Betänkande - A6-0035/2005Betänkande
A6-0035/2005

    BETÄNKANDE om den sociala situationen i Europeiska unionen

    9.2.2005 - (2004/2190(INI))

    Utskottet för sysselsättning och sociala frågor
    Föredragande: Ilda Figueiredo


    Förfarande : 2004/2190(INI)
    Dokumentgång i plenum
    Dokumentgång :  
    A6-0035/2005
    Ingivna texter :
    A6-0035/2005
    Omröstningar :
    Antagna texter :

    FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

    om den sociala situationen i Europeiska unionen

    (2004/2190(INI))

    Europaparlamentet utfärdar denna resolution

     med beaktande av sin resolution av den 4 juli 2002 om kommissionens meddelande ”Stärka den lokala dimensionen i den europeiska sysselsättningsstrategin”[1],

     med beaktande av sin resolution av den 25 september 2002 om kommissionens meddelande om femårsöversynen av den europeiska sysselsättningsstrategin[2],

     med beaktande av sin resolution av den 3 september 2003 om resultattavlan för genomförandet av den socialpolitiska agendan[3],

     med beaktande av rapporten från specialgruppen för sysselsättningsfrågor ”Creating more employment in Europe” från november 2003,

     med beaktande av sin resolution av den 11 november 2003 om människor med funktionshinder inom ramen för Europeiska handikappåret 2003,

     med beaktande av sin resolution av den 24 september 2003 om den gemensamma rapporten från kommissionen och rådet om tillräckliga och rimliga pensioner[4],

     med beaktande av sin resolution av den 4 december 2003 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen[5],

     med beaktande av sin resolution av den 14 januari 2004 om jämställdhet i Europeiska unionen[6],

     med beaktande av sin resolution av den 20 april 2004 om kommissionens meddelande ”Lika möjligheter för personer med funktionshinder – En europeisk handlingsplan”[7],

     med beaktande av kommissionens arbetsdokument av den 18 maj 2004 om den sociala situationen i Europeiska unionen,

     med beaktande av högnivågruppens rapport i maj 2004 om framtiden för socialpolitiken i ett utvidgat EU,

     med beaktande av högnivågruppens rapport från november 2004 med titeln ”The Lisbon strategy for growth and employment – Facing the Challenge”,

     med beaktande av kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén ”Ny socialpolitisk dagordning” (KOM(2000)0379),

     med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

     med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A6‑0035/2005), och av följande skäl:

    A.  Sedan tio nya länder, vars utvecklingsnivåer skiljer sig kraftigt åt sinsemellan och i allmänhet ligger mycket lägre än genomsnittet i EU-15, anslutit sig till Europeiska unionen i maj 2004 får den sociala situationen en ny innebörd i det nya EU med 25 medlemsstater, med mycket mera uppmärksamhet mot de sociala frågorna och utvecklingsfrågorna.

    B.  Den ekonomiska tillväxt som konstaterats under de senaste tre åren har sjunkit så att den nu är mindre än hälften så stor, vilket bidragit till ökad arbetslöshet. Omkring tjugo miljoner människor är arbetslösa i Europeiska unionen, de flesta kvinnor. Nivåerna på fattigdomen och den sociala utslagningen är oroande. De senaste uppgifterna, från 2001, visar att nära 70 miljoner människor då levde nära fattigdomsgränsen. De icke uppdaterade och föga exakta uppgifterna om fattigdomen och den sociala utslagningen gör det svårt att göra en djupare analys och i tid slå larm för att göra snabba insatser i syfte att lösa problemen. Enligt Lissabonmålen skall den totala sysselsättningsnivån år 2010 ligga på 70 procent och sysselsättningsnivån bland kvinnorna på 60 procent.

    C.  Olikheterna har ökat, både mellan länder, regioner och samhällsgrupper.

    D.  De sociala aspekterna av Lissabonagendan har uppmärksammats i mindre utsträckning än prisstabilitet, kostnadsminskningar och minskat budgetunderskott.

    E.  Allmänna förändringar på arbetsmarknaden, särskilt inom industrin, där de multinationella företagen under senare tid utlokaliserat sina anläggningar till andra medlemsstater, har medfört höga arbetslöshetssiffror för arbetstagare mellan 40 och 55 år, framför allt kvinnor, som har svårt att finna nya arbeten.

    F.  Gemenskapspolitiken bör ta full hänsyn till skapandet av kvalitetsmässigt goda arbetstillfällen, särskilt för de befolkningsgrupper som drabbas hårdast av arbetslösheten, framför allt ungdomarna, bland vilka arbetslöshetsnivån i vissa länder konstant överstiger 20 procent.

    G.  Det förekommer fortfarande skillnader i fråga om kvinnors tillgång till kvalitetsmässigt goda arbeten och i många länder räcker verktygen för socialt stöd till familjerna, till exempel daghem, förskolor och äldrevård, fortfarande inte till för att det skall gå att förena familj och yrkesliv.

    H.  Tjänster av allmänt intresse och den sociala ekonomin är viktiga för dynamiken på arbetsmarknaden och i kampen mot fattigdom och social utslagning.

    I.  Uppgifterna om fattigdom och social utslagning är inaktuella och odetaljerade, vilket gör det omöjligt att göra en djupare analys eller föreslå brådskande åtgärder för att lösa problemen.

    J.  I det nya utvidgade Europa blir andelen äldre inom befolkningen allt större samtidigt som det råder en generell nedgång i födelsetalen. Det krävs en mer djupgående analys av denna demografiska förändring för att Lissabonmålen skall kunna uppnås.

    K.  En analys av de sociala villkoren kräver att de sociala konsekvenserna av dagens ekonomiska ordning ses i ett sammanhang där man uppmärksammar tendenserna till fattigdom och utslagning av stora områden, försämrade arbetsvillkor och social utslagning bland befolkningsgrupper för vilka deltagandet i samhällslivet är detsamma som en framtid med tillfälliga jobb, arbetslöshet och svårigheter att få tillgång till hälsovård, värdiga bostadsförhållanden, rättsväsendet, fritidsverksamhet och kultur, för att nämna några av de områden där deras mänskliga och sociala rättigheter inte garanteras.

    L.  Även efter den senaste utvidgningen står Europeiska unionen inför betydande befolkningsproblem, varför det behövs invandring för att man skall klara av de direkta följderna för den nuvarande arbetsmarknaden.

    M.  Inför nödvändigheten att pröva effektiva åtgärder i kampen mot fattigdomen bör man undersöka möjligheten att medlemsstaterna inför åtgärder som ”livsnödvändig minimiinkomst”.

    1.  Europaparlamentet understryker att man måste högprioritera och åtgärda problemen med arbetslöshet, fattigdom och social utslagning, något som kommer att kräva en översyn av den rådande ekonomiska politiken och finanspolitiken, bland annat stabilitetspakten, Lissabonstrategin, inre marknaden och konkurrenspolitiken. Dessutom måste man prioritera strävan efter en hög sysselsättningsnivå, hållbara arbeten av hög kvalitet med tillhörande rättigheter, investeringar och offentliga tjänster av god kvalitet som möjliggör social integration, i synnerhet på områdena utbildning, folkhälsa, barntillsyn, vård av personer i beroendeställning, offentliga transporter och sociala tjänster.

    2.  Europaparlamentet framhåller att man måste undersöka vilka följder det planerade tjänstedirektivet (Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tjänster på den inre marknaden) kan väntas få för arbetsmarknaden och kvaliteten på arbetstillfällena.

    3.  Europaparlamentet anser att hög sysselsättningsnivå och hållbara arbetstillfällen av bättre kvalitet framför allt uppnås genom en verklig näringslivspolitik, samordnade investeringar i stora infrastrukturer, en forsknings- och innovationspolitik som motsvarar Lissabonmålen och som ges nödvändiga resurser samt en utbildningspolitik för livslångt lärande.

    4.  Europaparlamentet påminner om att socialpolitiken och integrationspolitiken är mycket viktiga med tanke på medborgarnas rättigheter och för Europeiska unionens tillväxt, och betonar att social- och integrationspolitiken utgör en utvecklingsfaktor.

    5.  Europaparlamentet betonar även betydelsen av den nya socialpolitiska agendan 2006‑2010, som bör ha följande mål:

     en socialpolitik grundad på respekt och garanterat åtnjutande för alla, inom all gemenskapspolitik, av de grundläggande mänskliga rättigheterna,

     utveckling av ett samhälle med plats för alla, vilket kräver åtgärder för att skapa stabila arbeten och respekt för arbetstagarnas rättigheter,

     främjande av ett samhälle grundat på jämställdhet och bekämpande av alla former av diskriminering,

     främjande av ett samhälle som grundar sig på lika möjligheter för personer med funktionshinder,

     fördelning av välståndet i syfte att garantera alla ökad välfärd, vilket förutsätter att socialförsäkringssystemen är offentliga och allmänna, och att skapa garanterad tillgång till alla offentliga kvalitetstjänster, t.ex. hälsovård, utbildning och boende,

     en socialpolitik som tar hänsyn till alla grupper och i synnerhet gynnar de befolkningskategorier som är mest sårbara och som riskerar fattigdom och social utslagning, bland annat barn, äldre och personer med funktionshinder och deras familjer,

     garanterad deltagandedemokrati på olika politikområden som rör sociala frågor och arbetsmarknadsfrågor,

     utveckling av en politik för allmän och yrkesinriktad utbildning som främjar en ömsesidig anpassning och ett ömsesidigt erkännande av meriter kopplat till den europeiska ekonomins behov och i samråd med arbetsmarknadens parter,

     harmonisering av lönearbetets status med tillhörande rättigheter och garantier, framför allt när det gäller socialt skydd och livslångt lärande.

    6.  Europaparlamentet insisterar på att man under vårens toppmöte måste dra upp viktiga ekonomiska riktlinjer för att åtgärda den oroande verkligheten med höga arbetslöshetsnivåer, särskilt bland unga och kvinnor, vidta åtgärder för ökad social integration, uppnå kvantitativa och kvalitativa förbättringar när det gäller sysselsättning och miljö samt stärka den öppna samordningsmetoden. Parlamentet framhåller att det för att uppnå Lissabonmålen i fråga om sysselsättnings­nivån är nödvändigt att skapa fler än 22 miljoner arbetstillfällen fram till 2010.

    7.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja alla insatser som går ut på att skapa en bättre miljö för företagsbildning och entreprenöranda, i synnerhet till förmån för små och medelstora företag, som är de som svarar för det största antalet arbetstillfällen i EU.

    8.  Europaparlamentet uppmanar alla företag att erkänna att de har ett socialt ansvar för bevarande av jobben och utvecklingen i de berörda regionerna när de fattar beslut om utlokaliseringar och företagsfusioner. Kraven i Europaparlamentets resolution 160/2003 om nedläggning av företag som beviljats ekonomiskt stöd av Europeiska unionen måste uppfyllas.

    9.  Europaparlamentet betonar att företagen inom ramen för sitt sociala ansvar bör garantera sina anställda bästa möjliga utbildningmöjligheter

     under perioder av grundläggande praktisk utbildning,

     under löpande fortbildning för de anställda,

     genom att erkänna och godkänna förvärvade yrkeskunskaper.

    För att uppfylla dessa mål bör alla stora företag upprätta kompetensutvecklingsplaner och kompetensöversikter för utbildning och meritutveckling, vilka varit föremål för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter och de institutioner som utfärdar bevisen för yrkeskvalifikationerna.

    10.  Europaparlamentet betonar vikten av att i ett utvidgat Europa upprätta och förbättra fattigdomsindikatorerna.

    11.  Europaparlamentet understryker särskilt behovet av att stödja mindre gynnade regioner, områden med permanenta strukturella nackdelar, de yttersta randområdena och områden där det nyligen skett industrinedläggningar eller en industriell omstrukturering eller där gruvverksamhet upphört, för att främja den oerhört viktiga ekonomiska och sociala sammanhållningen.

    12.  Europaparlamentet betonar behovet av att stödja produktionssektorer, mikroföretag, små och medelstora företag, familjejordbruk och den sociala ekonomin, med tanke på deras betydelse för att skapa sysselsättning och välfärd.

    13.  Europaparlamentet betonar vikten av åtgärder som främjar jämställdhet och motverkar rådande diskriminering, till exempel genom nya lagstiftningsinitiativ och tillämpningen av artikel 13 i EG-fördraget i fråga om kvinnors, invandrares och funktionshindrade personers rättigheter. Parlamentet betonar också vikten av att stärka bandet mellan Europeiska socialfonden och de nationella handlingplanerna för sysselsättning och social integration, så att handlingsplanerna ges adekvat finansiering och att de nationella parlamenten, icke-statliga organisationer som är aktiva på dessa områden samt arbetsmarknadens parter kan delta aktivt.

    14.  Europaparlamentet betonar att livslångt lärande utgör ett svar på en social nödvändighet och den europeiska arbetsmarknadens behov samt är en social rättighet oavsett ålder, kön eller socialt ursprung. Socialt missgynnade grupper (kvinnor, invandrare, personer som lever under fattigdomströskeln) bör vara de som i första hand omfattas av denna utbildning, eftersom de i allmänhet stöter på svårigheter på grund av sin låga utbildningsnivå och sin marginalisering i förhållande till utbildningssystemen. Parlamentet efterfrågar åtgärder som särskilt inriktas på dessa grupper så att alla kan garanteras lika möjligheter. Det är slutligen önskvärt att man ställer upp särskilda mål som framför allt omfattar dem som inte kunnat slutföra den andra delen av sekundärutbildningen: analfabeter, icke-kvalificerade personer, arbetslösa, funktionshindrade personer, personer över 50, invandrare och kvinnor som just avslutat sin föräldraledighet m.fl.

    15.  Europaparlamentet anser att man måste utarbeta lagstiftningsinitiativ som bidrar till att det skapas fler arbetstillfällen, till möjligheten att förena arbets- och familjeliv och till utbildning och livslångt lärande samt att underlätta människors civila och sociala deltagande i samhällslivet.

    16.  Europaparlamentet ser positivt på att kommissionen i sin rapport betonar den avgörande betydelsen av att höja sysselsättningsnivåerna och slår fast att arbetslöshet är en huvudorsak till social utslagning.

    17.  Europaparlamentet betonar att man mer effektivt måste ta itu med orsakerna till och följderna av olycksfall på arbetsplatsen genom ökade och förstärkta kontrollåtgärder.

    18.  Europaparlamentet insisterar på att det är nödvändigt för att olikheterna mellan medlemsstaterna skall minska att budgeten för nästa budgetplan (2007–2013) och strukturfonden stärks i syfte att främja den nödvändiga ekonomiska och sociala sammanhållningen. Detta bör ske genom att man förenar två grundläggande krav – solidaritet med nya medlemsstater och stöd till strukturutvecklingen i de nuvarande mindre gynnade regionerna – och på så sätt främjar ökad reell konvergens.

    19.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utarbeta och offentliggöra fler och bättre indikatorer och aktuella studier, särskilt om hur de sociala målen integreras i den övriga politiken och i vilken mån gemenskapens politik medför försämringar när det gäller arbetslöshet, fattigdom, social utslagning och diskriminering, inbegripet en könsuppdelad analys och en beräkning av de verkliga samhällskostnaderna.

    20.  Europaparlamentet begär att kommissionen i större utsträckning beaktar befolkningsutvecklingen och dess följder för samhället i syfte att förhindra negativa utvecklingstendenser.

    21.  Europaparlamentet väntar sig att det äntligen läggs fram konkreta förslag om hur kraven på bättre utbildning och livslångt lärande skall kunna omsättas i praktiken i medlemsstaterna, så att potentialen sett till mänskliga resurser kan utvecklas effektivt.

    22.  Europaparlamentet väntar sig att den nya den socialpolitiska agendan innehåller konkreta förslag om hur den europeiska sociala modellen skall kunna befästas och bevaras även i en globaliserad värld samt om hur den sociala situationen för de svaga i samhället skall kunna förbättras.

    23.  Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

    • [1]  EUT C 271 E,
    • [2]  EUT C 273 E, 14.11.2003, s. 192.
    • [3]  EUT C 76 E, 25.3.2004, s. 226.
    • [4]  EUT C 77 E, 26.3.2004, s. 251.
    • [5]  EUT C 89 E, 14.4.2004, s. 124.
    • [6]  EUT C 92 E, 16.4.2004, s. 329.
    • [7]  Antagna texter, P5_TA(2004)0292.

    MOTIVERING

    Sedan tio nya länder, vars utvecklingsnivåer skiljer sig kraftigt åt sinsemellan, anslutit sig till Europeiska unionen i maj får den sociala situationen i det nya EU med 25 medlemsstater en ny innebörd med mycket mera uppmärksamhet mot de sociala frågorna och utvecklingsfrågorna. Sidantalet i detta betänkande är begränsat, och någon detaljanalys låter sig därför inte göras, men vissa grundläggande aspekter kan ända tas upp med utgångspunkt i den information som finns tillgänglig.

    1. Sysselsättning, arbetslöshet och arbetsvillkor

    De statistiska uppgifterna är fortfarande otillräckliga, men uppgifterna från Eurostat[1] visar att följande förhållanden rådde i slutet av 2003 hos en befolkning på nära 443 miljoner människor:

    - 192,8 miljoner människor hade arbete. Av dessa var 43,6 procent kvinnor och 10,7 procent ungdomar mellan 15 och 24 år. Omkring 161 miljoner människor var anställda, med höga siffror för tillfälliga arbeten och deltidsjobb.

    - Efter att skapandet av arbetstillfällen uppvisat en nästan total stagnation under 2002 kunde man under 2003/2004 för första gången på de senaste tio åren konstatera en reell minskning av sysselsättningen i Europeiska unionen.

    - Nära 62,9 procent av befolkningen i åldersgruppen 15 till 64 år arbetade, men skillnaderna mellan de olika länderna inom Europeiska unionen var stora. I åtta länder var siffran 67 procent eller mer (Danmark, Cypern, Nederländerna, Österrike, Portugal, Finland, Sverige och Storbritannien). I Italien, Malta och Polen var de arbetande färre än 57 procent.

    - Av de arbetande mellan 15 och 64 år var dock nästan 10,3 procent sysselsatta på deltid. I de länder som har högst sysselsättningsnivå är en betydande del av arbetstillfällena i allmänhet deltidsjobb. Det gäller till exempel i Nederländerna (32,8 procent), Slovenien (23,2 procent) och Storbritannien (17,4 procent).

    - Det är mycket vanligt med tillfälliga arbeten, vilket man kan utläsa av det genomsnitt på 12,9 procent som gäller för jobb med begränsad varaktighet. Här utmärker sig särskilt Polen (19,4 procent), Portugal (20,6 procent) och Spanien (30,6 procent).

    - Oroande är att kvinnornas arbeten ofta är tillfälliga. Bland de heltidsarbetande var endast 36,7 procent kvinnor och av de fast anställda motsvarade kvinnorna endast 38 procent, medan siffran för ungdomar var 24,3 procent.

    - 19,1 miljoner människor var arbetslösa. Av dessa var 51,3 procent kvinnor och 24,3 procent ungdomar.

    Senare siffror[2] visar att arbetslösheten fortsätter att öka. I augusti 2004 var 19,3 miljoner människor arbetslösa, det vill säga 9 procent. Men i vissa länder är nivån mycket högre, till exempel i Polen (18,7 procent), Slovakien (15,7 procent), Litauen och Spanien (båda 11 procent).

    Den genomsnittliga arbetslösheten bland kvinnor i EU-25 ligger på tio procent och bland ungdomar under 25 år på 18,1 procent.

    Efter Europeiska rådets extramöte i Luxemburg i november 1997 utformades en ambitiös strategi för att minska arbetslösheten och skapa en varaktig ökning av antalet arbetstillfällen, bland annat genom att minska särbehandlingen grundad på kön.

    Vid toppmötet i Lissabon i mars 2000 fastställdes målet full sysselsättning med fler och bättre arbetstillfällen. För år 2010 ställdes följande mål upp:

    - den övergripande sysselsättningsnivån skall vara minst 70 procent,

    - sysselsättningsnivån bland kvinnorna skall uppgå till minst 60 procent.

    Under Europeiska rådets möte i Stockholm på våren 2001 fastställdes målet att 55 procent av alla i åldersgruppen 55 till 64 år skulle ha arbete.

    Den totala sysselsättningsnivån för ett EU med 25 medlemsstater låg 2003 inte på mer än 62,9 procent, och då var tillfälliga jobb och deltidsarbeten inräknade.

    Om man ser till fördelningen mellan könen låg sysselsättningsnivån för kvinnor på knappt 55 procent, med en stor del tillfälliga arbeten och deltidsjobb. För män var siffran 71 procent. Stora orättvisor fortsätter alltså att råda på arbetsmarknaden.

    - Undermåliga arbetsförhållanden i flera verksamhetssektorer i olika länder leder till sjukdomar och orsakar dessutom ett stort antal arbetsplatsolyckor, även om dessa minskat sedan 1994. År 2000 gick omkring 500 miljoner arbetsdagar förlorade, antingen på grund av arbetsplatsolyckor (150 miljoner förlorade arbetsdagar) eller på grund av arbetsrelaterade sjukdomar (350 miljoner förlorade arbetsdagar).

    - 2001 råkade 3,8 procent av arbetstagarna i EU ut för arbetsplatsolyckor som ledde till mer än tre dagars frånvaro från arbetet, och 6,1 procent drabbades av arbetsplatsolyckor utan att behöva vara borta mer än tre dagar. Arbetsplatsolyckorna med dödlig utgång uppgick i medeltal till 80 dödsfall per hundratusen arbetstagare. Oftast drabbade var fiske- och byggbranschen. De allvarligaste fallen finner vi i följande länder med siffror högt över genomsnittet: Belgien, Estland, Lettland, Portugal, Sverige och Storbritannien.

    Denna verklighet visar att strategierna för att öka sysselsättningen inte räcker, eftersom man prioriterat prisstabilitet med hjälp av nominella konvergenskriterier. I stället bör det inrättas en utvecklings- och sysselsättningspakt som ger prioritet åt att öka antalet arbetstillfällen av god kvalitet med tillhörande rättigheter.

    På samma sätt behövs åtgärder för att reglera företagsfusioner och multinationella företags utlokaliseringar, stödja produktionssektorerna och mikro- och småföretagen, främja jämställdhet, bekämpa befintlig diskriminering och bidra till minskad arbetstid utan lönesänkning, så att fler arbetstillfällen kan skapas, det blir möjligt att förena arbets- och familjeliv, utbildning och livslångt lärande kan garanteras och människornas medborgerliga och sociala medverkan i samhällslivet kan underlättas.

    2. Löner och minimilöner

    I 18 av EU:s 25 medlemsstater finns fastställda minimilöner (Belgien, Tjeckien, Estland, Grekland, Spanien, Frankrike, Irland, Lettland, Litauen, Luxemburg, Ungern, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Slovenien, Slovakien och Storbritannien).

    - Nivån varierade den 1 januari 2004 mellan 121 euro i genomsnitt i Lettland, 498 euro i Portugal och 1 403 euro i Luxemburg.

    - Om man tar köpkraften som utgångspunkt för jämförelsen blir skillnaderna mindre, och ländernas placeringar skiftar. Då framgår till exempel att Malta och Slovenien köpkrafts­mässigt har högre löner än Portugal och Spanien.

    - Andelen heltidsarbetande arbetstagare med minimilön varierar mycket från land till land: 0,8 procent i Spanien och 1,9 procent i Storbritannien, men så mycket som 14 procent i Frankrike, 15,1 procent i Luxemburg och 15,4 procent i Litauen. I allmänhet är den procentuella andelen för kvinnor här större än för män.

    - Siffran som visar hur mycket minimilönen motsvarar av den genomsnittliga lönen inom industrin och tjänstesektorn uppgick år 2002 till 32 procent i Slovakien, 43 procent i Portugal, 49 procent i Nederländerna och 54 procent på Malta.

    - Löneskillnaderna inom Europeiska unionen med 25 medlemsstater visar att kvinnor även här diskrimineras i förhållande till män. Visserligen är det svårt att göra jämförelser, men 2001, då EU hade 15 medlemsstater, var kvinnornas bruttotimlön 16 procent lägre än männens, även om det fanns länder där den var klart högre än så, till exempel i Tyskland och Storbritannien. Men uppgifter från de nya medlemsstaterna visar på stora löneskillnader i vissa länder, i synnerhet Tjeckien och Estland.

    Om dessa löneskillnader skall kunna avskaffas måste man få ett slut både på den direkta diskriminering som tar sig form i olika grundlöner och den indirekta diskriminering som har att göra med kvinnors medverkan i näringslivet, yrkesalternativ och karriärmöjligheter.

    3. Inkomst per invånare (BNI)

    Enligt Eurostat[3] varierade siffrorna för bruttonationalinkomst per invånare, mätt i köpkraftsstandard (PPS, en mätmetod som används för att kunna jämföra olika länder och se olika valutors köpkraft) kraftigt mellan länderna:

    - 50 procent av eller mindre än genomsnittet i EU-25: Lettland, Estland, Litauen och Polen.

    - Mellan 51 och 75 procent av genomsnittet i EU-25: Tjeckien, Ungern, Malta, Portugal och Slovakien.

    - Mellan 76 och 100 procent av genomsnittet i EU-25: Cypern, Grekland, Spanien och Slovenien.

    - Mellan 101 och 125 procent av genomsnittet i EU-25: Österrike, Belgien, Tyskland, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Sverige och Storbritannien.

    - 126 procent eller mer av genomsnittet i EU-25: Irland och Luxemburg.

    Dessa siffror avslöjar stora skillnader i utvecklingsnivå mellan Europeiska unionens olika medlemsstater och visar att den sociala och ekonomiska sammanhållning det talas om i fördraget är mycket avlägsen. Därför måste man ägna denna fråga mycket mera uppmärksamhet, genom makro-ekonomisk politik och ökade gemenskapsfonder, särskilt sammanhållnings- och strukturfonderna. Detta är särskilt viktigt nu då förhandlingarna om budgetplanen inletts.

    4. Fattigdom och social utslagning

    I Eurostats nyligen publicerade information om befolkning och sociala förhållanden[4] utgick man från de kriterier och 18 indikatorer som gemensamt fastställts vid Europeiska rådets möte i Laeken i december 2001. Dessa hade grundats på de beslut som fattats av Europeiska rådet i Nice i december 2000, vilket ansåg att den kamp mot fattigdom och social utslagning som planerats vid toppmötet i Lissabon i mars 2000 borde utvecklas genom en öppen samordningsmetod och prioritering av de nationella sysselsättningsplanerna. Vissa slutsatser kan dras av Eurostats uppgifter, även om dessa inte alltid är helt aktuella.

    I sin text om den sociala situationen i Europeiska unionen 2004 tog kommissionen med de tio nya EU-medlemsstaterna, och använde olika uppgifter från Eurostat[5] som utgångspunkt:

    - År 2001 levde omkring 15 procent av Europeiska unionens befolkning nära fattigdomsgränsen[6]. Det är nästan 70 miljoner människor. I Grekland och Portugal är siffran 20 procent och i Irland 21 procent. Men definitionen av vilken inkomstnivå som skall gälla för att beräkna vad som utgör 60 procent av det nationella genomsnittet varierar kraftigt från land till land, vilket vi redan sett i analysen av minimilönerna och inkomstfördelningen.

    - Socialförsäkringar och sociala förmåner är grundläggande för att minska fattigdomsrisken. Utan de olika sociala överföringarna, inklusive pensioner och bidrag, skulle de som lever nära fattigdomsgränsen vara många fler: 30 procent av befolkningen i Finland, 37 procent i Portugal, 40 procent i Frankrike och Storbritannien och 42 procent i Italien, vilket visar betydelsen av den sociala tryggheten och socialförsäkringssystemet.

    - Fördelningen av socialförsäkringspengarna varierar kraftigt i de olika medlemsstaterna: År 2001, då Europeiska unionen hade 15 medlemsstater, varierade siffrorna från det lägsta köpkraftsvärdet 3 644, i Portugal, till det högsta 10 559, i Luxemburg.

    - Olikheterna när det gäller den totala inkomstfördelningen är också mycket stora, dels mellan befolkningsgrupper, dels mellan länder. Under 2001 fick de 20 procent av befolkningen som hade de högsta inkomsterna nästan fem gånger mer pengar än de 20 procent som hade de lägsta inkomsterna. Resultatet varierade här mellan 3 procent i Danmark och 6,5 procent i Portugal.

    - Den andel av befolkningen som lever i hushåll där alla är arbetslösa[7] är mycket hög. I EU‑15 bodde nästan tio procent av befolkningen mellan 18 och 59 år i helt arbetslösa hushåll 2003.

    Med den förvärrade arbetslösheten de senaste åren och det minskade sociala stödet i vissa medlemsstater är situationen i fråga om fattigdom och social utslagning förmodligen ännu allvarligare än vad statistiken visar. Det föranleder frågan om vilken prioritet den sociala integrationen ges i gemenskapspolitiken, i synnerhet valuta- och inremarknadspolitiken, för att trygga samhällstjänster av hög kvalitet, prioritera offentliga investeringar på områden som hälsovård, utbildning, yrkesutbildning, boende, social trygghet, tillgång till rättsväsendet, kultur och fritid m.m.

    5. Utbildning

    Trots att det råder samförstånd om hur viktigt det är med skolutbildning, yrkesutbildning, livslångt lärande och forskning finns fortfarande stora olikheter och otaliga brister, vilket visar att den vikt som lades vid dessa frågor vid toppmötet i Lissabon 2000 inte har lett till några större förändringar. Av de senaste uppgifterna framgår att situationen förblir allvarlig i flera länder, trots att kommissionen poängterat att man måste prioritera arbetet för att förhindra att elever hoppar av skolan i förtid eller misslyckas i skolan.

    - 2003 låg nivån för antalet elever mellan 17 och 19 år som hoppar av skolan utan att fullborda sina studier på 48,2 procent för Malta, 41,1 procent för Portugal och 29,8 procent för Spanien. Samtidigt låg nivån i Polen, Slovakien och Tjeckien så lågt som på mellan 4,9 och 6,3 procent.

    - Även när det gäller utbildning och livslångt lärande är skillnaderna stora. I Sverige genomgick 34,2 procent av människorna mellan 25 och 64 år teoretisk eller praktisk utbildning år 2003, medan siffran för Portugal endast var 3,6 procent, trots att Portugal är det land som har störst antal avhopp från skolan.

    Åtgärder måste alltså vidtas för att förändra situationen, med prioritet åt utbildning, yrkesutbildning och livslångt lärande.

    • [1]  Eurostat, Statistics in focus 14/2004.
    • [2]  Eurostat, Euro-indicators 122/2004, 5 oktober 2004.
    • [3]  Eurostat nr 37/2004 om ekonomi och finanser.
    • [4]  Eurostat nr 10 och 16/2004 om befolkning och sociala förhållanden.
    • [5]  Eurostats årsbok 2004.
    • [6]  Vad som är risk för fattigdom beräknas utifrån hur stor procentandel av människorna som lever med mindre pengar än det nationella genomsnittet på 60 procent av nationalinkomsten för varje land. Det innebär att de basinkomster det handlar om kan vara väldigt olika.
    • [7]  Samtliga medlemmar i hushållet är arbetslösa. Studerande upp till 24 år är inte medräknade.

    ÄRENDETS GÅNG

    Titel

    Den sociala situationen i Europeiska unionen

    Förfarandenummer

    2004/2190(INI)

    Grund i arbetsordningen

    art. 45

    Ansvarigt utskott
      Tillstånd: tillkännagivande
    i kammaren

    EMPL
    18.11.2004

    Rådgivande utskott
      Tillkännagivande i kammaren

    FEMM
    18.11.2004

     

     

     

     

    Inget yttrande avges
      Beslut

    FEMM
    25.1.2005

     

     

     

     

    Föredragande
      Utnämning

    Ilda Figueiredo
    20.9.2004

     

    Behandling i utskott

    23.11.2004

    17.1.2005

     

     

     

    Antagande

    1.2.2005

    Slutomröstning: resultat

    för:

    emot:

    nedlagda röster:

    22

    17

    0

    Slutomröstning: närvarande ledamöter

    Jan Andersson, Roselyne Bachelot-Narquin, Jean-Luc Bennahmias, Mihael Brejc, Udo Bullmann, Philip Bushill-Matthews, Milan Cabrnoch, Alejandro Cercas, Ole Christensen, Derek Roland Clark, Luigi Cocilovo, Ottaviano Del Turco, Harald Ettl, Richard Falbr, Ilda Figueiredo, Richard Howitt, Stephen Hughes, Jan Jerzy Kułakowski, Sepp Kusstatscher, Jean Lambert, Raymond Langendries, Bernard Lehideux, Lasse Lehtinen, Elizabeth Lynne, Mary Lou McDonald, Jamila Madeira, Thomas Mann, Mario Mantovani, Jiří Maštálka, Ana Mato Adrover, Maria Matsouka, Roberto Musacchio, Ria Oomen-Ruijten, Csaba Őry, Dimitrios Papadimoulis, Jacek Protasiewicz, Luca Romagnoli, Leopold Józef Rutowicz, José Albino Silva Peneda, Jean Spautz, Eva-Britt Svensson, Georgios Toussas, Evangelia Tzampazi, Anne Van Lancker, Anja Weisgerber, Gabriele Zimmer

    Slutomröstning: närvarande suppleanter

    Mihael Brejc, Udo Bullmann, Richard Howitt, Lasse Lehtinen, Jamila Madeira, Roberto Musacchio, Dimitrios Papadimoulis, Luca Romagnoli, Leopold Józef Rutowicz, Eva-Britt Svensson, Georgios Toussas, Evangelia Tzampazi, Anja Weisgerber

    Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)

    Rodi Kratsa-Tsagaropoulou

    Ingivande – A6-nummer

    9.2.2005

    A6‑0035/2005