigdom och social utslagning måste ägna särskild uppmärksamhet åt situationen för kvinnor och barn och i första hand koncentrera sig på att främja en högre levnadsstandard för de utsatta grupper som är hårdast drabbade av fattigdom och löper största risken för social utslagning, varvid det måste tas hänsyn till deras erfarenheter. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att exempel på god praxis ges spridning, åtföljda av inslag ur de sammanhang de ingår i samt av utvärderingar, så att dialogen mellan aktörerna i olika länder skall kunna underlättas, liksom också arbetet med att konkret förbättra tillämpad praxis.
23. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda en ingående undersökning om kvinnors ekonomiska oberoende och självständighet - i synnerhet för kvinnor med försörjningsansvar - inom Europeiska unionen, i vilken hänsyn tas till de olika typer av hushåll som kvinnor ingår i och de olika faserna i deras liv.
24. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införliva arbetsfördelningen mellan kvinnor och män som en oberoende nyckelfaktor i sitt analytiska ramverk för policyprogrammet för social integration och att i sina huvudmål inkludera det ekonomiska oberoendet för kvinnor, framför allt kvinnor med försörjningsansvar.
25. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inte bara införliva könsperspektivet i sin politik och sina program och att utarbeta könsspecifik information, utan att också prioritera främjandet av kvinnors ekonomiska oberoende i sin politiska strategi för social integration och att rapportera om vilka framsteg som görs i detta avseende.
26. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja förenandet av arbete och familjeliv på ett sådant sätt att kvinnor får möjlighet till hållbara inkomster som garanterar dem ekonomiskt oberoende och självständig social trygghet.
27. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att även vidta åtgärder för att förbättra den sociala infrastrukturen, t.ex. när det gäller barnomsorg, frivilligt arbete och kollektivtrafik på landsbygden, för att underlätta för kvinnor att kombinera arbete och familjeliv.
28. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att integrera kampen mot våld mot kvinnor och skyddet för deras reproduktiva och sexuella rättigheter i de politiska strategierna för social integration, eftersom det är viktiga faktorer som stöder kvinnors självförtroende och självständighet.
29. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja lika behandling för arbetstagare vilkas situation på arbetsmarknaden är osäker och ”otypisk”.
30. Europaparlamentet betonar vikten av att kandidatländerna så snart som möjligt görs delaktiga i strategin för social integration och att de utformar egna nationella handlingsplaner i syfte att öka den sociala integrationen.
31. Europaparlamentet ber om särskild uppmärksamhet för de olika riskfaktorer som de nationella handlingsplanerna har definierat och som bidrar till att belysa fattigdomens och den sociala utslagningens flerdimensionella betydelse, som inte begränsar sig till frågan om tillträde till arbetsmarknaden, utan även gäller utbildning, hälsa och deltagande i beslutsfattande.
32. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sina nationella handlingsplaner ha ett heltäckande synsätt, göra tydliga prioriteringar, dra tydliga gränser mellan nationella, regionala och lokala myndigheters befogenheter och fastställa långsiktiga kvantifierade mål.
33. Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att ta fram indikatorer för att mäta förändringar i vardagslivet för de personer inom alla samhällsklasser och åldersgrupper som lever i fattigdom samt sådana indikatorer som kan tjäna som grund för en dynamisk analys av hur människor sjunker ner i fattigdom eller tar sig ur den, för att det därigenom skall bli möjligt, inte bara att iaktta händelseutvecklingen i socialt hänseende i de olika EU-länderna och så småningom också i kandidatländerna, utan också att varna för och övervaka sociala utvecklingstendenser som leder till fattigdom och social utslagning. Parlamentet uppmanar också med bestämdhet kommissionen och medlemsstaterna att utveckla och tillämpa könsrelevanta indikatorer på fattigdom, d.v.s. att inte endast uppskatta hushållens inkomster utan även på ett lämpligt sätt ta fasta på att medlemmarna i ett hushåll har olika inkomster.
34. Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att bedöma vilka möjliga konsekvenser som den ekonomiska och monetära politiken – inklusive stabilitetspakten – kan få på olika sociala områden (sysselsättning, fattigdom och social utslagning, lika rättigheter och möjligheter o.s.v.) med hänsyn till politikens förenlighet med de sociala målsättningar som vid upprepade tillfällen har fastställts vid Europeiska rådets möten; bekräftar ånyo att utöver den viktiga roll som strukturfonderna spelar for sammanhållningspolitiken är det nödvändigt att kravet på större ekonomisk och social sammanhållning uppmärksammas vid samtliga beslut som berör gemenskapens olika politikområden.
35. Europaparlamentet uppmanar kommittén för social trygghet att under 2002 för rådet lägga fram gemensamma indikatorer som visar på de olika formerna för och omfattningen av social utslagning, t.ex. kvalitet på och tillgång till hälsa, utbildning och bostäder samt vilka könsskillnader som finns.
36. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i den årliga gemensamma rapporten om social integration ta med en bedömning av vilken effektivitet och verkan de strategier för att bekämpa fattigdom som redan finns i medlemsstaterna har haft.
37. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas parlament.
MOTIVERING
I - Inledning
Vid Europeiska rådets möten i Lissabon (mars 2000), Nice (december 2000) och Stockholm (juli 2001) enades medlemsstaterna om ett åtagande för att främja hållbar ekonomisk tillväxt och sysselsättning av god kvalitet i syfte att minska risken för fattigdom och social utslagning och stärka den sociala sammanhållningen i unionen mellan 2001 och 2010.
Med en ny öppen samordningsmetod, som främjar samarbete mellan medlemsstaterna när det gäller att minska den sociala utslagningen genom politiska åtgärder på områden som social trygghet, sysselsättning, hälso- och sjukvård, bostäder och utbildning som utgångspunkt, fastslog Europeiska rådet i Nice följande gemensamma mål i kampen mot fattigdom och social utslagning:
- främja deltagande på arbetsmarknaden och tillgång till resurser, rättigheter, varor och tjänster för alla,
- förebygga risker för utslagning,
- agera för de mest utsatta,
- mobilisera alla relevanta aktörer.
Vid rådet fastslogs också att dessa mål skulle vidareutvecklas av medlemsstaterna fr.o.m. 2001 inom ramen för tvååriga nationella handlingsplaner för att bekämpa fattigdom och social utslagning, då betydelsen att integrera jämställdhet mellan män och kvinnor i alla åtgärder som syftar till att nå dessa mål framhävdes.
Den europeiska sociala agendan som erkänner socialpolitikens dubbla roll antogs också – som en produktiv kraft och som ett viktigt instrument för att minska ojämlikhet och främja den sociala sammanhållningen – vilken, som Europaparlamentet framhållit, bör förverkligas snabbare.
I september 2001 nådde Europaparlamentet och rådet en överenskommelse om ett gemensamt handlingsprogram för att främja samarbete mellan medlemsstater för att minska den sociala utslagningen, då ett årligt möte om social utslagning tänker hållas, organiserat i nära samarbete med rådets ordförandeskap och planerat i samråd med alla berörda parter: bland annat arbetsmarknadens parter, företrädare för icke-statliga organisationer med erfarenhet på detta område och företrädare för Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.
Enligt detta gemensamma program skall kommissionen i sin årsrapport lämna en redogörelse i samband med Europeiska rådets vårmöte, då parlamentet skall uttala sig om huruvida den bedrivna politiken har tagit hänsyn till den sociala sammanhållningen och om uppnådda framsteg inom ramen för detta program.
Beslutet i Laeken om att ordna ett toppmöte i sociala frågor före Europeiska rådets vårmöte var också betydelsefullt, liksom definitionen av en rad gemensamma indikatorer, beslutsamheten om att det är nödvändigt att förbättra statistiken och uppmaningen riktad till kommissionen om att vartefter göra kandidatländerna delaktiga i denna process.
II - Gemensam rapport om social integration
Den gemensamma rapporten om social integration syftar till att identifiera god praxis och nytänkande av gemensamt intresse för kampen mot fattigdom och social utslagning, med utgångspunkt i det förslag som kommissionen lade fram i oktober 2001 om en analys av de femton medlemsstaternas nationella handlingsplaner för social integrering.
Kommissionen understryker i rapporten att ordet ”fattigdom” och uttrycket ”social utslagning” syftar på förhållanden då personer är förhindrade att delta i det ekonomiska och sociala livet och samhällslivet fullständigt, och/eller då tillgången till inkomster och andra resurser (personliga, familjära, sociala och kulturella) är så otillräcklig att det utestänger dem från en sådan livsföring som anses vara dräglig av det samhälle de lever i. Under sådana förhållanden är människor ofta berövade möjligheten att tillvarata alla sina rättigheter.
Medlemsstaternas varierande socialpolitiska system gjorde att de fick utforma sina handlingsplaner olika. Även om alla inte är lika grundliga, konstaterar de ofta att den ekonomiska fattigdomen följs av andra former av brister på områden som sysselsättning, bostäder, hälso- och sjukvård, utbildning, kultur, tillgång till tjänster, och man hänvisar i allmänhet till att fattigdom och social utslagning bör definieras i flera dimensioner.
Vid en generell analys av förhållandena framgår det att fattigdomen och den sociala utslagningen fortfarande har legat på höga nivåer under de senaste åren, fast Europeiska unionen har haft en tillväxttakt i medeltal om 2,5 procent av BNP. Om man utgår ifrån en definition av en inkomstgräns (60 procent av den nationella medianinkomsten[1]), under vilken personer lever i relativ fattigdom, så levde ungefär 18 procent av EU:s befolkning 1997 i hushåll där inkomsten understeg denna gräns, en procentsats som påminner om den från 1995, med den graverande omständigheten att denna gräns varierar mellan 12 060 euro i Luxemburg och endast 2 870 euro i Portugal. Detta innebär att fattigdom drabbar fler än 60 miljoner människor, av vilka hälften levde under den refererade gränsen i tre år i följd (1995-1997), en situation som är särskilt allvarlig i vissa medlemsstater.
Trots att det är komplicerat att analysera sambandet mellan offentliga utgifter, socialt skyddsnät och relativ fattigdom, framgår det att den lägsta fattigdomsnivån finns i Danmark (8 procent), Finland (9 procent), Luxemburg och Sverige (12 procent), Österrike och Nederländerna (13 procent) och Tyskland (14 procent), länder med de högsta offentliga utgifterna per capita för socialt skydd, vilket är mycket högre än medeltalet för unionen, samtidigt som den högsta fattigdomsnivån konstaterades i Portugal (23 procent), Förenade kungariket och Grekland (22 procent), Irland (20 procent), Spanien och Italien (19 procent), där de offentliga utgifterna per capita för socialt skydd i allmänhet är lägre än medeltalet.
Utan de sociala transfereringarna, särskilt ålderspensionen, skulle 41 procent av befolkningen i Europeiska unionen leva i relativ fattigdom. Denna procentsats skulle ligga på 26 procent om inga andra inkomster från sociala transfereringar än ålderspensioner inkluderades.
De strukturförändringar som nu pågår och de som planeras i Europeiska unionen ger upphov till nya risker för diskriminering, social utslagning och ökad rasism och främlingsfientlighet, av vilka förändringar på arbetsmarknaden kan framhållas, liksom risker till följd av den nya liberaliseringsvågen, särskilt inom den offentliga sektorn, den mycket snabba utvecklingen av nya informations- och kommunikationsteknologier, de demografiska förändringarna, förändringar i hushållens struktur och mans- och kvinnorollen och ökad etnisk, kulturell och religiös mångfald till följd av de stora internationella migrationsflödena och den ökade rörligheten inom Europeiska unionen.
Det finns särskilt utsatta grupper som drabbas mest av fattigdom, bland annat arbetslösa, personer som lever i industriområden som är på nedgång och i vissa landsbygdsområden, ensamstående i storstadsområden, särskilt äldre kvinnor, ensamstående föräldrar (där kvinnor dominerar), barnrika familjer, invandrare, flyktingar, alkoholister och narkomaner, då barn, funktionshindrade och ungdomar kräver särskild uppmärksamhet, där de senares arbetslöshet ligger på 16 procent, dvs. nästan dubbelt så hög som medeltalet i unionen.
De nationella handlingsplanerna identifierar en rad riskfaktorer som bidrar till att belysa problemets flerdimensionella natur, eftersom det är på grund av en kombination av dessa risker som personer – vuxna och barn – drabbas av fattigdom och social utslagning, även om det varierar mycket i olika medlemsstater och i vissa fall är de inte bara orsaker utan också följder, varför det är viktigt att bryta den onda cirkeln av fattigdom och social utslagning.
Följande risker är de som oftast är aktuella: Att leva på låga/otillräckliga inkomster under lång tid, långvarig arbetslöshet, sysselsättning av dålig kvalitet och bristande yrkeserfarenhet, otillräcklig utbildning och analfabetism, uppväxt i sårbara familjer, funktionshinder, dålig hälsa, dåliga bostäder och bostadsbrist, att leva i eftersatta områden, invandring, rasism och diskriminering.
Vid analysen av rapporten, de nationella handlingsplanernas förslag, metoder och förfaranden och faktiskt genomförbara eller redan genomförda åtgärder, med utgångspunkt från de fyra mål som fastslogs i Nice, har strävan varit att ta del av yttranden från så många parter som möjligt.
Utskottet för sysselsättning och socialfrågor har därför vidtalat företrädare för icke-statliga organisationer, Ekonomiska och sociala kommittén och EFS, och anordnat en debatt i med företrädare för nationella parlament. Yttranden har inhämtats från olika organisationer, bland annat: Feantsa, European Women’s Lobby, EAPN[2], Ferpa, Quart Monde och Euronet, i hopp om att slutsatserna skall kunna påverka en andra omgång handlingsplaner.
De varningssignaler som några ledamöter i nationella parlament gett om initiativ som håller på att förberedas i deras respektive länder som syftar till att minska det nuvarande sociala skyddets nivå, regeringarnas knapphändiga information, den bristfälliga dialogen och deltagandet hos olika institutioner och organisationer som ägnar sig åt personer som lever i eller hotas av fattigdom och social utslagning och det dåliga ekonomiska underlaget för de åtgärder som har föreslagits av respektive lands handlingsplan förtjänar särskild uppmärksamhet.
Det underströks också att den gemensamma utmaningen som väntar unionens och de olika regeringarnas politiska arbete är att se till att de grundläggande system som fördelar möjligheter och resurser – arbetsmarknaden, skattesystemet, de sociala trygghetssystemen, systemen för utbildning, boende, hälso- och sjukvård och andra tjänster ‑ blir tillräckligt generella, inom ramen för strukturförändringarna, för att kunna tillgodose behoven för dem som löper störst risk att drabbas av fattigdom och social utslagning och ge dem tillgång till grundläggande rättigheter.
Särskild betydelse lades vid att de åtta grundutmaningarna som har identifierats i den gemensamma rapporten om de nationella handlingsplanerna skulle uppfyllas:
- Utveckla en arbetsmarknad för alla och verka för sysselsättning som en rättighet och möjlighet för alla.
- Garantera en tillräcklig inkomst och resurser för ett människovärdigt liv.
- Motverka risken att vissa missgynnas i utbildningen.
- Bevara familjesolidariteten och skydda barnens rättigheter.
- Se till att alla har ett fullgott boende.
- Garantera lika tillgång till tjänster av god kvalitet (inom hälso- och sjukvård, transport, sociala tjänster, omvårdnad, kultur, fritid, rättsväsende).
- Förbättra tillhandahållandet av tjänster.
- Förnya eftersatta områden.
Behovet av en integrerad och flerdimensionell strategi underströks, med de mål som fastslogs i Nice som utgångspunkt, för att se till att det uppstår ett mervärde vid kampen mot fattigdom och social utslagning. Detta innebär, oberoende av de specifika förhållandena i varje enskild medlemsstat, att särskild uppmärksamhet måste ägnas tydliga prioriteringar, specifika målsättningar och en adekvat förd politik och nödvändiga åtgärder, med tillräckliga budgetanslag, vid utformandet av nationella handlingsplaner.
Slutligen lades särskild vikt vid att tillämpa det gemensamma handlingsprogrammet för att främja medlemsstaternas samarbete i frågor som rör fattigdom och social utslagning, trots deras kända brister, bland annat genom att anordna ett årligt möte om social utslagning, använda programmet stöd för utbyte av god praxis och nytänkande, samt förbättra statistiken så att EU:s strategi för att bekämpa fattigdom och social utslagning följs upp kontinuerligt.
YTTRANDE FRÅN UTSKOTTET FÖR KULTUR, UNGDOMSFRÅGOR, UTBILDNING, MEDIER OCH IDROTT
18 april 2002
till utskottet för sysselsättning och socialfrågor
över kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Utkast till gemensam rapport om social integration
(KOM(2001) 565 – C5-0109/2002–2002/2051(COS))
Föredragande: Konstantinos Alyssandrakis
ÄRENDETS GÅNG
Vid utskottssammanträdet den 12 december 2001 utsåg utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott Konstantinos Alyssandrakis till föredragande.
Vid utskottssammanträdena den 25 mars och 17 april 2002 behandlade utskottet förslaget till yttrande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet enhälligt nedanstående slutsatser.
Följande ledamöter var närvarande vid omröstningen: Michel Rocard (ordförande), Vasco Graça Moura (vice ordförande), Mario Mauro(vice ordförande), Theresa Zabell(vice ordförande), Konstantinos Alyssandrakis (föredragande för yttrande), Alexandros Alavanos, Ole Andreasen (suppleant för Marieke Sanders-ten Holte), Pedro Aparicio Sánchez, Christopher J.P. Beazley, Giuseppe Brienza (suppleant för Francis Decourrière), Christine de Veyrac (suppleant för Marielle de Sarnez), Geneviève Fraisse, Maria Martens, Pietro-Paolo Mennea, Domenico Mennitti, Juan Ojeda Sanz, Barbara O'Toole, Christa Prets, Giorgio Ruffolo, Gianni Vattimo, Stavros Xarchakos, Sabine Zissener och Myrsini Zorba (suppleant för Lissy Gröner).
KORTFATTAD MOTIVERING
Kommissionens meddelande är ett politiskt dokument om fattigdom och social utslagning. Detta förslag till gemensam rapport faller inom ramen för den strategi som utarbetades vid toppmötena i Lissabon, Stockholm och Nice och antogs av rådet under det belgiska ordförandeskapet. Syftet med förslaget är huvudsakligen att skapa ökad social sammanhållning under åren 2001–2010 genom åtgärder såväl på EU-nivå som på nationell, regional och lokal nivå inom områden såsom sysselsättning, bostäder, hälso- och sjukvård, utbildning, kultur m.m. I meddelandet nämns det oroväckande faktum att även om EU:s BNP ökat med 2,5 procent under de senaste åren har fattigdomen och den sociala utslagningen inte minskat, utan 60 miljoner människor lever ännu under fattigdomsgränsen.
En sådan strategi behöver i regel inte vare sig byråkrati eller retorik. Den bör bygga på
- en djup och ingående analys av orsakerna till social utslagning,
- konkreta åtgärder som så småningom kan utrota orsakerna till utslagning,
- de berörda samhällsgruppernas och aktörernas, allmänhetens och hela samhällets aktiva medverkan,
- en ämnesövergripande och tvärvetenskaplig strategi,
- ett nyskapande samarbete mellan nationella, regionala och lokala förvaltningar.
Det är viktigt att fastställa en strategi på lång sikt som på grundval av gemensamma och delade kriterier kan få betydande och långvariga effekter. Pilotåtgärderna och utbytet av bra lösningar är användbara verktyg, men otillräckliga. Den nuvarande processen måste påskyndas, eftersom den visat sig vara alltför långsam och otillräcklig i förhållande till den pågående samhällsutvecklingen. Detta bör ske genom en ökad mobilisering av allmänheten.
För utskottets vidkommande är utbildning givetvis mycket viktigt för integreringen och den sociala integrationen, men även kulturella aspekter i dess vida bemärkelse kan spela en betydande roll för att förhindra social utslagning. Det är av yttersta vikt att utbildningen inte enbart förser ungdomar med grundläggande kunskaper, utan även ger dem en fullständig förståelse för naturen och samhället som kan göra dem till medvetna aktörer i den sociala utvecklingen. Det är också viktigt att notera att utbildning i sig inte räcker för att säkra social integration, såvida den inte åtföljs av åtgärder som garanterar heltidssysselsättning och fast anställning åt alla.
Även inom kultur och utbildning är det dock avgörande att nå ett brett samförstånd om hur målen skall definieras, som stämmer överens med de berördas faktiska behov och inte bara utgår ifrån kraven på ekonomisk konkurrenskraft. I detta sammanhang måste utbildningsväsendets och kulturens allmännyttiga uppdrag säkras och stärkas. Framför allt måste det finnas en allmän, kostnadsfri och obligatorisk grundläggande utbildning i minst tolv år för alla barn, samt allmän och kostnadsfri högre utbildning.
SLUTSATSER
Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott uppmanar utskottet för sysselsättning och socialfrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:
1. Europaparlamentet anser att kampen mot social utslagning bör grunda sig på en djup och ingående analys av orsakerna till utslagningen.
2. Europaparlamentet anser att kampen mot social utslagning kräver konkreta åtgärder inom alla områden där man kunnat konstatera eller där man misstänker att denna typ av utslagning förekommer.
3. Europaparlamentet menar att utbildning, kultur och idrott är viktiga för den sociala integrationen.
4. Europaparlamentet anser att allmän och kostnadsfri utbildning är en förutsättning för att ingen skall uteslutas.
5. Inom ramen för de särskilda åtgärderna för att bekämpa och förebygga social utslagning anser Europaparlamentet att direkt utbyte av erfarenheter bör uppmuntras eftersom det kan bidra till eftertanke och bättre förståelse för strukturförändringarna i dagens samhälle.
6. Europaparlamentet anser att det är nödvändigt att man ser till den allmänna nyttan i åtgärderna för att förebygga och bekämpa social utslagning i utbildningsväsendet och kulturlivet, t.ex. när det gäller livslångt lärande, språkutbildning, användande av ny teknik samt projekt för utbildning i konst och bildkonst för alla och i synnerhet för missgynnade grupper.
7. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ge alla barn allmänt tillgänglig, kostnadsfri och obligatorisk skolgång under minst tolv års tid. Parlamentet anser att utbildningsväsendet inte bör ge ungdomarna enbart baskunskaper, bland annat digital kompetens, utan även en djupare förståelse för samhället som kan göra dem till medvetna aktörer i den sociala utvecklingen.
8. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inom ramen för utbildningen också fästa vederbörlig vikt vid idrott i alla dess former eftersom idrotten är ett effektivt medel för att främja social integration.
9. Europaparlamentet anser att allmänheten och de aktörer som deltar i den allmänna strategin för att bekämpa utslagning i stor utsträckning bör medverka i de konkreta åtgärderna, samtidigt som man upprättar smidiga förvaltningssystem och effektiva instrument för demokratisk kontroll.
10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att stärka och utvidga de framgångsrika pilotprojekt som syftar till att bekämpa analfabetism samt att se till att människor behärskar sitt modersmål och lär sig andra språk.
11. Med tanke på det stora antalet arbetslösa bland de ungdomar som hoppar av skolan uppmanar Europaparlamentet kommissionen att stödja de skolor som ger möjlighet till en andra chans.
12. Mot bakgrund av att en överväldigande majoritet av invandrarna är funktionella analfabeter i mottagarlandets huvudspråk uppmanar parlamentet kommissionen och medlemsstaterna att skapa särskilda utbildningsprogram för invandrare.
YTTRANDE FRÅN UTSKOTTET FÖR KVINNORS RÄTTIGHETER OCH JÄMSTÄLLDHETSFRÅGOR
11 mars 2002
till utskottet för sysselsättning och socialfrågor
över kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Utkast till gemensam rapport om social integration
KOM (2001) 565 – C5-0109/2002 - 2002/2051(COS)
Föredragande: Joke Swiebel
ÄRENDETS GÅNG
Vid utskottssammanträdet den 22 januari 2002 utsåg utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor Joke Swiebel till föredragande.
Vid utskottssammanträdet den 25-26 februari 2002 behandlade utskottet förslaget till yttrande.
Vid detta sammanträde godkände utskottet enhälligt nedanstående slutsatser.
Följande ledamöter var närvarande vid omröstningen: Anna Karamanou (ordförande), Jillian Evans (vice ordförande), Joke Swiebel (föredragande), María Antonia Avilés Perea, Regina Bastos, Lone Dybkjær, Fiorella Ghilardotti, Lissy Gröner, Heidi Anneli Hautala, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Maria Martens, Amalia Sartori, Miet Smet, Patsy Sörensen, Helena Torres Marques, Feleknas Uca och Ilda Figueiredo.
KORTFATTAD MOTIVERING
Kommissionen måste berömmas för detta första övergripande policydokument om fattigdom och social utslagning. Det belyser med rätta att deltagande på arbetsmarknaden är den absolut viktigaste strategin för att övervinna fattigdom och utslagning.
Denna politiska strategi är särskilt relevant för kvinnor, som i allmänhet tenderar att vara underrepresenterade och diskriminerade på arbetsmarknaden. I rapporten betonas även socialpolitikens dubbla roll: den främjar inte bara social sammanhållning utan har även en produktiv sida. Genom att främja missgynnade gruppers produktivitet och försörjningsförmåga främjar man deras ekonomiska oberoende. Detta har en gynnsam effekt på de offentliga budgetarna och bidrar till välstånd och ekonomisk tillväxt.
Kommissionen har gjort ett lovvärt försök att integrera jämställdhetsperspektivet i rapporten. Men man kan ifrågasätta om försöket har tänkts igenom ordentligt och om det återspeglar de erfarenheter som har gjorts och den kunskap som finns på området.
I linje med den europeiska sysselsättningsstrategin omfattar målen i denna rapport sysselsättning för alla kvinnor och män samt främjande av förenandet av arbete och familjeliv (s. 28 i den svenska versionen). I rapporten nämns emellertid inte att det är den orättvisa fördelningen mellan kvinnor och män i fråga om betald anställning och obetalt hushållsarbete och omhändertagande som är huvudorsaken till kvinnors överrepresentation bland fattiga människor. Fattigdomen bland kvinnor har ett direkt samband med att de saknar ekonomiska möjligheter och oberoende. Kvinnors ekonomiska oberoende måste främjas genom yrkesarbete som ger dem själva och dem de försörjer en fast inkomst. En avgörande faktor i utrotandet av fattigdom är därför att stärka kvinnornas ställning.
Detta är ingen teoretisk finslipning som gjorts för syns skull. Den omnämnda strategin[1] får följande logiska konsekvenser:
För det första bör könsfördelningen vad gäller roller och uppgifter i samhället tas upp i förteckningen över de grundläggande system som fördelar möjligheter och resurser. Det behövs en könsanalys av vilka fördelningseffekter som arbetsmarknaden, skattesystemet, socialförsäkringssystemet, utbildningssystemet, bostadspolitiken etc. har på fattigdomen, men först och främst måste man se själva ”genussystemet”[2] (som antingen vidmakthålls eller ifrågasätts av staten) som en avgörande faktor vad gäller fattigdomen bland kvinnor.
För det andra är de fattigdomsindikatorer som används här – om man ser dem från genussynpunkt – ovidkommande eller felaktiga. Den ”relativa fattigdomen”, som definieras som andelen individer som lever i hushåll där inkomsten är under 60 procent av den nationella medianinkomsten, tar inte hänsyn till resurs- och maktfördelningen inom familjen. Som en
logisk konsekvens av denna felaktiga strategi verkar den totala fattigdomsklyftan mellan könen liten[3]. All politisk uppmärksamhet riktas därför på fattigdomsklyftor mellan könen, som faktiskt blir synliga genom den här strategin, d.v.s. den relativa fattigdomen bland äldre kvinnor som lever ensamma och ensamstående mammor. Åtgärder riktade till dessa grupper är kanske berättigade ur social synvinkel, men är helt verkningslösa. Den verkliga orsaken till den relativt stora fattigdomen bland ensamstående mammor och äldre kvinnor är att de alltid har saknat ekonomiska möjligheter och oberoende, särskilt som gifta.
För det tredje, är strategin att främja kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och förena arbete och familjeliv bara halva svaret när det handlar om att bekämpa fattigdom bland kvinnor. Kvinnors deltagande på arbetsmarknaden bör ger dem fasta inkomster, som stöder deras självständighet och förmåga. Policypaket, som lägger alltför stor tonvikt på deltidsarbete och ledighet kan få motsatt verkan när det gäller att stödja kvinnors inkomstmöjligheter under en livstid. ”Förenande av arbete och familjeliv” bör innebära att både kvinnor och män på ett individuellt sätt skall kunna kombinera respektive betald anställning och hushållsarbete och omvårdnad. Detta skulle förhindra att den ena partnern blir ett oumbärligt ”redskap” för den andres karriär, med alla välkända konsekvenser det har för den andra partens ekonomiska oberoende.
SLUTSATSER
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor uppmanar utskottet för sysselsättning och socialfrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:
A. Man bör beakta handlingsplattformen som antogs vid FN:s fjärde världskvinnokonferens i Peking 1995 och bl. a. de så kallade Peking+5‑rekommendationerna, som antogs vid det särskilda möte som FN:s generalförsamling höll i New York i juni 2000.
B. Överrepresentationen av kvinnor bland fattiga människor beror främst på kvinnors brist på ekonomiskt oberoende, den orättvisa fördelningen mellan kvinnor och män vad gäller betald anställning och obetalt hushållsarbete och omhändertagande.
1. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda en ingående undersökning om kvinnors ekonomiska oberoende och självständighet - i synnerhet för kvinnor med försörjningsansvar - inom Europeiska unionen, i vilken hänsyn tas till de olika typer av hushåll som kvinnor ingår i och de olika faserna i deras liv.
2. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införliva arbetsfördelningen mellan kvinnor och män som en oberoende nyckelfaktor i sitt analytiska ramverk för policyprogrammet för social integration och att i sina huvudmål inkludera det ekonomiska oberoendet för kvinnor med försörjningsansvar.
3. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inte bara införliva könsperspektivet i sin politik och sina program och att utarbeta könsspecifik information, utan att också prioritera främjandet av kvinnors ekonomiska oberoende i sin politiska strategi för social integration och att rapportera om vilka framsteg som görs i detta avseende.
4. Europaparlamentet uppmanar med bestämdhet kommissionen och medlemsstaterna att utveckla och tillämpa könsrelevanta indikatorer på fattigdom, d.v.s. att inte endast uppskatta hushållens inkomster utan även på ett lämpligt sätt ta fasta på att medlemmarna i ett hushåll har olika inkomster.
5. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja förenandet av arbete och familjeliv på ett sådant sätt att kvinnor får möjlighet till hållbara inkomster som garanterar dem ekonomiskt oberoende och självständig social trygghet.
6. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att även vidta åtgärder för att förbättra den sociala infrastrukturen, t.ex. när det gäller barnomsorg, frivilligt arbete och kollektivtrafik på landsbygden, för att underlätta för kvinnor att förena arbete och familjeliv.
7. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att integrera kampen mot våld mot kvinnor och skyddet för deras reproduktiva och sexuella rättigheter i de politiska strategierna för social integration, eftersom det är viktiga faktorer som stöder kvinnors självförtroende och självständighet.
8. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja lika behandling för arbetstagare vars situation på arbetsmarknaden är osäker och ”otypisk”.
9. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att främja pensionssystem grundade på individuella rättigheter och att utarbeta och genomföra åtgärder, bl. a. i form av socialbidrag till ensamstående mammor, som främjar deras försörjningsförmåga och återinträde på arbetsmarknaden.
- [1] Grundad på den handlingsplattform som antogs i Peking (1995), Peking+5-översynen (2000), Världsbankens rapporter om främjande av utveckling (Engendering Development) (2000) etc.
- [2] Den ojämna fördelningen mellan kvinnor och män i fråga om betalt och obetalt arbete och de ideologier och uppfattningar som denna ojämlikhet grundar sig på.
- [3] Kommissionen verkar medveten om att det finns en fälla här (se fotnot 3, s. 14 i den svenska versionen), men drar inte den logiska slutsatsen. Föredraganden rekommenderar att man tar del av FN:s utvecklingsprogram. Se Human Development Report (New York 1995).