BETÄNKANDE med rekommendationer till kommissionen om uppvärmning och nedkylning från förnybara energikällor
1.2.2006 - (2005/2122(INI))
Utskottet för industrifrågor, forskning och energi
Föredragande: Mechtild Rothe
(Initiativ − artikel 39 i arbetsordningen)
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
med rekommendationer till kommissionen om uppvärmning och nedkylning från förnybara energikällor
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av artikel 192.2 i EG‑fördraget,
– med beaktande av artiklarna 39 och 45 i arbetsordningen,
– med beaktande av parlamentets resolution av den 29 september 2005 om andelen förnybar energi i EU och förslag på konkreta åtgärder[1],
– med beaktande av kommissionens meddelande med titeln ”Energi för framtiden: förnybara energikällor – Vitbok för en gemenskapsstrategi och handlingsplan” (KOM(1997)0599),
– med beaktande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor över den rättsliga grunden,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi (A6‑0020/2006), och av följande skäl:
A. Det finns för närvarande ingen lagstiftning om uppvärmning och nedkylning från förnybar energi.
B. Inget sådant förslag som avses i artikel 39.2 i arbetsordningen håller för närvarande på att utarbetas.
C. Direktiven om främjande av förnybara energikällor när det gäller el och transport har bidragit till respektive förstärkt den hållbara utvecklingen i medlemsstaterna.
D. Att medlemsstaternas marknadsutveckling i fråga om förnybar energi för närvarande uppvisar så stora skillnader beror snarare på att de politiska och rättsliga förutsättningarna är olika och delvis bristfälliga än på att länderna har olika potential.
E. Främjandet av en marknad för förnybar energi kommer att göra det lättare att nå de nya Lissabonmålen
– genom att sysselsättningen ökar i medlemsstaterna,
– genom att medlemsstaternas och EU:s forsknings- och innovationsansträngningar ökar.
F. Användning av spillvärme från elproduktion eller industriprocesser och frikylning bidrar till att minska efterfrågan på konventionell energi. Därför bör medlemsstaterna fastställa möjligheterna till användning av dessa resurser, visa hur de kan utnyttjas mer effektivt samt se till att lagstiftningen är tydlig, att informationen till allmänheten blir bättre och att forskningssatsningarna ökar.
G. Det är nödvändigt att ändra rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 ”Harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdeskatt: enhetlig beräkningsgrund”[2] så att medlemsstaterna kan tillämpa nedsatt mervärdeskatt för material och tjänster för användning av förnybar uppvärmning och nedkylning.
1. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att på grundval av artikel 175.1 i EG‑fördraget och före den 31 juli 2006 förelägga parlamentet ett förslag till rättsakt om en ökad andel förnybar energi för uppvärmning och nedkylning, i enlighet med de utförliga rekommendationer som bifogas.
2. Europaparlamentet konstaterar att rekommendationerna respekterar subsidiaritetsprincipen och medborgarnas grundläggande rättigheter.
3. Europaparlamentet anser att det önskade förslaget inte kommer att ha några ekonomiska konsekvenser för gemenskapsbudgeten.
4. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och bifogade detaljerade rekommendationer till kommissionen och rådet.
- [1] Antagna texter, P6_TA(2005)0365.
- [2] EGT L 145, 13.6.1977, s. 1.
BILAGA TILL FÖRSLAGET TILL RESOLUTION
DETALJERADE REKOMMENDATIONER OM INNEHÅLLET I DET FÖRSLAG SOM ÖNSKAS
A. FÖRSLAGETS PRINCIPER OCH SYFTE
1. Målet med förslaget är att bedöma och utnyttja den ekonomiska potentialen i syfte att öka andelen förnybar energi som används för uppvärmning och nedkylning i EU, från den nuvarande nivån på ungefär 10 procent till en realistisk och ambitiös nivå motsvarande minst det dubbla år 2020.
2. En ökning av andelen förnybar energi som används för uppvärmning och nedkylning bör ge ett viktigt bidrag till en trygg energiförsörjning i Europa, flera arbetstillfällen och en bättre miljö och avsevärt minska efterfrågan på konventionell energi i EU samt minska den totala energiförbrukningen inom uppvärmning och nedkylning i EU, EU:s beroende av framför allt olja och gas samt konsumenternas privata och yrkesmässiga energikostnader.
3. Genom direktivet skall förutsättningarna för nationella stödinstrument fastställas med hänsyn till subsidiaritetsprincipen och befintliga EU bestämmelser på energi- och miljöområdet.
4. Hittills har den förnybara energins potential endast utnyttjats i liten skala när det gäller uppvärmning och nedkylning, och denna potential bör nu verkligen tas tillvara fullt ut, under förutsättning att energi- och miljöresultaten visar sig vara positiva och förenliga med hållbara produktionsmetoder. En sådan åtgärd får dock inte används som en ursäkt för EU att inte bli världens energieffektivaste ekonomi senast 2020. Framför allt bör man avlägsna hinder för redan konkurrenskraftig teknik. Där det går bör detta ske i samarbete mellan nationella och lokala myndigheter.
5. Direktivet bör möjliggöra en hög grad av marknadsspridning och marknadsutveckling i samtliga EU:s medlemsstater för all aktuell teknik. Inom detta område går det att förbättra det gränsöverskridande samarbetet och samarbetet mellan regionerna. För att lyckas med detta skall relevant gemenskapspolitik och relevanta gemenskapsprogram användas på lämpligt sätt, exempelvis ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation och det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling.
6. Den ekonomiska lönsamheten för motsvarande teknik och förfaranden skall påskyndas genom massproduktion och massdistribution.
B. FÖRESLAGNA ÅTGÄRDER
I. Mål, definition och övervakning
1. Ett realistiskt och ambitiöst EU‑mål om att minst fördubbla andelen förnybar uppvärmning och nedkylning till 2020 skall sättas upp, för att öka denna andel i hela EU.
2. Nationella bindande mål, där hänsyn tas till medlemsstaternas och regionernas varierande andel av förnybar uppvärmning och nedkylning men också till den potential som finns i all berörd teknik och tillhörande analyser, bör bidra till att detta EU‑mål verkligen nås.
3. Som grund för åtgärden bör en klart avgränsad definition fastställas för de energikällor som är aktuella, nämligen geotermi, solvärme (inklusive passiv energi), fjärrvärme och fjärrkyla där förnybara energikällor används, värme från omgivningen och biomassa (i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el[1]).
4. Senast ett år efter direktivets ikraftträdande skall medlemsstaterna fastställa handlingsplaner för hur målen skall uppnås, på grundval av nationell potential och mål för användningen av förnybara energikällor för uppvärmning och nedkylning. Medlemsstaternas handlingsplaner skall förnyas vart tredje år och läggas fram för kommissionen.
5. EU bör utveckla ett övervakningssystem som är giltigt i samtliga medlemsstater, så att ett tillförlitligt och jämförbart datamaterial kan upprättas för bedömning av EU:s energibehov i fråga om uppvärmning och nedkylning och övervakning av ökningen av den förnybara andelen.
II. Undanröjande av administrativa hinder
1. Medlemsstaterna skall se till att det finns tydliga rättsliga ramar för att ge tillstånd till, kontrollera och certifiera användningen av förnybara energikällor för uppvärmning och nedkylning.
2. Vid tillståndsgivning för utnyttjande av anläggningar för förnybar energi och tillhörande uppvärmnings- och nedkylningsnät skall medlemsstaterna se till att myndigheternas ansvarsområden fastställs på ett entydigt, effektivt och öppet sätt.
3. Åtgärder skall vidtas för att rationalisera och förenkla rutinerna på lämplig administrativ nivå. Bevisbördan när det gäller skäl att inte ge tillstånd skall ligga hos myndigheterna.
4. Administrativa avgifter måste vara genomskinliga, rättvisa och tillämpas utan diskriminering. De får inte utgöra någon dold beskattning av tillgångar.
III. Nationella stödinstrument
1. Finansiella stimulansåtgärder skall generellt sett införas av medlemsstaterna inom ramen för subsidiaritetsprincipen.
2. Följande principer bör emellertid gälla för nationella stödinstrument:
a) Stöd bör begränsas tidsmässigt och minskas successivt.
b) Investeringssäkerhet skall säkerställas med stabila stödvillkor på medellång sikt.
c) Marknadsutveckling enligt stop‑and‑go‑principen undviks genom att stödinstrumenten har en tillförlitlig löptid.
d) Det bör garanteras ett effektivt och systematiskt stöd för måluppfyllelsen.
e) En massproduktion byggs upp för att påskynda den förnybara energiteknikens lönsamhet.
f) Hänsyn tas till olika teknikers särskilda behov och det långsiktiga målet att till fullo tillvarata olika teknikers potential.
g) Kostnadseffektiv förnybar teknik skall stödjas oavsett omfattning.
3. Medlemsstaterna kan överväga följande stimulansmekanismer, om förnybar teknik ännu inte har fått en större spridning på marknaden, med konkurrenskraftiga priser och utveckling:
a) bevilja skatteförmåner/skatteundantag när det gäller anläggningar för förnybar energi,
b) föreskriva direkta investeringsbidrag,
c) föreskriva lagstiftningsåtgärder, t.ex. bindande skyldighet att utnyttja anläggningar för förnybar energi, kraftvärme samt fjärrvärme och fjärrkyla från förnybara energikällor, vid nyuppförande eller renovering av byggnader,
d) föreskriva en pay as you go finansiering av kostnaderna för att stödja anläggningar för förnybar energi eller förnybar uppvärmning/nedkylning, t.ex. i samband med ett kvotsystem som är förenligt med de nationella målen; bruket av de bränslen som skall användas i högeffektiva kraftvärmeanläggningar och fjärrvärme-/fjärrkylanläggningar bör inte vara ekonomiskt betungande,
e) föreskriva andra mekanismer inom ramen för den inre marknaden och riktlinjerna för statliga miljöskyddsbidrag, statligt innovationsstöd och statligt stöd för regional utveckling.
I samband med stimulansmekanismer bör man se till att slutanvändaren inte drabbas av oproportionerligt stora höjningar av sina uppvärmnings- och nedkylningskostnader.
IV. Kompletterande åtgärder
1. Medlemsstaterna bör se till att allmänheten får heltäckande information om att förnybar energi kan användas till uppvärmning och nedkylning.
2. Medlemsstaterna skall se till att det publiceras studier om vilka fördelar konsumenterna får av användning av förnybara energikällor för uppvärmning och nedkylning.
3. Medlemsstaterna skall försöka säkerställa att de yrkesgrupper som ansvarar för genomförandet känner till och behärskar aktuell teknik. Inom ramen för utbildning och fortbildning bör det säkerställas att förnybara energitekniker tillmäts lämplig betydelse.
4. Medlemsstaterna skall främja hög kvalitet på berörda varor och tjänster genom att vidta lämpliga åtgärder.
5. Medlemsstaterna skall uppmuntra den offentliga sektorn att prioritera uppvärmning och nedkylning från förnybar energi i samband med upphandlingar, med beaktande av kostnadseffektivitet, framför allt när det gäller nyss uppförda byggnader eller byggnader som håller på att renoveras.
6. EU skall uppmuntra genomförandet av EU‑omfattande informationskampanjer för befintliga budgetposter för att belysa förnybar energi inom uppvärmning och nedkylning.
7. EU skall uppmuntra användning av struktur- och sammanhållningsfonderna för att stödja och främja uppvärmning och nedkyldning från förnybar energi.
8. Forskningsinsatserna skall ökas för att underlätta en större marknadsspridning av förnybar energi för uppvärmning och nedkylning.
9. Miljömärkning för uppvärmnings- och nedkylningssystem bör utarbetas på europeisk nivå.
10. Medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att förhindra en marginalisering av uppvärmning och nedkylning från högeffektiva kraftvärmeanläggningar genom att utarbeta nationella stödprogram i överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi[2] (EU:s kraftvärmedirektiv).
11. Kommissionen ombeds att utvidga Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders energiprestanda[3] till alla byggnader som är större än 200 m² när det gäller total energieffektivitet och användning av förnybara energikällor.
12. Kommissionen uppmanas att i samarbete med medlemsstaterna arbeta för att senast 2012 införa minimibyggstandarder för alla privatfastigheter, baserat på passiva energistandarder (under 10kW/m2).
MOTIVERING
I.) Varför behöver vi ett direktiv för att öka andelen uppvärmning och nedkylning från förnybar energi?
Energipolitiken utgör ett av de viktigaste strategiska vägvalen för Europas framtid. I framtiden blir det denna politik som avgör om Europa klarar att uppnå största möjliga energioberoende. Ett sådant oberoende kan endast uppnås med en ökande andel förnybar energi och en effektivare energianvändning. För det europeiska näringslivet innebär energioberoendet framför allt att näringslivets konkurrenskraft inte äventyras genom dramatiskt stigande och sjunkande olje‑ och gaspriser (bilaga 1). Såväl olja och gas som kol och uran är ändliga fossila energiresurser, och med tanke på den snabbt ökande energiefterfrågan och de hotande klimatförändringarna kan dessa energikällor inte utgöra någon garanti för den framtida energiförsörjningen.
1.) ... eftersom förnybar energi har en enorm potential i fråga om uppvärmning och nedkylning.
Det råder ingen tvekan om att de förnybara energikällornas stora potential när det gäller uppvärmning och nedkylning inte alls har tagits tillvara fullt ut. I Europa går uppskattningsvis 50 procent av hela energibehovet till uppvärmning (bilaga 2). Även efterfrågan på nedkylning stiger i rasande takt. I flera länder är elförbrukningen inte längre högst på vintern utan på sommaren. Marknadsutvecklingen av en förnybar kylning är därför något som måste tvingas fram, framför allt för att undvika att elförbrukningen ökar ytterligare. Geotermi, solvärme och biomassa kan ersätta stora mängder fossila bränslen och därmed reducera utsläppen av koldioxid och andra skadliga ämnen.
Att förnybar energi i allt högre grad används till uppvärmning utgör enorma möjligheter för det lokala hantverket, för jord‑ och skogsbruket samt för små och medelstora industriföretag. I synnerhet de östeuropeiska medlemsstaterna som har en stark jordbruksprägel kan dra fördel av denna utveckling.
Den förnybara energin utgör totalt sett en viktig hörnsten för det europeiska näringslivet. Under 2004 noterade sektorn för förnybar energi en totalomsättning på ungefär 15 miljarder euro. Fram till 2020 räknar företagen med en årlig tillväxt på minst 10 procent och en investeringsvolym på totalt sett 450 miljarder euro i Europa (bilaga 3). En stor del av detta kan komma från uppvärmning och nedkylning. Genom en europeisk lagstiftningsram skall den förnybara energins potential i fråga om uppvärmning och nedkylning, som hittills endast har använts i liten skala, tas tillvara fullt ut.
2.) ... eftersom endast en stabil lagstiftning kan resultera i den marknadsmognad som krävs för uppvärmning och nedkylning från förnybar energi.
Hittills har endast ett fåtal av Europas regioner – t.ex. Barcelona (nyttjandeskyldigheter) eller Oberösterreich (utbildning och information) – tillämpat framgångsrika och till stor del budgetoberoende strategier för att använda uppvärmning och nedkylning från förnybar energi. Till viss del står därför endast ett fåtal medlemsstater eller regioner för mer än 80 procent av de anläggningar som finns installerade i Europa (bilagorna 4, 5 och 6). Detta beror inte på varierande potential, utan i första hand på de politiska förutsättningarna. I de flesta medlemsstater finns det bara stödprogram som t.ex. Tysklands program för marknadsstimulans. I samtliga fall är de budgetberoende och därmed också omöjliga att beräkna. Ingen medlemsstat har därmed något nationellt fortlöpande stöd, som kan ge den långsiktiga investerings‑ och planeringssäkerhet som är så viktig för energiinvesteringar. Denna politik har lett till en marknadsutveckling enligt stop‑and‑go‑principen, vilket inte har lett till någon verklig marknadsspridning eller uppbyggnad av en hållbar industri. Det krävs emellertid en hög marknadsspridning för att uppnå lönsamhet genom massproduktion och massdistribution. Med ett europeiskt direktiv som föreskriver ett regelverk för nationella stödinstrument bör det uppnås en långfristig och stabil strategi för samtliga medlemsstater.
Europeiska unionen har redan följt en sådan strategi vid antagandet av direktiv 2001/77/EG om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el samt direktiv 2003/30/EG om främjande av användningen av biodrivmedel eller andra förnybara drivmedel. Dessa europeiska riktlinjer för elektricitet och transport föreskriver klara ramvillkor med hjälp av nationella mål och bidrar till att lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder vidtas i samtliga medlemsstater så att målen kan uppnås. Utvecklingen har lett till en ökande andel förnybar energi, en vidareutveckling av innovativ teknik samt skapande av nya och kvalificerade arbetstillfällen i nästan alla medlemsstater (bilaga 7). Det som är avgörande här är inte solens eller vindens intensitet, utan regelverket i sig.
Det man har lyckats åstadkomma när det gäller elproduktion från förnybar energi och biobränslen måste även åstadkommas på motsvarande sätt i fråga om uppvärmning och nedkylning – luckan i lagstiftningen måste täppas till!
Inte heller handlingsplanen för biomassa, som kommissionen planerar att lägga fram i slutet av november 2005, kommer att räcka till för att uppnå en hållbar utveckling av all förnybar uppvärmnings‑ och nedkylningsteknik. Den kan i bästa fall ses som ett komplement till ett direktiv inom ett delområde.
3.) ... eftersom det är enda sättet att uppnå en andel förnybar energi som uppgår till 12 procent av den totala energiförbrukningen 2010 och till 20 procent 2020.
Europeiska unionen driver sedan flera år också en politik för en hållbar energiförsörjning. I vitboken från 1997 fastställde Europeiska unionen målet att andelen förnybar energi i förhållande till EU:s totalförbrukning skulle öka till 12 procent fram till 2010 (bilaga 8). Europaparlamentet antog nyligen ett betänkande om andelen förnybara energikällor i EU, där man krävde en andel på minst 20 procent fram till 2020 och ansåg det vara möjligt med en andel på 25 procent fram till 2020.
Dessa mål kan endast uppnås om det dels görs förstärkta ansträngningar för att öka andelen förnybar energi inom el‑ och transportområdet, men i synnerhet inom uppvärmning och nedkylning. I sitt meddelande om andelen förnybar energi i EU av den 26 maj 2004 fastslår Europeiska kommissionen följande: ”Med de åtgärder som hittills vidtagits beräknar kommissionen att de förnybara energikällornas andel av energiförsörjningen kommer att ha vuxit till 10 procent i EU‑15 år 2010. Anledningen till att tolvprocentsmålet inte uppnås är att marknaderna för förnybar energi avsedd för uppvärmning och nedkylning ökat för långsamt. Slutsatsen är att det krävs omfattande kompletterande åtgärder inom denna sektor om tolvprocentsmålet skall kunna uppnås.”
Europeiska kommissionen tar visserligen upp problemet, men har hittills inte kommit med några lagstiftningsåtgärder. Europaparlamentet är emellertid övertygat om att detta är nödvändigt och har i sitt betänkande om meddelandet (Turmes‑betänkandet, se ovan) med stor majoritet krävt ett direktiv för att öka andelen uppvärmning och nedkylning från förnybar energi. Med föreliggande initiativbetänkande som avser en rättsakt blir nu Europeiska kommissionen skyldig att reagera på Europaparlamentets krav.
II.) Vad bör ett direktiv innehålla?
Strukturellt sett fungerar uppvärmningssektorn visserligen annorlunda än elmarknaden, men ett direktiv kan ändå användas både för att upprätta en lagstiftningsram för nationella stödinstrument och för att fastställa nationellt bindande mål när det gäller en andel förnybar energi (bilagorna 9 och 10). Dessutom måste det utvecklas ett enhetligt övervakningssystem för hela Europa (I). En sådan övervakning är absolut nödvändig för den framtida energiförsörjningen. Det är enda sättet att bedöma det europeiska energibehovet när det gäller uppvärmning och nedkylning samt att övervaka utvecklingen av den förnybara andelen.
Föredraganden föreslår inte något särskilt stödsystem. Inom ramen för subsidiaritetsprincipen skall varje medlemsstat själv avgöra vilka stimulansmekanismer som bör införas. Det är emellertid av största vikt att dessa instrument utformas enligt vissa principer (III). Avgörande är framför allt att investerings‑ och planeringssäkerhet kan uppnås genom stödvillkor som är stabila på medellång eller lång sikt. Därigenom skall en marknadsutveckling enligt stop‑and‑go‑principen undvikas och marknadsmognad uppnås snarast möjligt genom massproduktion och massdistribution. Inom uppvärmningsområdet bör därför stödet till förnybar teknik framför allt inriktas på de inledande investeringskostnaderna, eftersom dessa till viss del ännu betydligt överstiger investeringskostnaderna för fossil teknik. Träpellets samt naturligtvis sol och jordvärme är redan i dag ofta fördelaktigare än olja och gas – samt naturligtvis helt kostnadsfritt (bilaga 11). När marknadsmognad väl har uppnåtts måste sedan stöden upphöra. För att säkerställa att stimulansmekanismerna fungerar och ger önskad effekt måste de nuvarande administrativa hindren undanröjas (II). Det handlar framför allt om att skapa klarhet när det gäller rättsläget för användning av förnybara energikällor för uppvärmning och nedkylning – i synnerhet i fråga om geotermi – och tillståndsförfarandena måste vara tydliga, effektiva, transparenta och prioritera förnybara källor.
Slutligen är kompletterande åtgärder (IV) framför allt viktiga för att åstadkomma heltäckande information, förmedla relevant teknik till de yrkesgrupper som skall införa denna teknik samt säkerställa kvalitetsstandarden. En annan viktig åtgärd är att anpassa momsdirektivet 77/388/EEG, eftersom medlemsstaterna för närvarande endast får tillämpa en reducerad momssats för el‑ och gasförbrukning, men inte för sådan teknik som avser förnybar energi.
III.) Slutkommentar
Europaparlamentet har redan en gång tidigare kommit med ett initiativbetänkande där kommissionen uppmanades att vidta åtgärder inom området för förnybar energi. År 1996 uppmanade parlamentet kommissionen att lägga fram en strategi för att främja förnybar energi. Europeiska kommissionen svarade med sin banbrytande vitbok om förnybar energi, som senare resulterade i de omnämnda direktiven om el från förnybara energikällor, biobränslen och byggnader. I dag kommer ett viktigt initiativ från parlamentet med syftet att dessa direktiv skall följas av ett direktiv även för uppvärmning och nedkylning. Detta kommer inte bara att bidra till att trygga Europas energiförsörjning, utan även till att uppnå de mål som fastställdes i Kyoto och Lissabon.
BILAGOR
Annex, 1:
Annex, 2:
Primary Energy Consumption by sector, EU‑25
Source: elaboration based on Eurostat data
Annex, 3:
Forecasted investment in RES technologies
The implementation of new policies to promote renewable energy sources will have a considerable impact on the amount of investments made in this sector. In order to reach the target an investment of at least €443 billion in renewable energy is needed over the period 2001‑2020.
Source: EREC
Annex, 4:
This diagram shows the strong imbalance in the use of solar thermal heating and cooling in the EU.
If the whole EU was at the same level as Austria today, we would have a solar thermal capacity in operation of 82.000 MWth, providing more than 70 TWh of solar thermal energy, replacing substantial amounts of precious fossil fuels or electricity.
Instead, the current EU average is less than 21 kWth
per 1000 inhabitants, and many countries with high potential are much below the average.
Annex, 5:
“Solar thermal energy has taken off only in Germany, Greece, Austria and Cyprus. At the end of 2002 the installed surface of solar collectors in the EU15 was nearly 12.8 million square metres, compared with around 11.8 at the end of 2001. This increase was led by the German market. In 2002, 80% of the total solar thermal capacity of the EU15 was installed in the three leader countries. Austria, for example, has 9 times more thermal collectors than Spain.
Among the new Member States, Cyprus stands out with about 600,000 square metres installed.”
source: Communication from the Commission to the Council and the European Parliament ”The share of renewable energy in the EU”
Annex,6:
Geothermal energy use in the enlarged EU 2004
This diagram shows the strong imbalance in the use of geothermal use in the EU.
Source: country update reports of WGC
Annex, 7:
The introduction of favorable policies for renewables electricity has led to a significant increase in employment in the sector in Germany (as an example). The main effects were during the last four years.
Source: Ministry for Environment, Germany
Annex, 8:
Allocation of 12% RES target per sector
Source: ESTIF
The targets included in the Directive 2001/77/EC on the promotion of renewable electricity correspond roughly to 6% of the EU’s primary energy consumption, i.e. half of the 12% target set in the White Book of 1997.
The target included in the Directive 2003/30/EC on the promotion of biofuels or other renewable fuels for transport correspond to roughly 1% of the EU’s primary energy consumption.
5% are missing to reach the EU 12% target. This 5% can come only from renewable heating and cooling.
Annex, 9, 10:
The projection sees the share of RES heat production in 2020 reach 25%, which means that a quarter of total heat generation in the EU‑15 can come from renewable energy sources, provided that favorable policy frameworks are introduced.
Source: EREC
Annex, 11:
This graph shows the price development of oil for heating purposes and wood pellets in Austria.
Sources: IWO Österreich, Tecson GmbH, Ökowärme
YTTRANDE FRÅN UTSKOTTET FÖR RÄTTSLIGA FRÅGOR
Giles Chichester
Ordförande
Utskottet för industrifrågor, forskning och energi
BRYSSEL
Ärende: Rättslig grund för initiativbetänkandet om uppvärmning och nedkylning från förnybara energikällor (2005/2122(INI))
Med en skrivelse av den 2 december 2005 begärde Ni, i enlighet med artikel 35.2 i arbetsordningen, att utskottet för rättsliga frågor skulle kontrollera giltigheten hos den rättsliga grunden för ovannämnda initiativbetänkande.
Vid utskottssammanträdet den 16 januari 2006 behandlade utskottet detta ärende.
Artikel 175.1 i EG-fördraget
Utskottet för industrifrågor, forskning och energi föreslår artikel 175.1 i EG-fördraget såsom rättslig grund:
Artikel 175.1
1. Rådet skall enligt förfarandet i artikel 251 och efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén besluta om vilka åtgärder som skall vidtas av gemenskapen för att uppnå de mål som anges i artikel 174.
I artikel 174, som det hänvisas till i artikel 175.1, föreskrivs följande:
Artikel 174.1
1. Gemenskapens miljöpolitik skall bidra till att följande mål uppnås:
– Att bevara, skydda och förbättra miljön.
– Att skydda människors hälsa.
– Att utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt.
– Att främja åtgärder på internationell nivå för att lösa regionala eller globala miljöproblem.
Energi
I artikel 3.1 u i EG-fördraget föreskrivs det att gemenskapens verksamhet skall innefatta ”åtgärder på område[t] energi (...)”. Det finns dock ingen rättslig grund enkom för energifrågor och i förklaring (nr 1) om räddningstjänst, energi och turism, vilken bifogats EU‑fördraget, förklarade kommissionen att gemenskapen kommer att fortsätta sina insatser på dessa områden på grundval av de nuvarande bestämmelserna i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna. Varken i Amsterdam- eller Nicefördraget förverkligades förklaringen från regeringskonferensen 1992 om att avdelningar om dessa områden kunde tas med vid en framtida översyn av fördragen[1].
Initiativbetänkandets syfte och innehåll
Av bilagan till utkastet till resolutionsförslag framgår det att förslaget har sitt primära mål på miljöns område (se framför allt tredje strecksatsen i artikel 174.1 i EG-fördraget: ”utnyttja naturresurserna varsamt och rationellt”). I punkt 1 och 2 i avdelning A framhålls följande: ”Målet med förslaget är att öka EU:s andel av förnybar energi inom uppvärmning och nedkylning från ungefär 10 procent för närvarande till 25 procent 2020” respektive ”Med en ökad andel förnybar energi inom uppvärmning och nedkylning bör det vara möjligt att i hög grad bidra till en trygg energiförsörjning i Europa och samtidigt åstadkomma en betydande minskning av Europas beroende av framför allt olja och gas”.
Dessa mål skall uppnås genom att den förnybara energins potential för uppvärmning och nedkylning tas till vara samt genom att aktuell teknik på området får uppnå en hög grad av marknadsspridning och marknadsutveckling, med hjälp av massproduktion och massdistribution (avdelning A, punkt 4, 5 och 6).
Förslaget syftar till att det skall fastställas EU‑mål och nationella mål som innebär att den nuvarande andelen förnybar uppvärmning och nedkylning skall öka från 10 procent till 25 procent fram till 2020 (avdelning B I, punkt 1 och 2). Såsom aktuella energikällor definieras geotermi, solvärme och biomassa.
Bland de övriga syftena märks en handlingsplan som medlemsstaterna kommit överens om samt ett Europaomfattande övervakningssystem som utformats för att bedöma det europeiska energibehovet i fråga om uppvärmning och nedkylning samt att övervaka utvecklingen av den förnybara andelen (avdelning B I, punkt 4 och 5).
I avdelning B II föreslår utskottet för industrifrågor, forskning och energi ett undanröjande av administrativa hinder för byggandet av anläggningar för förnybar energi.
I avdelning B III uppställs en rad principer som bör gälla för nationella stödinstrument. Dessutom föreslås olika stimulansmekanismer (skatteförmåner, direkta investeringsbidrag m.fl.).
Till sist talas det om informationskampanjer och möjlighet till en reducerad momssats för material och tjänster som används till förnybar uppvärmning och nedkylning (avdelning B IV).
Slutsats
Mot bakgrund av syftet med och innehållet i den föreslagna åtgärden anses artikel 175.1 vara den lämpliga rättsliga grunden för den.
Vid utskottssammanträdet den 16 januari 2006 beslutade utskottet i enlighet med detta enhälligt[2] att rekommendera Er att ha kvar artikel 175.1 i EG-fördraget som rättslig grund.
Med vänlig hälsning
Giuseppe Gargani
- [1] Se Lenaerts och Van Nuffel, Constitutional Law of the EU, Sweet & Maxwell, London 2005, punkt 5-005.
- [2] Följande ledamöter var närvarande vid slutomröstningen Giuseppe Gargani (ordförande), Diana Wallis (föredragande), Maria Berger, Bert Doorn, Monica Frassoni, Jean-Paul Gauzès (suppleant för Kurt Lechner), Klaus-Heiner Lehne, Antonio Masip Hidalgo, Manuel Medina Ortega (suppleant för Nicola Zingaretti), Aloyzas Sakalas och Jaroslav Zvěřina.
ÄRENDETS GÅNG
|
Titel |
Uppvärmning och nedkylning från förnybara energikällor | ||||||||||||
|
Förfarandenummer |
|||||||||||||
|
Rättslig grund |
art. 192 andra stycket EG-fördraget | ||||||||||||
|
Grund i arbetsordningen |
art. 39 och 45 | ||||||||||||
|
Ansvarigt utskott |
ITRE | ||||||||||||
|
Tillstånd: tillkännagivande i kammaren Art. 45 |
| ||||||||||||
|
Rådgivande utskott |
ENVI 4.7.2005 |
JURI 4.7.2005 |
|
|
| ||||||||
|
Inget yttrande avges |
ENVI 12.7.2005 |
|
|
|
| ||||||||
|
Förstärkt samarbete |
|
|
|
|
| ||||||||
|
Resolutionsförslag som |
|
|
| ||||||||||
|
Föredragande |
Mechtild Rothe 25.5.2005 |
| |||||||||||
|
Tidigare föredragande |
|
| |||||||||||
|
Behandling i utskott |
29.8.2005 |
|
|
|
| ||||||||
|
Antagande |
26.1.2006 | ||||||||||||
|
Slutomröstning: resultat |
för: emot: nedlagda röster: |
39 0 3 | |||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Jan Březina, Jerzy Buzek, Joan Calabuig Rull, Giles Chichester, Den Dover, Lena Ek, Nicole Fontaine, Norbert Glante, Fiona Hall, David Hammerstein Mintz, Rebecca Harms, Erna Hennicot-Schoepges, Romana Jordan Cizelj, Werner Langen, Anne Laperrouze, Vincenzo Lavarra, Eluned Morgan, Angelika Niebler, Reino Paasilinna, Miloslav Ransdorf, Vladimír Remek, Herbert Reul, Teresa Riera Madurell, Mechtild Rothe, Paul Rübig, Andres Tarand, Patrizia Toia, Catherine Trautmann, Claude Turmes, Nikolaos Vakalis, Alejo Vidal-Quadras Roca, Dominique Vlasto | ||||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter |
Daniel Caspary, Matthias Groote, Malcolm Harbour, Edit Herczog, Gunnar Hökmark, Mieczysław Edmund Janowski, Peter Liese, Erika Mann, Lambert van Nistelrooij, Vittorio Prodi | ||||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2) |
| ||||||||||||
|
Ingivande – A6-nummer |
1.2.2006 |
A6-0020/2006 | |||||||||||
|
Anmärkningar |
... | ||||||||||||