BETÄNKANDE om säkerhetsforskning: nästa steg
25.4.2005 - (2004/2171(INI))
Utskottet för utrikesfrågor
Föredragande: Bogdan Adam Klich
Rådgivande utskotts föredragande (*): Philippe Busquin, utskottet för industrifrågor, forskning och energi
(*) Förstärkt samarbete mellan utskott – artikel 47 i arbetsordningen
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om säkerhetsforskning: nästa steg
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, undertecknat i Rom den 29 oktober 2004,
– med beaktande av den europeiska säkerhetsstrategin ”Ett säkert Europa i en bättre värld”, antagen av Europeiska rådet den 12 december 2003,
– med beaktande av meddelandet från kommissionen med titeln ”Säkerhetsforskning: Nästa steg” (KOM(2004)0590) och av kommissionens tidigare meddelanden (KOM(2003)0113 och KOM(2004)0072),
– med beaktande av kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet med titeln ”Bygga en gemensam framtid: Politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013” (KOM(2004)0101) och kommissionens meddelande med titeln ”Vetenskap och teknik, centrala faktorer för Europas framtida utveckling – Politiska riktlinjer för forskningsstöd i Europeiska unionen” (KOM(2004)0353),
– med beaktande av kommissionens meddelanden till rådet och Europaparlamentet om förebyggande av och kamp mot finansiering av terrorism genom bättre informationsutbyte, ökad öppenhet och bättre spårbarhet i finansiella transaktioner (KOM(2004)0700), om beredskap och följdhantering i kampen mot terrorismen (KOM(2004)0701) samt om terroristattacker – förebyggande, beredskap och insatser (KOM(2004)0698),
– med beaktande av sina resolutioner av den 15 maj 1997[1], den 28 januari 1999[2] och den 10 april 2002[3] om den europeiska försvarsindustrin,
– med beaktande av sin resolution av den 30 november 2000 om utveckling av Europeiska unionens gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitik efter Köln och Helsingfors[4],
– med beaktande av sin resolution av den 10 april 2003 om den nya europeiska säkerhets- och försvarskonstruktionen – prioriteringar och brister[5],
– med beaktande av sin resolution av den 20 november 2003 om en EU‑politik för försvarsutrustning[6],
– med beaktande av förslaget till en vitbok om Europeiska unionens försvar, som lades fram av Europeiska unionens institut för säkerhetsstudier i maj 2004,
– med beaktande av rapporten om en doktrin för Europa om mänsklig säkerhet, som lades fram för Europeiska unionens höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken den 15 september 2004,
– med beaktande av rapporten från högnivågruppen för säkerhetsforskning av den 15 mars 2004 med titeln ”Forskning för ett säkrare Europa”,
– med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor och yttrandena från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (A6‑0103/2005), och av följande skäl:
A. Efter de senaste årens geopolitiska, sociala och tekniska förändringar och de senaste årens världshändelser, såsom terrorattackerna den 11 september 2001 i Förenta staterna och den 11 mars 2004 i Madrid, har säkerheten blivit en mer angelägen fråga och EU:s medlemsstater bör ha en större beredskap för att hantera nya hot mot säkerheten genom att utnyttja sin sakkunskap på ett effektivare sätt.
B. Utvidgningen till 25 medlemsstater ger upphov till nya säkerhetsutmaningar för ett nytt Europa som nu gränsar till mer sårbara regioner.
C. Dessa nya hot utnyttjar den nya tekniken, ignorerar statsgränserna, missbrukar de moderna högteknologiska och demokratiska europeiska samhällenas inneboende öppenhet och lättillgänglighet, och hotar medlemsstaternas säkerhet både utifrån och inifrån EU:s territorium, vilket gör det svårare att skilja mellan inre och yttre säkerhet.
D. Europeiska unionen måste kunna garantera skyddet för sina medborgare, bidra till stabiliteten på den europeiska kontinenten och i grannområdena samt bidra till att bevara fred och internationell säkerhet i enlighet med principerna i FN‑stadgan och målen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
E. Det är svårt att garantera en trovärdig säkerhets- och försvarspolitik och ett säkrare Europa utan tekniskt avancerade instrument och resurser som utnyttjar den senaste tekniken för att minimera hoten mot säkerheten.
F. Trots EU:s potential att forska om och utveckla säkerhetstekniker ger avsaknaden av en särskild ram för säkerhetsforskning på EU‑nivå och den höga graden av splittring och dubblering av system och infrastruktur för säkerhetsforskning upphov till betydande hinder för kostnadseffektiva lösningar.
G. Förenta staternas totala investeringar i hemlandets säkerhet är i genomsnitt fyra gånger större än de belopp som Europa investerar, och dessa investeringar, som inte omfattar forskning inom tekniker med dubbla användningsområden som finansieras av Förenta staternas försvarsdepartement, är fördelade på en rad departement och är således ett uttryck för ett helhetsgrepp om säkerhetsforskningen.
H. Investeringarna i forskning och utveckling i försvarssektorn i medlemsstaterna är ungefär fem gånger mindre än motsvarande investeringar i Förenta staterna, vilket ökar risken för att EU blir mer sårbart och beroende på detta område.
I. Det blir att allt svårare att göra åtskillnad mellan civil och militär forskning.
J. Säkerhetsforskningen skulle kunna spela en strategisk roll för att öka Europas industriella konkurrenskraft och för att stärka dess vetenskapliga och tekniska bas i enlighet med målen från Lissabon och Barcelona.
1. Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag till ett europeiskt säkerhetsforskningsprogram. Parlamentet betonar behovet av att utveckla ett strukturerat och ändamålsenligt säkerhetsforskningsprogram på unionsnivå i syfte att ta itu med nuvarande och framtida säkerhetsutmaningar och uppfylla klart definierade EU-krav, att öka de europeiska medborgarnas trygghet och säkerhet samt att garantera EU:s trovärdighet och effektivitet vid insatser inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och samtidigt bidra till den europeiska ekonomins tillväxt och konkurrenskraft.
2. Europaparlamentet anser att ett ändamålsenligt säkerhetsforskningsprogram bör grunda sig på en samordnad referensram, med relevanta säkerhetsforskningsaktörer samt lämplig och rationaliserad finansiering, och bygga på gemenskapens erfarenhet hittills av förvaltning av gemensamma forskningsprogram.
3. Europaparlamentet understryker den allmännytta som kännetecknar säkerhetsforskningens alla aspekter, och begär att program och projekt inom detta område görs tillräckligt stabila och att budgetanslagen kopplas till utvecklingen när det gäller bruttonationalprodukten för att säkra största möjliga kontinuitet över tid och bäst resultat.
Det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet och dess finansiering
4. Europaparlamentet noterar kommissionens förslag att låta det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet ingå i EU:s sjunde ramprogram för forskning. Parlamentet understryker att det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet bör respektera särdragen hos säkerhetsforskningen och ta hänsyn till speciella inslag såsom bestämmelser för immateriella rättigheter, behandling av konfidentiell information, skydd för säker information och tekniköverföring. Parlamentet betonar att aktiviteterna i samband med det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet bör bygga på medbeslutandeförfarandet.
5. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta att den arbetsgrupp för dataskydd som inrättats genom artikel 29 har till uppgift att ge kommissionen råd om gemenskapsåtgärder som inverkar på fysiska personers fri- och rättigheter i fråga om hantering av personuppgifter och datasekretess.
6. Europaparlamentet uppmuntrar rådet och kommissionen att i samarbete med Europaparlamentet klart fastställa vilka mål och prioriteringar för säkerhetsforskningen som skall gälla inom respektive institution och institutionerna emellan, samt den roll som medlemsstaterna och berörda EU-organ skall spela i varje skede, innan några medel avsätts till forskningen.
7. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att prioritera utifrån det operativa programmet för genomförande av Haag-programmet om kampen mot terrorism när det gäller den inre säkerheten och utifrån den europeiska säkerhetsstrategin när det gäller den yttre säkerheten.
8. Europaparlamentet rekommenderar att man inom det framtida europeiska säkerhetsforskningsprogrammet bland annat prioriterar kampen mot terrorism, förebyggande av naturkatastrofer, civilförsvar, övervakning av EU:s yttre gränser och andra områden där gemensamma insatser kan tillföra ett mervärde utan att göra intrång i medlemsstaternas befogenhetsområden.
9. Europaparlamentet anser att ett av programmets främsta mål bör vara att skydda unionens yttre gränser och att skydda viktig infrastruktur, som transeuropeiska nät och kärnkraftverk.
10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bygga vidare på erfarenheterna från den första ansökningsomgången när det gäller det förberedande arbetet med att fastställa vilka områden som skall prioriteras. Parlamentet anser att större uppmärksamhet bör ägnas åt en undersökning av allmänhetens inställning till säkerhetsforskning samt av hur sekretessbelagda uppgifter bäst kan hanteras för att möjliggöra ett mer omfattande utbyte av sådana uppgifter medlemsstaterna emellan.
11. Europaparlamentet delar uppfattningen att det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet konkret men inte uteslutande bör inriktas på forskningsverksamhet och teknikområden med gemensamt mervärde, så att man framgångsrikt kan föregripa, övervaka och minska nya säkerhetsutmaningar, exempelvis de som rör bioterrorism, IT‑brottslighet och andra former av modern organiserad brottslighet. Syftet med detta är att genomföra EU:s säkerhetsuppdrag på ett lämpligt sätt och minimera förluster.
12. Europaparlamentet insisterar på att inrättandet av ett säkerhetsforskningsprogram måste kombineras med en allsidig och regelbunden analys av säkerhetsrelaterade behov, så att man kan definiera de viktigaste tekniska och icke tekniska instrument som behövs för att hantera det föränderliga säkerhetslandskapet efter det kalla krigets slut.
13. Europaparlamentet förespråkar att man vid sidan av den teknikdrivna forskningen fokuserar på utvecklingen av en gemensam kompetens inom bearbetning och analys av hotbilder genom att utnyttja de komparativa fördelar som olika medlemsstater har i olika situationer.
14. Europaparlamentet påpekar att de föreslagna projekten i vissa fall kommer att rymma dubbla inslag av trygghet och säkerhet, som därför bör vara starkt sammanlänkade. Parlamentet understryker att det skulle vara kontraproduktivt att kräva att forskning inom ramen för det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet enbart skulle handla om säkerhetsaspekter. Parlamentet föreslår därför ett mer integrerat synsätt och nära samordning mellan det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet och annan forskningsverksamhet inom EU:s sjunde ramprogram för forskning. Parlamentet rekommenderar att åtskillnaden mellan militär och icke‑militär forskning görs så tydlig som möjligt i det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet.
15. Europaparlamentet anser att tonvikten i kommissionens meddelande ligger på teknikforskning. Parlamentet efterlyser en mer balanserad växelverkan mellan forskning inom naturvetenskaperna och teknik och andra vetenskaper, i synnerhet statsvetenskap, samhällsvetenskap och humanvetenskap.
16. Europaparlamentet anser att man för att överbrygga klyftan mellan forskning och tillämpningar i verkliga livet och för att omsätta tekniska landvinningar i verkliga bruksföremål särskilt bör ägna större uppmärksamhet åt operationsanalys, systemanalys och simulering.
17. Europaparlamentet påpekar att man för att få bukt med medlemsstaternas avsevärda brister och försummelser när det gäller ”C4ISR‑system” (stridsledning, kontroll, kommunikation, systemintegration, underrättelsetjänst, övervakning och igenkänning) bör eftersträva större framsteg när det gäller sensorsystem, bioteknik samt rymd- och IT‑teknik.
18. Europaparlamentet noterar att rymdrelaterade tillämpningar och tjänster på områden såsom global positionsbestämning, världsomspännande observation och datainsamling kan spela en central roll och bör betonas i det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet.
19. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bygga vidare på rapporten ”Forskning för ett säkrare Europa” från högnivågruppen för säkerhetsforskning, och på slutrapporten från expertpanelen om rymdfrågor och säkerhet, och skapa förutsättningar för att nationella satellitinitativ involveras i det samarbete inom säkerhetsforskning som krävs för att all den kapacitet som civila och militära system och system med dubbla användningsområden erbjuder skall kunna utnyttjas, och för att möta EU:s operationella behov och krav.
20. Europaparlamentet konstaterar att det kommer att behövas ytterligare och lämpligare finansiering för att skapa ett sammanhängande och effektivt säkerhetsforskningsprogram. Parlamentet anser därför att man skulle kunna uppnå den anslagsnivå på 1 miljard euro per år som föreslås i högnivågruppens rapport genom att använda medel från både ramprogrammet för forskning och medel från andra källor.
21. Europaparlamentet är av den uppfattningen att unionen parallellt med dessa anslag bör rationalisera och effektivisera användningen av befintliga budgetmedel samt avhjälpa den nuvarande splittringen av utgifterna.
22. Europaparlamentet betonar dock att ökade investeringar i säkerhetsforskning inte får leda till nedskärning av utgifterna för civil forskning.
23. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att överväga ett system för jämnt fördelat ansvar för tillkommande utgifter för forskningsmedel som måste uppbådas utöver de medel som anges i gemenskapens forskningsplan, så att forskningskostnaderna utgår från de enskilda medlemsstaternas ekonomiska förutsättningar enligt en procentandel av BNP. För att programplaneringen skall bli tillförlitlig bör utgiftsåtagandena dessutom genomföras under en flerårsperiod.
Samråd och samarbete med berörda parter
24. Europaparlamentet välkomnar förslaget att inrätta ett europeiskt säkerhetsforskningsråd. Parlamentet anser att det mot bakgrund av den nuvarande avsaknaden av en överbyggnad för utformningen av politiken finns ett behov av tydligare information om huruvida säkerhetsforskningsrådet kommer att visa sig vara tillräckligt och berett att faktiskt ge råd om säkerhetsforskningens innehåll och lösa problem med programmets verksamhet. Parlamentet understryker att det bör företrädas av fem ledamöter i det europeiska säkerhetsforskningsrådet, ordförandena för de ansvariga utskotten (utskottet för utrikesfrågor, underutskottet för säkerhet och försvar, utskottet för industrifrågor, forskning och energi, utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor), eller deras ställföreträdare.
25. Europaparlamentet betonar mervärdet av att inom ramen för det europeiska säkerhetsforskningsrådet samråda och samarbeta med sakkunniga från alla relevanta intressegrupper på området säkerhetsforskning. Parlamentet kräver dock en balanserad medverkan av företrädare för industrin, forskningssponsorer och offentliga och privata kunder, vetenskapliga forskningsorgan, offentliga institutioner och företrädare för medborgarrättsorganisationer.
26. Europaparlamentet begär att verksamheten och arbetsmetoderna i det europeiska säkerhetsforskningsrådet klargörs och övervakas av parlamentet.
27. Europaparlamentet betonar att eventuellt dubbelarbete i säkerhetsforskningsstrukturen bör undvikas genom inrättandet av det europeiska säkerhetsforskningsrådet.´
28. Europaparlamentet delar uppfattningen att man för att få bukt med de höga kostnaderna för dubbelarbete och splittring inom de nuvarande säkerhetsstrukturerna och säkerhetsprogrammen bör uppmuntra ökat och närmare samarbete och bättre samordning mellan europeisk säkerhetsforskningsverksamhet och insatser som görs av medlemsstaterna, annan forskningsverksamhet på EU‑nivå och andra internationella organisationer med ansvar för globala eller regionala säkerhetsfrågor.
29. Europaparlamentet rekommenderar att den europeiska säkerhetsforskningen inom ramen för de transatlantiska förbindelserna bör inbegripa nödvändiga insatser för att undvika dubbelarbete och främja kompatibilitet samt ta hänsyn till unionens forskningslandskap på detta område. Parlamentet betonar emellertid att unionens budget för säkerhetsforskning bör användas för att utveckla EU:s gemensamma intressen.
Institutionella ramar
30. Europaparlamentet insisterar på att det bör vara delaktigt i utvecklingen av europeisk säkerhetsforskningsverksamhet och inte bara informeras regelbundet om de framsteg som gjorts utan framför allt höras i förväg om genomförandet av det planerade programmet.
31. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att omgående lägga fram de strategiska riktlinjerna för parlamentet samt de råd som inhämtats om genomförandeprinciper- och mekanismer, de specifika förslag om deltagande, typ av kontrakt och finansieringsinstrument som skall gälla för forskningsaktiviteter inom ramen för det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet samt de nödvändiga bestämmelser om immateriell egendom och tekniköverföring som utarbetats tillsammans med det europeiska säkerhetsforskningsrådet.
32. Europaparlamentet uppmanar den ansvarige kommissionsledamoten att rapportera både till utskottet för utrikesfrågor och utskottet för industrifrågor, forskning och energi innan det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet genomförs.
33. Europaparlamentet insisterar på behovet av en mer sammanhängande politisk och institutionell ram som främjar samarbete och ändamålsenlig samordning mellan det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet, den nya europeiska försvarsbyrån och unionens relevanta politik beträffande säkerhets- och försvarsfrågor.
34. Europaparlamentet anser att det krävs ytterligare klargöranden av de närmare detaljerna om och parametrarna för den nya europeiska försvarsbyråns verksamhet, särskilt dess säkerhetsforskningsverksamhet och arbetsrelation till det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet.
35. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att se till att förhållandet mellan det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet och Europeiska försvarsbyrån är så effektivt som möjligt för att undvika alla former av dubbelarbete när det gäller forskning och teknik.
36. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till säkerhetsforskningens ”allmänintresse”, både för Europeiska unionen och för medlemsstaterna, för att undvika risken att finansiera projekt som inte överensstämmer med de politiska prioriteringarna eller med vissa skyldigheter som har att göra med allmänintresset eller skyddet av de mänskliga och medborgerliga rättigheterna och privatlivet. Parlamentet påpekar att det är av största vikt att garantera insyn i samband med tilldelningen av kontrakt.
37. Europaparlamentet efterlyser en ändamålsenlig optimering av de potentiella synergierna mellan försvarsrelaterad och civil forskning genom integrering av tillämpningar och tekniköverföring mellan de båda sektorerna. Parlamentet kräver samtidigt att de specifika instrument som kan hjälpa till att lösa de speciella problemen med säkerhetsrelaterad forskning definieras tydligare.
Förvaltning av det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet
38. Europaparlamentet anser att man för att garantera en effektiv förvaltning av det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet bör låta erfarenheter som har förvärvats under förberedelserna av finansieringsmekanismer, metoder och institutionella ramar spela en nyckelroll.
39. Europaparlamentet insisterar på att man som ett led i förvaltningen av det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet bör betona mervärdet av driftskompatibilitet och samdrift i syfte att förbättra samarbetet över gränserna, undvika onödigt dubbelarbete och göra unionens insatser mer sammanhängande.
40. Europaparlamentet förordar kraftfullt utveckling av starka gemensamma forsknings- och utvecklingsinfrastrukturer, främjande av samarbete mellan forskningslaboratorier över hela EU och utveckling av mänskliga resurser inom forskning och teknik, vilket gör Europa till ett attraktivare område för skickliga forskare på detta område.
41. Europaparlamentet insisterar på behovet av att främja systematiskt samarbete och att utforska industrins och forskarvärldens kombinerade starka sidor i avsikt att öka den europeiska innovationsnivån till världens högsta.
42. Europaparlamentet anser att det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet bör vara förenligt med inrättandet av en öppen, integrerad och konkurrenskraftig europeisk försvarsmarknad och införandet av innovativa mekanismer som skapar möjligheter för den europeiska industrin att skaffa sig en komparativ fördel på världsmarknaderna. Parlamentet framhåller att öppenhet vid fördelningen av kontrakt är av yttersta vikt.
43. Europaparlamentet betonar den nytta som en konkurrenskraftigare europeisk säkerhetsindustri skulle kunna göra för att stärka den ekonomiska tillväxten och den samlade konkurrenskraften i Europa, mot bakgrund av den befintliga kapacitet som försvarsindustrin och andra specialiserade sektorer har i fråga om infrastruktur för ny teknik, och betonar också dess positiva samhällsföljder i Europeiska unionen.
44. Europaparlamentet betonar att EU:s initiativ om säkerhetsforskning inte får leda till en försvagning av unionens principer och värderingar om mänskliga rättigheter, demokratiska rättigheter, politiska friheter, medborgerliga fri- och rättigheter samt etik.
o o
o
45. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas parlament och Europarådets ordförande.
MOTIVERING
Inledning
I linje med Europaparlamentets tidigare resolutioner (i synnerhet resolutionen av den 20 november 2003) om en EU‑politik för försvarsutrustning[1] och slutsatserna från flera Europeiska råd (Köln juni 1999, Helsingfors december 1999, Thessaloniki juni 2003, Lissabon mars 2000 och Barcelona mars 2002), har Europeiska kommissionen utarbetat viktiga initiativ för att inrätta ett europeiskt säkerhetsforskningsprogram (ESFP). I detta syfte sammankallade kommissionen i oktober 2003 en högnivågrupp för säkerhetsforskning, som leddes av kommissionsledamöterna Philippe Busquin och Erkki Liikanen. I högnivågruppen ingick även åtta ledande befattningshavare från näringslivet, fyra ledamöter av Europaparlamentet, fyra chefer för forskningsinstitut och två tjänstemän från försvarsministerier. Högnivågruppens främsta uppdrag var att lägga fram förslag om principer och prioriteringar för ett europeiskt säkerhetsforskningsprogram i linje med Europeiska unionens utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska mål och unionens strävan efter att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Den 15 mars 2004 lade högnivågruppen fram sin rapport ”Forskning för ett säkrare Europa”. I rapporten förklarade gruppen att EU måste dra nytta av sin tekniska styrka och att teknik i sig inte kan garantera säkerhet, men att det inte heller går att uppnå en hög säkerhetsnivå utan tekniskt stöd. Högnivågruppen lade även fram en rad förslag i rapporten, däribland följande:
q Ett gemenskapsfinansierat europeiskt säkerhetsforskningsprogram som involverar samtliga medlemsstater bör inledas redan 2007. Anslagen till programmet bör uppgå till minst 1 miljard euro per år, utöver befintliga anslag.
q Programmet bör överbrygga klyftan mellan civil forskning och försvarsforskning genom att maximera nyttan av att teknik ofta har flera tillämpningar.
q Programmet bör inriktas på grundförutsättningarna för ett fungerande samarbete över gränser och mellan aktörer: kompatibilitet och samdrift.
q Nya finansieringsinstrument bör inrättas för att upp till 100 procent av forskningskostnaderna skall kunna ersättas i motiverade fall.
q Ett ”säkerhetsforskningsråd” bör inrättas med uppgift att ta fram ett strategiskt tillvägagångssätt för att utarbeta en agenda för den forskning som skall bedrivas inom ramen för programmet, och för att ge råd om principer och metoder för programmets genomförande.
q Kommissionen och rådet bör garantera en effektiv samordning mellan det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet och Europeiska försvarsbyrån.
I kommissionens meddelande av den 7 september 2004[2] välkomnas de rekommendationer som högnivågruppen lagt fram i sin rapport. I meddelandet identifierar kommissionen grunderna för säkerhetsforskningen och de åtgärder som bör vidtas. Europaparlamentet anser att inrättandet av ett program för forskning och utveckling på säkerhets- och försvarsområdet utgör en viktig prioritering[3].
Som Balkankonflikten tydligt åskådliggör saknar EU i stor utsträckning industriell kapacitet och trovärdig forskning för att stödja sin strävan efter säkerhet. Klyftan mellan Förenta staternas och EU:s militära resurser och försvarsteknik kvarstår och den fördjupas ytterligare av skillnader i investeringar i forskning och utveckling. Nyligen genomförda undersökningar visar att EU investerar betydligt mindre i forskning och utveckling inom försvarssektorn jämfört med andra regioner i världen. Inom försvarssektorn är medlemsstaternas budgetar för forskning och utveckling fortfarande fem gånger lägre än Förenta staternas (10 miljarder euro jämfört med 54 miljarder euro per år). I själva verket har EU:s utgifter för forskning och utveckling förblivit oförändrade, eller till och med minskats, under de senaste tio åren. Trots att syftet inte är att EU:s militära utrustningspolitik skall efterlikna Förenta staternas, står det klart att dessa betydande skillnader utgör ett stort hinder för den driftskompatibilitet som de allierades militära resurser måste ha, och detta gäller alla slags operationer. Denna brist accentueras även av att EU:s säkerhetsforskning i stor utsträckning är uppdelad och kategoriserad. För närvarande finns det inget samordnat tillvägagångssätt för försvarsforskning på EU‑nivå. Det begränsade samarbetet mellan medlemsstaterna och bristen på effektiv samordning av insatser på unionsnivå ger upphov till ytterligare problem med säkerhetsprogrammets driftskompatibilitet och kostnadseffektivitet. Dessutom antar dessa problem en mer betydande dimension med hänsyn till den konstgjorda uppdelningen mellan civil och försvarsrelaterad forskning, som hämmar möjligheterna till ömsesidigt utbyte mellan dessa två forskningsområden. För att få bukt med dessa brister, utnyttja forskningens tekniska styrka för att bygga upp kapacitet för nödvändiga resurser för operationer inom det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet och ta itu med nya och mer avancerade utmaningar på säkerhetsområdet, står det klart att EU måste garantera ett samordnat och strukturerat forsknings- och utvecklingsprogram på försvarsområdet. Säkerhetsforskningen kan dessutom spela en avgörande roll inom ramen för Lissabonstrategin genom att öka EU:s industriella konkurrenskraft och stärka EU:s vetenskapliga och tekniska bas. Detta kan i sin tur bidra till att nå de mål som stakades ut i Lissabon och Barcelona om att investera tre procent av BNP i forskning och utveckling till 2010, och göra EU till världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi. Genom ett europeiskt säkerhetsforskningsprogram blir det möjligt att ta itu med befintliga och framtida utmaningar på säkerhetsområdet, garantera EU:s trovärdighet vid operationer inom det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet och stimulera innovation och konkurrenskraft i EU‑ekonomin. Det är följaktligen berättigat att inrätta ett sådant program.
Ett flexibelt och samordnat tillvägagångssätt för det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet
För att möta behovet av en mer effektiv säkerhetsforskning föreslår kommissionen att ett europeiskt säkerhetsforskningsprogram skall inledas 2007. Det framtida europeiska säkerhetsforskningsprogrammet bör bygga på ett flexibelt och samordnat tillvägagångssätt för säkerhetsforskning. Först och främst bör programmet fungera som ett hjälpmedel för att ta itu med den nya säkerhetsmiljön och inriktas på forskningsverksamhet och teknikområden som gör det möjligt för unionen att konkret tillgodose de nuvarande behoven på säkerhetsområdet. Programmet bör bygga på en europeisk agenda som identifierar de effektivaste och mest passande tekniska instrumenten för att genomföra EU:s säkerhetsuppdrag på ett lämpligt sätt. För att tillhandahålla de nödvändiga resurserna på området för spårning, skydd, kontroll, övervakning och systemkompatibilitet – nyckelområden för arbetet med de nya utmaningarna på säkerhetsområdet – är det följaktligen nödvändigt att vidareutveckla sensorsystem, bioteknik, samt rymd- och IT‑teknik. De fem prioriteringsområden för säkerhetsforskningsprogrammet som har identifierats i en förberedande åtgärd på säkerhetsområdet[4] – ökat situationsmedvetande, optimerad säkerhet i och skydd av nätverkssystem, skydd mot terrorism, däribland bioterrorism och incidenter med biologiska, kemiska och andra ämnen, förbättrad krishantering samt driftskompatibilitet och integrerade informations- och kommunikationssystem – utgör centrala forskningsområden för att utveckla de nödvändiga europeiska resurserna och möta de ”omedelbara säkerhetsutmaningar” som EU står inför. I detta sammanhang är det viktigt att betona den nyckelfunktion som de så kallade C4ISR‑systemen (stridsledning, kontroll, kommunikation, systemintegration, underrättelsetjänst, övervakning och igenkänning) kan fylla som viktiga potentiella resurser för att möta de ”moderna säkerhetsutmaningarna”, i syfte att fylla den lucka som fortfarande kvarstår i de flesta medlemsstater. Viktiga initiativ och instrument har redan lanserats för att man skall kunna göra framsteg på rymdområdet, såsom GMES‑programmet (Global övervakning av miljö och säkerhet) och satellitnavigeringssystemet Galileo. Andra åtgärder planeras, i synnerhet inom ramen för vitboken om den europeiska rymdpolitiken[5]. Det krävs fortfarande avsevärda insatser för att förbättra tekniken, såsom digitalisering, databehandling och global positionsbestämning. Rymden och cyberrymden, som utgör en optimal grund för världsomspännande observation och datainsamling, blir allt viktigare inom ramen för unionens säkerhetsuppdrag och bör betonas i det framtida programmet.
Även om dessa tekniska system definieras enligt de främsta hoten i den nuvarande säkerhetsmiljön, vilka fastställs i den europeiska säkerhetsstrategin från 2003, bör det dessutom påpekas att säkerhetskonceptet ständigt förändras och att det kommer att förändras snabbt under de kommande åren. Det är svårt att förutse hur hoten kommer att utvecklas i framtiden, och det är följaktligen svårt att förutse framtida tekniska behov. En omfattande och kontinuerlig analys av säkerhetsrelaterade resursbehov bör följaktligen garanteras i det framtida europeiska säkerhetsforskningsprogrammet. Ett flexibelt och samordnat tillvägagångssätt för säkerhetsforskning förutsätter samtidigt ett effektivt utnyttjande av de potentiella synergierna mellan försvarsrelaterad och civil forskning, som traditionellt har varit åtskilda. Många tekniska tillämpningar har dubbla användningsområden, och där finns en klar potential. Försvarsrelaterade och civila tillämpningar har allt oftare en gemensam teknisk plattform. Å ena sidan har många tekniska tillämpningar som har börjat användas för försvarsändamål lett till viktiga kommersiella tillämpningar (till exempel fiberoptik och globala positionsbestämningssystem, (GPS)). Å andra sidan finns det ett viktigt teknikflöde från den civila till den militära sektorn. Inom ramen för den nya ”militära revolutionen” (Revolution in Military Affairs, RMA), fyller elektronik och kommunikationsteknik en grundläggande funktion för hanteringen av såväl civila som försvarsrelaterade säkerhetsutmaningar. Det är följaktligen inte logiskt att skilja mellan civil och militär forskning. I stället bör fördelarna med att teknik ofta har flera tillämpningar maximeras. För att utnyttja denna potential, överbrygga klyftan mellan olika forskningssektorer och stimulera möjliga synergier, bör det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet stödja anpassning av teknik, integrering av tillämpningar och tekniköverföring mellan det civila och det militära området. Detta flexibla tillvägagångssätt för säkerhetsforskning skulle bidra till att göra det möjligt att bemöta de ökade kostnaderna för den nya teknik som bygger på RMA‑konceptet. Parallellt med detta krävs en sammanhängande referensram för säkerhetsforskning på EU‑nivå, och det är viktigt att garantera att medlemsstaterna samarbetar kring nationella åtgärder och åtgärder på unionsnivå. Endast med ett mer samordnat tillvägagångssätt för den europeiska säkerhetsforskningen, och genom att utforska och optimera den gemensamma kapaciteten och styrkan, kan medlemsstaterna komma till rätta med de höga kostnaderna för dubbelarbete och splittring inom de säkerhetsstrukturer och säkerhetsprogram som finns för närvarande.
Lämplig och rationaliserad finansiering
Som det har betonats tidigare är de budgetmedel som medlemsstaterna anslår för säkerhetsbaserad forskning otillräckliga för att ge unionen de resurser som krävs för de nya villkoren för säkerhetsuppdrag. Det är följaktligen nödvändigt att anslå en lämplig nivå av budgetmedel. I högnivågruppens rapport ”Forskning för ett säkrare Europa” nämns det mervärde som följer av ökade investeringar på EU‑nivå. I rapporten begär högnivågruppen att gemenskapen skall anslå minst 1 miljard euro per år för att utveckla teknik på säkerhetsområdet. I linje med målet från Barcelona om att öka utgifterna för forskning från 1,9 procent till 3 procent av unionens genomsnittliga BNP till 2010, och i enlighet med rapporten ”Forskning för ett säkrare Europa”, skall finansieringen av ett europeiskt säkerhetsforskningsprogram komplettera all befintlig finansiering inom gemenskapens ramprogram för forskning och nationella eller andra mellanstatliga källor. I rapporten talas även om möjligheten att ytterligare öka anslagen till det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet, om detta bedöms vara lämpligt. Även om behovet av tillräcklig och lämplig finansiering erkänns bör det påpekas att EU bör rationalisera och använda befintliga medel mer effektivt, parallellt med ytterligare utgifter. Att öka pengarnas värde, maximera medlemsstaternas insatser och garantera en mer samordnad ram för försvarsforskningen, som leder till att man kan minska den nuvarande splittringen av utgifterna, måste vara en grundläggande prioritering. Dessutom bör realistisk och rationaliserad finansiering av det framtida europeiska säkerhetsforskningsprogrammet inriktas på forskning och utvecklingsverksamhet för att tillgodose särskilda behov av säkerhetsresurser och inte på finansiering av ”ren” forskning eller produktutveckling.
Effektiva institutionella ramar
Som nämns i rapporten ”Forskning för ett säkrare Europa” hindrar betydande strukturella problem på det institutionella och politiska planet EU att dra full nytta av sin styrka inom vetenskap, teknik och näringsliv. Å ena sidan kräver det långsamma tempot och de höga kostnaderna för den komplicerade och splittrade institutionella strukturen att unionen utvecklar en mer konsekvent och tydlig ståndpunkt. Å andra sidan måste man komma till rätta med den ständiga bristen på sammanhang mellan gemenskapens åtgärder, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken och nationella åtgärder. Att utveckla en sammanhängande institutionell ram som främjar samarbete och effektiv samordning mellan EU:s säkerhetsforskning, unionens relevanta politik och den nya Europeiska försvarsbyrån, har följaktligen blivit en grundläggande prioritering. Det är nödvändigt att garantera effektiv och ändamålsenlig samordning mellan det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet och Europeiska försvarsbyrån, som arbetar med harmonisering av försvarsresurser, utveckling, forskning, ackvisition och försvarsmateriel. Som det betonas i Europaparlamentets resolution av den 20 november 2003[6], måste exakta detaljer och parametrar för Europeiska försvarsbyråns säkerhetsforskningsverksamhet samt byråns arbetsrelation med det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet ytterligare klargöras. Förslaget att inrätta ett europeiskt säkerhetsforskningsråd bör göra det möjligt att lösa de huvudsakliga problemen med det framtida europeiska säkerhetsforskningsprogrammet. När det gäller gemenskapsåtgärder och GUSP‑uppdrag, däribland den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, skall säkerhetsforskningsrådet fastställa strategiska riktlinjer för att utarbeta en forskningsdagordning för det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet samt ge råd om principerna och metoderna för genomförandet av detta program. Stimulering av marknadsvillkoren och innovativa metoder för att skapa möjligheter för EU:s industri att skaffa sig komparativa fördelar är en central utveckling som bör välkomnas och stödjas aktivt. Grönboken av den 23 september 2004 om gemensamma normer för upphandling av försvarsutrustning ingår i de initiativ som bidrar till det nödvändiga och fortlöpande inrättandet av en mer integrerad europeisk försvarsmarknad. Särskild uppmärksamhet bör dock ägnas åt de närmare detaljerna om säkerhetsforskning. Tillämpningarna och de marknadsvillkor enligt vilka säkerhetsforskning och produktutveckling finansieras skiljer sig uppenbarligen åt. De speciella förutsättningar som definierar detta forskningsområde bör garanteras i det framtida programmet genom utarbetande av bestämmelser för immateriella rättigheter, behandling av konfidentiell information, skydd av säker information och tekniköverföring. Som tidigare betonats är effektivt samarbete mellan medlemsstaterna och nationella och europeiska forskningsaktiviteter samt ett ständigt engagemang och en fortlöpande dialog mellan alla berörda parter – forskningssponsorer, kunder och näringslivet – en grundläggande faktor för att garantera att det europeiska säkerhetsforskningsprogrammet blir framgångsrikt på ett övergripande plan och inom en sammanhängande och samordnad ram. Närmare samarbete med internationella organisationer med ansvar för globala eller regionala säkerhetsfrågor, såsom Förenta nationerna, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Nato och alla dess internationella partner, bör främjas.
- [1] P5_TA(2003)0522.
- [2] Meddelande från kommissionen: ”Säkerhetsforskning: Nästa steg”, KOM(2004)0590, 7.9.2004.
- [3] P5_TA(2003)0522.
- [4] Genomförandet av den förberedande åtgärden om förbättrande av den europeiska industrins potential för säkerhetsforskning 2004–2006, kommissionens meddelande om säkerhetsforskning ”Mot ett program för att förbättra Europas säkerhet genom forskning och teknologi”, KOM(2004)0072, 3.2.2004.
- [5] Vitboken Rymden: en ny europeisk utmaning för en växande union – Handlingsplan för genomförande av den europeiska rymdpolitiken KOM(2003)0673, 11.11.2003.
- [6] P5_TA(2003)0522.
YTTRANDE från utskottet för industrifrågor, forskning och energi (20.4.2005)
till utskottet för utrikesfrågor
över Säkerhetsforskning: Nästa steg
(2004/2171(INI))
Föredragande: Philippe Busquin*
* Förstärkt samarbete mellan utskott – artikel 47 i arbetsordningen
FÖRSLAG
Utskottet för industrifrågor, forskning och energi uppmanar utskottet för utrikesfrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:
1. Europaparlamentet understryker den allmännytta som kännetecknar säkerhetsforskningens alla aspekter, och begär att program och projekt inom detta område görs tillräckligt stabila, och att budgetanslagen till dem kopplas till trenden i bruttonationalprodukten, för att säkra största möjliga kontinuitet över tid och de bästa resultaten.
2. Europaparlamentet stöder kommissionens avsikt (såsom den kommer till uttryck i KOM(2004)0590) att upprätta ett europeiskt säkerhetsforskningsprogram (ESFP) som från och med 2007 skall utgöra ett oberoende och särskilt forskningsprogram med egna förfaranden (d.v.s. anpassade till förtrolighetskraven), deltaganderegler, kontrakt och finansiella instrument inom det sjunde ramprogrammet för forskning i gemenskapen. Parlamentet uppmanar dock kommissionen att redogöra närmare för programmets grundläggande syfte och hur det skall genomföras rent konkret, och vidare att ange programmets prioritetsnivå i förhållande till övriga program. Parlamentet ber kommissionen beakta att säkerhetsforskning är ett nytt forskningsområde inom detta program och därför bör finansieras genom anslag utöver den planerade fördubbling av anslagen enligt det sjunde ramprogrammet.
3. Europaparlamentet anser att ESFP bör tilldelas tillräckliga budgetmedel utöver de medel som för närvarande finns att tillgå på gemenskapsnivå och genom nationella och mellanstatliga anslag. Parlamentet uppmanar kommissionen att snarast möjligt lägga fram konkreta förslag om regler som fastställer såväl kriterier för deltagande som typer av kontrakt och finansieringsinstrument för forskningsverksamhet som bedrivs genom ESFP. Parlamentet betonar att finansieringen av ESFP inte bör leda till att anslagsnivån sänks för andra forskningsområden som är föremål för gemenskapsstöd och som tillika är av avgörande betydelse för de europeiska medborgarnas och övriga världens skydd och säkerhet.
4. Europaparlamentet förespråkar att man vid sidan av den teknikdrivna forskningen fokuserar på utvecklingen av en gemensam kompetens inom bearbetning och analys av hotbilder, genom att utnyttja de komparativa fördelar som olika medlemsstater har i olika situationer.
5. Europaparlamentet rekommenderar att det framtida ESFP bland annat prioriterar kampen mot terrorism, förebyggande av naturkatastrofer, civilförsvar, övervakning av EU:s yttre gränser och andra områden där gemensamma insatser kan tillföra ett mervärde utan att göra intrång i medlemsstaternas befogenhetsområden.
6. När det gäller det förberedande arbetet med att fastställa vilka områden som skall prioriteras uppmanar Europaparlamentet kommissionen att bygga vidare på erfarenheten från första ansökningsomgången. Parlamentet anser att större uppmärksamhet bör ägnas åt en undersökning av allmänhetens inställning till säkerhetsforskning samt av hur sekretessbelagda uppgifter bäst kan hanteras för att möjliggöra ett mer omfattande utbyte av sådana uppgifter medlemsstaterna emellan.
7. Europaparlamentet anser att man omgående bör upprätta ett europeiskt säkerhetsforskningsråd med ansvar att fastställa ESFP:s strategiska inriktning, ge råd om genomförandeprinciper och -mekanismer och genomföra analyser av teknikområden inom vilka EU bör satsa på att utveckla egen, konkurrenskraftig kapacitet. Parlamentet kräver att representanter från samtliga medlemsstater har möjlighet att ingå i säkerhetsforskningsrådet, och anser att detta bör bestå av högstående experter från den offentliga och privata sfären, industrin, forskningsinstitutioner och andra viktiga intressegrupper, härunder även mindre företag.
8. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att omgående förelägga parlamentet de strategiska riktlinjerna för – och de råd som inhämtats om – genomförandeprinciper- och mekanismer, och om de specifika förslag om deltagande, typ av kontrakt och finansieringsinstrument som skall gälla för forskningsaktiviteter inom ramen för ESFP, samt de nödvändiga bestämmelser om immateriell egendom och tekniköverföring som utarbetats tillsammans med det europeiska säkerhetsforskningsrådet.
9. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i samråd med Europaparlamentet tydligt ange och avgränsa de uppgifter som Europeiska försvarsbyrån har att utföra inom ramen för forskning och teknik, i syfte att förhindra dubbelarbete och dra största möjliga fördel av resultaten från forskning med både civila och militära tillämpningar (”dual‑use”), samt säkra att förhållandet mellan ESFP och Europeiska försvarsbyrån är så effektivt som möjligt.
10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bygga vidare på rapporten ”Forskning för ett säkrare Europa” från högnivågruppen för säkerhetsforskning, och på slutrapporten från expertpanelen om rymdfrågor och säkerhet, och skapa förutsättningar för att nationella satellitinitativ involveras i det samarbete inom säkerhetsforskning som krävs för att all den kapacitet som civila, militära och ”dual-use” system erbjuder skall kunna utnyttjas, och för att möta EU:s operationella behov och krav.
11. Europaparlamentet upprepar sin ståndpunkt att de åtgärder som föreslås i kommissionens meddelande ”European Defence and Industrial Market Issues – Towards an EU Defence Policy” i hög grad bidrar till att öka konkurrensen mellan företag inom säkerhetssektorn och stöder utvecklingen av en marknad för säkerhetsprodukter och -system, och att om de genomförs utan begränsningar kan detta leda till en högre grad av nyttomaximeringen.
12. Europaparlamentet uppmanar den ansvarige kommissionsledamoten att rapportera till utskottet för industrifrågor, forskning och energi innan ESFP genomförs.
ÄRENDETS GÅNG
|
Titel |
Säkerhetsforskning: Nästa steg | |||||
|
Förfarandenummer |
||||||
|
Ansvarigt utskott |
AFET | |||||
|
Rådgivande utskott |
ITRE | |||||
|
Förstärkt samarbete |
ja | |||||
|
Föredragande |
Philippe Busquin | |||||
|
Behandling i utskott |
25.1.2005 |
2.2.2005 |
|
|
| |
|
Antagande av förslag |
19.4.2005 | |||||
|
Slutomröstning: resultat |
för: emot: nedlagda röster: |
37 5 1 | ||||
|
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Šarūnas Birutis, Jan Březina, Philippe Busquin, Jerzy Buzek, Joan Calabuig Rull, Jorgo Chatzimarkakis, Giles Chichester, Garrelt Duin, Lena Ek, Nicole Fontaine, Adam Gierek, Umberto Guidoni, András Gyürk, David Hammerstein Mintz, Rebecca Harms, Ján Hudacký, Romana Jordan Cizelj, Pia Elda Locatelli, Eluned Morgan, Angelika Niebler, Pier Antonio Panzeri, Miloslav Ransdorf, Vladimír Remek, Herbert Reul, Teresa Riera Madurell, Paul Rübig, Andres Tarand, Patrizia Toia, Claude Turmes, Nikolaos Vakalis, Alejo Vidal-Quadras Roca, Dominique Vlasto | |||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter |
Etelka Barsi-Pataky, Avril Doyle, Jan Christian Ehler, Norbert Glante, Cristina Gutiérrez-Cortines, Lambert van Nistelrooij, Francisca Pleguezuelos Aguilar, Vittorio Prodi, John Purvis, Bernhard Rapkay, Manuel António dos Santos | |||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2) |
| |||||
YTTRANDE från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (31.3.2005)
till utskottet för utrikesfrågor
över säkerhetsforskning: Nästa steg
(2004/2171(INI))
Föredragande: Agustín Díaz de Mera García Consuegra
FÖRSLAG
Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor uppmanar utskottet för utrikesfrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:
1. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att med hänsyn till kostnaden för forskningsprogrammet (en miljard euro per år) åstadkomma ett tydligare och mer direkt samspel mellan dem som kommer att utveckla forskningen och dem som skall bedriva den verksamhet som forskningen etableras för.
2. Europaparlamentet uppmuntrar rådet och kommissionen att var och en för sig och sinsemellan och i samarbete med Europaparlamentet tydligt fastställa, innan medel anslås till denna forskning, de mål och prioriteringar som bör eftersträvas när det gäller säkerhetsforskning och den roll som tilldelas medlemsstaterna och berörda EU-organ under de olika faserna.
3. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att fastställa dessa prioriteringar på grundval av det operativa ramprogrammet för genomförandet av Haagprogrammet, terrorismbekämpningen för den inre säkerheten och EU:s försvarsstrategi för den yttre säkerheten.
4. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till att fördraget om upprättande av en konstitution för Europa redan kan ha trätt i kraft (den 1 november 2006 enligt artikel IV-447) och att ansvaret för Europeiska unionens säkerhet därmed kommer att ha ökat betydligt med inrättandet av kommittén för inre säkerhet (COSI) vid rådet och av befattningen som utrikesminister, som kommer att vara ledamot av Europeiska kommissionen och även ansvara för säkerhetsfrågor, bland annat kampen mot terrorismen. Parlamentet uppmanar rådet och kommissionen att klargöra räckvidden för det behörighetsområde och eventuella operativa befogenheter som planerats för kommittén för inre säkerhet.
5. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till att arbetsgruppen för skydd av personuppgifter (artikel 29) har inrättats för att bistå kommissionen med råd i samband med alla gemenskapsåtgärder som inverkar på fysiska personers fri- och rättigheter med avseende på behandling av personuppgifter och privatlivet.
6. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till säkerhetsforskningens ”allmänintresse”, både för medlemsstaterna och för Europeiska unionen, för att undvika risken att finansiera projekt som inte överensstämmer med de politiska prioriteringarna eller med vissa skyldigheter som har att göra med allmänintresset eller skyddet av de mänskliga och medborgerliga rättigheterna och privatlivet. Parlamentet påpekar att det är av största vikt att garantera insyn i samband med tilldelningen av kontrakt.
7. Europaparlamentet påpekar för kommissionen att samråd och samarbete med experter från alla berörda grupper inom säkerhetsforskningen inom ramen för det europeiska säkerhetsforskningsrådet är viktigt. Parlamentet kräver att företrädare för medborgarrättsorganisationer, vetenskapliga forskningsorgan och offentliga institutioner snarast involveras i säkerhetsforskningsrådet.
8. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till förenligheten mellan de nationella systemen och EU‑systemet, som en nödvändig grundförutsättning för att solidaritetsklausulen verkligen skall fungera. Denna klausul har införts i fördraget om upprättande av en konstitution för Europa för att förebygga terrorhotet och skapa förutsättningar för ömsesidig hjälp vid terrorattentat eller naturkatastrofer.
9. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utveckla en egen och oberoende teknik som tar hänsyn till förenligheten mellan systemen, så att unionen kan frigöra sig från beroendet av tredjeländers teknik.
10. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att överväga ett system för jämnt fördelat ansvar för tillkommande utgifter för forskningsmedel som måste uppbådas utöver de medel som anges i gemenskapens forskningsplan, så att forskningskostnaderna utgår från medlemsstaternas ekonomiska förutsättningar enligt en procentandel av BNP. För att programplaneringen skall bli tillförlitlig bör utgiftsåtagandena dessutom genomföras under en flerårsperiod.
ÄRENDETS GÅNG
|
Titel |
Säkerhetsforskning: Nästa steg | ||||||
|
Förfarandenummer |
|||||||
|
Ansvarigt utskott |
AFET | ||||||
|
Rådgivande utskott |
ITRE |
LIBE | |||||
|
Förstärkt samarbete |
Nej | ||||||
|
Föredragande av yttrande Utnämning |
Agustín Díaz de Mera García Consuegra | ||||||
|
Behandling i utskott |
16.3.2005 |
31.3.2005 |
|
|
| ||
|
Antagande av förslag |
31.3.2005 | ||||||
|
Slutomröstning: resultat |
för: emot: nedlagda röster: |
37 2 0 | |||||
|
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Edit Bauer, Johannes Blokland, Mihael Brejc, Kathalijne Maria Buitenweg, Michael Cashman, Giusto Catania, Jean-Marie Cavada, Carlos Coelho, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, Rosa Díez González, Antoine Duquesne, Patrick Gaubert, Elly de Groen-Kouwenhoven, Adeline Hazan, Lívia Járóka, Ewa Klamt, Magda Kósáné Kovács, Wolfgang Kreissl-Dörfler, Stavros Lambrinidis, Romano Maria La Russa, Sarah Ludford, Jaime Mayor Oreja, Hartmut Nassauer, Martine Roure, Inger Segelström, Ioannis Varvitsiotis, Manfred Weber, Tatjana Ždanoka | ||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter |
Panayiotis Demetriou, Gérard Deprez, Camiel Eurlings, Giovanni Claudio Fava, Ignasi Guardans Cambó, Jeanine Hennis-Plasschaert, Sophia in 't Veld, Vincent Peillon, Marie-Line Reynaud, Bogusław Sonik, Jan Zahradil. | ||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2) |
| ||||||
ÄRENDETS GÅNG
|
Titel |
Säkerhetsforskning: nästa steg | ||||||||||||
|
Förfarandenummer |
|||||||||||||
|
Grund i arbetsordningen |
art. 45 | ||||||||||||
|
Ansvarigt utskott |
AFET | ||||||||||||
|
Rådgivande utskott |
ITRE |
LIBE |
|
|
| ||||||||
|
Inget yttrande avges |
|
|
|
|
| ||||||||
|
Förstärkt samarbete |
ITRE |
|
|
|
| ||||||||
|
Resolutionsförslag som |
|
|
| ||||||||||
|
Föredragande |
Bogdan Klich |
| |||||||||||
|
Tidigare föredragande |
|
| |||||||||||
|
Behandling i underutskott |
17.1.2005 |
|
|
|
| ||||||||
|
Behandling i utskott |
16.3.2005 |
19.4.2005 |
|
|
| ||||||||
|
Antagande |
20.4.2005 | ||||||||||||
|
Slutomröstning: resultat |
för: emot: nedlagda röster: |
47 10 2 | |||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Angelika Beer, Monika Beňová, André Brie, Elmar Brok, Simon Coveney, Véronique De Keyser, Maciej Marian Giertych, Alfred Gomolka, Richard Howitt, Toomas Hendrik Ilves, Jelko Kacin, Georgios Karatzaferis, Ioannis Kasoulides, Bogdan Klich, Helmut Kuhne, Joost Lagendijk, Vytautas Landsbergis, Cecilia Malmström, Emilio Menéndez del Valle, Willy Meyer Pleite, Francisco José Millán Mon, Annemie Neyts-Uyttebroeck, Baroness Nicholson of Winterbourne, Vural Öger, Cem Özdemir, Tobias Pflüger, João de Deus Pinheiro, Mirosław Mariusz Piotrowski, Bernd Posselt, Poul Nyrup Rasmussen, Michel Rocard, Libor Rouček, José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, Jacek Emil Saryusz-Wolski, György Schöpflin, Gitte Seeberg, Marek Maciej Siwiec, Ursula Stenzel, István Szent-Iványi, Antonio Tajani, Charles Tannock, Paavo Väyrynen, Inese Vaidere, Karl von Wogau, Luis Yañez-Barnuevo García, Josef Zieleniec | ||||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter |
Laima Liucija Andrikienė, Glyn Ford, Jaromír Kohlíček, Alexander Lambsdorff, Pasqualina Napoletano, Rihards Pīks, Aloyzas Sakalas, Pierre Schapira, Inger Segelström | ||||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2) |
Margrete Auken, Małgorzata Handzlik, Salvador Garriga Polledo, Luis de Grandes Pascual | ||||||||||||
|
Ingivande – A[6]-nummer |
25.4.2005 |
A6-0103/2005 | |||||||||||