Betänkande - A5-0041/2004Betänkande
A5-0041/2004

BETÄNKANDE om möjligheterna till en tillnärmning av de civilprocessrättsliga reglerna inom Europeiska unionen
(KOM(2002) 746 + KOM(2002) 654 - C5‑0201/2003 - 2003/2087(INI))

30 januari 2004

Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden
Föredragande: Giuseppe Gargani

Förfarande : 2003/2087(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :  
A5-0041/2004
Ingivna texter :
A5-0041/2004
Omröstningar :
Antagna texter :

PROTOKOLLSIDA

Med en skrivelse av den 20 december 2002 förelade kommissionen parlamentet sin grönbok om möjligheterna till en tillnärmning av de civilprocessrättsliga reglerna inom Europeiska unionen (KOM(2002) 746) och, med en skrivelse av den 14 januari 2003 förelade kommissionen parlamentet ytterligare en handling (KOM(2002) 654), som hänvisades till utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för kännedom.

Vid plenarsammanträdet den 15 maj 2003 tillkännagav talmannen att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden i enlighet med artikel 47.2 och artikel 163 i arbetsordningen hade beviljats tillstånd att utarbeta ett initiativbetänkande och att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor hade utsetts till rådgivande utskott.

Vid utskottssammanträdet den 20 februari 2003 hade utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden utsett Giuseppe Gargani till föredragande.

Vid utskottssammanträdena den 17 november 2003 och 26–27 januari 2004 behandlade utskottet förslaget till betänkande.

Vid det sistnämnda sammanträdet godkände utskottet förslaget till resolution med 19 röster för och 2 nedlagda röster.

Följande ledamöter var närvarande vid omröstningen: Giuseppe Gargani (ordförande och föredragande), Willi Rothley, Ioannis Koukiadis och Bill Miller (vice ordförande), Uma Aaltonen, Marie-Françoise Garaud, Evelyne Gebhardt, José María Gil-Robles Gil-Delgado, Lord Inglewood, Kurt Lechner, Klaus-Heiner Lehne, Sir Neil MacCormick, Toine Manders, Hans-Peter Mayer (suppleant för Malcolm Harbour), Arlene McCarthy, Manuel Medina Ortega, Angelika Niebler, Anne-Marie Schaffner, Francesco Enrico Speroni (suppleant för Alexandre Varaut), Diana Wallis och Joachim Wuermeling.

Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor beslutade den 9 juli 2003 att inte avge något yttrande.

Betänkandet ingavs den 30 januari 2004.

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om möjligheterna till en tillnärmning av de civilprocessrättsliga reglerna inom Europeiska unionen

(KOM(2002) 746 + KOM(2002) 654 - C5‑0201/2003 - 2003/2087(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av grönboken om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden (KOM(2002) 746),

–   med beaktande av grönboken om omvandling av 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument och dess revidering i samband därmed (KOM(2002) 654),

–   med beaktande av artikel 61 c) och artikel 65 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

–   med beaktande av rådets och kommissionens handlingsplan från Wien, som antogs av rådet 1998[1],

–   med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors den 16 oktober 1999, och framför allt punkt 38‑39,

–   med beaktande av rådets förordning (EG) nr 743/2002 av den 25 april 2002[2] om en allmän gemenskapsram för åtgärder i syfte att underlätta ett civilrättsligt samarbete,

–   med beaktande av artikel 47.2 och artikel 163 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden (A5‑0041/2004), och av följande skäl:

A.   Ökande handel och förflyttningar på den inre marknaden medför en ökning av antalet gränsöverskridande tvister, som just på grund av sin internationella karaktär medför kostnader och svårigheter som utgör ett allvarligt hinder för den fria rörligheten för varor, personer, tillgångar och kapital för Europas medborgare och för små och medelstora företag.

B.   I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors uppmanades rådet och kommissionen att utarbeta ”en ny processrättslagstiftning för gränsöverskridande mål, särskilt när det gäller sådana inslag som bidrar till att underlätta det rättsliga samarbetet och till att stärka rätten att få sin sak prövad i domstol, t.ex. interimistiska åtgärder, bevisupptagning, beslut om penningutbetalningar och tidsfrister”,

C.   I samband med gränsöverskridande tvister måste de internationella privaträttsliga normerna göra det möjligt att med tillräcklig tydlighet fastställa vilken statlig domstol som skall vara behörig och vilken lagstiftning som skall tillämpas, och måste dessutom garantera att samtliga rättsliga avgöranden som fastslagits av de olika statliga domstolarna erkänns och/eller verkställs ömsesidigt.

D.   Genom 1968 års Brysselkonvention[3] bestämdes ett antal normer för att avgöra frågor om nationell jurisdiktion i samband med internationella tvister och genom 1980 års Romkonvention harmoniserades medlemsstaternas internationella privaträttsliga regler vad gäller avtalsförpliktelser, samtidigt som frågan om de utomobligatoriska förpliktelserna hänsköts till ett framtida instrument[4].

E.   Bryssel I-förordningen och Romkonventionen, som omvandlats till ett gemenskapsinstrument och delvis förnyats, samt det framtida ”Rom II-instrumentet” kompletterar varandra och utgör därför viktiga framsteg när det gäller att garantera rättssäkerheten i samband med gränsöverskridande mål.

F.   Det faktum att Romkonventionen omvandlats till ett gemenskapsinstrument garanterar en enhetlig tolkning via EG‑domstolen. I samband med unionens utvidgning undviker man att ikraftträdandet för enhetliga normer när det gäller att hantera rättsliga konflikter i kandidatländerna försenas genom ratificeringsförfaranden.

G.   Inom vissa sektorer av det civilprocessrättsliga området skulle en harmonisering av bestämmelserna medge en bättre och enhetligare tillgång på rättvisa, vilket skulle göra de interimistiska åtgärder (exequatur) som i dag krävs överflödiga.

H.   Att snabbt kunna driva in skulder och bilägga tvister om mindre värden är ett absolut krav när det gäller ekonomiska och kommersiella förbindelser i allmänhet och det utgör en konstant källa till oro inom alla ekonomiska sektorer som är beroende av en väl fungerande inre marknad.

I.   I samband med genomförandet av slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors, innebär åtgärdsprogrammet för ömsesidigt erkännande av privaträttsliga avgöranden att man bör införa gemensamma europeiska normer för att möjliggöra ett snabbt och effektivt förfarande för fordringar som är obestridda och för att förenkla och påskynda handläggningen av gränsöverskridande tvister om mindre värden.

J.   Tillnärmningen av de civilprocessrättsliga reglerna inom Europeiska unionen måste dessutom omfatta ett enhetligt system för delgivning av rättsliga och utomrättsliga handlingar i medlemsstaterna.

När det gäller grönboken om omvandling av 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument och dess revidering i samband därmed (KOM(2002) 654):

1.   Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ.

2.   Europaparlamentet uppmanar kommissionen att åtgärda den alltför stora spridningen på olika horisontella och sektoriella instrument av de regler som påverkar lagen om avtalsförpliktelser, och att samla dem i en enda lagtext.

3.   Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka om det vore lämpligt att i framtiden kodifiera samtliga gemenskapsinstrument med betydelse för internationella privaträttsliga normer: Bryssel I-förordningen, Romkonventionen och det framtida Rom II-instrumentet.

4.   Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till följande punkter:

  • a)Man bör föreslå att en förordning skall antas.
  • b)Man bör garantera att tvingande bestämmelser i gemenskapsrätten tillämpas när parterna hänvisar till lagstiftningen i tredje land, om samtliga element i ett visst avtal, eller de element som är särskilt viktiga, skulle vara lokaliserade till unionens territorium.
  • c)Detta skall inte påverka tillämpningen av de internationella konventioner som en medlemsstat redan har anslutit sig till eller kommer att ansluta sig till.
  • d)Bestämmelserna bör även gälla försäkringsavtal för att täcka risker som lokaliserats till medlemsstaternas territorier.
  • e)I det fall som anges i artikel 4 i konventionen lyder avtalet under lagen i det land där den part som skall utföra den angivna prestationen är bosatt eller i det land där huvudkontoret är beläget om det gäller en förening eller juridisk person. Om det inte skulle vara möjligt att definiera den angivna prestationen lyder avtalet enligt subsidiaritetsprincipen under lagen i det land med vilket vederbörande part har de närmaste banden.
  • f)I samband med avtal som ingåtts av en konsument skall de kriterier som anges i artiklarna 3 och 4 i konventionen gälla, utan att detta påverkar det skydd som konsumenterna ges genom de tvingande bestämmelserna i lagen i det land där vederbörande part har sitt hemvist när avtalet ingås, under förutsättning att det landet inte är okänt för motparten av orsaker som kan tillskrivas konsumenten själv.
  • g)Det nya gemenskapsinstrumentet bör precisera omfattningen av begreppet ”tvingande bestämmelser” i ljuset av EG‑domstolens rättspraxis.
  • h)I individuella anställningsavtal måste Romkonventionen (artikel 6) samordnas med direktivet om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster 1996/71/EG[5], för att garantera tillämpningen av tvingande bestämmelser i lagstiftningen i det land till vilket utstationeringen sker. Arbetstagarens utstationering i ett annat land måste avse en begränsad period, både när det gäller tidsperioden och tjänsten som skall utföras. Utstationeringen kan inte avbrytas genom ett nytt anställningsavtal som ingåtts i värdlandet med en arbetsgivare (exempelvis ett företag) som ingår i samma företagsgrupp som den föregående arbetsgivaren.
  • i)När det gäller vilka bestämmelser som skall gälla för avtal i samband med elektronisk handel bör man hänvisa till lagen på den plats där köparen eller mottagaren av tjänsten har sitt hemvist om det inte skulle vara möjligt att bestämma platsen där parternas vilja kommit till uttryck.
  • j)När det gäller vilken lag som skall tillämpas i fråga om rättsverkan för en överlåtelse av en fordran, skall lagen i den överlåtande partens hemland gälla.
  • k)I fråga om tvungen kvittning skall den lag tillämpas, som gäller för den fordran som kvittningen avser.

När det gäller grönboken om ett Europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden (KOM(2002) 746):

5.   Europaparlamentet välkomnar kommissionens initiativ.

6.   Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till följande punkter:

  • a)Man bör föreslå att en förordning skall antas, som är begränsad till gränsöverskridande ärenden.
  • b)Medlemsstaterna skall kunna utöka tillämpningen av de särskilda europeiska förfarandena till att gälla utöver eller eventuellt i stället för de ordinarie förfaranden som redan existerar i medlemsstaterna.
  • c)Betalningsförelägganden skall begränsas till betalningsskyldigheter i samband med avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser utan att några maximibelopp anges.
  • d)Förfarandet i samband med betalningsförelägganden kan genomföras i en enda fas där en person med domarbehörighet gör en summarisk granskning av ärendet på grundval av skriftlig dokumentation. De medlemsstater som föreskriver ett förfarande i två faser kan fortsätta att tillämpa detta förfarande.
  • e)Den som drabbas av betalningsföreläggandet skall informeras om möjligheten att överklaga inom en viss tidsfrist, efter vilken föreläggandet definitivt verkställs.
  • f)Ett europeiskt betalningsföreläggande skall få omedelbar verkan i en annan medlemsstat enbart genom ett intygande från ursprungsmedlemsstaten om att föreläggandet är äkta och verkställbart, såsom redan föreskrivs för den europeiska exekutionstiteln för obestridda fordringar.
  • g)Man kan utarbeta gemenskapsnormer för delgivning av betalningsförelägganden genom att framför allt fastställa former och gränser för alternativ delgivning i stället för en delgivning som överlämnas direkt till gäldenären, för att garantera att ett betalningsföreläggande kan verkställas på unionens territorium.
  • h)Frågor som gäller jurisdiktion, erkännande och verkställande av beslut i samband med privaträttsliga mål avgörs på grundval av förordning (EG) nr 44/2001 (Bryssel I), som inte verkar uppfylla kravet på domars verkställighet.
  • i)Delgivningen skall utföras av specialiserad personal som har tillbörlig juridisk utbildning för att kunna ge gäldenären all den information som han kan behöva i fråga om det aktuella förfarandet.
  • j)Förfarandet för småmål skall inte enbart tillämpas på tvister som gäller betalning av ett visst belopp, sedan man prövat gränserna för ärendets värde, utan att man även bör kunna utsträcka förfarandet till alla tvister som gäller ekonomiska relationer, när det gäller skulder,
  • k)Man skall tillämpa alternativa tvistlösningsförfaranden (ADR), förenklad bevisupptagning och begränsade möjligheter till överklagande i småmål.

7.   Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

  • [1] EGT C 19, 23.1.1999, s. 1, punkterna 39 och 40.
  • [2] EGT L 115, 1.5.2002.
  • [3] Senare ersatt av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2002, som trädde i kraft den 1 mars 2002, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som ersätter 1968 års Brysselkonvention, vars konsoliderade version offentliggjordes i EGT C 27, 26.1.1998, s. 1-18. 1968 års Brysselkonvention gäller emellertid fortfarande för förbindelserna mellan Danmark och övriga medlemsstater.
  • [4] ”Rom II-instrumentet", som nu har fått konkret form genom förslaget till förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (”Rom II”).
  • [5] EGT L 18, 21.1.1997, s. 1.

MOTIVERING

Det stora och hela tiden stigande antalet ekonomiska transaktioner och förflyttningar av personer inom Europeiska unionen ökar möjligheten att enskilda medborgare eller företag skall finna sig indragna i rättstvister av gränsöverskridande karaktär.

Det handlar om mål där parterna är bosatta i olika medlemsstater och som därför är förenade med vissa svårigheter. Risken är att parterna i sådana fall avstår från att hävda sina rättigheter på grund av de hinder de stöter på när det gäller att vidta rättsliga åtgärder i ett främmande land, vars lagstiftning eller förfaranden de inte förstår, och på grund av de kostnader som detta skulle medföra. När det gäller tvister om mindre värden kan de rättsliga kostnaderna dessutom i själva verket överskrida de belopp tvisten gäller.

Följden blir att man inte kan tala om en äkta inre marknad, där man garanterar fri rörlighet för varor, personer, tillgångar och kapital, så länge som denna situation består. Med andra ord förutsätter en äkta inre marknad ett gemensamt område för rättvisa som privatpersoner och företag kan få tillgång till, oberoende av, och utan att straffas av, det rättsliga systemet i vars och ens medlemsstat.

Huvudsyftet med det europeiska rättsliga området är att förenkla det rättsliga system som existerar inom unionen.

Det är med denna utgångspunkt som de båda de grönböcker bör behandlas, vilka utgör föremålet för detta initiativ.

Den första grönboken gäller omvandlingen av 1980 års Romkonvention om avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument och revideringen av densamma.

Det handlar med andra ord om ingripanden på området för internationell privaträtt i syfte att lösa vissa viktiga problem i samband med en eventuell tvist i vilken samtliga element inte kan inrymmas i ett enda av de befintliga rättssystemen: vilken nationell domare som är behörig, vilka nationella lagar som gäller och slutligen vilka domar som skall verkställas och hur de skall vinna laga kraft.

Tidigare handlade det rättsliga samarbetet på civilrättens område, som syftade till en harmonisering av de olika medlemsstaternas regler på området för internationell privaträtt, i huvudsak om att utarbeta konventioner mellan medlemsstaterna i enlighet med artikel 293 (tidigare 220) i EG-fördraget. Förutom Romkonventionen från 1980, som fastställde tillämplig lag för avtalsförpliktelser, bör man även påminna om Brysselkonventionen från 1968 och Luganokonventionen från 1988 om rättslig behörighet och verkställande av beslut i privaträttsliga mål.

Romkonventionens omvandling till gemenskapsinstrument, som behandlas i detta betänkande, kompletterar det som redan skett med Brysselkonventionen som omvandlats till förordning (EG) nr 44/2001 (Bryssel I).

För övrigt kompletterar de båda rättsakterna varandra: Bryssel I innehåller regler för att välja forum för tvisten, men utan att ta upp området för så kallad forum shopping, dvs. möjligheterna för parterna att välja domare i en viss stat i stället för en annan, enbart därför att den lag som gäller där verkar positivare för ärendets natur. Romkonventionen garanterar å sin sida en identisk behandling av målet oavsett vilken nationell domare som handlägger ärendet, genom att skapa gemensamma bestämmelser för hantering av konflikter mellan lagarna i medlemsstaterna (men enbart utomobligatoriska förpliktelser).

För att komplettera bestämmelserna på detta område tillkommer förmodligen i framtiden det gemenskapsinstrument som kallas Rom II och som ingår i det senaste förslaget till förordning om vilka lagar som skall tillämpas i samband med utomobligatoriska skyldigheter[1].

Behovet av att integrera de tre instrumenten är uppenbart för alla. Det innebär inte bara att man går vidare och skyndsamt omformar Romkonventionen till ett gemenskapsinstrument genom att anta en särskild förordning så att lagstiftningen på den internationella privaträttens område får en enhetlig bas, utan även att man i ett senare skede kommer fram till en genuin kodifiering som tillsammans och systematiskt redovisar de bestämmelser som blivit gemensamma gemenskapsinstrument från Bryssel I, Rom I och Rom II.

När det gäller frågan om det är lämpligt att omforma Romkonventionen till ett gemenskapsinstrument och vilken typ av rättsakt man skall välja, så kan svaret inte bli annat än jakande och att det inte råder någon tvekan om att man även i detta fall måste välja en gemenskapsförordning, liksom när det gällde Brysselkonventionen från 1968.

I det här aktuella fallet handlar det om att gå vidare mot en harmonisering av den internationella privaträtten i dess helhet när det gäller avtalsförpliktelser, och en omedelbar tillämpning i samtliga medlemsstater är därför att föredra framför de oklarheter som uppkommer i samband med att ett direktiv skall upptas i den nationella lagstiftningen.

Ett ytterligare argument som talar för en förordning är knutet till Europeiska unionens utvidgning. Eftersom Romkonventionen utgör en del av gemenskapens regelverk, skulle antagandet av en förordning undvika att ikraftträdandet av enhetliga normer för konflikter mellan kandidatländernas rättssystemen försenas genom ett ratificeringsförfarande.

Tack vare EG‑domstolens tolkningar skulle en förordning slutligen garantera en enhetlig tillämpning av de normer som ingår i den. Detta får betydelse med tanke på de skilda tolkningar som görs av de olika nationella rättsystemens högsta instanser som har uttalat sig om Romkonventionens bestämmelser. Dessutom skulle det medge en förnyelse av innehållet i själva konventionen genom lämpliga ändringar, utan att man går via de komplicerade rutinerna för att ändra internationella rättshandlingar.

Sist men inte minst bör man understryka det faktum att nästa utvidgning av unionen med stater som har rättssystem utan liberala rötter, men som efterhand har upprättat ekonomiska förbindelser med gemenskapens övriga länder, i ännu högre grad kräver ett system för att garantera skyddet av den inre marknaden.

Om vi sedan övergår till frågorna i samband med den förnyelse som måste ske av innehållet i Romkonventionen, så kan de beskrivas enligt följande:

Om man låter en av de principer som inspirerat konventionen kvarstå, nämligen den som gäller parternas rätt att välja vilken lag som skall tillämpas på deras avtal, så skulle man kunna införa en bestämmelse enligt vilken man ändå garanterar att de tvingande bestämmelserna i gemenskapsrätten gäller, till exempel när det gäller att skydda den svagare parten (anställda, konsumenter), om man skulle välja lagen i ett tredje land.

Sedan måste man utvidga tillämpningsområdet för konventionens bestämmelser med försäkringsavtal och göra vissa preciseringar på grund av behovet att samordna de regler som anges för konsument- och anställningsavtal samt för elektronisk handel med gällande gemenskapsrätt.

Även den andra grönboken som lagts fram av kommissionen, som gäller ett europeiskt betalningsföreläggande och åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden, syftar till att konsolidera ramen för ett gemensamt rättsligt område.

Obestridda fordringar eller sådana fordringar som gäller mindre värden är exempel på områden där det är viktigt att gå vidare med det rättsliga samarbetet, även om det inte gäller samma omständigheter.

För många europeiska medborgare och företag, framför allt små och medelstora företag, är en säker och snabb återbetalning av skulder av icke försumbar betydelse, framför allt när tvisten antar gränsöverskridande karaktär på grund av att gäldenären är bosatt i utlandet eller domen måste verkställas i utlandet.

Mervärdet för dessa bestämmelser, som av samma skäl som vi har angett med hänvisning till Romkonventionen borde införas genom en gemenskapsförordning, skulle ligga i möjligheten att få ett verkställande till stånd inom hela unionens territorium utan att tillgripa interimistiska åtgärder. Det skulle göra det möjligt att driva in betydande obestridda fordringar eller väcka talan i fall där fordringsägaren annars i allmänhet skulle avskräckas från att göra detta.

I förordningen bör man dessutom beskriva hela indrivningsförfarandet och även ange förutsättningarna för fordringsägarnas krav på ett sådant sätt att man förverkligar ett gemensamt förfarande med säkra rutiner och om möjligt kända kostnader.

När det gäller ett europeiskt betalningsföreläggande måste ett par kompletteringar göras. Det handlar i första hand om att utvärdera om ett sådant betalningsföreläggande borde begränsas till gränsöverskridande ärenden eller om man skulle kunna hitta tillämpningar även på inhemska tvister. Samtliga medlemsstater har inte särskilda förfaranden av denna typ i den egna processrätten, och de skiljer sig åt i betydande grad där de finns. För att inte diskriminera mellan olika kategorier av fordringsägare (gränsöverskridande och nationella) förefaller det därför lämpligt att överlåta till parterna att tillämpa detta instrument även när det gäller interna tvister. Ett europeiskt betalningsföreläggande bör enbart avse en ekonomisk skyldighet för att medge att förfarandet blir tillräckligt snabbt.

När det gäller domarnas behörighet verkar det inte lämpligt att ändra kriterierna som anges i förordningen Bryssel I för att inte försvaga systemets enhetlighet.

Den känsligaste knuten att lösa upp är att välja mellan en av de båda modeller som för närvarande prövas i medlemsstaterna. Det finns faktiskt två olika typer av förfaranden för betalningsförelägganden: en ”bevismodell” och en ”icke-bevismodell”. Båda har gett goda resultat. De syftar till att förenkla förfarandet, men de skiljer sig åt när det gäller kravet på att redovisa bevis eller inte, eller principen för att bevisa den fordran som skall bedömas. Detta medför en serie skillnader av viss betydelse: i de fall där man kräver bevis, även om kravet är mindre strängt (till exempel genom att man lägger fram ett dokument som styrker den fordran som riktas mot gäldenären), tillkommer prövningen av ärendet och beslutet en person som har domarbehörighet. Det finns bättre garantier för den tilltalade gäldenären, det finns möjlighet att överklaga i en traditionell rättegång, och i regel går det snabbare att komma fram till beslut och domen som utfärdats inaudita altera parte, dvs. utan att motparten hörs, vinner omedelbart rättskraft.

I systemen ”utan bevisning” är handläggningstiderna kortare och det finns en större automatik i förfarandet (speciella formulär, optiska läsare etc.), beslutet verkar rent exekutivt och delegeras till en kanslist eller tjänsteman, men det finns en viss försvagning av gäldenärens rättigheter framför allt vad gäller att överklaga eller att bestrida innan ärendet avgörs.

Här verkar det lämpligast att välja ett system som baseras på ”bevismetoden” för att fullt ut skydda gäldenärsparten. De fördelar som följer med införandet av ett förfarande av summarisk typ, och som under alla omständigheter tilldelas en äkta domare är under alla omständigheter ganska betydande.

Man bör under alla omständigheter revidera förordning (EG) nr 44/2001 om erkännande och genomdrivande av beslut, eftersom rätten att verkställa och tvångsgenomdriva enligt den skall bedömas av en annan statlig domare enligt ett förfarande som skulle kunna leda till att beslutets verkställighet försvåras. För att underlätta den fria rörligheten för beslut skulle man dessutom kunna tänka sig att man uppmuntrar systemet för garantier.

Även frågan om delgivning av rättsakter är mycket viktig. Inte alla lagar har harmoniserade bestämmelser, framför allt inte vad gäller garantierna för att rättsakten verkligen överlämnas till mottagaren. Det finns faktiskt system när delgivningen verkställs av kvalificerade offentliga tjänstemän, som fysiskt överlämnar meddelandet till den tilltalade, och andra där i stället delgivningen i regel skickas via post. I vårt fall står det klart att man måste garantera en identiskt nivå när det gäller delgivningsförfarandets tillförlitlighet i samtliga medlemsstater om man vill uppnå effekt med ett betalningsföreläggande och skapa möjligheter för att det verkställs i samtliga medlemsstater utan att behöva tillgripa interimistiska förfaranden. Förutom att begära en allmän tillnärmning av reglerna för delgivning har vi därför ansett det vara lämpligt att hävda att denna tillnärmning skall ske åtminstone när det gäller europeiska betalningsförelägganden.

Dessutom utgör harmoniseringen av systemet för delgivning av rättsakter ett effektivt sätt att avskaffa ett av hindren för tillgången till rättvisa och mot den bakgrunden skulle det krävas en fördjupad studie av kostnaderna för delgivning enligt ett europeiskt avgiftssystem även med tanke på att det handlar om en offentlig tjänst och att det finns alltför stora skillnader mellan de organisationer som anförtros uppgiften att verkställa delgivningen.

Slutligen bör även metoderna för alternativ tvistlösning (ADR) som baseras på behovet av att förenkla det ordinarie förfarandet tillämpas på förfarandet för att lösa tvister som gäller mindre värden, och man bör föreskriva begränsningar vad gäller bevisupptagning och överklagande. Även för dessa gäller emellertid i princip det som sagts ovan om att avskaffa interimistiska förfaranden i samband med delgivning av rättshandlingar.

  • [1] KOM(2003) 427.