BETÄNKANDE om offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner

16.10.2006 - (2006/2043(INI))

Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd
Föredragande: Barbara Weiler
Rådgivande utskotts föredragande (*):
Werner Langen, utskottet för ekonomi och valutafrågor
(*) Förstärkt samarbete mellan utskott – artikel 47 i arbetsordningen

FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION

om offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner

(2006/2043(INI))

Europaparlamentet utfärdar denna resolution

–   med beaktande av kommissionens grönbok om offentlig-privata partnerskap och EG‑rätten om offentlig upphandling och koncessioner (KOM(2004)0327),

–   med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 5 andra stycket om subsidiaritetsprincipen och artiklarna 43–49 om etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster samt de principer som härrör från dessa artiklar, såsom principerna om insyn, likabehandling, proportionalitet och ömsesidigt erkännande,

–   med beaktande av gällande direktiv om offentlig upphandling,

–   med beaktande av Europarådets europeiska konvention om kommunal självstyrelse av den 15 oktober 1985,

–   med beaktande av artikel I-5 i fördraget om upprättande av en konstitution för Europa,

–   med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,

–   med beaktande av betänkandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor, utskottet för transport och turism och utskottet för regional utveckling (A6‑0363/2006), och av följande skäl:

A. I flera av medlemsstaterna har åtskilliga offentlig-privata partnerskap (OPP) ingåtts under de senaste tio åren.

B.  Hittills finns ingen enhetlig europeisk definition av de olika formerna av offentlig-privata partnerskap, och inte heller den gällande gemenskapsrätten innehåller specifika bestämmelser om detta.

C. OPP kan beskrivas som ett långsiktigt, kontraktuellt reglerat samarbete mellan offentliga myndigheter och den privata sektorn som syftar till att genomföra offentliga uppdrag, i samband med vilka de nödvändiga resurserna samlas under gemensam förvaltning och projektrisker fördelas på ett lämpligt sätt på grundval av projektparternas riskhanteringsförmåga.

D. De offentlig-privata partnerskapens strukturer är ofta invecklade i rättsligt, finansieringsmässigt och kommersiellt avseende, eftersom de förenar privata företag och offentliga myndigheter när dessa skall genomföra och förvalta gemensamma infrastrukturprojekt eller tillhandahålla offentliga tjänster.

E.  Det är framför allt lokala och kommunala myndigheter som är intresserade av OPP‑projekten, men det finns samtidigt ett behov av sådana projekt på europeisk nivå, vilket inte minst gäller genomförandet av det transeuropeiska transportnätet.

F.  Offentlig-privata partnerskap innebär inget steg mot privatisering av de offentliga uppgifterna.

G. Syftet med OPP‑kontrakt är att ge offentliga myndigheter tillgång till privata företags kompetens när det gäller inrättande, utformning och förvaltning, och vid behov finansieringsmöjligheter.

H. Ett samarbete mellan offentliga myndigheter och näringslivet kan leda till synergieffekter och vara i allmänhetens intresse, effektivisera hanteringen av offentliga medel, utgöra ett alternativ till privatisering under perioder med knappa budgetmedel samt bidra till en modernisering av förvaltningarna genom att förvärva know-how från det privata näringslivet.

I.   Offentlig-privata partnerskap skall i princip omfattas av tillämpningsområdet för fördragets bestämmelser om den inre marknaden – särskilt principerna om insyn, likabehandling, proportionalitet och ömsesidigt erkännande – samt gemenskapens sekundärrättsliga bestämmelser om offentlig upphandling.

J.   Privata investerare måste ges garantier för att villkoren i ett kontrakt inte kommer att ändras under dess löptid.

K. Lagstiftning om offentlig-privata partnerskap bör respektera rätten att på kommunal eller regional nivå välja organisationsform om denna rätt är förankrad i medlemsstaternas nationella lagstiftning.

L.  Offentlig-privata partnerskap kan vara ett sätt att organisera de offentliga myndigheternas genomförande av sina uppgifter. De offentliga myndigheterna måste i framtiden dessutom kunna besluta om huruvida en uppgift skall genomföras av dem själva, av egna företag eller företag från den privata sektorn.

M. Medborgarnas medvetenhet om effekten av offentlig-privata partnerskap bör ökas.

Allmänna kommentarer

1.  Europaparlamentet välkomnar att kommissionen har lagt fram grönboken om offentlig‑privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner, en rapport om det offentliga samrådet om denna grönbok och slutligen ett meddelande om eventuell uppföljning på området för offentlig-privata partnerskap (KOM(2005)0569).

2.  Europaparlamentet anser att det är för tidigt att bedöma konsekvenserna av direktiven om offentlig upphandling och motsätter sig därför en öppning av dessa direktiv. Parlamentet är motståndare till att skapa ett särskilt rättsligt system för offentlig‑privata partnerskap men anser att det krävs ett lagstiftningsinitiativ på koncessionsområdet som respekterar den inre marknadens principer och tröskelvärden och innehåller tydliga regler för anbudsförfaranden samt ett klargörande av bestämmelserna på området för institutionella offentlig-privata partnerskap (IOPP).

3.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vid regleringen av framtida OPP och vid den aktuella konsekvensbedömningen av rättsföreskrifterna om koncessioner, ingående beakta det regionala självstyrets intressen och involvera företrädare för regionala och kommunala intressen i utarbetandet av framtida bestämmelser.

4.  Europaparlamentet förespråkar övergångsperioder för befintliga avtal som har ingåtts i god tro i enlighet med nationell lagstiftning, för att undvika rättsosäkerhet.

5.  Europaparlamentet avvisar varje kringgående av lagstiftningen om offentlig upphandling och av koncessionslagstiftningen.

6.  Europaparlamentet anser att bestämmelserna om upphandling i princip alltid skall tillämpas när en privat partner skall väljas ut. Bestämmelserna om upphandling skall tillämpas i samband med tilldelningen av andelar till ett privat företag inom ramen för ett institutionellt offentlig-privat partnerskap, om tilldelningen innehålls- och tidsmässigt har en koppling till ett offentligt uppdrag.

7.  Europaparlamentet anser att om tillhandahållandet av tjänster av allmänt intresse läggs ut på entreprenad måste den upphandlande myndigheten tilldela sådana kontrakt på grundval av förfaranden för offentlig upphandling.

8.  Europaparlamentet anser att en återkommunalisering av uppgifter som utförts på ett tillfredsställande sätt av privata aktörer inte kan utgöra något meningsfullt alternativ till OPP som är förenliga med konkurrenslagstiftningen.

9.  Europaparlamentet anser att kommuner och deras dotterbolag skall kunna undantas från konkurrensprinciperna endast då de utför helt lokala uppgifter som inte har något med den inre marknaden att göra.

10. Europaparlamentet understryker hur viktigt det är med insyn, vilket alltid måste beaktas i samband med hanteringen av offentliga medel, och vilket bör omfatta de valda företrädarnas rätt till insyn i avtal och handlingar.

11. Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstaterna inrättar mekanismer som tillåter insyn och garanterar att privata investerares rättsliga och finansiella intressen skyddas under kontraktets hela löptid.

12. Europaparlamentet anser att insyn i bestämmelserna för offentlig upphandling bidrar till att göra konkurrensen mer effektiv och förbättra skyddet mot korruption, i medborgarnas intresse.

13. Europaparlamentet betonar att begreppet ”intressekonflikt” bör definieras på EU‑nivå för att riskdelningen skall bli rättvis och rimlig.

14. Europaparlamentet förespråkar att det i samband med genomförandet av de offentlig‑privata partnerskapen skall finnas en bindande skyldighet att redovisa verksamheten för medborgarna för att garantera säkerhet, effektivitet och kvalitetsstandarder.

15. Europaparlamentet rekommenderar att medlemsstaterna underlättar de offentliga myndigheternas arbete genom att förbättra utbildningen av dem som fattar beslut om vilka privata partner som skall väljas ut för offentlig-privata partnerskap.

16. Europaparlamentet förväntar sig att medlemsstaterna vidtar åtgärder för att se till att konsekvenserna för kommunalanställda kan hanteras varsamt och på ett tidigt stadium, samt att rättvisa avtal om överlåtelse av anställda (inom den offentliga eller privata sektorn) och deras anställningsförhållanden främjas och respekteras i enlighet med rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter[1].

17. Europaparlamentet förväntar sig att de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna följer bestämmelserna i direktiv 2001/23/EG.

18. Europaparlamentet motsätter sig inrättandet av en europeisk byrå för offentlig-privata partnerskap men ställer sig positiv till andra former av erfarenhetsutbyte avseende bästa och sämsta förfaranden, till exempel nätverk av nationella och regionala myndigheter med ansvar för hanteringen av OPP.

19. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska investeringsbanken att samla sina kunskaper och låta medlemsstaterna ta del av dem, särskilt de medlemsstater där de offentliga myndigheterna inte är så väl bevandrade i hur offentlig‑privata partnerskap fungerar.

20. Europaparlamentet betonar att den samlade erfarenheten av offentlig‑privata partnerskap bidrar till att undvika att misstag och misslyckade metoder återupprepas.

21. Europaparlamentet motsätter sig införandet av lagstiftning om tilldelning av offentliga kontrakt under tröskelvärdena.

22. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att, via kontroll på gemenskapsnivå av statliga stöd, se till att beviljandet av stöd inte leder till diskriminering mellan aktörer, oberoende av om de är privata, offentliga eller en blandning av dessa.

Offentlig-privata partnerskap som offentlig upphandling

23. Europaparlamentet delar kommissionens åsikt att valet av och tilldelning av uppdrag till den privata partnern vid offentlig upphandling av bygg- och anläggningsarbeten eller tjänster i princip skall följa direktiven om offentlig upphandling om valet och tilldelningen av uppdrag sammanfaller.

24. Europaparlamentet anser att den offentliga myndigheten skall kunna välja mellan det öppna och det selektiva förfarandet.

25. Europaparlamentet anser att det förhandlade förfarandet av insynsskäl bör begränsas till sådana fall som föreskrivs i de relevanta bestämmelserna i direktiven om offentlig upphandling.

26. Europaparlamentet förespråkar att upphandlingen av flexibilitetsskäl bör ske i form av en konkurrenspräglad dialog då uppdraget kännetecknas av ”en invecklad rättslig och finansiell uppläggning”, och uppmanar kommissionen att klargöra villkoren när det gäller ”den invecklade rättsliga och finansiella uppläggningen” på ett sådant sätt att största möjliga utrymme lämnas för förhandling. Parlamentet anser att man kan utgå från en invecklad rättslig och finansiell uppläggning då typiska kännetecken för OPP, såsom ett livscykelkoncept och en långsiktig överföring av risker på privata aktörer, föreligger. Parlamentet anser att risken måste begränsas för att det i samband med en konkurrenspräglad dialog offentliggörs förtroliga uppgifter utanför förfarandet.

Offentlig-privata partnerskap som koncessioner

27. Europaparlamentet noterar det faktum att kommissionen efter att ha genomfört en noggrann konsekvensanalys är villig att vidta lagstiftningsåtgärder. Parlamentet anser att om sådan lagstiftning läggs fram av kommissionen bör den låta de offentliga myndigheterna, genom flexibla, transparenta och icke‑diskriminerande förfaranden, välja den bästa partnern i enlighet med på förhand fastställda kriterier.

28. Europaparlamentet förväntar sig att en eventuell lagstiftning klart skall definiera koncessioner och avgränsa dem från offentlig upphandling samt fastställa objektivt kontrollerbara urvalskriterier.

29. Europaparlamentet anser att koncessioner bör ha en begränsad löptid, vilken dock skall vara beroende av tiden för avskrivningen av den privata investeringen, så att konkurrenterna inte utestängs från konkurrens onödigt länge. Parlamentet anser att tiden för partnerskapsförbindelserna skall fastställas på ett sätt att den fria konkurrensen i princip endast begränsas i den utsträckning som krävs för att garantera amortering av investeringarna, rimlig ränteavkastning på det investerade kapitalet och återfinansiering av framtida investeringar.

30. Europaparlamentet anser att principen om insyn kräver att de faktorer som man tar fasta på vid fastställandet av löptiden för kontraktet skall offentliggöras i upphandlingsunderlagen, så att anbudsgivare kan beakta dem då de utformar sina anbud.

31. Europaparlamentet anser att ett övergripande tillvägagångssätt för upphandling (livscykelkonceptet) och konkurrens mellan anbudsgivare på området innovation kan leda till effektivitetsvinster om man vid gemensamt genomförande av projekt fördelar riskerna optimalt och har tillgång till funktionella specifikationer och en kraftigt sporrande betalningsmekanism.

32. Europaparlamentet ber kommissionen att dra slutsatser från erfarenheterna med den konkurrenspräglade dialogen i syfte att lägga fram rekommendationer avseende ett lämpligt upphandlingsförfarande på området för koncessioner, eftersom flexibiliteten i den konkurrenspräglade dialogen i regel lämpar sig för koncessionernas komplexitet utan att äventyra efterlevnaden av principerna om insyn, likabehandling och proportionalitet.

33. Europaparlamentet stöder kommissionen i dess ansträngningar för att undersöka om identiska upphandlingsbestämmelser bör gälla för alla avtalsmässiga offentlig-privata partnerskap, oavsett om det rör sig om offentliga upphandlingar eller koncessioner.

Institutionella offentlig-privata partnerskap och interna förbindelser

34. Europaparlamentet stöder kommissionens strävan att vidta åtgärder när det gäller den rättsosäkerhet som uppenbart råder på området institutionella offentlig-privata partnerskap (IOPP).

35. Europaparlamentet inser att man ute på fältet önskar sig klargöranden om tillämpningen av upphandlingslagstiftning på grundandet av offentlig-privata företag i samband med tilldelning av uppdrag eller koncessioner, och uppmanar kommissionen att så snart som möjligt komma med klargöranden i denna fråga.

36. Europaparlamentet anser inte att området ”interna förbindelser” utan upphandlingsförfarande skall utvidgas ytterligare, eftersom detta skulle betyda att vissa områden undantas från kravet att uppfylla bestämmelserna för den inre marknaden och konkurrensbestämmelserna.

37. Europaparlamentet anser att det med hänsyn till insynskravet och diskrimineringsförbudet är nödvändigt att tillämpa bestämmelserna om upphandling när ett nytt institutionellt offentlig-privat partnerskap upprättas, om detta upprättande innehålls- och tidsmässigt är kopplat till tilldelningen av ett offentligt uppdrag.

38. Europaparlamentet förstår att den rättspraxis som sprider sig skapar allmän rättsosäkerhet när det gäller tillämpningen av kriterierna för interna förbindelser och uppmanar därför kommissionen att på grundval av EG‑domstolens gällande rättspraxis utarbeta kriterier genom vilka en stabil referensram fastställs för de lokala myndigheternas beslut.

39. Europaparlamentet anser att ett tröskelvärde, hur det än definieras, för den offentliga uppdragsgivarens minimiandel av ett företag som ägs gemensamt med privata aktörer skulle resultera i vissa ständigt skyddade intressen, och därför är varje gräns som tas upp till diskussion förenad med problem.

40. Europaparlamentet anser att det inte krävs något nytt anbudsförfarande om det första anbudsförfarandet för att upprätta ett företag med blandad finansiering genomförts noggrant och grundligt.

41. Europaparlamentet kräver en mer exakt definition av vad som avses med att den offentliga myndigheten utövar en kontroll ”motsvarande” den som den utövar över tjänsteleverantören, särskilt när det gäller de fall då offentlig-privata företag utför tjänster för den berörda offentliga myndighetens räkning och i samband med fullgörandet av sina uppgifter som i huvudsak är finansierade eller garanterade av denna offentliga myndighet.

Interkommunalt samarbete

42. Europaparlamentet välkomnar generellt sett samarbete på kommunal nivå, bland annat för att uppnå synergieffekter, för att kommunerna skall kunna välja organisationsform och för att åstadkomma en effektiv förvaltning, så länge detta inte möjliggör missbruk som leder till att marknaden stängs.

43. Europaparlamentet anser att kommissionen måste förtydliga rättsosäkerheten för samarbete mellan kommuner, vilken har uppstått till följd av EG‑domstolens rättspraxis.

44. Europaparlamentet delar den åsikt som EG-domstolen uttrycker i sin dom i mål C-84/03 (kommissionen mot Spanien) att samarbetsavtal som ingås mellan lokala myndigheter inte generellt kan undantas från bestämmelserna om upphandling genom en rättslig form i nationell lagstiftning. Parlamentet anser att man måste göra åtskillnad mellan rent förvaltningsmässiga och/eller organisatoriska åtgärder och upphandlingskontrakt mellan administrativa myndigheter.

45. Europaparlamentet anser att bestämmelserna om upphandling inte skall betraktas som relevanta för interkommunalt samarbete i följande fall:

–   om det rör sig om samarbete mellan kommunala myndigheter,

–   om de uppgifter som dessa kommunala myndigheter har tilldelats antingen skall betraktas som en uppgift som gäller en omstrukturering av förvaltningen eller då den berörda lokala myndigheten utövar en kontroll över företaget som är likvärdig med den som den utövar på sina egna avdelningar, och

–   om detta företag huvudsakligen arbetar för den berörda lokala myndigheten.

46. Europaparlamentet anser inte att bestämmelserna om upphandling skall tillämpas i sådana fall där kommuner inom sitt verksamhetsområde avser att utföra uppgifter tillsammans med andra kommuner som en administrativ omorganiseringsåtgärd, utan att erbjuda andra parter på den öppna marknaden att tillhandahålla de berörda tjänsterna.

47. Europaparlamentet anser att delegering av ansvar för offentliga uppdrag från en offentlig myndighet till en annan inte faller under tillämpningsområdet för gemenskapens lagstiftning om upphandling.

48. Europaparlamentet anser dock att bestämmelserna om upphandling alltid skall tillämpas när kommuner genom interkommunalt samarbete erbjuder tjänster på marknaden som privata företag eller låter utföra offentliga uppgifter av privata företag eller andra kommuner som inte ingår i det interkommunala samarbetet.

o

o o

49. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.

• [1]  EGT L 82, 22.3.2001, s. 16.

MOTIVERING

Allmänna kommentarer

Under de senaste åren har offentlig-privata partnerskap (OPP) blivit alltmer populära i hela Europa. Samtidigt skiljer sig formen för de offentlig-privata partnerskapen mycket mellan medlemsstaterna, beroende på den nationella lagstiftningen och i vilka sektorer de används. Eftersom det för närvarande inte finns någon enhetlig europeisk definition av OPP, innebär begreppet OPP en allmän beskrivning av överenskommelser mellan offentliga myndigheter och det privata näringslivet. Dessa överenskommelser handlar om offentliga infrastrukturåtgärder eller tillhandahållande av offentliga tjänster.

Om OPP används på rätt sätt medför de i allmänhet minskade livscykelkostnader, bättre riskfördelning, snabbare genomförande av offentliga uppgifter och tjänster, förbättrad kvalitet samt sparande.

Vid närmare anblick lägger man märke till hur stora skillnaderna är inom Europeiska unionen när det gäller utvecklingen av OPP. En grov indelning av medlemsstaterna ger tre grupper: en ledande grupp, bestående av Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Irland och Italien, en mellangrupp och en grupp av länder med ringa erfarenhet på detta område. De central- och östeuropeiska staterna bildar på grund av sina särskilda ekonomiska och politiska egenskaper en egen grupp. I dessa stater är OPP särskilt viktiga för att skapa en modern infrastruktur.

Den ledande grupp av medlemsstater som nämns ovan utmärker sig genom att dessa stater har en bred erfarenhet inom olika sektorer, som sträcker sig från infrastrukturåtgärder för väg och järnväg till projekt inom hälso- och sjukvård, utbildnings- och fängelsesystem. Dessa stater har dessutom ofta en klar uppfattning om för- och nackdelarna med OPP-projekt inom de enskilda sektorerna. Det är inte ovanligt att det redan finns särskilda lagar på nationell eller regional nivå, och ändamålsenliga utvärderingsmetoder har utarbetats för att undersöka om projekten är framgångsrika. Andra länder, till exempel Irland, har inrättat särskilda avdelningar inom den offentliga förvaltningen för att se till att expertis inom OPP utvecklas och centraliseras.

I synnerhet av erfarenheterna i Storbritannien, som kan betraktas som ”pionjärland” när det gäller användningen av OPP, men även av erfarenheterna i andra stater kan man för närvarande dra följande slutsatser:

– Vissa sektorer verkar mer lämpade än andra för användningen av OPP-modeller. Infrastrukturprojekt inom väg och järnväg har i allmänhet bidragit till ett mätbart mervärde. Det återstår att se om liknande resultat kan uppnås även inom hälso- och sjukvården, på utbildningsområdet samt inom andra områden. Eftersom avtalen löper endast sedan en kort tid tillbaka, är det inte möjligt att göra en slutlig utvärdering i detta skede. Sektorer som kan karakteriseras av en snabb teknisk utveckling, till exempel IT‑området, verkar dock inte lämpa sig för OPP-projekt. Det är nästintill omöjligt att fastställa rimliga kvalitetsstandarder för en längre tidsperiod utan att hindra eventuella innovationer och en förbättring av kvaliteten på tjänsterna.

– Att rätt parametrar väljs verkar vara viktigt för att kunna mäta förhållandet kostnad-nytta för ett OPP-projekt.

– Det visar sig att OPP-projekt ofta är överlägsna de traditionella metoderna för upphandling under planerings- och byggfaserna, men att de ibland innebär stora problem under driftsfasen.

– Vidare krävs bättre metoder för att effektivt kunna granska och påverka den privata sektorns genomförande av ett uppdrag. Det omfattar även rimliga påföljder, såsom klausuler om innehållande av betalning eller uppsägning av ett avtal.

– Slutligen spelar nationella politiska strategier och befintlig kompetens en avgörande roll för utvecklingen av OPP och för hur framgångsrika de blir. Inrättandet av specialiserade avdelningar inom den offentliga förvaltningen samt en förbättring av ledningskompetensen både inom den privata och den offentliga sektorn kommer troligtvis att medföra bättre framtida resultat. På många håll kommer det att krävas att tänkesättet ändras inom den offentliga förvaltningen.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att OPP inte är någon patentlösning. De är svåra att planera, genomföra och driva. Det tar lång tid innan de uppvisar synbara resultat. Det är därför desto viktigare att noggrant undersöka på förhand om en offentlig myndighet bör ingå i ett offentlig-privat partnerskap och vilken form som i så fall bör väljas. Regeringarna bör i första hand koncentrera sig på att förbättra sin förvaltningskapacitet och sina utvärderingsmetoder i stället för att utvidga användningen av OPP till andra sektorer. När ett OPP upprättas bör man se till att riskerna hanteras av den sida som är bäst lämpad för detta och att fördelarna med att involvera den privata sektorn utnyttjas på ett effektivt sätt. Om en sådan strategi saknas finns det risk för att offentliga myndigheter genomför OPP-projekt av fel skäl, till exempel satsar på en kortsiktig förbättring av budgetläget på bekostnad av en mer långsiktigt hållbar hantering av de offentliga finanserna.

I fråga om den rättsliga ramen för OPP kan det konstateras att det inte finns några bestämmelser på europeisk nivå vare sig när det gäller valet av privat partner eller för genomförandefasen. För valet av partner gäller de allmänna principerna i EG-fördraget samt de befintliga direktiv som rör offentlig upphandling. Alla avtal genom vilka en offentlig myndighet tilldelar någon ett uppdrag omfattas, i enlighet med EG-fördraget, av de allmänna principerna om etableringsfrihet och friheten att tillhandahålla tjänster i artiklarna 43–49 i nämnda fördrag. Följaktligen måste OPP-avtal uppfylla kraven på insyn, likabehandling, proportionalitet och ömsesidigt erkännande. Dessutom omfattas OPP-avtal som betraktas som offentliga uppdrag av bestämmelserna i de allmänna upphandlingsdirektiven. För koncessioner på byggarbeten gäller vissa särskilda bestämmelser, samtidigt som koncessioner på tjänster hittills inte omfattas av sekundärrätten. För genomförandet av OPP-projekt gäller de nationella lagarna, vilka i sin tur måste överensstämma med bestämmelserna i EG‑fördraget som har högre dignitet.

Eftersom det saknas en enhetlig rättslig ram för OPP på europeisk nivå och skillnaderna är stora mellan de nationella lagarna, kan man undra om det krävs enhetliga bestämmelser för att insyn och effektiv konkurrens mellan deltagarna på marknaden skall garanteras. Vid samrådet om grönboken uttalade sig en liten majoritet av deltagarna mot en horisontell reglering av OPP men förespråkade dock initiativ för koncessioner, institutionella OPP och interna förbindelser. Man kunde dock inte enas om formen för dessa initiativ, det vill säga huruvida åtgärderna skall vara i form av lagstiftning eller inte.

OPP är i princip en form av offentlig upphandling. Framför allt genom EG-domstolens rättspraxis har det emellertid uppstått en situation med rättsosäkerhet som måste åtgärdas. Det måste också undersökas vilka bestämmelser som kan göras enhetliga utan att viktiga skillnader försvinner. Lagstiftningsprocessen bör dock hanteras med försiktighet, eftersom OPP ofta utgör invecklade överenskommelser som endast framstår som fördelaktiga om en flexibel lagstiftning bibehålls.

I regleringshänseende bör man klart och tydligt företräda ståndpunkten att alla de förfaranden som väljs för val av en privat partner måste tillåta insyn. Förutom kraven på insyn och sund konkurrens mellan deltagarna på marknaden motiveras detta av att det privata näringslivet och de offentliga myndigheterna styrs av olika intressen. Däremot måste situationen för det interkommunala samarbetet bedömas annorlunda, eftersom det handlar om kommunernas rätt att välja organisationsform. Då problemen skiljer sig beroende på området för ett offentlig-privat partnerskap, kommer de att behandlas separat även nedan.

Offentlig-privata partnerskap som offentlig upphandling

För de OPP som kan betraktas som offentlig upphandling handlar det framför allt om upphandlingsförfarandet.

Genom den konkurrenspräglade dialogen införs ett nytt upphandlingsförfarande förutom de traditionella förfarandena, dvs. det öppna, det selektiva samt det förhandlade förfarandet för upphandling över tröskelvärdena. Förfarandet förenar delar i anbudsförfarandet med delar i det förhandlade förfarandet. Det är sekundärt i förhållande till det öppna och det selektiva förfarandet, samtidigt som det intar en högre ställning än det förhandlade förfarandet. Medlemsstaterna kan välja den konkurrenspräglade dialogen för tilldelningen av kontrakt när de uppdrag som skall utföras är särskilt invecklade. Det är dock svårt att avgöra vad som skall betraktas som ”särskilt invecklade uppdrag”. Denna definition bör gälla när den upphandlande myndigheten

– objektivt sett inte kan ange vilka tekniska medel som krävs för att behoven och målen skall kunna uppfyllas och/eller

– objektivt sett inte kan ange de rättsliga och/eller finansiella villkoren för ett projekt.

Därmed kan man undra huruvida OPP‑projekt rent generellt kan betecknas som ”särskilt invecklade”. Det stämmer visserligen att OPP-projekt ofta är särskilt invecklade, men det behöver inte alltid vara så. Det måste snarare avgöras från fall till fall. Hur som helst kan det konstateras att förfarandet för den konkurrenspräglade dialogen är att föredra för upphandling på OPP-området, eftersom det förenar det selektiva och det förhandlade förfarandets fördelar. Tack vare dess flexibilitet kan man finna de bästa lösningarna med starkt konkurrenstryck. Till dess nackdelar hör att det är komplicerat och kräver en stor insats av alla berörda. Dessa nackdelar kompenseras dock genom ökad insyn jämfört med det förhandlade förhållandet. Därmed minskar risken för beteenden som inte främjar konkurrensen. För att det skall bli lättare att använda detta förfarande bör kommissionen klargöra vad som avses med ”invecklad rättslig och finansiell uppläggning”.

Offentlig-privata partnerskap som koncessioner

En av huvudfrågorna i den aktuella diskussionen om OPP handlar om huruvida det bör skapas gemenskapsomfattande bestämmelser för tjänstekoncessioner, och om dessa bestämmelser i så fall bör vara separata eller kombineras med bestämmelserna om offentlig upphandling. Redan för några år sedan lade kommissionen fram ett tolkningsmeddelande om koncessioner enligt EG-rätten. Till följd av resultaten från samrådet beslutade kommissionen att först genomföra en konsekvensanalys innan den fattar beslut om att antingen lägga fram ytterligare ett tolkningsmeddelande eller ett förslag till direktiv. Detta agerande är att välkomna.

Att det inte finns någon skyldighet att samordna de rättsliga bestämmelserna på detta område samt det faktum att de flesta medlemsstater inte vill fastlägga bestämmelser för tjänstekoncessioner står i vägen för ett öppnande av de berörda marknaderna i hela gemenskapen. Denna situation innebär inte bara en risk för förlorad konkurrens utan leder även till rättsosäkerhet, vilken i första hand uppstår genom svårigheterna att avgränsa området, eftersom det inte alltid är lätt att avgöra om komplexa OPP-projekt skall betraktas som en tjänstekoncession eller ett tjänstekontrakt.

Det innebär att den avgörande fördelen med att lagstifta om förfarandet för koncessioner är den gemenskapsomfattande rättssäkerhet som detta medför. Rättssäkerhet innebär investeringssäkerhet, vilket i sin tur är positivt för konkurrensen. De rättsliga bestämmelserna om koncessioner bör föreskriva ett konkret förfarande som tar hänsyn till alla särdrag i denna rättsliga form. Bestämmelserna skulle förtydliga att myndigheter inte har rätt att tilldela ett företag en koncession utan konkurrensmässigt anbudsförfarande. En sådan konkurrens leder i allmänhet – helt i skattebetalarnas intresse – till lägre priser för samma eller till och med bättre kvalitet på den tillhandahållna tjänsten. Så länge kravet på rättsliga bestämmelser inte uppfylls, kvarstår misstanken att tjänstekoncessioner blir ett sätt att kringgå lagstiftningen om offentlig upphandling.

Institutionella offentlig-privata partnerskap (IOPP) och interna förbindelser

IOPP innebär att en ekonomisk enhet bildas mellan privata och offentliga partner. Uppgiften för en sådan enhet är att tillhandahålla tjänster i allmänhetens intresse, till exempel allmännyttiga tjänster. Institutionella OPP kan bildas genom upprättande av ett företag med blandad finansiering eller genom att ett privat företag övertar kontrollen i ett tidigare offentligt företag, det vill säga genom att ändra delägarskapet.

Man kan då undra om lagstiftningen om offentlig upphandling verkligen är relevant i samband med dessa båda förfaranden, det vill säga upprättande av ett nytt företag och ändring av delägarskap. Kommissionen anser att den privata partnern i ett sådant företag för de aktuella uppgifterna alltid måste väljas på ett sätt som tillåter insyn och inte är diskriminerande, och med hänsyn tagen till uppdragets konkreta form, i enlighet med lagstiftningen om offentlig upphandling respektive EG-fördraget. Man bör hålla med kommissionens om detta, eftersom rättvis konkurrens endast kan garanteras om den privata partnern väljs enligt objektiva kriterier. Om den privata partnern för ett företag med blandad finansiering har valts, skulle ytterligare anbudsinfordringar för ett uppdrag bara innebära onödig byråkrati. Därmed skulle ett andra anbudsförfarande undvikas.

I samband med ovanstående punkter kan man också undra om det krävs ett anbudsförfarande för att tilldela ett företag med blandad finansiering ett offentligt uppdrag eller en koncession (problematiken med s.k. interna förbindelser). I detta sammanhang är EG-domstolens domar i målen ”Teckal” och ”Stadt Halle” vägledande.

Enligt domen i målet Teckal kan ett undantag från upphandlingsprinciperna inte rättfärdigas genom att det upphandlande organet ingår i ett företag med blandad finansiering. Avgörande är att en juridiskt fristående person tilldelas uppgiften. I enlighet därmed kan undantag från bestämmelserna om upphandling erkännas då det upphandlande organet utövar en kontroll över företaget med blandad finansiering som är likvärdig med den som det utövar på sina egna avdelningar och detta företag huvudsakligen arbetar för den offentliga myndigheten. Båda kriterierna måste vara kumulativt uppfyllda för att företaget skall jämställas med den upphandlande myndighetens interna avdelningar. Ytterligare ett klargörande innebar domen i målet Stadt Halle. EG-domstolen beslutade då att ett uppdrag får tilldelas ett företag som ägs av det upphandlande organet, utan skyldighet att följa bestämmelserna om upphandling, endast om 100 procent av kapitalet i företaget tillhör det upphandlande organet. Inte ens en aldrig så liten del får således vara privatägd. EG-domstolen anser därmed att det krävs ett 100-procentigt ägande för att det upphandlande organets kontroll över företaget skall vara likvärdig med den över de egna avdelningarna.

Det finns i princip två skäl till att samtycka till denna rättspraxis: För det första bygger placeringen av privat kapital i ett företag på överväganden som hör samman med privata intressen, det vill säga syftena skiljer sig från dem som är av allmänt intresse. För det andra skulle tilldelningen av ett uppdrag till ett företag med blandad finansiering utan anbudsinfordran vara till förfång för syftet med äkta konkurrens och principen om likabehandling av intressenterna. Ett sådant förfarande skulle innebära en fördel för ett privat företag som äger en del av kapitalet i företaget med blandad finansiering gentemot konkurrenterna.

Interkommunalt samarbete

I enlighet med EG-domstolens dom av den 13 januari 2005 (kommissionen mot Spanien) får samarbetsavtal mellan regionala eller lokala myndigheter inte generellt undantas från bestämmelserna om upphandling genom att det finns nationella bestämmelser. Bestämmelserna om upphandling gäller alltid när två personer som skiljer sig i rättsligt avseende ingår ett avtal med ekonomiska villkor. De delaktiga personernas status är således inte av betydelse. Det skulle även kunna röra sig om regionala eller lokala myndigheter. Domen har givit upphov till debatt i kommunerna i EU om frågan huruvida och i så fall när olika former av interkommunalt samarbete skall omfattas av bestämmelserna om upphandling.

Svaret på denna fråga måste utgå från en definition av det allmänna samhället. Kännetecknande för det allmänna samhällets rättssystem i Europa och i medlemsstaterna är att man skiljer mellan stat och samhälle. Medan samhället, vilket även omfattar det ekonomiska området, karakteriseras av frihet, privatautonomi och marknad, skall staten med sina underavdelningar betraktas som en organiserad makt- och beslutsfattande enhet. Utmärkande för en federalt organiserad stat är att dess statliga underavdelningar är egna juridiska personer som skiljer sig från den samlade statsförvaltningen. I skillnaden jämfört med samhället ingår dessa avdelningar emellertid i staten. De bestämmelser som gäller för samarbetet mellan olika myndigheter ingår som offentligrättsliga avtal i den nationella förvaltningsorganisationen och skall därför skiljas strikt från avtal mellan förvaltning och medborgare som innebär en överenskommelse mellan två parter som står i ett över‑/underordnat förhållande till varandra.

Mot denna bakgrund handlar det interkommunala samarbetet i princip om en överenskommelse om behörigheten inom en medlemsstats förvaltningsorganisation. Det pågår enligt kommissionen en omorganisering av myndigheternas befogenheter. Vid tilldelningen av uppdrag mellan kommunerna rör det sig därmed inte om förfaranden för tilldelning av uppdrag till tredje man utan om interna organisationsåtgärder. En uppgift tilldelas en annan statlig myndighet. I enlighet med principen om tilldelade befogenheter har EU ingen befogenhet på detta område. Den nationella förvaltningsorganisationen ligger snarare utanför EU i enlighet med principen om självbestämmanderätt i processuella och organisatoriska frågor, vilket även överensstämmer med EG-domstolens rättspraxis. Om sådana omorganiseringar av uppgifterna inom den samlade statliga förvaltningen verkligen skulle betraktas som upphandlingspliktiga, skulle det indirekt vara samma sak som att göra dem privatiseringspliktiga. Det kan dock inte vara avsikten, eftersom staten i princip kan välja om den vill utföra tjänster själv eller tilldela dem till tredje man på marknaden. Vidare skulle en sådan tanke stå i strid med artikel 295 i EG-fördraget, enligt vilken EG-fördraget inte får ingripa i medlemsstaternas egendomsordning.

Kommunernas rätt att själva välja organisationsform garanteras på både nationell nivå och EU-nivå. När det gäller gemenskapen garanteras detta dels genom subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EG-fördraget, dels genom artiklarna 2 och 4 i Europarådets europeiska konvention om kommunal självstyrelse. Även i fördraget om upprättande av en konstitution för Europa erkänns nu uttryckligen regionalt och kommunalt självstyre liksom den därmed förbundna rätten att välja strukturerna för väsentliga statliga funktioner. I artikel I-5 föreskrivs att ”unionen skall respektera medlemsstaternas likhet inför konstitutionen samt deras nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, inbegripet det regionala och lokala självstyret”.

Naturligtvis kan inte varje överenskommelse mellan myndigheter automatiskt undantas från bestämmelserna om upphandling. Det krävs snarare en avgränsning mellan förvaltningsorganisatoriska åtgärder och tilldelning av uppdrag mellan myndigheter. Det senare fallet skall omfattas av bestämmelserna om upphandling.

EG-domstolens dom av den 13 januari 2005 om samarbetsavtal i Spanien framtvingar egentligen inte heller ett annat synsätt utan innebär bara att överenskommelser inom den statliga organisationen inte systematiskt och generellt får undantas från bestämmelserna om upphandling.

Kommissionen bör mot bakgrund av dessa synpunkter utarbeta kriterier, så att den rättsosäkerhet som råder kan undanröjas.

YTTRANDE från utskottet för ekonomi och valutafrågor (*) (4.10.2006)

till utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd

över offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner
(2006/2043(INI))

Föredragande (*): Werner Langen

(*) Förstärkt samarbete mellan utskott – artikel 47 i arbetsordningen

FÖRSLAG

Utskottet för ekonomi och valutafrågor föreslår för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd att följande infogas i det gemensamma resolutionsförslaget:

A. I flera av medlemsstaterna har åtskilliga offentlig-privata partnerskap (OPP) ingåtts under de senaste tio åren.

B.  I denna typ av samarbete och med hänsyn tagen till olika finansiella och andra väsentliga begränsningar kan den privata sektorn ställa sitt tekniska kunnande, sitt företagsekonomiska arbetssätt och sina ekonomiska medel till förfogande för att uppfylla offentliga uppgifter och kan därmed bidra till att tjänster av hög kvalitet till attraktiva priser tillhandahålls även när de offentliga budgeterna stramas åt, och samtidigt göra det möjligt för de offentliga myndigheterna att på ett effektivt sätt utföra sina huvuduppgifter.

C. Det är framför allt lokala och kommunala myndigheter som är intresserade av OPP‑projekten, men det finns samtidigt ett behov på europeisk nivå att genomföra i synnerhet det transeuropeiska transportnätet.

D. Det bör i varje enskilt fall prövas om ett OPP kan förväntas tillföra något mervärde jämfört med andra instrument, som till exempel traditionell offentlig upphandling eller att den offentliga myndigheten själv direkt tillhandahåller tjänster.

E.  Det finns inte någon standarddefinition av OPP i gemenskapen, men det finns karaktäristiska kännetecken för OPP-projekt som är jämförbara.

F.  I enlighet med artikel 3 i EG-fördraget är förbudet mot begränsningar av handeln, etableringsfriheten, friheten att tillhandahålla tjänster och den fria rörligheten för tjänster, varor och kapital allmänna gemenskapsrättsliga principer som gäller för OPP på den europeiska inre marknaden.

G. Det fastslås i artikel 86 i EG-fördraget att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse skall tillhandahållas i enlighet med gemenskapens konkurrensregler, som utgör grunden för den inre marknaden, i den mån tillämpningen av dessa regler inte hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats de företag som anförtrotts att tillhandahålla sådana tjänster fullgörs.

H. I artikel 5 i EG-fördraget fastslås subsidiaritetsprincipen enligt vilken de lokala myndigheterna och medlemsstaterna har befogenhet att definiera och finansiera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

I.   I olika domar från EG-domstolen har tydliga villkor fastställts för den form av OPP som inte omfattar något upphandlingsförfarande. Ett allt större antal mål som avser delegering av kontrakt om tjänster hamnar inför EG-domstolen, vilket beror på den rättsliga osäkerheten när det gäller begreppen ”intern upphandling”, upphandling av offentliga avtal om byggnads- och anläggningsarbete och tjänster samt koncessioner i förhållande till de olika bestämmelserna på dessa områden.

J.   Europaparlamentet påpekar att i en del nya medlemsstater har den offentlig-privata partnerskapsmodellen valts för att försöka dölja ökningen av den offentliga skulden, vilken omfattas av Maastrichtkriterierna. Parlamentet är bekymrat över att i dessa fall kan kompensationen till de privata investerarna för förluster som beror på den låga inhemska köpkraften resultera i en högre återbetalningsavgift än den ursprungliga betalningen av de statligt garanterade lån som tagits för inrättandet av dessa inrättningar.

K. Osäkerheten i domstolens rättspraxis när det gäller den rättsliga statusen för mellankommunala samarbeten och den verksamhet som dessa kontrollerar, både som direkta upphandlande myndigheter och som leverantörer av tjänster till de lokala myndigheter som de är en del av, kvarstår.

L.  Det råder rättsosäkerhet när det gäller institutionella OPP i förhållande till gemenskapsrättens allmänna principer.

1.  Europaparlamentet välkomnar grönboken om institutionella offentlig-privata partnerskap och att kommissionen efter det offentliga samrådet lade fram ett meddelande med konkreta förslag.

2.  Europaparlamentet stöder kommissionens föreslagna åtskillnad mellan kontraktuella och institutionella OPP.

3.  Europaparlamentet stöder kommissionens förslag att arbeta för ett lagstiftningsinitiativ för upphandlingsförfarandet för koncessioner, som ger en tydlig avgränsning mellan koncessioner och offentliga uppdrag, efter det att en konsekvensanalys har genomförts.

4.  Europaparlamentet utgår från att det införs lagstiftning om nyttjanderätten till anläggningen eller tjänsten, den risk som är förenad med nyttjandet och en säker tillgång till privat kapital, eftersom en sådan skulle förstärka de befintliga incitamenten för OPP.

5.  Europaparlamentet kräver att kommissionen före utgången av 2006 lägger fram ett rättsligt klargörande när det gäller institutionella OPP i enlighet med artikel 251 i EG‑fördraget om tillämpningen av EU-bestämmelserna vid valet av privat partner.

6.  Europaparlamentet anser att det i ett sådant rättsligt klargörande om de institutionella offentlig-privata partnerskapen skall preciseras ett gemensamt, öppet och icke‑diskriminerande urvalsförfarande som skall inledas i syfte att inrätta ett institutionellt OPP och tilldela det uppgifter.

7.  Europaparlamentet anser att kommissionen för att garantera rättvis konkurrens bör lägga fram ett meddelande i vilket den klargör det nya förfarandet för den konkurrenspräglade dialogen och anger metoder för att skydda den immateriella äganderätten.

8.  Europaparlamentet är emot särskilda bestämmelser för offentlig upphandling under tröskelvärdet eftersom detta är en fråga som omfattas av medlemsstaternas behörighet och som även i framtiden bör regleras av medlemsstaterna själva.

9.  Europaparlamentet kräver ett lagstiftningsinitiativ om institutionella och kontraktuella OPP för att klargöra det mellankommunala samarbetets rättsliga status i förhållande till gemenskapsrätten, och som ger dessa samma upphandlingsbefogenheter som de offentliga myndigheterna vid utövandet av deras delegerade befogenheter och gör det möjligt för de lokala myndigheter som har inrättat dem att använda sig av deras tjänster enligt samma villkor som gäller då de använder de egna tjänsterna.

10. Europaparlamentet kräver tydliga bestämmelser för kommunala kooperativa företag när sådana företag uteslutande ansvarar för uppgifter inom ett mycket begränsat lokalt ansvarsområde.

11. Europaparlamentet anser inte att området ”interna förbindelser” utan upphandlingsförfarande skall utvidgas ytterligare, eftersom detta skulle betyda att vissa områden undantas från den inre marknaden och konkurrensen.

12. Europaparlamentet anser att de två villkor som nu fastslagits av domstolen i dess rättspraxis för interna transaktioner, bör integreras i sekundärlagstiftningen, nämligen att den kontroll som den upphandlande offentliga myndigheten utövar över tjänsteleverantören motsvarar den kontroll som denna utövar över sina egna enheter, och att huvuddelen av dess verksamhet utförs inom ramen för den upphandlande offentliga myndighetens område.

13. Europaparlamentet kräver en mer exakt definition av vad som avses med att den offentliga myndigheten utövar en kontroll ”motsvarande” den som den utövar över tjänsteleverantören, särskilt när det gäller de fall då offentlig-privata företag utför tjänster för den berörda offentliga myndighetens räkning och i samband med fullgörandet av sina uppgifter som i huvudsak är finansierade eller garanterade av denna offentliga myndighet.

14. Europaparlamentet godkänner i enlighet med metoden med öppen samordning och utbyte av bästa praxis idén att inrätta ytterligare en europeisk byrå som skall inrikta sig på europeiska OPP, i syfte att utbyta erfarenheter.

15. Europaparlamentet välkomnar att kommissionen på grundval av befintliga strukturer i samarbete med Europeiska investeringsbanken har inrättat ett europeiskt centrum för expertis inom offentlig-privata partnerskap.

16. Europaparlamentet anser att detta centrum skall ha till uppgift att regelbundet utvärdera OPP-projekts framsteg och resultat och sprida expertkunskap om god praxis på EU:s samtliga officiella språk om OPP-verksamhet som inletts inom olika sektorer och utbyta information som meddelats EU-institutionerna och som kan vara till nytta för medlemsstaterna och för lokala och regionala myndigheter.

17. Efter noggranna överväganden anser Europaparlamentet att ett tröskelvärde, hur det än definieras, för den offentliga uppdragsgivarens minimiandel av ett företag som ägs gemensamt med privata aktörer skulle skapa ständigt skyddade områden och därför är varje gräns som tas upp till diskussion förenad med problem.

18. Europaparlamentet anser att om tillhandahållandet av tjänster av allmänt intresse läggs ut på entreprenad måste den upphandlande myndigheten tilldela sådana kontrakt på grundval av förfarandet för offentlig upphandling.

19. Europaparlamentet föreslår att de offentlig-privata företagen endast skall vara förpliktigade att utlysa en ansökningsomgång i samband med val av privata partner när dessa utför tjänster för den upphandlande myndighetens räkning och inom ramen för de uppgifter som åligger den myndighet som kontroller dem och som huvudsakligen finansierar och garanterar utförandet av tjänsterna i fråga.

20. Europaparlamentet avvisar varje kringgående av lagstiftningen om offentlig upphandling och av koncessionslagstiftningen.

21. Europaparlamentet begär i detta sammanhang, i syfte att skapa eventuella effektivitetsvinster genom att involvera nya företag och former för tillhandahållandet av tjänster av allmänt intresse, att det omedelbart skapas större rättssäkerhet för de olika interkommunala organisationsformerna (som omfattar interkommunalt samarbete, att direkt tillhandahålla tjänsterna inom ramen för intern upphandling, offentlig-privata partnerskap, koncessionstilldelning), ett klargörande av tillämpningsområdet för EG:s konkurrens-, upphandlings- och stödlagstiftning, samt allmänna kriterier som gäller i hela EU.

22. Europaparlamentet anser att orimligt långvariga koncessioner snedvrider konkurrensen, men att det å andra sidan måste säkerställas att de privata investeringarna kan betala sig och ge en rimlig avkastning, eftersom det annars inte skulle finnas några incitament för OPP.

23. Europaparlamentet anser att en återkommunalisering av uppgifter som utförts på ett tillfredsställande sätt av privata aktörer inte kan utgöra något meningsfullt alternativ till OPP som är förenliga med konkurrenslagstiftningen.

24. Europaparlamentet välkomnar att de kommunala och lokala förvaltningarna kan välja mellan två alternativ, varvid uppdrag och koncessioner utan konkurrens endast är möjliga då de offentliga företagen nästan uteslutande fungerar som förvaltningarnas förlängda arm, kontrolleras direkt av sitt offentliga företag och då verksamheten är fullkomligt lokal och helt saknar förbindelser med den inre marknaden och begränsar sig till de offentliga och driftsmässiga ansvarsuppgifterna.

25. Europaparlamentet anser att kommuner och deras dotterbolag skall tillåtas ge avkall på konkurrensprinciperna endast då de utför fullkomligt lokala uppgifter som inte har något med den inre marknaden att göra.

26. Europaparlamentet förordar emellertid att interna angelägenheter omfattas av skyldigheten att ta in anbud när uppgifterna i fråga utförs av oberoende dotterbolag eller när dessa har affärsmässiga förbindelser med andra företag.

ÄRENDETS GÅNG

Titel	Offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner
Referensnummer	2006/2043(INI)
Ansvarigt utskott	IMCO
Yttrande   Tillkännagivande i kammaren	ECON 16.2.2006
Förstärkt samarbete – tillkännagivande i kammaren	16.2.2006
Föredragande av yttrande Utnämning	Werner Langen 21.9.2004
Tidigare föredragande av yttrande
Behandling i utskott	20.6.2006	4.9.2006		2.10.2006
Antagande	3.10.2006
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:		34 1 2
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Zsolt László Becsey, Pervenche Berès, Sharon Bowles, Udo Bullmann, Ieke van den Burg, Jan Christian Ehler, Elisa Ferreira, Jean-Paul Gauzès, Robert Goebbels, Donata Gottardi, Benoît Hamon, Gunnar Hökmark, Karsten Friedrich Hoppenstedt, Sophia in 't Veld, Piia-Noora Kauppi, Wolf Klinz, Christoph Konrad, Guntars Krasts, Andrea Losco, Astrid Lulling, Cristobal Montoro Romero, John Purvis, Alexander Radwan, Eoin Ryan, Antolín Sánchez Presedo, Margarita Starkevičiūtė, Ivo Strejček, Lars Wohlin
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Satu Hassi, Sergej Kozlík, Alain Lipietz, Jules Maaten, Vladimír Maňka, Thomas Mann, Sérgio Marques, Gilles Savary, Andreas Schwab
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)	...

YTTRANDE från utskottet för transport och turism (31.8.2006)

till utskottet för ekonomi och valutafrågor

över offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner
(2006/2043(INI))

Föredragande: Paolo Costa

FÖRSLAG

Utskottet för transport och turism uppmanar utskottet för ekonomi och valutafrågor att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

A. En upprustning av unionens transportnät är strategiskt nödvändig, särskilt när det gäller transportinfrastrukturer och -tjänster och logistik – från storskaliga nät som TEN-T till enskilda strukturer som hamnar och flygplatser, logistiska plattformar och plattformar för modalt utbyte samt sådana som hör till transporter inom storstadsområden (bilparkeringar, lokala järnvägar, spårvägar, tunnelbanor, bussar och lokala tjänster för offentliga transportmedel) – vilka på grund av sina mycket höga kostnader i allt högre grad belastar medlemsstaternas budgetar.

B.  Exempelvis kommer mycket stora finansieringsbehov – som överskrider gemenskapens egna resurser – att uppstå för infrastrukturprojekt inom ramen för transeuropeiska transportnät (TEN‑T) under de kommande åren, uppskattningsvis 600 000 000 000 EUR fram till 2020 (inbegripet 225 000 000 000 EUR för de 30 prioriterade projekten, av vilka 140 000 000 000 EUR under perioden 2007–2013). Detta behov kan inte täckas om man inte tar till olika källor som inbegriper många olika offentliga och privata aktörer via gemenskapsbidragens finansieringsincitament.

C. Förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om allmänna regler för gemenskapens finansiella stöd på området för transeuropeiska transport- och energinät och om ändring av rådets förordning (KOM(2004)0475) syftar till att främja offentliga investeringar i sektorn genom att höja gemenskapens samfinansieringsnivå.

D. Några medlemsstater har under årens lopp förvärvat erfarenheter av offentlig‑privata partnerskap, såväl ”avtalsmässiga” som ”institutionella”, i synnerhet på transportområdet och främst genom koncessionsbaserade offentlig-privata partnerskap, som ett sätt för offentliga myndigheter att få bästa möjliga valuta för offentliga medel och dela riskerna med privata partner.

E.  Oavsett form kännetecknas sådana ansatser allt oftare av tillämpningen av specifika gemenskapsprinciper och -bestämmelser, vilket har givit upphov till ett regelverk som behöver någon form av inledande strukturering, även om det bör ges tillfälle att utvecklas.

F.  De offentlig-privata partnerskapen kan och bör bidra till att kvaliteten på de offentliga tjänsterna och deras kontinuitet ökar genom utnyttjandet av mekanismer för riskdelning mellan den offentliga och den privata sektorn.

G. I syfte att uppnå en så effektiv användning som möjligt av utgifterna för transportinfrastruktur är det nödvändigt att främja största möjliga deltagande från den privata sektorns sida i planeringen, uppförandet, förvaltningen och finansieringen av infrastrukturen genom öppna upphandlings- och kontraktstilldelningsförfaranden.

H. Eurostat anger att fördelningen av de främsta riskkategorierna (risk i samband med uppförande, tillgänglighet, efterfrågan) är det kriterium som avgör effekterna av offentlig‑privata partnerskaps verksamhet på medlemsstaternas nationalräkenskaper.

I.   Det är möjligt att vissa offentliga företag och organ i offentlig-privata partnerskap inte är berättigade till gemenskapsbidrag, eftersom de inte har några byggnadskostnader, samtidigt som vissa privata företag och organ eventuellt inte är berättigade till sådana bidrag, då de erhåller ”betalning relaterad till tillgänglighet” för att täcka byggnadskostnaderna.

J.   Planerings-, besluts- och uppbyggnadsfaserna för TEN-projekt kan sträcka sig betydligt längre än den budgetram i vilken bidragen beviljas.

1.  Europaparlamentet anser att kommissionen bör lägga fram ett lagstiftningsinstrument som anger riktlinjer för en samordning av såväl de existerande lagar och principer som de grundläggande definitioner och begrepp som ligger till grund för de olika typer av offentlig-privata partnerskap som finns i unionen. Dessa riktlinjer bör gälla för såväl ”avtalsmässiga” som ”institutionella” partnerskap således att principerna om likabehandling och enhetlighet mellan medlemsstaterna upprätthålls. Medlemsstaterna och deras lokala myndigheter bör samtidigt få största möjliga frihet när det gäller att besluta om hur avtalsmässiga eller institutionella frågor skall lösas, i enlighet med subsidiaritetsprincipen

2.  Europaparlamentet anser att lagstiftningsinstrumentet när det gäller institutionella och avtalsmässiga offentlig-privata partnerskap bör verka för att upprätta en förteckning över ”bästa metoder” och ”sämsta metoder” med hänvisning till offentlig-privata partnerskap, i synnerhet med avseende på det led då en privat, offentlig eller gemensam entreprenör väljs, och fastställa de fall då en så kallad ”in‑house”-lösning kan tillämpas.

3.  Europaparlamentet anser att det när det gäller avtalsmässiga offentlig-privata partnerskap måste såväl en jämförande analys av den offentliga sektorn som en analys av förhållandet mellan kostnad och kvalitet genomföras innan ett offentlig-privat partnerskap inleds. Parlamentet anser att när det gäller denna typ av partnerskap, som skall förstås i den vidare bemärkelsen av begreppet koncessioner, så att de även omfattar sådana avtal som syftar till att tillhandahålla offentliga tjänster för vilka det har varit nödvändigt att uppföra infrastruktur och där större delen av anbudsgivarens intäkter härrör från direktbetalningar från de offentliga förvaltningarna, bör det lagstiftningsinstrument som anger riktlinjerna syfta till att reglera det led då urvalet av privata entreprenörer görs och ange som standard olika exempel på bästa – dock inte bindande – praxis för såväl offentliga myndigheter som privata aktörer. Parlamentet anser att dessa riktlinjer även bör ange vilka principer som skall gälla för den avtalsmässiga ramen efter det att kontraktet tilldelats, genom att i proskriptiv mening ange vilka beteenden eller avtalsvillkor som strider mot eller riskerar att strida mot de principer som underbygger gemenskapslagstiftningen. Parlamentet anser vidare att dessa riktlinjer bör bidra till en balanserad och rättvis fördelning av intäkter och risker mellan offentliga och privata partner, för att förebygga oacceptabel skada för allmänheten. Parlamentet anser slutligen att kommissionen bör ge exempel på bästa praxis när det gäller att dela risker mellan den offentliga och den privata sektorn.

4.  Europaparlamentet betonar att begreppet ”intressekonflikt” bör definieras exakt på EU‑nivå för att riskdelningen skall bli rättvis och rimlig.

5.  Europaparlamentet anser att när det gäller institutionella offentlig-privata partnerskap, mot bakgrund av den nuvarande rättsliga osäkerheten, inte minst med hänvisning till EG‑domstolens rättspraxis avseende gemensamma företag (beslut av den 11 januari 2005 i ärende C-26/03, Stadt Halle och RPL Lochau), bör det på grundval av vissa medlemsstaters erfarenheter på detta område fastställas ett särskilt lagstiftningsinstrument som gör det möjligt att klargöra vilka bestämmelser som gäller och kopplingen mellan gemenskapsbestämmelserna och de principer som styr bolagsrätten, konkurrensrätten och rätten om offentlig upphandling och koncessioner. Detta lagstiftningsinstrument bör respektera de kriterier som fastställs i beslutet av den 18 november 1999 i ärende C‑107/98, Teckal, principen om lokala myndigheters administrativa frihet och medlemsstaternas exklusiva behörighet, särskilt i fråga om rättighetsregler. Parlamentet anser vidare att lagstiftningsinstrumentet bör även göra åtskillnad mellan de bestämmelser som gäller för verksamheten i gemensamma företag som verkar på det offentliga området och de bestämmelser som gäller för verksamhet på det privata området.

6.  Europaparlamentet begär att korssubventionering av koncessioner – en metod som gör det möjligt att finansiera olönsam regional utvecklingsinfrastruktur via vinsterna från lönsam infrastruktur utan att i alltför stor utsträckning utnyttja offentliga medel, och som för närvarande hotas av upphandlingsdirektivet – skall betraktas som en separat och oberoende typ av offentlig-privat partnerskap och konsolideras som sådant.

7.  Europaparlamentet hoppas att reglerna för hur offentlig-privata partnerskapsavtal redovisas i nationalräkenskaperna kan bidra till att underlätta finansieringen av EU:s infrastruktursupprustning, dock utan att de åtaganden om underskott och skuldsättning som ingåtts genom Maastrichtfördraget därmed åsidosätts (presskommuniké stat/stat/18).

8.  När det gäller verksamhet som bedrivs av institutionella offentlig-privata partnerskap (dvs. gemensamma företag) förespråkar Europaparlamentet att valet av privat partner skall ske på grundval av öppna offentliga förfaranden, inom ramen för vilka det även skall fastställas kriterier för hur de följande affärsrelationerna mellan det gemensamma företaget och dess privata partner (problemet med ”dubbelt anbudsförfarande”) skall regleras.

9.  Europaparlamentet uppmanar kommissionen att via gemenskapens kontroll av statliga stöd se till att beviljandet av stöd inte leder till diskriminering mellan aktörer, oberoende av om de är privata, offentliga eller gemensamma.

10. Europaparlamentet betonar att det, förutom att kraven i Eurostats beslut om redovisningen av räkenskaperna för offentlig-privata partnerskap skall uppfyllas, bör fastställas ytterligare riktlinjer i fråga om kvantifieringen av de risker som är knutna till projekt, för att förhindra eventuella försök att kringgå Maastrichtkriterierna.

11. Europaparlamentet anser att hävstångseffekten av offentlig‑privata partnerskap kommer att ökas avsevärt, eftersom 2 907 000 000 EUR kommer att anslås för EU:s finansiering av TEN‑T‑projekt enligt den kommande budgetplanen (2007–2013), jämfört med de 600 000 000 EUR som har anslagits enligt den nuvarande budgetplanen. Detta kombineras med en särskild lånegarantifond, som är utformad med hänvisning till de offentlig‑privata partnerskapens särskilda behov, samt högre tak för EU:s bidrag till TEN‑T‑projekt.

12. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och Europeiska investeringsbanken att samla sina kunskaper och låta medlemsstaterna ta del av den, särskilt de medlemsstater där förvaltningarna inte är så väl bevandrade i hur offentlig‑privata partnerskap fungerar.

13. Europaparlamentet anser att de gällande reglerna för beviljande av gemenskapsbidrag inom ramen för offentlig-privata partnerskap måste ses över i syfte att avlägsna eventuella hinder för ett effektivt utnyttjande av denna typ av stöd.

ÄRENDETS GÅNG

Titel	Offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner
Referensnummer	2006/2043(INI)
Ansvarigt utskott	IMCO
Yttrande   Tillkännagivande i kammaren	TRAN 16.2.2006
Förstärkt samarbete – tillkännagivande i kammaren	16.2.2006
Föredragande av yttrande Utnämning	Paolo Costa 23.11.2004
Tidigare föredragande av yttrande
Behandling i utskott	15.6.2006	29.8.2006
Antagande	30.8.2006
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:		45 1 1
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Inés Ayala Sender, Etelka Barsi-Pataky, Philip Bradbourn, Paolo Costa, Michael Cramer, Arūnas Degutis, Christine De Veyrac, Petr Duchoň, Saïd El Khadraoui, Robert Evans, Emanuel Jardim Fernandes, Luis de Grandes Pascual, Mathieu Grosch, Ewa Hedkvist Petersen, Jeanine Hennis-Plasschaert, Stanisław Jałowiecki, Georg Jarzembowski, Dieter-Lebrecht Koch, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, Jörg Leichtfried, Bogusław Liberadzki, Evelin Lichtenberger, Patrick Louis, Erik Meijer, Robert Navarro, Josu Ortuondo Larrea, Willi Piecyk, Luís Queiró, Reinhard Rack, Luca Romagnoli, Gilles Savary, Renate Sommer, Dirk Sterckx, Gary Titley, Georgios Toussas, Marta Vincenzi, Corien Wortmann-Kool, Roberts Zīle
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Zsolt László Becsey, Johannes Blokland, Den Dover, Nathalie Griesbeck, Zita Gurmai, Elisabeth Jeggle, Anne Elisabet Jensen, Sepp Kusstatscher, Zita Pleštinská
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)

YTTRANDE från utskottet för regional utveckling (28.4.2006)

till utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd

över offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner
(2006/2043(INI))

Föredragande: Grażyna Staniszewska

FÖRSLAG

Utskottet för regional utveckling uppmanar utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd att som ansvarigt utskott infoga följande i sitt resolutionsförslag:

A. EU:s budget minskar ständigt, samtidigt som resurserna blir allt knappare, och därför blir anskaffandet av privata medel allt viktigare.

B. De offentlig-privata partnerskapen (OPP) möjliggör en ökning av resurserna för den regionala utvecklingen, vilket vissa medlemsstater har goda erfarenheter av.

C. Tack vare OPP kan de offentliga myndigheterna utnyttja privata företags specialistkunskap och få tillgång till mekanismer för riskdelning mellan den offentliga och den privata sektorn, vilket kan höja kvaliteten på tjänsterna och förbättra kontinuiteten samt minska genomförandekostnaderna för olika uppgifter och koncentrera deras begränsade resurser till sådan verksamhet.

D. De offentlig-privata partnerskapen är fortfarande dåligt kända. För att skingra alla tvivel krävs det klara och tydliga uppförandregler och sakkunskap i denna fråga, i synnerhet när det gäller offentliga organs och privata företags verksamhet.

1. Europaparlamentet anser att det i den nuvarande fasen är nödvändigt att mer uttryckligt definiera OPP‑begreppet. För rättssäkerhetens skull måste beviljandet av koncessioner regleras med en tydlig differentiering mellan koncessioner och offentliga kontrakt. De rättsliga bestämmelserna om OPP bör dock inte göras än mer komplexa.

2. Europaparlamentet välkomnar det offentliga samråd som kommissionen har genomfört genom denna grönbok, och anser att det är av grundläggande betydelse att höra de inblandade parterna, även på regional och lokal nivå.

3. Europaparlamentet anser att reglerna för etablering och drift av institutionaliserade OPP, metoderna för kontraktstilldelning och det nya förfarandet för en ”konkurrensdialog”, när det gäller metoder för att skydda immateriella rättigheter, bör klargöras i kommissionens meddelanden, med respekt för subsidiaritetsprincipen, och skall omfatta klargöranden om användningen av offentligt stöd i samband med OPP för att garantera rättvis konkurrens.

4. Europaparlamentet anser att den rättsliga osäkerhet i fråga om ”inhouse”-definitioner som uppstått till följd av EG-domstolens domar[1] måste undanröjas genom att det gällande direktivet om offentlig upphandling 2004/18/EG[2] kompletteras. Parlamentet kräver att alla rättsliga åtgärder vidtas som syftar till att underlätta ingåendet av institutionaliserade OPP.

5. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utan dröjsmål och i samarbete med Europeiska investeringsbanken inrätta ett europeiskt centrum för specialistkunskap och god praxis på OPP-området, grundat när så är möjligt på befintliga strukturer. Centrumet skall göra regelbundna utvärderingar av OPP-bildningarnas utveckling och resultat, av spridningen av specialistkunskap och av utbytet av information om bästa praxis om OPP på olika områden, på alla officiella EU-språk. Utvärderingarna skall överlämnas till gemenskapsinstitutionerna och skall kunna utnyttjas av medlemsstaterna samt lokala och regionala myndigheter.

6. Europaparlamentet anser att det med anknytning till det föreslagna europeiska centrumet för specialistkunskap måste utarbetas en uppsättning standardprojekt avseende ofta återkommande situationer där OPP ger bäst resultat. Sådana standardprojekt skulle tillsammans med en förteckning över medlemsstaternas bästa metoder vara till stor hjälp, inte minst för medlemsstater som tvekar att utnyttja OPP.

7. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vid regleringen av framtida OPP‑bildningar och vid den aktuella konsekvensbedömningen av rättsföreskrifter om koncessioner, ingående beakta det regionala självstyrets intressen och involvera företrädare för regionala och kommunala intressen i utarbetandet av framtida bestämmelser.

8. Europaparlamentet anser det vara absolut nödvändigt att inom ramen för OPP avsätta privat kapital som en del av de nationella bidragen till strukturfonderna i alla medlemsstater, och att föra upp OPP på förteckningen över mottagare av stöd från strukturfonderna, för att främja utvecklingen i alla regioner.

9. Europaparlamentet anser att ett snabbt igångsättande av programmet Jaspers och utnyttjandet av OPP inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik kommer att underlätta finansieringen av komplicerade OPP-projekt och bidra till utformningen av väl förberedd OPP-verksamhet.

ÄRENDETS GÅNG

Titel	Offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner
Referensnummer	2006/2043(INI)
Ansvarigt utskott	IMCO
Yttrande   Tillkännagivande i kammaren	REGI 16.2.2006
Förstärkt samarbete – tillkännagivande i kammaren	16.2.2006
Föredragande av yttrande Utnämning	Grażyna Staniszewska 11.7.2005
Tidigare föredragande av yttrande	–
Behandling i utskott	22.2.2006
Antagande	20.4.2006
Slutomröstning: resultat	+: –: 0:		35 7 0
Slutomröstning: närvarande ledamöter	Alfonso Andria, Elspeth Attwooll, Jana Bobošíková, Graham Booth, Bairbre de Brún, Gerardo Galeote Quecedo, Iratxe García Pérez, Eugenijus Gentvilas, Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, Ambroise Guellec, Pedro Guerreiro, Marian Harkin, Konstantinos Hatzidakis, Jim Higgins, Alain Hutchinson, Mieczysław Edmund Janowski, Gisela Kallenbach, Tunne Kelam, Miloš Koterec, Constanze Angela Krehl, Sérgio Marques, Miroslav Mikolášik, Lambert van Nistelrooij, Jan Olbrycht, Markus Pieper, Francisca Pleguezuelos Aguilar, Elisabeth Schroedter, Alyn Smith, Grażyna Staniszewska, Margie Sudre, Salvatore Tatarella, Oldřich Vlasák
Slutomröstning: närvarande suppleanter	Inés Ayala Sender, Bastiaan Belder, Thijs Berman, Simon Busuttil, Brigitte Douay, Louis Grech, Marcin Libicki, László Surján, Manfred Weber
Slutomröstning: närvarande suppleanter (art. 178.2)	Sharon Bowles
Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)	–

• [1]  Dom av den 11 januari 2005 i mål C-26/03 Stadt Halle m.fl. mot Arbeitsgemeinschaft Thermische Restabfall-und Energieverwertungsanlage TREA Leuna, rättsfallssamling 2005 s. I-00001; dom av den 13 oktober 2005 i mål C-458/03 Parking Brixen GmbH mot Gemeinde Brixen, Stadtwerke Brixen AG, rättsfallssamling 2005 s. I‑08612; dom av den 21 juli 2005 i mål C-231/03 Coname mot Comune di Cingia de’ Botti, rättsfallssamling 2005 s. I-07287; m.fl.
• [2]  Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (EUT L 134, 30.4.2004, s. 114).

ÄRENDETS GÅNG

Titel

Offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner

Förfarandenummer

2006/2043(INI)

Ansvarigt utskott   Tillstånd: tillkännagivande i kammaren

IMCO 16.2.2006

Rådgivande utskott   Tillkännagivande i kammaren

ECON 16.2.2006

TRAN 16.2.2006

REGI 16.2.2006

Inget yttrande avges   Beslut

ITRE 17.3.2006

Förstärkt samarbete   Tillkännagivande i kammaren

16.2.2006

Föredragande   Utnämning

Barbara Weiler 21.2.2006

Tidigare föredragande

Behandling i utskott

31.1.2006

29.5.2006

20.6.2006

4.9.2006

13.9.2006 4.10.2006

Antagande

10.10.2006

Slutomröstning: resultat

+: –: 0:

30 2 0

Slutomröstning: närvarande ledamöter

Charlotte Cederschiöld, Mia De Vits, Janelly Fourtou, Evelyne Gebhardt, Małgorzata Handzlik, Malcolm Harbour, Christopher Heaton-Harris, Anna Hedh, Edit Herczog, Kurt Lechner, Lasse Lehtinen, Arlene McCarthy, Toine Manders, Manuel Medina Ortega, Béatrice Patrie, Zita Pleštinská, Guido Podestà, Giovanni Rivera, Zuzana Roithová, Luisa Fernanda Rudi Ubeda, Heide Rühle, Leopold Józef Rutowicz, Andreas Schwab, Marianne Thyssen, Barbara Weiler, Glenis Willmott

Slutomröstning: närvarande suppleant(er)

Simon Coveney, Donata Maria Assunta Gottardi, Joel Hasse Ferreira, Konstantinos Hatzidakis, Ian Hudghton, Filip Andrzej Kaczmarek, Othmar Karas, Horst Posdorf, Anja Weisgerber

Slutomröstning: närvarande suppleant(er) (art. 178.2)

Marian Harkin, Wolf Klinz, Toomas Savi, Willem Schuth

Ingivande

16.10.2006

Anmärkningar (tillgängliga på ett enda språk)