BETÄNKANDE om utvecklingspåverkan av avtalen om ekonomiskt partnerskap
1.3.2006 - (2005/2162(INI))
Utskottet för utveckling
Föredragande: Luisa Morgantini
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om utvecklingspåverkan av avtalen om ekonomiskt partnerskap
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– med beaktande av partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000[1],
– med beaktande av Afrikanska unionens ministerförklaring om förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap vid den tredje ordinarie sessionen för AU:s handelsministerkonferens i Kairo den 5–9 juni 2005 (AU/TI/MIN/DECL. (III)),
– med beaktande av Kapstadsdeklarationen, som den gemensamma parlamentariska AVS‑EG‑församlingen antog den 21 mars 2002 (ACP‑EU/3382/02)[2],
– med beaktande av förklaringen från den 81:a sessionen med AVS‑ländernas ministerråd i Bryssel den 21–22 juni 2005,
– med beaktande av sir John Kaputins avslutande anförande vid AVS‑ländernas regionala möte med EPA‑förhandlarna i London den 4 oktober 2005,
– med beaktande av Europeiska kommissionens arbetsdokument ”Handels‑ och utvecklingsaspekter av EPA‑förhandlingarna” av den 9 november 2005 (SEK(2005)1459),
– med beaktande av den gemensamma rapporten om den del av EPA‑förhandlingarna där alla AVS‑länderna och EU deltog, i Bryssel den 2 oktober 2003 (ACP/00/118/03 Rev.1, ACP‑EC/NG/43),
– med beaktande av FN:s millenniedeklaration av den 18 september 2000, i vilken millennieutvecklingsmålen fastställs som det internationella samfundets gemensamma kriterier för att utrota fattigdom,
– med beaktande av förklaringen från FN:s världstoppmöte 2005 (Millennium + 5) i september 2005[3],
– med beaktande av rapporten från FN:s arbetsgrupp för millennieprojektet, ledd av professor Jeffrey Sachs: ”Investera i utveckling – en praktisk plan för att uppnå millennieutvecklingsmålen”,
– med beaktande av Europeiska kommissionens rapport av den 29 oktober 2004 om millennieutvecklingsmålen 2000–2004 (SEK(2004)1379),
– med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén från den 12 april 2005: ”Om snabbare framsteg i strävan att nå millennieutvecklingsmålen – Europeiska unionens bidrag” (KOM(2005)0132),
– med beaktande av meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén från den 13 juli 2005: ”Förslag till en gemensam förklaring för rådet, Europaparlamentet och kommissionen om Europeiska unionens utvecklingspolitik – ’Europeisk konsensus’” (KOM(2005)0311),
– med beaktande av den ekonomiska rapporten om Afrika 2004, ”Unlocking Africa’s Trade Potential”, från FN:s ekonomiska kommission för Afrika,
– med beaktande av den framstegsrapport som G8‑gruppens personliga företrädare för Afrika utarbetat om genomförandet av handlingsplanen för Afrika och som offentliggjordes den 1 juli 2005 av G8‑gruppen i London,
– med beaktande av Gleneagles‑kommunikén, som offentliggjordes den 8 juli 2005 av G8‑gruppen i Gleneagles,
– med beaktande av slutsatserna från rådet (allmänna frågor) av den 23–24 maj 2005,
– med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för utveckling (A6‑0053/2006) och av följande skäl:
A. Mellan 1975 och 2000 styrdes EU:s handelsförbindelser med AVS‑länderna av Lomékonventionen som gav AVS‑länderna en ensidig företrädesrätt till EU‑marknaden.
B. I och med undertecknandet av Cotonouavtalet 2000 gick förbindelserna mellan AVS‑länderna och EU in i ett nytt skede, med nya former av handelsförbindelser.
C. Huvudsyftet med partnerskapet mellan AVS‑länderna och EU samt Cotonouavtalet är att förbättra AVS‑ländernas utsikter till social och ekonomisk utveckling.
D. EU står fast vid millennieutvecklingsmålen, men dessa bör endast betraktas som ett första steg mot att utrota fattigdomen.
E. Cotonouavtalets och EU:s mål är tydliga, men med tanke på den inverkan som avtalen om ekonomiskt partnerskap i den aktuella utformningen förväntas få på bräckliga AVS‑ekonomier och skillnaderna i ekonomisk utvecklingsnivå mellan EU och AVS‑länderna har avtalens roll när det gäller att nå dessa mål alltmer ifrågasatts av olika aktörer, däribland afrikanska ministrar, vissa av EU:s medlemsstater och företrädare för det civila samhället i Europa och i utvecklingsländerna.
F. Marknadsintegrationen i EU har åtföljts av sammanhållningsåtgärder till stöd för ekonomiskt svagare länder.
G. I Cotonouavtalet betonas vikten av att bygga vidare på de initiativ till regional integration som AVS‑länderna har tagit, med tanke på att skapandet av större regionala marknader och en fördjupad regional integration kommer att fungera som incitament för affärsmän och investerare.
H. I Cotonouavtalet kom parterna överens om att sätta upp nya handelsbestämmelser som överensstämmer med WTO-reglerna, att successivt ta bort hinder för handeln mellan dem och att öka samarbetet på alla områden som hänger samman med handel.
I. De befintliga handelsbestämmelserna (Bilaga V till Cotonouavtalet – ”Handelsordning under den förberedande period som avses i artikel 37.1”) omfattas av ett WTO-undantag som gäller till slutet av 2007.
J. Avtalen om ekonomiskt partnerskap är till för att utmönstra nya handelsförbindelser mellan EU:s medlemsstater och AVS‑länderna, men historiskt sett har det visat sig vara verkningslöst och till och med kontraproduktivt att avreglera handeln mellan ojämlika partner för att skapa utveckling.
K. Den regionala aspekten av avtalen om ekonomiskt partnerskap är viktig för att öka handeln inte bara mellan nord och syd utan även mellan länderna i söder.
L. De minst utvecklade AVS-länderna har getts tillträde till EU:s marknader genom initiativet ”Allt utom vapen”.
M. Enligt artikel 19 i Cotonouavtalet kan reglerna för samarbetet mellan AVS-länderna och EU anpassas till de enskilda omständigheterna i varje AVS-land.
N. I Europeiska rådets slutsatser från november 2005 kom EU:s medlemsstater överens om att en förbättrad övervakningsmekanism behöver utformas och införas för att mäta i vilken utsträckning utvecklingsmålen uppfylls inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap.
O. Enligt artikel 37.6 i Cotonouavtalet har AVS länderna rätt att undersöka alternativ till avtalen om ekonomiskt partnerskap.
P. Förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap förs sedan fyra år, men det verkar återstå många hinder som måste avlägsnas om förhandlingarna skall kunna slutföras före den 31 december 2007, vilket fastställs i Cotonouavtalet. Enligt artikel XXIV i GATT skall en plan och en tidtabell för bildandet av ett frihandelsområde tas fram ”inom en rimlig tidsperiod”.
1. Europaparlamentet inser att förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap har sitt ursprung i behovet av att göra handelsförbindelserna mellan AVS‑länderna och EU förenliga med WTO‑reglerna, men uppmanar kommissionen att vara på sin vakt så att detta inte tillmäts större betydelse än det övergripande utvecklingsmålet. Parlamentet uppmanar kommissionen att inte enbart fokusera på överensstämmelse med WTO‑reglerna, utan att också tillsammans med utvecklingsländerna sträva efter att förbättra WTO-reglerna så att dessa tjänar utvecklingen bättre.
2. Europaparlamentet anser att avtalen om ekonomiskt partnerskap, om de utformas korrekt, medför en möjlighet att dynamisera handelsförbindelserna mellan AVS-länderna och EU, främja ekonomisk diversifiering och regional integration och minska fattigdomen i AVS‑länderna.
3. Europaparlamentet välkomnar kommissionens upprepade försäkringar om att utveckling förblir det främsta målet för alla avtal om ekonomiskt partnerskap som ingås.
4. Europaparlamentet är bekymrat över att förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap och frihandelsområden har inletts och håller på att gå in i en viktig fas utan att det förs en reell demokratisk debatt i de flesta AVS-länderna. Parlamentet efterlyser därför en verklig offentlig debatt med deltagande av det civila samhället, lagstiftande organ och statliga institutioner – samt verkliga mekanismer för feedback och samråd för att ändra denna situation och möjliggöra ett demokratiskt deltagande.
5. Europaparlamentet anser att avtalen om ekonomiskt partnerskap, om dessa utvecklingsmål skall kunna uppnås, måste fokusera på att skapa en god ekonomiskt förvaltning, främja regional integration av AVS-ländernas ekonomier och uppnå och bibehålla högre investeringsnivåer inom AVS-länderna.
6. Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen och AVS-regionerna att utforma avtal om ekonomiskt partnerskap på grundval av principen om asymmetri till förmån för AVS‑regionerna, stödja den regionala integrationen i AVS-länderna och genomföra en sund och förutsebar ram för att främja handel och investeringar i AVS-regionerna.
7. Europaparlamentet noterar emellertid att bristen hittills på konkreta utvecklingsvänliga resultat i förhandlingarna, vilket framgår av AVS‑länderna växande missnöje och missbelåtenhet över att de åtgärder till stöd för utvecklingen som krävs för att ett avtal om ekonomiskt partnerskap skall ge konkreta fördelar, såsom bindande förpliktelser till utvecklingssamarbete, konkreta anpassningsåtgärder för att minska konsekvenserna av preferensurholkning, tekniköverföring och ökad konkurrenskraft, inte vidtagits.
8. Europaparlamentet betonar att förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap bör leda till att AVS‑producenternas inhemska och regionala marknader skyddas samt till att AVS‑länderna får det politiska utrymme som fordras för att de skall kunna gå vidare med sina egna utvecklingsstrategier.
9. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att handla i enlighet med Cotonoumålet att utrota fattigdom och att stödja den sociala och ekonomiska utvecklingen i varje regional grupp, framför allt i de ekonomiskt svagare länderna i varje grupp eftersom de annars kan marginaliseras. Parlamentet uppmanar vidare kommissionen att acceptera behovet av större flexibilitet när det gäller tidsplanen för förhandlingarna om en gradvis öppning av handeln, övergångsperiodens längd och antalet produkter som skall omfattas, om avtalen om ekonomiskt partnerskap skall leda till hållbar utveckling på lång sikt. Parlamentet understryker att avtalen om ekonomiskt partnerskap bör göra det lättare för AVS‑länderna att integreras i den globala ekonomin, genom att främja utveckling genom handel och ta hänsyn till asymmetrin i deras ekonomier.
10. Europaparlamentet betonar att förklaringen om utvecklingspolitik ger vägledning för förhandlingarna om ekonomiskt partnerskap, särskilt punkt 36. Parlamentet uppmanar i detta sammanhang generaldirektoratet för handel att följa principen om asymmetri och flexibilitet, att låta ”utvecklingsländerna besluta om och reformera handelspolitiken i linje med sina vidare nationella utvecklingsplaner” samt att omstrukturera sin förhandlingsstrategi så att den blir förenlig med den övergripande principen om en sammanhållen politik för utveckling i förklaringen om utvecklingspolitik.
11. Europaparlamentet understryker att offentliga tjänster har stor betydelse för utveckling och demokrati, och ber därför kommissionen att agera med försiktighet i fråga om avregleringen av tjänstesektorer och speciellt skydda vatten, hälsa, utbildning, transport och energi från avreglering.
12. Europaparlamentet medger att det är stor skillnad på den ekonomiska utvecklingsnivån i EU och i AVS-länderna, och är därför mycket oroat över att en alltför snabb ömsesidig liberalisering av handeln mellan EU och AVS-länderna kan få förödande effekter för de ömtåliga AVS-ekonomierna och AVS-länderna vid en tidpunkt då det internationella samfundet borde göra sitt yttersta för att stödja länderna i deras insatser för att uppfylla millennieutvecklingsmålen. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att se till att AVS-länderna får en särskild och differentierad behandling i avtalen om ekonomiskt partnerskap, i enlighet med artikel 34.4 i Cotonouavtalet.
13. Europaparlamentet betonar att införandet av anständiga arbetsvillkor med full respekt för arbetstagarnas rättigheter är en grundläggande faktor för kampen mot fattigdom och för att uppfylla millennieutvecklingsmålen, eftersom det främjar utvecklingen av hållbara levnadsvillkor och sociala förhållanden där jämställdhet och demokrati kan stärkas.
14. Europaparlamentet betonar att Lomékonventionerna inte har lyckats främja en lämplig utveckling i AVS-länderna, att enbart ökat marknadstillträde inte räcker för att främja utveckling och att preferensurholkningen gör att det krävs nya instrument. Parlamentet understryker dock att de ekonomiska partnerskapen inte kommer att bli mer effektiva om de inte helt och hållet inriktas på en hållbar utveckling, och kräver därför att förhandlingarna om ekonomiska partnerskap verkligen gör det möjligt att skapa nya och bättre möjligheter till marknadstillträde för export av varor och tjänster från AVS‑länderna.
15. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta nya ambitiösa initiativ för att stabilisera priserna på varor som är av avgörande betydelse för utvecklingsländerna, och betonar vikten av initiativ från kommissionens sida för att stimulera produktdiversifiering och skapande av mervärde.
16. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att stödja mekanismer för att när så är möjligt involvera producenterna i prissättningen, i enlighet med Cotonouavtalen. Parlamentet uppmanar EU att främja rättvisehandel som ett sätt att förbättra villkoren för små och marginaliserade producenter och fattiga arbetstagare.
17. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta hänsyn till tullintäkternas budgetmässiga betydelse för många AVS‑länder, eftersom dessa inkomster kommer att sänkas drastiskt om ett ömsesidighetsavtal ingås med EU, vilket kan leda till omedelbara nedskärningar i de offentliga utgifterna på områden som hälsovård och utbildning och därmed göra det svårare för AVS‑länderna att nå millennieutvecklingsmålen. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att föreslå och finansiera övergripande skattereformer innan en helt ömsesidig marknadsöppning genomförs. Parlamentet kräver att skyddsmekanismer som är förenliga med WTO‑reglerna införs, så att tillfälliga importrestriktioner blir tillåtna om en inhemsk industri skadas eller hotar att skadas av en plötslig ökning av importen.
18. Europaparlamentet inser att det finns möjlighet att kompensera detta intäktsbortfall med andra direkta skatter eller mervärdesskatt, men betonar att en del av dessa skattesystem är regressiva och skulle drabba de fattiga oproportionerligt hårt. Det finns också tekniska problem med att införa och tillämpa dem i praktiken.
19. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa en skyddsmekanism i avtalen om ekonomiskt partnerskap för att ge AVS-länderna tillräckligt politiskt utrymme och, om nödvändigt, tillfälligt avbryta avregleringen vid händelse av betalningsbalansproblem eller makroekonomiska chocker.
20. Europaparlamentet understryker vikten av att kommissionen uppfyller José Manuel Barrosos löfte att bevilja utvecklingsländerna en miljard euro i handelsstöd, och kräver att ytterligare anslag vid behov ställs till förfogande, utöver befintliga åtagandena inom ramen för Europeiska utvecklingsfonden. Parlamentet beklagar att denna aspekt liksom förslaget beträffande de 190 miljoner euro per år som länderna som omfattas av sockerprotokollet utlovades inte i tillräcklig utsträckning beaktades i rådets överenskommelse om nästa budgetplan.
21. Europaparlamentet konstaterar att investeringar är viktiga för AVS-ländernas ekonomiska utveckling, och uppmanar kommissionen att försöka förändra det sätt på vilket Europeiska investeringsbankens investeringsverksamhet fungerar, så att det blir möjligt att främja ytterligare investeringar som gynnar utveckling.
22. Europaparlamentet anser att en förbättring av utbildningssektorn och infrastrukturerna är en nödvändig förutsättning för en öppning av AVS-ländernas marknader, och ber därför kommissionen att tillförsäkra AVS-länderna större resurser och en mekanism som möjliggör tidiga utbetalningar till AVS-länderna för att tillmötesgå begränsningarna på utbudssidan, de externa effekterna av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och de alltmer krävande EU-normerna.
23. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att särskilt uppmärksamma de minst utvecklade ländernas behov, att ge tillräckligt stöd till kapacitetsuppbyggnad och att åtgärda begränsningar på utbudssidan så att dessa länder kan dra nytta av det marknadstillträde de ges enligt ”Allt utom vapen”-initiativet.
24. Europaparlamentet uppmanar AVS‑ländernas ledare att använda resurserna på ett mer effektivt sätt, med större ansvarstagande, god förvaltning och demokrati som ledstjärnor.
25. Europaparlamentet kräver att all marknadsöppning inom ramen för avtalen om ekonomiska partnerskap skall underställas uppnåendet av specifika utvecklingsmål och tillhandahållandet av erforderliga resurser som täcker alla omkostnader.
26. Europaparlamentet understryker vikten av att uppnå en betydande integration inom regionerna innan ett program för integration mellan regionerna lanseras.
27. Europaparlamentet insisterar på att AVS-länderna och AVS-regionerna skall garanteras att ett effektivt handelsrelaterat stöd i tid beviljas för att stärka deras handelskapacitet inför förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap.
28. Europaparlamentet noterar att förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap i vissa fall har lett till skapandet av nya regionala ekonomiska grupperingar, som omfattar länder på helt olika utvecklingsnivåer, vilket har medfört svårigheter i AVS-länderna och bidragit till en överlappning mellan de regionala ekonomiska gemenskaperna.
29. Europaparlamentet välkomnar betydelsen av de regionala integrationsprocesserna, som stimuleras i avtalen om ekonomiskt partnerskap och prioriteras i Cotonouavtalen, i förbindelse med bistånd till länder för att utveckla de inhemska marknaderna, locka investerare och avhjälpa begränsningar på utbudssidan. Parlamentet uppmanar dock kommissionen att överväga om det behövs övergångsperioder för att skydda strategiska produkter och industrier och för att införa skyddsmekanismer som är förenliga med WTO‑reglerna och kompensera för förlorade tullintäkter.
30. Europaparlamentet påminner kommissionen om att det kanske inte är möjligt för alla regionala grupperingar att gradvis börja genomföra ett asymmetriskt ömsesidigt frihandelsavtal med EU 2008, om inte lämpliga stödåtgärder vidtas.
31. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkra större sammanhang och konsekvens mellan det handelsrelaterade innehållet i avtalen om ekonomiskt partnerskap, de kompletterande anpassningsåtgärderna och de skyndsamma och effektiva utbetalningarna av stödet. Parlamentet efterlyser ett bättre samarbete mellan generaldirektoraten för utveckling, handel, Byrån för samarbete EuropeAid och yttre förbindelser samt med EU:s medlemsstater om hur man bäst ger utvecklingsstöd inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap.
32. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fokusera på och prioritera en förbättring av produktions- och förädlingskapaciteten och den regionala och nationella handeln i AVS‑länderna innan några ömsesidiga avtal om ekonomiskt partnerskap genomförs med EU.
33. Europaparlamentet beklagar att det inledande förhandlingsskedet mellan alla AVS‑länderna och EU om avtalen om ekonomiskt partnerskap genomfördes så långsamt och att detta skede aldrig riktigt avslutades.
34. Europaparlamentet anser att AVS-sekretariatets roll i samordningen av dessa förhandlingar bör stärkas, eftersom det kan ge relevant information om förhandlingsläget i olika AVS-regioner.
35. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att respektera AVS‑ländernas ledares vilja om de önskar återuppta fasen med deltagande av alla AVS‑länderna för att lösa de meningsskiljaktigheter som återstår.
36. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillhandahålla alternativ för länder som inte vill underteckna avtal om ekonomiskt partnerskap och att särskilt överväga ett förbättrat GSP+‑system.
37. Europaparlamentet påminner om att ett land eller en region som inte vill underteckna ett avtal om ekonomiskt partnerskap eller ett frihandelsavtal, enligt Cotonouavtalet inte får hamna i en sämre situation när det gäller marknadstillträde. Parlamentet uppmanar kommissionen att granska alla alternativa möjligheter, inklusive icke‑ömsesidiga avtal enligt artikel 37.6 i Cotonouavtalet, som skall respekteras, om AVS-länderna accepterar detta.
38. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att betrakta att EU och AVS‑länderna som en grupp som är tillräckligt stor för att kunna kräva eventuella reformer av WTO:s regler, för att göra dem mer rättvisa och bättre anpassade till både utvecklingsländernas och de små europeiska producenternas behov.
39. Europaparlamentet välkomnar diskussionerna mellan AVS-länderna och EU om regler för investeringar, konkurrens och insyn i offentlig upphandling inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap för att främja handel och utveckling. Parlamentet betonar dock att AVS-länderna inte skall påtvingas nya regler i samband med förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap.
40. Europaparlamentet kräver större öppenhet när det gäller både de framsteg som görs och själva innehållet i förhandlingarna och utvecklingsstödet inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap, samt ökat deltagande i förhandlingarna av aktörer från det civila samhället i AVS-länderna, den privata sektorn, de nationella parlamenten, de lokala myndigheterna, Europaparlamentet och den gemensamma parlamentariska AVS‑EG‑församlingen.
41. Europaparlamentet välkomnar den översyn av förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap som enligt artikel 37.4 i Cotonouavtalet skall genomföras 2006, och utgår ifrån att den skall betraktas som en möjlighet att göra en övergripande och genuin bedömning av i vilken utsträckning avtalen om ekonomiskt partnerskap kommer att bidra till att skapa de rätta förutsättningarna för att utrota fattigdomen och för en god långsiktig social och ekonomisk utveckling.
42. Europaparlamentet påminner om och stöder Kapstadsdeklarationen, som den gemensamma parlamentariska AVS–EG‑församlingen enhälligt antog i mars 2002, i vilken man kräver att det sätts upp riktmärken för utveckling som kan användas för att bedöma hur handelsförhandlingarna mellan AVS‑länderna och EU förlöper och vilket resultat de ger. Parlamentet kräver att sådana riktmärken skall användas i alla utvärderingar av gjorda framsteg. Dessa riktmärken måste innefatta sociala och miljömässiga indikatorer, däribland skapandet av anständiga arbetsförhållanden, hälsa, utbildning och konsekvenser på jämställdhetsområdet.
43. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att gå vidare på denna linje och att införa en ny övervakningsmekanism, med full delaktighet från parlamentarikernas och civilsamhällets sida, för att säkra politisk kontroll och ansvarsskyldighet gentemot utvecklingsmål eller riktmärken som har fastställts under förhandlingarna.
44. Europaparlamentet uppdrar åt sin talman att överlämna denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas och AVS‑ländernas regeringar, AVS–EG‑rådet och den gemensamma parlamentariska AVS–EG‑församlingen.
MOTIVERING
Bakgrund och rättslig grund
Från 1975 till 2000 styrdes EU:s handelsförbindelser med AVS‑länderna av Lomékonventionen som gav AVS‑länderna en ensidig företrädesrätt till EU‑marknaden. Den förmånsrätt som AVS‑länderna hade enligt Lomé var inte ömsesidig. År 2000 undertecknades Cotonou‑partnerskapsavtalet, som skulle ”ha sin tyngdpunkt på målet att, i överensstämmelse med målen att åstadkomma en hållbar utveckling och att uppnå en gradvis integrering av AVS‑staterna i världsekonomin, minska och på sikt utrota fattigdomen”[1].
I enlighet med Cotonouavtalet inledde EU och AVS‑länderna förhandlingar om avtal om ekonomiskt partnerskap – regionala frihandelsavtal som är förenliga med WTO:s regler – i september 2002. I dessa avtal har AVS‑länderna uppmanats att avreglera sina marknader och skapa nya ömsesidiga regionala handelssystem med EU. Med avseende på förhandlingarna om det nya handelssystemet har Afrika indelats i fyra regionala grupper – som delvis bygger på de befintliga regionala organisationerna Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas), Centralafrikanska ekonomiska och monetära gemenskapen (CEMAC), Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC) samt Östra och Södra Afrika (ESA) – medan länderna i Västindien och Stilla havet utgör var sin regional grupp.
En av anledningarna till att avtalen förhandlas fram är att EU:s icke ömsesidiga förbindelser med AVS‑länderna enligt Lomékonventionen och, i ett övergångsskede, enligt Cotonouavtalet, inte är förenliga med WTO:s ”bemyndigandeklausul”. I enlighet med denna klausul får industriländerna bara ge två kategorier av länder ensidiga, icke ömsesidiga förmåner: antingen alla de minst utvecklade länderna eller alla utvecklingsländerna. Eftersom AVS‑regionerna omfattar länder som tillhör båda kategorierna är inte de förmåner som AVS‑länderna ursprungligen gavs förenliga med dagens WTO‑regler.
När WTO grundades 1995 lyckades EU och AVS‑länderna få till stånd ett undantag för Lomékonventionen, som sedan i Doha 2001 utökades till att omfatta Cotonouavtalets giltighetstid. För att göra handelsförbindelserna mellan EU och AVS‑länderna förenliga med WTO:s regler på lång sikt har man emellertid sökt finna en lösning genom avtalen om ekonomiskt partnerskap. Enligt förslagen till avtal kommer handelsförbindelserna mellan EU och de olika regionala grupperna av AVS‑länder att bli ömsesidiga. Avtalen om ekonomiskt partnerskap kommer därför att styras av artikel XXIV i GATT snarare än av ”bemyndigandeklausulen”. Enligt artikel XXIV kan länder på olika utvecklingsnivåer ingå ömsesidiga frihandelsavtal under förutsättning att avregleringen av ”praktiskt taget all handel” sker inom en ”rimlig tidsrymd” – när det gäller avtalen om ekonomiskt partnerskap har detta tolkats som omkring 90 procent av handeln inom 10–12 år.
Viktiga händelser
Trots att Cotonouavtalet undertecknades i juni 2000 dröjde det ytterligare två år innan EU och AVS‑länderna antog formella förhandlingsmandat/riktlinjer för avtalen om ekonomiskt partnerskap. I juni 2002 gav EU:s utrikesministrar Europeiska kommissionen mandat att förhandla fram avtal om ekonomiskt partnerskap. Samtidigt kom AVS‑ländernas handels‑ och finansministrar överens om riktlinjer för förhandlingarna.
Det första förhandlingsskedet (september 2002 till september 2003) då AVS‑länderna förhandlade som en helhet, ledde inte till det formella avtal som AVS‑länderna hoppades på. I stället antog EU och AVS‑länderna i september 2003 en gemensam rapport som endast innehöll en uppräkning av de punkter som man var överens om respektive inte överens om. Trots att detta förhandlingsskede mellan alla AVS‑länderna och EU aldrig avslutades, inleddes regionala förhandlingar mellan EU och AVS länderna 2003, med början med Central‑ och Västafrika. 2004 följdes de av Östra och Södra Afrika, Västindien och slutligen Södra Afrikas utvecklingsgemenskap.
Huvuddelen av de regionala förhandlingarna har sedan starten haft ungefär samma förlopp, det vill säga att en gemensam färdplan för EU och den enskilda AVS‑regionen har fastställts. Av färdplanerna framgår mål, principer, struktur och ordningsföljd för förhandlingarna om varje avtal om ekonomiskt partnerskap. Som ett komplement till färdplanerna har regionerna tillsatt (eller håller på att tillsätta) regionala arbetsgrupper för förberedelsearbetet. Resultatet av de pågående förhandlingarna – som inleddes med Cotonouavtalet, vars tyngdpunkt ligger på att minska fattigdomen, som rättslig ram – kommer att bli WTO‑förenliga regionala frihandelsavtal som främst syftar till en successiv avreglering av handeln. Detta framstår knappast som förenligt med utvecklingsmålen i Cotonouavtalet.
Viktiga tvistefrågor och farhågor
Huvudsyftet med Cotonouavtalet – och i förlängningen med avtalen om ekonomiskt partnerskap – är att minska och utrota fattigdomen och skapa en hållbar utveckling. Efter nästan ett års regionala förhandlingar har både icke‑statliga organisationer och många AVS‑länders regeringar uttryckt stora farhågor för den inverkan som avtalen om ekonomiskt partnerskap kommer att få på AVS‑ländernas ömtåliga ekonomier, och har ifrågasatt om avregleringen av handeln är ett effektivt verktyg för utveckling. För att avtalen om ekonomiskt partnerskap verkligen ska leda till minskad fattigdom måste ett antal orosmoln skingras under de kommande två årens förhandlingar.
Det mest kontroversiella i utvecklingstermer är kravet på ömsesidiga handelsförbindelser. Det står klart att genomförandet av ett ömsesidigt frihandelsavtal kommer att bli mycket svårt för AVS‑länderna, vilkas utvecklingsnivå för det första ligger långt under EU:s och för det andra varierar en hel del inom regionerna. Räckvidden och villkoren för de handelsfördelar som Lomékonventionen gav beslutades främst av EU och bromsade inte nedgången för AVS‑ländernas marknadsandel. Detta betyder dock inte att ömsesidig frihandel är ett bättre sätt att stärka AVS‑ländernas ekonomier. Ömsesidigheten innebär en stor förändring av EU:s linje i fråga om utveckling och handelspolitik gentemot partnerländerna i AVS. Med tanke på att en för tidig avreglering kan få en negativ inverkan på partnerländerna – vilket de flesta aktörerna på utvecklingsområdet nu medger – måste den genomföras i noggrant övervägda steg. Europeiska kommissionen och AVS‑länderna måste därför arbeta tillsammans för att få till stånd en översyn av artikel XXIV i GATT, så att särskild och differentierad behandling av utvecklingsländer blir tillåten. EU måste utnyttja sitt stora inflytande i WTO för att verka för större flexibilitet.
Dessutom måste Europeiska kommissionen bemöta AVS‑ländernas farhågor för att den tidsplan som nu gäller är för sträng. Kommissionen försöker att avsluta förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap senast 2008, för att slippa förhandla om ytterligare undantag med andra WTO‑medlemmar, som kommer att påverka AVS‑ländernas tillträde till EU:s marknad. Icke desto mindre måste de prioriterade frågorna vara utveckling och minskad fattigdom i enlighet med Cotonouavtalet – om vi håller fast vid en rigid tidsplan så kommer detta att inverka negativt på minskningen av fattigdomen. Dessutom är det verkligen möjligt att tolka WTO:s regler om genomförandeperioden på olika sätt. I artikel XXIV:5 står det bara att ett interimsavtal till ett regionalt handelsavtal bör innehålla en plan och en tidtabell för slutande av avtalet inom en rimlig tidsrymd. Enligt överenskommelsen om uttolkningen av artikel XXIV är tio år en ”rimlig tidsrymd” som bara får överskridas ”i undantagsfall”. Det finns klart utrymme att klassificera avtalen om ekonomiskt partnerskap mellan EU och AVS‑länderna som undantagsfall, eftersom utvecklingsnivån skiljer sig så mycket åt mellan parterna. Ett genomförande på bara tio år kan orsaka stora ekonomiska omvälvningar i vissa länder.
En sak som AVS‑ländernas ministrar och de som förhandlar på regional nivå vid upprepade tillfällen har framhållit är att det behövs ökade resurser. De sex AVS‑regionerna lider mycket av restriktioner på utbudssidan och institutionella brister som måste åtgärdas. Anslagen för EU:s utvidgning var enorma för att se till att de nya medlemsstaterna kunde klara avregleringen av handeln med EU. EU bör överväga att tillhandahålla tilläggsanslag ur Europeiska utvecklingsfonden till AVS‑länderna, för det första för att hjälpa dem att hantera de stora institutionella reformer som krävs av dem enligt avtalen om ekonomiskt partnerskap, och för det andra för att bedöma deras inverkan på utvecklingen innan förhandlingarna avslutas.
Partnerskap är en av huvudprinciperna i Cotonouavtalet och avtalen om ekonomiskt partnerskap, men trots det har kommissionen inte velat ge sig in i någon debatt om många av de frågor som partnerländerna i AVS har tagit upp, såsom de frågor som kom upp vid det afrikanska handelsministermötet i Kairo i juni. AVS‑länderna har varit noga med att betona vikten av att ta itu med de restriktioner på utbudssidan som många AVS‑länder för närvarande dras med, och som kan hindra dem att verkligen dra nytta av en avreglerad handel med EU. I dagsläget öronmärks inte tillräckligt stora summor för att minska dessa restriktioner. Det fordras också ökad finansiering för att hjälpa AVS‑ländernas ekonomier att uppfylla EU:s allt hårdare regelverk om teknik, hälsa och annat. Dessutom måste vi finna sätt att minska de sociala följderna av de ekonomiska reformer som avtalen om ekonomiskt partnerskap kommer att medföra.
Frihandel med EU skulle också leda till betydande intäktsbortfall för AVS‑länderna. Intäkterna från importtullar och ‑avgifter är viktiga poster i AVS‑ländernas nationella budgetar. Om handeln avregleras i stor utsträckning måste dessa intäkter ersättas med andra former av intäkter, såsom direkta skatter eller mervärdesskatt. En del av dessa former kan vara regressiva och oförenliga med Cotonouavtalets mål att minska fattigdomen. Vidare har många AVS‑länder inte kapacitet att införa eller höja skatter i tillräcklig utsträckning. Avskaffandet av importtullar kan leda till billigare leveranser av varor för den inhemska produktionen (maskiner till industriproduktion och så vidare), men förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap får inte slutföras utan en lösning som kompenserar förlusten av statliga intäkter för AVS‑länderna.
Det står klart att alla ovannämnda kostnader kommer att kräva ytterligare finansiering utöver vad som för närvarande förutses i budgetplanen och i den tionde Europeiska utvecklingsfonden. I det avseendet skulle det vara bra att bygga in spärrmekanismer i förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap, för att se till att en fas inte kan inledas förrän resurserna är tillgängliga eller ett visst resultat har uppnåtts.
Vid ministermötena i WTO har utvecklingsländerna konsekvent tillbakavisat tanken på att lägga in de så kallade Singapore‑frågorna – särskilt investeringar, statlig upphandling och konkurrenspolitik – i WTO:s uppdrag. EU bör respektera kraven från våra partnerländer i AVS och stå för de åtaganden som gjordes vid WTO‑mötet i Doha genom att undvika diskussioner om Singapore‑frågorna i förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap. Om Singapore‑frågorna skulle tas in i ett avtal om ekonomiskt partnerskap skulle det förmodligen leda till att EU‑företagens rättigheter tillvaratas på bekostnad av AVS‑ländernas nationella utvecklingsplaner.
Regionalism är ett huvudmål för både AVS‑länderna och EU som är centralt i förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap. Avtalen om ekonomiskt partnerskap bör främja och bygga på befintliga regionala integrationsinitiativ och ‑mål. Förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap har emellertid i vissa fall lett till att nya regionala ekonomiska gemenskaper som omfattar länder på helt olika utvecklingsnivåer har skapats. Detta har medfört stora svårigheter i AVS‑länderna och underminerat skyddet av strategisk industri, på grund av trycket att anpassa tullarna innan förhandlingarna avslutas 2007. AVS‑ländernas bemödanden att åstadkomma regional integration bör ges tillräckligt med tid för att fullbordas, så att de kan konsolideras innan de utsätts för konkurrens från EU. Det betyder i praktiken att dessa övergångsperioder för utveckling inom regionerna skulle sträcka sig långt bortom 2008, det år som har föreslagits som startår för genomförandet av avtalen om ekonomiskt partnerskap.
Sedan 1971 har EU genomfört det allmänna preferenssystem som UNCTAD fattade beslut om i sina handelsförbindelser med utvecklingsländerna. Det nya EU‑systemet GSP+ kan, om det genomförs på rätt sätt, göra miljömässiga och sociala normer till högt prioriterade frågor i handelsavtal med AVS‑länderna och andra utvecklingsländer som uppfyller vissa internationella standarder. Dessutom har de minst utvecklade AVS‑länderna bättre tillträde till EU:s marknader i enlighet med ”Allt utom vapen”‑initiativet i dag än vad som för närvarande erbjuds i avtalen om ekonomiskt partnerskap. Därför finns det inga större incitament för de minst utvecklade AVS‑länderna att delta i förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap. Det marknadstillträde som de har i dagsläget är inte ömsesidigt och kommer att så förbli om de väljer att inte ge sig in i ett avtal om ekonomiskt partnerskap. Länder som har förmåner enligt det allmänna preferenssystemet kan till och med ha det bättre i det systemet än med ömsesidiga avtal om ekonomiskt partnerskap. Europeiska kommissionen måste ta itu med den saken om arbetet med avtalen om ekonomiskt partnerskap ska gå framåt och de utvecklingsmål som de förmodas bygga på ska nås.
Den översyn av förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap som ska göras 2006 enligt artikel 37.4 i Cotonouavtalet bör vara en övergripande bedömning av i vilken utsträckning som förhandlingarna verkligen bidrar till dessa mål. För att se till att utvärderingen blir heltäckande och öppen för alla intressenter behövs det större öppenhet om framstegen med och innehållet i förhandlingarna. Förhandlarna bör minnas Kapstadsdeklarationen – som den gemensamma parlamentsförsamlingen AVS–EG enhälligt antog i mars 2002 – i vilken man kräver att det sätts upp riktmärken för utvecklingen som kan användas för att bedöma hur handelsförhandlingarna mellan AVS‑länderna och EU förlöper och vad de leder till. Dessutom bör de regionala förhandlingarna inte bara syfta till integrering med världsekonomin, utan också att utveckla handeln samtidigt som fattigdomen reduceras och skapa respekt för arbetarnas rättigheter och relevanta sociala rättigheter. Det krävs alltså att civilsamhället är mycket delaktigt, till exempel genom att civilsamhället i AVS‑länderna rådfrågas genom lokala arbetsgrupper som bevakar handeln, samt att nationella parlament deltar fortlöpande. Därför bör en övervakningsmekanism införas, med full delaktighet från parlamentarikernas och civilsamhällets sida, för att se till att det finns en politisk granskning och ansvarsskyldighet gentemot utvecklingsmål eller riktmärken som har fastställts i förhandlingarna.
Enligt den nuvarande tidtabellen ska förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap vara avslutade senast i december 2007, med en genomförandefas på 10–12 år som börjar i januari 2008. Det finns många fler hinder att ta sig över i de enskilda förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap innan dess, och det är nödvändigt att alla förhandlarna ser till att Cotonouavtalets primära mål att utrota fattigdomen framhålls i alla avtal som ingås. För att göra det skulle man behöva tänka ut och bygga upp ett nytt världshandels‑ och ekonomisystem som tar större hänsyn till skyddet av de afrikanska ländernas jordbruk. Att småjordbrukarna kan vara självförsörjande och garanteras en anständig inkomst måste prioriteras. Den lokala produktionen måste öka för att trygga livsmedelssäkerhet och sociala tjänster för hela befolkningen. För att behålla mervärdet i AVS‑ländernas ekonomier behöver ett nytt system utarbetas, där produktionen för den inhemska marknaden prioriteras framför exportmarknaden och där tillverkarnas inkomster garanteras.
- [1] Artikel 1.2 i Cotonouavtalet.
ÄRENDETS GÅNG
|
Titel |
Utvecklingspåverkan av avtalen om ekonomiskt partnerskap | ||||||||||
|
Förfarandenummer |
|||||||||||
|
Grund i arbetsordningen |
art. 45 | ||||||||||
|
Ansvarigt utskott |
DEVE | ||||||||||
|
Rådgivande utskott |
INTA |
|
|
|
| ||||||
|
Inget yttrande avges |
INTA |
|
|
|
| ||||||
|
Förstärkt samarbete |
Nej |
|
|
|
| ||||||
|
Föredragande |
Luisa Morgantini |
| |||||||||
|
Behandling i utskott |
20.2.2006 |
31.1.2006 |
1.12.2005 |
|
| ||||||
|
Antagande |
21.2.2006 | ||||||||||
|
Slutomröstning: resultat |
för: emot: nedlagda röster: |
27 0 0 | |||||||||
|
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Danutė Budreikaitė, Marie-Arlette Carlotti, Thierry Cornillet, Alexandra Dobolyi, Michael Gahler, Glenys Kinnock, Ģirts Valdis Kristovskis, Maria Martens, Miguel Angel Martínez Martínez, Gay Mitchell, Luisa Morgantini, Józef Pinior, Pierre Schapira, Frithjof Schmidt, Jürgen Schröder, Feleknas Uca | ||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter |
John Bowis, Milan Gaľa, Fiona Hall, Linda McAvan, Manolis Mavrommatis, Karin Scheele, Anne Van Lancker, Anders Wijkman, Zbigniew Zaleski, Gabriele Zimmer | ||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2) |
Robert Sturdy | ||||||||||
|
Ingivande |
1.3.2006 | ||||||||||
|
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk) |
... | ||||||||||