BETÄNKANDE om kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet om verksamheten vid Euratoms kontor för kärnämneskontroll 1999‑2000
(KOM(2001) 436 – C5‑0535/2001 – 2001/2214(COS))
29 maj 2002
Utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi
Föredragande: Paul Rübig
PROTOKOLLSIDA
Med en skrivelse av den 26 juli 2001 förelade kommissionen parlamentet kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet om verksamheten vid Euratoms kontor för kärnämneskontroll 1999‑2000 (KOM(2001) 436 – 2001/2214(COS)).
Vid plenarsammanträdet den 12 november 2001 tillkännagav talmannen att denna rapport hänvisats till utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, som utsetts till ansvarigt utskott, och till utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor som utsetts till rådgivande utskott (C5‑0535/2001).
Vid utskottssammanträdet den 18 september 2001 utsåg utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi Paul Rübig till föredragande.
Vid utskottssammanträdena den 19 februari, 26 mars, 16 april och 22 maj 2002 behandlade utskottet kommissionens rapport och förslaget till betänkande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet förslaget till resolution med 38 röster för och 3 nedlagda röster.
Följande var närvarande vid omröstningen: Carlos Westendorp y Cabeza (ordförande), Peter Michael Mombaur, Yves Piétrasanta och Jaime Valdivielso de Cué (vice ordförande), Paul Rübig (föredragande), Nuala Ahern, Sir Robert Atkins, María del Pilar Ayuso González (suppleant för Umberto Scapagnini), Guido Bodrato, David Robert Bowe (suppleant för Luis Berenguer Fuster), Massimo Carraro, Gérard Caudron, Giles Bryan Chichester, Nicholas Clegg, Willy C.E.H. De Clercq, Concepció Ferrer, Francesco Fiori (suppleant för John Purvis), Christos Folias (suppleant för Christian Foldberg Rovsing), Michel Hansenne, Philippe A.R. Herzog (suppleant för Konstantinos Alyssandrakis), Hans Karlsson, Bashir Khanbhai, Bernd Lange (suppleant för Rolf Linkohr), Werner Langen, Caroline Lucas, Eryl Margaret McNally, Minerva Melpomeni Malliori (suppleant för Mechtild Rothe), Hans-Peter Martin (suppleant för Harlem Désir), Marjo Matikainen-Kallström, William Francis Newton Dunn (suppleant för Colette Flesch), Angelika Niebler, Reino Paasilinna, Paolo Pastorelli, Elly Plooij-van Gorsel, Godelieve Quisthoudt-Rowohl, Konrad K. Schwaiger, Gary Titley, W.G. van Velzen, Alejo Vidal-Quadras Roca, Dominique Vlasto, Myrsini Zorba och Olga Zrihen Zaari.
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor beslutade den 6 november 2001 att inte avge något yttrande.
Betänkandet ingavs den 29 maj 2002.
Fristen för att inge ändringsförslag till detta betänkande kommer att anges i förslaget till föredragningslista för den sammanträdesperiod vid vilken betänkandet skall behandlas.
FÖRSLAG TILL RESOLUTION
Europaparlamentets resolution om kommissionens rapport till Europaparlamentet och rådet om verksamheten vid Euratoms kontor för kärnämneskontroll 1999‑2000 (KOM(2001) 436 – C5‑0535/2001 – 2001/2214(COS))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
- med beaktande av kommissionens rapport (KOM(2001) 436 – C5‑0535/2001[1]),
- med beaktande av artiklarna 30, 33, kapitel 7 och 107 i Euratomfördraget,
- med beaktande av kommissionens meddelande ”Problem med säkerheten vid kärnkraftverk femton år efter olyckan i Tjernobyl”, vid sammanträdet den 2 maj 2001,
- med beaktande av att Europeiska rådet i Köln 1999 betonade den allt överskuggande betydelsen av höga europeiska säkerhetsstandarder på det nukleära området i samband med utvidgningen av unionen och uppmanade kommissionen att rapportera om framsteg på detta område,
- med beaktande av kommissionens svar vid Europaparlamentets plenarsammanträde den 5 februari 2002[2],
- med beaktande av kommissionens svar vid Europaparlamentets plenarsammanträde den 12 mars 2002[3],
- med beaktande av rådets beslut om det sjätte ramprogrammet för Euratom[4],
- med beaktande av artikel 47.1 i arbetsordningen,
- med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi (A5‑0196/2002), och av följande skäl:
A. I Euratomfördraget påkallas behovet av att skydda arbetstagare och allmänheten mot skadliga verkningar från joniserande strålning. Kommissionen ges också befogenhet att lägga fram lämpliga förslag för harmonisering av de tillämpliga bestämmelserna i medlemsstaterna när det gäller kärnsäkerhet.
B. Revisionsrätten kritiserade i sin årsrapport för 2000 avsaknaden av en definition av europeiska säkerhetsstandarder, något som rådet ännu idag inte har åtgärdat.
C. I artikel 107 i Euratomfördraget ges Europaparlamentet befogenhet att lägga fram lämpliga förslag i frågor som enligt Europaparlamentets uppfattning kräver att en gemenskapsrättsakt utarbetas för att fördraget skall kunna genomföras.
D. Europeiska gemenskapen stöder, genom ramprogrammet för energi och ramprogrammet för forskning, forskningsarbete beträffande kärnreaktorers och kärnämnens säkerhet.
E. Allmänheten är oroad över riskerna för olyckor med radioaktiva utsläpp vid någon av de många kärnanläggningarna i medlemsstaterna och kandidatländerna.
F. Risken för att kriminella organisationer eller terroristgrupper skall attackera kärnanläggningar har ökat kraftigt sedan händelserna den 11 september 2001.
G. Det finns inget Euratom‑direktiv som fastställer säkerhets- och trygghetsstandarder för planeringen, byggandet och driften av kärnenergianläggningar inom EU. Denna behörighet innehas fortfarande av medlemsstaterna.
H. Det är viktigt att utöver kärnämneskontrollerna fastställa standarder, krav på enhetlig utbildning, ansvar och kontroll på gemenskapsnivå även när det gäller kärnsäkerhet.
I. Kontinuerlig utbildning av inspektörer och yrkesgrupper som arbetar med radioaktivt material och som utför kärnämneskontroller är särskilt viktigt med tanke på utvidgningen av EU. Utbildningen måste vara heltäckande och informera om riskerna i hur man hanterar materialet och hur man agerar vid en incident eller olycka.
J. Euratoms kontor för kärnämneskontroll (nedan även kallat Euratom-kontoret) bör utvidga sin höga standard beträffande kärnämneskontroller till att även gälla kandidatländerna, och de bestämmelser som avser Euratoms kontor för kärnämneskontroll måste följaktligen utökas för att inspektörerna skall kunna utföra sina arbetsuppgifter med bibehållen kvalitet vid ett ökat antal kärnanläggningar.
K. De grundläggande normer som fastställer tröskelvärdena för exponering för arbetstagare och befolkning, och som har antagits av IAEA och Europeiska unionen, skall regelbundet ses över så att de grundas på de senaste vetenskapliga rönen.
1. Europaparlamentet värdesätter kvaliteten på och resultaten av verksamheten vid Euratoms kontor för kärnämneskontroll under 1999-2000.
2. Europaparlamentet anser att det är mycket glädjande att Euratoms kontor för kärnämneskontroll inte har funnit några tecken på att kärnämnen inom EU användes för andra ändamål än fredliga under 1999–2000.
3. Europaparlamentet ser mycket positivt på att Euratoms kontor för kärnämneskontroll inte har upptäckt något allvarligt fall av olaglig handel med kärnämnen inom EU under 1999‑2000.
4. Europaparlamentet anser det nödvändigt att Euratoms kontor för kärnämneskontroll innehar det direkta ansvaret för kärnämneskontrollerna även efter de central- och östeuropeiska kandidatländernas inträde i unionen.
5. Europaparlamentet understryker att Euratoms kontor för kärnämneskontroll måste ges tillräckliga budgetresurser för att kunna utbilda sina inspektörer på ett adekvat sätt, mot bakgrund av kontorets ökade arbetsbelastning på grund av EU‑utvidgningen.
6. Europaparlamentet kräver att den allmänna budgeten för Euratoms kontor för kärnämneskontroll ökas på grund av den ständigt ökande mängden kärnmaterial och karaktären på det kärnmaterial som Euratoms kontor för kärnämneskontroll övervakar, särskilt mot bakgrund av EU-utvidgningen.
7. Europaparlamentet begär ett förbättrat samarbete mellan Euratoms kontor för kärnämneskontroll, GFC och IAEA när det gäller datasäkerhet, utbildning av personal samt upprättandet av nya instrument och ny teknik.
8. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fastställa rättsliga ramar när det gäller datasäkerhet och säker dataöverföring.
9. Europaparlamentet begär ett förstärkt skydd mot databrott vid Euratom‑kontoret. För detta syfte rekommenderar parlamentet att man, utöver tillämpning av brandvägg, överväger möjligheten att förvara datanätet vid Euratom kontoret fysiskt isolerat från omvärlden.
10. Europaparlamentet understryker att kommissionen bör fastställa grundläggande krav för fysiskt skydd av kärnenergianläggningar, kärnämnen och transporter avsedda för dessa ämnen.
11. Europaparlamentet kräver att kommissionen utgående från IAEA:s konvention om fysiskt skydd av kärnämnen lägger fram ett direktiv som reglerar och garanterar en hög säkerhetsnivå vid transporter, även vid lastning ch lossning, av kärnämnen.
12. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en detaljerad rapport om befintlig gällande lagstiftning om kärnsäkerhet och kärnämneskontroll.
13. Europaparlamentet begär att Euratoms kontor för kärnämneskontroll bringar större klarhet kring fall där avvikelser upptäckts under inspektion eller kontroll av materialbalanser. Vidare uppmanar parlamentet Euratoms kontor för kärnämneskontroll att ge bättre förklaringar och motiveringar till den felmarginal som finns i posten ”icke redovisat material” och begär att denna felmarginal minskas kraftigt med tiden, så att uppgifterna om klyvbart material blir mer tillförlitliga.
14. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram ett direktiv för att fastställa rättsliga ramar för all revisions- och certifieringsverksamhet när det gäller kärnsäkerhet och kärnämneskontroll.
15. Europaparlamentet föreslår att man överväger att upprätta en oberoende byrå för kärnsäkerhet inom kommissionen, vilken i nära samarbete med IAEA skulle ha direkt tillsyn över operatörerna i medlemsstaterna, såsom Euratoms kontor för kärnämneskontroll när det gäller kärnämneskontroller.
16. Europaparlamentet uppmanar konventet om EU:s framtid att omformulera Euratomfördraget i syfte att överföra ansvaret för kärnsäkerheten på en gemenskapsmyndighet, liksom kärnämneskontrollerna hör till Euratom-kontorets ansvarsområde.
17. Europaparlamentet anser att konventet om EU:s framtid skulle kunna behandla frågan om Euratomfördragets plats inom ramen för den kommande reformen av gemenskapsinstitutionerna.
18. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Regionkommittén, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, medlemsstaternas regeringar och parlament samt kandidatländernas regeringar och parlament.
MOTIVERING
1. Inledning
I kapitel 7 i Euratomfördraget fastställs principerna, förfarandena och instrumenten för kärnämneskontroller, såsom ett kontrollsystem upprättat av kommissionen för att förhindra eller spåra användningen av klyvbara material (t.ex. plutonium‑239 och uran‑235) för andra ändamål än de avsedda inom medlemsstaternas territorium. När det gäller kärnämneskontroll innebär detta att medlemsstaterna har gått med på att sätta kärnämnen som de använder i verksamhet inom sitt eget territorium under en oberoende, överstatlig myndighets kontroll, det vill säga Euratoms direktorat för kärnämneskontroll, vilket bör ha direkt kontakt med de operatörer som innehar kärnämnen. I kapitel 7 föreskrivs särskilda verktyg för att kommissionen skall kunna fullfölja utförandet av kärnämneskontroller, samt rättigheten för Euratoms kontor för kärnämneskontroll att när som helst och vid vilken anläggning som helst förrätta inspektioner (med vissa undantag för de två medlemsstater som innehar kärnvapen) och ålägga sanktioner.
Parallellt med Euratoms system för kärnämneskontroll upprättar Internationella atomenergiorganet (IAEA) ett system för kärnämneskontroll för kärnvapenfria medlemsstater. De två systemen är tämligen lika och ett partnerskapsprotokoll undertecknades 1992 för att optimera användningen av resurser. Emedan IAEA endast utför vissa begränsade inspektioner i Frankrike och Förenade kungariket, är Euratoms kontor för kärnämneskontroll fullt befogat att förrätta inspektioner i dessa två kärnvapeninnehavande medlemsländer, dit över 60 procent av resurserna går för närvarande.
I kapitel 3 i Euratomfördraget behandlas hälsa och säkerhet. I artikel 30 står det speciellt att ”inom gemenskapen skall grundläggande normer fastställas för befolkningen och arbetstagarnas hälsoskydd mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning”. Men, enligt artikel 33 skall varje medlemsstat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de grundläggande normerna iakttas, medan ”kommissionen skall lämna rekommendationer i syfte att säkerställa en harmonisering av de bestämmelser som gäller på detta område inom medlemsstaterna”.
Medan Euratoms kontor för kärnämneskontroll följaktligen har rätt att direkt inspektera enskilda kärnkraftsoperatörer i medlemsstaterna finns det ingen myndighet på gemenskapsnivå som kan utföra liknande inspektioner när det gäller kärnsäkerhet. Ansvaret för kärnsäkerheten ligger hos medlemsstaterna.
2. Kommissionens meddelande
I kommissionens meddelande beskrivs Euratom‑kontorets arbetsuppgifter och rättsliga grund, samt redogörs för dess verksamhet under 1999-2000. Det är värt att notera att under denna period, med sammanlagt 17 000 persondagar ägnade åt inspektioner, utfördes över 60 procent av inspektionerna vid de två stora bearbetningsanläggningarna för plutonium i Sellafield i Förenade kungariket och La Hague i Frankrike. De övriga inspektionsinsatserna ägnades åt säkerhetskontroller av anrikningsanläggningar för uran (nästan 20 procent av inspektionsinsatsen), kärnbränslereaktorer (över 15 procent), anläggningar för torrlagring av förbrukat bränsle, forskningscenter, forskningsreaktorer och mindre anläggningar. Rapporten redogör även för framsteg inom logistik, inklusive elektroniska övervakningssystem och upprättandet av två laboratorier på plats (Sellafield och La Hague), samt samarbete och kontakter med övriga institutioner, inklusive Europaparlamentet, medlemsstater, kandidatländer och IAEA. Beträffande kandidatländerna har man genomfört systematiska kontroller under 1998 och 1999, vilka visade att det kan komma att krävas teknisk assistans för att förbereda operatörerna för tillämpningen av Euratoms bokföringssystem.
Som resultat av verksamheten under 1999 och 2000 samt efterföljande utvärderingar fann Euratoms kontor för kärnämneskontroll inte några indikationer på att kärnämnen skulle ha använts för annat än de fredliga ändamål som avsetts. De mindre avvikelser som upptäcktes vid inspektionerna eller utvärderingen av materialredovisningarna har rättats till eller utreds fortfarande tillsammans med berörda operatörer.
3. Föredragandens ståndpunkt beträffande verksamheten vid Euratoms kontor för kärnämneskontroll
Föredraganden värdesätter kvaliteten hos och resultaten av verksamheten vid Euratoms kontor för kärnämneskontroll under 1999‑2000, och kontorets ansträngningar att utvidga de högklassiga kärnämneskontrollerna till kandidatländerna. Han ser dock vissa problem när det gäller kärnsäkerhet. När föredraganden förberedde sitt betänkande strävade han efter att höra så många europeiska och internationella institutioner, forskningsinstitut och oberoende organisationer som möjligt, vilka på något sätt har att göra med kärnämneskontroll och kärnsäkerhet. Följaktligen besökte han Euratoms kontor för kärnämneskontroll, GFC‑IRMM‑institutet i Geel, GFC‑ITU‑institutet i Karlsruhe och IAEA:s kontor i Wien. Dessutom fick han del av synpunkterna vid övriga forskningsinstitut, såsom GFC‑ISIS‑institutet i Ispra, samt oberoende organisationer inom kvalitetscertifiering, såsom TÜV i Tyskland.
Det är allmänt vedertaget att Euratoms kontor för kärnämneskontroll inte för fram några kritiska synpunkter så länge det gäller rutininspektioner. Det återstår dock fortfarande vissa oklarheter och man kan ännu åstadkomma en del förbättringar.
Euratoms kontor för kärnämneskontroll har utfört kärnämneskontroller sedan Euratomfördraget undertecknades. Fastän man under denna långa period ständigt har förbättrat metoderna, utrustningen och systemen för kontrollerna har ingen utvärdering av verksamheten vid Euratoms kontor för kärnämneskontroll gjorts av oberoende part. För att på nytt granska Euratom‑kontorets funktion, och med avsikten att undersöka ett eventuellt behov av ändringar av metoderna vid Euratom-kontoret, tillsatte kommissionen 2001 en expertgrupp på hög nivå med befogenhet att fullfölja detta. Föredraganden anser att en sådan utvärdering är vore bra för att förhindra en alltför ensidig teknisk/metodisk utveckling och för att kunna upptäcka tekniska och organisatoriska felaktigheter i tid.
Det är ännu oklart hur kärnämneskontrollerna skall hanteras efter de central- och östeuropeiska kandidatländernas inträde i gemenskapen. Frågan är om Euratoms kontor för kärnämneskontroll har tillräckligt med utbildad personal för detta ändamål om kommissionen blir tvungen att ersätta sitt eget bokföringssystem och sin kontroll, såsom rekommenderas.
För nuvarande mål och arbetsuppgifter anses Euratoms kontor för kärnämneskontroll generellt sett ha lämpligt antal anställda. I samband med utvidgningen av EU kommer antalet kärnanläggningar och forskningscenter att öka avsevärt och Euratom‑kontoret kommer att ställas inför nya utmaningar. För att kunna upprätthålla den höga kvaliteten på kärnämneskontrollerna bör man öka antalet anställda vid Euratoms kontor för kärnämneskontroll, men, om antalet anställda förblir oförändrat, finns det ett stort behov av utbildning och verktyg för att man skall kunna upprätthålla inspektionerna av anläggningarna. Inspektörerna får för närvarande kontinuerlig utbildning vid GFC‑PERLA, en unik europeisk anläggning, där inspektörer från Euratoms kontor för kärnämneskontroll och IAEA, samt även vederbörande operatörer, utbildas för kärnämneskontroll. Omorganiseringen av Euratoms kontor för kärnämneskontroll, vilken kommissionen redan har inlett, kommer sannolikt att innebära en förstärkning av relationerna mellan GFC och Euratoms kontor för kärnämneskontroll.
Övriga problem berör databrott. Enligt kommissionens rapport tillämpas elektronisk fjärrövervakning av kärnkraftsanläggningar och viss information överförs redan från anläggningarna till Euratom-kontoret. Fjärrövervakningssystem är mycket fördelaktiga, men är tekniken tillförlitlig och politiskt godtagbar? Kan man lita på att konfidentiell information som överförs online är vederbörligen skyddad mot databrott? Hur skyddas informationen för närvarande?
För tillfället utgörs de kritiska punkterna av fjärröverföring av information (speciellt överföring av bildmaterial) från kärnkraftsanläggningar till Euratom‑kontoret och skyddandet av all tillgänglig information vid kontoret. För att optimera sina resurser överväger Euratom‑kontoret även överföring av information, som krypterats för att uppnå en mycket hög säkerhetsnivå, från kärnanläggningarna till kontoret i Luxemburg. För att kunna göra detta krävs det att myndigheterna i de enskilda medlemsstaterna ansvariga för dataskydd godkänner det tillämpade dataskyddssystemet. Eftersom enskilda nationella system är olika med avseende på tekniskt förfarande och säkerhetsklassificering krävs att de rättsliga ramarna inom detta område harmoniseras på gemenskapsnivå.
Euratom‑kontorets datanät är för närvarande fysiskt isolerat från omvärlden. En sådan separation är att rekommendera i stället för brandväggar.
Man har även inlett samarbete mellan GFC och Euratom‑kontoret inom detta område, vilket sannolikt kommer att förbättras.
Övriga frågor berör säkerhetsåtgärder som vidtagits för att förhindra riskerna för terroristattacker, särskilt efter händelserna den 11 september.
De nationella myndigheterna bär ansvaret för säkerheten vid kärnanläggningarna. I IAEA‑konventionen om fysiskt skydd av kärnämnen fastställs krav på minimistandarder för fysiskt skydd av kärnämnen inom det egna territoriet. Behörigheten att vidtaga skyddsåtgärder ligger uteslutande hos medlemsstaterna utgående från nationell lagstiftning.
Efter den 11 september 2001 vidtog man kraftiga åtgärder för att skydda tillträdet till anläggningarna, men EU borde även aktivt få till stånd en harmoniserad politisk linje för grundläggande krav när det gäller fysiskt skydd av kärnanläggningar. Beträffande säkerhetsåtgärder vid mark- och sjötransporter av radioaktiva och nukleära ämnen är det beklagligt att det inte finns någon lagstiftning på gemenskapsnivå på detta område. Det huvudsakliga internationella instrumentet är även här konventionen om fysiskt skydd av kärnämne, men tillämpningen av konventionen varierar mycket mellan medlemsstaterna. Därför finns det absolut ett behov av harmonisering samt gemensamma regler för transporter genom internationella vatten och internationellt luftrum.
4. Säkerhet vid kärnkraftverk inom EU
Utöver säkerhetskontroller är även säkerhet med avseende på kärnkraftverk och kärnämnen i allmänhet viktiga frågor. När kommissionsledamot Wallström vid Europaparlamentets sammanträde den 2 maj 2001 redogjorde för kärnsäkerheten femton år efter olyckan i Tjernobyl, konstaterade hon att kärnsäkerheten prioriteras inom Europeiska unionen. Men hur hanteras säkerheten vid kärnkraftverk för närvarande inom EU? Finns det någon myndighet på gemenskapsnivå som ansvarar för dessa aspekter?
Svaret på frågan är att samtidigt som det i många EU-dokument om kärnsäkerhetsfrågor utförligt redogörs för ”internationella säkerhetsstandarder” och ”västerländska standarder”, finns det inget Euratom‑direktiv som fastställer grundläggande säkerhetsstandarder för kärnanläggningar inom EU. Denna behörighet ligger hos medlemsstaterna.
Det vore nödvändigt att på gemenskapsnivå undersöka huruvida den befintliga nationella lagstiftningen i de enskilda medlemsstaterna fortfarande är tillämplig och förenlig med de senaste kraven.
Detta är särskilt nödvändigt med tanke på kandidatländernas inträde i gemenskapen. De avgörande frågorna i dessa länder förefaller utgöras av lägre standarder när det gäller strålningsskydd och fysiskt skydd och en viss avsaknad av säkerhetskultur. Ett första steg mot fastställandet av gemensamma krav har tagits av WENRA och därefter av rådets arbetsgrupp för kärnsäkerhet, vilka båda har gett ut ett antal rapporter med bedömningar av säkerheten vid kärnanläggningar i kandidatländerna och försök att fastställa riktlinjer för säkerhetsutövning på bästa sätt.
Vid Europaparlamentets sammanträde den 5 februari 2002, frågade föredraganden kommissionsledamot Verheugen huruvida det på gemenskapsnivå finns tekniska normer och standarder utifrån vilka kommissionen kan utvärdera säkerheten vid en kärnanläggning och slutligen fatta beslut om nedläggning. Svaret på frågan var att kommissionen inte kunde fatta några beslut i den meningen, framförallt på grund av att de tekniska normerna och standarderna inte är fastställda.
Vid Europaparlamentets sammanträde den 12 mars 2002 frågade föredraganden kommissionsledamot Wallström vilka normer och tekniska direktiv som står till grund för bedömningen av radioaktivitet inom EU. Svaret var att kommissionen har åligganden enligt internationella konventioner och har till uppgift att upprätta grundläggande säkerhetsstandarder; därefter genomför expertkommittéerna utvärderingen utgående från de bästa tillgängliga vetenskapliga kunskaperna.
Det förefaller finnas ett överhängande behov av lagstiftning på EU‑nivå inom detta område.
Dessutom borde man överväga inrättandet av en oberoende byrå på gemenskapsnivå, med uppgiften att direkt övervaka och utföra alla säkerhetskontroller för kärnämnen i medlemsländerna, i nära samarbete med IAEA.
Föredraganden uppmanar kommissionen att så snart som möjligt lägga fram en grönbok om kärnsäkerhet och kärnämneskontroller.