Betänkande - A6-0069/2006Betänkande
A6-0069/2006

BETÄNKANDE om den övergångsordning som begränsar den fria rörligheten för arbetstagare på EU:s arbetsmarknader

22.3.2006 - (2006/2036(INI))

Utskottet för sysselsättning och sociala frågor
Föredragande: Csaba Őry

Förfarande : 2006/2036(INI)
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :  
A6-0069/2006
Ingivna texter :
A6-0069/2006
Antagna texter :

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om den övergångsordning som begränsar den fria rörligheten för arbetstagare på EU:s arbetsmarknader

(2006/2036(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av artikel 2 första strecksatsen i EU‑fördraget,

–   med beaktande av artikel 3.1 c och artiklarna 12 och 39 i EG‑fördraget,

–   med beaktande av det anslutningsfördrag som undertecknades den 16 april 2003 mellan medlemsstaterna i EU‑15 och Republiken Tjeckien, Republiken Estland, Republiken Cypern, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Republiken Ungern, Republiken Malta, Republiken Polen, Republiken Slovenien och Republiken Slovakien (anslutningsfördraget)[1],

–   med beaktande av kommissionens meddelande av den 8 februari 2006 om rapporten om hur övergångsordningarna enligt 2003 års anslutningsakt har fungerat under perioden 1 maj 2004–30 april 2006 (KOM(2006)0048),

–   med beaktande av den resolution som Europeiska fackliga samorganisationens (ESF) styrelse antog vid sitt möte den 5-6 december 2005 om arbetstagarnas fria rörlighet i ett utvidgat EU.

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A6‑0069/2006), och av följande skäl:

A. Arbetstagarnas fria rörlighet är en av de fyra grundläggande friheterna i EG‑fördraget samt ett uttryck för solidaritet mellan EU-15 länderna och de nya medlemsstaterna. Hänsyn måste även tas till att den fria rörligheten för personer är en rättighet och inte ett sätt att dra igång massiva omflyttningar av personer och arbetstagare.

B.  Anslutningsfördraget ger möjlighet att införa en övergångsordning för den fria rörligheten för arbetstagare i tre faser (2+3+2 år).

C. Tolv EU‑15 länder antog i maj 2004åtgärder som inskränker den fria rörligheten för arbetstagare från åtta nya medlemsstater, tre av de nya medlemsstaterna har svarat på detta genom att också inskränka den fria rörligheten för arbetstagare. Tyskland och Österrike har använt sig av möjligheten att inskränka det fria tillhandahållandet av tjänster i vissa sektorer och knutit denna till övergångsordningen om den fria rörligheten för arbetstagare.

D. I en ”status quo‑klausul” föreskrivs att medborgare från de nya medlemsstaterna inte får ställas inför mer omfattande restriktioner än de som tillämpades vid tidpunkten för undertecknandet av anslutningsfördraget, om en medlemsstat inom EU-15 kontrollerar tillträdet till landets arbetsmarknad med tillämpning av nationell lagstiftning under övergångsperioden. Denna bestämmelse skall tillämpas för tillträde som beviljas enligt nationella bestämmelser och bilaterala avtal.

E.  I status quo‑klausulen föreskrivs även att EU‑15 länderna skall iaktta en preferensbestämmelse[2] som innebär att när medborgare från länder som inte ingår i EU-15 erbjuds ett arbete skall medborgare från de nya medlemsstaterna ges företräde framför tredjelandsmedborgare.

F.  Det finns globala utmaningar som EU måste ta itu med, exempelvis uppsvinget för ekonomiska aktörer som Kina och Sydostasien, och den åldrande befolkningen i Europa som på sikt kan leda till att finansieringen av socialförsäkringssystemen havererar. Det är därför absolut nödvändigt att EU ökar sin konkurrenskraft och skapar fler arbetstillfällen, vilket kräver ökad rörlighet inom den utvidgade unionen.

G. I Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning (2005–2008) betonas med rätta behovet av att genomföra en politik som främjar yrkesmässig och geografisk rörlighet, och i riktlinje nr 20 om riktlinjer för sysselsättningspolitiken (2005–2008)[3] krävs det att flexibiliteten på arbetsmarknaden ökar genom att man undanröjer hinder för arbetstagarnas rörlighet inom hela EU inom ramen för fördragen.

H. År 2006 har utnämnts till Europeiska året för arbetstagares rörlighet.

I.   I rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning fastställs en rättslig ram för att personer som under längre tid vistats lagligen i en medlemsstat skall kunna få ställning som varaktigt bosatta, och under vissa omständigheter skall personer med ställning som varaktigt bosatta också kunna arbeta i en annan medlemsstat[4].

J.   Direktiv 2003/0109/EG beviljar också i vissa fall varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare en mer fördelaktig ställning beträffande villkoren för vistelse och arbetsmarknadstillträde i EU‑15 länderna än medborgare från de åtta nya medlemsstaterna. Solidariteten med arbetstagare från tredjeländer får absolut inte leda till diskriminering av arbetstagare från de nya medlemsstaterna.

K. Enligt den preferensbestämmelse som införs enligt anslutningsfördraget[5] skall EU‑15 länderna ge medborgare från de nya medlemsstaterna företräde till alla arbeten som erbjuds tredjelandsmedborgare, och vissa bestämmelser i direktiv 2003/109/EG kan därför komma i konflikt med preferensbestämmelsen i anslutningsfördraget.

L.  I kommissionens meddelande av den 21 december 2005 om en strategisk plan för laglig migration KOM(2005)0669 visar EU‑medlemsstaternas arbetsmarknader tecken på strukturella problem som tar sig uttryck i att det både råder hög arbetslöshet och stor brist på arbetskraft, och för att komma till rätta med dessa problem är det nödvändigt att anta åtgärder som syftar till att skapa ökad flexibilitet och säkerhet, ökad rörlighet och en ökad förmåga till anpassning på dessa marknader.

M. Med tanke på de strukturella problem som präglar de europeiska ekonomierna är det i det närmaste omöjligt att täcka arbetskraftsbehovet inom enskilda sektorer enbart genom att använda sig av den nationella arbetskraftsreserven.

N. Migrationen från de nya medlemsstaterna har positiva effekter på ekonomierna i de medlemsstater som har öppnat sina arbetsmarknader, eftersom den ökar företagens konkurrenskraft, minskar det odeklarerade arbetet, bidrar till att öka den ekonomiska tillväxten och skapar nya arbetstillfällen samt tillförsäkrar värdlandet ökade skatteintäkter.

O. Utöver beaktandet av de positiva effekterna av öppnandet av arbetsmarknaden i EU-15 länderna måste det även göras en analys av de positiva och negativa effekterna av arbetskraftsmigrationen för de nya medlemsstaterna.

P.  Arbetstagare från de nya medlemsstaterna har fortfarande inte möjlighet att arbeta legalt i majoriteten av EU-15 länderna, vilket har lett till att illegala arbeten, den svarta ekonomin och exploateringen av arbetstagare har ökat.

Q. Migrationen är en politiskt mycket känslig fråga inom EU och det finns därför ett mycket stort behov av att förse de europeiska medborgarna med korrekt information om principerna för och de praktiska och reella konsekvenserna av den fria rörligheten för arbetstagare inom EU.

R.  Den otillräckliga och bristande standardiseringen av statistik om migration inom gemenskapen gör att det för närvarande inte finns några lämpliga statistiska verktyg för att EU‑institutionerna och medlemsstaterna skall kunna följa de viktigaste tendenserna och parallella skeendena på arbetsmarknaderna i det utvidgade EU.

S.  Den fragmentariska statistik som samlats in av medlemsstaterna visar att migrationsflödet i EU‑15 länderna är klart större än flödet från de nya medlemsstaterna, både i absoluta tal och proportionellt i förhållande till den arbetsföra befolkningen. Migrationen från de nya medlemsstaterna utövar ett mycket mindre tryck på arbetsmarknaderna i EU‑15 länderna.

T.  Medlemsstaternas statistik visar också att migrationen från tredjeland är klart mer omfattande än migrationsflödet inom EU, såväl i EU‑15 länderna som i det utvidgade EU.

U. För att vinna de europeiska medborgarnas förtroende för ett öppnande av arbetsmarknaderna i EU‑15 länderna är det av avgörande vikt att man garanterar att europeisk och nationell arbetsrättslagstiftning följs och strikt tillämpas.

V. Ett beslut från berörda medlemsstater om att avveckla de begränsningsåtgärder som införts under övergångsordningen skulle vara en tydlig signal om solidaritet mellan medborgarna i västra och östra Europa, som av oacceptabla skäl har varit separerade under så många årtionden.

W. Varje medlemsstat i EU‑15 skall meddela kommissionen formellt – före den 1 maj 2006 – huruvida landet avser att behålla begränsningsåtgärderna under ytterligare en treårsperiod.

X. Arbetsmarknadens parter, särskilt Europeiska fackliga samorganisationen och Samarbetsorganisationen för europeiska arbetsgivarföreningar och industriförbund har uttalat sitt starka stöd för att så snart som möjligt upphäva de begränsningsåtgärder som gäller under övergångsordningen.

1.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att avskaffa gällande övergångsbestämmelser, med tanke på att det inte har uppstått några spänningar på arbetsmarknaderna i de medlemsstater som har valt att öppna dessa utan restriktioner, och med tanke på att farhågorna om ett massivt migrationsflöde inte har infriats.

2.  Europaparlamentet noterar att övergångsperioderna väsentligt bidrar till högre nivåer av illegalt arbete och falskt företagande och i ökande grad kommer att leda till en stor regional löneeffekt och orättvisa arbetsvillkor, samt till diskriminering och exploatering av migrerande arbetstagare.

3.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillämpa ”status quo‑klausulen” och preferensbestämmelsen i anslutningsfördraget. Om en tjänst är ledig skall medborgare i de nya medlemsstaterna enligt denna klausul ges företräde framför tredjelandsmedborgare.

4.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utan dröjsmål inleda överträdelseförfaranden enligt artikel 226 i EG‑fördraget mot alla medlemsstater som har underlåtit att uppfylla någon av de skyldigheter som åligger dem enligt artiklarna 12, 39 och 42 i EG‑fördraget, eller enligt ”status quo‑klausulen” i anslutningsfördraget.

5.  Europaparlamentet beklagar att flera medlemsstater tillämpar lagar och författningar som kan anses medföra större begränsningar av den fria rörligheten för arbetstagare från de nya medlemsstaterna än de som tillämpades då anslutningsfördraget undertecknades. Parlamentet drar slutsatsen att omfattningen av restriktionerna för medborgare från de nya medlemsstaterna som vill komma in på EU-15 ländernas arbetsmarknader går utöver vad som är tillåtet enligt övergångsordningen.

6.  Europaparlamentet beklagar att åtgärder som grundar sig på diskriminering mellan medborgare i EU-15 länderna och i de nya medlemsstaterna fortfarande tillämpas i vissa medlemsstater, framför allt när det gäller tillträde till sociala förmåner. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att avskaffa dessa diskriminerande åtgärder.

7.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att det arbetsrättsliga regelverket tillämpas strikt, för att garantera att samtliga EU-arbetstagare behandlas likvärdigt, att det råder rättvis konkurrens mellan företag och att social dumpning förebyggs. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att göra de migrerande arbetstagarna medvetna om deras grundläggande rättigheter och skyldigheter, särskilt när det gäller antidiskrimineringslagstiftning i linje med artikel 13 i EG-fördraget.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att öka sina ansträngningar för att garantera att gällande gemenskapslagstiftning, arbetsnormer och framför allt bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster[6] verkligen tillämpas och vid behov förstärks med ett lämpligt administrativt samarbete.

9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förstärka det gränsöverskridande samarbetet mellan medlemsstaternas yrkesinspektioner och undersöka möjligheten att skapa ett europeiskt nätverk mellan dessa myndigheter (dvs. ett slags socialt Europol).

10. Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna, arbetsmarknadens parter och andra specialiserade organ inom den offentliga och/eller privata sektorn att inrätta ett rättvist och transparent förfarande för att ge medborgare i de nya medlemsstaterna tillgång till sysselsättning under värdiga arbets-, hälso- och säkerhetsvillkor.

11. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att senast januari 2009 tillhandahålla standardiserad statistik om migrationen inom EU, införa ett system för systematisk övervakning av arbetstagarnas migration inom EU och avsätta nödvändiga resurser för att finansiera dessa åtgärder.

12. Europaparlamentet uppmanar kommissionen, rådet och medlemsstaterna att lansera en informationskampanj riktad till allmänheten, för att förbättra informationen till de europeiska medborgarna om principerna för och konsekvenserna av den fria rörligheten för arbetstagare inom EU och förebygga och bekämpa diskriminering grundad på nationalitet, ras eller någon annan diskriminering som är förbjuden enligt artikel 13 i EG‑fördraget.

13. Europaparlamentet uppmanar EU‑15 länderna att, om nationella seder och bruk så kräver, genomföra ett samråd med arbetsmarknadens parter innan man fattar beslut om att avsluta eller förlänga övergångsordningen om den fria rörligheten för arbetstagare från de nya medlemsstaterna.

14. Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater som önskar fortsätta med övergångsordningen att i nästa fas skapa förutsättningar som garanterar att övergångsordningen inte fortsätter efter 2009.

15. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen samt till parlamenten i medlemsstaterna och anslutnings- och kandidatländerna.

MOTIVERING

Rättslig och politisk bakgrund

Den fria rörligheten för arbetstagare, som gör att medborgare från en medlemsstat – oavsett vilken – kan arbeta i en annan medlemsstat på samma villkor som detta lands medborgare, är en av de fyra grundläggande friheterna i EG‑fördraget.

I det anslutningsfördrag som undertecknades den 16 april 2003 mellan medlemsstaterna i EU‑15 och de medlemsstater som anslöt sig till EU den 1 maj 2004[7] inrättas en övergångsordning för den fria rörligheten för arbetstagare inom den utvidgade unionen. Denna ordning började gälla den 1 maj 2004 och kan som längst gälla i sju år, med tre delperioder (2+3+2 år), under vilka begränsande övergångsbestämmelser kan antas i ländernas nationella lagstiftning enligt olika villkor.

Enligt anslutningsfördraget är det dock förbjudet för de gamla medlemsstaterna att tillämpa begränsningsåtgärder – även tillfälliga sådana – gentemot medborgare från de åtta nya medlemsstaterna som vid tidpunkten för anslutningen hade fått tillträde till deras arbetsmarknader för en sammanhängande period av minst 12 månader. Övergångsbestämmelserna får endast tillämpas på medborgare från de åtta nya medlemsstaterna som inte tillhör ovannämnda kategori.

Enligt en ”status quo‑klausul” i anslutningsfördraget måste medlemsstaterna i EU‑15 iaktta en preferensbestämmelse som innebär att medborgare från de medlemsstater som anslöt sig till EU i maj 2004 ges företräde framför medborgare från länder som inte är medlemmar av EU, när ett arbete erbjuds en tredjelandsmedborgare.

Övergångsordningens bestämmelser får under inga omständigheter leda till att principen om likabehandling åsidosätts för medborgare från de åtta nya medlemsstaterna, särskilt i fråga om deras tillgång till sociala förmåner, när de lagligen fått tillträde till arbetsmarknaderna i respektive medlemsstat inom ramen för gällande övergångsordning.

Rörligheten för arbetstagare från de åtta nya medlemsstaterna: Erfarenheter efter den 1 maj 2004

Den 1 maj 2004 öppnade tre av EU:s medlemsstater (Irland, Förenade kungariket och Sverige) sina arbetsmarknader utan begränsningar för medborgare från de nya medlemsstaterna. Övriga medlemsstater i EU‑15 valde att tillämpa nationella begränsningsåtgärder enligt övergångsordningen. Inom ramen för denna ordning beslutade vissa av de nya medlemsstaterna att införa motsvarande åtgärder.

I Förenade kungariket ledde öppnandet av arbetsmarknaden till ett inflöde av 60 000 arbetssökande från de nya medlemsstaterna under 2004. De båda verksamhetssektorer som i första hand berördes var jordbruket och fisket. Med tanke på det stora antalet vakanser ledde tillflödet av arbetssökande från de nya medlemsstaterna ingalunda till att arbetslösheten ökade inom dessa båda sektorer. De omedelbara effekter som visade sig kan tvärtom sammanfattas i att de berörda företagens lönsamhet och konkurrenskraft ökade, att deras produktivitet ökade och deras finansiella situation förbättrades. Det makroekonomiska resultatet av politiken för att öppna arbetsmarknaden kan sammanfattas i en tydlig ökning av tillväxten i Förenade kungariket. Enligt tillgängliga expertrapporter bidrog inflyttningen av arbetstagare från de åtta nya medlemsstaterna till att öka produktionen, skapa nya arbetstillfällen och till en påtaglig minskning av antalet olagliga arbetstagare.

Kommissionens meddelande KOM(2006)0048 om hur övergångsordningen fungerat (under perioden 1 maj 2004–30 april 2006) visar att antalet arbetstagare från EU‑10 som är bosatta i ett land i EU‑15 är fyra gånger lägre än antalet medborgare från EU‑15 som arbetar i en annan medlemsstat inom EU‑15. Kommissionens meddelande visar också att migrationen från tredjeland är långt mer omfattande än migrationsflödet inom EU, såväl inom EU‑15 som i den utvidgade unionen.

Under första kvartalet 2005 varierade andelen arbetstagare från EU‑10 i förhållande till den arbetsföra befolkningen i värdlandet mellan 0,001 procent i Portugal och 0,1 procent i Frankrike och Nederländerna, 1,4 procent i Österrike och 2 procent i Irland. En stor del av det arbete som utförs av arbetstagare från EU‑10 är dessutom av tillfällig eller säsongsbetonad karaktär. Exempelvis utfärdades 87 procent av arbetstillstånden i Österrike under 2004 för en period på mindre än sex månader. I Tyskland utfärdades 95 procent av arbetstillstånden för en begränsad period.

Problem med införlivandet

I samband med att övergångsordningens rättsliga ram har införlivats i nationell lagstiftning har ett antal svårigheter inte kunnat undvikas. I vissa fall krävs det enligt en medlemsstats lagstiftning arbetstillstånd för de medborgare från de åtta nya medlemsstaterna som vid tidpunkten för anslutningen redan hade fått tillträde till arbetsmarknaden för en sammanhängande period av minst tolv månader. I andra fall omfattas medborgare från de åtta nya medlemsstaterna som lagligen fått tillträde till arbetsmarknaden i en gammal medlemsstat av diskriminerande lagbestämmelser, i form av villkor för deras tillträde till sociala förmåner.

Generellt visar de erfarenheter som redovisats av en del av medlemsstaterna att den fria rörligheten för medborgare från de nya medlemsstaterna hindras av administrativa åtgärder som går mycket längre än vad övergångsordningen avser och tillåter.

ÄRENDETS GÅNG

Titel

Den övergångsordning som begränsar den fria rörligheten för arbetstagare på EU:s arbetsmarknader

Förfarandenummer

2006/2036(INI)

Ansvarigt utskott
  Tillstånd: tillkännagivande
i kammaren

EMPL
16.3.2006

Föredragande
  Utnämning

Csaba Őry
27.10.2005

 

Behandling i utskott

21.2.2006

20.3.2006

 

 

 

Antagande

21.3.2006

Slutomröstning: resultat

+:

–:

0:

37

3

4

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Jan Andersson, Roselyne Bachelot-Narquin, Iles Braghetto, Philip Bushill-Matthews, Milan Cabrnoch, Alejandro Cercas, Ole Christensen, Derek Roland Clark, Proinsias De Rossa, Harald Ettl, Richard Falbr, Ilda Figueiredo, Joel Hasse Ferreira, Roger Helmer, Stephen Hughes, Ona Juknevičienė, Jan Jerzy Kułakowski, Jean Lambert, Raymond Langendries, Bernard Lehideux, Elizabeth Lynne, Thomas Mann, Mario Mantovani, Ana Mato Adrover, Maria Matsouka, Ria Oomen-Ruijten, Csaba Őry, Siiri Oviir, Marie Panayotopoulos-Cassiotou, Jacek Protasiewicz, José Albino Silva Peneda, Kathy Sinnott, Jean Spautz, Anne Van Lancker, Gabriele Zimmer

Slutomröstning: närvarande suppleant(er)

Edit Bauer, Mihael Brejc, Françoise Castex, Magda Kósáné Kovács, Dimitrios Papadimoulis, Leopold Józef Rutowicz, Elisabeth Schroedter, Georgios Toussas, Claude Turmes, Anja Weisgerber, Tadeusz Zwiefka

Ingivande

22.3.2006

 

Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)

 

 

  • [1]  EUT L 236, 23.9.2003, s. 17.
  • [2]  Hänvisning till förteckning i artikel 24 i anslutningsakten – för Republiken Tjeckien, se bilaga V, punkt 14; för Republiken Estland, se bilaga VI, punkt 14; för Republiken Lettland se bilaga VII, punkt 14; för Republiken Litauen, se bilaga IX, punkt 14; för Republiken Ungern, se bilaga X, punkt 14; för Republiken Polen, se bilaga XII, punkt 14; för Republiken Slovenien, se bilaga XIII, punkt 14; för Republiken Slovakien, se bilaga XIV, punkt 14.
  • [3]  Rådets beslut av den 12 juli 2005 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (EUT 205, 6.8.2005, s. 21).
  • [4]  EUT L 16, 23.1.2004, s. 44.
  • [5]  Förteckning som nämns i artikel 24 i anslutningsakten.
  • [6]  EGT L 18, 21.1.1997, s. 1.
  • [7]  EUT L 236, 23.9.2003.