BETÄNKANDE om kvinnor i internationell politik
17.10.2006 - (2006/2057(INI))
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män
Föredragande: Ana Maria Gomes
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om kvinnor i internationell politik
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
– i enlighet med principerna i artikel 2, artikel 3.2, artikel 13, artikel 137.1 i och artikel 141 i EG-fördraget,
– med beaktande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna från 2000[1], speciellt artikel 23 i denna stadga, jämställdhet mellan kvinnor och män skall säkerställas på alla områden, inbegripet i fråga om anställning, arbete och lön. Principen om jämställdhet utgör inget hinder för att behålla eller vidta åtgärder som innebär särskilda förmåner för det underrepresenterade könet.
– med beaktande av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna från 1950[2],
– med beaktande av Europarådets rekommendationer och i synnerhet dess resolution och handlingsplan som antogs vid den sjätte europeiska ministerkonferensen om jämlikhet mellan kvinnor och män i Stockholm den 8-9 juni 2006 och särskilt avsnitt I, led F i bilagan, som rör ett balanserat deltagande i beslutfattande av både män och kvinnor,
– med beaktande av ministerdeklarationen från Aten 1992 vid europeiska konferensen om kvinnor och makt där det framhölls att kvinnor står för hälften av mänsklighetens potentiella talanger och kunnande och det faktum att kvinnor är underrepresenterade vid beslutsfattande innebär en förlust för samhället i stort,
– med beaktande av ministerdeklarationen från Paris 1999 vid europeiska konferensen om kvinnor och män vid makten – ett samhälle som bryr sig, en dynamisk ekonomi och en vision för Europa,
– med beaktande av den slutdeklaration från den årliga konferensen för nätverket för parlamentariska utskott för lika möjligheter för kvinnor och män som antogs i Rom den 21 november 2003,
– med beaktande av Lissabonstrategin av mars 2000 för tillväxt och arbetstillfällen, och i synnerhet dess slutsats att en jämställdhetsmedveten ekonomisk politik kommer att ha en positiv effekt på den övergripande strategin för EU:s tillväxt och konkurrenskraft,
– med beaktande av sin resolution av den 18 januari 2001 om kommissionens rapport om genomförandet av rådets rekommendation 96/694 av den 2 december 1996 om en balanserad fördelning mellan kvinnor och män i beslutsprocessen[3] och av den 2 mars 2000 om kvinnors deltagande i beslutsprocessen[4],
– med beaktande av rådets resolution av den 27 mars 1995[5] och rådets rekommendation 96/694 av den 2 december 1996 om en balanserad fördelning mellan kvinnor och män i beslutsprocessen[6],
– med beaktande av ministerdeklarationen från ministerkonferensen om jämställdhet som hölls i Luxemburg den 4 februari 2005,
– med beaktande av kommissionens färdplan för jämställdhet (2006-2010) (KOM(2006)0092) och i synnerhet förslaget om att stödja ett nätverk för kvinnor i beslutsfattande ställning,
– med beaktande av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna av den 10 december 1948,
– med beaktande av FN:s konvention om avskaffande av alla former av diskriminering mot kvinnor (kvinnokonventionen) från 1979 som bland annat anger att det stater som undertecknat konventionen skall vidta lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering mot kvinnor i det politiska och offentliga livet i sina länder,
– med beaktande av det frivilliga protokoll till kvinnokonventionen från 1999 som ger enskilda personer eller grupper av enskilda personer som anser sig vara offer för brott mot någon av de rättigheter som skyddas av konventionen möjlighet att klaga mot detta under förutsättning att deras land har anslutit sig till protokollet,
– med beaktande av konventionen om kvinnors politiska rättigheter från 1952 anger att kvinnor skall vara jämställda med män och utan diskriminering skall ha rätt att rösta i samtliga val, kunna väljas till alla offentligt valda organ som upprättats genom nationell lagstiftning och kunna uppbära offentliga ämbeten och utöva samtliga offentliga funktioner som upprättats genom nationell lagstiftning,
– med beaktande av den internationella konventionen om civila och politiska rättigheter från 1966 och i synnerhet dess artikel 25 som anger att varje medborgare skall ha rätt och möjlighet att ta del av styret av det offentliga, direkt eller genom fritt valda företrädare och att rösta och väljas vid verkligt periodiska val,
– med beaktande av den fjärde världskonferensen för kvinnor som hölls i Peking i september 1995, den deklaration och den handlingsplattform som antogs i Peking samt de påföljande dokument som blev resultatet och som antogs vid de FN:s påföljande särskilda sessioner Peking +5 och Peking +10 om ytterligare åtgärder och initiativ för att genomföra Pekingdeklarationen och den handlingsplattform som antogs den 9 juni 2000 respektive den 11 mars 2005,
– med beaktande av millennieutvecklingsmålen, i synnerhet millennieutvecklingsmålen 3 om främjande av jämställdhet och stärkande av kvinnor som ett sätt att komma till rätta med hunger, fattigdom och sjukdomar, jämställdhet på alla utbildningsnivåer och alla områden inom arbetslivet, jämställd kontroll över tillgångar och jämställd representation i offentligt och politiskt liv,
– med beaktande av FN:s säkerhetsråd resolution 1325 som antogs den 31 oktober 2000, i synnerhet punkt 1, där medlemsstaterna uppmanas att se till att öka kvinnorepresentationen på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella organ och mekanismer för förebyggande, hantering och lösning av konflikter samt ordförandens uttalande som antogs i oktober 2005 med anledning av 5-årsjubiléet av säkerhetsrådets resolution 1325,
– med beaktande av sin resolution av den 30 november 2000 om en balanserad fördelning mellan kvinnor och män i beslutsprocessen[7],
– med beaktande av sin resolution av den 1 juni 2006 om situationen för kvinnor i väpnade konflikter och deras roll i återuppbyggnaden och den demokratiska processen i länder efter konflikter[8],
– med beaktande av slutsatserna från mötet med rådet för allmänna frågor och externa förbindelser den 23-24 maj 2005 om EU:s säkerhets och försvarspolitik och förslaget till riktlinjer om genomförandet av resolution 1325 från FN:s säkerhetsråd inom ramen för EU:s försvars- och säkerhetspolitik som godkändes av Europeiska rådet den 16 december 2005[9],
– med beaktande av den norska regeringens beslut att lagstifta om att minst 40 procent av styrelseledamöterna i kapitalbolag skall vara kvinnor,
– med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (A6‑0362/2006), och av följande skäl:
A. Vid Pekingkonferensen 1995 nåddes en milstolpe genom lanseringen av jämställdhetsagendan, bland annat avseende den kvinnliga representationen i politiken.
B. Ett fullständigt och jämlikt kvinnligt deltagande i den politiska processen och i beslutsfattandet återspeglar på ett bättre sätt samhällets uppbyggnad och är av avgörande betydelse för kommande generationer och för att de demokratiska samhällena skall fungera ordentligt.
C. Goda styrelseformer innebär bland annat att de grundläggande friheterna respekteras och att kvinnors rättigheter behandlas som grundläggande rättigheter.
D. Situationen för kvinnor i internationell politik beror främst på deras situation nationellt och på de strategier till förmån för kvinnor som genomförs på det nationella planet.
E. FN:s generalsekreterare spelar en viktig roll med sin personalpolitik och kan föregå med gott exempel för en jämnare könsfördelning på den politiska scenen över hela världen.
F. Av de 191 länder som för närvarande är medlemmar i FN är endast 47 signatärer och 115 parter till konventionen om kvinnors politiska rättigheter av den 20 december 1952. Därför kan kvinnor inte fullt ut utöva sina politiska rättigheter och är förbjudna att ställa upp i val eller inneha offentliga ämbeten i flera länder.
G. I de 191 länder som för närvarande är medlemmar i FN innehar en kvinna landets högsta ämbete (statsöverhuvud) i endast sju, är regeringschef eller premiärminister i åtta, utrikesminister i sjutton samt försvarsminister i nio länder.
H. Av de 191 länder som finns representerade i FN har endast arton en kvinna som FN‑ambassadör i New York och elva en kvinna som ackrediterad ambassadör vid FN i Genève.
I. Enligt den interparlamentariska unionen är endast 16,4 % av världens sammanlagt 43 961 parlamentsledamöter (båda kamrarna tillsammans) kvinnor (dvs. 7 195). De skandinaviska länderna har den största andelen kvinnliga parlamentariker (40 %), följda av länderna i Nord- och Latinamerika (19,6 %) och Europa (OSSE-länderna förutom de skandinaviska), som med sina 16,9 % ligger strax före Afrika söder om Sahara (16,4 %), Asien (16,3 %), Stillahavsområdet (12 %) och Arabländerna (8,3 %).
J. Detta innebär ett grundläggande demokratiskt underskott både på europeisk nivå och internationellt.
K. Även om det råder jämställdhet enligt lagen i de flesta länder i Europa och internationellt finns det alltjämt faktiska ojämlikheter i fråga om maktfördelning, ansvar och tillgång till ekonomiska, sociala och kulturella resurser mellan kvinnor och män beroende på seglivade traditionella könsroller och deras konsekvenser i form av ojämn fördelning av familjansvaret och hinder för de flesta kvinnor att förena familje- och yrkeslivet.
L. Trots den lagstiftning som införts i gemenskapen och nationellt under de senaste 30 åren uppgår löneskillnaderna i EU i dag till i genomsnitt 15 % för likvärdiga arbeten.
M. I dag har fler kvinnor än män en universitetsexamen.
N. Förfarandena i valsystemen och de politiska institutionerna, bland annat de politiska partierna, är av avgörande betydelse för de strategier som strävar efter en jämn könsfördelning i politiken och för att denna jämvikt verkligen skall uppnås.
O. Kravet på kandidatlistor med jämn könsfördelning skulle inte bli effektivt om alla kvinnor placerades längst ner på listorna, och även en lista med ”varannan damernas” riskerar att inte ge det önskade resultatet om det i landet används ett röstningssystem där väljarna tillåts ändra kandidaternas ordning på listan.
P. De politiska partierna spelar en avgörande roll för att förhindra eller möjliggöra en ökning av den kvinnliga representationen i politiken genom olika metoder, bland annat kvotering. Samtidigt som alltfler politiska partier hävdar att deras allmänna medlemstal är jämnt könsfördelat återspeglas detta sällan i partiernas högre skikt, eftersom endast 11 % av partiledarna i världen är kvinnor.
Q. Förutom kvotering finns det en mängd andra redskap för att öka kvinnornas deltagande i politiken, exempelvis positiv särbehandling som syftar till att öka den kvinnliga närvaron och aktiviteten i parlament och andra valda organ.
R. I detta avseende är Rwanda ett gott exempel, eftersom landet har den största andelen kvinnliga parlamentsledamöter i världen (underhuset), närmare bestämt 48,8 % efter valet i oktober 2003 och efter att landet antagit en ny konstitution, vidtagit förändringar i valsystemet och infört kvoteringar i de politiska partierna.
S. I länder som varit skådeplats för konflikter och i vilka FN utformat valsystemen och organiserat valen är sannolikheten för kvinnliga förtroendevalda större (exempelvis Rwanda, Afghanistan och Östtimor), eftersom FN där infört en jämnare könsfördelning.
T. Det är viktigt att öka den kulturella acceptansen för ett jämnt könsfördelat beslutsfattande genom medvetandehöjande kampanjer. För att uppnå jämn könsfördelning i politiken krävs ofta förändringar i allmänhetens attityder.
U. Ett delat familjeansvar mellan kvinnor och män är av betydelse för att kvinnor skall kunna delta fullt ut i politiken.
V. Icke-statliga organisationer och frivilligorganisationer har en nyckelroll för att försöka påverka samhället i stort så att det accepterar en rättvisare könsfördelning i politiken.
W. Kvinnor kan lämna och har lämnat ett positivt bidrag för att skapa en kultur som är positiv till förändringar i genusfrågor och i viktiga samhälleliga och politiska frågor överlag genom sin medverkan på gräsrotsnivå.
X. Tidig utbildning är viktig för att kvinnor skall kunna få den kunskap, de färdigheter och det självförtroende som krävs för att fullt ut kunna delta i samhället och politiken.
Y. Kvinnor bidrar till att kasta ljus över särskilda kvinnliga behov som möjligheterna att förena yrkes- och privatliv, över hur de könsmässiga löneskillnaderna påverkar politikens utformning inom alla samhällssektorer och över de särskilda behov och ambitioner som kvinnor, liksom samhällena i stort, har i framför allt konfliktområden. På så sätt skall framtidens politik bättre kunna integrera ett jämställdhetsperspektiv och bättre tjäna demokratin i stort.
Z. Det är viktigt att kvinnors positiva bidrag till internationell politik får ett erkännande av andra kvinnor för att en politisk kultur med jämnare könsfördelning skall åstadkommas. Endast 12 av de 92 nobelpristagarna i litteratur har varit kvinnor.
1. Europaparlamentet erinrar om att det redan slagits fast på europeisk nivå[10] att en jämn könsfördelning i beslutsfattandet är en absolut förutsättning för demokrati.
2. Europaparlamentet välkomnar resultaten av de val som hållits på senare tid som inneburit att kvinnor utsetts till det högsta ämbetet som statschef i Finland, Liberia och Chile och regeringschef i Tyskland, Jamaica och Sydkorea.
3. Europaparlamentet hälsar med tillfredsställelse att kvinnor på senare tid utsetts till vice regeringschef i Spanien, utrikesminister i Österrike, Grekland, Israel och Förenade kungariket samt försvarsminister i Chile.
4. Europaparlamentet applåderar den jämställdhetspolitik som Spaniens regering för under José Luis Zapatero och som bland annat inneburit att den verkställande makten har en föredömlig sammansättning med lika många kvinnor som män.
5. Europaparlamentet beklagar djupt att ojämlikhet, könsdiskriminering och kvinnors underrepresentation i politiken fortfarande består i EU och resten av världen trots otaliga politiska uttalanden och rekommendationer, handlingsprogram som antagits över hela världen och särskild lagstiftning på nationell nivå. Framför allt kan konstateras att andelen kvinnor som valts till Europaparlamentet ligger på mellan 58 % och 0 % i de olika medlemsstaterna (med ett genomsnitt på drygt 30 %) och att andelen kvinnor som valts till medlemsstaternas nationella parlament varierar mellan 45 % och 9 %.
6. Europaparlamentet framhåller att det låga kvinnliga deltagandet i beslutsfattande och styrande organ ofta hänger samman med svårigheterna att förena privatlivet och yrkeslivet, den ojämna fördelningen av familjeansvaret och diskrimineringen inom sysselsättning och yrkesutbildning.
7. Europaparlamentet betonar behovet av att se bortom statistiken och faktiskt fokusera på hur politiskt aktiva kvinnor påverkar utformningen av maktutövning och konfliktlösning och hur de bidrar till att se till att frågor om reformering av styressystem, ansvar och rättssamhället placeras högt på den politiska agendan på nationell och internationell nivå.
8. Europaparlamentet understryker att frånvaron av kvinnor inom politiken berövar staterna en värdefull mänsklig resurs.
9. Europaparlamentet stöder det arbete som utförs av FN:s utvecklingsfond för kvinnor och interparlamentariska unionen för att öka jämställdheten inom politiken.
10. Europaparlamentet välkomnar att frågan om jämställt deltagande av män och kvinnor i beslutsfattande processer på alla nivåer tagits med i kvinnokonventets arbetsprogram för 2006 och ser fram emot dess resultat och rekommendationer. Parlamentet kräver att kommissionen och rådets ordförandeskap informerar parlamentet om förhandlingarna inom ramen för FN:s kvinnokonvent.
11. Europaparlamentet beklagar den kvinnliga underrepresentationen på poster som särskilda och personliga representanter och sändebud och personliga och särskilda rådgivare till FN:s generalsekreterare och på andra höga poster inom FN.
12. Europaparlamentet konstaterar att posten som FN:s generalsekreterare aldrig innehafts av en kvinna och beklagar djupt att posten som vice generalsekretare tillsattes med en man efter att den kvinna som innehade denna post slutade. Parlamentet kräver att en kvinna alltid skall utses till posten som vice generalsekreterare när generalsekreteraren är en man och omvänt.
13. Europaparlamentet uppmanar FN:s generalsekreterare att utse fler kvinnor till tjänsterna som generalsekreterarens särskilda representant, representant eller särskilda sändebud och personlig och särskilda rådgivare. Parlamentet uppmanar FN:s generalsekreterare att kräva att FN:s medlemsstater lämnar förslag på kvinnliga kandidater samtidigt med manliga när höga positioner skall tillsättas.
14. Europaparlamentet uppmanar FN:s delegationer att ha med kvinnor för att säkerställa ett jämställdhetsperspektiv i alla fredsbevarande, konfliktlösande och fredsskapande uppdrag och även att träffas kvinnoorganisationer på lokal nivå samtidigt som man besöker konfliktområden.
15. Europaparlamentet välkomnar rådets beslut att skicka en enkät till medlemsstaterna för att be om information om vilka steg de har vidtagit för att genomföra FN:s säkerhetsråds resolution 1325. Parlamentet uppmanar rådet att informera parlamentet om resultatet.
16. Europaparlamentet uppmanar EU:s höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken att rekrytera fler kvinnor som civila tjänstemän, militärer och poliser och att fastställa ett jämställdhetsperspektiv i alla uppdrag inom ramen för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.
17. Europaparlamentet efterlyser en särskild jämställdhetsutbildning för all personal som ingår i uppdrag inom ramen för EU:s säkerhets- och försvarspolitik. Parlamentet efterlyser även en jämställdhetshandbok som ägnas könens betydelse i konflikter och postkonfliktsituationer för alla anställda som ingår i uppdrag inom ramen för EU:s säkerhets- och försvarspolitik.
18. Europaparlamentet välkomnar det höga antalet kvinnliga kommissionsledamöter i Barrosokommissionen, men beklagar att man ännu inte uppnått full balans så att kommissionen kan tjäna som förebild för Europa och resten av världen.
19. Europaparlamentet välkomnar kommissionen nya färdplan för jämställdhet, i synnerhet beslutet att främja ett nätverk för kvinnor i beslutsfattande ställning.
20. Europaparlamentet välkomnar beslutet att inrätta ett europeiskt jämställdhetsinstitut, som bör ta initiativ till att främja en starkare kvinnlig representation i internationell politik.
21. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att regelbundet hålla parlamentet underrättat om hur arbetet i kommissionsledamöternas grupp för grundläggande rättigheter, anti‑diskrimination och lika möjligheter fortskrider.
22. Europaparlamentet beklagar det faktum att endast 7 av EU:s 107 delegationer till tredje land har en kvinna som chef för delegationen. Parlamentet uppmanar kommissionen att utse fler kvinnor på toppositioner i externa delegationer.
23. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att använda EU:s externa förbindelser och utvecklings- och samarbetsinstrument för att främja kvinnors roll inom politiken, särskilt kvinnors deltagande som väljare och politiska kandidater, jämställdhetsfrågors plats i de politiska partiernas program under valkampanjer samtidigt som man hanterar andra regionala organisationer, i synnerhet när det gäller kapacitetsskapande.
24. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att öka sitt stöd för projekt som syftar till att säkra kvinnors deltagande i det politiska livet i och utanför EU, i synnerhet i utvecklingsländerna.
25. Europaparlamentet rekommenderar sitt behöriga utskott att upprätta och stödja ett permanent och regelbundet samarbete mellan kvinnliga parlamentsledamöter från hela världen och att tillhandahålla resurser så att de kan träffas åtminstone en gång om året, liksom resurser för annan verksamhet inom ramen för detta samarbete.
26. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att bland unga främja utbildningsprogram som främjar kvinnors lika rättigheter och deras förmåga att aktivt delta i det politiska livet från tidig ålder.
27. Europaparlamentet uppmanar det kommande europeiska jämställdhetsinstitutet att regelbundet rapportera till parlamentet om sin uppgiftsinsamling, om konsekvenserna av medlemsstaternas nationella jämställdhetslagstiftning och jämställdhetspolitik och om bästa praxis inom europeiska och nationella politiska partier.
28. Europaparlamentet uppmanar det kommande europeiska jämställdhetsinstitutet att övervaka och utvärdera framstegen med att uppnå en jämn fördelning mellan kvinnor och män i det politiska och offentliga livet i Europa genom att ta fram och tillämpa indikatorer för övervakningen och utvärderingen på grundval av internationellt jämförbara könsuppdelade data. Därefter skall institutet offentliggöra rapporter om de åtgärder som vidtagits och de framsteg som gjorts i fråga om kvinnors deltagande i beslutsfattandet och ge omfattande spridning åt dessa rapporter.
29. Europaparlamentet uppmanar det kommande europeiska jämställdhetsinstitutet att skapa kontakter med oberoende organ, såsom ett jämställdhetsövervakningsorgan eller ett särskilt oberoende medlingsorgan på nationell nivå, i syfte att övervaka regeringarnas politik när det gäller kvinnors och mäns lika deltagande i det politiska och offentliga livet.
30. Europaparlamentet uppmanar det kommande europeiska jämställdhetsinstitutet att samarbeta med forskningsinstitut för att ytterligare studera de faktorer som hindrar kvinnor från att få tillgång till offentliga tjänster på hög nivå och till det politiska livet, bland annat genom forskning om stereotyper om kvinnor i politiken.
31. Europaparlamentet uppmanar det kommande jämställdhetsinstitutet att inte bara se till siffror utan att även mäta hur kvinnor faktiskt påverkar de politiska dagordningarna, både nationellt och internationellt, genom att bland annat främja goda styrelseformer, ansvarsutkrävande och rättstatsprincipen.
32. Europaparlamentet erkänner att stater är huvuddrivkraften bakom effektiva förändringar i den politiska representationen. Parlamentet uppmanar alla stater att följa upp sina åtaganden i den deklaration och handlingsplattform som antogs i Peking i september 1995 och vid mötena Peking+5 och Peking+10 och åtagandena enligt internationell rätt, i synnerhet när det gäller genomförande av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 och Lissabonstrategin.
33. Europaparlamentet uppmanar starkt FN att kalla samman en ny världskvinnokonferens och se till att det skapas ett lämpligt världsomspännande forum som kan ta upp kvinnors rättigheter och hålla farten uppe tio år efter den fjärde världskvinnokonferensen i Peking 1995.
34. Europaparlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att uppmuntra kvinnor att söka höga tjänster inom internationella organ och uppmanar medlemsstaterna att tillhandahålla namn på kvinnliga kandidater tillsammans med manliga kandidater till höga tjänster med ansvar för internationella förhandlingar och utarbetande av politik, i synnerhet i internationella organisationer.
35. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att analysera och sprida bästa praxis i fråga om internationella och nationella åtgärder som syftar till att få fler kvinnor till toppositionerna i internationell politik.
36. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaternas regeringar att där det är nödvändigt se över sin nationella lagstiftning för att främja jämställdhet inom politiken. Parlamentet uppmanar EU:s regeringar att där det är tillämpligt se över sina nationella handlingsplaner för jämställdhet för att ta fram konkreta åtgärder för att åstadkomma jämställdhet inom politiken.
37. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att locka till sig, utbilda och utnämna fler kvinnliga diplomater och främja balans mellan könen i sina delegationer till FN och andra internationella möten och konferenser.
38. Europaparlamentet uppmanar EU:s regeringar att motarbeta negativa attityder om kvinnors förmåga att delta jämlikt i den politiska processen på nationell och internationell nivå, både genom att ändrad lagstiftning och genom att verka för ökad kvinnlig representation inom politiken och balans mellan könen på samtliga offentliga positioner.
39. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se över sina författningar och lagstiftning och rutiner och se till att jämställdhet ingår som en grundläggande princip i deras författningar och att se över valsystemens olika inverkan på kvinnors politiska representation i valda organ och att överväga en anpassning eller reformering av dessa system för att få till stånd ett balanserat deltagande
40. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att införa åtgärder som syftar till att kombinera det sociala livet, familjelivet och yrkeslivet i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Barcelona och Lissabonstrategin och på så sätt skapa en miljö som gör det möjligt för kvinnor att delta aktivt i politiken.
41. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder och/eller administrativa åtgärder för att hjälpa valda representanter att förena familjeansvaret med de offentliga plikterna och i synnerhet att uppmuntra parlament och lokala och regionala myndigheter att se till att deras arbetstider och arbetsmetoder gör det möjligt för valda representanter av båda könen att förena yrkes- och familjelivet.
42. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att överväga lagstiftningsåtgärder och/eller administrativa åtgärder som syftar till att uppmuntra och stödja arbetsgivare som ger personer som deltar i det politiska och offentliga beslutsfattandet rätt att ta ledigt från sitt arbete utan att straffas för det.
43. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ge kvinnor fler utbildningsmöjligheter så att de skaffa sig lämpliga kvalifikationer som underlättar en politisk karriär och tillträde till högre poster.
44. Europaparlamentet uppmanar de politiska partierna i hela EU att fastställa en gräns på minst 40 procent och max 60 procent för könens representation på listor till valda församlingar för att garantera jämvikt.
45. Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att koppla partifinansieringen till i vad mån vallistorna är jämnt könsfördelade.
46. Europaparlamentet uppmuntrar de politiska partierna i hela Europa att ta bort alla gränser som direkt eller indirekt diskriminerar mot kvinnors deltagande och säkerställa kvinnors rätt att delta aktivt på alla nivåer av beslutsfattandet i alla interna beslutsfattande strukturer och nomineringsprocesser och i de politiska partiernas ledarskap på lika villkor som män.
47. Europaparlamentet uppmanar de politiska partierna att utbilda sina kvinnliga medlemmar i hur kampanjarbete går till och hur man talar inför folk.
48. Europaparlamentet uppmanar de politiska partierna att ha både kvalificerade kvinnor och män på valsedlarna.
49. Europaparlamentet uppmuntrar utarbetandet av strategier som attraherar kvinnliga väljare och ökar medvetenheten om kvinnors särskilda behov och önskningar i de politiska partiprogrammen.
50. Europaparlamentet uppmuntrar parlamentets externa delegationer att öka medvetenheten om frågan om kvinnlig representation i politiken.
51. Europaparlamentet bekräftar på nytt sitt engagemang för sin jämställdhetsintegrering och för en jämn könsfördelning i alla delegationer och uppdrag, exempelvis valobservatörsuppdrag.
52. Europaparlamentet uppmanar valobservatörsuppdrag som leda av vissa av ledamöterna att vara särskilt uppmärksamma på frågan om kvinnors deltagande i politiska kampanjer, både som kandidater och som väljare.
53. Europaparlamentet uppmuntrar främjandet av unga kvinnor i det civila samhällets organisationer för att de skall kunna få erfarenhet, färdigheter och kompetens som kan föras över till deras politiska deltagande.
54. Europaparlamentet uppmuntrar åtgärder för att inrätta icke-statliga organisationer som tillhandahåller utbildning i ledarskap, beslutsfattande, förmåga att tala inför publik, användning av informations- och kommunikationsteknik, förmåga att bygga upp förtroende samt politiska kampanjer och för att stödja redan befintliga icke-statliga organisationer på detta område.
55. Europaparlamentet uppmanar medierna att inse betydelsen av att kvinnor deltar i den politiska processen, att ge både manliga och kvinnliga kandidater rättvis och jämnt fördelad bevakning och att även beakta partiprogrammens inflytande på arbetet med att främja kvinnors rättigheter och behov och deras demokratiska representation.
56. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, övriga EU-institutioner och EU-organ, medlemsstaternas regeringar och parlament, EU, FN samt FN:s generalsekreterare.
- [1] EGT C 364, 18.12.2000, s. 1.
- [2] http://conventions.coe.int/Treaty/en/Treaties/Html/005.htm
- [3] EGT C 262, 18.9.2001, s. 248.
- [4] EGT C 346, 4.12.2000, s. 82.
- [5] EGT C 168, 4.7.1995, s. 3.
- [6] EGT L 319, 10.12.1996, s. 11.
- [7] EGT C 228, 13.8.2001, s. 186.
- [8] Antagna texter av detta datum, P6_TA(2006)0245).
- [9] http://www.europa-eu-un.org/articles/en/article_5495_en.htm
- [10] Europaparlamentets resolution om kvinnors deltagande i beslutsprocessen (EGT C 346, 4.12.2000, s. 82).
MOTIVERING
Från mytologin (den grekiska myten om amazonerna) till antikens historia (de legendariska drottningarna av Etiopien – år 4530-3240 f.Kr.) har kvinnors deltagande i det politiska livet diskuterats flitigt, vare sig det varit direkt genom att en kvinna innehaft ett offentligt ämbete eller indirekt, genom att kvinnor suttit på inflytelserika poster. Ännu i dag är det intressant att notera det ordval som används i medierna. Adjektiv och substantiv som kvinnlig och kvinna används alltid om det gäller en kvinnlig politiker som valts eller utsetts till ett toppjobb, men om en man valts används inga ytterligare adjektiv.
Kvinnlig rösträtt och möjligheten att inneha ett offentligt ämbete har sakta vunnit mark under 1900-talet. Amerikanska kvinnor var de första som hade rätt att väljas till ett offentligt ämbete, det skedde redan 1788. Nya Zeeland var första land att officiellt ge kvinnor rösträtt 1893. Därefter kom, för att bara nämna några, Australien (1902), Finland (1906), Norge (1907), Portugal (1931), Frankrike (1944) och Schweiz (1971). Samma rättighet har först nyligen införts i Kuwait och återinförts i Afghanistan efter talibanernas fall. I några få återstående länder har kvinnor fortfarande ingen rösträtt eller rätt att kandidera till offentliga ämbeten[1]. Man kan även konstatera att begränsningarna mot kvinnors rösträtt (exempelvis för kvinnor med universitetsexamen) stegvis har tagits bort för att nå full likställdhet med män i de allra flesta länder idag.
Detta betänkande vill ge en bred bild av den situation som kvinnor i internationell politik lever i så här i början av 2000-talet. Det är viktigt att minnas att kvinnors rättigheter är grundläggande mänskliga rättigheter för mer än halva världens befolkning. Vilka internationella positioner sitter kvinnor på idag? Vilken typ av politiskt ansvar med utrikespolitiska dimensioner har de betrotts med? Vilken skillnad gör eller borde deras närvaro göra för att främja kvinnors rättigheter som grundläggande mänskliga rättigheter och för utarbetande av politiken och samhället i stort?
Tack vare vattendelaren med toppmötet i Peking 1995 har medvetenheten ökat om de återstående hindren för kvinnor att ta sig in och arbeta aktivt i politiken. Peking utgjorde en vändpunkt för att föra frågor om diskriminering överst på den politiska agendan. Den allmänna opinionen och beslutsfattarna har sedan dess varit mera mottagliga för tanken på att kvinnor skall inneha offentliga ämbeten. Jämställdhetslagstiftning, kvotering eller bara hotet om kvotering följde. Hur stor betydelse hade det?
Den senare tidens utveckling förefaller uppmuntrande, kvinnor har blivit mer synliga på den internationella scenen under senare år i och med att kvinnor som Madeleine Albright och Condoleezza Rice (Förenta staterna), Megawati Soekarnoputri (Indonesien), Corazon Aquino och Gloria Arroyo (Filippinerna), Angela Merkel (Tyskland) har nått de högsta ämbetena som stats- och regeringschefer. Och vissa kvinnor utsågs till ministrar på områden som traditionellt sett leds av män, som försvar och finanser (t.ex. Michele Alliot-Marie i Frankrike och Manuela Ferreira Leite i Portugal). I början av 2006 blev Finlands president Tarja Halonen återvald för en andra period. Michelle Bachelet i Chile och Hellen Johnson-Sirleaf i Liberia blev de första kvinnliga presidenter någonsin på sina respektive kontinenter. I Sydkorea utsågs Han Myeong Sook till utrikesminister i mars 2006. Israel och Förenade kungariket, som båda tidigare har haft kvinnliga premiärministrar, utsåg också nyligen kvinnor till utrikesministrar. Så sent som i juni utsågs Susan Schwab till Förenta staternas sändebud för handelsfrågor. När FN snart skall välja en ny generalsekreterare finns en bred uppfattning om att det finns gott om erfarna och kvalificerade kvinnor som skulle kunna ta detta uppdrag.
Men om man ser närmare på statistiken över kvinnlig representation idag så finns det inte mycket att fira. Hinder som inte har med lagstiftning att göra stoppar fortfarande kvinnor från att delta aktivt i det offentliga livet och frågan om kvinnor i politiken måste fortfarande sättas högt på den politiska agendan, både på internationell och nationell nivå. Trots alla utryck för god vilja och internationella konventioner, t.ex. säkerhetsrådets resolution 1325 och Europaparlamentets resolution 2025 från november 2000 är antalet kvinnor fortfarande relativt lågt jämfört med män på den internationella scenen. Kvinnor betraktas fortfarande inte som jämlika med män och ändå är kvinnor nyckeln till alla långsiktiga lösningar på pågående konflikter (se Véronique de Keysers betänkande om situationen för kvinnor i väpnade konflikter och deras roll i återuppbyggnaden och den demokratiska processen i länder som genomlevt konflikter).
Idag saknas i stort sätt ett erkännande av det positiva bidrag till fred och säkerhet som kvinnor ger, åtminstone att döma av Nobels fredspris (sedan priset delades ut första gången 1901 har endast 12 av 92 pristagare varit kvinnor).
Av FN:s 191 medlemsstater har sju stycken kvinnliga statschefer och åtta kvinnliga regeringschefer.
I en studie som gjordes nyligen av internationella parlamentariska unionen anges att av 43 961 ledamöter i världens parlament (både under- och överhus) var endast 16,4 procent kvinnor (dvs. 7 195). De nordiska länderna har flest kvinnliga ledamöter (40 procent), sedan kommer länderna i Nord- och Sydamerika (19,6 procent) och Europa (OSSE-länderna minus Norden) med ett genomsnitt på 16,9 procent, något över länderna söder om Sahara (16,4 procent), Asien (16,3 procent), Stilla havsregionen (12 procent°) och länderna i Arabvärlden där endast 8,3 procent av de valda parlamentsledamöterna är kvinnor.
Intressant nog kan man konstatera att länder som nyligen har genomgått konflikter har fler kvinnor på offentliga poster trots att de tidigare saknat sådana traditioner och faktiskt är ytterst patriarkala samhällen. Detta är fallet i Afghanistan, Rwanda och Östtimor. Det som gjorde skillnad var att det var FN som anordnade valen i dessa länder och FN tillämpade en mer balanserad könsfördelning på politik och valförfarande. Dessa erfarenheter visar att alla länder kan ändra andelen kvinnor i politiken dramatiskt om den politiska viljan finns hos ledande politiker och de som leder valprocessen.
Men man måste se bortom statistiken och verkligen mäta hur kvinnor påverkar den politiska agendan, både på nationell och internationell nivå. Föredraganden anser att allt eftersom vi rör oss från antal till inflytande när det gäller kvinnors roll i politiken så kommer frågor som god styrning, reformering av styrelseskicken och rättssamhället att placeras tydligare och högre upp på den politiska agendan på nationell och internationell nivå.
På senare år har det positiva bidrag som kvinnor ger till diplomati, konfliktlösning, fredsbevarande, fredsförhandlingar och områden som polisarbete och rättsväsendet erkänts allmänt. FN:s säkerhetsråds resolution 1325 från oktober 2000 är ett bevis på denna medvetenhet genom att den pekar på inte bara den välkända påverkan som konflikter har på kvinnor utan även den lika viktiga påverkan som kvinnor på alla nivåer kan ha på konflikter, nämligen genom att utforma en lösning av konflikten och i vårda försoningsmekanismer och långsiktiga utvecklingsstrategier. Därför behövs kvinnor i fredsbevarande uppdrag (och inte bara som rådgivare i frågor som rör jämställdhet) och vid fredsförhandlingar.
Detta betänkande är långt ifrån heltäckande, utan koncentrerar sig på de mest ”synliga” positionerna på den internationella politiska arenan där kvinnor kan påverka i frågor som rör fred och säkerhet: statschefer, premiärministrar, utrikesministrar, försvarsministrar och företrädare för regionala organisationer och organ (främst europeiska – EU, OSSE och Europarådet) och FN.
Man kan konstatera att det finns en politisk betydelse av förekomsten av indikatorer och information eller bristen på den. Det har varit en utmaning att samla in uppgifter och information om jämställdhetspolitik i andra regionala organisationer och samtidigt utarbetande detta betänkande. Det har varit svårt att ta reda på vilka offentliga positioner som kvinnor innehar idag eller vilka toppjobb kvinnor har i international organisationer och ännu svårare att ta reda på uppgifter om regionala organisationer utanför västvärlden. Föredraganden huvudrekommendationer riktas till regeringarna i EU:s medlemsstater eftersom de är huvudaktörer när det gäller all lagstiftningstext som antas på internationell nivå. EU och dess medlemsstater måste föregå med gott exempel på internationell nivå och i synnerhet FN. EU-ländernas regeringar och samtliga EU-institutioner, i synnerhet kommissionen och rådet uppmanas att lämna in förslag på en kvinna för varje man de nominerar till tjänster på EU-nivå (som t.ex. särskild representant för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik) och på internationell nivå, i synnerhet inom FN. EU:s externa delegationer bör också få en mer aktiv roll för att främja balansen mellan könen i politiska program och utvecklingsprojekt i tredje land som en del i EU:s övergripande strategi för att genomföra millennieutvecklingsmålen och i synnerhet den viktiga aspekt som togs upp inom ramen för MDG3 för att främja jämställdhet och ge kvinnor mera inflytande och makt.
Föredraganden lämnar även en förteckning med rekommendationer för åtgärder som FN:s generalsekreterare bör vidta eftersom hon menar att han har en viktig roll att spela för att föregå med gott exempel för en mera rättvis fördelning av toppositioner mellan män och kvinnor i FN:s rekryteringspolitik.
De politiska partiernas roll i varje land är också viktig för att man skall komma till rätta med balansen mellan könen. Föredraganden uppmanar de politiska partierna i hela EU att verka för åtgärder som säkerställer att inget kön får färre än 40 procents eller mer än högst 60 procents representation i någon politisk församling. Hon uppmanar även de politiska partierna att tillhandahålla lämplig utbildning för kvinnliga politiker för att fylla det nuvarande gapet mellan könen. I EU:s Lissabonstrategi för tillväxt och arbete uppmärksammas vikten av att kvinnor deltar aktivt i det ekonomiska livet. Föredraganden påminner om att Lissabonstrategin tydligt anger att jämställdhetsfrågor som berör den ekonomiska politiken är viktiga för att EU:s tillväxt och konkurrensförmåga. Föredraganden anser att det är mycket viktigt att kvinnor är aktiva i politiken för att man skall kunna åstadkomma jämställdhet i den ekonomiska politiken.
- [1] I Förenade arabemiraten där parlamentet utses istället för att väljas har varken män eller kvinnor rösträtt eller rätt att kandidera. I Saudiarabien deltog män 2005 i de första lokalval som någonsin hållits i det landet. Kvinnor fick dock inte rösta eller kandidera vid detta tillfälle. Kvinnorna i Kuwait hade rätt att rösta och kandidera för första gången i lokalvalen i april 2006.
http://www.ipu.org/wmn-e/suffrage.htm
ÄRENDETS GÅNG
|
Titel |
Kvinnor i internationell politik |
|||||||||||
|
Förfarandenummer |
||||||||||||
|
Ansvarigt utskott |
FEMM |
|||||||||||
|
Rådgivande utskott |
|
|
|
|
|
|||||||
|
Inget yttrande avges |
|
|
|
|
|
|||||||
|
Förstärkt samarbete |
|
|
|
|
|
|||||||
|
Föredragande |
Ana Maria Gomes |
|
||||||||||
|
Tidigare föredragande |
|
|
||||||||||
|
Behandling i utskott |
12.9.2006 |
5.10.2006 |
|
|
|
|||||||
|
Antagande |
5.10.2006 |
|||||||||||
|
Slutomröstning: resultat |
+: –: 0: |
12 9 0 |
||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande ledamöter |
Edit Bauer, Hiltrud Breyer, Edite Estrela, Věra Flasarová, Lissy Gröner, Lívia Járóka, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Urszula Krupa, Astrid Lulling, Siiri Oviir, Marie Panayotopoulos-Cassiotou, Marie-Line Reynaud, Teresa Riera Madurell |
|||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) |
Iratxe García Pérez, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Ana Maria Gomes, Karin Resetarits, Feleknas Uca |
|||||||||||
|
Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2) |
Manolis Mavrommatis, Margrietus van den Berg, Karin Scheele |
|||||||||||
|
Ingivande |
17.10.2006 |
|
||||||||||
|
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk) |
|
|||||||||||