REKOMMENDATION om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1260/1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna rörande en förlängning av Peaceprogrammet och beviljande av nya åtagandebemyndiganden

5.1.2005 - (KOM(2004)0631 – 16064/2004 – C6‑0252/2004 – 2004/0224(AVC)) - ***

Utskottet för regional utveckling
Föredragande: James Nicholson

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS LAGSTIFTNINGSRESOLUTION

om förslaget till rådets förordning om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1260/1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna rörande en förlängning av Peaceprogrammet och beviljande av nya åtagandebemyndiganden

(KOM(2004)0631 – 16064/2004 – C6‑0252/2004 – 2004/0224(AVC))

(Samtyckesförfarandet)

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

– med beaktande av förslaget till rådets förordning (KOM(2004)0631 – 16064/2004)[1],

– med beaktande av rådets begäran om parlamentets samtycke i enlighet med artikel 161 i EG-fördraget (C6-0252/2004),

– med beaktande av artikel 75.1 i arbetsordningen,

– med beaktande av rekommendationen från utskottet för regional utveckling och yttrandet från budgetutskottet (A6‑0001/2004).

1.  Europaparlamentet ger sitt samtycke till förslaget till rådets förordning.

2.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att delge rådet och kommissionen parlamentets ståndpunkt.

• [1]  Ännu ej offentliggjort i EUT.

MOTIVERING

Bakgrund

Målet för EU:s program för fred och försoning i Nordirland och de angränsande grevskapen i Irland (Peaceprogrammet) är att stärka utvecklingen mot ett fredligt och stabilt samhälle samt att främja försoning. Det inrättades inledningsvis för tre år som ett gemenskapsinitiativprogram 1994 för att främja en positiv utveckling av fredsprocessen samt i synnerhet som en konsekvens av den vapenvila som flera grupper som var inblandade i konflikten utlyst.

Programmet var en direkt följd av tidigare EU-stöd där Nordirland beviljats särskilt ekonomiskt stöd för fred och försoning. Sedan 1989 har Europeiska gemenskapen varit en av huvudfinansiärerna i Internationella fonden för Irland (IFI), ett internationellt organ som inrättades genom ett fördrag mellan den brittiska och irländska regeringen[1]. IFI:s mål är ”att uppmuntra ekonomisk och social utveckling, och att främja kontakt, dialog och försoning mellan nationalister och unionister i hela Irland”. För närvarande får fonden 15 miljoner euro årligen från EU:s budget[2].

Peace I-programmet

Det första Peaceprogrammet tilldelades totalt 500 miljoner euro från EU:s budget för perioden 1995–1999. Av dessa medel användes 80 procent i Nordirland och 20 procent i de angränsande grevskapen i Irland (Cavan, Donegal, Leitrim, Louth, Monaghan och Sligo). Ända från första början har man inom programmet använt sig av ett underifrånperspektiv i syfte att engagera människor på gräsrotsnivå och rikta in åtgärderna på de områden och samhällen som drabbats värst av konflikten. Över 13 000 projekt runt om i Nordirland har fått medel från Peace I-programmet. Medlen har bland annat gått till social integration, ekonomisk utveckling, sysselsättning, förnyelse av städer och landsbygdsområden och gränsöverskridande samarbete.

Gemenskapens delfinansiering uppgick till 72,13 procent av de totala investeringarna. Den återstående delen finansierades av myndigheter i de båda länderna samt av den privata sektorn. I Nordirland fanns det ett särskilt underprogram som framför allt var inriktat på att stimulera bildandet av lokala partnerskap samt frivilliga grupper och samhällsgrupper. Dessa spelade därför en stor roll då programmet genomfördes. Det inrättades också en enda övervakningskommitté för båda sidorna av gränsen.

Peace II-programmet

För att bygga vidare på succén med Peace I-programmet och ”som ett erkännande av de särskilda ansträngningarna för fredsprocessen i Nordirland” beslutade Europeiska rådet i Berlin den 24–25 mars 1999 att programmet skulle fortsätta i ytterligare fem år (2000–2004). Det strategiska syftet är att stärka utvecklingen mot ett fredligt och stabilt samhälle, främja försoning och ekonomisk återhämtning och social integrering.

Bakgrunden till beslutet var Belfastavtalet eller det s.k. långfredagsavtalet[3] som nåddes mellan de viktigaste politiska parterna och den brittiska och irländska regeringen under flerpartsförhandlingarna den 10 april 1998. Enligt avtalet åtog sig deltagarna att endast använda demokratiska och fredliga metoder för att lösa politiska meningsskiljaktigheter, och att motverka att andra använde våld eller hotade med våld i något som helst politiskt syfte. Avtalet utgjorde en politisk ram för fredsprocessen och resulterade i ett begränsat självstyre med ett nordirländskt parlament (”Assembly”) och en nordirländsk regering (”Executive”) som båda inrättades i slutet av 1999. I avtalet erkändes det dock att väsentliga skillnader återstod mellan de olika likaberättigade legitima politiska strävandena och att avtalet därför också förpliktigade de olika parterna och regeringarna att med alla till buds stående medel sträva efter försoning och ett närmande inom ramen för demokratiska och överenskomna avtal.

Michael Barnier, kommissionsledamot med ansvar för frågan på den tiden, beskrev förlängningen av programmet med fem år som ett tecken på verklig solidaritet inom EU och som ett stöd till den fredsprocess som Belfastavtalet inledde.

EU:s totala finansiering av Peace II-programmet uppgår till 531 miljoner euro, varav 100 miljoner euro tilldelats de angränsande grevskapen i Irland. Cirka 80 procent av medlen har tilldelats projekt i Nordirland (425 miljoner euro). De totala utgifterna för programmet uppgick till 708 miljoner euro mellan 2000 och 2004. EU-stödet utgör 75 procent av de totala offentliga medlen. De återstående utgifterna samfinansieras av den offentliga sektorn i Förenade kungariket och Irland och av den privata sektorn. 15 procent av samtliga medel går till gränsöverskridande projekt. Då programmet genomfördes togs full hänsyn till additionalitetsprincipen för strukturfondsåtgärder och andra offentliga utgifter i Nordirland och Irland.

Det nya i Peace II-programmet är att man tagit itu med det ekonomiska och sociala arvet av över trettio år av konflikt och utnyttjat de nya möjligheter som fredsprocessen ger som en del av den s.k. fredsåterbäringen (”peace dividend”). Med programmet har man försökt gynna ett flertal sektorer, områden, grupper och samhällen som särskilt drabbats av våldet och försökt stödja projekt som omfattar de båda samhällena. Man har också försökt bygga programmet på det första programmets genomförandemekanismer som omfattade alla samhällen, både Nordirland och Irland, och utgick från ett underifrånperspektiv. Lejonparten av medlen kommer därför även i fortsättningen att administreras av lokala partnerskap och frivilligorganisationer som är specialiserade på någon sektor. Hela programmet förvaltas av ett särskilt organ för EU-program, Special EU Programmes Body (SEUPB), ett av de sex nord/syd-genomförandeorgan som inrättades i enlighet med Belfastavtalet.

Kärnan i kommissionens förslag

Kommissionen föreslår att förordning (EG) nr 1260/1999 skall ändras så att genomförandet av Peaceprogrammet förlängs med två år fram till slutet av 2006. Tidsperioden skulle då sammanfalla med programplaneringsperioden för strukturfonderna. Detta överensstämmer med ett förslag om att öka gemenskapens årliga bidrag på 15 miljoner euro till Internationella fonden för Irland för samma tidsperiod[4]. Det mer omfattande målet är därför att förenhetliga åtgärder som finansieras av dessa två instrument med EU:s sammanhållningsåtgärder i området.

Utvärdering

Kommissionen säger klart och tydligt själv att konsolideringen av fredsprocessen i Nordirland till vilken Peaceprogrammet hittills bidragit på ett unikt och avgörande sätt kommer att kräva att finansiella resurser från EU fortsättningsvis överförs till de berörda områdena och att Peaceprogrammet förlängs med ytterligare två år. Tyvärr är det här troligtvis ett understatement.

Fredsprocessen kräver ett långsiktigt åtagande av alla inblandade och det är orealistiskt att förvänta sig att de ekonomiska, sociala och psykologiska problem som förorsakats eller förvärrats av över trettio år av våld skall kunna lösas över en natt, eller ens under de två närmaste åren. Det här gäller för samtliga prioriterade områden i programmet:

– Ekonomisk förnyelse: Att bekämpa det ekonomiska arvet av konflikt och misstroende måste även i fortsättningen vara ett viktigt mål för Peaceprogrammet. Att hjälpa samhällena att bli av med detta arv och möta de utmaningar som en förändrad ekonomi för med sig måste fortsatt prioriteras. Peaceprogrammet har gett och måste även framdeles ge ekonomiskt och socialt mervärde till den politiska processen, antingen genom att skapa nya sysselsättningsområden eller genom att hjälpa dem som drabbas av industriell nedgång att klara av övergången till andra hållbara sysselsättningsformer. Till följd av att stora segment av den traditionella tillverkningsindustrin fortsätter att lägga ner sin verksamhet är behovet av att bistå anställda inom dessa sektorer med att övergå till annan hållbar sysselsättning lika stort som tidigare. Den här prioriteringen är viktig så att alla kan skörda frukterna av freden.

– Social integration, delaktighet och försoning: Många framsteg har gjorts under de senaste tio åren sedan de viktigaste parterna i konflikten upphörde med våldet, låt vara att det inte upphörde till hundra procent. I området har man åter igen en känsla av normalitet. Denna förbättring har dock inte skett överallt. I vissa områden och särskilt, men inte uteslutande, i de områden där de båda samhällena blandas sitter delningen och misstroende djupt, om inte djupare än någonsin. Det aktuella behovet av att främja social integration, delaktighet och försoning både i städerna och på landsbygden är uppenbarligen en tung börda och kommer att förbli en ovälkommen följd av ”oroligheterna” under flera år framöver. Programmet måste även i fortsättningen stödja dem som mest drabbas av konflikten, inklusive våldsoffer och deras familjer. Programmet måste likaså stödja grupper och samhällen som aktivt bidrar till fred och försoning, och fästa särskild uppmärksamhet vid de positiva insatser som kvinnorna kan göra, och vidta särskilda åtgärder för att främja dem.

På grund av den sorg och de skador som uppstått i hela samhället till följd av det våldsamma förflutna är det oerhört viktigt att man på ett balanserat sätt drar nytta av och fördelar det positiva som freden fört med sig. Det är också viktigt att människorna ser och märker att freden fört något positivt med sig. I praktiken har det visat sig att i synnerhet de som kommer från de tre unionistgrupperna motsträvigt har deltagit i Peaceåtgärder. Därför krävs aktivare uppmuntran och förebyggande åtgärder för att öka deltagandet. Samma gäller för andra sociala grupper med lågt deltagande.

– Lokalt baserade strategier för förnyelse och utveckling: Av samma skäl kan vikten av lokala partnerskap mellan de båda samhällena inte betonas tillräckligt ofta, eftersom hinder och misstroende endast kan överbryggas om man arbetar tillsammans. Det här kommer dock återigen att vara en långsiktig process. Det är genom att främja lokala initiativ som förfarandena verkligen kan förenklas och byråkrati och kostnader minimeras.

– Ett utåtblickande och framtidsinriktat samarbete mellan regioner: Man måste fortfarande komma över den inåtvändhet och den negativa image som är förknippade med mer än tre årtionden av relativ isolering som ett område som i vanliga fall skys av besökare från andra delar av Europa. Det är nu som man måste arbeta för ett mer utåtblickande och framtidsinriktat samarbete mellan regionerna genom att verka för en konstruktiv dialog med övriga EU-regioner om ekonomiska och sociala frågor samt miljöfrågor och genom att utomlands skapa en positiv bild av ett fredligare samhälle.

– Samarbete över gränser: Den långa trettioåriga konflikten förhindrade att det utvecklades normala ekonomiska och sociala förbindelser och samarbete över den irländska gränsen. Ironiskt nog sammanföll detta med den tid då de ekonomiska hindren i hela Europa föll. I det här området finns det därför ett särskilt behov av att främja vanliga ekonomiska, sociala och kulturella gränsöverskridande samarbetsmöjligheter och initiativ som betraktas som vardag och är välutvecklade på andra håll på kontinenten.

Kommissionens förslag bör därför välkomnas, liksom det därmed sammanhängande förslaget rörande IFI. Men lika viktigt är det politiska budskap som unionen väljer att sända vid denna kritiska punkt i fredsprocessen.

När det här dokumentet utarbetas har de politiska institutioner som fastställts i Belfastavtalet ännu inte inrättats och förhandlingarna fortsätter i ett försök att på nytt tillsätta den självstyrande regeringen. Föredraganden anser därför att en positiv signal från EU är mycket viktig vid denna tidpunkt.

Till följd av inlägg från parlamentsledamöter och andra antogs den här punkten av kommissionen, de brittiska och irländska premiärministrarna och Europeiska rådet, som den 10 juni 2004 ”noterade de nuvarande problemen i fredsprocessen på Nordirland och stöder de båda regeringarnas ansträngningar för att försöka återupprätta de självstyrande institutionerna. För att stödja dessa ansträngningar uppmanar Europeiska rådet kommissionen att undersöka möjligheten att anpassa insatserna enligt Peace II-programmet och Internationella fonden för Irland till insatserna enligt de övriga strukturfondsprogram som upphör 2006, inbegripet budgetkonsekvenserna.”

Det är därför uppenbart att det finns en politisk vilja att förlänga programmet både inom kommissionen och bland stats- och regeringscheferna. Med tanke på att detta redan framkom vid Europeiska rådets junimöte måste man kanske endast beklaga att kommissionen väntat ända till mitten av oktober med att lägga fram ett förslag till rådets förordning. Det måste betraktas som en olycklig omständighet att parlamentet därför måste förkorta sina normala förfaranden.

Mot bakgrund av det stöd som utökningen av Peaceprogrammet fått är det budgetmyndighetens – parlamentets och rådets – uppgift att godkänna nödvändiga ändringar till budgetplanen för 2000–2006 eller att vidta andra nödvändiga åtgärder för att se till att lämpliga ekonomiska bestämmelser införs för det framtida programmet.

Slutsatser

I ett klimat där det fortfarande förståeligt nog finns misstroende och rädsla på många håll krävs det att den pågående fredsprocessen behandlas på ett subtilt och taktfullt sätt. Politiska budskap och symboler är viktiga. På detta område kan EU handla positivt och visa sin solidaritet, och samtidigt bidra på ett konkret sätt till att skapa ett bättre samhälle i ett område av Europa som redan lidit mycket.

• [1]  Avtal mellan regeringen i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och Irlands regering om Internationella fonden för Irland, den 18 september 1986 (senast ändrat den 10 oktober 2000); UK Treaty Series N°58 (1987) Cm 266/Republic of Ireland N°1 (1986) Cmnd 9908.
• [2]  Rådets förordning (EG) nr 2236/2002 av den 10 december 2002 om finansiellt bidrag från gemenskapen till Internationella fonden för Irland (2003–2004), EGT L 341, 17.12.2002, s. 6.
• [3]  Avtal under flerpartsförhandlingarna i Nordirland (den 10 april 1998), (Cmnd. 3883), [långfredagsavtalet/Belfastavtalet]. Belfast: HMSO:
• [4]  Förslag till rådets förordning om finansiellt bidrag från gemenskapen till Internationella fonden för Irland (2005-2006), KOM(2004)0632 av den 13 oktober 2004.

YTTRANDE FRÅN BUDGETUTSKOTTET (Parlamentet borde därför ge sitt samtycke så att förlängningen kan träda i kraft den 1 januari 2005.25.11.2004)

Gerardo Galeote Quecedo

Ordförande

Utskottet för regional utveckling

BRYSSEL

Ärende:           Kommissionens förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1260/1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna rörande en förlängning av Peaceprogrammet och beviljande av nya åtagandebemyndiganden (KOM(2004)0631 – 16064/2004 – C6‑0252/2004 – 2004/0224(AVC))[1]

Vid utskottssammanträdet den 15 november 2004 behandlade utskottet detta ärende.

Vid detta utskottssammanträde antog utskottet enhälligt med 1 nedlagd röst[2] följande:

”Europaparlamentet anser att en ekonomisk redogörelse bör fogas till kommissionens förslag och att en sådan redogörelse endast är förenlig med utgiftskategori 2 i budgetplanen om det föreligger en överenskommelse mellan Europaparlamentet och rådet om en höjning av de berörda undertaken i denna utgiftskategori.”

Budgetutskottet uppmanar utskottet för regional utveckling att som ansvarigt utskott infoga detta tillägg i sitt betänkande.

Med vänlig hälsning

Janusz Lewandowski

• [1]  Ännu ej offentliggjort i EUT.
• [2]  Följande ledamöter var närvarande vid omröstningen Janusz Lewandowski (ordförande), Jan Mulder, Reimer Böge (vice ordförande), Gérard Deprez (föredragande), Laima Liucija Andrikienė, Paulo Casaca, Brigitte Douay, Den Dover, Salvador Garriga Polledo, Neena Gill, Dariusz Maciej Grabowski, Louis Grech, Catherine Guy-Quint, Anne Elisabet Jensen, Wiesław Stefan Kuc, Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, Alain Lamassoure, Albert Jan Maat, Vladimír Maňka, Hans-Peter Martin, Jean-Claude Martinez, Mario Mauro, Gérard Onesta, Wojciech Roszkowski, Paul Rübig, Antonis Samaras, Jacek Emil Saryusz-Wolski, László Surján, Helga Trüpel, Kyösti Tapio Virrankoski, Marilisa Xenogiannakopoulou och Tomáš Zatloukal.

ÄRENDETS GÅNG

Titel	Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1260/1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna rörande en förlängning av Peaceprogrammet och beviljande av nya åtagandebemyndiganden
Referensnummer	(KOM(2004)0631 – 16064/2004 – C6‑0252/2004 – 2004/0224(AVC))
Rättslig grund	Art. 161 i EG-fördraget
Grund i arbetsordningen	Art. 75.1
Begäran om parlamentets samtycke	21.12.2004
Ansvarigt utskott   Tillkännagivande i kammaren	REGI 10.1.2005
Rådgivande utskott   Tillkännagivande i kammaren	BUDG 10.1.2005
Inget yttrande avges   Beslut
Förstärkt samarbete   Tillkännagivande i kammaren
Föredragande   Utnämning	James Nicholson 24.11.2004
Tidigare föredragande
Förenklat förfarande   Beslut
Bestridande av den rättsliga grunden   JURI:s yttrande
Behandling i utskott	25.11.2004
Antagande	25.11.2004
Slutomröstning: resultat	för: emot: nedlagda röster:		enhälligt   1
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Alfonso Andria, Stavros Arnaoutakis, Jean Marie Beaupuy, Adam Jerzy Bielan, Jana Bobošíková, Graham Booth, Bairbre de Brún, Giovanni Claudio Fava, Gerardo Galeote Quecedo, Iratxe García Pérez, Eugenijus Gentvilas, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Zita Gurmai, Marian Harkin, Konstantinos Hatzidakis, Jim Higgins, Alain Hutchinson, Carlos José Iturgaiz Angulo, Mieczysław Edmund Janowski, Gisela Kallenbach, Tunne Kelam, Miloš Koterec, Constanze Angela Krehl, Jamila Madeira, Sérgio Marques, Ioannis Matsis, Miroslav Mikolášik, Francesco Musotto, James Nicholson, Lambert van Nistelrooij, István Pálfi, Francisca Pleguezuelos Aguilar, Elisabeth Schroedter, Alyn Smith, Grażyna Staniszewska, Catherine Stihler, Margie Sudre, Salvatore Tatarella, Kyriacos Triantaphyllides.
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Philip Bradbourn, Jan Březina, Mojca Drčar Murko, Richard Falbr, Richard Seeber, Thomas Ulmer, Daniel Varela Suanzes-Carpegna.
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)
Ingivande – A6-nummer	5.1.2005			A6-0001/2005
Anmärkningar