BETÄNKANDE om kommissionens meddelande om energisamarbete med utvecklingsländerna
(KOM(2002) 408 – 2002/2244(INI))
23 maj 2003
Utskottet för utveckling och samarbete
Föredragande: Anders Wijkman
PROTOKOLLSIDA
Med en skrivelse av den 18 juli 2002 förelade kommissionen parlamentet kommissionens meddelande om energisamarbete med utvecklingsländerna (KOM(2002) 408 som hade översänts till utskottet för utveckling och samarbete och utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi för kännedom.
Vid plenarsammanträdet den 21 november 2002 tillkännagav talmannen att utskottet för utveckling och samarbete hade beviljats tillstånd att utarbeta ett initiativbetänkande om detta ämne, i enlighet med artikel 47.2 och artikel 163 i arbetsordningen, samt att utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi utsetts till rådgivande utskott.
Vid utskottssammanträdet den 2 oktober 2002 hade utskottet för utveckling och samarbete utsett Anders Wijkman till föredragande.
Vid utskottssammanträdena den 23 april och 20 maj 2003 behandlade utskottet kommissionens meddelande och förslaget till betänkande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet enhälligt förslaget till resolution.
Följande var närvarande vid omröstningen: Joaquim Miranda (ordförande), Margrietus J. van den Berg (vice ordförande), Anders Wijkman (vice ordförande och föredragande), Jean-Pierre Bebear, Yasmine Boudjenah, Marie-Arlette Carlotti, John Alexander Corrie, Nirj Deva, Fernando Fernández Martín, Concepció Ferrer (suppleant för John Bowis), Michael Gahler (suppleant för Karsten Knolle), Vitaliano Gemelli, Richard Howitt, Karin Junker, Glenys Kinnock, Paul A.A.J.G. Lannoye, Miguel Angel Martínez Martínez, Didier Rod, Ulla Margrethe Sandbæk, Francisca Sauquillo Pérez del Arco, Agnes Schierhuber (suppleant för Luigi Cesaro), Maj Britt Theorin och Jürgen Zimmerling.
Utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi beslutade den 14 maj 2003 att inte avge något yttrande.
Betänkandet ingavs den 23 maj 2003.
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om kommissionens meddelande om energisamarbete med utvecklingsländerna (KOM(2002) 408 – 2002/2244(INI))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av kommissionens meddelande (KOM(2002) 408 – C5‑0537/2002[1]),
– med beaktande av EU:s initiativ för partnerskap på energiområdet, som lades fram i Johannesburg i september 2002,
– med beaktande av resultatet från världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg den 26 augusti till den 4 september 2002, framför allt den genomförandeplan som antogs,
– med beaktande av det nya partnerskapsavtalet mellan AVS‑staterna och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, i vilket bägge parter enats om samarbete för att främja specifika åtgärder inriktade på olika frågor med anknytning till hållbarhet, bland annat förnybara energikällor och energisparande,
– med beaktande av den rapport som lades fram av arbetsgruppen för förnybar energi vid G8‑mötet i Genua i juli 2001,
– med beaktande av slutrapporten från World Energy Assessment (WEA) som lades fram i början av 2000,
– med beaktande av resolutionen från den gemensamma parlamentariska AVS‑EU‑församlingen om användningen av förnybara energikällor i AVS‑staterna, som antogs den 1 november 2001 i Bryssel[2],
– med beaktande av artikel 47.2 och 163 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling och samarbete (A5‑0196/2003), och av följande skäl:
A. Energi driver den ekonomiska utvecklingen och är av avgörande betydelse för alla länder, men tillgången till energi varierar kraftigt och två miljarder människor är beroende nästan uteslutande av halm, ved och djurspillning för att tillfredsställa sina energibehov. Ett sådant energiutnyttjande är ineffektivt samt skapar allvarliga hälsoproblem och miljöskador. Dessutom bidrar det i betydande omfattning till utsläppen av växthusgaser.
B. Inget land har lyckats minska fattigdomen i någon nämnvärd omfattning utan att ersätta människors och djurs arbete med effektivare energiformer. Tillgången till energi är således en oumbärlig utvecklingsfaktor.
C. Energins avgörande roll för utveckling och fattigdomsbekämpning har till största delen ignorerats på senare tid. Sedan 1990 går mindre än 5 procent av gemenskapens bistånd till energiprojekt.
D. Energi har hittills inte integrerats i tillräcklig omfattning som ett horisontellt nyckelelement i strategierna för fattigdomsutrotning.
E. De flesta nuvarande formerna av energialstring och energianvändning skapar miljöproblem på lokal, regional och internationell nivå vilka allvarligt hotar hälsan för nuvarande och framtida generationer och utgör ett hot mot ett stort antal ekosystem.
F. Industriländernas, i synnerhet Förenta staternas, ohejdade konsumtion av fossil energi är helt orimlig och oproportionerlig i förhållande till konsumtionen i utvecklingsländerna. Denna avsaknad av kontroll av konsumtionen i OECD‑länderna utgör roten till krig och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
G. EU och dess medlemsstater har uppnått sin nuvarande utveckling tack vare ”en energimodell som kännetecknas av obegränsad tillgång på billig och utsläppsintensiv energi”, som nu har nått sin gräns. Ur den insikten följer det självfallet att det ligger i allas vårt intresse att stödja en övergång till modern teknik i utvecklingsländerna för att garantera att de nödvändiga förbättringarna av levnadsstandarden kan uppnås med minsta möjliga skada på miljön.
H. Världens behov av primärenergi förväntas växa med 65 procent till 2020 (från 1995) om utvecklingen tillåts fortgå som hittills. Två tredjedelar av efterfrågansökningen kommer att ske i utvecklingsländerna. Den därav följande ökningen av koldioxidutsläpp skulle bli över 70 procent, vilket allvarligt skulle skada de pågående ansträngningarna att kontrollera utsläppen av växthusgaser.
I. Enligt de scenarier som presenterats av World Energy Assessment (WEA) kommer efterfrågan på primärenergi i framtiden, liksom efterfrågans sammansättning, att skilja sig kraftigt åt beroende på typen av energipolitik som bedrivs. WEA:s ekologiska scenario, som baseras på en hög ekonomisk tillväxt, resulterar i ett nästan 40 procent lägre behov av primärenergi 2050 och 25 procent lägre totala investeringar i energiförsörjning än referensscenariot.
J. Det har skett en betydande utveckling inom alternativ energiteknik på senare tid, såväl vad gäller prestanda som kostnadsminskningar.
K. Investeringar i såväl förnybar energi som energisparande är ofta lönsammare än den nuvarande konventionella energin, sett ur ett livscykelperspektiv, men uppfattas som dyrare på grund av de höga initialkostnaderna.
L. Energiinvesteringarna i utvecklingsländerna kommer utan tvivel att kräva 150‑200 miljarder US‑dollar årligen under de närmaste fem åren, och en stor del av dessa investeringar kommer troligtvis att finansieras genom privata källor. Det finns behov av mycket omfattande resurser från det offentliga utvecklingsbiståndet (ODA) för att stödja tillhandahållandet av moderna energitjänster till den fattiga landsbygdsbefolkningen och bidra till att kompensera de höga initialkostnaderna för förnybar energi och energieffektiv teknik inom den moderna sektorn.
M. De flesta utvecklingsländer lider av en akut brist på kapacitet när det gäller energi och energipolitik, framför allt inom de regeringsorgan som skall utforma politiken och privata företag som ansvar för energidistribution och energitjänster samt när det gäller investeringar inom områden som energidistribution och energitjänster. Förekomsten av en stark offentlig energisektor är särskilt viktig under den första utvecklingsfasen.
N. Det finns ofta ett berättigat motstånd bland utvecklingsländernas lokalbefolkning mot privatiseringar av energiproduktion och energidistribution, i synnerhet mot att denna produktion och distribution kontrolleras av transnationella företag. Ett exempel på detta är det uppror som framkallades av det transnationella företaget Tractebels misslyckade försök att privatisera energibolaget Arequipa i Peru, något som nästan ledde till president Toledos avgång.
O. Erfarenheterna från Globala miljöfonden (GEF) och andra biståndsbaserade institutioner visar att målinriktat bistånd till förnybar energi, framför allt installationer utanför distributionsnätet, kan generera fem till sex gånger mer medel genom medfinansiering från regeringar och privata företag.
P. Enligt Internationella energiorganet IEA svarar biomassa för närvarande för över 80 procent av energikonsumtionen i Afrika söder om Sahara (med undantag av Sydafrika) och skulle kunna täcka 30‑50 procent av världens energiförbrukning, huvudsakligen i utvecklingsländerna. Den nuvarande användningen av biomassa sker praktiskt taget enbart i form av helt ohållbar traditionell förbränning av biomassa.
Q. Nya tekniska lösningar, till exempel vätgas som framställs ur biomassa, erbjuder fascinerande möjligheter när det gäller att förvandla fattiga landsbygdsområden till nettoproducenter av energi, vilket skulle utgöra ett viktigt bidrag till fattigdomsutrotningen. En sådan energiproduktion skulle kunna organiseras som en integrerad del av livsmedelsproduktionen.
1. Europaparlamentet välkomnar meddelandet om energisamarbete med utvecklingsländerna och EU:s initiativ för partnerskap på energiområdet, men beklagar att inga nya ekonomiska resurser anslagits för att man skall kunna ta itu med sambandet fattigdom/energi och energi/miljö på ett effektivt sätt.
2. Europaparlamentet understryker att energiområdet måste ses som en övergripande fråga med en kraftig utvecklingspotential, särskilt när det gäller att utrota fattigdomen, då tillgång på billig energi är en förutsättning för att man skall kunna tillgodose grundläggande behov såsom tillgången på livsmedel, dricksvatten, hushållsbelysning, matlagning, kylförvaring av matvaror, hälsotjänster och utbildning, kommunikationer och en mängd olika arbetsbesparande anordningar och inkomstskapande möjligheter. Tillgång för de fattiga till rena och prismässigt överkomliga energitjänster är därför en grundläggande förutsättning för att millenniemålen för utveckling (MDG) skall kunna uppfyllas. Parlamentet understryker i detta sammanhang att man måste utveckla den lokala kapaciteten att bygga upp och underhålla modern förnybar energiteknik.
3. Europaparlamentet erkänner att det råder stora skillnader mellan energiprogrammen i de olika utvecklingsländerna, men understryker att man bör fästa uppmärksamhet vid två typer av insatser inom ramen för EU:s utvecklingssamarbete:
- i)policyutveckling och investeringar på bynivå, med huvudsyftet att reducera fattigdomen genom att ge de fattiga tillgång till rena och prismässigt överkomliga energitjänster, och
- ii)policyutveckling och investeringar för att ta itu med frågor kring resurseffektivitet samt miljö- och klimatfrågor inom den moderna sektorn, med prioritering av det förstnämnda.
4. Europaparlamentet poängterar att det kommer att krävas avsevärda ekonomiska resurser från både offentliga och privata källor för att man skall kunna uppnå millenniemålen för utveckling och ge de fattiga tillgång till moderna energitjänster. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att inom kort lägga fram ett förslag om hur man skall kunna öka de ekonomiska resurserna till förmån för energisamarbete med utvecklingsländerna avsevärt. Parlamentet understryker att inrättandet av en särskild EU‑fond för hållbar energi – i likhet med den som planerats för vatten och som skulle drivas med antingen anslag som inte utnyttjats inom ramen för åttonde europeiska utvecklingsfonden eller en del av de villkorade anslagen inom ramen för nionde europeiska utvecklingsfonden – skulle bidra till att på ett effektivt sätt råda bot på den svaga utvecklingen på energiområdet, och uppmanar kommissionen att allvarligt överväga möjligheten att ta ett sådant initiativ. Parlamentet betonar även att andra åtgärder som bör beaktas är en ökning av anslagen inom ramen för förordning nr 2493/2000 om åtgärder för att främja en fullständig integrering av miljöaspekterna i utvecklingsländernas utvecklingsprocess samt inom ramen för den förordning som nyligen antog om ett energiintelligent Europa samt utnyttjande av medel som frigjorts från program inom europeiska utvecklingsfonden och den ordinarie budgeten vilka avslutats eller ställts in.
5. Europaparlamentet beklagar de val som kommissionen gjort i sitt meddelande till förmån för en privatisering av energisektorn och motsätter sig en sådan utveckling. Parlamentet anser att kommissionens roll inte är att främja privatiseringar i utvecklingsländerna, utan att sådana val endast kan göras av länderna själva. Parlamentet håller fast vid att exploatering och distribution av primärenergi, som är av grundläggande betydelse för utvecklingen, bör handhas av offentliga eller privata företag som förbinder sig att tillhandahålla offentliga tjänster och tjänster av allmänt intresse.
6. Europaparlamentet anser att utvecklingen av alternativa energikällor är viktig, men påpekar också att begränsa OCDE‑ländernas utnyttjande av fossila energikällor är av avgörande betydelse för att användningen av dessa energiformer skall bli balanserad och utvecklingsländerna skall få tillgång till dem. Parlamentet poängterar vikten av att miljöpolitik bedrivs på global nivå, framför allt genom FN. Särskilt viktigt är det att klimatkonventionen snarast genomförs i praktiken, i synnerhet att alla länder, även Förenta staterna, ratificerar Kyotoprotokollet.
7. Europaparlamentet uppmanar regeringarna i utvecklingsländerna att ange energi, med särskild tonvikt på förnybar energi och energieffektivitet, som en prioriterad fråga inom EU:s vägledande samarbetsprogram.
8. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att energiprogrammen inom ramen för utvecklingsarbetet gynnar lokal utveckling i första hand. En garanti för detta är att lokala aktörer deltar i genomförandet av energiprogrammen och att dessa decentraliseras.
9. Europaparlamentet understryker att mindre dyrbara energiformer, till exempel soldrivna varmvattenberedare och pastöriseringsapparater, vinddrivna pumpar, förbättrade matlagningsspisar, biomassabriketter, bör prioriteras på kort sikt, då tillgång på el är viktigt för de fattiga på landsbygden. Särskilt viktigt blir det att kunna erbjuda alternativ till traditionella spisar, till exempel LPG och biogas.
10. Europaparlamentet uttrycker sin oro över att transporterna, som orsakar många olika problem som exempelvis trafikstockningar och luftföroreningar, knappt nämns i meddelandet, och uppmanar kommissionen att ta med transportsektorn i sin strategi. Det finns många alternativ när det gäller att minska föroreningar och trafikstockningar genom ökad energieffektivitet, masstransporter, snabbusstransitering, användning av biobränslen etc.
11. Europaparlamentet understryker att nya och framväxande förnybar energiteknik, såsom små vindkraftverk som inte är anslutna till elnätet, mini- eller mikrovattenkraftsystem, moderna elgeneratorer baserade på biomassa samt fotoelektriska solenergisystem, ofta är bättre lämpade för de aktuella efterfrågenivåerna och efterfrågestrukturerna än konventionella alternativ.
12. Europaparlamentet påpekar att tillgång till elektricitet är en förutsättning för tillgång till informations- och kommunikationsteknik, och uppmanar kommissionen att undersöka eventuella samverkanseffekter mellan meddelandet och pågående och framtida ansträngningar för att överbrygga den digitala klyftan, ansträngningar som till stor del hör till industriländernas ansvar.
13. Europaparlamentet konstaterar att ökad användning av förnybara energikällor skulle minska beroendet av dyrbar import av fossila bränslen och hjälpa till att förbättra betalningsbalansen. Parlamentet understryker samtidigt att förnybara energiprojekt kan få stor betydelse för sysselsättningen. Etanolprogrammet i Brasilien har till exempel skapat minst 700 000 nya arbetstillfällen på landsbygden.
14. Europaparlamentet uppmanar regeringarna i utvecklingsländerna att med stöd från kommissionen undersöka möjligheterna att riva de många hindren mot investeringar i förnybar energi och energieffektivitet, till exempel bristen på lämpliga rättsliga, skattemässiga eller reglerande ramar, och skälen till att det råder brist på privata investeringar.
15. Europaparlamentet kräver omedelbara åtgärder för att avskaffa bidrag och andra former av stöd till miljöskadlig teknik och att man utvecklar mekanismer för att ta itu med externa faktorer som exempelvis föroreningar, för att på så sätt göra det möjligt för alternativ energiteknik att konkurrera på marknaden på lika villkor. En lovande möjlighet vore att sluta en multilateral överenskommelse om energistöd (Multilateral Energy Subsidies Agreement, MESA) som skulle innebära att stöd till kärnenergi och fossila bränslen avskaffas samtidigt som regler införs för stöd till förnybar energi och teknik för energieffektivitet.
16. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att hjälpa till att skapa nya lämpliga finansieringsmekanismer och nya affärsmodeller i utvecklingsländerna för energieffektivitet och projekt inom förnybar energi, för att kunna klara de höga initialkostnaderna. Särskilt viktigt är det att inrätta system för mikrokrediter.
17. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt de betydande möjligheter som finns i många utvecklingsländer när det gäller att utveckla olika former av solenergi. Utvecklingen av vätgas, antingen från biomassa (ångomvandlingsteknik) eller genom elektrolys med hjälp av solenergi, skulle kunna bli särskilt viktig.
18. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bidra till kontrollen av att de europeiska energiföretag som verkar i utvecklingsländerna respekterar mänskliga rättigheter och de lokalbefolkningens rättigheter, särskilt genom att utarbeta bedömningsrapporter, och att se till att företagen inte utnyttjar svagheter i de lokala statsstrukturerna eller korruption för att plundra naturliga energiresurser.
19. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga att ge stöd till det pågående arbetet inom Global Sustainable Energy Islands Initiative (GSEII) för att hjälpa några av världens små östater att gå över från fossila bränslen till förnybar energi. Detta projekt skulle kunna bli ett perfekt exempel på att det faktiskt är möjligt för länder att ersätta fossila bränslen med förnybar energi.
20. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att kraftigt öka gemenskapens anslag till forskning och utveckling inom energisektorn och ge högsta prioritet åt stöd till energieffektivitet och förnybar energi. I det sammanhanget vill parlamentet understryka betydelsen av att förstärka nätverk mellan energiforskningsinstituten i EU och utvecklingsländerna. Parlamentet betonar vikten av kunskapsöverföring, vilket är något mer än ren tekniköverföring och inbegriper såväl utbildning som utveckling av fackkunskaper.
21. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja det förslag om att inrätta en världsenergistadga som det tyska rådet för globala förändring lagt fram. Stadgans huvudsakliga målsättning skulle vara energipolitik för hållbar utveckling på global nivå.
22. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att utarbeta bindande miljö- och klimatrelaterade kriterier för allt bidragsbaserat stöd inom energisektorn samt för aktiviteter inom ramen för Europeiska investeringsbanken och de nationella exportkreditorganen, i syfte att främja investeringar i hållbara energiformer. Parlamentet uppmanar även kommissionen och rådet att inleda förhandlingar med nationella exportkreditorgan för att ålägga dem att införa ett energiportföljmål på minst 20 procent till stöd för projekt som avser hållbar energi.
23. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvärdera energisektorns avreglering ur mänsklig synvinkel och verka för internationella handelsregler som respekterar de mänskliga rättigheterna och folkrätten.
24. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta itu med energifrågorna, bl.a. förnybar energi och energieffektivitet, i de pågående diskussionerna om internationella utvecklingsmål och utvecklingsindikatorer.
25. Europaparlamentet uppmuntrar till regionala överenskommelser som underlättar utvecklingsländernas tillgång till fossila bränslen, till exempel energiavtalet mellan Venezuela och länder i Centralamerika och Västindien, vilket bidrar till utvecklingen av dessa länder genom att de får direkt tillgång till regionens oljeresurser och betalningsformerna för dessa.
26. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla ett så nära samarbete som möjligt med andra viktiga initiativ som syftar till energisamarbete med utvecklingsländerna, såsom Global Energy Village Initiative, för att undvika dubbelarbete och garantera maximal komplementaritet.
27. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.
MOTIVERING
Energi är av avgörande betydelse för utvecklingen. Energi driver den ekonomiska tillväxten och är därför av central betydelse för alla länder. Men tillgången till energi varierar kraftigt mellan olika länder och mellan rika och fattiga personer inom länderna. Två miljarder människor i världen har ingen tillgång till moderna energisystem för att tillfredsställa sina grundläggande behov. Inget land har kunnat minska fattigdomen i någon nämnvärd omfattning utan en betydande ökning av energianvändningen, genom att ersätta människors och djurs arbete med effektivare former av energi och teknik.
Kopplingen mellan energi och fattigdom
Utvecklingsländernas energianvändning är nära kopplad till en hel rad sociala frågor: fattigdomsbekämpning, utbildning, folkhälsa, befolkningstillväxt, sysselsättning, företagande, kommunikationer, urbanisering och brist på möjligheter för kvinnor. Som det uttrycks i det här aktuella meddelandet från kommissionen: ”Där det saknas energi breder fattigdomen ut sig och det bildas en ond cirkel.” Exempelvis har matlagning med dåligt ventilerade vedspisar betydande hälsoeffekter, hundratals miljoner kvinnor och barn tillbringar flera timmar varje dag med att samla ved och bära vatten för hushållets behov. Bristen på elektricitet medför otillräcklig belysning, begränsad tillgång på kommunikationer och avsaknad av tillgång till kylförvaring och till en hel mängd olika andra arbetsbesparande anordningar och inkomstskapande möjligheter. Därför är tillhandahållandet av moderna energitjänster till de fattiga en viktig förutsättning för att utvecklingsmålen för millenniet skall kunna uppnås.
Kopplingen mellan energi och miljö
Energin är nära kopplad till miljön. De flesta nuvarande formerna av energiskapande och energiutnyttjande skapar miljöproblem på lokal, regional och internationella nivå som hotar nuvarande och kommande generationers hälsa och välstånd. Hälsoeffekterna från användningen av fasta bränslen för matlagning och uppvärmning har redan nämnts: cirka 2 miljoner för tidiga dödsfall orsakas varje år av luftföroreningar inomhus. På grund av den ofullständiga förbränningen bidrar användningen av traditionell biomassa dessutom i hög grad till växthuseffekten. Förbränning av fossila bränslen är problematiskt på flera olika nivåer: de resulterande utsläppen bidrar i stor omfattning till luftföroreningar i städerna – med ofta mycket allvarliga hälsoeffekter –, försurning – som allvarligt skadar produktiviteten för skogsbruket, fisket och jordbruket – och klimatförändringar. Att hitta sätt att utöka energitjänsterna samtidigt som man tar hänsyn till de miljömässiga effekterna av energianvändning är en av mänsklighetens viktigaste utmaningar. Även om mängden miljöproblem i samband med energiproduktion och -användning kan verka överväldigande, finns det många ”vinn‑vinn‑strategier” som skulle kunna vara bra för såväl miljön och ekonomin som människors välbefinnande. Dessa möjligheter finna väl dokumenterade i World Energy Assessment (WEA) – FN/Världsenergirådet 2000.
Energins roll i samband med utvecklingen har hittills försummats
Energifrågorna har fått mycket uppmärksamhet på senare tid, framför allt i samband med klimatförändringar och en säker energiförsörjning. Men trots dess primära betydelse för utvecklingen har energifrågorna i stort sett saknats på den internationella utvecklingsagendan. Nationella fattigdomsstrategier har ägnat förströdd uppmärksamhet åt tillhandahållandet av moderna energitjänster. Energiprojekt svarar för mindre än 5 procent av gemenskapens bistånd sedan 1990, vilket till största delen har riktats in på storskalig infrastruktur.
Parallellt med detta har både Europeiska investeringsbanken och OECD‑ländernas exportkreditorgan ägnat stor uppmärksamhet åt energiinvesteringar i utvecklingsländerna. Över 100 miljarder USD skaffades fram via ländernas exportkreditorgan under perioden 1994‑1999 som stöd för investeringar i kolbaserad teknik. Fattigdomsfokuseringen fick emellertid begränsad uppmärksamhet. Samma sak gäller de miljö- och klimatrelaterade aspekterna. Den enda mekanism på internationell nivå som det kan vara värt att nämna i detta sammanhang är den globala miljöfonden GEF. GEF har gett stöd till kapacitetsutbyggnad inom områdena hållbar energi och pilotprojekt inom förnybar energi. Men jämfört med de totala investeringarna i energiproduktion i utvecklingsländerna har GEF:s resurser varit sorgligt otillräckliga och enbart motiverade av oron över klimatförändringarna.
Efter många års försummelser inträffade en viktig förändring under toppmötet i Johannesburg. Tillgång till billig energi för de fattigaste framstod som en prioriterad fråga. De båda energiinitiativ som lanserades av kommissionen före Johannesburg är mer än välkomna. Både det här aktuella meddelandet och EU:s energiinitiativ understryker energins avgörande betydelse för fattigdomsbekämpningen och möjligheterna att uppnå utvecklingsmålen för millenniet (Millennium Development Goals). Erkännandet i meddelandet av att EU har uppnått sin utveckling tack vare ”en energimodell som kännetecknas av obegränsad tillgång på billig och utsläppsintensiv energi”, som nu har nått sin gräns, är av avgörande betydelse. Av detta följer att ingen möda bör sparas när det gäller att hjälpa utvecklingsländerna att utrota fattigdomen och förbättra levnadsstandarden med hjälp av energistrategier som i minsta möjliga omfattning skadar miljön.
Den utvecklade delen av världen är mycket diversifierad när det gäller energi. Vissa länder exporterar olja, men de flesta är nettoimportörer. Energikonsumtionen per person är betydligt lägre, cirka en sjättedel, än i OECD. Energiförbrukningen i Afrika har knappast ökat sedan 1970‑talet och ligger kvar på mindre än en tiondel av per capitaförbrukningen i Nordamerika. I Asien har förbrukningen per person mer än fördubblats sedan 1970‑talet, men den är fortfarande mindre än 15 procent av siffran för Nordamerika (mindre än 20 procent för Latinamerika).
Förbrukningen av elektricitet per person är ännu mera snedfördelad. Medan den genomsnittliga per capitakonsumtionen i OECD‑länderna ligger på cirka 10 000 kWh per år, är den bara 500 i Indien och cirka 100 i länderna söder om Sahara. Mindre än 10 procent av befolkningen i Afrika söder om Sahara har tillgång till elektricitet.
Framtida energibehov
Den totala primära energiförbrukningen i världen beräknas stiga varje år med 2 procent under de kommande decennierna. Största delen av denna efterfrågan kommer att finnas i utvecklingsländerna, framför allt Asien. Den framtida efterfrågans sammansättning skiljer sig åt i de olika scenarier som presenterats. I ett referensscenario från WEA beskrivs en energiframtid där de fossila bränslena fortsätter dominera, vilket leder till negativa miljöeffekter, till exempel regional försurning och klimatförändring. Ett annat scenario, med jämförbara siffror för den ekonomiska tillväxten, bygger på kraftfulla förbättringar inom energiteknik, framför allt förnybar energi (RES) och energieffektivitet. I detta ekologiskt drivna scenario förutsätts decentralisering av energisystemen och lokala lösningar. Det kräver betydligt mindre investeringar på utbudssidan, men det skulle i stället innebära omfattande investeringar hos slutanvändarna. Det kräver också en betydande ökning av privat och offentlig forskning, utveckling och tillämpning för att stödja ny energiteknik.
Skillnaden i primär energikonsumtion mellan referensscenariot och det ekologiskt drivna scenariot är betydande. Det primära energibehovet för världen som helhet under 2050 väntas bli 40 procent lägre i det ekologiskt drivna scenariot. De investeringar som krävs i energiförsörjning beräknas bli minst 25 procent lägre. En sådan förändring kommer emellertid inte att komma till stånd utan betydande förändringar i de energipolitiska ramverken. Utvecklingsländerna får inte följa samma energistrategier som OECD‑länderna!
De olika scenarier som presenterades av WEA tyder på att utvecklingsländerna inte får följa samma energiväg som OECD‑länderna. Politiken har betydelse. Dessutom bör vi inte glömma att energipolitiken skiljer sig åt kraftigt inom OECD, vilket resulterar i stora skillnader när det gäller energiintensitet. Den energi som krävs för att driva ekonomisk verksamhet i Förenta staterna är nästan dubbelt så hög som i EU‑15 och tre gånger så hög som i Japan.
Traditionellt har man alltid accepterat att ekonomisk tillväxt med nödvändighet måste vara kopplad till ett växande energibehov. Om en sådan koppling skulle accepteras i framtiden, stödd av konventionell energiförsörjning, skulle de totala konsekvenserna för klimatet och de globala ekosystemen bli katastrofala. Ansträngningarna att frikoppla BNP‑tillväxten från behovet av energi och råvaror har därför blivit en prioritet för politiska beslutsfattare i flera av OECD‑länderna.
Studier av energiintensiteten pekar på att ekonomier använder mer energi per producerad enhet under de tidigare utvecklingsfaserna, når en topp och sedan börjar falla. Avregleringar och informationsteknik borde göra det möjligt att överföra kunskap enklare och för de framväxande ekonomierna att snabbare ta sig upp för de så kallade energi- och teknikstegarna. De som kommer sent skulle kunna undvika en spik i efterfrågekurvan på energi genom att utnyttja modernare tillverkningsmetoder och effektivare energiteknik. Men det finns många hinder som måste klaras av för att en sådan förändring skall vara möjlig.
Kommissionens meddelande
Ramverket:
- i)Stöd för en reformering av energisektorn i utvecklingsländerna.
- ii)Stöd för utveckling av efterfrågesidan.
- iii)Stöd för diversifiering av utbudet.
- iv)Stöd för regionalt samarbete och integrerade energimarknader.
De metoder som skall tillämpas. Operativa rekommendationer:
- i)Integrering av energin som en generell komponent i EU:s program för utvecklingsbistånd.
- ii)Riktat stöd till institutionellt kapacitetsbyggande och tekniskt stöd på energiområdet.
- iii)Stöd för utveckling av lämpliga regelverk och finansiella mekanismer för att främja investeringar i ren teknik.
- iv)Riktat stöd för regionalt samarbete.
- v)Samordning inom EU och med andra aktörer som tillhandahåller finansiering och organisationer.
EU:s energiinitiativ som lanserades i Johannesburg kan ses som en naturlig uppföljning på meddelandet och det följer – vad gäller den allmänna inriktningen – samma riktlinjer som meddelandet. Partnerskapsinitiativet på energiområdet är ett gemensamt initiativ för kommissionen och medlemsstaterna. Eftersom den totala kapital- och förvaltningskapacitet som krävs inom energisektorn för att ge Syd de nödvändiga energitjänsterna vida överstiger vad enbart givarnas bistånd kan erbjuda, måste ett nära samarbete etableras med finansiella institutioner och privata intressen inom sektorn. Partnerskapsinitiativet är med andra ord avsett att utveckla bredast tänkbara partnerskap, som engagerar regeringar, energianvändare, finansinstitutioner, utvecklingsbanker, investerare och tjänsteleverantörer i den privata sektorn och civilsamhället.
Föredragandens allmänna kommentarer om meddelandet och partnerskapsinitiativet
Som redan sagts är både meddelandet och partnerskapsinitiativet i högsta grad välkomna. Energins viktiga roll för utvecklingen har försummats alltför länge. Meddelandet analyserar, på ett uttömmande sätt, de viktigaste utmaningar som utvecklingsländerna står inför på energiområdet. Den detaljerade beskrivningen av den onda cirkeln energi‑fattigdom är belysande. Den allmänna inriktningen på de åtgärder som föreslås, stöd till kapacitetsbyggande, reformering av energisektorn, förvaltning av efterfrågesidan, diversifiering av utbudet, utveckling av lämpliga regelverk och finansiella mekanismer, samt offentliga‑privata partnerskap, verkar förnuftig. Men både meddelandet och partnerskapsinitiativet lider av flera begränsningar och brister:
a) Med tanke på de enorma utmaningarna i samband med kopplingen mellan energi och fattigdom, samt kopplingen mellan energi och miljöfrågor, är varken meddelandet eller partnerskapsinitiativet tillräckligt ambitiösa. Det behövs någon form av katastrofprogram. Men inga extra resurser föreslås. För tillfället finns det dessutom ingen särskild rättslig grund inom gemenskapens bistånd för att stödja energi för hållbar utveckling och överföring av hållbar energiteknik till utvecklingsländerna. Så varifrån skall initiativen komma? Enda alternativet verkar vara att se till att energi för hållbar utveckling blir en viktig del av ALA och MEDA och visar sig som en prioritet i så många landstrategidokument som möjligt. Men med tanke på alla konkurrerande behov kommer detta inte att vara tillräckligt. Utan tvekan måste den överväldigande majoriteten av de investeringar som krävs komma från privat håll. Det finns emellertid ett oerhört stort behov av att tillräckliga resurser från det offentliga utvecklingsbiståndet ODA mobiliseras. I annat fall finns det litet hopp om att kunna nå de fattiga och underprivilegierade på landsbygden. Den nödvändiga övergången till RES och energieffektiv teknik kan bara bli verklighet med hjälp av riktat finansiellt stöd för att hjälpa till att täcka de högre initiala investeringarna. En särskild fond för hållbar energi måste snarast inrättas. Denna skulle tillhandahålla de medel som behövs för kapacitetsbyggande och för pilotprojekt inom många teknikområden genom partnerskap mellan den offentliga och den privata sektorn – som en kompensation för marknadsbristerna inom energisektorn och stöd till utvecklingen av marknader för förnybara energikällor och energieffektivitet i utvecklingsländer.
b) Det görs ingen klar åtskillnad mellan kraven i termer av policyutveckling och investeringar på bynivå respektive i den moderna sektorn. Vad som fattas är en grundlig diskussion om de nödvändiga åtgärderna för att förbättra levnadsvillkoren för de fattiga på landsbygden. Stor tonvikt läggs vid elektrifiering. Även om det är effektivt kommer man att tänka på ett antal alternativa tekniska förbättringar – som är mycket billigare – för majoriteten av de fattiga byarna i Afrika och Asien. För människor som lever på en dollar om dagen ligger sofistikerad teknik som PV‑system utom räckhåll på kort sikt. För dem skulle enklare teknik som soldrivna varmvattenberedare, soldrivna pastöriseringsapparater, vinddrivna pumpar, förbättrade spisar, biomassabriketter, biogas etc. innebär en enorm skillnad. Framför allt skulle det få stor betydelse om man kunde erbjuda omedelbara alternativ till traditionella vedspisar som LPG och biogas.
c) Det mesta av den olja som importeras i utvecklingsländerna används för transporter. Transportsektorn nämns knappast alls i meddelandet. Exempel från Latinamerika pekar på många alternativ för att minska energiförbrukningen i samband med transporter, till exempel att förbättra energiuttaget, system för kollektiva transporter, snabbussar och ett diversifierat utbud genom användning av biobränslen. Etanolprogrammet i Brasilien har varit mycket framgångsrikt. Det har i avsevärd omfattning minskat oljeförbrukningen och skapat nästan en miljon arbetstillfällen på landsbygden.
d) Det görs inget riktigt försök att diskutera vilka specifika energipolitiska åtgärder i Europa som skulle kunna innebära en skillnad för utvecklingsländerna. Erfarenheterna från OECD‑länderna visar att väl riktad offentlig upphandling kan sänka priserna för ny teknik, till exempel RES och energisparande (principen om “inlärningskurvan”). Utvecklingsländerna skulle utan tvekan tjäna på en mer ambitiös EU‑politik i detta avseende. Det enskilt största hindret för att göra miljövänlig teknik mer tillgänglig är de kraftiga subventionerna för konventionella bränslen (uppskattningsvis 200 miljarder dollar per år i hela världen). Det finns en omfattande samsyn om att fasa ut bidragsformer som är skadliga för miljön. De industrialiserade nationerna måste emellertid ta täten och EU:s roll kommer att bli av avgörande betydelse i sammanhanget.
e) I meddelandet nämns den roll som europeiska företag eventuellt skulle kunna spela när det gäller RES och energisparande. Lika viktigt är det emellertid att utöka stödet till utvecklingen av inhemsk industri inom dessa teknikområden. Ett av huvudproblemen för de flesta tidigare energiprojekt har varit kapacitetsbrister inom service och underhåll.
f) Såväl offentliga som privata forskningsbudgetar ägnar allt för lite uppmärksamhet åt RES och energisparande. Dessutom borde forskningsnätverken – kopplingen mellan forskningsinstitutioner i EU:s medlemsstater och motsvarande institutioner i utvecklingsländerna – mångfaldigas. Enbart när den nödvändiga kapaciteten utvecklas, och enbart då, kan man verkligen ta itu med de fattigas energibehov.
g) Många av utvecklingsländerna ligger väl till när det gäller att utveckla en ny generation energiteknik. Möjligheterna för olika former av solenergi är goda. Samma sak gäller moderna former av biomassa. Särskilt lovande verkar utvecklingen av vätgas, antingen framställd ur biomassa (ångomvandlingsteknik) eller genom elektrolys med utnyttjande av solenergi. Dessa alternativ borde beaktas i en seriös, långsiktig strategi för energi i utvecklingsländerna.