BETÄNKANDE om strategier och metoder för integration av invandrare inom Europeiska unionen

17.5.2006 - (2006/2056(INI))

Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor
Föredragande: Stavros Lambrinidis

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om strategier och metoder för integration av invandrare inom Europeiska unionen

(2006/2056(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av kommissionens meddelande ”En gemensam agenda för integration – En ram för integration av tredjelandsmedborgare inom Europeiska unionen” (KOM(2005)0389),

–   med beaktande av artikel 13 i fördraget,

–   med beaktande av EG‑fördraget, som tilldelar gemenskapen befogenheter och skyldigheter på områdena invandring och asyl, och särskilt dess artikel 63.3 a,

–   med beaktande av ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15–16 oktober 1999, Europeiska rådets möte i Laeken den 14–15 december 2001, Europeiska rådets möte i Sevilla den 21–22 juni 2002 och Europeiska rådets möte i Thessaloniki den 19–20 juni 2003, som betonar vikten av att utveckla samarbetet och informationsutbytet inom ramen för den nyligen inrättade gruppen med nationella kontaktpunkter för integration i syfte att särskilt stärka samordningen med relevanta åtgärder på nationell och EU-nivå,

–   med beaktande av Haagprogrammet, som Europeiska rådet antog den 4 november 2004 och som anger de mål som skall förverkligas på området med frihet, säkerhet och rättvisa under perioden 2005–2010,

–   med beaktande av det informella ministermötet i Groningen den 9 november 2004, där ministrarna med ansvar för integrationspolitik träffades för första gången,

–   med beaktande av de gemensamma grundprinciper för en integrationspolitik som Europeiska unionens råd antog den 19 november 2004,[1]

–   med beaktande av Europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna, och särskilt artiklarna 18, 20, 21 och 22 i den,

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A6‑0190/2006), och av följande skäl:

A. Utmaningen att integrera invandrare har EU mött förut: för ett kvarts sekel sedan var de flesta invandrare sydeuropéer; i dag är södra Europa en blomstrande del av unionen och dess medborgare uppfattas inte längre som invandrare, även om många den gången betraktade dem som främmande och ”omöjliga att integrera”. Anslutningen av sydeuropéernas ursprungsländer till unionen stärkte EU som helhet. På samma sätt är medborgarna i de nya anslutningsländerna nu fullvärdiga EU-medlemmar.

B.  I dagens läge står EU inför en annan slags integrationsrelaterad utmaning, eftersom unionen inte längre kan anta att de flesta av dess invandrare slutligen kommer att integreras då deras ursprungsländer går med i unionen.

C. Antalet utlandsfödda invandrare i EU uppskattas till 40 miljoner, och deras barn och barnbarn är miljontals fler. Denna växande befolkningsgrupp är oerhört mångfaldig, men ställs inför liknande problem. Sysselsättningsgraden bland dessa människor ligger betydligt under genomsnittet, och deras skolresultat är avsevärt sämre än andra gruppers. De diskrimineras i kontakterna med offentliga och privata institutioner. De är politiskt underrepresenterade på alla nivåer av samhällsstyrningen, även i medlemsstaternas politiska partier och i EU:s institutioner.

D. Dessa över 40 miljoner utlandsfödda medborgare skulle kunna betraktas som EU:s 26:e medlemsstat (och den femte största med avseende på befolkningstalet), och EU:s vilja och insatser för att integrera denna befolkningsgrupp bör motsvara EU:s åtaganden för att integrera anslutningsländerna. Likväl har unionen i försöken att övervinna denna integrationsutmaning – försök som om de misslyckas skulle kunna få till följd att EU undergrävs socialt, ekonomiskt och politiskt – avsatt ytterst små resurser. Inte endast bör det anslås långsiktig finansiering för den nya INTA‑fonden, utan det bör även säkras att kommissionens behöriga generaldirektorat öronmärker en del av sin finansiering för EU:s integrationspolitik.

E.   Europeiska unionens åtagande för integration har länge hämmats av den allmänt utbredda uppfattningen att ”integrationen är lokal”. I själva verket är integrationen, sett till dess följder, i praktiken global – särskilt när den misslyckas. Om en enskild medlemsstat inte lyckas genomföra en framgångsrik integrationspolitik kan det få negativa konsekvenser för unionen som helhet, till exempel följande:

–  Undersysselsättningen bland invandrare försvagar hela unionens ekonomi och hindrar uppfyllandet av Lissabonagendan.

–  De hög- och lågutbildade arbetstagare som EU behöver kan tvingas in i gråzonsekonomin eller i armarna på EU:s ekonomiska konkurrenter om de uppfattar unionen som ogästvänlig.

–  Bristen på en effektiv integrationspolitik kan medföra negativa uppfattningar om invandrare och en defensiv invandringspolitik.

–  Rädslor bland medborgarna kan bryta ned respekten för människovärdet, friheten, demokratin, jämlikheten, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna, medräknat rättigheterna för personer som hör till minoriteter.

–  Negativa uppfattningar och fördomar avseende invandrare som inte har integrerats kan lägga hinder i vägen för en framgångsrik utvidgning av unionen.

F.  En framgångsrik integration kommer att stärka EU:s ekonomi i den globala konkurrensen. Unionen är medveten om nödvändigheten att förebygga kompetensflykt och samtidigt locka till sig de arbetstagare och företagare som EU‑ekonomierna behöver, liksom de forskare och studenter som är grundvalen för dess förmåga till innovation. EU:s städer kommer att bli säkrare och samhällena starkare om man tillämpar en fokuserad och konsekvent integrationspolitik som får tillräcklig finansiering. De främlingsfientliga tendenserna kommer att minska och respekten för allas grundläggande rättigheter att öka. Europas ställning i världen kommer att stärkas.

G. Man bör erkänna de lokala, regionala och nationella myndigheternas avgörande roll i fråga om ansvaret, bland annat inom områden som stadsplanering, bostäder och utbildning, eftersom det inverkar direkt på integrationsprocessen. Dessa myndigheter bör förbättra sitt deltagande i den europeiska debatten, och man måste understryka EU:s viktiga funktion när det gäller de initiativ som tas på dessa nivåer via gemenskapens strukturfonder.

H. Det finns inte någon entydig lösning för hur en framgångsrik integration i Europeiska unionen skall uppnås. De lokala, regionala och nationella myndigheterna (och i synnerhet myndigheterna i stadscentra dit majoriteten av invandrare koncentreras) bör ha förmåga och medel att bestämma och genomföra exakta integrationsåtgärder, och medlemsstaterna och unionen som helhet måste ivrigt utarbeta integrationsstrategier och övervaka dessa integrationsåtgärders effektivitet och utfall på ett aktivare och mer effektivt sätt, för att därigenom se till att integrationsstrategier vars utfall främjar de gemensamma intressena i unionen genomförs. Därför bör kommissionen utföra den föreslagna utredningen och kartlägga deltagande- och integrationsnivåerna i medlemsstaterna.

I.   Integration är en ”dubbelriktad process” som såväl förutsätter att invandrarna är beredda att integreras i sitt värdsamhälle och ta ansvar för detta som att det förutsätter att EU‑medborgarna är villiga att acceptera migranter och inlemma dem. Den omfattar samstämmiga åtgärder för att påverka både invandrarnas och de mottagande samhällenas beteende på alla relevanta nivåer och för att mobilisera resurser på båda sidor i syfte att genomföra politik. Denna dubbelriktade process kräver ett ömsesidigt engagemang som består av rättigheter och skyldigheter både för värdsamhället och invandrarna.

J.   De vägledande prioriteringarna för EU:s åtgärder på området bör omfatta följande:

- Att förbättra invandrarnas möjligheter till anställning och minska sysselsättningsskillnaderna gentemot den infödda befolkningen, bland annat genom att de offentliga myndigheterna och arbetsmarknadens parter tillhandahåller lämplig information och lämpliga utbildningsprogram samt erkänner invandrarnas utbildningar och yrkeskvalifikationer samtidigt som de tar särskild hänsyn till migrantkvinnor bland vilka arbetslösheten ofta är hög.

- Att förbättra invandrarnas och deras efterkommandes möjligheter till utbildning och språkinlärning, bland annat genom finansieringsstöd från GD Utbildning och kultur, så att resultatskillnaderna gentemot den infödda befolkningen så småningom försvinner, bland annat genom att erkänna att migrantbarn som studerar på ett annat språk och försöker anpassa sig till nya traditioner kan möta flera svårigheter i samband med inlärningsprocessen än sina skolkamrater. Detta kan sedan göra det svårt för barnen att anpassa sig till samhället och integreras i det. Man bör även erkänna att till och med migranter som redan har höga kvalifikationer fortfarande kan behöva anpassa dem till värdsamhällets krav.

- Att öka invandrarnas politiska och medborgerliga utbildning, deltagande och representation i alla tillämpliga delar av samhällsstyrningen, det civila samhället, beslutsfattandet och utformningen av politiken.

- Att bekämpa rasism, främlingsfientlighet och diskriminering som riktas mot invandrare – särskilt på arbetsplatsen samt i skolorna, bostadssektorn, hälsovården, de offentliga tjänsterna, massmedierna och politiken – och öka den ömsesidiga respekten för och förståelsen av varandras likheter och olikheter. Att underlätta tillgången till information om lika rättigheter och möjligheter anpassad till de språkliga behoven.

EU:s institutioner bör noggrant se till att deras välmenande initiativ inte bara blir en symbolisk politisk strategi som saknar mervärde.

K. Främjande av de grundläggande rättigheterna, lika möjligheter för alla och nolldiskriminering är integrationens nyckelelement. Förslaget om att utse 2007 till Europeiska året för lika möjligheter för alla och förslaget till Europeiska året för interkulturell dialog 2008 är de mest omfattande initiativen för att skapa medvetenhet och bidra till uppfyllandet av dessa mål.

L.  Det finns ett tydligt samband mellan en framgångsrik integrationspolitik för EU och unionens strävan efter att upprätta en politik för laglig invandring och migration. Det första praktiska steget bör vara att förbättra samordningen mellan de myndigheter som ansvarar för att ta emot invandrare och de myndigheter som ansvarar för att integrera dem.

1.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att de befintliga direktiv som rör integration verkligen genomförs, i synnerhet rådets direktiv 2003/86/EG om rätt till familjeåterförening[2], rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning[3], rådets direktiv 2000/43/EG om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung[4] och rådets direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling. Parlamentet konstaterar att många medlemsstater släpar efter när det gäller att genomföra dessa direktiv effektivt, och det är avgörande att kommissionen övervakar genomförandet av de integrationsrelaterade direktiven mer ingående, och effektiviteten i de administrativa förfaranden som tillämpas för att genomföra den berörda lagstiftningen i invandrarnas dagliga liv.

2.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag om att inrätta Europeiska fonden för integration av tredjelandsmedborgare för perioden 2007–2013 och uppmanar till att denna fond bör användas enligt sex konkreta principer, nämligen följande:

a.   En separat årlig kontaktpunkt bör bestämma utbetalningarna för att göra det möjligt för kommissionen att utveckla en kritisk massa av sakkunskap samt mer ingående utvärdera, bedöma och investera i program. Investeringarnas målområden bör omfatta minskade sysselsättningsskillnader mellan nationella medborgare och invandrare, bättre utbildningsresultat för invandrare, stöd för kvinnors möjligheter till utbildning och sysselsättning, språkprogram och introduktionsprogram, hälsovård, bostäder och boende i städer samt incitament för invandrarnas politiska och civila deltagande.

b.  Fonden bör främja sådana initiativ som har de största möjligheterna att få allmänt genomslag i hela unionen.

c.  Kommissionen bör årligen avsätta en rimlig, på förhand fastställd procentandel av fondens resurser för att låta oberoende experter utvärdera effektiviteten i de program som kommissionen finansierar.

d.  Då dessa experter har fastställt lovande program bör omedelbar prioritet ges åt att sprida och anpassa de bästa metoderna från dessa program så de kan tillämpas i andra medlemsstater.

e.  Medlemsstaternas insatser för att samordna sina integrationssatsningar och utbyta bästa praxis bör stödjas.

f.   Integrering av nyanlända bör prioriteras samtidigt som man garanterar att program som riktar sig till invandrares efterkommande i andra och tredje generationen även får finansiering. Program som syftar till att bistå flyktingar som förbereder sig för att anlända till och integreras i EU-samhällena bör även beaktas.

3.  Europaparlamentet välkomnar hänvisningen i ovan nämnda kommissionsmeddelande till de gemensamma grundprinciperna och är fast övertygat om att dessa principer bildar en välmotiverad uppsättning av rekommendationer som EU:s integrationspolitik bör bygga på. Parlamentet beklagar att medlemsstaterna inte har lyckats följa upp de gemensamma grundprinciperna på något meningsfullt sätt efter det att de antogs 2004. Parlamentet uppmanar nästa ordförandeland Finland att åter föra de gemensamma grundprinciperna högst upp på dagordningen, särskilt de som är förknippade med sysselsättning (nr 3), samspel (nr 7) och medverkan (nr 9).

4.  Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag om att verka för ett årligt integrationsforum för att underlätta utbyte av bästa praxis, särskilt inom områden där EU spelar en begränsad roll men där vissa medlemsstater har politiska strategier som kunde vägleda andra medlemsstater. Företrädare för alla myndigheter som handlägger integrationsfrågor på lokal, regional, nationell eller på EU-nivå bör delta i integrationsforumet liksom invandrarna själva.

5.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att klargöra, utvidga och samordna ansvaret för integrationsfrågor i alla generaldirektorat, vilket inbegriper att återuppliva och understödja en arbetsgrupp för integrationsfrågor med deltagare från olika generaldirektorat och att fastställa det exakta integrationsansvaret för olika generaldirektorat. Parlamentet begär vidare att åtgärder vidtas för att se till att den nya integrationsfonden och Europeiska socialfonden kompletterar varandra.

6.  Europaparlamentet välkomnar att kommissionen erkänner behovet av forskning om och kartläggning av medlemsstaternas integrationspolitik och invandrarnas deltagande. Parlamentet anser att dessa upplysningar är en förutsättning för all slags EU-politik som syftar till att förbättra integrationen inom EU. För att en sådan kartläggning skall vara nyttig anser parlamentet att villkoren för unionens integrationsdebatt bör klargöras, eftersom ordet integration i sig ger möjlighet till många olika tolkningar.

7.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inrätta en permanent kontaktgrupp med företrädare för invandrarna, sakkunniga, icke-statliga organisationer, som skall ge råd i alla integrationsfrågor.

8.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fästa särskild tonvikt vid främjandet av invandring och mångfald i EU och att ständigt inlemma integrationsaspekter via sin kommunikationsstrategi och sina initiativ. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att starta informationskampanjer och kampanjer för att skapa medvetenhet om och förbättra förståelsen för migrationen samt invandrarnas ekonomiska och sociala bidrag till ett samhälle.

9.   Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inrätta rigorösa övervakningsmekanismer för utvärderingen av integrationsprogram i medlemsstaterna, även genom användning av oberoende sakkunniga, och att lansera en rigorös och praktisk halvårsrapport om migration och integration. Parlamentet uppmanar med kraft kommissionen att låta denna rapport utmynna i en rapport som offentliggörs vartannat år och som

–  fokuserar på strikta kriterier för att mäta medlemsstaternas prestanda vad gäller integrationsprocessen,

–  inför en skyldighet för den enskilda medlemsstaten att inge exakta och fullständiga uppgifter; om sådana uppgifter saknas bör alternativa metoder för att samla in uppgifter som är förenliga med kriterierna i rapporten tas fram,

–  främjar de nationella kontaktpunkternas roll och deras samarbete med oberoende experter,

–  tar UNDP:s rapport om mänsklig utveckling och European Inclusion Index som modeller,

–  offentliggörs vid EU:s integrationsministrars årliga möte.

10. Europaparlamentet uppmuntrar kommissionen att i förekommande fall samråda med migrantgemenskaper för att fastställa och genomföra EU:s bistånds- och utvecklingspolitik i deras hemländer.

11. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att mångdubbla de forsknings‑ och analysinitiativ som syftar till förståelse av vad som fungerar i integrationsfrågor och att i samarbete med medlemsstaterna och de lokala myndigheterna ambitiöst öka de faktiska insatserna för att sprida bästa metoder, inte bara genom den föreslagna webbplatsen, utan på så många andra rimliga sätt som möjligt.

12. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utnyttja den omfattande potentialen hos kommissionens delegationer och konsulära myndigheter i hela världen för att bidra till att integrera eventuella invandrare genom att göra dem förtrogna med EU:s och medlemsstaternas kultur, historia, språk samt civila rättigheter och skyldigheter.

13. Europaparlamentet betonar vikten av att personalsammansättningen i EU:s institutioner och medlemsstaternas offentliga förvaltningar återspeglar sammansättningen av befolkningen i unionen och medlemsstaterna.

14. Europaparlamentet uppmanar rådet att använda övergångsklausulen i artikel 67.2 andra strecksatsen i fördraget för att ge parlamentet medbeslutandebefogenheter i frågor som rör integration och laglig migration och medge beslut med kvalificerad majoritet i rådet. Parlamentet betraktar det som viktigt att parlamentsledamöterna har medbeslutanderätt i integrationspolitiken med tanke på att de utgör EU:s politiska röst, och därför bör de företräda både invandrarnas och medborgarnas åsikter och dela ansvaret för integrationspolitiken i samband med EU:s lagstiftningsprocess.

15. Europaparlamentet uppmanar rådet att permanenta det årliga mötet mellan integrationsministrarna, som det nederländska EU‑ordförandeskapet först anordnade i Groningen i november 2004.

16. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att under de avslutande överläggningarna om EU:s byrå för grundläggande rättigheter allvarligt överväga att låta byrån ansvara för främjandet av förtroende och goda relationer mellan grannar samt utveckla denna roll konkret genom de efterföljande årliga programmen som planeras för byrån.

17. Europaparlamentet uppmanar rådet att på nytt överväga kommissionens förslag om att tillämpa den öppna samordningsmetoden på integrationspolitiken. Parlamentet begär i detta hänseende att Europaparlamentet görs delaktigt i hela förfarandet.

18. Europaparlamentet uppmanar rådet att fastlägga ett omfattande och förutseende ramdirektiv om laglig migration med vederbörlig hänsyn till behovet av integration.

19. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ge en enda regeringsmedlem det övergripande ansvaret för att övervaka integrationspolitiken för invandrare, för att garantera en enhetlig politik i alla organ på alla nivåer av samhällsstyrningen, och att överväga att utse en hög kommissarie för integration eller en integrationsombudsman i varje medlemsstat med uppgift att samordna politikens genomförande, sprida information till invandrare och granska invandrares klagomål samt vidta åtgärder för att rätta till problem.

20. Europaparlamentet uppmanar alla medlemsstater att sörja för en granskning av alla statliga organ på alla nivåer som har (eller bör ha) ansvar för integrationen av invandrare.

21. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka möjligheten att inkludera integrationen av tredjelandsmedborgare i de framtida fleråriga programmen vid Byrån för grundläggande rättigheter.

22. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppmuntra invandrarnas politiska deltagande och motverka deras politiska och sociala isolering. I detta avseende uppmanar parlamentet kommissionen att utföra en rättslig översyn över de befintliga bestämmelserna om EU:s civila medborgarskap i de olika medlemsstaterna och om medlemsstaternas nuvarande praxis när det gäller att ge varaktigt bosatta invandrare rätt att rösta i lokal‑ och kommunalval.

23. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att fastställa öppna, mänskliga, snabba och förnuftiga förfaranden för beviljande av ställning som varaktigt bosatt, för familjeåterförening och för naturalisering av varaktigt bosatta invandrare och deras barn, särskilt med beaktande av det faktum att många av barnen är födda på en medlemsstats territorium.

24. Europaparlamentet fäster medlemsstaternas uppmärksamhet vid den rättsliga beroendestatusen för invandrarkvinnor som följer sina makar vid en familjeåterförening och uppmanar medlemsstaterna att se över sin lagstiftning för att se till att makar och barn så snart som möjligt får individuell status och arbetstillstånd, oavsett den primära rättshavarens status, i syfte att garantera och skydda deras rättigheter fullt ut samt underlätta deras integration i samhället.

25. Europaparlamentet uppmanar de politiska partierna, fackföreningarna och det civila samhället som helhet på nationell nivå att välkomna invandrare som fullvärdiga medlemmar på alla nivåer av sina respektive strukturer.

26. Europaparlamentet stödjer de integrationsprogram som vissa medlemsstater tillämpar och som förutsätter ett ömsesidigt åtagande från mottagarländerna och invandrarna. Parlamentet hoppas att invandrarna på detta sätt kan göras medvetna om Europeiska unionens grundläggande värden och att de samtidigt får möjlighet att skaffa sig grundläggande kunskap om hur mottagarsamhället fungerar. Parlamentet understryker betydelsen av att man uppmuntrar invandrare att lära sig mottagarlandets språk och anordnar samhälleliga utbildningskurser.

27. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stärka lagarna mot diskriminering och rasism och att se till att de befintliga lagarna följs samt att överväga lämplig lagstiftning för positiv särbehandling av invandrare på alla lämpliga områden med vägledning av medlemsstater där positiva åtgärder har lyckats väl.

28. I synnerhet för att förhindra eventuell diskriminering av invandrarkvinnor uppmanar Europaparlamentet medlemsstaterna att ge dessa kvinnor lättillgänglig information om värdlandets jämställdhetslagstiftning samt de rättigheter och det skydd som följer av denna lagstiftning, inkluderande befintliga rättsliga eller administrativa påföljder.

29. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna samt de regionala och lokala myndigheterna att stimulera samverkan mellan invandrare och deras värdsamhälle bland annat genom att främja gemensamma forum, en interkulturell dialog, seminarier, utställningar samt kultur- och idrottsverksamhet. Dessutom efterlyser parlamentet inrättande av nya strukturer eller stöd för befintliga strukturer som gör det möjligt att integrera invandrare i värdsamhället, i syfte att förhindra social utslagning av nyanlända och redan bosatta invandrare som har svårigheter att integreras. Parlamentet framhåller att man även bör stödja migrantorganisationer på medlemsstaternas territorier och förstärka banden med migranternas hemländer.

30. Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att stadga om integrationsrelaterade åtgärder för flyktingar under mottagningen, t.ex. språkkurser eller frivillig verksamhet, med tanke på att integrationsprocessen för flyktingar börjar vid mottagningen.

31. Europaparlamentet betonar vikten av att utarbeta en omfattande ram för europeiskt samhällsmedborgarskap genom samarbetet mellan parlamentet, rådet och kommissionen.

32. Europaparlamentet betonar vikten av att genomföra årliga utfrågningar om integration, i vilka Europaparlamentet och de nationella parlamenten samt det civila samhället deltar, i synnerhet icke-statliga organisationer och sammanslutningar som arbetar med migranter, i syfte att utvärdera effektiviteten i unionens integrationssatsningar och bedöma utvecklingen i fråga om integration av invandrare i medlemsstaterna.

33. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till kommissionen, rådet och till medlemsstaterna.

• [1]  Handling nr 14615/04 av den 19 november 2004.
• [2]  Rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening, EUT L 251, 3.10.2003, s. 12.
• [3]  Rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning, EUT L 16, 23.1.2004, s. 44.
• [4]  Rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung, EGT L 180, 19.7.2000, s. 22.

MOTIVERING

I.  Inledning

Bör EU välkomna fler invandrare – och i så fall hur många? Dessa frågor står med rätta i brännpunkten för en långvarig offentlig debatt i många medlemsstater. Den senaste forskningen visar att fortlöpande invandring, klokt hanterad, skapar betydande ekonomiska och sociala fördelar. Likväl är invandring för många alltmer även en källa till ängslan och otrygghet.

Däremot är svaret på frågan om huruvida vi bör integrera invandrare som redan lever och arbetar bland oss – som inte vållar skada och ökar vår livskvalitet – självklart. De måste bli fullvärdiga medlemmar av det europeiska samhället och slutligen få medborgarskap. Allt annat än detta skulle innebära att unionen godtog ett samhälle med två hastigheter, vilket skulle strida mot våra grundläggande värderingar.

Detta betänkande bygger på övertygelsen att integrationsfrågan är lika viktig som en framgångsrik utvidgning av EU eller den globala rörelsen för kvinnors rättigheter. Inför en sådan utmaning har unionens åtagande i hög grad varit försumligt. I stället för att verkligen införliva invandrarna i skolor, på arbetsplatser och i politiska system går de europeiska samhällena i många hänseenden mot ett tillstånd av ”desintegration”.

I försöken att övervinna denna integrationsutmaning – försök som om de misslyckas skulle kunna få till följd att EU undergrävs socialt, ekonomiskt och politiskt – har unionen likväl avsatt ytterst små resurser.

Även om Europeiska rådet bestämt uttalade sitt åtagande för integration av invandrare i Tammerfors 1999 och bekräftade sin övertygelse i Thessaloniki 2003, har verkligheten inte motsvarat förväntningarna.

Om misslyckad integration är upphovet till oräkneliga problem, kommer framgång att stärka EU på avgörande sätt: Våra gemensamma landvinningar i integrationsfrågor kommer att stärka unionens ekonomi i den globala konkurrensen. De arbetstagare och företagare som våra ekonomier behöver kommer att lockas till EU, liksom de forskare och studenter som är grundvalen för vår förmåga till innovation. Våra städer kommer att bli säkrare och våra samhällen starkare. Fördelarna med integration är fler än enbart BNP‑tillväxt, starkare pensionssystem och minskade oroligheter. EU:s invandrare kan fungera som en bro för unionen till en värld som globaliseras – de kan förbättra våra handelsmöjligheter, göra de sociala nätverken tätare och bekräfta unionens ställning som global ledare med förmåga att överbrygga kulturella och religiösa klyftor.

Vi har tidigare visat oss vuxna utmaningen att integrera invandrare. I själva verket kan man nog hävda att Europeiska unionen är det mest framgångsrika exemplet på integration av invandrare i historien. För ett kvartssekel sedan var de flesta invandrare som levde i dåvarande Europeiska gemenskapen sydeuropéer. I dag är Sydeuropa en välmående del av unionen, och sydeuropéerna uppfattas inte längre som invandrare – trots att många på den tiden betraktade dem som främmande och ”omöjliga att integrera”. Deras anslutning till unionen stärkte EU som helhet. På samma sätt är nu östeuropéerna fullvärdiga EU‑medlemmar.

Men de senaste 50 årens invandrare har haft en fördel framför dagens invandrare: De har mestadels kommit från länder med omedelbara utsikter till medlemskap i unionen.

Kanske är det därför nyttigt att tänka på dessa över 40 miljoner utlandsfödda medborgare som EU:s 26:e medlemsstat (och den femte största). Vi skulle då kunna fråga oss hur våra insatser för att integrera denna befolkningsgrupp står sig vid en jämförelse med våra åtaganden för att integrera anslutningsländerna. En framgångsrik integration förutsätter att betydande mänskliga och ekonomiska resurser sätts av. Vi måste även genomsöka unionen och övriga världen efter metoder som dramatiskt kan förbättra våra resultat när det gäller integration av invandrare. Och vi måste mångfaldiga sätten att sprida sådana idéer effektivt.

Slutligen är den kanske viktigaste frågan i samband med integration av invandrare den som diskuteras minst: I vilket slags samhälle vill vi att människorna skall integreras? Huvudskälet till att integrera EU:s invandrare är att vi, om vi inte gör det, sviker de ideal och principer som ligger till grund för unionen. Alltför ofta avslöjar våra reaktioner på invandrare att vi är trångsynta, inåtvända, fördomsfulla och bakåtsträvande. I förlängningen antar även våra samhällen dessa drag.

Integration är omöjligt utan dem som integrerar och dem som integreras. Detta betyder att integration av invandrare förutsätter att vi är villiga att godta och integrera invandrare. Med vår politik måste vi därför hantera inflyttningsprocessen genom att påverka både invandrarnas och de mottagande samhällenas beteende och genom att mobilisera resurser på alla sidor i syfte att genomföra politik effektivt.

II.   Anledningen till att EU bör ägna sig åt integrationsfrågor

Varför bör EU ägna sig åt integration av invandrare? Därför att det kan få negativa konsekvenser för unionen som helhet om en enda medlemsstat inte genomför en framgångsrik integrationspolitik.

· Undersysselsättningen bland invandrare försvagar inte bara enskilda ekonomier, utan hela unionens ekonomi.

· Om de hög‑ och lågutbildade arbetstagare som våra ekonomier behöver uppfattar Europa som ogästvänligt, kan de lockas till den svarta ekonomin eller i armarna på Europas ekonomiska konkurrenter.

· Avsaknaden av effektiv integrationspolitik kan leda till negativa uppfattningar om och stereotyper av invandrare och följaktligen till en defensiv invandringspolitik.

· Rädsla bland medborgarna kan bryta ned respekten för den mänskliga värdigheten, friheten, demokratin, jämlikheten, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna, däribland rättigheterna för personer som tillhör minoriteter.

· I sina mer extrema former skulle främlingskapet kunna leda till en radikalisering som kan hota den kollektiva trygghetskänslan i EU.

· Negativa stereotyper av dåligt integrerade invandrare kan undergräva en framgångsrik utvidgning av unionen.

Inför det ovanstående har unionen likväl länge paralyserats av den allmänt utbredda uppfattningen att ”integrationen är lokal”. Integrationsinitiativ tas förvisso lokalt. Skolorna, föreningarna, företagen, andaktsplatserna och andra institutioner i ett grannskap gör grovarbetet för att sammanföra nyanlända invandrare och den infödda befolkningen på sätt som bygger samhällen och ökar livskvaliteten. Men integrationen är, sett till dess följder, global – särskilt när den misslyckas.

Samtidigt som de lokala, regionala och nationella myndigheterna bör bestämma de exakta integrationsåtgärder som skall genomföras, måste således medlemsstaterna följa effektiva integrationsstrategier vars utfall främjar de gemensamma intressena i unionen. Det är i övervakningen av dessa utfall som EU:s institutioner kan och måste bli betydligt mer aktiva och – framför allt – effektiva.

III.  Tidigare och framtida åtgärder – Föredragandens rekommendationer

Tidigare EU‑ordförandeskap och Europeiska kommissionen har utfört mycket berömvärt arbete för att främja integrationspolitiken. De kollektiva insatserna i EU har dock varit påfallande otillräckliga på genomförandenivån – även på det mycket begränsade område där kommissionen har befogenhet att agera. Två exempel understryker detta: Det europeiska observationscentrumet för migration, som förebådades med fanfarer 2003, har aldrig inrättats. Och den första utgåvan av den årliga rapporten om migration och integration – som Europeiska rådet gav kommissionen i uppgift att utarbeta varje år – kom ut i tid i juni 2004[1], men i april 2006 har den andra utgåvan ännu inte dykt upp.

Under och efter 2006 kommer Europeiska kommissionen och andra EU‑institutioner att ha särskilt många tillfällen att påverka integrationen av invandrare. Dessa tillfällen måste tas till vara och utnyttjas maximalt.

Innan unionen inleder nya satsningar som tar dess uppmärksamhet och resurser i anspråk är det dock avgörande att se till att befintliga direktiv som berör integrationen av invandrare verkligen genomförs. Det åligger kommissionen att betydligt mer rigoröst övervaka både införlivandet av integrationsdirektiv och effektiviteten i administrativa förfaranden genom vilka den relevanta lagstiftningen genomförs i invandrarnas dagliga liv.

Det kanske viktigaste av de nya initiativen är den nyligen föreslagna Europeiska fonden för integration av tredjelandsmedborgare. I detta betänkande uppmanas kommissionen att följa sex principer för fördelningen av medel ur EU:s nya integrationsfond.

a)   En enda årlig brännpunkt bör bestämma utbetalningarna. De årliga målområdena för satsningar bör omfatta att minska sysselsättningsskillnaderna mellan den infödda befolkningen och invandrarna, att förbättra invandrarnas utbildningsresultat, att främja kvinnornas utbildningsmöjligheter och anställbarhet, språk‑ och introduktionsprogram och att öka invandrarnas politiska deltagande.

b)   Fonden bör gynna initiativ som har bäst utsikter att få allmänt genomslag i hela unionen.

c)   Kommissionen bör varje år avsätta en rimlig och fastställd andel av fondens resurser till att låta oberoende sakkunniga utvärdera effektiviteten i de program som den finansierar.

d)   När dessa sakkunniga har fastställt lovande program bör omedelbar prioritet ges åt att sprida och anpassa dessa program för användning i andra medlemsstater, av de kommunala och lokala myndigheterna i dessa.

e)   Medlemsstaternas initiativ för att samordna sina integrationsinsatser och utbyta bästa metoder bör stödjas.

f)    Program som inriktas på nyanlända invandrare bör vara de huvudsakliga målen för finansieringen. Dock bör även program som inriktas på andra och tredje generationens invandrare få finansiering.

Central är även kommissionens avsikt enligt den nyligen offentliggjorda ”strategiska planen för laglig migration” att utarbeta ett allmänt ramdirektiv om laglig migration och direktiv för att förbättra unionens förmåga att locka till sig högutbildade invandrare, säsongsarbetare och praktikanter. Denna plan är ett stort steg i riktning mot att erkänna att invandring och integration går hand i hand – och att det ena inte kan lyckas utan det andra. Planen måste fyllas ut och förtydligas åtskilligt, och det krävs ett erkännande av att olika invandrargruppers integrationsbehov skiljer sig avsevärt åt.

Samtidigt har kommissionen även angett att den avser att som en prototyp skapa en webbplats för spridning av bästa metoder för integration. Även om en sådan webbplats är viktig, krävs det betydligt större insatser från kommissionens sida för att fastställa, analysera och främja bästa metoder – och detta brådskar på alla avgörande områden (såsom språkutbildning, bostäder, utbildning, medier, interkulturell dialog osv.).

Det är även viktigt att reformera kommissionens och nationella myndigheters sätt att hantera integrationen av invandrare. I betänkandet uppmanas således kommissionen att klargöra, utvidga och samordna ansvaret för integrationsfrågor i alla generaldirektorat, vilket inbegriper att återuppliva arbetsgruppen för integrationsfrågor med deltagare från olika generaldirektorat och att fastställa det exakta integrationsansvaret för olika generaldirektorat. Vidare begärs att åtgärder vidtas för att se till att den nya integrationsfonden och Europeiska socialfonden kompletterar varandra.

I fråga om medlemsstaterna uppmanas dessa i betänkandet att ge en enda regeringsmedlem det övergripande ansvaret för integrationspolitiken för invandrare, för att garantera en enhetlig politik som omfattar alla nivåer av samhällsstyrningen och alla berörda parter. De uppmanas även att överväga att utse en högkommissarie för integration eller en integrationsombudsman med uppgift att övervaka politikens genomförande, sprida information och behandla invandrares klagomål.

Det går inte att utarbeta en allvarligt menad integrationspolitik om inte invandrarna själva deltar aktivt. I betänkandet uppmanas därför kommissionen att inrätta en permanent kontaktgrupp med religiösa ledare, sakkunniga och framför allt invandrare som skall ge kommissionen råd i alla integrationsfrågor.

Sist men inte minst är det uppenbart att huvudnyckeln till integration är en tydlig väg till medborgarskap. Även om rätten till medborgarskap hör till medlemsstaternas suveräna behörighetsområde, måste kommissionens koncept med ”samhällsmedborgarskap” – ett kraftfullt rättighets‑ och skyldighetspaket som skulle kunna fungera som ett första steg på vägen mot medborgarskap – utvecklas. I betänkandet uppmanas medlemsstaterna att uppmuntra invandrarnas politiska deltagande och motverka deras politiska och sociala isolering bland annat genom att undersöka sätt att ge varaktigt bosatta invandrare rätt att rösta i lokal‑ och kommunalval, genom att fastställa öppna, mänskliga, snabba och förnuftiga förfaranden för beviljande av ställning som varaktigt bosatt och för naturalisering av varaktigt bosatta invandrare och deras barn och genom att uppmana de politiska partierna, fackföreningarna och det civila samhället som helhet på nationell nivå att välkomna invandrare som fullvärdiga medlemmar på alla nivåer av sina respektive strukturer.

• [1]  KOM(2004)0508.

YTTRANDE från utskottet för sysselsättning och sociala frågor (23.3.2006)

till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor

över strategier och metoder för integration av invandrare inom Europeiska unionen
(2006/2056(INI))

Föredragande: Dimitrios Papadimoulis

KORTFATTAD MOTIVERING

Kommissionens meddelande (KOM(2005)0389) är avsett att utgöra en vägledning för EU:s och medlemsstaternas integrationspolitik. Yttrandet kommer i första hand att ta upp integrationen av tredjelandsmedborgare på arbetsmarknaden, och därvid betona den dubbelriktade integrationsprocessen och de därtill hörande sociala aspekterna. Yttrandet följer meddelandets struktur, och delar därmed in riktlinjerna i två olika nivåer: riktlinjer på nationell nivå respektive EU-nivå.

På nationell nivå vill föredraganden i första hand se till att samtliga invandrare, oavsett deras rättsliga status, tilldelas ekonomiska och sociala rättigheter och att invandrarkvinnornas möjligheter att få anställning förbättras. Han vill dessutom förbättra värdsamhällets förmåga att anpassa sig efter den ökade mångfalden i samhället och på arbetsmarknaden.

Integration är en dubbelriktad process där både invandrarna och värdsamhället har vissa rättigheter och skyldigheter. Det innebär att man gradvis måste se till att invandrarna får samma rättigheter och skyldigheter, samt samma tillgång till varor, tjänster och möjlighet till medborgardeltagande som den övriga befolkningen, enligt principen om lika möjligheter och lika behandling. Sysselsättning är av avgörande betydelse för invandrarnas integration. Lissabonstrategins och den europeiska sysselsättningsstrategins mål när det gäller att skapa fler och bättre arbetstillfällen måste därför även omfatta invandrarna. Arbetsmarknadens parter och myndigheterna måste samarbeta för att förebygga att invandrare diskrimineras i fråga om löner och arbetsvillkor.

På EU-nivå spelar unionen en avgörande roll när det gäller att övervaka och bistå medlemsstaterna i hanteringen av invandrarnas integration. Den totala befolkningsmängden i EU:s 25 medlemsstater förväntas att sjunka från 303 miljoner till 297 miljoner fram till 2020 och därefter till 280 miljoner fram till 2030, och andelen gamla, beroende människor förväntas att fördubblas. Eftersom den ekonomiska tillväxten är resultatet av ökad sysselsättning och produktivitet kan den totalt sett minskade sysselsättningen få negativa effekter på den ekonomiska tillväxten. Därför är integration och ett fullt utnyttjande av importerade färdigheter av största intresse för EU.

Utbyte av goda metoder och bättre samordning på högre nivå är viktigt eftersom olika invandrargrupper, såväl nyanlända invandrare som långtidsboende samt andra- och tredjegenerationsinvandrare, kräver olika integrationsstrategier, vilket beslutsfattarna måste ta hänsyn till. Det är också mycket viktigt att se till att EU:s invandringspolitik ger invandrarna en säker rättslig status och en garanterad uppsättning rättigheter som kan bidra till integrationen av dem som beviljas rätt till inresa och vistelse, för att främja deras integration på samtliga samhällsområden, inte bara på arbetsmarknaden.

Föredraganden välkomnar kommissionens förslag om Europeiska socialfonden (2007–2013). Detta förslag syftar till att stödja särskilda åtgärder för att stärka invandrarnas integration i samhället och öka deras deltagande på arbetsmarknaden, bland annat genom yrkesvägledning, språkutbildning, erkännande av kvalifikationer som förvärvats utomlands, samt främjande av mångfald på arbetsplatserna och bekämpning av diskriminering.

Föredraganden välkomnar också det föreslagna ekonomiska instrument som skall komplettera Europeiska socialfonden i fråga om hanteringen av migrationsflöden, och som skall bidra till de nationella ansträngningarna för att utveckla och genomföra integrationsstrategier för att göra det möjligt för invandrare med varierande kulturell, religiös, språklig och etnisk bakgrund att slå sig ner och aktivt delta i samtliga samhällsaspekter i Europa, i enlighet med de gemensamma grundprinciperna.

FÖRSLAG

Utskottet för sysselsättning och sociala frågor uppmanar utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

1.  Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna

     a.  att förhindra social dumpning genom att anta tydliga regler om migrerande arbetstagares status som lagligen bosatta, organisera informationskampanjer om nationell arbetsrätt och invandrarnas sociala rättigheter och skyldigheter samt främja en reglering av ovannämnda status för samtliga migrerande arbetstagare,

     b.  att inrätta informationskontor för tredjelandsmedborgare som informerar om sociala tjänster som dessa är berättigade till i värdlandet, exempelvis livslångt lärande, bostäder, hälsovård, barnomsorg, utbildning och introduktionsprogram,

     c.  att vidta åtgärder för att eliminera diskriminering på arbetsplatserna, till exempel åtgärder för att hantera mångfaldsfrågor, rättvisa anställningsförfaranden i enlighet med medlemsstatens interna lagstiftning, varaktiga arbetstillfällen och befordran på grundval av meriter och utan hänsyn till ras eller etniskt ursprung, religion, kön, funktionshinder, sexuell läggning, könsuttryck, könsidentitet eller ålder, engagera arbetsmarknadens parter i utarbetandet och genomförandet av sådana åtgärder, i synnerhet uppmärksamma sysselsättning för och integration av invandrarkvinnor som ofta har en högre arbetslöshetsgrad, samt vidta åtgärder för att integrera invandrarbarn och invandrade familjemedlemmar i utbildnings- och välfärdsprogrammen.

     d.  att förbättra värdsamhällets förmåga att anpassa sig till den ökade mångfalden på arbetsplatserna, genom att vidta informationsåtgärder som särskilt riktar sig till värdlandets befolkning och som skall motverka rasism, främlingsfientlighet och social utestängning, för att på så sätt betona att integration är en dubbelriktad process som syftar till att stärka den sociala sammanhållningen, samt att förbättra samarbetet med arbetsmarknadens parter och de institutioner som ansvarar för genomförandet av dessa åtgärder på regional och lokal nivå, särskilt lokala föreningar,

     e.  att öka de konsulära resurserna i tredjeländer för att tillhandahålla information om villkoren för att arbeta, studera eller bedriva forskning i EU, att införa arbets- och uppehållstillstånd under villkor som regleras av den interna lagstiftningen inom ramen för den nationella behörigheten, samt säkerställa att dessa tillstånd innehas av invandrarna själva och inte av deras arbetsgivare i syfte att minska risken för utnyttjande,

     f.   att främja integrationen på arbetsmarknaden av nyanlända exempelvis genom att anordna varvade kurser,

     g.  att inom det sjunde ramprogrammet för forskning se över möjligheten att genomföra studier rörande invandrares återvändande och möjlighet att låta den kompetens de förvärvat i EU komma sitt ursprungsland till godo,

     h.  att informera invandrare om möjligheterna till att bli fackligt företrädda och uppmana fackföreningarna att acceptera invandrare som medlemmar,

     i.   att garantera tillgång till utbildning och yrkesutbildning samt underårigas rätt till utbildning inkluderat finansiering och stipendier,

     j.   att ratificera FN-konventionen (från 1990) om skydd för alla migrerande arbetare och deras familjemedlemmar, utveckla en klar strategi när det gäller rätten till arbete för partners till migrerande arbetare, samt anta bestämmelser för att förhindra tvångsförflyttningar särskilt i samband med förebyggande och övervakning av människohandel samt åtgärder för att minska denna,

     k.  att fullt ut samarbeta med FN:s särskilda rapportör för migranters mänskliga rättigheter så att denne kan fullgöra sina uppgifter och åtagande, tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter och snabbt reagera på dennes uppmaningar,

     l.   att i lärosätens läroplaner införa undervisning om invandrarnas och deras (nya) hemlands gemensamma historia och orsaken till invandringen,

     m. att utarbeta integrationsprogram som är anpassade till de nyanländas och/eller de tidigare anländas behov,

     n.  att främja ett effektivt erkännande av formella och informella kvalifikationer som erhållits i tredjelandsmedborgares ursprungsländer eller i EU,

     o.  att skapa instrument för att motverka låga skolprestationer och förhindra att barn till arbetstagare från tredje land hoppar av sin utbildning, särskilt genom att tillhandahålla extra språkundervisning samt genom att hålla i åtanke att invandrarbarn som undervisas på ett främmande språk och försöker anpassa sig till en ny kultur kan ha större inlärningsproblem än sina klasskamrater, vilket i framtiden kan leda till anpassningssvårigheter och integrationsproblem i samhället,

     p.  att bekämpa utnyttjandet av underåriga och underlätta att utnyttjade underåriga återanpassas i samhället samt utveckla effektiva metoder och instrument för att hjälpa underåriga att bearbeta trauman och bekämpa sociala och kulturella handikapp genom en dialog med sociala inrättningar,

     q.  att stimulera samarbetet mellan invandrare och värdsamhället genom gemensamma fora, interkulturell och religiös dialog, seminarier, utställningar, kulturella evenemang och idrottsevenemang i multikulturell miljö samt skapa strukturer för att tredjelandsmedborgare skall integreras i värdsamhället för att undvika social utslagning av de nyanlända och av dem som är fast bosatta men har integrationsproblem,

2.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen

     a.  att se till att medel beviljas från strukturfonderna, Progress och andra gemenskapsinitiativ såsom Equal och Urban, samt från den föreslagna Europeiska fonden för integration av tredjelandsmedborgare som en del av ramprogrammet för solidaritet och hantering av migrationsströmmar, samt se till att goda metoder och relevanta kunskaper som förvärvats genom dessa program sprids och beaktas i den relevanta utvecklingspolitiken,

     b.  att främja utbyte av information och goda metoder i fråga om rekrytering och tillträdesbestämmelser, delta i en fortlöpande dialog med samtliga berörda parter, bland annat det civila samhället, samt stödja upprättandet av nätverk för invandrarorganisationer för att underlätta utbytet av goda metoder,

     c.  att bevilja finansiellt stöd till forskningsverksamhet inriktad på att analysera effekterna av den reglering av invandrares status som hittills skett i medlemsstaterna och att utnyttja de olika medlemsstaternas erfarenheter för att utarbeta en långsiktig invandringspolitik på EU-nivå,

     d.  att skapa plattformar som möjliggör samarbete och diskussioner mellan lokala, regionala och nationella myndigheter, arbetsmarknadens parter och invandrarorganisationer, eftersom ett sådant erfarenhetsutbyte mellan de olika aktörerna är nödvändigt för att bättre tillgodose de olika målgruppernas behov,

     e.  att utarbeta statistiska prognoser för att kunna förutse EU:s framtida behov av arbetskraft och uppmana rådet att ange de invandrings- och sysselsättningsrelaterade frågor som bör omfattas av gemenskapsbestämmelser, för att främja utvecklandet av en gemensam invandringspolitik,

     f.   att utarbeta ett system för utvärdering och godkännande av kvalifikationer som förvärvats i tredje land för att underlätta en korrekt rekrytering,

     g.  att inleda utvärderingar av tredjelandsmedborgares integrationsnivå, förbättra och öka möjligheterna till att anpassa medlemsstaternas nationella strategier till nya sociala, kulturella och ekonomiska villkor, mot bakgrund av resultaten av utvärderingarna,

     h.  att kontrollera genomförandet av direktiv 2003/109/EG, direktiv 2000/43/EG, direktiv 2000/78/EG och förordning (EG) nr 859/2003, samt se till att EU‑lagstiftningen uppfyller ILO:s normer,

     i.   att stödja medlemsstaternas initiativ till att anordna kampanjer för att öka allmänhetens medvetenhet och kunskaper om bekämpning av människohandel liksom rasism och främlingsfientlighet på arbetsplatsen och informera om invandringens effekter på sysselsättning och produktivitet, samt inkludera invandrare i program för främjande av det europeiska medborgarskapet.

     j.   att inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling (2007‑2013) locka forskare från tredje land genom att skapa förutsättningar som gör det möjligt för dem att utveckla sin forskning och sin verksamhet i och till förmån för EU,

     k.  att anordna en kampanj för att integrera tredjelandsmedborgare genom att utnyttja erfarenheterna från Europeiska året för arbetstagares rörlighet och anpassa grundtanken i detta projekt till invandrarnas särskilda situation.

ÄRENDETS GÅNG

Titel	Strategier och metoder för integration av invandrare inom Europeiska unionen
Referensnummer	2006/2056(INI)
Ansvarigt utskott	LIBE
Yttrande   Tillkännagivande i kammaren	EMPL 16.3.2006
Föredragande av yttrande Utnämning	Dimitrios Papadimoulis 14.9.2005
Behandling i utskott	21.2.2006	20.3.2006
Antagande	21.3.2006
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:		22 20 1
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Jan Andersson, Roselyne Bachelot-Narquin, Iles Braghetto, Philip Bushill-Matthews, Milan Cabrnoch, Alejandro Cercas, Ole Christensen, Derek Roland Clark, Proinsias De Rossa, Richard Falbr, Ilda Figueiredo, Joel Hasse Ferreira, Roger Helmer, Stephen Hughes, Ona Juknevičienė, Jan Jerzy Kułakowski, Jean Lambert, Raymond Langendries, Bernard Lehideux, Elizabeth Lynne, Thomas Mann, Mario Mantovani, Ana Mato Adrover, Maria Matsouka, Ria Oomen-Ruijten, Csaba Őry, Siiri Oviir, Marie Panayotopoulos-Cassiotou, Jacek Protasiewicz, Kathy Sinnott, Jean Spautz, Anne Van Lancker, Gabriele Zimmer
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Edit Bauer, Mihael Brejc, Françoise Castex, Dimitrios Papadimoulis, Leopold Józef Rutowicz, Agnes Schierhuber, Elisabeth Schroedter, Georgios Toussas, Anja Weisgerber, Tadeusz Zwiefka
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)	...

ÄRENDETS GÅNG

Titel	Strategier och metoder för integration av invandrare inom Europeiska unionen
Förfarandenummer	2006/2056(INI)
Ansvarigt utskott   Tillstånd: tillkännagivande i kammaren	LIBE 16.3.2006
Rådgivande utskott   Tillkännagivande i kammaren	FEMM 16.3.2006		CULT 16.3.2006			EMPL 16.3.2006		DEVE 16.3.2006		AFET 16.3.2006
Inget yttrande avges   Beslut	FEMM 21.3.2006		CULT 21.3.2006			DEVE 25.1.2006		AFET 21.3.2006
Förstärkt samarbete   Tillkännagivande i kammaren
Föredragande   Utnämning	Stavros Lambrinidis 4.10.2005
Tidigare föredragande
Behandling i utskott	20.3.2006			19.4.2006	15.5.2006
Antagande	15.5.2006
Slutomröstning: resultat	+ – 0	33 5 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Alexander Nuno Alvaro, Roberta Angelilli, Edit Bauer, Johannes Blokland, Mihael Brejc, Kathalijne Maria Buitenweg, Maria Carlshamre, Giusto Catania, Carlos Coelho, Fausto Correia, Kinga Gál, Patrick Gaubert, Elly de Groen-Kouwenhoven, Ewa Klamt, Magda Kósáné Kovács, Barbara Kudrycka, Stavros Lambrinidis, Romano Maria La Russa, Sarah Ludford, Antonio Masip Hidalgo, Claude Moraes, Lapo Pistelli, Martine Roure, Inger Segelström, Antonio Tajani, Ioannis Varvitsiotis, Manfred Weber, Stefano Zappalà, Tatjana Ždanoka
Slutomröstning: närvarande suppleant(er)	Camiel Eurlings, Giovanni Claudio Fava, Sophia in 't Veld, Sylvia-Yvonne Kaufmann, Bill Newton Dunn, Marie-Line Reynaud
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)	Panagiotis Beglitis, Emine Bozkurt, Pasqualina Napoletano
Ingivande	17.5.2006
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)