BETÄNKANDE om kommissionens meddelande om ett integrerat regelverk
för avtal om fiskepartnerskap med tredjeländer
(KOM(2002) 637 – 2003/2034(INI))
11 september 2003
Fiskeriutskottet
Föredragande: Arlindo Cunha
PROTOKOLLSIDA
Med en skrivelse av den 23 december 2002 förelade kommissionen parlamentet sitt meddelande om ett integrerat regelverk för avtal om fiskepartnerskap med tredjeländer (KOM(2002) 637), som hänvisades till fiskeriutskottet för information.
Vid plenarsammanträdet den 13 mars 2003 tillkännagav talmannen att fiskeriutskottet i enlighet med artiklarna 47.2 och 163 i arbetsordningen hade beviljats tillstånd att utarbeta ett initiativbetänkande i ämnet och att utskottet för utveckling och samarbete och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor hade utsetts till rådgivande utskott.
Vid utskottssammanträdet den 23 januari 2003 hade fiskeriutskottet utsett Arlindo Cunha till föredragande.
Vid utskottssammanträdena den 20 februari, 18 mars, 22 april, 9 juli och 9 september 2003 behandlade utskottet förslaget till betänkande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet förslaget till resolution med 12 röster för och 3 röster emot.
Följande var närvarande vid omröstningen: Struan Stevenson (ordförande), Rosa Miguélez Ramos och Brigitte Langenhagen (vice ordförande), Arlindo Cunha (föredragande), Elspeth Attwooll, Niels Busk, Salvador Jové Peres, Heinz Kindermann, Carlos Lage, Albert Jan Maat (suppleant för Giorgio Lisi), Ioannis Marinos, Patricia McKenna, Juan Ojeda Sanz (suppleant för Hugues Martin), Manuel Pérez Álvarez, Dominique F.C. Souchet och Daniel Varela Suanzes Carpegna.
Yttrandet från utskottet för utveckling och samarbete bifogas detta betänkande. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor beslutade den 19 mars 2003 att inte avge något yttrande.
Betänkandet ingavs den 11 september 2003.
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om kommissionens meddelande om ett integrerat regelverk för avtal om fiskepartnerskap med tredjeländer (KOM(2002) 634 - 2003/2034(INI))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av kommissionens meddelande (KOM(2002) 637),
– med beaktande av rådets (fiske) slutsatser av den 30 oktober 1997,
– med beaktande av sin resolution av den 6 november 1997 om den gemensamma fiskeripolitiken efter år 2002[1],
– med beaktande av sin resolution av den 15 november 2000 om meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Europeiska gemenskapens deltagande i regionala fiskeorganisationer,
– med beaktande av sin resolution av den 25 oktober 2001 om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om fiske och fattigdomsbekämpning[2],
– med beaktande av sin resolution av den 17 januari 2002 om kommissionens grönbok om den framtida gemensamma fiskeripolitiken[3],
– med beaktande av sin resolution av den 20 november 2002 om kommissionens meddelande om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken (vägledande tidsplan)[4],
– med beaktande av sin resolution av den 16 januari 2003 om fisket i internationella vatten inom ramen för den gemensamma fiskeripolitikens externa åtgärder[5],
– med beaktande av det åtagande som ingicks vid toppmötet i Johannesburg 2002 om att före 2015 återställa utfiskade bestånd,
– med beaktande av sin resolution av den 20 november 2002[6] om kommissionens meddelande om gemenskapens åtgärdsplan för att stoppa illegalt, icke rapporterat och oreglerat fiske,
– med beaktande av artiklarna 47.2 och 163 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet och yttrandet från utskottet för utveckling och samarbete (A5‑0303/2003), och av följande skäl:
A. Internationella avtal utgör en grundläggande del av gemenskapsflottans fiskeverksamhet. De innebär direktsysselsättning för 30 000 personer och skapar en omfattande ekonomisk verksamhet i områden som är mycket beroende av fiske.
B. Trots de svårigheter som förekommer när avtal med tredje länder skall ingås och förlängas är dessa avtals ekonomiska betydelse väsentlig när det gäller att upprätthålla sysselsättningen i de regioner i Europeiska unionens randområden och yttersta randområden som är beroende av fiskesektorn och där det finns väldigt få alternativ till fisket.
C. Europeiska unionen importerar stora mängder fiskprodukter från tredje länder för att försörja sin marknad. Gemenskapsflottornas fiskfångster är mycket lägre än konsumtionen inom EU.
D. Fiske som bedrivs av fjärrfiskeflottor, inbegripet gemenskapens fjärrfiskeflotta, i tredje länders vatten bör bedrivas på ett rationellt och ansvarsfullt sätt i enlighet med bestämmelserna i Förenta nationernas havsrättskonvention och avtalet om gemensamma fiskbestånd och ständigt vandrande arter samt FAO:s uppförandekod om ansvarsfullt fiske.
E. Ett stort antal av EU:s internationella fiskeavtal har slutits med utvecklingsländer. Man bör fastställa att de externa förbindelserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken skall vara förenliga med unionens utvecklingsprinciper som fastställs i avdelning XX i fördraget och respektera fiskerisektorns intressen i dessa utvecklingsländer.
F. Man bör garantera överensstämmelse, komplementaritet och samordning mellan unionens gemensamma fiskeripolitik och unionens utvecklingspolitik. Dessa två politikområden måste uppfylla principerna om hållbar utveckling och dessutom bidra till en minskning av fattigdomen i de berörda länderna.
G. EU har ställt upp två mål: det generella målet att garantera ett hållbart fiske i världen, vilket fastställdes vid toppmötet i Johannesburg, och det särskilda målet att bibehålla eller återställa bestånden till en nivå som kan producera maximalt hållbar avkastning. Avsikten är att brådskande, och om möjligt senast 2015, uppnå dessa mål för utfiskade bestånd.
H. EU har även förbundit sig till den gemensamma fiskeripolitikens allmänna mål att garantera en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar förvaltning av fiskeresurserna, även i fiskevatten utanför EU, och i synnerhet inom ramen för de fiskepartnerskapsavtal som ingåtts med tredje land. Samtidigt får man inte glömma att den gemensamma fiskeripolitikens legitima mål är att se till att EU:s fiskeflotta även i fortsättningen är verksam inom fjärrfisket samt att trygga den europeiska fiskerisektorns intressen.
I. EU har i egenskap av FAO-medlem antagit uppförandekoden för ansvarsfullt fiske. Principerna i denna uppförandekod uppfylls emellertid fortfarande inte till fullo[7].
J. Systemet enligt vilket fiskerättigheter erhålls i utbyte mot en ekonomisk ersättning är uppbyggt på ekonomiska grunder.
K. Kostnaderna för fiskeavtalen bör delas så att både gemenskapen och fartygsägarna betalar för fiskerättigheterna, oberoende av det tredje land med vilket avtalet ingåtts. Det bör beaktas att EU:s bidrag skall uppfattas som bidrag till ett handelsavtal och som utvecklingsbistånd.
L. Anslagen i den budgetpost i budgeten för den gemensamma fiskeripolitiken som öronmärkts för internationella fiskeavtal har minskats från 278,5 miljoner euro 1996 till mindre än 200 miljoner 2003, och ingen ökning har planerats för 2004. Kommissionen bedriver en politik som går ut på att öka antalet gällande fiskeavtal, samtidigt som det blivit allt dyrare att förnya protokollen.
M. Gemensamma företag och tillfälliga samriskföretag fyller en viktig funktion när det gäller att försörja gemenskapens marknad och utveckla samarbetet mellan fiskesektorerna i gemenskapen och i tredje land.
N. Regionala fiskeorganisationer kan utvecklas till de mest effektiva instrumenten för att bedriva en ansvarsfull regional resursförvaltning och en av de mest effektiva metoderna för att bekämpa icke önskvärda fenomen, såsom fiske som bedrivs av piratfartyg eller av fartyg som seglar under bekvämlighetsflagg.
O. Parlamentet har en demokratisk rätt till korrekt information om och möjlighet att delta på lämpligt sätt i arbetet med att planera för nya avtal, förlänga befintliga avtal och tillämpa avtalen, inbegripet riktade åtgärder till förmån för utvecklingen av den lokala fiskeindustrin.
P. I samband med fiskeavtal med tredje länder måste en acceptabel balans uppnås mellan respekten för kuststaternas suveränitet och möjligheterna att utföra kontroller.
1. Europaparlamentet framhåller fiskeavtalens socioekonomiska betydelse för gemenskapens fiskesektor, och insisterar därför på att de externa aspekterna av den gemensamma fiskeripolitiken skall betonas i högre grad. Detta är mycket viktigt om man vill bidra till att minska handelsunderskottet och skydda den direkta och indirekta sysselsättningen inom fiskenäringen och industrier knutna till den.
2. Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag och dess mål att bättre integrera miljö- och utvecklingsaspekterna i den gemensamma fiskeripolitikens externa förbindelser, och framhåller att avtalen, även om de har en kommersiell karaktär, måste respektera principen om en hållbar utveckling av fiskeindustrin i det berörda utvecklingslandet.
3. Europaparlamentet stöder kommissionens förslag att stegvis omvandla de bilaterala avtalen grundade på tillträde till associeringsavtal som kan bidra till ett ansvarsfullt fiske, något som ligger i parternas ömsesidiga intresse.
4. Europaparlamentet understryker att det mottagande landet ensamt är behörigt att efter eget godtycke spendera det bidrag som erhållits i utbyte mot de fiskerättigheter som beviljas EU, även om parlamentet ställer sig bakom kommissionens strategi att öronmärka en del av det ekonomiska bidraget för utveckling av den lokala fiskeindustrin. Parlamentet efterlyser i detta hänseende en tydlig åtskillnad mellan ersättning som utbetalas för tillträde, det tidigare nämnda bidraget och övriga utbetalningar i form av mer allmänt utvecklingsbistånd som ingår i avtalet (målinriktade åtgärder).
5. Europaparlamentet framhåller att fiskemöjligheterna företrädesvis måste basera sig på tillförlitliga vetenskapliga uppgifter eller, i avsaknad av sådana uppgifter, på försiktighetsprincipen, och understryker att man inte skall försöka ingå avtal om tillträde till fiskbestånd som redan är fullt utnyttjade eller som hotas av överfiske.
6. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att även i fortsättningen utföra hållbarhetsutvärderingar för partnerskapsavtalen och avsätta tillräckligt med medel för detta ändamål.
7. Europaparlamentet uppmanar EU att fortsätta att driva en aktiv politik i syfte att ingå internationella avtal av kommersiell karaktär med utvecklingsländerna på grundval av ömsesidiga intressen och fördelar, och med målet att bidra till fiskförsörjningen och sysselsättningen inom EU samt till den sociala och ekonomiska utvecklingen av fiskesektorn och därtill knuten industri i tredje land.
8. Europaparlamentet bekräftar att utvecklingspolitikens mål i detta sammanhang är att stödja utvecklingsländernas möjligheter att utnyttja sina egna marina resurser, öka det lokala mervärdet och erhålla skäliga ersättningar för utländska flottors tillträde till de exklusiva ekonomiska zonerna. Samtidigt måste utvecklingsländerna acceptera att den europeiska fiskeflottans intressen tryggas.
9. Europaparlamentet yrkar på att alla dessa avtal skall innehålla åtgärder som bidrar till att skydda det lokala småskaliga fisket och som innebär att tillträdet underställs krav på användning av selektiva fångstredskap.
10. Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att, i syfte att främja ett bärkraftigt fiske, kräva att berörda tredje länder respekterar de skyldigheter de förbundit sig till i multilaterala avtal och sålunda ser till att samma bestämmelser som tillämpas på gemenskapsflottan även tillämpas på alla övriga nationers fjärrfiskeflottor som fiskar i det berörda landets vatten, i synnerhet skyldigheten att bekämpa illegalt fiske.
11. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta en sund finansieringsplan för fiskeavtalen, i vilken hänsyn bör tas till eventuella budgetkonsekvenser av det ökade antalet avtal i en nära framtid och kostnadsdelningen mellan gemenskapen och fartygsägarna när det gäller att betala för fiskerättigheterna, oberoende av det tredje land med vilket avtalet ingåtts, samtidigt som det beaktas att EU:s bidrag skall uppfattas som ett bidrag till ett handelsavtal och som utvecklingsbistånd.
12. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja inrättandet av gemensamma företag som skall ges förmånstillträde till marknaden, att driva på grundandet av tillfälliga samriskföretag samt att inrätta ett lämpligt regelverk för att dessa fullt ut skall kunna uppfylla sina mål att försörja gemenskapens marknad och främja samarbetet mellan fiskesektorerna i gemenskapen och i tredje land.
13. Europaparlamentet begär att man vidtar åtgärder för att undvika att det traditionella fisket i kuststaterna ersätts med andra olämpliga metoder.
14. Europaparlamentet begär att lokala organisationer som grundar sig på traditionella föreningsformer ges möjlighet att delta, samtidigt som man inte får förbise den roll som kvinnorna innehar i beredningen och saluföringen av fisket.
15. Europaparlamentet föreslår att man på lokal nivå i AVS- länderna stöder överföring av teknik och vetenskap och andra överföringar som kan främja investeringar.
16. Europaparlamentet begär att man avsätter medel så att villkoren i avtalen kan uppfyllas på ett sådant sätt att avtalen även kan förlängas.
17. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i protokollen till avtalen inbegripa den sociala klausul som den branschvisa sociala dialogkommittén för havsfiske antog vid sitt plenarsammanträde den 19 december 2001 i syfte att se till att alla sjömän ombord på EU‑fartyg garanteras föreningsfrihet, rätt till kollektiva förhandlingar, avskaffande av diskriminering, skälig lön samt liknande arbets- och levnadsvillkor som Europeiska unionens fiskare åtnjuter.
18. Europaparlamentet anser att de regionala fiskeorganisationerna spelar en mycket viktig roll i fiskeförvaltningen och uppmanar kommissionen att aktivt inbegripa dessa organisationer i kontakterna med de tredje länder med vilka fiskeavtal ingåtts och att anslå tillräckliga mänskliga och materiella resurser till förmån för gemenskapens fiskesektors intressen.
19. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inför förhandlingar om nya avtal eller förlängning av befintliga avtal, beakta de legitima rättigheterna hos de medlemsstater som har visat intresse för att delta i de berörda avtalen. Parlamentet uppmanar även kommissionen att tillämpa samma principer och bestämmelser på alla typer av fiskeavtal, dvs. de finansiella bestämmelserna och bestämmelserna om särskild och tillfällig överföring av fiskerättigheter som inte utnyttjats av vissa medlemsstater.
20. Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att informera parlamentet om det förhandlingsmandat som rådet beviljar kommissionen.
21. Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen att hålla parlamentets behöriga utskott informerat om förberedelser av förhandlingar eller pågående förhandlingar, och att förelägga parlamentet årliga rapporter om avtalens genomförandegrad och utnyttjandet av medel för riktade åtgärder samt standardiserade utvärderingsrapporter som bör uppfylla det krav som rådet (fiske) fastställde i oktober 1997 om kommissionens redovisningsskyldighet inför parlamentet.
22. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att göra bistånd till tredje lands genomförande av FAO:s internationella handlingsplan för bekämpande av illegalt, icke rapporterat och oreglerat fiske till en av huvudprioriteringarna då framtida avtal med tredje land ingås.
23. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.
MOTIVERING
Inledning
De 21 internationella fiskeavtal mellan gemenskapen och tredje länder som var i kraft i slutet av 2002 har en stor ekonomisk betydelse för EU. De fångster som denna flotta står för uppgår till 20 procent av gemenskapens samtliga fångster och motsvarar ett belopp på ungefär en miljard euro. Kostnaderna för fiskeavtalen uppgår årligen till 220 miljoner euro. Detta belopp inkluderar fartygsägarnas bidrag. Fjärrfisket genererar tiotusentals arbetstillfällen, inte bara ombord på fartygen utan också inom beredningsindustrin och därtill knuten industri, både inom EU och i tredje länder.
För närvarande anslås ungefär 40 procent av det totala bidraget för så kallade riktade åtgärder vilka syftar till att utveckla landets fiskesektor.
Innehållet i kommissionens förslag
Den 23 december 2002 antog kommissionen meddelandet om framtiden för fiskeavtal med tredje länder. I detta förslag skisserar kommissionen upp en utveckling från rena handelsavtal mot partnerskap. Partnerskapsavtal skulle i större utsträckning beakta den lokala industrins intressen, behovet av att bevara resurser och aspekter såsom kontroll och inspektioner. Kommissionen skulle däremot inte längre tolerera diskriminering av gemenskapens flotta i förhållande till andra fjärrfiskeflottor.
Fiskeverksamheten skall enligt förslaget bedrivas på grundval av försiktighetsprincipen om lämpliga vetenskapliga uppgifter saknas. När det gäller utvecklingsaspekterna på de nya avtalen skall dessa inbegripa överföring av kapital, vetenskapligt kunnande, teknik och företagsledning. Den nya strategin skulle även innebära en bättre utvärdering av fiskeavtalen, både när det gäller effekter på resurserna och när det gäller budget- och handelskonsekvenser.
En av de centrala principerna i avtalet är att garantera överensstämmelse med de övriga förslagen till reform av den gemensamma fiskeripolitiken, med utvecklingspolitiken och med åtagandet att garantera en hållbar utveckling. Denna överensstämmelse strider inte mot målen för det kommersiella fisket. I de nuvarande förslagen tar kommissionen hänsyn till ömsesidiga intressen, både inom EU och i tredje land.
En annan viktig fråga i kommissionens dokument är att uppnå ett ansvarsfullt fiske genom att anpassa fiskeansträngningen. Slutligen strävar kommissionen efter att öka kontrollerna och inspektionerna inom ramen för de regionala fiskeorganisationerna. Multilaterala inspektioner skall enligt förslaget täcka högsjöfiske och fiske efter gemensamma fiskbestånd och ständigt vandrande arter.
Rådets slutsatser av den 30 oktober 1997
I oktober 1997 bekräftade rådet (fiske) sina åtaganden till förmån för fiskeavtal genom att i första hand erkänna dessa avtals ekonomiska karaktär och den socioekonomiska nytta de tillför gemenskapen, i synnerhet i regioner som är beroende av fiske. Sedan dess har rådets ståndpunkt varit den ledande principen i gemenskapens strategi för den gemensamma fiskeripolitikens externa förbindelser. Rådet bekräftade att denna typ av avtal även i fortsättningen kommer att utgöra en väsentlig och integrerad del av den gemensamma fiskeripolitiken och att fiskeavtalen bör slutas i enlighet med ett kostnads- och intäktsorienterat synsätt, samt att dessa avtal bör stämma överens med Europeiska unionens övriga politikområden.
Rådet framhävde vidare att den vetenskapliga forskningen skall ökas och att de regionala fiskeorganisationernas roll skall stärkas. Enligt rådet skall avtal och protokoll slutas och förnyas på grundval av en omfattande utvärdering som bl.a. skall omfatta beståndens tillstånd, en bedömning av medlemsstaternas framställningar om fiskemöjligheter, budgetaspekter, avtalets/protokollets bidrag till gemenskapsmarknadens försörjning av fiskprodukter och tredje landets intressen.
Rådet noterade även att kommissionen också bör utreda i vilken utsträckning det är möjligt att utveckla nätverket av avtal om tonfiske. Rådet föreslog även att man skulle tillämpa avtalen så flexibelt som möjligt för att göra det möjligt att anpassa fiskemöjligheterna till fiskbeståndens nivå och att överföra fiskemöjligheter till medlemsstater som inte omfattas av avtalet i de fall då underutnyttjande förekommer. Fiskeavtalen bör ta hänsyn till det tredje landets utvecklingsbehov på fiskeindustriområdet och ligga i linje med gemenskapens övriga politikområden.
Utvärderingarna av protokoll och avtal bör bl.a. omfatta frågor som beståndens tillstånd, utnyttjandet av fiskemöjligheterna, budgetaspekter, fördelningen av kostnaden för det nya avtalet/protokollet mellan gemenskapen och rederierna, överensstämmelsen med målen för Europeiska unionens utvecklingssamarbete och gemenskapens övriga relevanta politiska riktlinjer, det tredje landets förväntningar, en utvärdering av effekterna av avtalet/protokollet på sysselsättningen, särskilt i de regioner som är beroende av fisket inom gemenskapen, utan att åsidosätta tredje lands intressen i detta avseende. När det gäller nya avtal bör liknande förfaranden beträffande en föregående bedömning av dem genomföras utan att detta påverkar framläggandet av ett utkast till förhandlingsuppdrag. Föredraganden stöder i det stora hela de principer för fiskeavtal med tredje länder som rådet fastställde 1997. Dessa principer kommer därför att ligga som grund för bedömningen av kommissionens förslag.
Kommentarer
Föredraganden välkomnar kommissionens strategi att i större utsträckning beakta överensstämmelsen med övriga politikområden inom EU samt intressena de berörda tredje ländernas intressen. De internationella fiskeavtalen är viktiga eftersom de bidrar till en omfattande ekonomisk verksamhet och sysselsättning inom EU. Avtalen är även en viktig källa för försörjning av gemenskapens marknad med fiskprodukter.
Trots strategin att i större utsträckning koncentrera sig på att stärka den lokal fiskeindustrin i utvecklingsländerna bör unionen undvika att låta sig stämplas som ”neokolonialistisk”. Man bör inse att dessa avtal har en kommersiell karaktär och att nivån på EU:s ekonomiska bidrag bör motsvara värdet på fiskerättigheterna. Det tredje landet skall alltså kunna spendera det ekonomiska bidraget efter eget godtycke. Om det ekonomiska bidraget skall ökas för utvecklingsändamål bör anslagen inte tas från budgeten för den gemensamma fiskeripolitiken.
Avtalen erbjuder emellertid ett ypperligt tillfälle att ta fram ett utvecklingsincitament för den lokala fiskesektorn. Föredraganden håller med om att man bör fortsätta att stärka utvecklingsaspekterna i dessa avtal, men endast med det berörda tredje landets samtycke. Även om ansvaret för anslagen för riktade åtgärder ligger hos tredje land begär kommissionen information om hur pengarna har spenderats. Trots upprepade förfrågningar har parlamentet aldrig erhållit information om denna fråga.
Miljökonsekvenser
Kommissionen understryker hur viktigt det är att främja genomförandet av internationella avtal såsom FAO:s uppförandekod för ansvarsfullt fiske (1995). Föredraganden understryker vikten av att upprätthålla ett bärkraftigt fiske i tredje länders fiskevatten. Denna strategi bör emellertid inte begränsas till EU-fartyg utan även tillämpas på fartyg som ingår i andra fjärrfiskeflottor. Man kan inte tolerera att gemenskapens fartyg behandlas annorlunda än andra fjärrfiskeflottor som är verksamma i samma exklusiva ekonomiska zon.
Finansieringsbestämmelser
Fiskeavtalen som helhet har en årsbudget på nästan 200 miljoner euro och bör innefatta en sund finansieringsplan vilken bör inbegripa kostnads- och intäktsorienterade bestämmelser. Detta är något som underströks i slutsatserna från rådets möte 1997. Det säger sig självt att alla fiskeavtal bör respektera bestämmelserna i budgetförordningen och utarbetas på ett sådant sätt att de kriterier som revisionsrätten fastställt i sin särskilda rapport (3/2001) för kommissionens förvaltning av internationella fiskeavtal med tredje länder uppfylls.
Föredraganden är övertygad om att fiskeavtalen är lönsamma för gemenskapens fiskeflotta, men trots detta bör man se till att de som ifrågasätter fiskeavtalens existens överlag inte ges skäl till kritik. En undersökning som det franska havsforskningsinstitutet IFREMER utförde 1999 visar på ett tydligt positivt ekonomiskt saldo för de pengar som EU investerat i dessa avtal. Enligt denna undersökning ger varje investerad euro en avkastning i ekonomisk verksamhet som uppgår till ungefär 3 euro. I finansieringsbestämmelserna bör slutligen de allmänna budgetprinciperna fastställas i enlighet med bestämmelserna i budgetförordningen. Dessa bestämmelser behövs även för att man skall kunna undvika finansiering av ”pappersfisk” och en situation som innebär att vissa fartygsägare betalar licensavgift medan andra, med stöd av andra avtal, inte betalar någonting. Vid delningen av kostnaderna för fiskeavtalen mellan fartygsägarna och gemenskapen bör ingen åtskillnad göras mellan de länder med vilka avtalen slutits.
Parlamentets roll
Även om informationsförmedlingen till parlamentet avsevärt har förbättrats under de senaste åren visar standardändringsförslagen i betänkandena om fiskeavtal utan tvivel att parlamentet inte är helt tillfreds på den här punkten. Kommissionen borde förstå att det under det nuvarande samrådsförfarandet är av avgörande betydelse för parlamentet att erhålla korrekt information i rätt tid för att det skall kunna bedöma slutresultatet av förhandlingarna. Av denna orsak önskar parlamentet bli informerat om förhandlingsinstruktionerna inför nya avtal och inför förnyande av befintliga avtal.
Dessutom skulle parlamentet vilja få bättre information under avtalets tillämpningsperiod, t.ex. i form av årsrapporter som innehåller de frågor som fastställdes av rådet 1997. Parlamentet har inte heller upphört att begära rapporter om tillämpningen av utvecklingsåtgärderna, dvs. de så kallade riktade åtgärderna, i avtalen. Parlamentet har aldrig sett några av dessa rapporter som enligt protokollen borde utarbetas årligen av det tredje landet. De utvärderingsrapporter som parlamentet erhåller efter att protokollen löpt ut har förbättrats på senare tid. Trots detta skulle parlamentet uppskatta om dessa utvärderingar var mer uppdaterade (så att de innehöll alla avtalsår) och mer omfattande. De borde innehålla finansieringsbestämmelser och vara utformade på ett enhetligt sätt.
Slutligen sägs det ingenting i förslaget om att öka det nuvarande antalet fiskeavtal. Föredraganden anser att gemenskapen bör agera enligt industrins krav och skapa nätverk av fiskeavtal. Kommissionens förslag att inleda eller utvidga förhandlingarna i Stilla havet och Östafrika bör därför understödjas.
Slutsats
Föredraganden anser att de beslut som rådet (fiske) fattade i oktober 1997 fortfarande är giltiga och att de bör vägleda unionens strategi för dess fiskeripolitik.
Man bör även vara medveten om att internationella avtal är väsentliga för den europeiska fiskesektorns ekonomi och sysselsättning och för försörjningen av fiskprodukter för konsumtion inom EU.
Med förbehåll för ovannämnda ändringar, i synnerhet när det gäller informationsförmedlingen till parlamentet, välkomnar föredraganden kommissionens förslag.
YTTRANDE FRÅN UTSKOTTET FÖR UTVECKLING OCH SAMARBETE
19 maj 2003
till fiskeriutskottet
över meddelandet från kommissionen om ett integrerat regelverk för avtal om fiskepartnerskap med tredjeländer
(KOM(2002) 637 – C5‑0070/2003 – 2003/2034(INI))
Föredragande: Elena Valenciano Martínez-Orozco
ÄRENDETS GÅNG
Vid utskottssammanträdet den 21 januari 2003 utsåg utskottet för utveckling och samarbete Elena Valenciano Martínez-Orozco till föredragande.
Vid utskottssammanträdena den 23 april och 20 maj 2003 behandlade utskottet förslaget till yttrande.
Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet enhälligt nedanstående slutsatser.
Följande ledamöter var närvarande vid omröstningen: Joaquim Miranda (ordförande), Margrietus J. van den Berg och Anders Wijkman (vice ordförande), Elena Valenciano Martínez-Orozco (föredragande), Jean-Pierre Bebear, Yasmine Boudjenah, Marie-Arlette Carlotti, John Alexander Corrie, Nirj Deva, Fernando Fernández Martín, Concepció Ferrer (suppleant för John Bowis), Richard Howitt, Karin Junker, Glenys Kinnock, Paul A.A.J.G. Lannoye, Miguel Angel Martínez Martínez, Didier Rod, Ulla Margrethe Sandbæk, Francisca Sauquillo Pérez del Arco, Agnes Schierhuber (suppleant för Luigi Cesaro), Maj Britt Theorin och Jürgen Zimmerling.
SLUTSATSER
Utskottet för utveckling och samarbete uppmanar fiskeriutskottet att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:
A. Man bör garantera överensstämmelse, komplementaritet och samordning mellan unionens gemensamma fiskeripolitik och unionens utvecklingspolitik. Dessa två politikområden måste uppfylla principerna om hållbar utveckling och dessutom bidra till en minskning av fattigdomen i de berörda länderna.
B. EU har ställt upp två mål: det generella målet att garantera ett hållbart fiske i världen, vilket fastställdes vid toppmötet i Johannesburg, och det särskilda målet att bibehålla eller återställa bestånden till en nivå som kan producera maximalt hållbar avkastning. Avsikten är att brådskande, och om möjligt senast 2015, uppnå dessa mål för utfiskade bestånd.
C. EU har även förbundit sig till den gemensamma fiskeripolitikens allmänna mål att garantera en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar förvaltning av fiskeresurserna, även i fiskevatten utanför EU, och i synnerhet inom ramen för de fiskepartnerskapsavtal (FPA) som ingåtts med tredje land. Samtidigt får man inte glömma att den gemensamma fiskeripolitikens legitima mål är att se till att EU:s fiskeflotta även i fortsättningen är verksam inom djuphavsfisket samt att trygga den europeiska fiskerisektorns intressen.
D. EU har i egenskap av FAO-medlem antagit uppförandekoden för ansvarsfullt fiske. Principerna i denna uppförandekod uppfylls emellertid fortfarande inte till fullo[1].
1. Europaparlamentet bekräftar att utvecklingspolitikens mål i detta sammanhang är att stödja utvecklingsländernas möjligheter att utnyttja sina egna marina resurser, öka det lokala mervärdet och erhålla skäliga ersättningar för utländska flottors tillträde till de exklusiva ekonomiska zonerna. Samtidigt måste utvecklingsländerna acceptera att den europeiska fiskeflottans intressen tryggas.
2. Europaparlamentet stöder kommissionens förslag att stegvis omvandla de bilaterala avtalen grundade på tillträde till associeringsavtal som kan bidra till ett ansvarsfullt fiske, något som ligger i parternas ömsesidiga intresse.
3. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att även i fortsättningen utföra hållbarhetsutvärderingar för partnerskapsavtalen och avsätta medel till detta ändamål.
4. Europaparlamentet begär att man vidtar åtgärder för att undvika att det traditionella fisket i kuststaterna ersätts med andra främmande metoder.
5. Europaparlamentet begär att lokala organisationer som grundar sig på traditionella föreningsformer ges möjlighet att delta, samtidigt som man inte får förbise den roll som kvinnorna innehar i beredningen och saluföringen av fisket.
6. Europaparlamentet föreslår att man på lokal nivå i AVS- länderna stöder överföring av teknik och vetenskap och andra överföringar som kan främja investeringar.
7. Europaparlamentet anser det vara nödvändigt att införa ett förfarande med förhandsmeddelande om uppsägning av avtalet i det fall att ett land som ingått partnerskapsavtal inte uppfyller de fastställda villkoren.
8. Europaparlamentet begär att man avsätter medel så att villkoren i avtalen kan uppfyllas på ett sådant sätt att avtalen även kan förlängas.
9. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja inrättandet av samriskföretag som skall ges förmånstillträde till marknaden.
- [1] EGT C 112, 9.5.2002, s. 216. (Betänkande från Lannoye om meddelandet från kommissionen om fiske och fattigdomsbekämpning (A5-0334/2001)).