BETÄNKANDE om den strategiska översynen av Internationella valutafonden

1.2.2006 - (2005/2121(INI))

Utskottet för ekonomi och valutafrågor
Föredragande: Benoît Hamon

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om den strategiska översynen av Internationella valutafonden

(2005/2121(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av artikel 111.4 i EG‑fördraget som handlar om hur gemenskapen skall företrädas och gemenskapens ståndpunkt på internationell nivå när det gäller den ekonomiska och monetära unionen,

–   med beaktande av kommissionens förslag av den 9 november 1998 till rådets beslut om hur gemenskapen skall företrädas och besluta om ståndpunkter på internationell nivå i samband med den ekonomiska och monetära unionen (KOM(1998)0637),

–   med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådets möte i Wien den 11‑12 december 1998,

–   med beaktande av sin resolution av den 23 oktober 2001 om det internationella monetära systemet – hur det skall förbättras för att undvika framtida kriser[1],

–   med beaktande av sin resolution av den 3 juli 2003[2] om euroområdet i världsekonomin – förutsebar utveckling under kommande år,

–   med beaktande av rapporten från generaldirektören för Internationella valutafonden (IMF) av den 15 september 2005 om fondens strategi på medellång sikt[3],

–   med beaktande av de beslut som fattades vid mötet med G8:s finansministrar den 11 juni 2005 om avskrivning av de fattiga ländernas skulder,

–   med beaktande av artikel 178 i EG‑fördraget om konsekvens mellan den politik som EU genomför och som kan beröra utvecklingsländerna och målen för utvecklingssamarbetet,

–   med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Bryssel den 16–17 juni 2005,

–   med beaktande av Världsbankens rapport om utvecklingen i världen under 2006,

–   med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén med titeln ”Förslag till gemensam förklaring av rådet, Europaparlamentet och kommissionen – Europeiska unionens utvecklingspolitik. Dokument om europeiskt samförstånd” (KOM(2005)0311),

–   med beaktande av FN:s millenniedeklaration av den 8 september 2000, där millennieutvecklingsmålen definieras som det internationella samfundets kriterier för att utrota fattigdomen,

–   med beaktande av sin resolution av den 12 april 2005 om Europeiska unionens roll när det gäller att uppnå millennieutvecklingsmålen[4],

–   med beaktande av sin resolution av den 6 juli 2005 om den allmänna uppmaningen till kamp mot fattigdom: Förpassa fattigdomen till historien[5],

–   med beaktande av sin resolution av den 17 november 2005 om förslaget till gemensam förklaring av rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik ”Europeiskt samförstånd”[6],

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor och yttrandena från utskottet för utveckling och utskottet för internationell handel (A6‑0022/2006), och av följande skäl:

A. Bretton Woods‑institutionernas roll har utvecklats sedan de inrättades och fick sitt strategiska uppdrag gällande tillväxt, utveckling och ekonomisk stabilitet. Ett stabilt och solidariskt internationellt valuta‑ och finanssystem behöver därför främjas.

B.  Medlemsstaternas verkliga betydelse återspeglas inte längre i deras rösträtt eller kvoter och Europeiska unionens roll motsvarar inte unionens relativa betydelse i världsekonomin och i den internationella handeln, trots dess betydande bidrag till Bretton Woods‑institutionernas kapital.

C. I ordförandeskapets ovannämnda slutsatser från Europeiska rådets möte i Wien den 11‑12 december 1998 bekräftas IMF:s roll som ”hörnstenen i det internationella monetära och finansiella systemet”, och under rubriken ”Europa som global aktör – Att tala med en röst” betonas att ”det är absolut nödvändigt att gemenskapen spelar sin roll fullt ut i det internationella samarbetet om monetär och ekonomisk politik inom sådana forum som G‑7 och Internationella valutafonden” och det framförs dels att ”Europeiska centralbanken (ECB) bör i egenskap av gemenskapens behöriga organ för den monetära politiken ges observatörsstatus i IMF:s styrelse”, dels att ”Europeiska gemenskapens/Ekonomiska och monetära unionens (EMU) åsikter i andra frågor av särskild betydelse för EMU kommer att läggas fram för IMF:s styrelse av den behöriga ledamoten av exekutivdirektörens kontor från den medlemsstat som innehar euro‑ordförandeskapet, biträdd av en företrädare för kommissionen”. I artikel 1 i ovan nämnda förslag från kommissionen från den 9 november 1998 föreslås att ”i samband med den ekonomiska och monetära unionen skall gemenskapen företrädas på internationell nivå av rådet tillsammans med kommissionen och av ECB”.

D. Bristen på samordning mellan EU‑medlemsstaterna och euroområdet tillsammans med representationens spridning över flera valkretsar gör det omöjligt för medlemsstaterna att påverka IMF:s beslut i nivå med deras sammantagna ekonomiska betydelse.

E.  IMF har ett ansvar inför sina delägare (dvs. de nationella regeringarna), och dessa delägare har i sin tur skyldighet att ansvara inför sina väljare.

F.  IMF:s stabiliseringspolitik har inte alltid nått de förväntade målsättningarna och en alltför brysk stabilisering av ekonomierna kan få skadliga sociala konsekvenser. De anpassningsprogram som införts kräver engagemang från samtliga nationella aktörer och uppföljningen av programmen måste omfattas av en öppen demokratisk kontroll.

G. Det är svårt att förena ett nationellt ansvarstagande med det ständigt ökande antalet villkor i anslutning till åtgärder för bistånd och skuldminskning. Villkoren har blivit allt fler de senaste åren och i genomsnitt har de multilaterala lån som beviljats Afrika söder om Sahara åtföljts av inte mindre än 114 villkor, varav nära en tredjedel gäller styrelseformer.

H. IMF har fått en viktig roll när det gäller länders utveckling och har varit tvungen att anpassa sig till detta. För att de fattigaste länderna skall kunna utvecklas krävs emellertid nya verktyg för att effektivt minska skuldbördan och framtagande av nyskapande verktyg för att finansiera utvecklingen och kampen mot fattigdomen inom ramen för millenniemålen. Sådana åtgärder kräver en tydlig och mer effektiv uppdelning av rollerna mellan IMF, Världsbanken och FN:s organ samt en hög grad av samordning och samarbete..

I.   Ordförandeskapets ovannämnda slutsatser från Europeiska rådets möte i Bryssel den 16‑17 juni 2005 visar på betydelsen av att ”ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet inom all politik som unionen genomför och som kan påverka utvecklingsländerna”, samt att ”ta hänsyn till globaliseringens sociala dimension inom de olika politikområdena och i det internationella samarbetet”.

1.  Europaparlamentet anser att IMF som institution fortfarande spelar en viktig roll för att främja en balanserad global ekonomisk tillväxt och växelkursstabilitet, att underlätta den internationella handeln och medlemsstaternas förmåga att anpassa sig till världen som marknadsplats och att bistå medlemsländer som har svårigheter med betalningsbalansen.

2.  Europaparlamentet välkomnar den strategiska översyn som pågår inom Internationella valutafonden. Parlamentet anser att IMF:s policy bör omorienteras för att understryka dess huvudsakliga uppgift, det vill säga att stabilisera globala växelkursfluktuationer och dess roll som långivare i sista hand till länder som står inför allvarliga problem med betalningsbalansen.

3.  Europaparlamentet konstaterar att IMF:s uppdrag utvecklats avsevärt sedan bildandet och att denna utveckling endast har åtföljts av mindre betydelsefulla reformer av styrelseformerna. Parlamentet påpekar att fördelningen av kapitalet och rösterna har släpat efter annan utveckling under de senaste åren, trots flera på varandra följande översyner av kvoterna och systemet med enhetlig tilldelning av grundröster. Parlamentet uppmanar därför IMF att, med tanke på sin egen legitimitet, granska möjligheterna att fördela kvoterna och rösterna inom sin ledning på ett sådant sätt att de i större utsträckning återspeglar situationen inom den internationella ekonomin och gör det möjligt för utvecklingsländerna och tillväxtekonomierna att få ett lämpligt inflytande.

4.  Europaparlamentet understryker att de faktorer som främst hindrar utvecklingsländerna från att få ett inflytande i IMF som motsvarar den andel av världens befolkning som de företräder, är bristen på röster i styrelsen (de afrikanska länderna, som utgör 25 procent av medlemmarna, har endast litet över fyra procent av rösterna) och avsaknaden av mänskliga resurser samt teknisk och institutionell kapacitet för att på ett meningsfullt sätt kunna delta i överläggningar och beslut.

5.   Europaparlamentet efterlyser därför en översyn av omröstningssystemet, för att

–  öka antalet och vikten av de grundläggande rösterna (som för närvarande utgör mindre än tre procent av rösterna), vilka ursprungligen infördes för att garantera ökad jämlikhet mellan medlemmarna och bättre balans i beslutsfattandet och därmed ge IMF större legitimitet. Parlamentet efterlyser även

–   utformning av en mekanism som skulle göra det möjligt för utvecklingsländerna att öka sina medlemskvoter i fonden, som t.ex. inrättandet av en trustfond för att finansiera medlemskvoter för de fattigaste länderna.

6.   Europaparlamentet konstaterar att IMF också har tvingats utvidga sina rekommendationer till områden som ligger utanför det ursprungliga makroekonomiska området, när det gäller strukturpolitiken genom att formulera rekommendationer som direkt eller indirekt påverkar genomförandet av politiken för social trygghet, arbetsrätt, hälsovård, miljö och utbildning. Parlamentet noterar att denna utveckling tydligt har aktualiserat frågan om behörighetsgränserna mellan FN:s olika institutioner och Världsbanken.

7.   Europaparlamentet anser att IMF:s behörighetsområde bör leda till att personalens bakgrund diversifieras samtidigt som deras förstklassiga prestationer fortsättningsvis garanteras, så att IMF på ett avgörande sätt kan bidra till genomförandet av millenniemålen.

8.   Europaparlamentet konstaterar att det på grund av det successiva öppnandet av kapitalmarknaderna och liberaliseringen av kapitalrörelserna är svårt att undvika finansiella kriser. Parlamentet betonar därför behovet av att IMF systematiskt övervakar alla medlemsländer.

9.   Europaparlamentet anser att den fortsatta obalansen i världen i fråga om handel och växelkurser kräver att IMF:s övervakningsroll förstärks, vilket är viktig både när det gäller att förutse och bidra till att minska den finansiella instabiliteten globalt samt att ge råd till enskilda länder om politik som rör ekonomisk stabilitet, ekonomisk tillväxt, valutakurser och anskaffning av reserver. Parlamentet anser att IMF endast kan utöva systematisk övervakning och ge råd om önskvärda åtgärder för att förhindra finansiella kriser om medlemsländerna regelbundet redovisar sin kompletta statistik rörande exempelvis penningreserver och den penningmängd som är i omlopp.

10. Europaparlamentet anser att syftet med ekonomisk stabilitet, som är en del av IMF:s uppdrag, har blivit svårare att nå på grund av att den standardiseringsprocess som direkt påverkar finansmarknaderna inte uppmärksammas globalt på ett öppet sätt, på grund av att uppdraget genomförs ömsesidigt eller på grund av tolkningen av uppdraget.

11. För att åstadkomma en motsvarighet till WTO uppmanar Europaparlamentet de behöriga EU-institutionerna, i synnerhet rådet och kommissionen, att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera euroområdets eller om möjligt Europeiska gemenskapens enhetlighet när det gäller representation och röstning och att underlätta att detta mål uppnås så snart som möjligt. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att som en övergångslösning förena sig på ett sätt som motsvarar det som man i bolagsrätt kallar ”aktieägaravtal”, ägnat att garantera enhetlighet vid förhandlingar.

12. Europaparlamentet konstaterar att IMF:s roll är att integrera länder med låga inkomster i världsekonomin och betonar det inbördes beroendet mellan den internationella handeln, problemen med betalningsbalansen, nationell utvecklingspolitik, regleringar av arbetsmarknaderna samt offentlig hälso- och sjukvård som syftar till att minska fattigdomen. Parlamentet anser att IMF spelar en avgörande roll för att underlätta nationella strategier som förhindrar fattigdom genom utlåning av pengar, vilket ger länder med låga inkomster utrymme för större flexibilitet i penningpolitiska frågor och växelkursfrågor.

13. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och rådet att tillsammans med parlamentet undersöka möjligheterna att använda sig av Lamfalussyförfarandet för att definiera ståndpunkten för de organ som har rätt att tala på unionens vägnar inom de olika internationella organisationerna med ansvar på det finansiella området.

14. Europaparlamentet konstaterar att IMF:s ekonomiska anpassningspolitik ibland har misslyckats med att förhindra att kriser sprids och återkommer. Parlamentet beklagar i detta sammanhang varje misslyckande med att främja en ekonomiskt sund politik i syfte att förhindra kriser. Parlamentet erinrar om att inflationen inte är det enda ekonomiska problemet i utvecklingsländerna och att IMF:s politik bör inriktas på målen makroekonomisk stabilitet och hållbar tillväxt. Parlamentet föreslår också att villkoren skall definieras inom ramen för ett bättre samarbete med FN:s specialistorgan och samordnas mellan de internationella givarna.

15. Europaparlamentet konstaterar att en garanterad makroekonomisk politik är nödvändig för att kunna följa vägen mot en hållbar tillväxt. Parlamentet bekräftar i samband med detta att makroekonomisk stabilitet inte står i strid med en rättvis fördelning av tillväxten.

16. Europaparlamentet medger att de villkor som IMF ställer upp i vissa fall har varit alltför rigida och inte alltid i samklang med specifika lokala förhållanden . Parlamentet betonar dock att det är viktigt att se till att lånen kommer till god användning samtidigt som man tar hänsyn till vilken ställning som mottagarlandets demokratiskt valda institutioner åtnjuter.

17. Europaparlamentet ger sitt erkännande av den pågående översynen av IMF-villkoren för lån till låginkomstländer. Parlamentet rekommenderar att man vid översynen hänvisar till fattigdomsminskningen som huvudmålet för all IMF-utlåning till låginkomstländer.

18. Europaparlamentet betonar att principen om partnerländernas ägande måste stå i centrum för utvecklingssamarbetet. Parlamentet uppmanar därför IMF att inom ramen för lånevillkoren till fullo beakta den prioritering som avskaffandet av fattigdomen skall ges och att inte på något sätt försvåra uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen.

19. Europaparlamentet förespråkar en gradvis, stegvis och stabil avreglering av det ekonomiska systemet i utvecklingsländerna, som är anpassad till deras institutioners kapacitet och möjliggör en effektiv reglering och styrning av kapitalrörelserna

20. Europaparlamentet stöder ståndpunkten att IMF i större utsträckning bör inrikta sig på att analysera utvecklingen på finans‑ och kapitalmarknaden samt konsekvenserna för både den nationella och den globala finansiella stabiliteten.

21. Europaparlamentet anser att det absolut inte skall krävas att utvecklingsländerna fullständigt och obegränsat öppnas för utländsk import, och att de skall kunna behålla ett tidsbegränsat skydd för vissa branscher så att en stadig utveckling skall kunna ske. Parlamentet uppmanar bestämt europeiska ledamöter i IMF:s exekutivstyrelse att se till att de återstående villkoren inte driver låginkomstländerna till att unilateralt öppna sina marknader utanför ramen för WTO-förhandlingarna eller begränsar deras frihet att inom ramen för WTO förhandlingarna på sina egna villkor förhandla fram den grad av marknadsöppning som de är villiga att åta sig. Parlamentet begär också att IMF skall garantera en adekvat flexibilitetsnivå vid genomförandet av villkoren i samband med utrikeshandeln (trade related conditionalities) så att förmånsländerna har möjlighet att fastställa sin egen marknadsöppningsnivå.

22. Europaparlamentet ber IMF att fortsätta sina insatser för att öka öppenheten och att bygga upp en institutionell struktur som är förenlig med IMF:s uppdrag och den internationella finanspolitikens föränderliga förhållanden.

23. Parlamentet påminner också om Internationella valutafondens roll när det gäller att skapa samstämmighet mellan europeiska och nationella utvecklingspolitiska åtgärder för bekämpning av fattigdomen genom en övergripande strategi som vilar på idén att handels- och penningpolitiken inte är ett mål i sig utan ett instrument i kampen mot fattigdomen.

24. Europaparlamentet uppmanar EU:s medlemsstater att utnyttja det nuvarande valkretssystemet för att säkra att de valkretsar som de är medlemmar i aktivt främjar insatser på utvecklingsområdet för att uppnå millennieutvecklingsmålen senast 2015, och att deras valkretsar särkskilt prioriterar de tekniska och institutionella svagheterna i utvecklingsländerna i valkretsen och ställer nödvändigt tekniskt bistånd till förfogande för att avhjälpa dessa.

25. Europaparlamentet efterlyser en bättre samordning och bättre samstämmighet mellan Internationella valutafondens, Världsbankens, WTO:s, Europeiska centralbankens, andra internationella organisationers och Europeiska unionens politiska åtgärder, i synnerhet när det gäller de instrument som knyter samman de olika marknaderna, exempelvis den integrerade ramen, mekanismen för integrering av handeln, instrumentet för minskning av fattigdomen och för tillväxt samt instrumenten för stöd till politiska åtgärder (Policy Support Instruments – PSI) som nyligen antogs för att se till att politiken för att öppna marknaderna har positiva effekter på fattigdomsminskningen. Parlamentet efterfrågar mer samstämmighet mellan IMF-programmen och millennieutvecklingsmålen. Parlamentet understryker i detta hänseende den ambivalenta situationen för Internationella valutafonden som, fastän den enbart är ansvarig för en mycket specifik aspekt av den offentliga verksamheten, spelar en ledande, till och med dominerande, roll i genomförandet av de strategier som samtliga aktörer följer. Parlamentet anser därför att det är absolut nödvändigt att det inrättas en struktur för samordning och till och med planering av dessa strategier som omfattar samtliga internationella aktörer vilka berörs av dessa frågor.

26. Europaparlamentet är av den bestämda åsikten att IMF bör öka sin öppenhet och insyn i fördelningen av IMF‑medlen genom att parlamenten i IMF:s medlemsstater får förstärkta kontrollbefogenheter.

27. Europaparlamentet gläds åt IMF:s betoning på att förbättra utbildnings- och hälsonivån i utvecklingsländerna. Parlamentet betonar också att en ökning av de offentliga utgifterna tillsammans med förbättring av styrelseskicket, bekämpning av korruptionen och effektiv användning av resurserna fortfarande är det säkraste sättet att minska den orättvisa tillgången till varor och grundläggande rättigheter såsom hälsovård och utbildning.

28. Europaparlamentet anser att internationell ekonomisk stabilitet endast kan främjas om reformen av IMF åtföljs av en hållbar budgetpolitik och en rätt anpassad betalningsbalans i varje medlemsland.

29. Europaparlamentet noterar den slående kontrasten mellan de påtryckningsmedel som finns gentemot utvecklings‑ eller övergångsländerna och IMF:s oförmåga att i någon betydande utsträckning påverka politiken i industriländerna, vars budgetpolitik och betalningsbalans till vissa delar inte uppfyller de kriterier som IMF fastställt och därför kan urholka den internationella ekonomiska stabiliteten.

30. Europaparlamentet välkomnar IMF:s och Världsbankens beslut att förlänga försöket med HIPC‑initiativet (initiativ till förmån för kraftigt skuldsatta fattiga länder). Parlamentet noterar de olika effekterna av HIPC‑programmet och de historiska erfarenheterna av omstruktureringar och avskrivning av skulder. Parlamentet föreslår att IMF utvecklar en politik för att undvika nya skuldkriser i framtiden.

31. Europaparlamentet noterar IMF:s och Världsbankens nya ramar för låginkomstländernas förmåga att klara skuldbördor. Parlamentet välkomnar att de nya ramarna syftar till att sätta skulderna i centrum för de internationella finansinstitutionernas beslutsprocess. Parlamentet beklagar att förslaget som helhet inte alls tar upp problemet rörande långsiktig, verklig förmåga att klara skuldbördor genom att skapa förutsättningar för låginkomstländerna att uppnå millenniemålen.

32. Europaparlamentet välkomnar generellt IMF:s program för fattigdomsminskning och ökad tillväxt men är oroat över att IMF inom ramen för detta program fortsätter att använda samma strikta ekonomiska modell och inte erkänner olika makroekonomiska ramar. Parlamentet fruktar därför att programmets inriktning på fattigdomen, vilken har hyllats så mycket, i hög grad kommer att misstros.

33. Europaparlamentet stöder FN:s generalsekreterares uppmaning vid högnivådialogen 2005 om finansiering av utveckling att omdefiniera en hållbar skuldnivå som den skuldnivå som gör det möjligt för ett land att uppnå millennieutvecklingsmålen 2015 utan ökning av skuldsättningsgraden, vilket kräver att skuldlättnader och kvarstående behov av utvecklingsfinansiering bättre kompletterar varandra. Parlamentet beklagar därför att IMF i den nya ram för hållbar skuld i låginkomstländer som antogs i april 2005 fortsätter att mäta hållbar skuld främst i exportkvoter (som inte är en tillförlitlig indikator för hållbar skuld för länder som är ytterst sårbara för plötsliga och stora fluktuationer i exportinkomsterna), och att denna ram varken innehåller en realistisk bedömning av sårbarheten eller en systematisk analys som kopplar fördelarna med skuldavskrivningsinitiativet (HIPC‑initiativet) till de ytterligare medel som behövs för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

34. Europaparlamentet välkomnar initiativen från såväl Bretton Woods‑institutionerna som internationella instanser i syfte att finna nyskapande finansieringsmekanismer för att främja utvecklingen och nå millenniemålen, särskilt när det gäller kampen mot fattigdomen. Parlamentet välkomnar de multilaterala institutionernas ansträngningar för att bidra till finansieringen av skuldminskningen i anslutning till det avtal som slutits av G8.

35. Europaparlamentet stöder ett bättre samarbete mellan Internationella valutafonden, Europaparlamentet och nationella parlament, särskilt i utvecklingsländerna, i syfte att förbättra insynen, den demokratiska ansvarigheten och legitimiteten när det gäller Internationella valutafonden och dess politiska åtgärder.

36. Europaparlamentet betonar betydelsen av regelbunden kontakt mellan IMF:s verkställande direktörer och de nationella representanterna från deras ursprungsländer.

37. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen och till IMF, FN:s organ, ECB och de företrädare för EU:s medlemsstater som ingår i IMF:s styrelse.

• [1]  EGT C 112, 9.5.2002, s. 140.
• [2]  EUT C 74E, 24.3.2004, s. 871.
• [3]  http://www.imf.org/external/np/omd/2005/eng/091505.pdf
• [4]  Antagna texter P6_TA(2005)0115.
• [5]  Antagna texter P6_TA(2005)0289.
• [6]  Antagna texter P6_TA(2005)0446.

MOTIVERING

I. Inledning – IMF:s omvandling

I stadgarna för Internationella valutafonden (IMF), som inrättades 1944 genom Bretton Woods‑avtalen, anges bland annat målsättningarna att

– främja den internationella monetära stabiliteten,

– bidra till den internationella handelns expansion, och därmed till att åstadkomma och upprätthålla en hög nivå för sysselsättning och reallöner,

– främja en stabil växelkurs och undvika konkurrerande devalveringar,

– förebygga och åtgärda bristande jämvikt i betalningsbalansen.

För att genomföra dessa målsättningar har IMF i uppgift att

– övervaka utvecklingen av den ekonomiska och finansiella politiken och ge råd om ekonomisk politik,

– bevilja lån till medlemsstater som har problem med betalningsbalansen, och initiera anpassningspolitik och reformer som kan antas åtgärda de underliggande problemen,

– ge regeringar och centralbanker tekniskt stöd inom sina expertområden.

Detta mycket ambitiösa program visar hur omfattande IMF:s uppgift är. Genom att IMF tagit på sig rollen som långivare i sista hand och framför allt genom villkoren för dessa lån, har IMF blivit en stor aktör inom den ekonomiska, finansiella och sociala politiken i världens fattigaste länder.

I‑länderna omfattas fortfarande av systemet med multilateral övervakning enligt artikel IV och är alltid potentiella klienter till IMF vid en eventuell stor ekonomisk kris.

IMF befinner sig i dag i en legitimitetskris beroende på två faktorer. Den första gäller arten och den allt större omfattningen av rekommendationerna och politiken för strukturanpassning som genomförs via villkoren för de lån som beviljas. Den andra gäller röstfördelningen inom institutionen, tillväxtekonomiernas underrepresentation liksom utvecklingsländernas marginella inflytande. Det handlar alltså om en legitimitetskris som samtidigt stigmatiserar institutionens verksamhet liksom innehållet i och effekten av dess politik.

Bretton Woods‑systemet skulle ursprungligen stödja tillväxten genom att avreglera den internationella handeln och samtidigt garantera den ekonomiska stabiliteten i världen genom fasta växelkurser och begränsade och kontrollerade kapitalflöden, men avtalet från 1972 har förändrat situationen fullständigt. Flytande växelkurser har ersatt de fasta kurserna, den ekonomiska avregleringen och privatiseringarna har brett ut sig, till att börja med i OECD‑länderna och senare på andra platser efter IMF:s påtryckningar, med hjälp av lånevillkoren och IMF:s rådgivande verksamhet. De gränsöverskridande kapitalflödena och den spekulativa ekonomiska verksamheten har brett ut sig, vilket ökat antalet ekonomiska kriser. Detta strider mot IMF:s ursprungliga roll att upprätthålla den internationella ekonomiska stabiliteten. Det förefaller därför grundläggande att uppmuntra IMF att på nytt inrikta sin verksamhet på att förebygga och övervaka ekonomiska kriser.

Genom att systematiskt tillämpa konsensusprinciperna från Washington på samtliga medlemsstater (29 år 1944, 184 i dag) har IMF lämnat det strikt makroekonomiska området och i stället inriktat sig på all offentlig politik, inbegripet politiken för undervisning, folkhälsa, social trygghet och reglering av arbetsmarknaden, på grund av denna politiks inverkan på budgetbalansen och ekonomin.

Det finns emellertid specialiserade internationella organisationer såsom ILO, WHO, UNDP, UNCTAD och Världsbanken samt en rad andra vars expertkunnande inom de områden där IMF verkar är mycket större. Politiken i de länder som lånat pengar av IMF ligger närmare rekommendationerna från fonden än rekommendationerna från dessa specialiserade organ, eftersom IMF genom sin möjlighet att bevilja eller avslå en begäran om lån, och möjligheten att genom sina beslut påverka samtliga donatorer och långivare, förfogar över ett kraftfullt instrument för sin politik, något som de övriga internationella organisationerna inte har. Denna potentiella konflikt mellan de internationella organisationernas normer skapar inkonsekvens och obalans. Den leder också till en hierarki av internationella normer som placerar IMF:s rekommendationer högst upp bland de bestämmelser och program som genomförs av samtliga internationella och multilaterala institutioner. I dag när en global diskussion har inletts om reformen av de övergripande styrelseformerna, bör legitimiteten för denna de facto‑hierarki ifrågasättas, och en process för att återföra IMF:s verksamhet i riktning mot dess verkliga expertområde bör stödjas, samtidigt som man låter övriga internationella organ vara ledande inom respektive område.

II. IMF:s ledning

IMF saknar system för intern parlamentarisk demokratisk kontroll och befinner sig utanför FN:s system, vilket är en förvisso bristfällig men unik form av världsdemokrati.

Debatterna inför IMF:s beslut förs fortfarande inom en begränsad grupp experter, bland annat från IMF:s egen personal, olika finansministerier och centralbanker, vilka för övrigt ofta har samma typ av utbildning och erfarenhet.

Till detta kommer IMF: system för beslutsfattande, som huvudsakligen bygger på principen ”en dollar – en röst” och alltså innebär att de flesta rösterna är reserverade för de rikaste länderna, med Förenta staterna i täten.

Denna situation kräver en rad reformer:

För det första är det viktigt att diversifiera ursprung, utbildning och expertkunskaper bland IMF:s personal för att bättre förstå komplexa lokala situationer och de utmaningar man ställs inför.

För det andra måste IMF avsevärt fördjupa sin insyn och förstärka sin dialog med de icke‑statliga organisationerna och det civila samhället.

För det tredje bör IMF inleda en ny typ av förbindelse med de parlamentariska församlingarna, som kännetecknas av större öppenhet, dialog och insyn. Behovet är särskilt stort i de länder som har lån, eftersom de betydelsefulla förhandlingarna mellan dessa länder och IMF inte får innebära att den parlamentariska demokratiska debatten marginaliseras, inte bara av respekt för de demokratiska institutionerna utan också för att garantera att dessa länders kan ta ansvar för sina stabiliserings- och utvecklingsprogram, vilket är den enda hållbara garantin för att de skall kunna genomföras.

Det måste slutligen konstateras att den nuvarande fördelningen av kvoter och röster trots flera reformer är diskutabel. För det första känner sig de nyligen industrialiserade länderna, framför allt i Asien, otillräckligt representerade eftersom fördelningen inte återspeglar den verkliga ekonomiska balansen i världen. De länder som har lånat pengar, ofta länder i Afrika, förefaller inte komma till tals inom IMF, trots att dessa länder är de som främst berörs av de beslut som fattas där.

III. Den europeiska dimensionen

Med 17,11 procent av rösterna har Förenta staterna störst inflytande i IMF och har dessutom vetorätt knuten till den särskilda majoritet på 85 procent som krävs för de viktigaste besluten.

Om Europeiska unionen med 25 medlemmar betraktades som medlem i IMF skulle den med 31,92 procent av rösterna passera Förenta staterna, dela vetorätten och till och med enligt IMF:s stadgar kunna kräva att IMF:s säte flyttas till Europa.

EU:s verkliga påverkan på IMF:s diskussioner står i fullständig kontrast till denna uppenbara aritmetiska makt. EU är spritt på flera valkretsar och kringgås av andra forum (särskilt G7) och kämpar för att göra en verklig gemensam eller samordnad ståndpunkt hörd inom IMF, trots framstegen med den ekonomiska, monetära och politiska integrationen inom EU.

En europeisk enhetlig och hörbar röst inom IMF är emellertid nödvändig såväl för en verklig europeisk politik för utvecklingssamarbete som för att påverka utvecklingen av det internationella monetära och finansiella systemet.

I enlighet med andan i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Wien 1998 måste en process inledas för att gradvis förstärka den europeiska samordningen inom IMF för att på sikt få till stånd en gemensam representation, med respekt för gemenskapsinstitutionernas behörigheter, särskilt kommissionens roll och Europaparlamentets demokratiska kontroll.

För ögonblicket är det Europaparlamentets ansvar att förstärka sin kontroll och uppföljning av de internationella finansinstitutens politik. Initiativ kan också tas inom denna ram, såsom att bilda en särskild arbetsgrupp, regelbundet bjuda in företrädare för dessa institutioner och företrädare för EU:s ståndpunkt där till parlamentets debatter.

IV Millennieutvecklingsmålen

Millennieutvecklingsmålen gäller hela det internationella samfundet, inklusive IMF. Fonden måste därför fortsätta det arbete som inletts med strategidokumenten för att minska fattigdomen (DSRP) och placera fattigdomsminskning och utveckling i centrum för sin verksamhet.

Detta innebär en verklig omvandling av IMF:s verksamhet i riktning mot låntagarna. För det första måste länderna själva skaffa sig en strategi för utveckling och fattigdomsminskning, med andra ord lägga grunden för definitionen och genomförandet av dessa strategier. Inom denna ram måste de villkor som IMF ställer upp begränsas avsevärt. Det är viktigt att erinra om att den verkliga garantin för ett bra styrelseskick, det centrala temat för villkoren, är att de demokratiska institutionerna fungerar väl, och att kampen mot korruption inte systematiskt får innebär en minskning av de offentliga resurserna och den sfär där de offentliga myndigheterna kan ingripa.

Förbindelserna mellan IMF, övriga specialiserade internationella organ och samtliga givare måste klargöras, så att alla på ett enhetligt sätt arbetar i samma riktning, nämligen för att förverkliga millennieutvecklingsmålen.

IMF:s makroekonomiska synsätt på utvecklingsstrategierna bör slutligen bli mer flexibelt och mindre dogmatiskt. De offentliga utgifterna, särskilt för hälsovård och utbildning, bör inte längre tolkas enbart som budgetkostnader som absolut måste minskas, utan tvärtom betraktas som verkliga investeringar till förmån för ländernas mänskliga och ekonomiska utveckling. Öppningen för internationell handel behöver inte längre vara ett absolut krav, och andra verkligheter, såsom de ofta på kort sikt oersättliga tullinkomsterna och behovet av att tillfälligt skydda vissa ekonomiska sektorer mot den internationella konkurrensens bryska inverkan, bör kunna beaktas. I anslutning till målsättningen att avreglera den finansiella sektorn måste hänsyn tas till den institutionella förmågan att införa lämpliga regler och lämplig tillsyn.

V Internationell monetär och finansiell stabilitet

Enligt målet i stadgarna skall IMF framför allt upprätthålla den monetära och finansiella stabiliteten i världen. Man kan ifrågasätta om denna stabilitet i dag huvudsakligen hotas av risken för kris i betalningsbalansen i de fattiga länderna och tillväxtekonomierna eller om den största orsaken till bristande stabilitet inte snarare finns i de stora utvecklade ekonomierna och deras obalans, särskilt Förenta staternas dubbla underskott.

Frågan om att åtgärda dessa globala obalanser förefaller därför vara ett prioriterat område för det internationella samfundet och för IMF. Bortom enkla uttalanden och rekommendationer befinner vi oss dock fortfarande mycket långt från målet. En verklig världsomspännande styrning av den monetära och finansiella stabiliteten, i form av stabila växelkurser, kontrollerad förvaltning av kapitalflödena och förebyggande av stora finanskriser, behöver fortfarande byggas upp.

YTTRANDE från utskottet för internationell handel (27.1.2006)

till utskottet för ekonomi och valutafrågor

över den strategiska översynen av Internationella valutafonden
(2005/2121(INI))

Föredragande: Jean-Louis Bourlanges

FÖRSLAG

Utskottet för internationell handel uppmanar utskottet för ekonomi och valutafrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.      Europaparlamentet välkomnar den strategiska översyn som pågår inom Internationella valutafonden (IMF). Parlamentet anser att IMF:s policy bör omorienteras för att understryka dess huvudsakliga uppgift, det vill säga att stabilisera globala växelkursfluktuationer, och dess roll som långivare i sista hand till länder som står inför allvarliga problem med betalningsbalansen.

2.      För att åstadkomma en motsvarighet till WTO uppmanar Europaparlamentet de behöriga EU-institutionerna, i synnerhet rådet och kommissionen, att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera euroområdets eller om möjligt Europeiska gemenskapens enhetlighet när det gäller representation och röstning och att underlätta att detta mål uppnås så snart som möjligt. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att som en övergångslösning förena sig på ett sätt som motsvarar det som man i bolagsrätt kallar ”aktieägaravtal”, ägnat att garantera enhetlighet vid förhandlingar.

3.      Europaparlamentet ställer sig positivt till Internationella valutafondens roll när det gäller att integrera länder med små inkomster i den globala ekonomin och understryker det ömsesidiga beroendet mellan internationell handel, problem med betalningsbalansen, nationella utvecklingspolitiska åtgärder, regler som berör arbetsmarknaden och folkhälsoåtgärder som syftar till att minska fattigdomen.

4.      Europaparlamentet ger sitt erkännande av den pågående översynen av IMF‑villkoren för lån till låginkomstländer. Parlamentet rekommenderar att man vid översynen hänvisar till fattigdomsminskningen som huvudmålet för all IMF-utlåning till låginkomstländer. Parlamentet uppmanar bestämt europeiska ledamöter i IMF:s exekutivstyrelse att se till att de återstående villkoren inte driver låginkomstländerna till att unilateralt öppna sina marknader utanför ramen för WTO-förhandlingarna eller begränsar deras frihet att inom ramen för WTO‑förhandlingarna på sina egna villkor förhandla fram den grad av marknadsöppning som de är villiga att åta sig.

5.      Europaparlamentet begär också av IMF att den skall garantera en adekvat flexibilitetsnivå vid genomförandet av villkoren i samband med utrikeshandeln (trade‑related conditionalities) så att förmånsländerna har möjlighet att fastställa sin marknadsöppningsnivå.

6.      Parlamentet påminner också om Internationella valutafondens roll när det gäller att skapa samstämmighet mellan europeiska och nationella utvecklingspolitiska åtgärder för bekämpning av fattigdomen genom en övergripande strategi som vilar på idén att handels- och penningpolitiken inte är ett mål i sig utan ett instrument i kampen mot fattigdomen.

7.      Europaparlamentet efterlyser en bättre samordning och en förbättring av samstämmigheten mellan Internationella valutafondens, Världsbankens, WTO:s, Europeiska centralbankens, andra internationella organisationers och Europeiska unionens politiska åtgärder, i synnerhet när det gäller de instrument som knyter samman de olika marknaderna, exempelvis den integrerade ramen, mekanismen för integrering av handeln, instrumentet för minskning av fattigdomen och för tillväxt samt instrumenten för stöd till politiska åtgärder (Policy Support Instruments – PSI) som nyligen antogs för att tillse att politiken för att öppna marknaderna har positiva effekter på minskningen av fattigdomen. Parlamentet efterfrågar mer samstämmighet mellan IMF-programmen och millennieutvecklingsmålen. Parlamentet understryker i detta hänseende den ambivalenta situationen för Internationella valutafonden som, fastän den enbart är ansvarig för en mycket specifik aspekt av den offentliga verksamheten, spelar en ledande, till och med dominerande, roll i genomförandet av de strategier som samtliga aktörer följer. Parlamentet anser därför att det är absolut nödvändigt att det inrättas en struktur för samordning och till och med planering av dessa strategier som omfattar samtliga internationella aktörer vilka berörs av dessa frågor.

8.      Europaparlamentet stöder ett bättre samarbete mellan Internationella valutafonden, Europaparlamentet och nationella parlament, särskilt i utvecklingsländerna, i syfte att förbättra insynen, den demokratiska ansvarigheten och legitimiteten när det gäller Internationella valutafonden och dess politiska åtgärder.

9.      Europaparlamentet uppmanar rådet att vidta nödvändiga åtgärder för att uppnå större rättvisa i röststyrka, särskilt när det gäller en mer balanserad fördelning av rösträtter mellan rika och fattiga länder, och en justering av röststyrkan för de nya snabbt växande ekonomierna på ett sådant sätt att de nuvarande ekonomiska relationerna runt om i världen återspeglas på ett rättvisare sätt.

10.    Europaparlamentet önskar att kampen mot korruptionen skall ingå i samtliga IMF:s åtgärder i avsikt att förstärka effektiviteten.

ÄRENDETS GÅNG

Titel	Den strategiska översynen av Internationella valutafonden
Referensnummer	2005/2121(INI)
Ansvarigt utskott	ECON
Yttrande   Tillkännagivande i kammaren	INTA 4.7.2005			DEVE 4.7.2005			AFET 4.7.2005
Förstärkt samarbete – tillkännagivande i kammaren	–
Föredragande av yttrande  Utnämning	Jean-Louis Bourlanges 12.7.2005
Behandling i utskott	24.11.2005
Antagande	25.1.2006
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:		28 0 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Jean-Pierre Audy, Enrique Barón Crespo, Jean-Louis Bourlanges, Daniel Caspary, Christofer Fjellner, Béla Glattfelder, Jacky Henin, Syed Kamall, Sajjad Karim, Caroline Lucas, Erika Mann, Helmuth Markov, David Martin, Javier Moreno Sánchez, Georgios Papastamkos, Godelieve Quisthoudt-Rowohl, Bogusław Rogalski, Tokia Saïfi, Robert Sturdy, Johan Van Hecke, Daniel Varela Suanzes-Carpegna, Zbigniew Zaleski
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Margrietus van den Berg, Elisa Ferreira, Robert Goebbels, Antolín Sánchez Presedo, Frithjof Schmidt
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)	Seán Ó Neachtain

YTTRANDE från utskottet för utveckling (26.1.2006)

till utskottet för ekonomi och valutafrågor

över Internationella valutafondens strategiska översyn
(2005/2121(INI))

Föredragande: Anders Wijkman

FÖRSLAG

Utskottet för utveckling uppmanar utskottet för ekonomi och valutafrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.   Europaparlamentet välkomnar den strategiska översyn som pågår inom Internationella valutafonden (IMF). Parlamentet anser att IMF:s policy bör omorienteras för att understryka dess huvudsakliga uppgift, det vill säga att stabilisera globala växelkursfluktuationer, och dess roll som långivare i sista hand till länder som står inför allvarliga problem med betalningsbalansen.

2.   Europaparlamentet understryker att de faktorer som främst hindrar utvecklingsländerna från att få ett inflytande i IMF som motsvarar den andel av världens befolkning som de företräder, är bristen på röster i styrelsen (de afrikanska länderna, som utgör 25 procent av medlemmarna, har endast lite över fyra procent av rösterna) och avsaknaden av teknisk och institutionell kapacitet för att på ett meningsfullt sätt kunna delta i överläggningar och beslut.

3.   Europaparlamentet efterlyser därför en översyn av omröstningssystemet, för att

–  öka antalet och vikten av de grundläggande rösterna (som för närvarande utgör mindre än tre procent av rösterna), vilka ursprungligen infördes för att garantera ökad jämlikhet mellan medlemmarna och bättre balans i beslutsfattandet och därmed ge IMF större legitimitet,

–  utforma en mekanism som skulle göra det möjligt för utvecklingsländerna att öka sina medlemskvoter i fonden, som t.ex. inrättandet av en trustfond för att finansiera medlemskvoter för de fattigaste länderna.

4.   Europaparlamentet uppmanar EU:s medlemsstater att utnyttja det nuvarande valkretssystemet för att säkra att de valkretsar som de är medlemmar i aktivt främjar insatser på utvecklingsområdet för att uppnå millennieutvecklingsmålen senast 2015, och att deras valkretsar särkskilt prioriterar de tekniska och institutionella svagheterna i utvecklingsländerna i valkretsen och ställer nödvändigt tekniskt bistånd till förfogande för att avhjälpa dessa.

5.   Europaparlamentet stöder FN:s generalsekreterares uppmaning vid högnivådialogen 2005 om finansiering av utveckling att omdefiniera en hållbar skuldnivå som den skuldnivå som gör det möjligt för ett land att uppnå millennieutvecklingsmålen 2015 utan ökning av skuldsättningsgraden, vilket kräver större komplementaritet mellan skuldlättnader och kvarstående behov av utvecklingsfinansiering. Parlamentet beklagar därför att IMF i den nya ram för hållbar skuld i låginkomstländer som antogs i april 2005 fortsätter att mäta hållbar skuld främst i exportkvoter (som inte är en tillförlitlig indikator för hållbar skuld för länder som är ytterst sårbara för plötsliga och stora fluktuationer i exportinkomsterna), och att denna ram varken innehåller en realistisk bedömning av sårbarheten eller en systematisk analys som kopplar fördelarna med skuldavskrivningsinitiativet (HIPC‑initiativet) till de ytterligare medel som behövs för att uppnå millennieutvecklingsmålen.

6.   Europaparlamentet betonar att principen om partnerländernas ägande måste stå i centrum för utvecklingssamarbetet. Parlamentet uppmanar därför IMF att inom ramen för lånevillkoren till fullo beakta den prioritering som ges avskaffandet av fattigdomen och att inte på något sätt försvåra uppfyllandet av millennieutvecklingsmålen.

7.   Europaparlamentet ger sitt erkännande till den pågående översynen av IMF-villkoren för lån till låginkomstländer. Parlamentet rekommenderar att man vid översynen hänvisar till fattigdomsminskningen som huvudmålet för all IMF utlåning till låginkomstländer. Parlamentet uppmanar bestämt europeiska ledamöter i IMF:s exekutivstyrelse att se till att de återstående villkoren inte driver låginkomstländerna till att unilateralt öppna sina marknader utanför WTO-förhandlingarna eller begränsar deras frihet att inom ramen för WTO-förhandlingarna på sina egna villkor förhandla fram den grad av marknadsöppning de är villiga att åta sig.

ÄRENDETS GÅNG

Titel	Internationella valutafondens strategiska översyn
Referensnummer	2005/2121(INI)
Ansvarigt utskott	ECON
Yttrande   Tillkännagivande i kammaren	DEVE 4.7.2005
Förstärkt samarbete – tillkännagivande i kammaren
Föredragande av yttrande Utnämning	Anders Wijkman 24.5.2005
Tidigare föredragande av yttrande
Behandling i utskott	24.1.2006
Antagande	26.1.2006
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:		18 0 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Alessandro Battilocchio, Margrietus van den Berg, Danutė Budreikaitė, Marie-Arlette Carlotti, Koenraad Dillen, Filip Andrzej Kaczmarek, Maria Martens, Miguel Angel Martínez Martínez, Frithjof Schmidt, Jürgen Schröder, Anna Záborská and Mauro Zani.
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Marie-Hélène Aubert, John Bowis, Linda McAvan, Manolis Mavrommatis, Anders Wijkman and Zbigniew Zaleski.
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)	...

ÄRENDETS GÅNG

Titel	Den strategiska översynen av Internationella valutafonden
Förfarandenummer	2005/2121(INI)
Grund i arbetsordningen	art. 45
Ansvarigt utskott   Tillstånd: tillkännagivande i kammaren	ECON 4.7.2005
Rådgivande utskott   Tillkännagivande i kammaren	INTA 4.7.2005		DEVE 4.7.2005				AFET 4.7.2005
Inget yttrande avges   Beslut	AFET 16.11.2005
Föredragande   Utnämning	Benoît Hamon 7.3.2005
Tidigare föredragande
Behandling i utskott	29.11.2005	16.12.2005
Antagande	31.1.2005
Slutomröstning: resultat	enhälligt
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Zsolt László Becsey, Udo Bullmann, Ieke van den Burg, David Casa, Jan Christian Ehler, Elisa Ferreira, José Manuel García-Margallo y Marfil, Jean-Paul Gauzès, Robert Goebbels, Benoît Hamon, Gunnar Hökmark, Karsten Friedrich Hoppenstedt, Christoph Konrad, Kurt Joachim Lauk, Astrid Lulling, Gay Mitchell, Joseph Muscat, John Purvis, Alexander Radwan, Bernhard Rapkay, Eoin Ryan, Antolín Sánchez Presedo, Manuel António dos Santos, Peter Skinner, Margarita Starkevičiūtė, Ivo Strejček, Sahra Wagenknecht
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Pilar del Castillo Vera, Harald Ettl, Satu Hassi, Ona Juknevičienė, Werner Langen, Klaus-Heiner Lehne, Alain Lipietz, Sarah Ludford, Jules Maaten, Thomas Mann, Tobias Pflüger, Giovanni Pittella, Gilles Savary
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)
Ingivande – A6-nummer						A6‑0022/2006